Topp 15: 2015 di Davelito

2015 var ett skitår på många sätt och vis, men även hos de sämsta av år finns ofta några höjdpunkter i filmens värld. En parallell värld som blir som viktigast i hårda tider, då den får fungera som obesudlad fristad och en många gånger fullkomligt nödvändig verklighetsflykt. Filmåret 2015 var faktiskt ett mycket dugligt sådant, och trots att jag såg extremt lite film finns många titlar med och slåss om placeringar på (förra) årets topp 15.

(Om du upplever déjà vu under läsningen beror det förmodligen inte på att din hjärna är av bristande funktion utan snarare på att jag är lat och återanvänt vissa stycken från tidigare texter.)

RELATOS SALVAJES* (Argentina/Spanien)

(En: Wild Tales.) På första plats återfinns ett argentinsk-spanskt våldsspektakel regisserat av den för framtiden hyperintressante Damián Szifron. Relatos salvajes är en antologifilm bestående av sex separata kortfilmsdelar (total speltid 122 minuter) som inte hänger samman mer än tematiskt: våld och hämnd är gemensamma nämnare. Exempel på de fantasifulla situationer som skildras är en osannolik flygplansrendezvous, en vägkrogsuppgörelse involverande råttgift och knivar, en Duel-lik (Spielbergfilmen alltså) vendetta mellan två rosenrasande bilförare på en landsväg mitt ute i ingenstans, en felaktigt parkeringsbötfälld demoleringsexpert som i sin förtvivlan gör uppror mot hela det statliga systemet, en mutfylld och genomkorrupt advokataffär efter en hit-and-run-olycka och slutligen den mest kaotiska bröllopsfest som någonsin sett dagens ljus. Relatos salvajes är den roligaste filmen jag sett på länge och en helt unik triumf i kombinationen av svärta och humor. Bakom varje antologidel finns en mörk grund, vare sig det gäller samhällsstrukturella problem eller personliga bekymmer, och hade dessa skeenden inträffat i verkligheten hade man förmodligen plockat fram näsdukar och talat om episka tragedier. Tarantino-jämförelserna har inte låtit vänta på sig, och det är en klart relevant parallell att dra, liksom den till Michael Douglas golgatavandring i Falling Down och tankbilsterrorn i redan nämnda Duel. Pedro Almodóvar har ett producentfinger med i spelet, vilket märks. Relatos salvajes är rolig, spännande, energisk, oberäknelig, flippad och helt jävla galen och – viktigast av allt – är så utan att någon gång tappa i kvalité eller falla utom dramatisk och estetisk kontroll. Detta är något så välskrivet, välregisserat och välspelat och så befriande unikt och frisläppt att inget annat än högsta betyg kan ses som rättvist.

LOST RIVER* (USA)

