Topp 10: 2016 di Davelito

Den slumrande filmbloggen gör sitt årliga dödsryck när det gångna året ska summeras. Jag har under 2016 sett oerhört lite film och även om årslistor aldrig fångar in alla relevanta titlar blir denna upplaga mindre heltäckande än vanligt. Ni får helt enkelt se det som ett något random hopplock av bra film. Låtom oss börja – här är (några av) 2016 års bästa filmer.

too-late-2TOO LATE* (USA)

Stor siffra 1 vit bakgrund

4 stjärnor DYLPC liten

Den åtråvärda förstaplatsen tilldelas en ack så älskvärd liten indiepärla med den precis lika älskvärde John Hawkes i spetsen. Hawkes spelar en Philip Marlowe-lik privatdetektiv som på egen hand försöker leta efter en ung kvinna som försvunnit uppe på Los Angeles utsiktssköna höjder. Handlingen presenteras i fem 22 minuter långa episoder i omkastad kronologi. Just 22 minuter är de för att varje avsnitt filmats i en enda oavbruten tagning och begränsats till längden på den fysiska filmrullen man spelat in på. Det känns helt naturligt och det krävs att man faktiskt stannar till och tänker efter för att man ska inse att det faktiskt inte görs några klipp alls. Det tekniska utförandet är överlag mycket imponerande med långa panoreringar, extrem zoomanvändning och ett hela tiden dynamiskt kameraarbete. Filmen drivs emellertid framåt av framförallt en välskriven dialog, spännande intrig och en ständig oförutsägbarhet som i kombination med en skön stämning och 70-talskänsla ger en fantastisk filmupplevelse. Pulp Fiction och framförallt The Long Goodbye är filmer som kan nämnas som jämförelseobjekt, även om jag tycker att Too Late står på egna och mycket kapabla ben. Långfilmsdebuterande regissören Dennis Hauck hamnar direkt på listan över filmskapare att följa framöver. Och hur underbart är det inte att man valde att inledningsvis distribuera filmen enbart på 35 mm? Jag stöttar alltid sådana initiativ. Filmen lever!

demolition-2DEMOLITION* (USA)

Stor siffra 2

4 stjärnor DYLPC liten

Efter Dallas Buyers Club och Wild står Jean-Marc Vallées aktie högt i kurs, och hans senaste drama ger ytterligare vind i seglen. Jake Gyllenhaal spelar en bankman som efter att ha förlorat sin fru i en bilolycka tvingas rasera hela sin tillvaro för att så småningom kunna återuppbygga den. Hur man gör något sådant vet nog ingen, och Davis (Gyllenhaal) resa mot att finna harmoni börjar i en överväldigande likgiltighet som längs vägen utvecklas till en omtumlande känslostorm. Demolition är en engagerande karaktärsstudie i hur vi som individer på olika sätt hanterar trauma och sorg, hur vi börjar tvivla över våra känslor och ifrågasätter vad vi egentligen känner eller inte känner, och hur återhämtningen kan ta sig ganska absurda uttryck. Filmen leds av en som alltid fenomenal Gyllenhaal genom såväl mental kollaps à la Falling Down som ren och skär smärta och förtvivlan. Bland birollerna glänser Chris Cooper, som han brukar göra, i rollen som polemisk styvfar. En intressant detalj att studera närmare är hur skoningslös filmens klippning är. Kort och tvärt bryts scenerna och kastar publiken in i nästa, vilket tillsammans med frånvaron av ett traditionellt score ger en rå och direkt upplevelse av skeendena. Mänskligt, drabbande och rakt igenom högkvalitativt.

hector-2HECTOR* (Storbritannien)

Stor siffra 3

4 stjärnor DYLPC liten

Ett annat gripande livsöde är Hector McAdams (Peter Mullan), en sympatisk man i övre medelåldern som varit hemlös i ett antal år och varje dag kämpar för att uthärda nästa natt i ett kargt Skottland. Dagarna ägnas åt att hitta något att äta, besöka offentliga toaletter för att skölja ansiktet och blåsa liv i de fuktiga sockorna och leta tak över huvudet innan mörkret faller. Det är snart jul och traditionen i Hectors nuvarande liv är då att lifta med lastbilar ner till London för att kunna tillbringa några dagar i värmen på ett årligt härbärge med ordentliga sängar, måltider och sällskap. I år blir hösten händelserik och problematisk och Hectors förflutna, familjen och livet han lämnat bakom sig gör sig påmint. Peter Mullan, en av Skottlands allra finaste, övertygar starkt i huvudrollen och personifierar den fortsatt robusta brittiska socialrealismen tillsammans med en rad gripande biroller i en tänkvärd och ofta deprimerande berättelse. Tårarna är svåra att hålla borta, liksom tankarna på Ken Loach vars ande absolut vilar över tematiken och berättarstilen. En, trots det betungande ämnet och de gråa tonerna, varm film.

the-lobsterTHE LOBSTER* (Grekland/Irland/Nederländerna/ Storbritannien/Frankrike)

Stor siffra 4

4 stjärnor DYLPC liten

Kynodontas (Dogtooth), som jag avskydde, är en av 2000-talets mest provocerande filmer och regissören Yorgos Lanthimos därför en filmskapare värd att följa. I The Lobster har Lanthimos skruvat ner nivåerna av absurdism och groteskhet och gjort en något mer tillgänglig film. Med det sagt är detta en högst märklig och egendomlig film som verkar i ett helt eget universum med en unik uppsättning av logik och konsekvens. Colin Farrell spelar en medelålders man som i en dystopisk, inte alltför avlägsen framtid råkar vara singel. Detta civilstånd leder i The Lobster-samhället till obligatorisk incheckning på ett hotell där alla ogifta ges en tidsfrist om 45 dagar för att hitta en partner. Misslyckas man med detta förvandlas man till ett djur. Sex, våld och brutala handlingar paketeras med svart humor och Rachel Weisz iskalla berättarröst till en mycket bisarr och sevärd historia som både engagerar, äcklar och förbryllar. Ordet för den nedersta raden är nog ändå fascination, för det är den starkaste känslan som jag tar med mig.

team-foxcatcherTEAM FOXCATCHER (USA)

Stor siffra 5

4 stjärnor DYLPC liten

Bennett Millers spelfilm Foxcatcher uppmärksammade för ett par år sedan den mycket märkliga och tragiska historien om John Eleuthère du Pont, multimiljonären som blev brottningsentreprenör som blev galenförklarad mördare. Team Foxcatcher utvecklar den mediala redogörelsen för händelserna i form av en dokumentär skildring byggd på intervjuer och arkivmaterial. Det besynnerliga händelseförloppet börjar egentligen i du Ponts isolerade och problematiska barndom i en rik familj med enorma egendomar, fortsätter i ett något oväntat och växande intresse för brottning som under 80-talet leder honom så långt som till rollen som självlärd tränare för de olympiska brottarbröderna Mark och Dave Schultz, och avslutas i ett alltmer oberäkneligt beteende och tilltagande paranoia som leder till det förödande klimax i vilket du Pont en grå vinterdag 1996 skjuter Dave Schultz till döds på Foxcatcheranläggningen där de under flera år bott och tränat tillsammans. Team Foxcatcher är en stabilt och kompetent genomförd dokumentär som effektivt förmedlar historien i fokus. Arkivmaterialet är extensivt och det räcker egentligen med att paketera och arrangera detta för att skapa en gripande och fascinerande dokumentär om det ändlöst tragiska fallet John E. du Pont. Det finns så mycket att undersöka, analysera och försöka förstå i detta så märkliga människoöde, och denna dokumentär är ett utmärkt första steg i ett sådant åtagande.

nocturnal-animalsNOCTURNAL ANIMALS (USA)

Stor siffra 6

3 stjärnor DYLPC liten

Modeskaparregissören Tom Fords andra långfilm är en läckert paketerad spänningsroman i filmform, om en konstgalleriägare (Amy Adams) som får sin före detta mans (Jake Gyllenhaal) nya bokmanuskript skickat till sig och snart finner sig fast i en fängslande och personligt drabbande bladvändare. Boken handlar om en till synes vänlig man (Gyllenhaal) som under en bilresa genom Texas tillsammans med sin fru och dotter stöter på ett gäng obehagliga män i 25-30-årsåldern vars intentioner är oklara. Saker och ting blir alltmer olustiga och den stackars familjefadern tvingas genomgå ett helvete. Det blir alltmer tydligt att boken är en allegori för Susan (Adams) och Edwards (Gyllenhaal) förlorade äktenskap och i takt med att den fiktiva intrigen tätnar gör verklighetens drama detsamma. Jag kan visserligen tycka att filmen blir lite överdrivet meta och för just de narrativa lagren av multipla verkligheter, ett grepp som känns aningen väntat och klyschigt, är mitt intresse begränsat. Med det sagt är Nocturnal Animals en mycket snygg och stundtals oerhört spännande thriller som underhåller i två timmar och innehåller flera skarpa rollprestationer från såväl Adams och Gyllenhaal i huvudrollerna som Michael Shannon och Aaron Taylor-Johnson i viktiga biroller.

the-revenantTHE REVENANT* (USA)

Stor siffra 7

3 stjärnor DYLPC liten

Även om den uppenbarligen tar sig in bland årets tio bästa filmer går det inte att komma ifrån att Alejandro González Iñárritus ändlöst upphaussade mastodontfilm måste betraktas som en besvikelse och hans hittills sämsta film. Huvudanledningarna till detta är en ganska banal och alltför utdragen story, CGI-djur (har det någonsin funkat?), trötta flashbacksekvenser och världens mest ointressanta skådespelare Leonardo DiCaprio som förmodligen skulle kunna dö framför kameran utan att jag skulle känna någonting för honom. Dessutom kan jag störa mig på att man i marknadsföringen så hårt understrukit att det varit en helvetisk filminspelning, som om man haft för avsikt att bygga upp en Apocalypse Now-myt kring hela produktionen. Så varför i hela friden har jag tagit med filmen i den här listan? Även om jag bara engageras begränsat av den stackars DiCaprios överlevnadskamp mot svält, kyla och indianer i den skoningslösa amerikanska naturen har The Revenant otvivelaktigt en rad kvalitéer som gör den relevant för en listan. Till att börja med är Emmanuel Lubezkis foto (helt från naturligt ljus, som det också tjatats om) magnifikt som alltid och det är en mycket vacker och naturnära film. Skådespeleriet är (trots min nollställdhet gentemot DiCaprio) gediget och det tekniska utförandet likaså. En episk film som trots sina brister har nog med kvalitéer för att knipa en sjundeplats.

the-light-between-oceansTHE LIGHT BETWEEN OCEANS (USA/Australien/Storbritannien/Nya Zeeland)

Stor siffra 8

3 stjärnor DYLPC liten

En inte lika extrem, mer klassisk melodram får också plats på listan. Michael Fassbender spelar en ärrad krigsveteran som antar ett erbjudande om att bli fyrvaktare på en ö utanför Australiens västkust. På vägen dit korsas hans vägar med Isabels (Alicia Vikander) och mötet leder till äktenskap och ett till en början romantiskt liv i den avskärmade tillvaron vid fyren. Men ett drama är inget drama utan just drama, och drama händer när en liten roddbåt driver iland på ön, innehållandes en död man och ett litet barn som fortfarande andas. Tom (Fassbender) vill följa protokollet, rapportera incidenten och låta myndigheterna ta hand om barnet men Isabel känner ett band till den lilla flickan och vill istället själv ta hand om henne. Meningsskiljaktigheter, lögner och moraliska dilemman anstränger såväl förhållandet som deras fortsatta liv i kustsamhället. The Light Between Oceans är en föga nyskapande men ordentlig och solid dramafilm med pålitliga skådespelare (även Rachel Weisz gör en stark insats) och ett fint foto med matinémäktiga solnedgångar på havets horisont. (Det verkar för övrigt vara begynnande solnedgång ca 85 % av dygnet på den där ön.) Derek Cianfrance är inte i närheten av styrkan i Blue Valentine och hans signatur är mindre tydlig än i The Place Beyond the Pines, i meningen att filmen känns något anonym. Ändock en fin åttondeplacering för Fassy och Alicia.

the-modelTHE MODEL (Danmark)

Stor siffra 9

3 stjärnor DYLPC liten

Två danska regissörer gjorde i år en varsin film om unga modellaspiranter som tar de första stegen in i branschen, varpå äventyret går ganska galet. Den mer omtalade av de två är naturligtvis Nicolas Winding Refns The Neon Demon om Los Angeles förrädiska ytlighet, och även om det är en mer djärv och egensinnig film är det den inte alls lika omskrivna The Model av Mads Matthiesen som tar sig in på min lista. 16-åriga Emma, spelad av skådespelardebutanten Maria Palm (som har mer erfarenhet som modell), lämnar Danmark för Paris för att ge sin dröm om att bli modell ett ärligt försök. Det nya livet blir dock, föga förvånande, tufft och den stenhårda branschen är nära att knäcka henne. Men så händer det (inte särskilt) oväntade: hon träffar en fotograf som fattar ordentligt tycke för henne (även på andra plan än det professionella). För Emma leder förhållandet till en besatthet som äventyrar både karriär, relationer och hennes personliga hälsa. Trots ett ganska stereotypt upplägg och en överdramatiserad sista akt finns mycket gott att säga om den här filmen. För det första gör Palm en stark huvudroll som hela tiden upprätthåller mitt intresse och engagemang. För det andra är filmen snygg och stilistiskt fräsch och för det tredje berättas den med bra driv och nerv. Inte på Black Swan-nivå naturligtvis (det skulle vara ett orimligt krav att ha), men likheterna finns där, liksom till François Ozons Jeune & jolie. Kort och gott en absolut sevärd film som också kanske har en poäng eller två om den (inte alltid men ofta) skeva modellbranschen.

blue-jayBLUE JAY (USA)

Stor siffra 10

3 stjärnor DYLPC liten

”Indiepärla” är ett uttjatat ord (jag har redan använt det i den här listan), men är så av en anledning – det är ju ett så träffande och användbart ord för att beskriva just filmer som denna. I en liten, mer eller mindre manuslös miniproduktion (relativt sett) spelar Mark Duplass och Sarah Paulson ett före detta par som som av en slump springer in i varandra i en mataffär flera år efter att deras high school-förhållande tagit slut. Efter ett stelt möte bestämmer de sig ändå för att samtala över en kopp kaffe, och det nostalgiska samtalet fortsätter över middagen hemma hos Jim (Duplass). Gamla minnen väcks till liv, härliga som jobbiga, och utan att egentligen veta vart kvällen ska ta vägen låter Jim och Amanda sig svepas tillbaka i tiden och återuppleva sin forna relation. Jag älskar den här typen av filmer, som låter sig vara småskaliga och intima och inte behöver vara så mycket mer än ett enkelt möte mellan två vilsna själar. Ett till stora delar improviserat skådespeleri från de två ledskådespelarna, några skratt här och några tårar där, fångat på fint svartvitt dokumentärfilmsaktigt foto, räcker för att göra ett fint litet drama som berör.

Bubblare

99 Homes*, Als wir träumten*, The Big Short*, City 40, Knight of Cups*, Midnight Special, The Neon Demon, The Ones Below*, Slow West*, I Trumpland med Filip & Fredrik

Inte ens nära

How to Make Love Like an Englishman*, Kollektivet

Som ni ser har jag inte delat ut fyra stjärnor mer än fem gånger under det gångna året. Man ska dock vara försiktig med att tolka detta som att 2016 skulle ha varit ett svagt filmår, för jag tror snarare att det handlar om att jag helt enkelt sett för lite och framförallt inte besökt någon av filmfestivalerna (där de bästa titlarna för dessa listor ofta återfinns). Dessutom blev det, i den andra änden av spektrat, bara två riktigt svaga titlar under ”inte ens nära”-rubriken, så jag har med andra ord undgått en massa rövfilmer också. Ska vi blicka framåt ska jag först och främst dränka mig i vin under dagen och därefter är 2017 ett mer eller mindre blankt papper som förhoppningsvis ska fyllas med lite mer film än vad 2016 gjorde. Mina sista visdomsord på denna sida nyårsslaget får bli något i stil med må väl, lev fritt och slå sönder ett kök med slägga.

Fotnot

Årtalsfrågan är alltid en huvudvärk i dessa sammanhang. Produktionsår? Premiärår? Internationellt sådant eller svenskt? Hur gör vi med direkt-till-DVD-filmer? Vilka filmer som bör räknas till 2016 och vilka som bör räknas till 2015 är en intrikat definitionsfråga, och som ni ser är våra listor inte helt konsekventa. Vi resonerar som så att vi i första hand går efter produktionsår, men att även filmer från tidigare år (2015 i huvudsak) som inte gått att se förrän 2016 kan inkluderas. Sådana filmer markeras med en asterisk (*). Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2016 eller som bara visats på festivaler under 2015. Detta inkonsekventa förhållningssätt stör mig något oerhört, men utan denna kompromiss hade jag tvingats stryka flera nämnvärda filmer från listan. Och det hade ju varit tråkigt.

Annonser

Academy Awards vs Dave Awards 2015

Dustin Hoffman Oscar 1980 2

Jaså, Oscarsgalan? Då är det bara att plocka fram stryktipstalangerna. I år ska jag hålla detta kort, av huvudsakligen tre anledningar. 1) Jag är jättetrött på Oscarsspektaklet. 2) Jag har viktigare saker att ta itu med. 3) Tredje anledningen har jag glömt.

Så, varför göra detta? Jo, för att det är tradition och därmed tvångstanke. Och för att jag naturligtvis vill slå mina 22 av 24 rätt från förra året. ”Såede”, som Bosse P hade sagt.

Upplägget för denna text är densamma som vartenda jävla år och går alltså ut på att jag inledningsvis tippar Oscarsvinnaren i respektive kategori och därefter delar ut det klart rimligare priset Dave Award till den som egentligen förtjänar att vinna. Alltså:

  1. Vilken film/person tror jag kommer vinna?
  2. Vilken film/person hoppas jag kommer vinna?
  3. Vilken film/person hade jag valt om jag fick välja helt fritt?

Listan över de nominerade finns här. Som vanligt tippar jag samtliga kategorier men kommenterar endast de i vilka jag sett alla nominerade filmer.

BEST PICTURE

  1. Boyhood 1Boyhood. Richard Linklaters smått unika uppväxtsskildring, som spelades in bitvis under tolv års tid i takt med att huvudrollsinnehavaren Ellar Coltrane själv växte upp, har länge varit favorittippad och vann exempelvis på Golden Globes. Utmanaren är Alejandro González Iñárritus Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance), som seglat upp som en stark kandidat. Min ganska nervösa tippning faller på Boyhood.
  2. The Grand Budapest Hotel. Kategorins bästa film är en av mina stora favoritregissörer Wes Andersons urcharmiga, detaljrika och sanslöst snygga skapelse om förmodligen historiens mest underbare hotellconcierge. Tätt bakom denna finns en annan av mina stora favoritregissörer, redan nämnde González Iñárritu och hans Birdman som också är en slående snygg film med många läckra ingredienser, samt den pumpande intensiva Whiplash som gör jazztrummande till extremsport. Tre mycket fina filmer som jag hoppas på allihop, varav Birdman är den mest sannolika.
  3. Neposlušni. (En: The Disobedient). Denna serbiska film som jag snart hyllat sönder hade varit tidernas mest osannolika Oscarsaspirant, men det skiter Dave Awards-juryn (jag) fullständigt i. Dave Award för bästa film går till denna fantastiska film som går att läsa mer om här.

ACTOR IN A LEADING ROLE

  1. Eddie Redmayne The Theory of EverythingEddie Redmayne. Han spelar känd person med sjukdom i en biopic – den ultimata rollen för att vinna en Oscar. Michael Keaton utmanar med sin stora comebackroll i Birdman, men jag går på Redmayne och hans Stephen Hawking-gestaltning i The Theory of Everything.
  2. Steve Carell. Jag älskar Steve Carell i mörkare, mer nedtonade roller som i The Office och Little Miss Sunshine, där han får visa sina stora skådespelarkvalitéer. I Foxcatcher finns ingen komik kvar alls och han gör en kusligt iskall roll som den märklige och komplicerade John Eleuthère du Pont. Keaton, Redmayne och Cumberbatch (The Imitation Game) är också bra, men mina primära tummar hålls för Carell. Och förresten, Bradley Coopers nominering är trams (ville bara säga det).
  3. Ralph Fiennes. För att han är helt underbar i The Grand Budapest Hotel! Underbar! I övrigt finns många andra bra roller som också varit med i diskussionen om denna Dave Award. Jag tänker bara droppa dem här: Carell (Foxcatcher), Tom Hardy (Locke), Jake Gyllenhaal (EnemyNightcrawler), Miles Teller (Whiplash), Jason Schwartzman (Listen Up Philip), Joaquin Phoenix (Inherent Vice), Mark Ruffalo (Begin Again), Patrick Wilson (Stretch), Michael Fassbender (Frank), Domhnall Gleeson (Ex Machina). Har säkert glömt en massa herrar också (skyller detta på stress).

ACTRESS IN A LEADING ROLE

  1. Julianne Moore Still AliceJulianne Moore. Den känns given. Hon spelar en person som får Alzheimers (i Still Alice) och har dessutom varit med i branschen länge utan att få en Oscar. Det är dags. Reese Witherspoon (Wild) har kanske en promilles skrällchans, men denna kategori känns i princip avgjord.
  2. Rosamund Pike. Hon är läskigt bra i Gone Girl, och även om det finns många bra kandidater i denna kategori (Moore är grym, Witherspoon likaså och Marion Cotillard och Felicity Jones är alltid bra) var det Pike som gjorde störst intryck på mig.
  3. Rosamund Pike. Japp. Men även här finns många nämnvärda utmanare: Kristen Wiig (The Skeleton Twins), Emma Roberts (Palo Alto), Julianne Moore (Still AliceMaps to the Stars), Alicia Vikander (Ex Machina), Witherspoon (Wild).

