TV-special: Twin Peaks

Vi vidgar våra vyer och ger oss i kast med en TV-serierecension! Först ut är David Lynchs och Mark Frosts av många älskade kultserie från början av 90-talet, som i kyliga tider som dessa får skogarna kring den lilla småstaden att te sig mörkare än någonsin…

Twin Peaks 1

4 stjärnor DYLPC

Det är lite svårt att veta var man ska börja när det gäller Twin Peaks. Det är nämligen en serie som har nästan allt, på gott och ont (mest gott). Drama, skräck, komedi, mysterier, drömmar, fantasier, romantik, mord, kluvna personligheter, hemligheter, en ständigt närvarande David Lynch-koefficient, tibetansk spiritualitet, donuts, kaffe, en i gåtor talande jätte, ugglor, körsbärspajer, en dansande dvärg som pratar baklänges, en sheriff som heter Harry S. Truman, bedrägerier, timmerstugor, kärlek, dimmiga skogar, ödsliga rödljuskorsningar, ett vattenfall och en oförutsägbarhet som gör att man inte känner till någon karaktärs alla sidor. Det där var bara en lätt skrapning på ytan av vad som presenteras under seriens gång.

Så, var tar vi vid? Allt börjar med att en ung kvinnas lik flyter i land i en vit plastsäck. Stackars polisen Andy, den genomsnälle men lite smådumme Andy, börjar genast gråta vid åsynen. Sheriff Truman, ärligheten och hederligheten personifierad, identifierar kroppen som high school-eleven Laura Palmers. Pete Martell, som bor vid stranden och är den som gör fyndet när han är ute och fiskar, konstaterar:

”She’s deead. Wraepped in plaestic.”

In kallas, för den fortsatta utredningen, FBI-agenten Dale Cooper (Kyle MacLachlan), som ska komma att bli seriens huvudkaraktär. Han är briljant på alla sätt och vis med ett skärpt sinne som är oväntat öppet för improvisation och accepterande av drömupplevelser som användbart utredningsmaterial. Han är oerhört trevlig mot de personer från den lilla stadens befolkning (51 201 invånare) han träffar. Han läser in små meddelanden i en liten röstinspelare, adresserade den för oss okända ”Diane”, vilka handlar om i princip allt som sker under resans gång, från uppdateringar kring polisarbetet till bedömningar av hotellservice och kaffekvalité. Han blir snabbt förälskad i naturen och människorna i det charmiga lilla amerikanska samhället strax nedanför Kanadas gräns.

En förklaring av den följande händelseutvecklingen är något vansklig att åstadkomma, dels på grund av ett stort karaktärsgalleri och många parallella historier, dels på grund av ett stort värde i att inte veta för mycket. Sammanfattningsvis kan hur som haver sägas att mordet misstänks ha koppling till ett annat fall, samt att detaljer en efter en vittnar om ett fall som är större och mer avancerat än vad det först verkar. Fler och fler fingrar blandar sig i leken, eller visar sig ha varit inblandade sedan länge, och mitt i nätet av mysterier och lösa trådar står våra primära protagonister, lagens män, Cooper och Truman, inför ett svårt uppdrag.

Jag vill mycket gärna snabbt presentera de viktigaste av alla underbara karaktärer som figurerar i den lilla stadens täta men alltmer konfliktdrabbade samhälle. Sheriff Truman (Michael Ontkean) har redan nämnts, ordnings- och trygghetsfaktor número uno på Twin Peaks polisstation. I sitt lilla men familjära team har han den känslige, lite tröge, jättesnälle Andy (Harry Goaz), den tystlåtne och långhårige indianättlingen Hawk (Michael Horse), den gulligt orutinerade men lojala receptionisten Lucy (Kimmy Robertson) och såklart Agent Cooper (MacLachlan), kanske världens mest sympatiske och genombegåvade karaktär. Ibland tittar FBI-chefen Gordon Cole in, spelad av David Lynch i egen hög person. Han är nästan döv och ropar ut allt han säger. Det är väldigt roligt.