Årets mest intressanta regidebut stod Ryan Gosling för i sin mycket fria och konstnärligt utsvävande filmatisering av en historia som han dessutom skrivit själv. Lost River handlar om en liten och halvt övergiven ort i den amerikanska småstadsperiferin, där en ensamstående mamma (Christina Hendricks) kämpar för att betala hyran för ett hus som hon av sin begränsade omgivning blir rekommenderad att sälja och flytta ifrån. I jakten på jobb öppnar sig en mörk värld av obehagliga individer och suspekta klubbar, och i de ödsliga ruinerna av en stad som sedan länge slutat blomstra försöker några ungdomar (Iain De Caestecker och Saoirse Ronan) ta sig fram och upprätthålla ett hyggligt liv. Ben Mendelsohn imponerar återigen som creepy Frank Booth-snubbe och är bara en av många likheter till David Lynchs småstadsmardröm Blue Velvet. Terrence Malick och Nicolas Winding Refn är andra nämnvärda paralleller som gjorts, och Gosling har säkerligen influerats från flera håll. En del har kritiserat filmen för att vara ett hopplock av andra filmskapares stilar, att Gosling kopierar snarare än skapar och att Lost River därför i viss mån saknar egen identitet. Jag förstår kritiken, noterar också likheterna men håller absolut inte med om att Gosling skulle kopiera och ha misslyckats med att skapa något eget. Tvärtom ser jag Lost River som en superintressant start på en förhoppningsvis betydande filmskaparkarriär för den gode Gosling, och dessutom en debutfilm som står på egna, starka ben och absolut har något värdefullt att berätta. Mest slående är kanske hur balanserad filmen är mellan tematik och problematik sprungen ur verklighetens USA (arbetslöshet, bostadskris, urbanisering, osv) och en mörk, surrealistisk, mystisk och suggestiv behandling av densamma. Den mardrömslika och i viss mån orealistiska handlingen bottnar ändå i mänskliga situationer och livsöden och blir därför mycket starkare än många andra filmer med liknande stilistiska ansatser (exempelvis Winding Refns Only God Forgives, indie-sci-fi:n Beyond the Black Rainbow eller nämnda Blue Velvet som jag personligen inte blev träffad av med samma styrka som jag blev av Lost River). För mig har Lost River, trots sin absurda och enligt vissa flummiga stil och narrativ, tydlig substans och en kraftig emotionell tyngd som bara förhöjs av den visuella magi som också erbjuds här. En mörk och lika förförisk som skräckinjagande värld byggs upp med hjälp av foto, ljus och inte minst ljud och musik som är av yppersta världsklass och skapar en fantastisk stämning och atmosfär. Lost River nosar på en femte stjärna och står definitivt någonstans på prispallen för årets bästa filmer. IMDb-betyget (5,8) understryker (1) att IMDb-betyg är trams, (2) att folk inte förstår någonting och (3) hur hopplöst allt är.

EX MACHINA (Storbritannien)

En av alla av SF Bio ignorerade kvalitetsfilmer är Alex Garlands lysande regidebut, som i alla fall visades på festivalen i Göteborg och fått rättmätigt fina betyg från de flesta andra håll och kanter. Caleb (Domhnall Gleeson), en ung programmerare, får veta att han blivit utvald i ett experiment, vilket går ut på att han ska samtala med en robot, Ava (Alicia Vikander), och utvärdera hennes mänskliga egenskaper med den klassiska frågan om huruvida en människa kan skapas på artificiell väg eller ej som bakgrund. Ansvarig för detta projekt är den skäggige, idrottande, öldrickande och ganska märklige Nathan (Oscar Isaac) som bor i ett ultramodernt hus mitt i naturen ute i ingenstans och för ett ganska avslappnat och oortodoxt forskarleverne. Caleb flyttar in i huset under testperioden och finner sig snabbt i en alltmer obehaglig situation där huset ter sig alltmer som en bunker och han har svårt att veta om han kan lita på Nathan. Vem är han, vad är hans historia och vad har han för avsikter? Samtidigt upptas hans tankar av den inte alltför existentiellt lätthanterliga situationen kring Avas uppenbarelse, och hans känslor och sympatier förvirras i ett komplicerat drama. Ex Machina är ett utmärkt tillskott till sci-fi-genren som visar upp en träffsäker kombination av högteknologiska idéexperiment och jordnära mänsklighet, och mötet dessa två poler emellan. Handlingen känns som för oss både avlägsen och samtidigt inte alls särskilt avlägsen, och det är detta fascinationsmoment som gör filmen så träffande. Dessutom är det ofantligt befriande att slippa en klimax som går ut på antingen total undergång eller något slags räddningsaktion för hela mänskligheten. Ex Machina förblir småskalig och sofistikerad fram till eftertexterna. Den är oberäknelig och kittlande twistad, utan att twista sönder sig själv. En sansad och intelligent, om än fritt filosoferande, film med flera lager som öppnar upp för fundering och diskussion kring inte bara teknologi och mänsklig kontra artificiell existens utan också ämnen som makt och könsroller. Ständigt närvarande är den fatalistiskt illavarslande känslan av att något kommer skita sig men utan att man vet vad eller hur. Gleeson, Isaac och framförallt Vikander ger utomordentliga prestationer i vad som i stora delar kan beskrivas som ett intensivt, klaustrofobiskt kammarspel i mörka rum med tjocka stenväggar och glasrutor. Därtill håller allt från manus och regi till foto, musik och produktionsdesign mycket hög klass. AI-skapelsen Ava ser mycket bra ut (alltså inte bara för att det är Alicia Vikander, utan tekniskt och konceptuellt) och visar upp förföriskt mänskliga drag trots sitt robotskap. Tematiskt, filosofiskt och till viss del stilmässigt fördes mina tankar gång på gång till filmer som Blade Runner och THX 1138 (faktiskt också Almodóvars La piel que habito), utan att jag för den delen kände att jag sett konceptet förut. Ex Machina väcker kittlande tankar om vår värld och vår framtid, och den är definitivt en av 2000-talets bästa sci-fi-filmer.