ACTOR IN A SUPPORTING ROLE

  1. JK Simmons WhiplashJ.K. Simmons. Han har vunnit typ allt hittills under Awards Season och är superfavorit, så det är ingen idé att tro något annat. Han är också mycket riktigt grym i Whiplash.
  2. J.K. Simmons. Bäst i sällskapet med en sjukt laddad, explosiv, oförutsägbar och rent av läskig rollprestation som dirigent/bandledare i jazztrummisfilmen. I andra hand hade jag gärna belönat Edward Norton för en härlig roll som hardcoremetodskådespelare i Birdman. Robert Duvall är riktigt bra i The Judge också och Ethan Hawke (Boyhood) och Mark Ruffalo (Foxcatcher) likaså.
  3. J.K. Simmons. En helt välförtjänt Dave Award till denne birollshjälte! Honorable mention till Luke Wilson också, bara för att han är så jävla rolig i The Skeleton Twins.

ACTRESS IN A SUPPORTING ROLE

  1. Patricia Arquette BoyhoodPatricia Arquette. Ännu en kategori som känns relativt självklar, i detta fall kanske mest för att utmanarna inte är tillräckligt starka. Pyttechans för Emma Stone att skrälla, om någon mot förmodan skulle göra det.
  2. Laura Dern. En stor favorit som gör en bra, om än långt ifrån hennes bästa, roll i Wild. Emma Stone är bra i Birdman och Keira Knightley (The Imitation Game) är alltid härlig, men ingen av de rollerna väger särskilt tungt. Arquettes Boyhood-roll är något överskattad och att Meryl Streep är nominerad för Into the Woods (bland det värsta jag varit med om) är ett hån mot världen.
  3. Laura Dern. Här har jag jättesvårt att hitta folk. Är det för att filmbranschen erbjuder för få intressanta biroller för kvinnor eller beror det på att jag är synskadad och ignorant? Jag vet inte, men tråkigt är det i vilket fall. Jag älskar Laura Dern i alla fall, så hon kan gott få en Dave Award. Romina i argentinska Relatos salvajes (en: Wild Tales) är ju förresten en helt galen roll av Érica Rivas (i en underbar film, by the way), så hon kan få ett omnämnande.

DIRECTING

  1. Alejandro González Iñárritu Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance)Alejandro González Iñárritu. Som i kampen om bästa film står det här mellan González Iñárritu (Birdman) och Richard Linklater (Boyhood). Eftersom jag tror att Boyhood tar hem bästa film tror jag också att det kan öppna upp för González Iñárritu här istället. Det är ju praktiskt om man kan dela på saker och ting. González Iñárritu har dessutom en fördel i att hans film är mer tekniskt avancerad och ambitiös, mest tydligt i det faktum att den är redigerad som om den vore filmad i en enda tagning. Teknisk innovation brukar premieras, lex Alfonso Cuarón för Gravity förra året. Så mexikanen tar det, tror jag. González Iñárritu alltså, det vill säga årets mexikan.
  2. Alejandro González Iñárritu. Han har förtjänat det. Inte kanske just för Birdman utan mest för sina tidigare filmer (varav nog alla är bättre), som 21 GramsAmores perrosBiutiful och Babel. Han är en fantastisk historieberättare och filmskapare med en stark och egen röst. Sådant ska alltid belönas. Även Wes Anderson hade jag kunnat tänka mig ge en Oscar, med i princip exakt samma argument. Bennett Miller och Richard Linklater är också två riktigt vassa regissörer, men som i den starka konkurrensen får se sig slagna av González Iñárritu och Anderson.
  3. Mina Djukic. För den känslostarka och personliga film som Neposlušni är delar jag med glädje ut en Dave Award till regissör Mina Djukic. Det är en film med stor auteurkänsla (hon har själv skrivit manus) och som känns lite som en 2014 års motsvarighet till 60-talets Truffaut, eller nåt. Dessutom är den mycket väl utförd i alla avseenden. I övrigt kan, förutom redan nämnda González Iñárritu, Anderson, Miller och Linklater, följande nämnas: David Fincher (Gone Girl), Craig Johnson (The Skeleton Twins), Steven Knight (Locke), Paul Thomas Anderson (Inherent Vice), Alex Ross Perry (Listen Up Philip), Damián Szifrón (Relatos salvajes), Damien Chazelle (Whiplash) och Jean-Marc Vallée (Wild). (Även här har jag säkert glömt en massa härligt folk.)

WRITING – ORIGINAL SCREENPLAY

  1. The Grand Budapest HotelThe Grand Budapest Hotel (Wes Anderson & Hugo Guinness). Eftersom Wes Andersons stora Budapesthotell inte lär ta hem några av de största priserna (typ bästa film, regi, skådespelare) är manuskategorin som klippt och skuren för hans och Hugo Guinness finurliga manus. Birdman utmanar dock och får ses som en farlig konkurrent. Liten, liten outsiderchans på Boyhood.
  2. The Grand Budapest Hotel (Wes Anderson & Hugo Guinness). Ja, men vad fan, ge Wes en Oscar. Birdman hade jag också varit hyfsat nöjd med. Foxcatcher är bra, men kanske inte som starkast just vad gäller manus, medan både Boyhood och Nightcrawler är en aning överskattade (om än bra).
  3. Locke (Steven Knight). Locke bygger på ett grymt häftigt och svårutfört koncept – att helt utspela sig i en bil med bara en man i fokus, och trots detta föra en avancerad handling framåt med interaktioner med flera olika sidokaraktärer. Steven Knight lyckas på strålande vis med detta och har förtjänat en Dave Award (dock i tuff konkurrens från Wes Anderson och Hugo Guinness). Andra starka utmanare är Neposlušni (Mina Djukic), Locke (Steven Knight), Listen Up Philip (Alex Ross Perry), Relatos salvajes (Damián Szifrón) och Ex Machina (Alex Garland).

WRITING – ADAPTED SCREENPLAY

  1. Whiplash-5547.cr2Whiplash (Damien Chazelle). Egentligen hade jag trott på antingen The Imitation Game eller The Theory of Everything, men jag kan inte bestämma mig för vilken av dem, och för att slippa detta dilemma gör jag något helt ologiskt och säger WhiplashAmerican Sniper har minichans på skräll (snälla Gud, nej) medan Paul Thomas Andersons Inherent Vice sorgligt nog verkar helt borträknad. Men i huvudsak står det mellan de tre förstnämnda, och egentligen tror jag kanske inte mest på Whiplash, men jag gamblar (lite spännande måste man ju få ha).
  2. Whiplash (Damien Chazelle). Kanske begår jag också synden att tippa lite med hjärtat på ovanstående punkt, för Whiplash är mycket riktigt bäst i sällskapet.
  3. Wild (Nick Hornby & Cheryl Strayed). Åh, detta måste ju vara den svåraste kategorin. Men jag säger Wild för att det är en mycket skicklig adaption från bok till film (fantastisk film för övrigt). Whiplash finns med hack i häl.

FILM EDITING

  1. Boyhood 2Boyhood. Experttippningar säger Boyhood, och jag har inga argument att sätta emot och därför ingen anledning att säga något annat än Boyhood. Andrahandsalternativ: Whiplash.
  2. The Grand Budapest Hotel. Egentligen jämnt skägg mellan The Grand Budapest Hotel och den klockrena, karaktäristiska Wes Anderson-klippningen och den svettigt intensiva och effektiva klippningen i Whiplash. Varken Boyhood eller The Imitation Game står ut och American Sniper borde inte vara här överhuvudtaget (detta gäller för övrigt alla kategorier).
  3. The Grand Budapest Hotel. Jag kommer inte på något som varit bättre, så varsågod, Wes. Whiplash och Birdman är hur som haver starka utmanare som faller först på mållinjen.

I följande kategorier har jag inte sett alla nominerade filmer och kan därför inte skriva några längre utläggningar kring dessa, utan endast en tippning – vilken film jag tror kommer vinna.

ANIMATED FEATURE FILM

  • How to Train Your Dragon 2

CINEMATOGRAPHY

  • Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance)

COSTUME DESIGN

  • The Grand Budapest Hotel

DOCUMENTARY FEATURE

  • Citizenfour

DOCUMENTARY SHORT SUBJECT

  • Crisis Hotline: Veterans Press 1

FOREIGN LANGUAGE FILM

  • Ida

MAKEUP AND HAIRSTYLING

  • The Grand Budapest Hotel

MUSIC – ORIGINAL SCORE

  • The Theory of Everything

MUSIC – ORIGINAL SONG

  • Selma

PRODUCTION DESIGN

  • The Grand Budapest Hotel

SHORT FILM – ANIMATED

  • Feast

SHORT FILM – LIVE ACTION

  • The Phone Call

SOUND EDITING

  • American Sniper

SOUND MIXING

  • Whiplash

VISUAL EFFECTS

  • Interstellar

Enligt mina gissningar ovan får vi alltså en slutställning med ganska spridda skurar, i vad som ungefär motsvarar medaljligan i OS, gällande vilka filmer som får flest Oscars, som ser ut såhär:

Tippade vinnare

  • 4 Oscars The Grand Budapest Hotel
  • 3 Oscars Boyhood, Whiplash
  • 2 Oscars Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance), The Theory of Everything
  • 1 Oscar American Sniper, Citizenfour, Crisis Hotline: Veterans Press 1, Feast, How to Train Your Dragon 2, Ida, Interstellar, The Phone Call, Selma, Still Alice

Om vi istället ställer in vinnartabellen efter mina förhoppningar (exkl. de 15 sista kategorierna) ser den nu magra listan ut såhär:

Önskade vinnare

  • 3 Oscars The Grand Budapest Hotel
  • 2 Oscars Whiplash
  • 1 Oscar Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance), Foxcatcher, Gone Girl, Wild

För att ta det ett steg längre och måla om listan helt har vi nedan vinnarligan på Dave Awards (även här exkl de 15 sista kategorierna).

Vinnare på Dave Awards

  • 2 Daves The Grand Budapest Hotel, Neposlušni, Wild
  • 1 Dave Gone Girl, Locke, Whiplash

Äntligen är den här jävla texten klar. Nu ska jag koppla trädgårdsslangen till kaffebryggaren och med våld fylla mig själv med koffein. På återseende (kanske).

Topp 15: Scotts magiska filmår 2014

2014 är över och den stora nedräkningen inför Star Wars: The Force Awakens har börjat. Medan vi alla väntar (jag tittar på dig David, jag vet att du innerst inne längtar!) kan vi ta en sista tillbakablick till året som varit. Ett mycket stabilt filmår där till och med en del blockbusters var värda att se. Några sådana finns dock inte med i min lista, men de kikar fram bland ”bubblarna” längre ner i texten. Här är topp 15 av mina favoriter från 2014!

enemyENEMY* (Kanada/Spanien)

Stor siffra 15

4 stjärnor DYLPC liten

I regissören Denis Villeneuves händer verkar en thriller inte kunna gå fel. Med isande spänning i 2013 års Prisoners var det med ett omättligt sug efter mer som jag riktade blickarna mot Enemy och Villeneuves återträff med Jake Gyllenhaal. Eller rättare sagt Gyllenhaal x2. Den briljante skådespelaren spelar nämligen huvudrollen som Adam, en college-professor, och Anthony, en skådespelare. Adam upptäcker en dag Anthony i en film han kollar på och ser sig själv. Tanken på att det finns en exakt likadan person någonstans i världen gör Adam chockad men samtidigt benägen att hitta personen. Enemy är en psykologisk thriller som går på djupet i en människas hjärna på ett vis som är fräscht att se i dagens filmutbud. Den är lika nyfiken som tittaren och gräver runt i de två identiska karaktärernas huvuden. Ibland är det svårt att veta vad som är på riktigt och vad som bara är fantasi. Det gör filmen än mer intressant, spännande och komplex. Gyllenhaal gör som alltid en fantastisk prestation och backas upp av två stabila insatser från Mélanie Laurent och Sarah Gadon.

JodorowskysDuneJODOROWSKY’S DUNE* (USA/Frankrike)

Stor siffra 14

4 stjärnor DYLPC liten

Om inte David Lynch hade satt sina tänder i världens bäst säljande sci-fi-bok Dune hade vi troligtvis haft en annan mans vision av boken inpräntat i filmhistorien. För nästan tio år innan Lynchs sågade version av sci-fi-mästerverket kom var chilenaren Alejandro Jodorowsky fullt upptagen med sin egen filmatisering. Jodorowsky’s Dune är en fantastiskt intressant dokumentär som utifrån en lång och nyinspelad intervju med Jodorowsky går igenom hela produktionen av en film som aldrig kom att bli. Den extremt ambitiösa och karismatiska Jodorowsky hade idéer för filmen som är i nivå med George Lucas arbete med de första Star Wars-filmerna. Jodorowsky lyckades få ombord varenda filmjätte under 70-talet och mer därtill. Självaste Alien-designern H.R Giger var ombord för att designa allt från skepp till interiörer. Pink Floyd skulle fixa musiken. Salvador Dalí, Mick Jagger och Orson Welles var bara några av de som skrev upp sig för att skådespela. Jodorowsky’s Dune är fascinerande och skulle troligen vara mycket bättre än Lynchs Dune om den hade kommit ut. Man får glädja sig med att dokumentären i alla fall är mycket bättre. (Läs min recension av David Lynchs Dune i veckoresumé #38.)

predestinationPREDESTINATION (Australien)

Stor siffra 13

4 stjärnor DYLPC liten

”What if I could put him in front of you? The man that ruined your life? If I could guarantee you’d get away with it, would you kill him?”

De allra första orden i Predestination, yttrade av Ethan Hawke, väcker direkt tankar. Imponerande nog innan första bildrutan. Och det är precis vad den här science-fiction-filmen gör hela tiden. Väcker tankar. Filmen följer en tidsresande hemlig agent (Ethan Hawke) vars uppgift är att åka tillbaka i tiden och stoppa kriminella akter från att hända. Hans sista uppdrag är att stoppa ett bombattentat som har dödat tusentals människor. Efter ett dussintal tidsresor och försök att stoppa attentatet utan någon framgång får han en ny rekryt (Sarah Snook) som döljer mer än vad det ser ut som. Min beskrivning av filmens handling är diffus. Den är till och med missvisande. Precis som filmens händelseförlopp är. Den är det självklart på ett positivt sätt då hela temat med filmen i princip är förvirring på grund av tidshopp. Man ska helt enkelt inte ha mycket förkunskap innan man dyker sig ner i Predestination. Det är en film som är komplex, spännande och riktigt häftig. Efter filmen var jag tvungen att kolla upp filmens slut igen och läsa på för att verkligen förstå hur allt går ihop. Men på något imponerande vis så lyckas den göra det även om man inte hänger med i exakt alla detaljer. Det är en sci-fi-film som inte bara gräver sig ner i fysik och tidsregler utan också sexualitet, meningen med livet och hämnd på ett annorlunda och vågat vis.

foxcatcherFOXCATCHER (USA)

Stor siffra 12

4 stjärnor DYLPC liten

En del historier är så dystra och mörka att man blir helt uttömd på kraft när de är över. Foxcatcher är en sådan historia. Filmen baseras på den verkliga händelsen mellan den rike och schizofrene John E. du Pont (Steve Carell) och hans sponsring av de två olympiska brottarna och bröderna Mark (Channing Tatum) och David Schultz (Mark Ruffalo) som resulterade i en ytterst märklig relation och i slutändan död. Filmen är isande kylig som de allra slaskigaste och gråaste svenska vinterdagarna. Det är en stilla film med melodramatiska karaktärer och intensiva känslor som bubblar under ytan. Filmens stora styrka är det magnifika skådespelet som hela trion levererar. Att Carell efter sina framgångsrika komediroller lyckas skapa något helt nytt i du Pont är helt enastående imponerande. Han är verkligen fruktansvärt obehaglig som den udde multimiljonären. Tatum och Ruffalo gör även de grymma insatser, varav Tatum är den absolut stora överraskningen. Bennett Millers Foxcatcher når inte riktigt samma höjder som hans tidigare sportrelaterade drama Moneyball, men det är fortfarande ett riktigt skarpt konstverk.

the-wind-risesTHE WIND RISES* (Japan)

Stor siffra 11

4 stjärnor DYLPC liten

(Originaltitel: Kaze Tachinu.) Hayao Miyazakis kanske sista film som regissör är som alltid en vacker bit av animerad konst. Den vitskäggige mästaren lyckas alltid pricka rätt genom att skapa filmer som kan njutas av av både barn som vuxna. The Wind Rises är absolut en av hans filmer som lämpar sig för vuxna en aning mer än för barn. Det är en mogen film om ett Japan i kaos påverkat av inte bara andra världskriget utan också katastrofala jordbävningar. Huvudkaraktären Jiro drömmer om att flyga istället för att försöka hålla balansen på marken. Men hans närsynthet stoppar honom från att bli pilot. Istället anställs han som flygplanskonstruktör, något som han visar sig ha stor talang för. Animationen och det visuella är på topp i Miyazakis flygplansdrama. Det är en ytterst vacker film med drömlika sekvenser och en intim och mysig berättelse. Musiken är även den på topp. En fantastisk film som trots en del tempoproblem är så pass underbar och sevärd att den är den 11:e bästa filmen från 2014 och ett värdigt avslut på Miyazakis mästerliga karriär. (Läs mer i recensionen av The Wind Rises.)

the immigrantTHE IMMIGRANT* (USA)

Stor siffra 10

4 stjärnor DYLPC liten

I det industriella och sjukdomshärjade New York City under 1920-talet anlände tusentals immigranter till Ellis Island ihop om att skapa ett nytt liv i landet av möjligheter. Polskan Ewa (Marion Cotillard) är en av alla immigranter som inte får vad de hade hoppats på. Hon separeras tidigt från sin sjuka syster och tas hand om av en mystisk man vid namn Bruno (Joaquin Phoenix) som erbjuder henne säng och mat för att arbeta med en burleskunderhållning. Men hennes nya liv involverar också prostitution. En dag stöter hon också på den vänlige illusionisten Orlando (Jeremy Renner) som hon får känslor för. The Immigrant är en otroligt vacker och snygg film med en lika vacker skådespelerska i huvudrollen (ja, som ni kanske redan vet från tidigare texter är Cotillard min favorit) och en stämning som osar av dysterhet men också hopp om en ljusare framtid. Det är en film om hur de starka utnyttjar de svaga men också en film om kärlek och överlevnad. Cotillard lever sig in i rollen på ett sätt som bara hon kan. Med fokus och 100 % hängivenhet snackar hon polska och engelska med polsk brytning som om hon inte gjort något annat. Hon levererar helt enkelt stort. Phoenix och Renner gör även de riktigt bra insatser. The Immigrant är en stilla men ytterst effektiv film som framkallar alla möjliga känslor.

a most wanted manA MOST WANTED MAN (Storbritannien/USA/Tyskland)

Stor siffra 9

4 stjärnor DYLPC liten

Baserad på John le Carrés roman med samma namn är Anton Corbijns tredje långfilm en klipsk och ruggigt spännande spionthriller. Filmen utspelar sig i nutida Hamburg och följer en liten superhemlig spionenhet som enligt tysk lag egentligen inte får existera. Gruppen, ledd av den slitne Günther Bachmann (Philip Seymour Hoffman), letar alltid efter nya potentiella spår till terrorister. En dag upptäcker gruppen via säkerhetskameror en muslimsk tjetjen som anländer till Hamburgs aktiva hamnar. De ser direkt potentiella kopplingar mellan tjetjenen och en känd muslimsk föreläsare som är aktiv i Hamburg och misstänks fördela pengar till extremister. En intensiv katt-och-råtta-jakt börjar, vilken man aldrig vill ska ta slut. När jag menar intensiv är det i det här fallet inte snack om feta explosioner och tung action utan istället avlyssningar, avgörande konversationer och påtryckningar från amerikanska, ryska och tyska diplomater. A Most Wanted Man bär på många styrkor. Inte bara är handlingen och stämningen briljant utan också hur Corbijn hela tiden gömmer små detaljer som skall komma att bli viktiga senare i filmen. De är inte alltid tydliga men tillräckligt för att hittas om man tittar noga. Men filmens största styrka är Philip Seymour Hoffman och hans prestation. Det är med sorg i hjärtat man njuter av Hoffmans skådespel då man vet att det är hans sista roll någonsin. Hoffman gör en av 2014 års bästa prestationer. Hans interaktioner med Robin Wrights amerikanska diplomat hör till några av filmens absolut bästa stunder. A Most Wanted Man bjuder däremot tyvärr på en extremt underanvänd Daniel Brühl men också ett fantastiskt bra slut.