Familjen Palmer upplever naturligtvis en stor kris. Mamman (Grace Zabriskie) brakar samman och börjar få märkliga syner. Pappan, Leland Palmer, en av de mest intressanta karaktärerna i serien, reagerar på ett udda sätt genom att först vara helt nedslagen men en dag vakna upp med grått hår och ägna större delen av sin tid åt att gå runt och dansa och sjunga. Ray Wise är helt jäkla fantastisk i den rollen. Leland är advokat och rådgivare till Ben Horne (Richard Beymer), ägare av The Great Northern Hotel, en viktig plats genom hela serien (där Cooper hyr sitt rum). Ben är en till synes osympatisk affärsman som röker en rejäl cigarr. Han har dock också sina vändningar och spårar ur på ett mycket underhållande sätt en bit in i serien. Hans luriga och snokande dotter, Audrey (Sherilyn Fenn), ställer till med en del problem och är lite för nyfiken för sitt eget bästa. Hon går i samma klass som Donna Hayward (Lara Flynn Boyle), Laura Palmers bästa vän, som tillsammans med den motorcykelåkande James Hurley (James Marshall) försöker utreda det mystiska mordet på egen hand parallellt med den officiella utredningen, med blandade resultat. Lauras nästan identiska kusin, Madeleine (Sheryl Lee) hjälper också till ett tag. Åh, så kär jag är i Donna Hayward förresten.

En annan central grupp karaktärer är familjen Packard/Martell (Jack Nance, Piper Laurie, Joan Chen), som äger sågverket som syns i den vackra och behagliga vinjetten. Där finns några påsar innehållandes inte helt rent mjöl. Andra viktiga karaktärer är ex-militären Major Briggs (Don S. Davis), som sysslat med hemlig UFO-bevakning i skogen, hans son, skollagskaptenen och rebellen Bobby Briggs (Dana Ashbrook), som är tillsammans med Shelly Johnson (Mädchen Amick) som jobbar hos Norma Jennings (Peggy Lipton) på Double-R Diner, stadens mötesplats där folk träffas över en kaffe och paj, men egentligen är tillsammans med den våldsamme truckern Leo Johnson (Eric Da Re). Haha, ja, ni hör ju hur snårigt det blir det här… För att hålla mig lite kort kan sägas att vi också stöter på en enögd och superstark kvinna som är besatt av gardinstänger, en kanadensisk droghandlare, en kvinna som alltid går runt med ett vedträ, en Hawaii-inspirerad doktor och psykolog med blåröda glasögon, en agorafobiker som inte kan gå utanför sitt hus, en snobbig herrklädesförsäljande britt som heter Dick, en jättegammal och överdrivet, nästan läskigt, glad rumsbetjänt och en enarmad man som säljer skor. I skådespelarväg görs inhopp, små som stora, av bekanta namn som Miguel Ferrer, Billy Zane, David Bowie, Kiefer Sutherland, Heather Graham och Michael Parks (med filmen Twin Peaks: Fire Walk with Me inräknad).

Nog med namedropping nu! Jag vill egentligen berätta om fler spännande figurer, men ibland får man lägga band på sig själv. Se serien istället, för så här bra är nämligen Twin Peaks:

Twin Peaks 2SÄSONG 1 (1990)
5 stjärnor DYLPC

Den åtta avsnitt långa första säsongen är helt fantastisk. Unikt, trollbindande och mästerligt serieskapande av Lynch, Frost och övriga inblandade. En TV-klassiker.

Twin Peaks 3SÄSONG 2 (1990-1991)
4 stjärnor DYLPC

Hela 22 avsnitt bjuder den uppföljande säsongen på, och dessvärre även en smått urspårande sidohistorieuppsättning. Svajigt emellanåt, men kärnan finns kvar och det faktum att man mellan avsnitten fortfarande går runt och längtar efter att få dyka in i Twin Peaks mystik igen gör att den når upp till en svag fyra.

Twin Peaks Fire Walk with MeTWIN PEAKS: FIRE WALK WITH ME (1992)
2 stjärnor DYLPC

Den 135 minuter långa filmen fungerar primärt som en prequel som utreder mer kring vad som föranledde mordet på Laura Palmer. Den har sina stunder men är en i stort sett ganska onödig film som inte tillför jättemycket. Observera att den inte ska ses innan man avverkat serien.

Det finns flera säregna drag hos Twin Peaks. Den nämnda mixen av ingredierande genrer och stämningar ger upphov till högkontrasterande tonskiften, vilka serien hanterar med bravur. En i ena stunden slapstick-aktig scen, kanske med Deputy Andy Brennan som fumlar runt med post-it-lappar över hela kroppen, kan på nolltid övergå i en gravallvarlig överläggning kring nästa steg i mordutredningen – och det blir aldrig någon kollision mellan de olika stämningarna. För detta har serieskaparna till stor del kompositören Angelo Badalamenti att tacka, då hans fantastiska soundtrack innehåller liknande övergångar mellan olika stämningspartier. Laura Palmer’s Theme växlar till exempel mellan sentimentala slingor och mörka, svarta, djupa basgångar av dova stråkar. Även jazz, slöa elgitarrer, knäppande fingrar och loungemusik återkommer i soundtracket.