PADDINGTON (Storbritannien/Frankrike)

I yngre dagar spenderade jag många timmar framför televisionsapparaten och underhölls av diverse VHS-band som stadigt blev mer och mer slitna. Ett sådant var Paddington, historien om den lilla björnen från mörkaste Peru med en marmeladsmörgås under hatten och världens intensivaste blick, som flyttat till London och försöker hantera det brittiska storstadslivet med begränsad framgång. En nyfilmatisering av denna underbara berättelse tog sig naturligtvis rakt in på min radar och det är med stor glädje som jag konstaterar att Paddington fått en fantastisk reinkarnation. Filmen följer Paddington från uppväxten i mörkaste Peru, där hans björnfamilj bevandrats i engelska och brittisk kultur under ett besök av en upptäcktsresande, till ankomsten till England och familjen Brown och jakten på ett nytt hem och ett nytt liv i ett samhälle som är främmande och annorlunda från det han lämnat bakom sig. Förutom klanderfri animation, vackra miljöer, härliga skådespelare och bra manus har filmen ett enormt hjärta och en värme som sprider sig genom hela kroppen. Det är å ena sidan en mysig och sockersöt historia med en dundercharmig björn som huvudperson, å andra sidan en allvarlig (potentiell) samhällskommentar och en för vår tid relevant skildring av hur det kan vara att komma som flykting in i ett nytt, främmande och ibland rakt främlingsfientligt land där ingen vill ta hand om en och där ens olikhet ständigt gör sig påmind. Symboliken är kanske övertydlig i och med att Paddington inte ens är en människa, men budskapet om att alla kan accepteras och ingå i en familj, i ett folk, i ett samhälle är skickligt inskrivet i filmen och kan förhoppningsvis ge både barn och föräldrar en bild av hur viktigt det är att vi tar hand om varandra, respekterar olikheter och förstår att vi inte kan behandla folk (eller björnar) efter vilket land de kommer från, vilken hud-/pälsfärg de har eller vilket språk de talar. Paddington är, politisk eller ej, en alldeles strålande film som så när som på en lite överdriven Nicole Kidman-skurk förtjänar toppbetyg. En oemotståndlig och superhärlig film. Lille Paddington är en hjälte.

LISTEN UP PHILIP* (USA)

En av årets snyggaste filmer är Alex Ross Perrys Woody Allen-doftande, 70-talsstiliga och jazzfyllda indiedramakomedi om en självgod författare i New York. Filmen är inspelad på Super 16mm-film och är sådär härligt retrogrynig och gulaktig och nostalgiskt varm (för yngre generationer kan här ett Instagramfilter användas som kontemporär jämförelseobjekt). Philip Lewis Friedman (Jason Schwartzman) ska precis släppa uppföljaren till sin hyllade debutroman och befinner sig i ett tillstånd av hybris och självupptagenhet (detta verkar i och för sig också vara hans normaltillstånd). Succén uteblir dock och hans ofta ganska dryga beteende slår sprickor i förhållandet med Ashley (Elisabeth Moss). Philip träffar i samma veva Ike Zimmerman (Jonathan Pryce), en författare som är en av få människor Philip faktiskt respekterar, som kan ge honom värdefulla råd för den fortsatta författarkarriären. Philip bestämmer sig för att lämna lägenheten i New York ett tag och installera sig i Ikes hus på landet, med målet att i isolationen finna frid och skrivmässig renässans. Detta beslut leder hur som haver snarare till ökad egocentrism och ett än mer kaotiskt socialt liv. Listen Up Philip är en underbart svart och cynisk dramakomedi som mycket oromantiskt men ändå charmigt reflekterar över livet mellan den vardagliga verkligheten och den mer entusiastiskt ambitiösa planen som bit för bit glider ifrån en. Det är också en film som både rör sig i konstens och litteraturens upphöjda sfär och förlöjligar densamma. Redan nämnde Woody Allen är en oundviklig referens. Manuset är vasst medan regi (Perry både skriver och regisserar) och skådespeleri möts i perfekt harmoni och spontanitet. Schwartzman är lika underbar som alltid och som klippt och skuren för rollen som intellektuell författarnarcissist medan också Moss gör en mycket bra och nyanserad roll. Ovanpå detta lever fotot sitt eget lilla liv, där kameran flyger runt lite som den vill på ett nästan dokumentärt sätt och inte räds närbilder eller sekvenser av konstigt fokus, och jazzmusiken ligger som ett varmt täcke över hela filmen. Det är ett fantastiskt snyggt porträtt av nutiden genom ett 70-talsfilter och sammantaget en på många sätt underbar film.