THE SQUARE* (Egypten)the-square

Stor siffra 8

4 stjärnor DYLPC liten

Med handhållna kameror och enkla medel har regissören Jehane Noujaim och hennes filmare lyckats skapa en dokumentär om revolutionen i Egypten på ett närgånget vis mitt i händelsens centrum – Tahrirtorget i Kairo. I The Square får vi följa ett flertal av aktivisterna under den våldsamma revolutionen. Unga och äldre med olika bakgrunder som tillsammans protesterar och tältar på torget för att få nytt och mer rättvist ledarskap i landet. Det är en fantastiskt fascinerande dokumentär om folk som tar paus i sina liv för att kämpa för något de är beredda att dö för. Likt en VICE-dokumentär eller liknande får man som tittare verkligen vara i händelsen genom imponerande stabila och snyggt filmade scener direkt ur våldsamma upplopp där stenar, tårgas och till och med skjutvapen används. Det är hemska syner men nödvändiga sådana för att verkligen få en inblick i revolutionen. The Square är en känslosam och viktig dokumentär som visar på att det finns en hunger i världen för förändring. Synd bara att folk ska behöva dö för framtiden.

frankFRANK (Storbritannien/Irland/USA)

Stor siffra 7

4 stjärnor DYLPC liten

Jon (Domhnall Gleeson) lyckas av en slump bli medlem i ett experimentellt och excentriskt band ledd av en än mer excentrisk frontfigur vid namn Frank, spelad av Michael Fassbender. Frank har udda musikidéer och hans bandmedlemmar följer alla hans förslag. Han bär också en papier-maché-hjälm i form av en tecknad figur 24/7. Ingen i bandet vet hur han ser ut och ingen verkar bry sig om att han har hjälmen på sig, utom Jon som ser sitt nya arbete som ytterst märkligt men också spännande. Frank är en komedi med annorlunda humor och mycket konstiga karaktärer. Den är stundtals fantastiskt rolig men också ledsam. Det är en film om individer som sticker ut och kanske inte känner sig hemma i den ”normala” världen. Med konstig men underbar musik och en mysig hipsterton lyckas Frank både charma, underhålla och vara känslosam och vacker. En riktig pärla som rekommenderas mycket starkt.

gone-girlGONE GIRL (USA)

Stor siffra 6

4 stjärnor DYLPC liten

Nicks (Ben Affleck) fru försvinner på deras femte bröllopsdag och det som skulle vara en glad dag resulterar i ett massivt mediapådrag och en intensiv polisutredning. Men allmänhetens bild av Nick förändras snabbt till misstänksamhet då han beter sig udda och inte verkar vara särskilt förkrossad av att hans fru är spårlöst försvunnen. Kan det vara så att Nick har mördat sin fru? David Fincher vet exakt vad han ska göra för att fånga publikens uppmärksamhet och få en att sitta som på nålar under hela filmen. Han skapar en stämning som skiftar lätt i humör och ton under filmens gång. Den är stundtals fokuserad på Nicks svåra omställning till all uppmärksamhet, något som stundtals gör filmen komisk trots att den är mörk och allvarlig. När den är som allra allvarligast skapar Fincher konflikter och situationer som känns nästintill omöjliga att undkomma ifrån oskadd. Det är en fantastisk dynamik som Fincher bemästrar perfekt och som man kan se spår av i hans tidigare film Zodiac också. Gone Girl når inte riktigt upp till samma nivå som just Zodiac och många av hans andra filmer, men det är fortfarande ett knivskarpt drama som hela tiden får en att undra vem som är mördaren.

snowpiercerSNOWPIERCER* (Sydkorea)

Stor siffra 5

4 stjärnor DYLPC liten

Den sydkoreanske regissören Joon-ho Bong som ligger bakom en av världens bästa kriminalfilmer någonsin, Memories of Murder, det briljanta hämnddramat Mother och den märkliga monsterfilmen The Host gör i Snowpiercer sin engelskspråkiga debut. Filmen är baserad på ett franskt seriealbum och handlar om en framtid då världen är förstörd av miljökatastrofer och helt täckt i snö. Den enda civilisationen kvar är människor boende på ett tåg som är i konstant rörelse. Det åker nämligen runt jorden. Ombord på tåget är ett klassamhälle i full verkan. Längst bak i tåget lever de allra fattigaste i smuts och misär. Längre fram i tåget njuter passagerarna av alla tänkbara nödvändigheter och lyxigheter som man kan få i verkliga livet. Curtis (Chris Evans) leder en grupp från bakre delen av tåget som är missnöjda med maten och förhållandena de lever i. De bestämmer sig för att successivt kämpa sig fram till den yttersta fronten och konfrontera den mystiska skaparen av tåget. Snowpiercer är inte bara en film om människans snedsteg vad gäller miljön. Det är en titt på samhället i helhet och den uppdelning som existerar överallt, även om vi förnekar den och de knep och ideologier som de rika och mer lärda använder för att kontrollera massan. Filmen är som det kanske låter utifrån handlingen och temat väldigt linjär och förutbestämd. Men så är inte riktigt fallet. För resan till den främre delen av tåget kantas inte bara av motstånd och några av årets bästa actionscener utan bjuder också på en lektion i hur människan ser ner på andra. Tågvandringen är också en transformerande resa för Curtis som på ett vis uppslukas av världen han försöker nå. Huvudrollen spelas briljant av Chris Evans som den beslutsamme ledaren vars förflutna är extremt mörkt. På vissa sätt finns det ingen att riktigt sympatisera med i filmen. Det är enkelt att dela upp Curtis och de fattiga som goda och tågskaparen och hans högra hand Mason, spelad fenomenalt av Tilda Swinton, som onda. Men det som gör det hela mer komplicerat än svart och vitt är handlingens cyniska syn på allt. För trots att de fattiga och Curtis har utnyttjats har de som individer också gjort extremt omoraliska handlingar för sitt eget bästa. Liksom de rika har gjort. Snowpiercer är mer än bara action. Det är en filosofisk och psykologisk tågresa.

GreatBeautyLA GRANDE BELLEZZA* (Italien)

Stor siffra 4

4 stjärnor DYLPC liten

(Sv: Den stora skönheten.) Om det finns någon film från förra året som känns som en vacker tavla är det Paolo Sorrentinos La Grande Bellezza. Jep (Toni Servillo) lever ett pensionärsliv i lyx, med vackra kvinnor, feta fester och mat och dryck i mängder. Men han känner sig inte helt till rätta och beger sig ut i Rom för att beskåda stadens stora skönhet. Filmen har inte den djupaste storyn eller den mest intressanta heller för den delen. Vad filmen har är ett foto tillsammans med fantastisk opera och annan ljuv musik och en klockren Toni Servillo i huvudrollen. Filmens vackraste och bästa stunder består av musiken som ackompanjerar Jeps vandringar bland ståtlig arkitektur och idylliska områden. Man blir känslosamt berörd och glad av den simpla men effektiva skönheten i filmen. Det är en film som stundtals snuddar på mästerverk men som får nöja sig med att vara kanske 2014 års vackraste film.

nightcrawlerNIGHTCRAWLER (USA)

Stor siffra 3

4 stjärnor DYLPC liten

Den allt för underskattade Jake Gyllenhaal är med på den här listan för andra gången. Likt den kameleont till skådespelare han är passar han perfekt i rollen som Lou Bloom, en nattvandrare som med sin omoraliska udd filmar olyckor för att sedan sälja till TV-bolag för stora summor pengar. En mörk business som är lika mycket verklighet som Gyllenhaal är fantastisk. Nightcrawler blandar noir, action, psykologisk thriller och djup karaktärsstudie till en fantastiskt underhållande, smart och viktig film. En modern noir-film som vågar vara ful i munnen, ha attityd och samtidigt vara stundtals rolig. En komplett film med grymt skådespel dessutom. Kanske Gyllenhaals bästa prestation någonsin. En roll han är värd en Oscarsnominering för. (Läs mer i recensionen av Nightcrawler.)

camp x-rayCAMP X-RAY (USA)

Stor siffra 2

4 stjärnor DYLPC liten

Vad i hela friden Scott? Kristen Stewart på din lista? Ja, och jag skyltar gärna med det dessutom! Kristen Stewart spelar den unga Cole som har valt att ansluta till militärpolisen på Guantanamo Bay och arbeta som fångvaktare i den ökända anstalten Camp X-Ray. Stewart levererar en av 2014 års bästa, om inte den bästa, rollprestationen på hela året. Jag som så många andra har tidigare sågat henne för att vara en värdelös skådespelare med ett ansiktsuttryck. Men i dramat Camp X-Ray använder hon sitt ökända stela uttryck på ett sätt som gör det så extremt levande. Cole får utstå några av de mest hatade internerna i världen och dessutom en hård jargong inom fångvaktarcommunityn. Men en dag under de rutinmässiga vaktsessionerna får hon kontakt med fången Ali, spelad av Peyman Moaadi. En förbjuden vänskap bildas mellan de två vitt skilda individerna. Camp X-Ray involverar en kontroversiell plats som är en produkt av en kontroversiell konflikt men trots det lägger filmen inte så stor vikt vid det. Istället är det relationen mellan Cole och Ali som är i fokus. Det är mer en film om kulturkrockar och vänskap och att finna sin identitet. Camp X-Ray är en perfekt berättad historia med prestationer från Stewart och Moaadi som båda förtjänar Oscarsnomineringar. En film jag grät till, en film jag ville se igen så fort jag gick ut från biografen. En stor överraskning, en vacker berättelse och en jävligt bra film. (Läs mer i recensionen av Camp X-Ray.)

a girl at my doorA GIRL AT MY DOOR (Sydkorea)

Stor siffra 1 vit bakgrund

4 stjärnor DYLPC liten

(Originaltitel: Dohee-ya.) 2014 fanns det en film som till och med Camp X-Ray inte kunde slå (även om det var extremt jämnt). En filmdebut från den sydkoreanska regissören July Jung som vann Bästa debutfilm på senaste Stockholms Filmfestival. Trots det känns det som att inte särskilt många har sett den. Med endast cirka 200 betygsättningar på IMDb bland annat, är den lite av en okänd pärla. Filmen handlar om poliskonstapeln Young-nam spelad av den fantastiska Doona Bae, som efter en personlig skandal tvingas byta distrikt från huvudstaden Seoul till en liten sömnig fiskeby på landsbygden. Som ny polischef i byn måste hon slita för att förtjäna invånarnas respekt. En dag stöter hon på en ung flicka som får utstå mobbning och misshandel från skolkamrater, farmor och hennes alkoholiserade styvfar. Young-nam måste skydda flickan samtidigt som misstänksamma blickar från invånarna hela tiden övervakar. July Jung använder sig av de två huvudskådespelarna till fullo. 14-åriga Kim Sae-ron som flickan är minst lika bra som hennes vuxna motspelare. Jung låter tystnad och stillhet överkomma vissa scener och gör det hela naturligt och än mer känslosamt. Filmen bjuder på en del glada stunder men är framförallt en allvarlig film som börjar hyfsat vanligt eller typiskt för en dramafilm av den här kalibern. Men ju längre in i filmen jag kom insåg jag att det finns ingen annan film av den här kalibern eller med det här temat (möjligtvis Jagten som den rent tematiskt har en del likheter till). För filmen tar en vändning som skakar om och ställer till det. Nya konflikter skapas utifrån en situation som av invånarna har missförståtts. Utan att spoliera dyker filmen ner i kontroversiella ämnen som dessutom är extra känsliga i Sydkorea, såsom relationer och sexualitet. A Girl at My Door tittar närmare på beteenden och handlingar som för oss alla kan vara svåra att förstå men som inte är så främmande. A Girl at My Door är en fantastisk film med otroligt skådespel och en handling som är oväntad, fräsch och otroligt viktig att berätta. Det är inte en vanlig dramaberättelse om moderskap och bortsprungna flickor, det är så mycket mer. Det är en film som får en att skratta, gråta och se på världen och samhälle ur ett annat perspektiv. Den är så nära att nå en femma i betyg, men jag är medvetet snål med högsta betyg innan jag har sett filmen en andra gång. Jag skulle inte bli förvånad om den lyckas nå det. Det är ju ändå den bästa filmen 2014. (Läs mer i recensionen av A Girl at My Door.)

Bubblare

The Grand Budapest Hotel, The Wolf of Wall Street*, Nebraska*, The Spectacular Now*, Interstellar, Guardians of the Galaxy, Birdman, Love Is Strange, The Riot Club, The Raid 2: Berandal, Lucy, Stretch, Kumiko, the Treasure Hunter, Edge of Tomorrow, Captain America: The Winter Soldier, X-Men: Days of Future Past, A Touch of Sin*, Under The Skin*, The Skeleton Twins, Boyhood, 22 Jump Street, The Lego Movie, The Imitation Game, NAS: Time Is Illmatic, A Hard Day, Dallas Buyers Club*, August: Osage County*, The Zero Theorem*, Maps to the Stars, Her*, The Secret Life of Walter Mitty*, Dawn of the Planet of the Apes, Jack Ryan: Shadow Recruit, Non-Stop, Free to Play

Inte ens nära

Hill of Freedom, Need for Speed, Transformers: Age of Extinction, Teenage Mutant Ninja Turtles, Trash, Space Station 76, A Long Way Down, Wish I Was Here, 300: Rise of an Empire, Godzilla, A Million Ways to Die in the West, The November Man, Noah, The Amazing Spider-Man 2, Neighbors, Hercules, The Maze Runner, Oldboy*, Twenty Feet from Stardom*, American Hustle*, Lone Survivor*, Saving Mr. Banks*, Inside Llewyn Davis*

Trots att jag inte delade ut en enda femma var 2014 ett riktigt starkt filmår. Med en kompott av varierade filmer från olika platser var det ett mycket tillfredsställande filmår. Kanske ett av de allra jämnaste åren dessutom. Tvåan och ettan på min lista är extremt jämna och även femman, fyran och trean hade alla potential att nå de högsta skyarna.

En del filmer hade på grund av vårt sett att se på årtal kunnat kvalificera sig in i årets lista, men många av dessa dök upp i förra årets lista. Min 2013-lista kan du läsa här.

Det finns som vanligt en del filmer man inte hinner se. Vilka filmer var dina favoriter? Håller du med om några jag har listat eller saknar du några? Kommentera gärna nedan.

Liraren David har ju såklart också publicerat sin lista, här är hans 2014-lista. För att se våra tidigare listor kan du klicka följa följande länkar. Scott: 2012 och 2013, David: 2012 och 2013.

Kika gärna nedan in filmerna som var nära och/eller sevärda från 2014, och lär dig namnen på filmerna utantill som du ska undvika. Trevlig fortsättning på det nya året!

Fotnot

Årtalsfrågan är en ständig huvudvärk. Produktionsår? Premiärår? Internationellt sådant eller svenskt? Hur gör vi med direkt-till-DVD-filmer? Vilka filmer som bör räknas till 2014 och vilka som bör räknas till 2013 är en intrikat definitionsfråga, och som ni ser är våra listor inte helt konsekventa. Vi resonerar som så att vi i första hand går efter produktionsår, men att även filmer från tidigare år (2013 i huvudsak) som inte gått att se förrän 2014 kan inkluderas. Sådana filmer markeras med en asterisk (*). Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2014 eller som bara visats på festivaler under 2013. Detta inkonsekventa förhållningssätt stör mig något oerhört, men utan denna kompromiss hade jag tvingats stryka flera fantastiska filmer från listan. Och det hade ju varit tråkigt.

SFF14: Nightcrawler

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2014

Nightcrawler

4 stjärnor DYLPC

En nattvandrande ensamvarg strövar runt på Los Angeles gator för sitt nästa byte. En vanlig syn, i alla fall i den kaliforniska vildmarken runt omkring den glamourfyllda staden. Lou Bloom (Jake Gyllenhaal) är en prärievarg i mänsklig form. En ”nightcrawler” som stjäl och smyger runt för att tjäna pengar. När han en natt, efter att ha misslyckats att sälja stulet byggmaterial till en byggarbetschef, bestämmer sig för att åka hem får han syn på en bilolycka på motorvägen. Två poliser försöker desperat rädda en kvinna ur en brinnande bil. Samtidigt dyker två kameramän upp och filmar hela räddningen. Lou Bloom har hittat sitt nya levebröd!

Nightcrawler handlar om Bloom och hans nya karriär som frilansfilmare åt nyhetsredaktioner. Han rör sig på nätterna med hjälp av polisradio och GPS för att så snabbt som möjligt hitta nästa olycka eller brott som han kan filma och sälja vidare till nyhetsredaktioner för en stor summa pengar.

NightcrawlerFilmen väcker ljus i en undre värld av omoraliska arbetsmetoder där allt handlar om att finna nästa mörka och våldsamma nyhet. Det är en mörk syn på hur nyheter och media behandlar våld och död. Man kan visa döda kroppar på TV-nyheterna men det är fullt förbjudet att svära under sändning. Den ironin är så sorglig att den blir rolig. Precis som Nightcrawler som film. Bloom och hans anställde Ricks (Riz Ahmed) eskapader är stundtals hemska och samtidigt roliga. För det är Blooms udda personlighet som är nyckeln till den mörka humorn och den oetiska verksamhet han bedriver. Han är socialt missanpassad och hamnar ofta i situationer där saker och ting missförstås. Samtidigt besitter han ett lugn och ett smile som tillsammans med hans skarpa intelligens och snabba upplärningsförmåga gör honom till en briljant förhandlare och entreprenör.

Manuset och regin ligger på en riktigt hög nivå med smarta dialoger och insiktsfulla repliker. Regissören och manusförfattaren Dan Gilroy lyckas blanda en känsla av urban och modern noir-känsla med intensiteten från en actionthriller. Det är en film som hela tiden är på språng och konstant bjuder på nya saker att underhålla med. För trots sin mörka och allvarliga handling är filmen alltid underhållande.

nightcrawlerNightcrawler vågar röra om och kritisera dagens nyhetssamhälle och dessutom underhålla med action och spänning. Men det filmen gör bäst och som jag skulle säga är filmens huvudämne är karaktären Lou Bloom. För i grund och botten är Nightcrawler en karaktärsstudie. Det är en inblick i en man som drivs av ett mål som ska uppnås utan någon empati för medmänniskorna runt omkring eller mänskligheten i stort heller för den delen. Han är en prärievarg vars mål är att plundra och gå vidare. Jake Gyllenhaal gör Lou Bloom till en av de senaste årens kanske bästa filmkaraktärer. En unik kameleont som spelas perfekt av Gyllenhaal. Han blandar charmiga leenden med skräckinjagande blickar som är än mer tydliga med Gyllenhaals cirka 9 kilos viktminskning inför rollen. Det gör att hans ansikte stundtals ser ut att ta formen av en dödskalle. Ett otroligt obehagligt utseende som toppas av en enastående rollprestation. Jake Gyllenhaal har verkligen levererat den senaste tiden och Lou Bloom kan vara hans bästa prestation hittils. En Oscarsnominering är han värd!

Academy Awards vs Dave Awards 2014

Årets text inför Oscarsgalan är skriven efter exakt samma mall som förra årets, ett format som vi tycker fungerade bra. Jag kammade hem 19 av 24 rätt och hoppas naturligtvis slå det i år.

Det har blivit dags att granska nomineringarna och plocka fram stryktipskunskaperna, och som vanligt när det gäller Oscars är det inte 13 rätt som är respekt, utan 24! Nu blir det fria profetior och löst spekulerande när jag kliver in i rollen som självutnämnd expert i tippningsleken inför Oscarsgalan. I texten under varje kategori finns tre punkter: vilken film/person jag tror kommer vinna, vilken film/person jag hoppas kommer vinna, och vilken film/person jag hade valt om jag fick välja vilken/vem som helst. Den filmen eller personen får trösta sig med en Dave Award, dvs utmärkelsen ”bäst enligt David” i den aktuella kategorin. Där har jag alltså bortsett från alla sannolikhetsparametrar, odds och redan fastställda nomineringar, och låtit pokalen vandra så långt som jag tycker behövts, om det så är till en sibirisk gammelfarfar som gått in och levererat stort skådespeleri i en helt okänd jordbruksthriller i södra Rumänien. Är man bäst ska man helt enkelt ha en Oscar, eller i alla fall en Dave Award!

Många av filmerna har vi skrivit om tidigare, så om du vill läsa mer om en särskild titel hittar du den bland taggarna vid slutet av inlägget. Listan över alla nominerade i de olika kategorierna hittar du här.

  1. Vilken film/person tror jag kommer vinna?
  2. Vilken film/person hoppas jag kommer vinna?
  3. Vilken film/person hade jag valt om jag fick välja helt fritt?

12-years-a-slaveBEST PICTURE

  1. 12 Years a Slave. Egentligen ända sedan projektet lanserades har Steve McQueens amerikanska historieberättelse känts som en given Oscarsfilm. Det finns så mycket som stämmer i filmens tema, berättelse och utförande att den per tradition ligger juryn nära till hands. Gravity är väl den tänkbara utmanaren, men i min hjärna råder inga tvivel om att 12 Years a Slave tar hem detta.
  2. Dallas Buyers Club. 12 Years a Slave var för mig inte någon av de större filmupplevelserna från året som gått och av någon anledning gav den mig inte så mycket. En film som gav mig något, och det på storslaget vis, är historien om den AIDS-sjuke Ron Woodroof som på 80-talet kämpade mot både läkemedelsbolag, fördomar och sig själv. En fantastisk film på alla sätt och vis, och för mig den värdiga vinnaren i kategorin för bästa film.
  3. Mud. Ni som följer den här bloggen har kanske tröttnat på att läsa om Mud vid det här laget, så mycket som jag har hyllat den. Men Jeff Nichols natursköna indiedrama med Matthew McConaughey i titelrollen och en alldeles underbar coming-of-age-historia är ett varmt, vackert och enastående mästerverk som givetvis belönas med en Dave Award.

matthew mccounaughey

ACTOR IN A LEADING ROLE

  1. Matthew McConaughey. Alright, alright, alright! 2013 var Matthew McConaugheys år och utöver att leverera en otrolig skådespelarprestation gick han i samband med Dallas Buyers Club även ner i vikt till obehagliga nivåer, en typ av fysisk transformering som brukar uppskattas av Oscarsjuryn. Kanske finns en pyttechans för Chiwetel Ejiofor (12 Years a Slave) att utmana, samt en mikroskrällchans för Leonardo DiCaprio (The Wolf of Wall Street), men jag är tämligen övertygad om att McConaughey plockar sin statyett.
  2. Matthew McConaughey. Och det är helt jävla rätt! Med all respekt för DiCaprio, Ejiofor, Bruce Dern och Christian Bale så kommer ingen av dem i närheten av den briljans som McConaughey visar upp i Dallas Buyers Club. Ejiofor är bra och DiCaprio gör en av sina bästa roller, medan Dern (Nebraska) väl är nominerad mest för lång och trogen tjänst och Bale har gjort säkert tio roller som är bättre än den i American Hustle. McConaughey spelar i år i en egen liga.
  3. Matthew McConaughey. Jag älskar Matthew och delar med glädje ut även en Dave Award till honom. För Mud eller för Dallas Buyers Club? Det kvittar väl – fantastiska roller båda två. För övrigt hade jag gärna sett nomineringar för Hugh Jackman och Jake Gyllenhaal (Prisoners), Robert Redford (All Is Lost), Tom Hanks (Captain Phillips) och ett långskott: Mads Mikkelsen för Jagten. Och förresten, varför inte till Tye Sheridan, den egentliga huvudrollen, i Mud?