Serien använder också, på ett kreativt sätt, klassiska genre- och TV-konventioner – delvis seriöst, delvis lätt parodiserande – likt det Lynch gör i Mulholland Dr. Här finns såpoperaaktig dialog och relationsmässigt drama, kanske framförallt mellan ungdomarna, som ackompanjeras av gråtande stråkar och pianoslingor. Här finns knarkhandlare med klassisk gangsterframtoning, en sheriff med khakikläder och cowboyhatt, typiska high school-ungdomar och inte minst en rad referenser till deckar- och polisserier. Detta blir i kombination med den typiska David Lynch-estetiken med drömmar, surrealistiska vanföreställningar och lekar med det övernaturliga både effektivt och unikt. På något sätt blir den enorma variationen både bekant och behaglig – serien blir som en egen liten värld med en alldeles särskild atmosfär, som man vid varje avsnitt går in i igen. Och jag älskar det.

David Lynch är så pass starkt kopplad till serien att man ofta talar om ”auteur-TV” i samband med Twin Peaks, det vill säga en serie som påtagligt präglas av en individuell skapare och, om man så vill, konstnär. Stilen är igenkännbar och Lynchs engagemang kanaliseras ut i bland annat manus, regi, casting och låttexter till musiken. Han hade dock sina dispyter med produktionsbolaget, bland annat gällande till vilken grad vissa detaljer i storyn skulle avslöjas eller förklaras, och den konstnärliga friheten når alltid en gräns när så pass mycket pengar investerats.

I slutet av serien finns några scener som är tekniskt och stilmässigt otroligt effektfulla. Ljusen slocknar och ersätts av hypersnabbt blinkande lampor, ungefär som kamerablixtar, vilka skapar en svårmanövrerad miljö där ansikten syns i millisekundsintervall och blickar möts inom samma tidsramar. Naturligtvis sker obehagliga händelser i detta ljusinferno. Dessa delar hör till de snyggaste och häftigaste i serien och är ett spektakulärt ess ur rockärmen signerat Lynch.

Vad gäller skådespelet svajar allt runt omkring ett så absurt manus och i en så märklig värld att allt kan verka logiskt. En nästan löjligt tårdrypande och melodramatisk scen kan passa in perfekt, trots att skådespelarna ger ifrån sig genuina Days of Our Lives-vibbar (nej, så illa är det inte). Men eftersom det funkar så gör det ingenting – det blir bra på något märkligt sätt. I princip alla skådespelare gör något kul och minnesvärt av sina roller, och därför ges ett positivt omdöme till nästan samtliga. Kyle MacLachlan är tilläggningsvis genialisk som Dale Cooper och förtjänar en extra omnämning.

Det mäktigaste av allt med Twin Peaks är också det mest svårbeskrivliga. I Badalamentis allra svartaste stunder, och när Lynch leker sina dödligaste lekar, lägger sig en dimma av mörker och mysterium över hela Twin Peaks. Tankar som ”wow, det finns något större här, något abstrakt, en okontrollerbar kraft som omfamnar allt som sker” förekommer, i alla fall i min hjärna. Och som Sherrif Truman formulerar det: det finns en ”närvaro” bland träden, som kan anta många olika former. Det låter märkligt och mumbo jumbo, men det finns något där som är så jäkla häftigt. Lynch är en gud vad gäller sådant.

”The owls are not what they seem.”

Oklarheter och lösa trådar är standard. Det och några svaga stunder får man försöka ha överseende med. Andra säsongens händelseupptrappning är lite av en cirkus där allt möjligt händer. Men det är underhållande, förbryllande och man vet aldrig när man kommer gapskratta och när man kommer förfäras av obehag. David Lynchs filmer är ofta förvirrande, och i samma anda avslutas hela serien med en cliffhanger av Guds nåde. Och visst fan ska man vara lite förvirrad!

Men nu får det vara nog. Någon gång ska jag återvända till Twin Peaks, för abstinensen har redan börjat komma krypandes. Jag tar med mig både mardrömslika bilder och supermysiga känslor från serien, i en lätt befängd blandning. Nu ska jag följa Coopers mycket visa råd tillika livsprincip om att man varje dag ska unna sig något litet extra, ett helt och hållet oplanerat infall av självbelöning. Oftast blir det en varm kopp kaffe för Coop, och han är en man som kan sitt kaffe.

”Black as midnight on a moonless night.”

Och det är också precis så jag ska ordna det för mig själv nu. Svart, mörkt och kraftfullt!

Annonser

2 tankar om “TV-special: Twin Peaks

  1. Ping: Veckoresumé #55 | do you like phil collins?

  2. Ping: 47 titlar att hålla reda på under 2014 | do you like phil collins?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s