LAMPEDUSA IN WINTER (Österrike/Italien/Schweiz)

Dokumentärfilmens kraft och betydelse kan inte nog betonas, och det är verk som den 29-årige österrikaren Jakob Brossmanns Lampedusa in Winter som på något sätt skapar förståelse för världen vi lever i och därigenom driver den framåt (vill jag hoppas). Den omfattande flyktingkris som utspelar sig på alldeles för många håll och kanter i vår direkta eller indirekta närhet har skildrats i nyhetsmedia, fotografier, reportage och mycket annat, och ett både viktigt, nyanserat och vackert tillskott till denna dokumentation är denna centraleuropeiska samproduktion som handlar om den lilla medelhavsön Lampedusa, belägen mellan Sicilien och Nordafrikas kust. Detta läge, nära såväl Tunisien och Libyen som Malta, har gett ön en otacksam position mitt i resvägen som första anhalt för många människor som flyr krig och annat elände och behöver säkerhet och någonstans att ta vägen. Otacksamt i bemärkelsen att den ca 6000 personer stora befolkningen saknar resurser och stöd för att ta hand om alla människor i nöd, särskilt eftersom ekonomin redan på förhand är enormt ansträngd och det lilla fiskesamhällets enda Sicilienfärja riskerar haveri. Bilden av Lampedusa som ett rasistiskt näste, vilken vissa media målat upp, är emellertid felaktig. Filmen visar upp ett hjälpsamt och sympatiskt folk som varje dag samlar kraft för att göra någon annans liv bättre. En kvinna medlar mellan myndigheter och en grupp nordafrikanska flyktingar som sitter och fryser på ett torg, förser dem med vatten och filtar och till slut också tak över huvudet. En man klättrar runt på båtvrak för att samla ihop ägodelar från människor som fallit offer för havets grymhet. Det är ett sätt att försöka förstå vad som hänt och hedra de som omkommit. Migrationsströmmarna har kommit att prägla öfolkets vardag, och i förlängningen deras identitet. I dokumentärens framställning av den konfliktdrabbade ön står inte alls relationen mellan flyktingarna och öinvånarna i problematikens centrum – konflikten återfinns snarare mellan Lampedusa och de italienska myndigheterna, vilkas stöd varit bristfälligt. Inte bara som tidsdokument och iakttagelse av världen har Lampedusa in Winter stora kvalitéer. Rent filmiskt finns många fina vyer och upptagningar att njuta av. Tempot är lågt, musiken helt frånvarande och ur det på något sätt nästan obefintliga narrativet, den totalt inaktiva berättaren, uppstår en poetisk ton som fångar absurditeten i att ett i grunden paradisiskt medelhavssamhälle trots lugnet, trots naturen, trots den ursprungliga harmonin kan befinna sig i kris och inte veta säkert att morgondagen blir bättre.