Blue Jasmine

ACTRESS IN A LEADING ROLE

  1. Cate Blanchett. Den kvinnliga huvudrollskategorin är nog den kategori som känts mest spikad hela vägen. Allt talar för att Cate Blanchett får en välförtjänt guldgubbe för sin mycket starka roll i Blue Jasmine.
  2. Cate Blanchett. Även om jag verkligen gillade Meryl Streeps roll i August: Osage County slår den inte Blanchetts. Hon är verkligen lysande och gör kanske sitt livs roll. Judi Dench är som vanligt härlig i Philomena, men slår varken Blanchett eller Streep. Sandra Bullocks roll i Gravity är överskattad och Amy Adams har liksom Bale gjort massor av roller som är bättre än den i American Hustle.
  3. Olivia Wilde. Mer indiefilm på galan! Kanske vill jag egentligen också prisa Cate Blanchett – hon är fantastisk – men eftersom en film som Drinking Buddies aldrig skulle ta sig in i dessa sammanhang tar jag på mig ansvaret att belöna densamma. En av den filmens största styrkor är Olivia Wilde, som jag ständigt finner intressant och som alltid erbjuder en naturlig energi i sitt skådespeleri. Därför får hon en guld-Dave. Om Adèle Exarchopoulos makalösa roll i La vie d’Adèle hade varit nominerbar hade jag dock valt den som vinnare. Två andra nämnvärda rollinsatser är Julie Delpys i Before Midnight och Felicity Jones i Breathe In, utöver Blanchetts och Streeps förstås.

Jared Leto Dallas Buyers Club

ACTOR IN A SUPPORTING ROLE

  1. Jared Leto. Matthew McConaugheys primäre motspelare i Dallas Buyers Club är favorittippad och en spik i mitt tips. Superliten outsider-chans på Michael Fassbender (12 Years a Slave), men det är nog inget snack om att Leto tar det.
  2. Jared Leto. Och även här vore det helt rätt – Leto är bäst av de nominerade och gör en mycket skicklig och känslig prestation som. Fassbender är riktigt bra även han, och det är väldigt kul att Barkhad Abdi (Captain Phillips) fick en nominering. Jonah Hills och Bradley Coopers nomineringar är två stora skämt.
  3. Jared Leto. Den här kategorin är svår att kartlägga, då man grundligt får kolla igenom vad man egentligen har sett under året. Det blir nog Leto som vinner även på Dave Awards, men i hyfsad konkurrens från en hel del andra bra biroller. Några av dem är, utan inbördes ordning, Chris Cooper (August: Osage County), Benedict Cumberbatch (Star Trek Into Darkness), Jake Johnson (Drinking Buddies), Vincent Cassel (Trance), John Slattery (Bluebird), James Franco (Spring Breakers) och Bruno Ganz (Night Train to Lisbon). Värt att poängtera är att jag räknar både Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman i Prisoners till huvudrollskategorin.

Lupita N'Yongo - 12 Years a Slave

ACTRESS IN A SUPPORTING ROLE

  1. Lupita Nyong’o. Här står det nog mellan främst Nyong’o (12 Years a Slave) och Jennifer Lawrence (American Hustle), vilket med tanke på att det är en av Lawrence sämsta roller är helt sjukt. Men hon älskas av allt och alla och kan alltså redan vid 23 års ålder ta sin andra Oscar. Jag tippar Nyong’o, då det har varit mest snack om henne under en längre tid, men oroas över att Lawrence nämns mer och mer som vinnarkandidat.
  2. Lupita Nyong’o. Nyong’o gör en riktigt stark och uppoffrande prestation i 12 Years a Slave, och bör absolut prisas för den. June Squibb (Nebraska), Julia Roberts (August: Osage County) och Sally Hawkins (Blue Jasmine) är alla bra men ingen av dem är Oscarsvärdiga. J-Laws överspel är stundtals bedrövligt och hon är sämst av de nominerade.
  3. Sarah Paulson. Jag står och velar här mellan en bunt namn, men mitt val har nog fallit på Sarah Paulson, som i mina ögon porträtterar den kanske mest ondskefulla personen i 12 Years a Slave, och det med stor pondus. Med ytterligare en fin roll i Mud har hon i år skrapat ihop till en liten Dave Award. Bland hennes utmanare finns Margot Robbie (The Wolf of Wall Street), Lupita Nyong’o (12 Years a Slave), Margo Martindale (August: Osage County), Amy Ryan (Breathe In), Rosario Dawson (Trance) och Ahna O’Reilly (As I Lay Dying). Léa Seydoux i La vie d’Adèle hade varit given här om den filmen hade varit nominerbar.

Alfonso cuaron

DIRECTING

  1. Alfonso Cuarón. Ännu en kategori som ser given ut. Under Cuaróns femåriga arbete med Gravity skapade han ny teknik, nya sätt att regissera skådespelare och han har kanske lagt grunden för ett helt nytt filmskaparsätt. Han har vunnit i princip alla priser hittills och lär vinna även detta.
  2. Alfonso Cuarón. Ja, visst. Det är bara att kapitulera för det engagemang, den passion och den tid Cuarón lagt ner för att möjliggöra en av de mest spektakulära bioupplevelserna jag har haft. Gravity har sina brister, men på bio finns det få filmer som uppnår den sensationella rymdvision som den gode Alfonso skapat för oss. Favoriten bakom Cuarón är för mig personligen Martin Scorsese, vars The Wolf of Wall Street är en i raden av högklassiga filmer i hans CV.
  3. Jeff Nichols. Han har med Mud inte bara gjort den bästa filmen, utan han har även tagit sig an utmaningen att regissera två barnskådespelare i centrala roller och fått fram helt fantastiskt skådespeleri från såväl dem och Matthew McConaughey som från minsta lilla biroll. Med eget manus och en personlig berättelse och vision visar Nichols vad stort filmskapande kan vara och vad som kan ge en en Dave Award. Beröm riktas givetvis även till Alfonso Cuarón (Gravity), J.C. Chandor som regisserade en dialoglös överlevnadskamp på en båt (All Is Lost), Denis Villeneuve som gjorde en lysande och välspelad thriller (Prisoners), Jean-Marc Vallée (Dallas Buyers Club), Richard Linklater som gav ändlösa dialoger liv i Before Midnight och Joe Swanberg som använde improvisation på ett fräscht sätt i Drinking Buddies.

HERWRITING – ORIGINAL SCREENPLAY

  1. Her (Spike Jonze). I expertväg hålls generellt Her och American Hustle som de två stora favoriterna här, och någonting säger mig att juryn vill visa någon form av kärlek till Spike Jonze, och att då manuskategorin är det mest troliga stället för denna kärlek. Men vem vet, American Hustle är ju överallt. Pyttechans för Woody Allen, för att han är just Woody Allen, men jag tror att den chansen är ytterst liten (kanske försämras hans hans chanser ytterligare av blåsvädret han varit inblandad i den senaste tiden).
  2. Blue Jasmine (Woody Allen). Mitt val står och väger mellan Woodys smarta och till stor del seriösa men ändå sedvanligt humoristiska manus å ena sidan, och Craig Borten och Melisa Wallacks välskrivna och engagerande Dallas Buyers Club-manus å andra sidan. Det blir nog Woody till slut, just för att Blue Jasmine är en film som så tydligt byggs på sitt manus och dess smarta upplägg. Nebraska och Her har manus som är bra men inte Oscarsbra, och American Hustle går fetbort efter att David O. Russell varit inne och kraschat det.
  3. La grande bellezza (En: The Great Beauty. Paolo Sorrentino & Umberto Contarello). Ännu ett tight val som utgörs av treenigheten La grande bellezza, Mud och Prisoners. Valet faller nog till slut på Paolo Sorrentinos fantastiskt vackra skapelse om en man som vandrar runt i Rom, kritiserar sin egen livsstil och melankoliskt blickar tillbaka på sitt liv, som människa och som halvlyckad författare. Filmen använder mycket metaforer och symboler för att på något sätt ringa in huvudkaraktärens liv, och orden faller fint på plats.

12-years-a-slaveWRITING – ADAPTED SCREENPLAY

  1. 12 Years a Slave (John Ridley). Detta är som sagt en berättelse som bör falla Oscarsjuryn perfekt i smaken, och eftersom den är sann, historisk och till och med baserad på Solomon Northups bok finns mycket som talar för en vinst. Ska någon skrälla ligger Philomena närmast till hands, men jag tror att det är ett manus som i sina teman och värderingar uppskattas mer av européer än amerikaner.
  2. Before Midnight (Richard Linklater, Julie Delpy & Ethan Hawke). Det mest intelligenta, välskrivna och för mig imponerande manuset är Before-gängets text på vilken filmseriens tredje film baseras. Jag har ännu inte skrivit om den filmen, men i korta drag rev den upp stora sår i mig och den fick mig att fundera på hur många svårigheter jag, du och alla andra kommer att ställas inför genom livet. Jag stannar där, innan jag börjar låta alltför pretentiös, men den i princip uteslutande dialogdrivna filmen har ett otroligt kvalitativt manus som slår samtliga av övriga nominerade (12 Years a Slave, Captain Phillips, Philomena och The Wolf of Wall Street).
  3. Before Midnight (Richard Linklater, Julie Delpy & Ethan Hawke). Bäst även här. Se ovan.

20 feet from stardom

DOCUMENTARY FEATURE

  1. 20 Feet from Stardom. Jag har lärt mig att det tjänar på att ha koll på buzz och förhandsfavoritskap, hur illa dessa parametrar än överensstämmer med de kvalitativa jämförelserna. 20 Feet from Stardom, som är en högst medioker dokumentär, är favorittippad med The Act of Killing hack i häl, och således faller jag för det trycket och hoppas att alla experter har rätt. Eller hoppas gör jag ju egentligen inte, för egentligen vill jag att filmen nedan vinner! Vad som stärker 20 Feet from Stardom:s chanser är väl framförallt underdog-dimensionen, dvs att den handlar om människor som alltid fått stå i skuggan av andra, samt dess översentimentalitet och kända namn som tittar fram lite här och var. Den har drag som är typiska för Oscarsslisket, helt enkelt.
  2. The Square (Originaltitel: Al Midan). Varken 20 Feet from Stardom eller Dirty Wars tar sig över två stjärnor och har således ingenting att göra här. Cutie and the Boxer och The Act of Killing är bra, men den ända som är riktigt bra är den egyptiskamerikanska The Square, som handlar om revolutionen i Egypten utifrån den centrala platsen Tahrirtorget. Fotoupptagningarna är otroligt häftiga och placerar tittaren mitt i de brinnande kravalluppgörelserna. Det är en stark dokumentär som visar kraftfulla bilder, det är en lärorik dokumentär om viktig historia som skrivits de senaste åren och det är en fin dokumentär som håller sig nära sina huvudpersoner.
  3. The Armstrong Lie. Det är jämnt mellan denna och The Square, men mest hänförd blev jag nog ändå av Alex Gibneys dokumentär om den dopade cyklisten tillika lögnaren Lance Armstrong. Jag kan inte sluta fascineras av att en så otrolig karriär, som gjorde honom till en världsikon och hjälte, visade sig vara byggd på lögner, svek, maktmissbruk och så vidare, och hur mycket som faktiskt pågått bakom stängda dörrar. Givetvis är filmen bättre för oss med redan stort intresse för hela historien kring detta, men rent filmiskt är den i mitt tycke mycket väl genomförd.

gravity

CINEMATOGRAPHY

  1. Gravity. Supertungt favoritskap för Emmanuel Lubezkis storslagna arbete i Gravity, som är en visuell rymdfest för ögat. Just fotobiten i den filmen är möjligtvis något problematisk, eftersom man kan fråga sig hur mycket som egentligen handlar om foto och hur mycket som snarare handlar om specialeffekter, med tanke på att den utspelar sig i rymden. Hur som helst är den otroligt snygg och spektakulär. Om någon annan mot förmodan skulle vinna tror jag att Phedon Papamichaels svartvita Nebraska eller Roger Deakins arbete med Prisoners ligger bäst till.
  2. Prisoners. Jag kan verkligen inte bestämma mig här – episkt rymdfoto vs gråmulet höstthrillerfoto vs vackert asiatiskt kampsportsfoto. Valet föll till slut på mittenalternativet, det vill säga Prisoners och Roger Deakins. Han tar fram det allra obehagligaste i den naturen och de omgivningarna som omfamnar det kidnappningsdrama som höll mig fängslad i ett stadigt grepp. Fotot är kanske inte av det spektakulära slaget, men det är snyggt och kliniskt hela vägen och perfekt för filmen i fråga. Prisoners är dessutom som film bättre än övriga och borde haft nomineringar i fler kategorier, så Gravity och The Grandmaster får nöja sig med delad andraplats, och efter dem finns Nebraska följd av Inside Llewyn Davis.
  3. La grande bellezza (En: The Great Beauty). Den här filmen är en av de allra vackraste filmerna jag någonsin har sett, och rent visuellt skulle jag vilja beskriva den som ett slags terapi för ögon, öron och andra sinnespåverkande organ. Långsamma åkningar på en flod skapar njutning i själen medan solen strålar in i kameralinsen och operamusiken sköljer över en som glasflaske-Coca-Cola en varm sommardag. Soluppgångar över Rom, där neonskyltarna överröstas av det annalkande skenet och festsekvenser där remixade klubblåtar dunkar till den smått hjärndöda dansen på en upplyst balkong i den italienska sommarnatten. Gryning på en klippa ute vid en fyr, där månskenet smeker vattenytan och harmoniskt lyser upp den kärleksnostalgi som hela filmen vill porträttera. Äh, nu får jag sluta. La grande bellezza och dess fotograf Luca Bigazzi får hur som haver en glänsande Dave Award. Andra nämnvärda filmer är Prisoners, Gravity, All Is Lost, Breathe In, Upstream Color, Side Effects, Trance och Only God Forgives.

GRAVITYFILM EDITING

  1. Gravity. I flera av de tekniska kategorierna är Gravity med i leken, och eftersom det är en film som så kraftigt vilar på just sin revolutionerande teknologi vilar favoritskapet ofta på Cuaróns rymdfilms axlar. Så är fallet även här, även om Captain Phillips thrillereffektiva klippning kan bli en skarp utmanare. Ett litet, litet lillfinger lyfts för ett potentiellt skräckutfall, det vill säga att American Hustle skulle vinna här.
  2. Dallas Buyers Club. Kanske är det oschysst att inte välja Gravity med tanke på hur nyskapande den filmen faktiskt är, men även filmer skapade utifrån en mer klassisk klippning ska också belönas om de är mycket väl utförda. Dallas Buyers Club går definitivt in i den senare kategorin, då jag verkligen uppskattade dess tempo, rytm, montage till musik och hela inramningen av den engagerande storyn, vars engagerande styrka kan ha en stor del av sin grund i en proffsig klippning. All heder åt Gravity, Captain Phillips och 12 Years a Slave som alla finns nära till hands. Ingen heder åt American Hustle.
  3. La grande bellezza (En: The Great Beauty). Den fantastiskt vackra resan jag på något sätt försökte beskriva under fotokategorin har även sin klippning att tacka, då hela filmen liksom flyter fram på något sätt och mjukt tar sig fram genom tid och rum. Andra nämnvärda kandidater är All Is Lost, Prisoners, Dallas Buyers Club, The Wolf of Wall Street, Rush, Upstream Color, och Mud.

The Great Gatsby 2013

PRODUCTION DESIGN

  1. The Great Gatsby. Detta pris lär gå till Baz Luhrmanns green-screen-fest med bombastiska herrgårdsfester i 20-talsscenerier. Den filmen är liksom gjord för den här kategorin och känns rakt igenom väldigt production-design-ig. Gravity kan dock utmana, då dess rymdscenografi inte är att leka med, samtidigt som 12 Years a Slave är en outsiderdecimal. Själv funderar jag på om Her inte borde vara mer aktuell här, och egentligen American Hustle också. Men det spelar mindre roll eftersom The Great Gatsby känns så given.
  2. Her. En av Her:s största styrkor är de läckra miljöerna med, för att citera mig själv, ”futuristiska storstadsmiljöer med höghus, stora fönster och en design med Apple-kompatibel kliniskhet”. Korsningen av Los Angeles och Shanghai är cool. Annars är Gravity också oerhört häftig.
  3. La grande bellezza (En: The Great Beauty). En av de svårare kategorierna att välja ut filmer i, tycker jag. Men La grande bellezza (som visat sig få väldigt mycket kärlek av mig) är vacker även i sin scenografi, som hittas i Roms alla möjliga hörn. Jag gillar även 70-tals-F1-estetiken i Rush, rymden i Gravity, havet och båten i All Is Lost, alla märkliga miljöer i Upstream Color, den surrealistiska neonsettingen i Only God Forgives och självklart Arkansas-naturen i Mud.

Dallas Buyers Club smink

MAKEUP AND HAIRSTYLING

  1. Dallas Buyers Club. Även om sminkteamet i Jackass Presents: Bad Grandpa gör ett mycket fint jobb med Johnny Knoxvilles transformering till gubbe kan jag inte riktigt se att den ska få något mer än en nominering. Dallas Buyers Club är kanske ingen typisk ”sminkfilm”, men där finns ändå en tydlig användning av smink som dessutom görs på ett bra sätt. The Lone Ranger, eller Johnny Depp har en kråka på huvudet, varken lär eller bör vinna.
  2. Dallas Buyers Club. Jag är djupt imponerad av gubbsminket i Jackass-filmen, men håller ändå Dallas Buyers Club högre, då sminket är subtilt och ”osynligt”, på så vis att det smälter in i karaktärerna. Jared Letos transvestitsmink och Matthew McConaugheys sjukdomsförstärkande smink ger ytterligare spets till både en fantastisk film och två imponerande skådespelare.
  3. Dallas Buyers Club. Här är det också svårt att sitta och tänka på i vilken film sminket har varit bäst. Men det blir nog Dallas Buyers Club här också.

I följande kategorier har jag inte sett alla nominerade filmer och kan därför inte skriva några längre utläggningar kring dessa, utan endast en tippning – vilken film jag tror kommer vinna.

ANIMATED FEATURE FILM

  • Frozen

COSTUME DESIGN

  • The Great Gatsby

DOCUMENTARY SHORT SUBJECT

  • The Lady in Number 6: Music Saved My Life

FOREIGN LANGUAGE FILM

  • La grande bellezza (The Great Beauty)

MUSIC – ORIGINAL SCORE

  • Gravity

MUSIC – ORIGINAL SONG

  • Let It Go (Frozen)

SHORT FILM – ANIMATED

  • Get a Horse!

SHORT FILM – LIVE ACTION

  • The Voorman Problem

SOUND EDITING

  • Gravity

SOUND MIXING

  • Gravity

VISUAL EFFECTS

  • Gravity

Enligt mina gissningar ovan får vi alltså en slutställning med ganska spridda skurar, i vad som ungefär motsvarar medaljligan i OS, gällande vilka filmer som får flest Oscars, som ser ut såhär:

Tippade vinnare

  • 7 Oscars Gravity
  • 3 Oscars 12 Years a Slave, Dallas Buyers Club
  • 2 Oscars Frozen, The Great Gatsby
  • 1 Oscar 20 Feet from Stardom, Blue Jasmine, Get a Horse!, La grande bellezza, Her, The Lady in Number 6: Music Saved My Life, The Voorman Problem

Om vi istället ställer in vinnartabellen efter mina förhoppningar (exkl. de elva sista kategorierna) ser listan ut såhär:

Önskade vinnare

  • 5 Oscars Dallas Buyers Club
  • 2 Oscars Blue Jasmine
  • 1 Oscar 12 Years a Slave, Before Midnight, Gravity, Her, Prisoners, The Square

För att ta det ett steg längre och måla om listan helt har vi nedan vinnarligan på Dave Awards (även här exkl de elva sista kategorierna).

Vinnare på Dave Awards

  • 4 Daves La grande bellezza
  • 3 Daves Dallas Buyers Club
  • 2 Daves Mud
  • 1 Dave 12 Years a Slave, The Armstrong Lie, Before Midnight, Drinking Buddies

Så, nu har jag suttit med det här så länge att jag tröttnat helt och hållet på den här galan. Men förhoppningsvis löser det sig med hutlösa mängder kaffe ikväll och lite Riesen så att man inte oroar några Oscarsjurygubbar i onödan. Följ mig på Twitter förresten, så kanske jag twittrar ut något roligt för er under natten. So long, amigos!

Scooter Awards for Proper Excellence in the Art of the Symbiosis Between Moving Pictures, Sound and Acting 2014: The Comeback!

Upplägget i årets text inför Oscarsgalan är detsamma som förra årets, ett format som vi tycker fungerade bra. Jag prickade in 16 av 24 rätt och förlorade mot min rival David. Jag hoppas i år på en riktig comeback!
Philip Seymour Hoffman

Så, då är det än en gång dags för en helkväll med glamour. Nej, jag pratar inte om den ruttna Melodifestivalen utan syftar förstås på Oscarsgalan! De bästa (och några av de sämre) stjärnorna kommer glida, rulla eller flyga runt (valmöjligheterna är stora!) på röda mattan och vi kommer sitta bänkade. Men som vi alla vet har Oscarsjuryn ofta fel och därför har jag och David för andra året i rad bestämt oss för att dela med oss av våra personliga vinnare och dessutom tippa Oscarsjuryns val. På Scooter Awards handlar det inte om vem som ser bäst ut eller vems namn som har störst stjärnstatus. Här handlar det bara om skådespelartalanger! I varje kategori kommer jag lista vem eller vilken film av de nominerade jag tror kommer vinna, vem eller vilken film av de nominerade jag vill ska vinna och slutligen vem eller vilken film jag hade valt som vinnare om jag fick välja fritt utifrån 2013 års utbud.

Många av filmerna har vi skrivit om tidigare, så om du vill läsa mer om en särskild titel hittar du den bland taggarna vid slutet av inlägget. Listan över alla nominerade i de olika kategorierna hittar du här.

  1. Vilken film/person tror jag kommer vinna?
  2. Vilken film/person hoppas jag kommer vinna?
  3. Vilken film/person hade jag valt om jag fick välja helt fritt?

12-years-a-slave

BEST PICTURE

  1. 12 Years a Slave. Det mesta pekar på att Steve McQueens slaverifilm kommer att kamma hem galans största pris. Med höga betyg från såväl recensenter som biobesökare och med bästa film-priser från bland annat Golden Globes, BAFTA och AFI (amerikanska filminstitutet) är chansen väldigt stor att den tilltalar även Oscarsjuryn.
  2. 12 Years a Slave. Om ni har läst min recension vet ni mycket väl vad jag tycker om filmen. Det är helt klart den bästa av årets nominerade och den förtjänar en gyllene statyett. Om ni även har kikat på min lista över de tio bästa filmerna från förra året vet ni att…
  3. 12 Years a Slave är den bästa. Ingen snack om saken. Av alla filmer från 2013 är McQueens mästerliga berättelse om Solomon Northup den som har berört och imponerat mig mest. I princip allt är på en nivå för sig. Skådespel, regi, manus, musik och foto utförs på en mästerlig nivå.

matthew mccounaughey

ACTOR IN A LEADING ROLE

  1. Matthew McConaughey. I rollen som den komplexe AIDS-smittade Ron Woodroof gör McConaughey en strålande insats. En karriär som var definierad av högar av svettiga romantiska komedier och topless-scener har återfötts i form av en mångsidig och spännande karriär med McConaughey i sitt livs form. Killer Joe, The Lincoln Lawyer, Mud, True Detective och självklart Dallas Buyers Club är alla bevis för en skådespelare som har levererat ordentligt de senaste åren. McConaughey har charmat Hollywood och lovordats för sin Oscarsnominerade roll. Med vinster på Golden Globes och SAG Awards, för att nämna några, är det troligt att han vinner. Att han dessutom är otroligt populär och omtyckt ökar bara hans chanser att få plocka med sig en guldgubbe hem.
  2. Chiwetel Ejiofor. Jag tycker som många andra att McConaughey gör en fantastisk rollinsats och helt klart förtjänar en nominering. Han är flera mil bättre än en av mina favoritskådespelare Christian Bale och den gamle Bruce Dern som båda är nominerade. Men han har starkt motstånd från Leonardo DiCaprio och dennes kanske bästa prestation i sin karriär i rollen som den totalgalne Jordan Belfort i The Wolf of Wall Street. Men det är Chiwetel Ejiofor med sin starka insats i 12 Years a Slave som är snäppet vassare i mitt tycke. Det är dock en väldigt jämn kategori och egentligen spelar det inte så stor roll vem som vinner, bara det är någon av de tre bästa – McConaughey, DiCaprio eller Ejiofor.
  3. Tom Hanks. 2013 har varit ett väldigt bra år när det kommer till starka skådespelarprestationer. Men det skär i mitt hjärta att en av årets absolut bästa inte ens fick en nominering. Jag pratar såklart om Tom Hanks och hans dunderinsats i Captain Phillips. Hanks levererar ordentligt i rollen som skeppskaptenen Richard Phillips – en vanlig man i en ovanlig situation. Filmens slutskede bjuder på en av årets kraftfullaste och mest välspelade scener som får hår att resa sig och tårar att rinna. Hanks har glidit runt i myshörnan länge de senaste åren med tråkiga roller, men en comeback som Captain Phillips förtjänar en Oscarsnominering. Fy skäms på er Oscarsjuryn!

Blue Jasmine

ACTRESS IN A LEADING ROLE

  1. Cate Blanchett. Årets kanske mest självklara kategori med en självklar vinnare. Cate Blanchetts namn har stått skrivet i stjärnorna redan sedan Blue Jasmine hade premiär. De flesta tror på den fantastiskt skickliga australiensiskan och hennes prestation som den kaotiska och paranoida Jasmine. Alla vet att hon kommer vinna. Det är självklart.
  2. Cate Blanchett. Det är också självklart att hon är mitt val som vinnare. Amy Adams roll som fejkbritt i American Hustle och Judi Dench mysiga roll i Philomena är båda väldigt bra medan Meryl Streep och Sandra Bullock inte ens borde ha nominerats. Ingen av de nominerade är i närheten av Cate Blanchett.
  3. Cate Blanchett. Precis som i den manliga kategorin har kvinnorna levererat stort under 2013. Brit Marling (The East)Emma Thompson (Saving Mr. Banks) och Olivia Wilde (Drinking Buddies) har alla varit fantastiska men får tyvärr gå utan Oscarsnomineringar. Men den majestätiska Cate Blanchett är trots de ovanstående kvinnornas talang den bästa.

dallas_buyers_club_jared_leto_-_h_-_2013

ACTOR IN A SUPPORTING ROLE

  1. Jared Leto. I en blandad kategori med allt från skeppstjuv, slavägare, FBI-agent och börsmäklare kommer Oscarsjuryns val att falla på AIDS-smittade transvestiten Rayon. Leto som medverkar i en film för första gången sedan 2009 gör en mångsidig och komplex insats och backar upp McConaugheys huvudroll bra. Leto har varit en av årets stora snackisar i birollskategorin. Med många hyllningar och vinster från både Golden Globes och SAG Awards i bagaget är Letos chanser stora. Hans hängivenhet och fokusering på rollen som Rayon är något som faller Oscarsjuryn i smaken. Jonah Hill och Bradley Cooper älskas av Oscarsjuryn men kommer inte ha någon chans att vinna och Michael Fassbender kommer ignoreras. Den enda som har en liten chans att peta ner Leto från tronen är Barkhad Abdi med hans suveräna insats i Captain Phillips och hans oväntade vinst i denna kategori på förra månadens BAFTA Awards.
  2. Michael Fassbender. Den helt klart bästa i denna kategori förtjänar inte bara sin nominering utan också att vinna. Fassbender är en av de bästa skådespelarna just nu och ”glömdes bort” helt och hållet av Oscarsjuryn 2011 för sin fantastiska huvudroll i Steve McQueens Shame. Han fick inte ens en nominering. I år gör han en otroligt obehaglig och fantastisk insats i samme McQueens 12 Years a Slave. Med no-mercy-attityd och järnhandsstyre förtjänar Fassbender verkligen en Oscarsstatyett. Hans konkurrenter är inte i närheten. Leto är överskattad, Jonah Hill är härlig men inte tillräckligt bra för att vinna, Barkhad Abdi gör en grym insats men når inte Fassbenders nivå och vad Bradley Cooper beträffar är det mycket oklart vad han ens gör i denna kategori. Ah, vänta, nu vet jag! Oscarsjuryn älskar David O. Russell och American Hustle och allt vad den innebär. Det inkluderar Bradley Cooper. För tydligen kommer Russell, hans filmer och hans skådespelare i ett megapaket som alla tydligen förtjänar Oscarstatyetter vartenda år. Titta bara på förra årets Silver Linings Playbook och 2011 års The Fighter. Alla har överösts med nomineringar och vinster, även om de inte förtjänat det. Bradley Cooper får automatiskt en nominering för att han är med i David O. Russells filmer. Trots att han absolut inte förtjänar en nominering. Snälla Oscarsjury, ge Fassbender guldgubben och lägg av med favoriseringen av Russell! Byt ut Coopers nominering och sätt in…
  3. James Franco istället. Francos underskattade och fenomenala insats i Harmony Korines Spring Breakers är något utöver det vanliga. Franco spelar Alien, en vild och smått galen gangsta-rappare vars fascination av vapen och droger är extremt. Med munnen full av kromtänder och en otydlig och autentisk Floridadialekt gör Franco en unik och annorlunda insats. Franco är stundtals oigenkännelig och lever sig in i rollen på ett mästerligt vis. Jag hade gärna sett Franco ta hem en statyett eller åtminstone bli nominerad. Det hade även varit trevligt med en nominering för Jake Gyllenhaals fantastiska ticsbesvärade Detective Loki i Prisoners.

Lupita N'Yongo - 12 Years a Slave

ACTRESS IN A SUPPORTING ROLE

  1. Lupita Nyong’o. I en kategori som i princip bara handlar om två skådespelerskor kan valet antingen falla på Jennifer Lawrence eller på Lupita Nyong’o. Det är de två som har hyllats mest i denna kategori och som har nominerats till mängder av galapriser. Lupita Nyong’os imponerade debut kommer troligen ta hem Oscarsstatyetten då den är riktigt bra och dessutom har styrkor i karaktären och i filmens historiska vikt. Oscarsjuryn älskar historiska karaktärer och filmer, särskilt när det handlar om just amerikansk historia. Men Nyong’o hotas av Lawrence, som har knipit vinster på både BAFTA-galan och Golden Globes. Det som däremot minskar hennes chans att vinna en Oscar är att juryn kan vara tveksamma till att belöna den unga skådespelerskan med en Oscarsstatyett för andra året i rad (Lawrence vann förra året för sin roll i Silver Linings Playbook). De andra nominerade i kategorin har inte en chans.
  2. Lupita Nyong’o. Varken Sally Hawkins, June Squibb eller den bra men överskattade prestationen av Jennifer Lawrence i American Hustle förtjänar en nominering. Julia Roberts är för mig nummer två i denna kategori för hennes briljanta insats som frustrerad mor och dotter i August: Osage County. Men självklart ska den filmdebuterande Lupita Nyong’o vinna för hennes fenomenala och känslosamma roll som slavflickan Patsey i 12 Years a Slave.
  3. Sarah Paulson. Oscarsjuryn, snälla, byt ut Hawkins, Squibb och Lawrence mot tre andra prestationer från 2013. Jag rekommenderar Shailene Woodley (The Spectacular Now), Margot Robbie (The Wolf of Wall Street) och Ziyi Zhang (The Grandmaster). Tre överlägset bättre prestationer som alla förtjänar Oscarsnomineringar. Men även Julia Roberts kan bytas ut! Sätt in den underskattade och nästintill bortglömda rollen som Mistress Epps i 12 Years a Slave spelad av den fantastiska Sarah Paulson. Hon gör kanske filmens allra mest elakaste karaktär (kanske t.o.m ondare än Michael Fassbenders karaktär) och skrämmer till ordentligt. Iskall, med noll respekt för människor med annan hudfärg än vit, är Mistress Epps en fruktansvärd karaktär. Sarah Paulson är fantastisk i rollen och förtjänar helt klart en Oscarsnominering, kanske till och med en vinst.

Alfonso cuaron

DIRECTING

  1. Alfonso Cuarón. Den ambitiöse och glade mexikanen är det nästintill självklara valet som bästa regissör 2013. Cuarón har gått i James Camerons fotspår och skapat en teknologiskt avancerad film med ny teknik och nya metoder att skapa film med. Det som skiljer de två herrarna åt är att Cuarón dessutom lyckades göra en film som är väldigt bra medan Cameron och hans Avatar bara var en teknikuppvisning. Revolutionerande filmskapande med ett bidrag till filmens ständiga tekniska utveckling gör att Cuarón kommer ta hem priset. Hans chanser ökar dessutom eftersom han har kammat hem pris på både BAFTA och Golden Globes.
  2. Alfonso Cuarón. Regissörskategorin har också två andra herrar som är värda sina nomineringar, nämligen Steve McQueen och Martin Scorsese, som båda skapat två fantastiska filmer. Alexander Payne har även han gjort ett bra jobb men förtjänar inte en vinst. David O. Russell har i American Hustle skapat en av årets mest överskattade filmer. Russell är återigen nominerad trots att det finns en stor skara andra regissörer under 2013 som förtjänar nomineringen mer. American Hustle är trots en grupp bra skådespelare och en intressant premiss en film med mycket utsida och lite insida. Flashiga kläder med ”roliga” frillor och flamsig tidsperiod är inte tillräckligt för en nominering. Självklart ska Cuarón ha en Oscar!
  3. Alfonso Cuarón. Det är svårt att inte se storheten i Cuarón och hans nytänkande Gravity. Vare sig man tycker om filmen eller inte är den ett bevis på skicklig och revolutionerande filmskapande och regin är en del av processen. Cuarón har satt ribban högt för framtida sci-fi- och CGI-filmer och han förtjänar Oscarstatyetten. Men utanför Oscarsjuryns annars smala och inramade syn finns en mängd regissörer som alla förtjänar uppmärksamhet. Bland annat Shane Carruth, regissören av Upstream Color, som med låg budget lyckats skapa 2013 års mest komplexa mindfuck-film. Något som i mina ögon förtjänar en nominering.

Her

WRITING – ORIGINAL SCREENPLAY

  1. Her (Spike Jonze). Spike Jonzes småroliga och vardagliga manus för Her är Oscarsjuryns favorit. Den har dock starkt motstånd från Woody Allens Blue Jasmine och ”självklart” American Hustle.
  2. Blue Jasmine (Woody Allen)Utifrån de nominerade är det Woodys kvicka och pratiga manus som tilltalar mig mest. Allen är bra på att skriva dialoger utan teatraliskt och tramsiga drag och istället förlita sig på vardagsspråk och realism. Det lyckas han med även i Blue Jasmine med flera roliga och smarta repliker. Även Dallas Buyers Club och Nebraska går i Woodys spår genom att skippa överdrivna repliker och dialoger. Detta medan Spike Jonzes överskattade manus för Her förlitar sig på sentimentalitet och flummighet till en nivå som blir tröttsam.
  3. La grande bellezza (En: The Great Beauty, Paolo Sorrentino & Umberto Contarello)Paolo Sorrentinos manus för den intellektuellt stimulerande och mycket intressanta La grande bellezza (The Great Beauty) tar mitt pris för bästa originalmanus. Ett komplext men samtidigt vardagligt manus som vågar vara både abstrakt och naturligt. Ett annat manus som förtjänar en nominering är Shane Carruths Upstream Color som inte är särskilt vardagligt utan som istället är mycket abstrakt och udda utan att vara pretentiöst eller överdrivet.

the act of killing

DOCUMENTARY FEATURE

  1. The Act of KillingJoshua Oppenheimers kontroversiella och mycket mörka The Act of Killing, en dokumentär om indonesiska före detta ledare över så kallade dödspatruller, är den stora förhandstippade vinnaren med en redan vunnen BAFTA. En dokumentär som experimenterar med nya tillvägagångssätt för dokumentärfilmsskapande i och med att den ger huvudpersonerna ansvaret att forma dokumentärens narrativ. Oscarsjuryn kommer troligtvis välja The Act of Killing som bästa dokumentär. Men den mer aktuella The Square har också en chans att ta hem statyetten då den handlar om ett ämne som generellt sett ligger i amerikanernas intresse. Revolutionen i Egypten har rapporterats om i mängder i amerikansk media och haft ett starkt stöd från USA.
  2. The Square (Originaltitel: Al Midan). Act of Killing är en enastående dokumentär som vågar testa nytt och dessutom vara modig i att den bearbetar ett extremt känsligt ämne. Men The Square är snäppet bättre. Med ett effektivt narrativ och spektakulärt foto inifrån revolutionens center lyckades The Square imponera allra mest på mig av de nominerade dokumentärerna. Cutie and the Boxer är en mysig och lättsam dokumentär medan sångdokumentären 20 Feet from Stardom kantas av extrem självömkan och repetitivt narrativ. Den allra sämsta dokumentären av de nominerade är Dirty Wars som lider av ett ointressant och dåligt utfört narrativ som inte tillför mycket nytt.
  3. The Square. Jag ska vara ärlig och erkänna att jag inte har sett många dokumentärer från 2013 och har därför egentligen ingen annan förutom de nominerade att jämföra med. The Square är mitt val även här och helt klart ett rättmätigt sådant. 2013 års bästa dokumentär!

gravity

CINEMATOGRAPHY

  1. Gravity. Alfonso Cuaróns trogne fotograf Emmanuel Lubezki som bland annat ligger bakom de fantastiskt häftiga och långa tagningarna i Cuaróns Children of Men är i år nominerad för Gravity. Med en revolutionerande film krävs nytänkande kameraarbete. Gravity är en väldigt visuell film där kameran vrider och vänder sig i 360 grader och lite till. Lubezkis nominering är hans sjätte och han är också den som ligger bakom fotot i en del av Terrence Malicks filmer. Killen kan helt enkelt hantera en kamera och det är något han också kommer belönas för.
  2. The Grandmaster (Originaltitel: Yi dai zong shi). De andra nominerade filmerna har alla förutom en i mitt tycke mycket fint foto. Nebraska och Prisoners har båda naturligt utseende med en känsla av realism medan Inside Llewyn Davis har fått ett fruktansvärt filter över sitt utseende som gör att den har en artificiell och Instagram-liknande yta. Extremt överskattat foto som absolut inte förtjänar en nominering. Gravity är den tekniskt mest imponerande med sina avancerade kamerarörelser, men av de nominerade är The Grandmaster den vackraste och mest visuellt tilltalande filmen. Med varma gulorangea färger och imponerande slow-motion-tagningar transformerar fotografen Philippe le Sourd filmens slagsmålsscener till konstverk.
  3. Upstream Color/La grande bellezza (En: The Great Beauty). Här fuskar jag lite och väljer två filmer som jag båda tycker förtjänar nomineringar och kanske till och med en statyett. Den komplexa och annorlunda Upstream Color, med sitt ovanligt naturliga och skarpa foto, samt La grande bellezza, med sitt svepande och nästintill svävande kameraarbete. Två otroligt snygga filmer som båda påminner om Lubezkis arbete med bland annat The Tree of Life och andra Malick-filmer.

GRAVITY

FILM EDITING

  1. GravityMed sina långa scener där klippningen knappt märks är Gravity Oscarsjuryns val. Stora delar av filmen känns som en enda scen, vilket bidrar till den tomhet och stillhet som existerar i rymden. Filmer som 12 Years a Slave och Dallas Buyers Club, vilka också har relativt långa scener där klippningen är anonym men effektiv, har en liten chans på en statyett.
  2. Captain PhillipsGravity och 12 Years a Slave är båda vackert klippta med utdragna, fokuserade scener. Men Captain Phillips rappa och intensiva tempo är en frisk fläkt bland de nominerade och min favorit. Captain Phillips-klipparen Christopher Rouse lyckas samla in filmens starka aspekter och göra en hårresande och svettframkallande film där mycket av filmens intensitet ligger i just klippningen.
  3. The Wolf of Wall StreetTrots en grupp välklippta filmer bland de nominerade är den värdiga vinnaren inte ens nominerad. Thelma Schoonmakers kvicka och fartfyllda klippning i Martin Scorseses The Wolf of Wall Street är delvis vad som får filmen att göra vad den gör så bra – att aldrig bli ointressant och tappa tempo trots en lång speltid. Schoonmakers sammanflätning av scener blir till kreativa och häftiga övergångar som aldrig stannar av för en andningspaus.

the great gatsby

PRODUCTION DESIGN

  1. The Great GatsbyMed färgsprakande 20-talsscenerier och överklass-vaudeville-aura är The Great Gatsby en klar vinnare i juryns ögon. Den hotas dock av American Hustle:s 70-talsstil och 12 Years a Slave:s autentiska slavmiljöer. Det finns även en liten chans för Her med dess färgglada futuristiska värld.
  2. GravityDet är Alfonso Cuaróns detaljerade och till synes autentiska rymdskepp som faller mig i smaken mest. Det är dessutom svårt att slå självaste planeten jorden som bakgrund. Däremot ser jag även The Great Gatsby som en värdig vinnare då den trots en överanvändning av greenscreens också bjuder på ett par riktigt fina och välskapade interiörer.
  3. Michael Kohlhaas. En av filmåret 2013:s mest okända och smala filmer är det franska historiska dramat Michael Kohlhaas med Mads Mikkelsen i huvudrollen, som bjuder på scenerier som fick mig att vilja spola tillbaka i filmen i biografen för att se om vissa scener. Fantastiskt vacker fransk bergsnatur och historiskt imponerande byggnader som visualiseras av ett fantastiskt foto. Oscarsjuryn är kända för att strunta helt och hållet i smalare filmer, särskilt om de kommer från andra länder än USA, men Michael Kohlhaas förtjänar åtminstone en nominering.

gravity

SOUND MIXING

  1. GravityVad sound mixing egentligen går ut på och hur man bedömer det är för mig fortfarande en aning oklart (men här kan man läsa mer). Oscarsjuryn kommer hur som helst att välja Gravity som vinnare för dess blandning av ren tystnad och kaosinramande musik.
  2. GravityDet är något magiskt med hur Gravity låter. För trots den realistiska tystnaden som den ska porträttera är filmens övergång mellan just denna tystnad och dialog skarp och skickligt utförd. Gravity förtjänar en statyett, men jag skulle inte heller bli missnöjd om Lone Survivor och det explosiva ljud som den filmen pressar in i öronen på en vinner.
  3. RushMen av förra årets starkaste ljudupplevelser är det tre filmer som inte ens blev nominerade i år. Två av dem är effektfyllda sci-fi-filmer, nämligen Star Trek Into Darkness och Pacific RimStar Trek, med sitt hav av imponerande ljudeffekter, och Pacific Rim, med kraftfulla robotslag och kollapsande skyskrapor. Men det är den tredje filmen som förtjänar en nominering och vinst allra mest. Den filmen är Rush som pumpar på med autentiskt vilda och riviga 70-tals-F1-bilar. En fantastisk ljudmix av imponerande övergångar mellan ren motorkraft och pampig musik.

gravity

VISUAL EFFECTS

  1. GravityEn av de aspekter som gör Gravity till en sådan hyllad och nytänkande film är dess specialeffekter. Med superavancerad CGI är filmen en visuell fest med otrolig detaljrikedom. En självklar vinnare utan motstånd från övriga nominerade.
  2. GravityThe Hobbit, Iron Man 3 och The Lone Ranger är i mitt tycke inte ens värda sina nomineringar. De bjuder samtliga på rent ut sagt trött CGI som inte är i närheten av kategorins två bästa filmer – Star Trek Into Darkness och Gravity – med den sistnämnda som min favorit bland de nominerade.
  3. GravityDen är även min favorit överhuvudtaget från 2013 när det gäller specialeffekter. Faktiskt en av de snyggaste CGI-filmerna någonsin! Men det finns också en hel del andra filmer som är värda nomineringar, bland annat redan nämnda Star Trek Into DarknessA Field in EnglandPacific RimElysium och Oblivion.