NEXT GOAL WINS* (Storbritannien)

Listans andra dokumentär berättar den rörande historien om ett av världens sämsta fotbollslandslag, Amerikanska Samoas. 2001 spelades den historiska match som innebar världsrekord i brakförlust när Amerikanska Samoa förlorade mot Australien med 31-0. I mål stod Nicky Salapu, som sedan dess uttryckt en nästan hopplös önskan om att någon gång få vinna en match för sitt land. Next Goal Wins gör en djupdykning i den amerikanska samoanska fotbollskulturen och undersöker vad som egentligen driver detta till synes hopplösa projekt. Svaret är att den lilla ön med 55 000 invånare har en alldeles särskild kultur av broderskap och respekt och en hoppfull syn på livet. Landet är till exempel det första någonsin att ställa upp med en fa’afafine i laget, det vill säga en person som ser sig som både man och kvinna och därmed identifierar sig med ett tredje genus. Detta är ett viktigt led i att sudda ut den (ofta enkelspåriga och överdrivna) bilden av fotbollen som en plats för ett slags machokultur. Dokumentären porträtterar utöver fotbollen även kultur och religion och andra mer allmängiltiga aspekter av det samoanska livet. Inför kvalspelet till VM i Rio de Janeiro 2014 tog landslaget in den karismatiske holländske tränaren Thomas Rongen (som tränat flera olika amerikanska klubblag och ungdomslandslag) för att göra en ansats mot Amerikanska Samoas första seger någonsin och att avancera till nästa runda i kvalet. En krock av både kulturer och arbetsmetoder ser först ut att hota företaget, men allteftersom börjar spelarna och Rongen förstå varandra bättre och växa in i ett allt närmare och framgångsrikt team, och det är denna utveckling som dokumentären följer. Att det man på planen saknar i kvalité vägs upp av en stark vilja må vara en klassisk kliché, men det är faktiskt precis vad detta landslag visar. I november 2011 var triumfen ett faktum när man besegrade Tonga med 2-1, och man var bara ett slutminutsmål från att faktiskt gå vidare. Tillbaka var då Nicky Salapu, den gamle målvakten som en tid tidigare både lagt av och gett upp sin önskan om en seger, vilken innan Rongens ankomst allmänt betraktats som ett osannolikt mirakel. Det finns många starka ögonblick i Next Goal Wins att beröras av, och det är definitivt en av de bästa idrottsdokumentärerna jag sett. Även bland dokumentärer i allmänhet rankar jag den högt.

WILD* (USA)

Jag såg en (1) film på bio under 2015 (exklusive festivalvisningar), vilket visserligen förmodligen säger mest om min egen ekonomi och mina prioriteringar men kanske också något om de svenska biljettpriserna och det rådande utbudsklimatet. Nåväl, den frågan kan diskuteras annorstädes. Wild var alltså filmen i fråga, och med det är jag nöjd. Jean-Marc Vallée skulle följa upp succén Dallas Buyers Club med en klart Into the Wild-lik och verklighetsbaserad historia om en kvinna (Reese Witherspoon) som gav sig ut på en lång jäkla ensamvandring (typ 1100 miles) längs the Pacific Crest Trail, som går parallellt med stillahavskusten en bit in i landet i de västra delarna av USA, för att uppnå något slags frigörande upplevelse och därigenom finna kraft att därefter gå vidare i livet. Det är en påfrestande utmaning som vi får följa, från den första dagen till den sista, medan episoder från Cheryls (Witherspoon) förflutna bit för bit kartlägger hennes livspussel i ett slags korsberättande narrativ. Ju längre som går, ju mer vi får veta om vad som tidigare hänt och ju närmare vi kommer Cheryl, desto starkare växer sig filmen. Fram växer också en stark biroll från den alltid så fantastiska Laura Dern, och Witherspoon gör sin karriärs hittills vassaste prestation. Filmens största styrka är den närgångna karaktärsstudien och min, åskådarens, starka förankring i densamma, tillsammans med det smarta berättandet och blandningen av nutid och dåtid. Det är en vacker film med ömsom frihet och harmoni, ömsom ångest och tragedi, och liksom i Simon & Garfunkels återkommande ledmotiv El condor pasa väcks samtidiga känslor av dödsångest och livsglädje. Jag steg ut från biografen, tog ett varv runt Uppsalas gator i vintermörkret (som om det skulle dämpa ångesten) och visste inte riktigt om jag ville hoppa i ån och dö eller skutta iväg och leva life. En från filmen utmärkt emotionell stöt, med andra ord.