Jackass_Presents-_Bad_Grandpa_12

MAKEUP AND HAIRSTYLING

  1. Jackass Presents: Bad Grandpa. I en kategori med endast tre nominerade blir valet lite lättare när det mest komplexa men också mest välutförda sminket är Johnny Knoxvilles helkroppstransformation från ung Jackass-medlem till 86-årig gubbe. Oscarsjuryn är enade om att Bad Grandpa är den rättmätiga vinnaren. 
  2. Jackass Presents: Bad GrandpaDe andra nominerade filmerna, Dallas Buyers Club och The Lone Ranger kommer inte i närheten av Knoxvilles skrynkliga skinn. Det är riktigt bra smink som förtjänar att vinna helt enkelt.
  3. Jackass Presents: Bad GrandpaPunkt slut.

Nedan följer för mig ofullbordade kategorier som jag alltså inte har sett samtliga nominerade i. Därför bjuder jag endast på mina gissningar, det vill säga vilken film jag tror kommer vinna.

ANIMATED FEATURE FILM

  • Frozen

COSTUME DESIGN

  •  American Hustle

DOCUMENTARY SHORT

  • The Lady in Number 6: Music Saved My Life

FOREIGN LANGUAGE FILM

  • The Great Beauty

MUSIC – ORIGINAL SCORE

  • Gravity

MUSIC – ORIGINAL SONG

  • Let It Go (Frozen)

SHORT FILM – ANIMATED

  • Get a Horse!

SHORT FILM – LIVE ACTION

  • Helium

SOUND EDITING

  • Gravity

WRITING – ADAPTED SCREENPLAY

  • 12 Years a Slave

Efter mina gissningar ser ”statyettlistan” ut så här:

Tippade vinnare

  • 7 Oscars Gravity
  • 3 Oscars 12 Years a Slave
  • 2 Oscars Dallas Buyers Club, Frozen
  • 1 Oscar The Act of Killing, American Hustle, Blue Jasmine, Get a Horse!, La grande bellezza, The Great Gatsby, Helium, Her, Jackass Presents: Bad Grandpa, The Lady in Number 6: Music Saved My Life

Vad händer om vi går efter mina önskade vinnare bland de nominerade (exklusive de tio sista kategorierna)?

Önskade vinnare

  • 4 Oscars 12 Years a Slave, Gravity
  • 2 Oscars Blue Jasmine
  • 1 Oscar Captain Phillips, The Grandmaster, Jackass Presents: Bad Grandpa, The Square

Nu släpper vi loss och kör på mina fria val (exklusive de tio sista kategorierna).

VINNARE PÅ SCOOTER AWARDS FOR PROPER EXCELLENCE IN THE ART OF THE SYMBIOSIS BETWEEN MOVING PICTURES, SOUND AND ACTING 2014: The comeback!

  • 2 Oscars 12 Years a Slave, La grande bellezza, Gravity
  • 1 Oscar Blue Jasmine, Captain Phillips, Jackass Presents: Bad Grandpa, Michael Kohlhaas, Rush, Spring Breakers, The Square, Upstream Color, The Wolf of Wall Street

Ännu en lång betänketid av vilka som ska vinna är över. Nu är det bara att sjunka ner i soffan med trevligt sällskap och njuta av en helkväll, eller rättare sagt natt, av prisutdelning. Godiset, maten, drickan och laptopen kommer stå redo för en helkväll av underhållning. Glöm inte att bevaka vår Twitter och Facebook-grupp under galan! Man vet aldrig vad för roliga bilder och kommentarer vi delar med oss. Må den bästa tipparen vinna men heja bara på mig. David har haft sin tid rampljuset och nu är det dags för en ny vinnare att ta hans plats! Ha en trevlig Oscarsgala, gott folk!

47 titlar att hålla reda på under 2014

Under det numera pågående året 2014 lär man, i vanlig ordning, konsumera en hel del film. Men vad ska man prioritera? Målet med nedanstående lista är att, likt Scotts lista, göra den frågan lite mer lättbesvarad. Premiärdatum för filmerna är i många fall inte bestämda, och filmproduktionen med alla sina led tenderar att ta oberäkneliga mängder tid. Det där är alltid lite oklart – flera av filmerna från förra årets lista har exempelvis fortfarande inte kommit ut. Men låt mig slänga in några titlar här (i bokstavsordning), så får vi helt enkelt se vad som händer med dem under året!

20,000 Days on Earth20,000 DAYS ON EARTH (Storbritannien)

Ett slags dramadokumentär om musikern och författaren Nick Cave som skildrar 24 fiktiva timmar av hans liv. Man följer hans konstnärliga process, utforskar vad som gör oss till de vi är och hyllar den ”transformativa kraften” i den kreativa själen. Som stort Nick Cave-fan ser jag mycket fram emot detta projekt, som just nu visas på Sundance.

AloftALOFT (USA/Spanien/Frankrike)

En film jag inte vet mycket om alls, mer än att den finfina rollistan rymmer Jennifer Connelly, Cillian Murphy och Mélanie Laurent. Det verkar vara snöigt, i Minnesota och norra Kanada, och storyn berättas i två olika tidsperioder och kretsar kring en mor (Connelly) och en son (Murphy) som tidigt skiljs åt och lever sina liv i olika riktningar. En journalist (Laurent) undersöker deras livsöden. Filmen regisseras av peruanskan Claudia Llosa och är lite av ett wildcard på listan – ingen superpepp, men kan bli bra.

BIRDMAN (USA)

Alejandro González Iñárritu är efter filmer/knytnävsslag som 21 GramsBiutifulAmores perros och Babel en av mina favoritregissörer. I år gör han en komedi (!) om en skådespelare som kämpar med en Broadway-pjäs och samtidigt tvingas hantera sig själv, sin familj, sin karriär och sitt ego. Detta med en blandad cast innehållandes Michael Keaton, Naomi Watts, Andrea Riseborough, Edward Norton, Amy Ryan, Emma Stone och Zach Galifianakis. Snyggt lär det bli, med tanke på att filmen fotas av Emmanuel Lubezki (Children of Men, The Tree of Life, To the Wonder, Gravity).

Blood TiesBLOOD TIES (USA/Frankrike)

Déjà vu? Var inte orolig, du är inte med i en ny Groundhog Day. Jag skrev nämligen om den här filmen redan i förra årets pepplista, men eftersom den fortfarande inte nått oss (förutsatt att vi inte är t ex serber eller norrmän, vilka fick se den på bio redan somras) känner jag att jag vill uppmärksamma den igen. Hade jag rangordnat denna lista hade den kanske legat allra högst upp. Låt mig citera mig själv (oh, dear): ”Guillaume Canet, regissören bakom bland annat Les petits mouchoirs (Små vita lögner) och Ne le dis à personne (Berätta inte för någon), har satt ihop ett gediget skådespelargäng till ett kriminaldrama i 70-talets New York. Två bröder på varsin sida om lagen ska göra upp på slagfältet Brooklyn, och vi kan se framemot en välspelad film med bland andra Marion Cotillard, Clive Owen, James Caan, Matthias Schoenaerts, Billy Crudup och Mila Kunis. Noterbart är att James Gray (Two LoversWe Own the Night) har varit med och skrivit manuset. Jag är svag för både 70-tal, New York, franskt, Cotillard, Owen och genren, så detta är utan tvekan en av de mest emotsedda filmerna under 2013 för min del.” Well, 2014 då. Och postern vill jag bara rama in, alternativt Marion Cotillards fantastiskt vackra karaktärsposter. Femstjärniga affischer.

BoyhoodBOYHOOD (USA)

Richard Linklater som skrivit och regisserat Before-trilogin, vilken jag sett de senaste dagarna och verkligen älskar, har gjort detsamma även här i en film som följer en pojkes uppväxt. Det smått otroliga med detta projekt är att filmen är inspelad under de elva år som den skildrar (2002-2013), från det att pojken i huvudrollen är sex år till det att han är 17-18. Hans föräldrar (Ethan Hawke och Patricia Arquette) är skilda och filmen utforskar relationen mellan dem och pojken under denna period. Kan bli fantastiskt och unikt.

The Class of 92THE CLASS OF ’92 (Storbritannien)

Dokumentär om en gyllene generation ur engelsk fotboll, bestående av Manchester United-spelarna David Beckham, Nicky Butt, Ryan Giggs, Gary och Phil Neville och Paul Scholes. Filmen tar vid 1992 och följer gruppen från FA Youth Cup fram till Champions League-triumfen 1999, med inslag av samhällskommentarer kring social och kulturell utveckling i landet. Förutom de nämnda spelarna ges intervjuer av legender som Zinedine Zidane och Eric Cantona, ungdomstränaren Eric Harrison, regissören Danny Boyle och före detta premiärministern Tony Blair.

Devil's KnotDEVIL’S KNOT (USA)

Ett verklighetsbaserat kriminaldrama/-thriller om ett fall som behandlats i dokumentärfilmsserien Paradise Lost (vilken jag inte sett men definitivt ska se). 1993 i West Memphis, Arkansas, mördades tre 8-åriga pojkar brutalt, varpå tre tonårspojkar – the West Memphis Three – misstänktes och genomgick rättegång. Devil’s Knot, regisserad av Atom Egoyan, återberättar historien och hur omgivningen hanterade den. I rollistan finns bland andra Reese Witherspoon, Alessandro Nivola, Colin Firth, Elias Koteas, Bruce Greenwood och Dane DeHaan. Det ser ut att bli mörkt, obehagligt och dramatiskt.

The DogTHE DOG (USA)

Al Pacinos porträttering av den minst sagt vilsne John Wojtowicz i Dog Day Afternoon är fantastisk och filmen i sig är utmärkt. The Dog är en dokumentär om Wojtowicz, mannen som alltså försökte råna en bank i Brooklyn för att finansiera sin manlige älskares könsoperation, en historia som ska bli intressant att få veta mer om. Hur den ligger till premiärmässigt (bio, VOD, DVD?) vet jag inte, mer än att den endast visats på festivaler i Toronto och New York.

Draft DayDRAFT DAY (USA)

Efter en snabbt kastad blick på postern, där en kostymklädd och fokuserad Kevin Costner står i något slags NFL-studio med en amerikansk fotboll i handen, känner jag bara att jag är redo. Bring it! Costner är General Manager för Cleveland Browns och kämpar för att få igenom en spelarvärvning genom att få välja först i draften. Costner backas upp av bl a Jennifer Garner, Sam Elliot, Tom Welling, Ellen Burstyn, Rosanna Arquette, Denis Leary och Frank Langella. Komedi-touchen (?) och regissör Ivan Reitman sätter jag vissa frågetecken för.

EVEREST (USA/Storbritannien)

Baltasar Kormákur (Contraband2 Guns) fortsätter sin internationella karriär med en äventyrsthriller om det disastruösa Mount Everest-bestigningsförsöket som efter en storm kostade åtta personer livet 1996. Bergsklättringstemat är alltid lockande med sitt erkännande av naturens och vädrets förrädiska makt, och för ytterligare pepp kan man kasta ett öga på vilka skådespelare som ska slicka snön längs bergsväggarna: Jake Gyllenhaal, Josh Brolin, Jason Clarke och John Hawkes. Killer cast!

(Ej att förväxla med den andra Everest, 2014, vilken numera heter The Summit och finns med längre ner på listan).

GentlemenGENTLEMEN (Sverige)

Efter fantastiska Call Girl är Mikael Marcimains kommande film något att verkligen se fram emot. Manuset är baserat på Klas Östergrens roman med samma namn från 1980 och handlar om en författare som flyttar in i en Stockholmslägenhet hos de gåtfulla bröderna Morgan – boxaren och pianisten Henry och den nedgångne filosofen och poeten Leo. Det verkar hända mycket skumma saker, bland annat spionage och hemliga vapenaffärer, i en värld av jazz, poesi och kärlek, paketerad i ett format med allt från thriller till drama och kärlekshistoria. Det ser mörkt, läckert och skrämmande ut.

Gone GirlGONE GIRL (USA)

Mörkt, läckert och skrämmande kan det nog bli även här – det brukar bli det när David Fincher står bakom kameran. Efter att Nick (Ben Affleck) och Amy (Rosamund Pike) varit gifta i fem år försvinner Amy spårlöst. Parets förhållande visar sig ha varit mer problematiskt än vad man trott och Nick misstänks som gärningsman. Ett mystiskt fall med grävande poliser för, om man kan sin Fincher, tankarna till Se7en och Zodiac – och bara det förklarar varför peppen är av hög grad.

The Grand Budapest HotelTHE GRAND BUDAPEST HOTEL (USA/Tyskland)

Wes Anderson? Pepp, såklart! I år placerar han sitt verk i mellankrigstiden på ett europeiskt hotell, där den legendariske portvakten M. Gustave (Ralph Fiennes) härjar runt. Hotellmiljöer kan i Andersons händer bli otroligt härligt (Hotel Chevalier!) och casten är helt sjuk. Och då menar jag verkligen helt sjuk: Fiennes, Saoirse Ronan, Léa Seydoux, Edward Norton, Jude Law, Bill Murray, Tilda Swinton, Owen Wilson, Adrien Brody, Willem Dafoe, Jason Schwartzman, Jeff Goldblum, Harvey Keitel, Tom Wilkinson, F. Murray Abraham, Bob Balaban…

HAPPY VALLEY (USA)

Den framgångsrike college football-tränaren Joe Paternos karriär överskuggas kraftigt av skandalen kring förekomsten av sexuella övergrepp inom hans tränarstab under 2000-talet. Snart ska hans liv, alltså hans liv och inte bara skandalen, bli film. Al Pacino och Brian De Palma teamar upp igen (de gjorde Scarface och Carlito’s Way tillsammans) och Pacino ska alltså spela Paterno. David McKenna (American History X) skriver manus medan den oerhört erfarne producenten Edward R. Pressman (American Psycho, Das Boot, Wall Street) producerar. Detta kan bli en intressant och kontroversiell film som jag ser mycket fram emot.

How to Make Love Like an EnglishmanHOW TO MAKE LOVE LIKE AN ENGLISHMAN (USA)

Min väldigt ensidiga kärlekshistoria med Jessica Alba är ständigt närvarande i mitt liv (tyvärr existerar den förmodligen inte alls i hennes). Jag lever i en flyktig övertygelse om att det någon gång ska bli hon och jag, vilken ofta byts ut i total hjärtesorg när realistiska tankar når min hjärna. Så länge får jag nöja mig med eskapistiskt filmtittande. Tyvärr medverkar hon mest i mediokra komedier, men undantag som Sin City och The Killer Inside Me finns, och förhoppningsvis kan även detta bli ett trevligt litet romcom-undantag. Storyn är centrerad kring Pierce Brosnans karaktär som är poesiprofessor på Cambridge och som lever i ”hedonistisk excess” och hamnar i något slags triangeldrama med Alba och Salma Hayek. Jag är tveksam, men försiktigt nyfiken. Brosnan är ju härlig.

THE HUMBLING (USA)

Philip Roths roman med samma namn är ett drama om relationen mellan en åldrande, suicidal skådespelare och en yngre kvinna på en gård i upstate New York. Al Pacino köpte loss rättigheterna till en filmatisering av boken redan 2009, och när den väl blir av är oklart. Vad som verkar mer eller mindre klart är att den ska regisseras av Barry Levinson, som gjort bland annat magiska Rain Man och den suveräna HBO-filmen You Don’t Know Jack från 2010 tillsammans med just Pacino. Buck Henry (The Graduate) skriver manus medan namn som Greta Gerwig, Kyra Sedgwick, Dianne Wiest och Charles Grodin ser ut att göra biroller.

IMAGINE (USA)

Mer Pacino åt folket! Cars– och Crazy, Stupid, Love.-författaren Dan Fogelman regidebuterar med en dramakomedi om en åldrande musiker som, efter att ha läst ett gammalt brev som skickats till honom från John Lennon och Yoko Ono, inspireras att leva sitt liv annorlunda och ta kontakt med sin biologiska son. Al Pacino backas upp av Jennifer Garner, Annette Bening, Bobby Cannavale, Josh Peck, Michael Caine och Christopher Plummer.

The Imitation GameTHE IMITATION GAME (USA)

Benedict Cumberbatch porträtterar den brittiske matematikern och logikern Alan Turing, som försökte knäcka krypteringskoder under andra världskriget. Hodejegerne-regissören Morten Tyldum regisserar denna biografiska dramathriller och i skådespelarväg ansluter Keira Knightley, Matthew Goode och Mark Strong. Ser lovande ut på pappret.

The ImmigrantTHE IMMIGRANT (USA)

Detta är också en film som var med redan förra året, men oh my lord – Joaquin Phoenix och Marion Cotillard! Och Jeremy Renner också som något slags bonusfigur. James Gray (manus och regi) har gjort det smått fantastiska relationsdramat Two Lovers (som det talas för lite om) och det riktigt stabila kriminaldramat We Own the Night, varav båda har Phoenix i huvudrollen. Filmen har hetat både Nightingale och Lowlife tidigare, men är nu alltså The Immigrant, utspelar sig på Manhattan och handlar om en polsk invandrarkvinna (Cotillard) som träffar den trevlige men lömske Bruno (Phoenix) som lurar henne till prostitution. Renner spelar Orlando the Magician som kanske har några ess i rockärmen och kan bli Ewas räddning.

INHERENT VICE (USA)

Joaquin Phoenix gjorde i The Master en av sina allra bästa roller under Paul Thomas Andersons ledning, och i år samarbetar de igen i en dramathriller om en droganvändande detektiv som undersöker fallet kring en försvunnen före detta flickvän i 70-talets Los Angeles. Vad PTA gjort vet ni väl, men att nämna There Will Be Blood, Magnolia och Boogie Nights kan ju aldrig skada. Reese Witherspoon, Josh Brolin, Owen Wilson och Benicio Del Toro finns med på tåget, vilket förhoppningsvis åker mot biografernas station under 2014.

JANE GOT A GUN (USA)

En film vars inspelning varit ett kaos, med stjärnor och regissörer som hoppat av, men som ser ut att bli klar till sommaren. Kvar i detta västern-action-drama finns Natalie Portman (det är hon som har en pistol), Ewan McGregor och Joel Edgerton, och regisserar gör Gavin O’Connor (Warrior). Handlingen involverar en kvinna, Jane, som tar hjälp av sin ex-pojkvän för att rädda sin nuvarande, laglöse, man från ett gäng som försöker döda honom.

JoeJOE (USA)

En film som hyllats från många håll och som dessutom har enorma likheter med Mud (enligt mig 2013 års bästa film). Regissör David Gordon Green och Mud:s regissör Jeff Nichols är goda vänner sedan länge och i upplägg påminner deras filmer mycket om varandra. Titelkaraktären Joe är, likt titelkaraktären Mud, en (före detta?) brottsling med ett mörkt förflutet som stöter på en pojke i de nedre tonåren och utvecklar en otippad vänskap med honom. Joe spelas av Nicolas Cage som, liksom Matthew McConaughey (Mud), varit stundtals utskälld och i behov av ett lyft. Pojken spelas – i båda filmerna – av den otroligt talangfulle Tye Sheridan. Joe är en timmerarbetare med alkoholproblem, ett gott hjärta och opålitligt temperament. Jag gillar Cage, och det ska bli riktigt spännande att se vad han kan göra med detta.

Magic in the MoonlightMAGIC IN THE MOONLIGHT (USA)

Woody Allen har de senaste åren gett oss både fantastiska filmer som Midnight in Paris och trötta historier som To Rome with Love. Nu senast kom han starkt tillbaka med den ovanligt mörka Blue Jasmine med en fantastisk Cate Blanchett. 2014 års film fylls av skådespelare som Colin Firth, Emma Stone, Marcia Gay Harden och Jacki Weaver och utspelar sig på franska rivieran under 20-talet. Handlingen kretsar kring något slags bedrägerihärva, involverar en besökande engelsman och lär innehålla sedvanligt Allenskt tilltrasslade situationer.

The Man from UNCLETHE MAN FROM U.N.C.L.E. (USA)

Den klassiska spionserien från mitten av 60-talet ska bli film, och bakom kameran står Guy Ritchie (vars Snatch. är rätt skön och vars Sherlock Holmes är ett riktigt misslyckande). Det har ryktats om Tom Cruise, men den castingen blev dessvärre inte av, utan vi får nöja oss med Henry Cavill (Man of Steel) och Armie Hammer (The Social Network, The Lone Ranger) som Napoleon Solo och Ilya Kuryakin. Utöver dem finns Hugh Grant, Alicia Vikander och kanske även David Beckham (!) med i biroller. Vi får hoppas att Ritchie kan förvalta kultseriens charm och glimt i ögat, för i så fall kan detta bli ett underhållande och skönt actionäventyr.

MANGLEHORN (USA)

Nämnde David Gordon Green (aktuell med Joe, ovan) gör ännu ett drama, denna gång med Texas som inspelningsplats och Al Pacino som huvudroll. Filmen handlar enligt uppgifter om en excentrisk man som tvingas möta konsekvenserna av ett kriminellt liv och en förlorad kärlek. Holly Hunter, Chris Messina och Spring Breakers-regissören Harmony Korine ansluter till en lite udda cast och ett intressant projekt.

Kill the MessengerKILL THE MESSENGER (USA)

Kriminal-drama-mysterie-thriller verkar vara benämningen för denna ”based on a true story”-film om en journalist som tog livet av sig efter att ha blivit utsatt för en smutskastningskampanj. Detta efter att han avslöjat CIA:s inblandning i vapenhandel med rebeller i Nicaragua samt kokainsmuggling i Kalifornien under 1990-talet. TV-serieerfarne regissören Michael Cuesta (Six Feet Under, Dexter, Homeland) har en diger rollista till sitt förfogande: Jeremy Renner, Mary Elizabeth Winstead, Michael Sheen, Barry Pepper, Michael K. Williams, Robert Patrick, Ray Liotta, Oliver Platt, Paz Vega, Andy García och Tim Blake Nelson. Nice!

The Monuments MenTHE MONUMENTS MEN (USA/Tyskland)

George Clooneys Oscarsdoftande men försenade film om en allierad pluton under andra världskriget vars uppdrag var att hitta och ”stjäla tillbaka” konstverk och andra kulturellt värdefulla saker från nazisterna, innan Hitler hade förstört dem. Action, historia, drama och komedi verkar vara mixens ingredienser och bredvid Clooney (regi, manus, produktion, huvudroll) framträder skådespelare som Matt Damon, Bill Murray, Cate Blanchett, John Goodman och Jean Dujardin. Som kuriosa kan nämnas att Clooneys pappa, Nick Clooney, gör ett inhopp som en äldre version av sin sons karaktär. Även om The Monuments Men verkar mindre allvarlig än t ex Good Night, and Good Luck. och The Ides of March (som är riktigt bra båda två) litar jag på att George lyckas göra något vasst av detta.

Noah 2NOAH (USA)

(Min favoritregissör) Darren Aronofskys kommande film är en påkostad filmatisering av den episka berättelsen om Noas ark med Russell Crowe i titelrollen. Även namn som Anthony Hopkins, Jennifer Connelly, Emma Watson, Ray Winstone, Nick Nolte och den obligatoriske Mark Margolis finns med på tåget, som ankommer till biografperrongen i början av april. Aronofsky regisserar, producerar och har skrivit manuset och har en stor budget till sitt förfogande. Det finns alltså många anledningar att vara hoppfull inför Noah, även om min pepp sjunkit under den senaste tiden. Min oro handlar väl mest om att det ska bli för stort, för matinéaktigt och kanske för mainstream för en så pass egen och personlig regissör som Aronofsky. Men förhoppningsvis är denna oro helt i onödan.

NymphomaniacNYMPHOMANIAC (Danmark/Tyskland/Frankrike/Belgien)

Även om jag har sett på tok för lite av Lars von Trier har man ju en känsla av hur vrickad den här filmen verkar vara. Bioversionen är fyra timmar lång (en 5,5-timmarsversion finns och dyker väl förhoppningsvis upp på DVD och blu-ray senare) och är en lång resa av sex, våld, erotik och poesi. Många bekanta skådespelare finns med: Charlotte Gainsbourg, Stellan Skarsgård, Shia LaBeouf, Christian Slater, Uma Thurman, Willem Dafoe, Connie Nielsen och Udo Kier. Underbara karaktärsposters dessutom. Jag är lite rädd, men definitivt nyfiken.

THE REACH (USA)

Michael Douglas spelar huvudrollen i en thriller som spelats in i New Mexico och som enligt uppgifter ska handla om en jägare (Douglas) som  tar hjälp av en guide som leder honom ut i öknen, där ett mord tar plats. En indiethriller som nog kan bli en riktigt angenäm bekantskap.

ROALD DAHL’S ESIO TROT (Storbritannien)

Om detta görs rätt kan det bli hur mysigt som helst. Från barnboken av Roald Dahl har Richard Curtis (Love ActuallyNotting Hill) och Paul Mayhew-Archer skrivit ett manus som ska bli TV-film för BBC under 2014. Huvudrollsmässigt är det så mysigt att man bara vill springa ut och krama en sköldpadda – Dustin Hoffman och Judi Dench. Mr. Hoppy (Dusty) är en gammal man som är hemligt förälskad i Ms. Silver (Judi) som bor i lägenheten under honom, men hon verkar mer intresserad av sin sköldpadda.

wilde salomeSALOMÉ OCH WILDE SALOMÉ (USA)

Ett hjärteprojekt för Al Pacino har under de senaste åren varit denna utforskning av Oscar Wilde och hans pjäs Salomé, en utforskning som lett till ett slags dokumentär, Wilde Salomé, och en mer renodlad filmad version av pjäsen, Salomé. Båda projekten regisseras av Pacino själv. Det förstnämnda innehåller både material från inspelningen av pjäsen som Pacino satte upp i Los Angeles 2006, där han spelar King Herod och en då relativt okänd Jessica Chastain spelar Salomé, och beskriver Pacinos försök att utforska, förstå och komma närmare Oscar Wilde som författare och person – ”an unusual, revealing and avant-garde journey into the light and heart of Oscar Wilde’s masterwork.” Den andra filmen, Salomé, är en film/teaterupptagning där Pacino försöker kombinera filmens språk med teaterns och framkalla en känsla av att se teater på film. Utgivningsdatum och -år, framförallt i Europa, är högst oklara, då Wilde Salomé färdigställdes redan 2011 och fortfarande inte har visats mer än i Venedig samma år och vid enstaka specialvisningar. Salomé är som jag förstår det planerad att släppas under 2014. Förhoppningsvis ges filmerna ut på DVD eller genom någon form av internetalternativ inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag är personligen otroligt peppad på att se dem och väldigt glad att Pacino inte bara fortsätter göra film utan även satsar på personligt motiverade och utmanande projekt.

Sin City A Dame to Kill for 1SIN CITY: A DAME TO KILL FOR (USA)

Ännu en film från förra årets lista som inte kommit ut. Hur många år vi har väntat på den här uppföljaren har jag tappat räkningen på för längesedan. Robert Rodriguez har återsamlat flera av den första filmens skådespelare, däribland Bruce Willis, Mickey Rourke, Jessica Alba, Rosario Dawson, Jaime King och Michael Madsen. Clive Owen har tyvärr fallit bort och ersatts av Josh Brolin (som inte alls är någon dålig ersättare). Tillkommer gör bl a Joseph Gordon-Levitt, Eva Green, Juno Temple och Ray Liotta. Sin City, som kom för åtta år sedan, var en sjukt cool och stilfull thriller, baserad på Frank Millers serietidningar med samma namn. Just serietidningsfilmer tenderar ofta att bli lite löjliga och ”over the top”, men Sin City träffade verkligen rätt och jag hoppas att A Dame to Kill For kan leva upp både till den första filmens klass och till den sköna titeln.

SLOW WEST (USA/Storbritannien)

En 17-årig pojke (Kodi Smit-McPhee) reser genom det amerikanska landskapet under 1800-talet för att söka efter kvinnan han älskar. Han får en följeslagare i den mystiske Silas (Michael Fassbender). Ben Mendelsohn gör en roll, Fassbender producerar och fullängdsdebutanten John Mclean regisserar. Inspelningen har redan startat och inspelningsplatser inkluderar Nya Zeeland, Colorado och Skottland. Slutligen kan vi konstatera att en västernthriller med Fassy inte låter helt fel.

STRETCH (USA)

Joe Carnahan (Narc, The Grey) gör komediaktig actionthriller där Patrick Wilson spelar en limousinechaufför som plockar upp en jobbig miljardär (Chris Pine), som gör tillvaron både farlig och spännande för chauffören. Jessica Alba, Brooklyn Decker, Ray Liotta, Ed Helms, James Badge Dale och David Hasselhoff (!) finns med i rollistan. Filmen har haft marknadsföringsproblem efter att Universal hoppat av och det återstår att se om den går upp på bio eller släpps via VOD. Jag själv är inte överdrivet peppad men försiktigt optimistisk.

THE SUMMIT (USA)

Efter vissa finansiella tveksamheter och konkurrensproblematik, i och med att Kormákurs Everest ser ut att bli klar först, verkar det som att Doug Liman (The Bourne Identity, Fair Game) ändå ska göra en andra Mount Everest-film under 2014. Fortsatta oklarheter kring inspelningsstart finns dock. The Summit utspelar sig under 20-talet och berättar om britten George Mallory, som försvann under ett försök att bestiga Mount Everest 1924 (hans eventuella framgång är fortfarande ett ämne för spekulation). Tom Hardy har varit aktuell för huvudrollen, men det har också ryktats om Benedict Cumberbatch. Vem av dem det än blir, eller om det blir någon helt annan, förblir projektet av intresse.

TranscendenceTRANSCENDENCE (USA/Storbritannien)

Christopher Nolans fotograf Wally Pfister bryter sig loss och regidebuterar med en sci-fi-thriller om en dödssjuk forskare som utvecklar en dator som ger honom enorm makt och gör honom ostoppbar, typ. Jag vet inte om det låter så jätteintressant egentligen, men ser man till skådisar finns anledning att ändå peppa lite lätt, plus att filmen lär bli ordentligt snygg visuellt. I huvudrollen står Johnny Depp, som är i behov av att gå tillbaka till mer seriösa roller (Donnie Brasco, What’s Eating Gilbert Grape t ex) efter maskeradroller som i The Lone Ranger, medan biroller intas av Kate Mara, Cillian Murphy, Morgan Freeman, Rebecca Hall m fl.

True Detective 1TRUE DETECTIVE (USA)

Att denna hittills fantastiska TV-serie är med på listan är knappast för att upplysa er om något ni inte kände till, utan snarare för att slå ett sista slag för att de som ännu inte gett sig in i den tar tag i sina liv och gör det. HBO och kvalité går ofta hand i hand, så definitivt även här. Matthew McConaughey är en av världens absolut bästa skådespelare just nu och utgör tillsammans med fullblodsproffset Woody Harrelson en oerhört intressant polisduo nere i de allra pissigaste och (o)härligaste Louisiana-områdena. Under åtta avsnitt ska vi följa deras jakt på en seriemördare, men framförallt deras personliga utveckling och livshistorier, vilka utvecklas gradvis genom ett intressant flashback-upplägg. Sin nombre-regissören Cary Fukunaga och manusförfattaren Nic Pizzolatto ansvarar för hela den första säsongen, vilket naturligtvis leder till en stor kontinuitet och säkerhet genom seriens upptrappning. De två första avsnitten har varit förstklassiga och intressanta på många sätt, eftersom serien känns både bekant i sina teman och upplägg, men också nyskapande vad gäller narrativ och TV- och produktionsmässig innovation. Fortsätter serien på samma nivå lär vi, när vi talar om den i retrospekt, benämna den som mästerlig och oförglömlig.

Under the SkinUNDER THE SKIN (Storbritannien)

En film som beskrivits som en erotisk sci-fi-thriller med Scarlett Johansson i huvudrollen. Den utspelar sig i Skottland, där en utomjording i mänsklig form (Johansson) förför ensamma, manliga liftare, vilka blir hennes byten (vilken som är den exakta betydelsen av ”byte” i detta fall vet jag inte riktigt). Den ska vara mardrömslik och svår, kanske även med en touch av David Lynch, och bara det gör mig oerhört peppad. Skottland, Johansson, sci-fi och thriller ökar den peppen och jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig.

WAYWARD PINES (USA)

Efter fiaskon som After Earth och förmodade sådana som The Last Airbender och Lady in the Water (vilka jag inte sett) är det lätt att glömma bort M. Night Shyamalans talang, vilken han visar prov på i filmer som Signs och Unbreakable. I år gör han en miniserie i tio delar för Fox med en uttalad Twin Peaks-vibe. Handlingen påminner mycket riktigt om David Lynchs och Mark Frosts kultserie: en Secret Service-agent får i uppdrag att åka till Wayward Pines, Idaho, för att undersöka fallet kring två agenter som försvunnit i området. Under vistelsen i småstaden tätnar mysteriet och han börjar oroa sig för sin egen säkerhet. Om ni läste min TV-special om Twin Peaks vet ni att jag älskar den serien, och med tanke på vilken stämning M. Night har visat sig kapabel att framkalla ser jag stora möjligheter för att detta ska kunna bli hans stora återkomst. Den spännande casten inkluderar bl a Matt Dillon, Melissa Leo, Terrence Howard, Juliette Lewis och Toby Jones. Den här bilden ger mig riktigt kalla (och underbara) kårar. Stor pepp!

We Gotta Get Out of This PlaceWE GOTTA GET OUT OF THIS PLACE (USA)

Ytterligare ett litet wildcard på listan, som jag egentligen inte vet så mycket om. Vad jag vet är att det är en småskalig produktion och att en av huvudrollerna spelas av Breathe In-bekanta Mackenzie Davis, som jag vill sätta ett stort utropstecken för. Hon påminner mycket om Laura Dern, vilket är en komplimang att glädjas över. Filmen handlar om några ungdomar i Texas som suckar över sin stillastående tillvaro i en liten bomullsfarmsstad och samtidigt blir indragna i en kriminell värld när en av dem råkar stjäla från fel man. Filmen är delvis inspelad i staden med det fantastiska namnet, Corpus Christi, Texas, och har en precis lika fantastisk, retrodoftande, poster. Bra kritik har den fått, och jag hoppas att även jag får dela ut sådan till den.

White Bird in a BlizzardWHITE BIRD IN A BLIZZARD (USA/Frankrike)

Av regissören Greg Arakis filmer (Mysterious Skin, The Doom Generation) har jag inte sett någonting, men det ska det bli ändring på. Flera av filmerna behandlar tonåringar och deras möten med sexualitet, droger och depression, vilket även denna verkar göra i viss mån. Shailene Woodley (The Descendants, The Spectacular Now) tar rollen som tonårsdotter vars mamma (Eva Green) försvinner och lämnar henne ensam i en kritisk uppväxtsfas. Drömmar ska vara centrala genom filmen, som verkar balansera mellan thriller- och dramagenren.

Untitled Lance Armstrong BiopicUNTITLED LANCE ARMSTRONG BIOPIC (USA/Storbritannien)

Någon utförlig handlingsbeskrivning är knappast nödvändig, då de flesta känner till Lance Armstrongs historia – hjälten och idrottsikonen som visade sig vara en dopad lögnare. Stephen Frears (The Queen, Philomena) gör alltså en biografisk film med Ben Foster som Armstrong samt bl a Dustin Hoffman och Guillaume Canet i biroller. Storyn bör göra sig bra i filmform (vilket den gjorde i dokumentären The Armstrong Lie), även om jag är något tveksam inför regissören.

Knight of CupsTERRENCE MALICK?

Frågorna är här fler än svaren – det går aldrig riktigt att veta vad den gode Malick kommer slänga fram på bordet och när han bestämmer sig för att göra det. Hans karriär verkar i alla fall vara i ett mycket intressant skede eftersom han under de senaste åren blivit oerhört mycket mer produktiv än vad han någonsin har varit. Hela tre filmer befinner sig just nu i post-production-fasen, en fas som dock verkar vara problematisk. Hans dokumentär Voyage of Time, som är något slags vidareutveckling på The Tree of Life:s skapelsesekvenser och handlar om universums födelse och död, har blivit anklagad för att vara något annat än vad producenterna blivit lovade när de gick in med stora pengar och är därför av osäker release-status. Hans ej än namngivna film (Untitled Terrence Malick Project) är en kärlekshistoria om besatthet och svek, placerad i Austin, Texas. Casten är helt sinnessjuk: Christian Bale, Michael Fassbender, Cate Blanchett, Ryan Gosling, Rooney Mara, Natalie Portman, Holly Hunter, Val Kilmer, Bérénice Marlohe, Benicio Del Toro, Clifton Collins Jr., osv. Hans Knight of Cups – ”a man, temptations, celebrity, and excess” – har även den en välfylld cast: Christian Bale, Cate Blanchett, Natalie Portman, Antonio Banderas, Jason Clarke, Imogen Poots, Joel Kinnaman, Teresa Palmer m fl. Sedan riskerar ju föstås alla att bli bortklippta. Malicks projekt är vi alltid peppade på.

Så, det var alltså 47 spännande titlar. Sedan finns det säkert 47 till som är precis lika intressanta. Jag vill även påminna om A Most Wanted Man, Foxcatcher och Interstellar, vilka Scott skrev om i sin pepplista. Förra året skrev jag även om Sean Penns två planerade regiföretag, Crazy for the Storm och The Comedian, som jag givetvis fortfarande är lika peppad på som då. Hur aktuella de är låter jag vara osagt, men vill ni läsa om vad det är för projekt hänvisar jag till min lista från förra året.

Nu har både ni och filmskaparna lite att jobba med. Make it work!

Topp 10: Scotts magiska filmår 2013

Då är vi här än en gång! I civilisationens sista dagar! Vid tideräkningens ände! Världens undergång! Nej, det var ju 2012! Vi har passerat ett betydligt mindre pretentiöst slut. Slutet på 2013! För att fira filmåret som gått är det nästintill en självklarhet att sätta ihop en varsin lista över de filmer vi anser är de bästa. Filmåret 2013 har i mitt tycke varit ett av de starkaste på flera år och slår förra årets filmlista med hästlängder.

cold eyesCOLD EYES (Sydkorea)

Stor siffra 10

4 stjärnor DYLPC

(Originaltitel: Gam-si-ja-deul). Mycket nöjd är jag med att en av mina favoritfilmnationer har lyckats klämma sig in bland de bästa. Sydkorea har under 2013 levererat bland annat stabila actionrullar med superinternationella The Berlin File. Men det var gangsterthrillern New World och bankrånarrullen Cold Eyes som imponerade mest, varav den sistnämnda är snäppet bättre! Vad mer kan man önska sig från en hyperteknologisk och fartfylld actionthriller än en perfekt kombination av spänning och humor, en grupp härliga karaktärer och en super-badass skurk? En välgjord och smart film som är fylld till bredden och lite till med 100% underhållning! (Läs mer i recensionen av Cold Eyes).

the east

THE EAST (USA/Storbritannien)

Stor siffra 9

4 stjärnor DYLPC

Den skickliga Brit Marling samarbetar för andra gången med den unge och lovande regissören med det coola namnet Zal Batmanglij efter deras lyckade thriller Sound of My Voice. Den här gången ska en aktivist-/frigan-/terroristgrupp infiltreras och Marling tvingas ta itu med komplexa och udda karaktärer spelade av talanger som Ellen Page och Alexander Skarsgård. The East är en spännande och ytterst aktuell film som reflekterar kring frågor om frihet och miljöförstöring. Det är också en smart thriller som tar oväntade vändningar och bjuder på en hel del minnesvärda scener. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det verkar inte finnas något stopp på Marling-tågets framfart. Det är ett tåg jag hoppas aldrig stannar. (Läs mer i veckoresumé #52).

michael-kohlhaas

MICHAEL KOHLHAAS (Frankrike/Tyskland)

Stor siffra 8

4 stjärnor DYLPC

Mads Mikkelsens filmäventyr den senaste tiden har varit imponerande med bland annat en briljant roll vid Alicia Vikanders sida i A Royal Affair från 2012 och en roll i den hyllade danska filmen Jagten, som David placerade på sin topp 10-listaJagten är en av de filmer jag tyvärr inte hann se innan årets slut och den har därför ingen chans på den här listan, hur bra den än må vara. Men den briljante Mikkelsen har ändå lyckats klämma sig in på min lista genom den fantastiska men relativt okända Michael Kohlhaas. Ett stilla och vackert medeltidsdrama om en förbannad hästhandlare (Mikkelsen) som blir berövad på både hästar och sin heder. En film som är en av 2013 års vackraste filmer med utsökt foto, bra skådespel och en gudomlig stämning. (Läs mer i recensionen av Michael Kohlhaas).

A-Field-in-England

A FIELD IN ENGLAND (Storbritannien)

Stor siffra 7

4 stjärnor DYLPC

Psykedelisk film när den är som allra märkligast! Våghalsige regissören Ben Wheatley har med A Field in England skapat en mycket ovanlig och svårförståelig upplevelse där vi får följa en grupp soldater och deras försök att korsa ett svampbelägrat fält under det engelska inbördeskriget. Snyggt svartvitt foto, otäcka slow-motion-scener och en mystisk alkemist gör den här pärlan till en film svår att glömma. Vad den egentligen handlar om är oklart, men fånga ens intresse, det kan den! (Läs mer i veckoresumé #46).

gravity

GRAVITY (USA)

Stor siffra 6

4 stjärnor DYLPC

Alfonso Cuaróns rymdthriller Gravity hör till de mest visuellt och teknologiskt imponerande filmer jag har sett. Med 3D-effekter som får de flesta filmer att blekna och en ljus- och ljudsättning som är massage för sinnena levererar Gravity på enormt vis. Svett rinner och hjärtan bankar hårt när Sandra Bullock och George Clooney svävar runt i rymdens mörker. Kanske årets mest fräscha upplevelse som stundtals känns som en virtuell berg-och-dalbana där alla ens sinnen ska pressas till max. (Läs mer i recensionen av Gravity).