WIR SIND JUNG. WIR SIND STARK.* (Tyskland)

(En: We Are Young, We Are Strong.) I Rostock utspelade sig i augusti 1992 fasansfulla scener när ett främlingsfientligt protesttåg övergick i våldsamma kravaller som eskalerade till något långt bortom kontroll. Under en mörk sommarnatt belägrade flera hundra högerextremister, till applåder från en 3000 människor stor åskådarskara, ett lägenhetshus i vilket över hundra asylsökande invandrare (många från Vietnam) bodde. Upploppen inleddes av några kastade stenar, vilka så småningom byttes ut mot molotovcocktails och bensinbomber, och efter tre dygn av våldsamheter hade över 200 poliser skadats och nästan dubbelt så många arresteringar skett. Byggnaden hade vandaliserats och stod i full brand, och att ingen dog är ett mirakel. Händelserna var delvis ett resultat av missförstånd, obeslutsamhet och högst bristfälligt agerande från myndigheter och polis, men framförallt en effekt av de politiska spänningar som uppstått i det sedan två år tillbaka enade Tyskland. De östliga delarna plågades fortsatt av arbetslöshet och svåra socioekonomiska förhållanden, samtidigt som flyktingar, bland andra romer och vietnameser, flydde in i landet. Främlingsfientligheten växte sig starkare och nynazistiska rörelser fick fotfäste i ett alltmer politiskt instabilt samhälle. Wir sind jung. Wir sind stark. följer utvecklingen ur tre olika perspektiv: en grupp ungdomar som (mer eller mindre genomtänkt eller övertygat) sugs in i det nynazistiska uppvaknandet, en politiker (far till en av ungdomarna) som försöker förhindra våldsamheterna och en vietnamesisk kvinna som bor med sin familj i det terroriserade huset. Detta är en skakande och mörk film med många olika kvalitéer. Först och främst, för att börja med det filmtekniska, ser den otroligt bra ut. Första halvan utspelar sig i svartvitt och andra halvan i färg (övergången precis i ett kritiskt ögonblick för våldets upptrappning), och allt har fångats med ett magiskt foto. Ett av de främsta partierna är en lång, panorerande tagning över ett gräsfält när ungdomarna ansluter till den redan enorma folksamlingen, en tagning som påminner lite om True Detective:s omtalade motsvarighet. I övrigt påminner filmen om såväl This Is England som La haine, som har liknande infallsvinklar på ungdomsgäng och deras plats i samhället. Bra skådespelarinsatser rakt igenom och en ständig nerv kring vart detta ska ta vägen gör filmen till såväl engagerande drama som pulshöjande thriller. Soundtracket är tungt, ofta elektroniskt präglat, och skänker än mer estetiska kvalitéer till den audiovisuella paketeringen. Det höga filmtekniska värdet kompletteras av ett kanske ännu högre historiskt och samhälleligt värde. Trots att dessa förfärligheter utspelade sig för över 20 år sedan är filmen dystert nog fortfarande högaktuell, sett till vad som händer i den europeiska och för all del den svenska politiken. Gränser stängs, SD växer och främlingsfientligheten börjar ånyo bli obehagligt rumsren. Mycket tyder på att vi står på tröskeln till en ny tid av rasism, våld och hat. Det är här som filmen som uttrycksform kan göra en insats. Regissören, afghansk-tyske Burhan Qurbani, blott 34 år gammal men redan med stor säkerhet i sin regi, besökte Göteborgs filmfestival i vintras och talade om sitt engagemang för att flyktingar och minoriteters historier berättas och hörs. Händelserna i Rostock 1992 var tydligen så illa dokumenterade och uppmärksammade att han ägnade ett helt år bara åt att forska kring vad som egentligen hände, genom att intervjua inblandade personer och noggrant granska tillgängliga fakta. Resultatet blev en grymt stark och viktig film som kan påminna om historiens mörka sidor och kanske få en eller annan person att inse att vi inte vill tillbaka dit.