Star_Trek_Into_Darkness

STAR TREK INTO DARKNESS (USA)

Stor siffra 5

4 stjärnor DYLPC

En fest för Star Trek-fans som mig själv och en film som lyckas charma även de allra mest ointresserade. Det är vad J.J. Abrams Star Trek Into Darkness är. En fantastiskt fartfylld, underhållande och alldeles underbar sci-fi-rulle. Som Star Trek-entusiast blir jag varm om hjärtat när jag ser Kirk och hans gäng slåss mot super-Cumberbatch. Into Darkness bjuder på det mesta. Humor, action, äventyr och även en gnutta av det som gör Star Trek i TV-serieform till något av det bästa man kan se, nämligen de klassiska moral- och filosofilektionerna. J.J. Abrams slänger också in vulkaner, klingoner och självaste Enterprise under vattnet! (Läs mer i veckoresumé #34).

upstream color

UPSTREAM COLOR (USA)

Stor siffra 4

4 stjärnor DYLPC

Likt A Field in England är Shane Carruths Upstream Color en av de mest komplexa och abstrakta filmerna från 2013. Det är svårt att förstå vad filmen handlar om och den är svår att hänga med i. Men med hjälp av snyggt foto, bra musik, briljant klippning och isande stämning håller filmen mitt intresse på högsta nivå hela vägen ut. Trots att man egentligen inte har fått en enda fråga besvarad när filmen är slut så känns det otroligt tillfredsställande och bra. Man känner sig förvirrad men samtidigt nöjd. Det är också otroligt imponerande att Carruth ligger bakom i princip allt i filmen: manus, regi, klippning, musik och skådespel (han spelar en av huvudrollerna). (Läs mer i veckoresumé #34).

fruitvale station

FRUITVALE STATION (USA)

Stor siffra 3

4 stjärnor DYLPC

En av 2013 års bästa rollprestationer står Michael B. Jordan för i den hjärtskärande och fenomenala Fruitvale Station från regidebutanten Ryan Coogler. En sorgsen och realistisk film baserad på en verklig händelse om polisbrutalitet och rasism. En film med många minnesvärda stunder och känslosamma scener. Jordan förtjänar en Oscarsnominering och Coogler förtjänar mängder av jobberbjudanden! (Läs mer i recensionen av Fruitvale Station).

prisoners

PRISONERS (USA)

Stor siffra 2

4 stjärnor DYLPC

Spännande, mörk, smart och fylld av vändningar. Det är bara en handfull attribut som gör Denis Villeneuves kidnappningsthriller Prisoners till årets näst bästa film. En kall och dyster men fantastiskt välgjord djupdykning in i den känslostorm som uppkommer när ens barn försvinner. En desperat kamp efter upprättelse och hjälp. Skådespelet är på en nivå för sig med fantastiska prestationer av en gedigen rollista. Hugh Jackman, Paul Dano, Melissa Leo, Viola Davis och många fler gör djupa och känslosamma prestationer. Men det är Jake Gyllenhaals roll som polisen som måste jaga kidnapparen som imponerar allra mest. Med en mystik och ett utseende som vittnar om en potentiellt kriminell bakgrund gör Gyllenhaal en av sina bästa roller. Han är tystlåten och observerande och lyckas förmedla känslor, tankar och idéer genom blickar och subtila rörelser. Vad som gör det hela ännu mer imponerande är hans användande av tics och andra beteenden som gör hans karaktär både unik och ännu mer intressant. (Läs mer i recensionen av Prisoners).

12 years a slave12 YEARS A SLAVE (USA/Storbrittannien)

Stor siffra 1 vit bakgrund

5 stjärnor DYLPC

Om ni har läst min recension från Stockholms filmfestival är det kanske inte så oväntat att 2013 års bästa film enligt mig är slavdramat 12 Years a Slave. Efter att ha sett den en andra gång är filmen för mig ännu mer självklar för sin första plats. Det är en film som behandlar ondska och orättvisa på ett sätt som få filmer någonsin har gjort tidigare. Det är no mercy från första bildruta till sista i Steve McQueens mästerverk. Det finns ingen sentimentalitet, det finns inget hopp. Filmen är endast ett stort moln av ondska och död. Skådespelet är det bästa från 2013, regin likaså. Fotot är ett av de snyggaste och musiken är magisk. 12 Years a Slave är 2013 bästa film! (Läs mer i recensionen av 12 Years a Slave).

Bubblare

New World, Side Effects, The Spectacular Now, Spring Breakers*, Stoker, This is the End, The Way Way Back

Inte ens nära

2 Guns, The Bling Ring, The Conjuring, Elysium, Evil Dead, Furious 6, G.I. Joe: Retaliation, Kick-Ass 2, The Lone Ranger, Mama, Man of Steel, Now You See Me, Pain & Gain, Turbo, White House Down, The Wolverine, World War Z

Som vanligt finns det mängder av filmer som man inte har hunnit se från året som gått. Men det är också omöjligt, om man inte är någon sorts supermänniska förstås. Filmerna jag hade velat se men inte har hunnit se är för många för att listas. Förvänta er att många filmer från 2013 kommer att dyka upp på bloggen i år i form av recensioner och resuméer. Några av filmerna jag inte har hunnit se som jag vill se kan du hitta på min pepplista.

Kommer du inte ihåg mina favoriter från förra året? Du kanske aldrig har sett den listan, kika i så fall in här! Mer läsning om bubblare och årets mindre bra filmer finns med stor sannolikhet att tillgå, då vi skrivit om de flesta. Klicka på en tagg och bläddra dig sedan ner till stycket om filmen i fråga.

Fotnot

Produktionsår? Svensk premiär? Världspremiär? Till slut har vi kommit fram till att gå efter världspremiär/produktionsår i första hand, men samtidigt tillåta vissa undantag gällande filmer som inte varit möjliga att se förrän i år. Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2013 eller som bara visats på festivaler under 2012. Bra filmer måste ju få vara med någonstans i alla fall och slippa hamna i kläm. Samtidigt känns det inte jätterelevant att skriva om exempelvis Django UnchainedThe Master eller Silver Linings Playbook – de avverkades ju redan inför Oscarsgalan för snart ett år sedan och har fått sin tid i ljuset. Så dylika titlar, som känns passé och tydligt 2012, tas inte upp här. Lite inkonsekvent kanske, men vi bedömer att listan på så sätt blir fräschare och mer aktuell. Undantagstitlar markeras emellertid med en asterisk (*) för tydlighetens skull. Capisce?

Topp 10: 2013 in the Name of the Dave

Tiden är kommen och nyårstimmen snart slagen, men än finns tid att reflektera över året som gått. I vanlig ordning har vi knåpat ihop en varsin lista över vad som varit allra bäst från i år, och i samma vanliga ordning är jag först ut medan Scott håller lite längre på sin.

Dilemmat kring årtal och vilka titlar som bör inkluderas har vi länge grubblat och kliat oss på huvudet över. Hur vi resonerar kan den intresserade läsa i fotnoten.

Redo? Låt mig då presentera årets tio bästa filmer!

MudMUD* (USA)

Stor siffra 1 vit bakgrund

5 stjärnor DYLPC

Sydstatsromantik i sin finaste form! En varm och vacker historia om två pojkar som stöter på en spännande figur med ett mörkt förlutet och tar del av ett äventyr som blir både magiskt och hjärtskärande, i all sin enkelhet. 15-årige Tye Sheridan förmedlar på imponerande vis den ungdomligt naiva tron på att kärleken ska segra medan Matthew McConaughey överträffar sig själv som den problematiske antihjälten Mud. Filmen påminner om både Stand By Me och A Perfect World och är minst lika bra, vilket säger en del. Mud är en film som gör mig varm i kroppen och ger mig en tår i ögat. Ett jordnära och personligt mästerverk signerat Jeff Nichols – en fulländad upplevelse som inte lämnar något att önska. (Läs mer i texten om Jeff Nichols).

Prisoners

PRISONERS (USA)

Stor siffra 2

4 stjärnor DYLPC

Tätt bakom Mud skuggar kanadensaren Denis Villeneuves kraftfulla dramathriller om en svårlöst kidnappningshistoria där två barn försvunnit, varpå pappa Hugh Jackman tar lagen i egna händer parallellt med att Jake Gyllenhaals gåtfulle Detective Loki försöker knäcka bortrövarens kod. Prisoners placerar åskådaren på nålar och släpper inte taget förrän man vandrar ut ur salongen, förstenad och utmattad. En på ytan ”vanlig” thriller blir så mycket mer i Villeneuves händer, med starka skådespelare, ett vasst och klurigt manus, ruskiga höstmiljöer, en hela tiden orolig stämning och en aning om att det finns mer under den yta vi först lägger märke till. Grym film, i dubbel bemärkelse. (Läs mer i recensionen av Prisoners).

The Hunt (Jagten) film stillJAGTEN* (Danmark)

Stor siffra 3

4 stjärnor DYLPC

(Sv: Jakten). Att på ett eller annat sätt plågade män och barn spelar viktiga roller verkar vara ett vinnande koncept i år, för det kriteriet uppfyller även Thomas Vinterbergs grovt olustiga film. En dagislärare blir av en flicka anklagad för att ha gjort något olämpligt. En liten lögn som får ofattbara konsekvenser för den 40-årige Lucas (fantastiskt spelad av Mads Mikkelsen) och som får hela byn att se snett på honom. Ett liv som varit på rätt väg får sig en brutal käftsmäll – för vem tror man på, en vuxen man eller ett oskyldigt litet barn? Jagten är en otroligt gripande film som stångar in en klump i magen som växer likt en tumör i takt med att händelserna eskalerar. Till slut känns allt bara förbannat jobbigt och enormt frustrerande. Välregisserat, välspelat och en intressant studie i mänskligt agerande. Och Mads är som sagt fantastisk. (Läs mer i veckoresumé #35).

Lance ArmstrongTHE ARMSTRONG LIE (USA)

Stor siffra 4

4 stjärnor DYLPC

Dokumentärfilm hålls ofta i en separat kategori, men så är inte fallet hos oss. Förra året gick Searching for Sugar Man till och med och vann, medan årets dokumentära inslag går in på fjärde plats. Alex Gibneys film om den före detta cyklistlegenden och hjälteikonen Lance Armstrong, som skördat otaliga medaljer och övervunnit cancer men som senare avslöjats dopad, är en engagerande och fascinerande dokumentär som höll mig fången i två timmar. Historien i sig är svindlande, den om hur en så älskad man bedrog en hel värld, och The Armstrong Lie återberättar händelseutvecklingen kring densamma på skickligt vis. En film om makt, lögner och etik samt den problematiska växelverkan mellan cykelsport och dopning. Spännande, intressant och med givande intervjuer från diverse inblandade personer – en oerhört fascinerande film. (Läs mer i texten från Stockholms filmfestival).

EnemyENEMY (Kanada/Spanien)

Stor siffra 5

4 stjärnor DYLPC

Villeneuve och Gyllenhaal gick starkt i år och Enemy är deras andra (egentligen första) samarbete. Gyllenhaal spelar en universitetslärare som ser sin dubbelgångare (spelad av samme Jake) i en film, varpå han blir besatt av att hitta mannen i fråga. Medan Prisoners är en stor Hollywoodproduktion är Enemy en smal och experimentell film som tar större konstnärliga friheter och använder sig av fler abstrakta och symboliska grepp. Det är en långsam och suggestiv thriller som mäktigt ramar in Torontos skyskrapearkitektur med oerhört snyggt, gulaktigt, foto, mystisk musik och en svettig domedagskänsla. En förbryllande och på många sätt läcker film. (Läs mer i recensionen av Enemy).

Drinking BuddiesDRINKING BUDDIES (USA)

Stor siffra 6

4 stjärnor DYLPC

Jag hade inte trott att den här filmen skulle hamna så högt upp på listan som den till slut gjorde, men faktum är att jag mår väldigt bra när jag tänker tillbaka på den. Och filmer som lyckas med det är icke att underskatta. Drinking Buddies är en mysig, gemytlig och till stor del improviserad dramakomedi om några vänner på ett litet bryggeri i Chicago som trivs väldigt bra med varandra men som också går igenom några svängar i relationslivet. Handlingen förs framåt på ett spontant, roligt och osentimentalt sätt som känns befriande, och hela filmen har en naturlig känsla över sig. Skådespelarna (Olivia Wilde, Jake Johnson, Ron Livingston, Anna Kendrick) har fantastisk kemi och regissör Joe Swanberg har lyckats bra med den spontana känslan. Jag drack öl, skrattade och myste och hade enormt trevligt med Drinking Buddies, en av årets främsta små pärlor i skymundan av de största filmerna. (Läs mer i veckoresumé #55).

La vie d'AdèleLA VIE D’ADÈLE (Frankrike)

Stor siffra 7

4 stjärnor DYLPC

(Sv: Blå är den varmaste färgen). Knepiga relationer, naturligt och improviserat? Javisst! Roligt och mysigt? Not so much. Den omtalade tretimmarsskildringen av två unga kvinnors stormiga kärlekshistoria har en betydligt allvarligare ton än föregående film och berör på ett mer hänsynslöst vis. Stjärnskottet Adèle Exarchopoulos står tillsammans med Léa Seydoux för sensationellt bra skådespeleri i en ambitiös film med ett naket, närgånget och starkt berättande som ger en nästan dokumentär känsla. En högproblematisk inspelning blev en riktigt bra film som lämnar ett litet sår i magen som det tar en stund för att läka. (Läs mer i recensionen av La vie d’Adèle).

L'arbitroL’ARBITRO (Italien/Argentina)

Stor siffra 8

4 stjärnor DYLPC

(En: The Referee). Listans andra sportrelaterade inslag är en komedi om ett katastrofalt lågdivisionslag från Sardinien och en italiensk fotbollsdomares absurda framgång och nedgång. L’arbitro är något unikt, i alla fall sett till mitt eget register av filmupplevelser. Den är ojämn och har sina brister men är samtidigt så udda och speciell att jag måste lyfta fram den. Det är svartvitt, filosofiskt, roligt, satiriskt och kritiserande, romantiserande, märkligt, slapstickaktigt och konstnärligt på samma gång, med flera intressanta referenser till fotbollsvärlden och dess maktstruktur, den italienska fotbollsreligionen, dess framsidor och baksidor. En film som, mitt i allt det absurda, framhåller ett poetiskt förhållningssätt till fotbollen och som på många sätt är en sevärd upplevelse. (Läs mer i recensionen av L’arbitro).

Upstream Color 1UPSTREAM COLOR (USA)

Stor siffra 9

4 stjärnor DYLPC

Shane Carruths sinne för komplicerat berättande tar hans Upstream Color till en niondeplats, men det är en svårplacerad film som hade kunnat hamna både högre och lägre. Vad den handlar om har jag inte plats att ens försöka gå in på här, men den har många lager av besynnerliga avsnitt som överlappar varandra i en svårdefinierad kronologi och kausalitetskarta. Den är förvirrande, stundtals bisarr och lockar då och då in en i ett hopp om att förstå den, för att sekunder senare krossa det lilla hoppet och leda in en i ytterligare varv av oförstående fascination. Foto, ljud, musik och sparsam dialog används på ett sätt som förde mina tankar åt Terrence Malick-hållet, men Upstream Color är betydligt råare, på något sätt. Tror jag. Vackert är det i alla fall, och en film som får tankarna att snurra. (Läs mer i veckoresumé #34).

Rush 1RUSH (USA/Storbritannien/Tyskland)

Stor siffra 10

4 stjärnor DYLPC

Mer sport! Här kastas vi in i 70-talets hetaste Formel 1-duell, den mellan österrikaren Niki Lauda (Daniel Brühl) och britten James Hunt (Chris Hemsworth), i en högoktanig och adrenalinpumpande åktur av ganska klassiska sportfilmsmått. Den imponerar i utförandet och ger en fysisk upplevelse hos åskådaren där pulsen ökar i takt med motorerna som skakar i snabba närbilder, Hans Zimmers musik som eskalerar och hästkrafterna som får hela biosalongen att vibrera. Brühl gör Lauda galant och Hemsworth är faktiskt också riktigt bra, dessutom med en oemotståndlig frisyr och fysik. En tacksam grundstory förvaltades väl av Ron Howard och blev ett intensivt racingpaket, efter visst tvivel värt en plats på listan. Slutracet i Japan är maxat! (Läs mer i recensionen av Rush).

Bubblare

Behind the Candelabra, Breathe In, Fruitvale Station, Gravity, Känn ingen sorg, The Place Beyond the Pines*, Side Effects, Spring Breakers*, Star Trek Into Darkness, Trance, Wrong*, We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks

Inte ens nära

Adore, After Earth, The Bling Ring, The Conjuring, Furious 6, Gangster Squad, A Glimpse Inside the Mind of Charles Swan III*, The Great Gatsby, The Lone Ranger, Mama, Night Train to Lisbon, Oblivion, Only God Forgives, Parkland, Passion*, To the Wonder*, White House Down, World War Z

Egentligen hade jag velat ha sett Before-trilogin också (med årets Before Midnight), men den hanns dessvärre inte. Detsamma gäller för Hotell, 12 Years a Slave, Captain Phillips, The Necessary Death of Charlie Countryman, Disconnect, Prince Avalanche, The Broken Circle Breakdown och en bunt filmer från Stockholms filmfestival som jag inte fick in i schemat. Har säkert glömt en hel hög också. Men, men, jag har ju fått se en massa bra film ändå!

Om du är en bakåtsträvare, tycker 2013 var ett skitår eller har andra nostalgiska skäl att vara intresserad av 2012 års topplista hittar du den här. Mer läsning om bubblare och årets mindre bra filmer finns med stor sannolikhet att tillgå, då vi skrivit om de flesta. Klicka på en tagg och bläddra dig sedan ner till stycket om filmen i fråga.

Välkommen att undra, kritisera eller rent av spy på listan. Jag är klar med den, för nu åtminstone. Nu återstår ingenting mer för mig än att önska er alla ett gott nytt (film)år!

Fotnot

Produktionsår? Svensk premiär? Världspremiär? Till slut har vi kommit fram till att gå efter världspremiär/produktionsår i första hand, men samtidigt tillåta vissa undantag gällande filmer som inte varit möjliga att se förrän i år. Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2013 eller som bara visats på festivaler under 2012. Bra filmer måste ju få vara med någonstans i alla fall och slippa hamna i kläm. Samtidigt känns det inte jätterelevant att skriva om exempelvis Django UnchainedThe Master eller Silver Linings Playbook – de avverkades ju redan inför Oscarsgalan för snart ett år sedan och har fått sin tid i ljuset. Så dylika titlar, som känns passé och tydligt 2012, tas inte upp här. Lite inkonsekvent kanske, men vi bedömer att listan på så sätt blir fräschare och mer aktuell. Undantagstitlar markeras emellertid med en asterisk (*) för tydlighetens skull. Capisce?

SFF13: Enemy

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2013

Enemy

4 stjärnor DYLPC

Efter den alldeles fantastiska Prisoners anländer nu Denis Villeneuves nya samarbete med Jake Gyllenhaal till festivalbiograferna, en kollaboration som de facto är deras första. Enemy gjordes först men släpps inte förrän nu, vilket innebär att den med sin experimentella och relativt smala profil kan rida på framgångsvågen som den bredare succéthrillern byggt upp. Även detta är ett slags thriller, men i helt annan bemärkelse än kidnappningsditot.

Gyllenhaal gör, som bilden vittnar om, dubbla roller som två till synes identiska karaktärer. I första hand följer vi hans lärarkaraktär, som undervisar i historia och i detta skede föreläser om diktaturer, kontroll och samhällsstrukturer. ”Allt är del av ett mönster” förklarar han, och det finns definitivt en mening med just det temat filmen igenom. Hans liv är tydligt utstakat: vakna, gå till universitetet, vara lärare, sluta, komma hem till sin fru (Mélanie Laurent), äta och lägga sig. En dag får han dock ett (luddigt) filmtips från en kollega och bestämmer sig för att hyra filmen i fråga. Oberörd av filmen i sig slås han snart av en svindlande insikt. Hade han precis sett sig själv?

I andra änden av denna skumma situation finner vi statisten som spelar dubbelgångaren (Gyllenhaal #2), en halvkänd skådespelare som bor med sin gravida fru (Sarah Gadon) och som reagerar med irritation när Gyllenhal #1 ringer honom. Men snart efter att ha avfärdat den förmodade stalkern läser han tecken i sin omgivning som tyder på att det faktiskt finns något här värt att utforska. Konfrontationen blir laddad, svårförstådd och i allra högsta grad mystisk.

En märklig men lättförståelig story än så länge, men vad som höjer filmen till ett välutsmyckat mysterium är dess återkommande symboliska inslag och surrealistiska passager. Spindlar i olika skalor, någon form av herrklubb med hemliga möten och en ständig känsla av identitetstvivel gör att förståelsen glider oss ur händerna – på ett njutbart sätt.

Det storslagna fotot med ett gult filter, som ibland för tankarna till Steven Soderbergh, tar fram det allra mäktigaste ur Torontos moderna skyskrapearkitektur, hotellkorridorer, enorma fönster och skuggor i dunkla lägenheter. Ett långsamt och lömskt soundtrack ger ytterligare thrill till den vackra mystiken. Atmosfären är svettig och på något sätt tom och domedagsaktig – det känns som att det inte finns några fler människor i staden. Gyllenhaal-karaktärernas nästan paralyserade jakt på sanningen för mina tankar till Christian Bales mindfuck-upplevelse i The Machinist.

Temat är inte unikt, vi har sett dubbelgångarproblematiken tidigare, men historien är otroligt väl skildrad och det med en personlig touch från Denis Villeneuve. Med subtila medel och små instick av förbryllande detaljer är Enemy en film som tål att funderas på en stund. Den klockrena duon Villeneuve/Gyllenhaal har haft ett suveränt år med både denna och Prisoners och peppen inför nästa kollaboration (som vi väl räknar med?) behöver vi inte ens tala om.