EKSTRA BLADET: UDEN FOR CITAT* (Danmark)

(En: The Newsroom: Off the Record.) Med på listan finns något så sexigt som en dokumentär om den danska tidningen Ekstra Bladet (extremt jobbig särskrivning), vilken tar oss rakt in i redaktionens arbete under ledning av chefredaktör Poul Madsen. Filmens största värde är att den verkligen är ”off the record”. Utan censur eller stängda dörrar iakttar kameran känsliga situationer som uppstår, vilka kan handla om allt från etiska dilemman och PR-strategier till tekniska detaljer som rubriksättningar och löpsedelslayout. Filmens klimax centreras kring ett gisslandrama involverande två danska sjömän i Somalia, vilket utgör en intrikat situation som tidningen kan utnyttja för att sälja nummer men som samtidigt måste balanseras på ett sätt som gör att man inte förhindrar en lösning av dramat och placerar sjömännen i ytterligare fara. Med hjälp av fallande försäljningssiffror angrips problemet med tidningsdöden och den oundvikliga digitala nyhetsrevolutionen på ett mycket intressant sätt. Madsen med flera talar öppet och spekulerar fritt kring hur tidningen ska överleva och vad som måste göras för att man ska förbli relevanta och dessutom leva upp till tanken om att vara ledande och erbjuda något unikt till marknaden. Med styrkor i klippning och paketering levererar Ekstra Bladet: Uden for citat en oväntat stor spänning och dramaturgiskt driv, och dess aktualitet för medievärlden ska inte underskattas. Kanske är detta om tio år ett gyllene dokument om pappersjournalistikens fall. Gillar man Page One: Inside the New York Times lär man defenitivt gilla den danska motsvarigheten, och jag håller nog den senare som snäppet vassare.

ME AND EARL AND THE DYING GIRL (USA)

En självförtroendebefriad och nedstämd pessimist i övre tonåren som hatar sig själv (låter ju som jag) träffar en cancersjuk tjej och utvecklar sakta men (inte alls särskilt) säkert en allt starkare och betydelsefull relation med henne. Det är premissen för denna oerhört välskrivna och kreativitetssprudlande film om allt från tonårstidens vardagstristess och meningslöshet till dödsångest och riktigt fin och fullkomligt livsviktig vänskap. Me and Earl and the Dying Girl nyttjar likt exempelvis Little Miss Sunshine eller en Wes Anderson-film de mörka sidorna av komedi och de ljusa sidorna av drama för att skapa en liten känslokarusell av finaste sort. Manuset är rappt och finurligt och samtidigt djupt förankrat i mänskliga dilemman och existentiella frågetecken. Frågan som mellan raderna (mer eller mindre) behandlas är huruvida det finns något bakom krönet eller om man lika gärna bara kan ge upp (det är i alla fall vad jag personligen läser in som konstant kvasideprimerad livspessimist). Det är trots allt en hoppfull film, men en omtumlande sådan med stor smärta och sorg på vägen. Utöver att fungera väl som drama är filmen dessutom en guldgruva för cineaster och i många fall en enda stor hyllning till filmkonsten och dess pionjärer. Greg (huvudpersonen) och hans polare Earl har som hobby att återskapa diverse filmklassiker med någon form av parodisk twist, och det är fantastiskt roligt och idérikt. Vi snackar alltså inte Star Wars och The Dark Knight utan mer Herzog och Fellini, och alldeles oemotståndliga små hyllningar till filmer som Breathless (Breathe Less), Death in Venice (Death in Tennis), The Seventh Seal (The Seven Seals), The 400 Blows (The 400 Bros) och Midnight Cowboy (2:48 PM Cowboy). Så älskvärt. För att återgå till kritiken av själva filmen är huvudrollsinnehavarna Thomas Mann, Olivia Cooke och RJ Cyler värda beröm och den ganska gröne Alfonso Gómez-Rejóns regi är skönt osentimental och mestadels klichébefriad. Jag såg visserligen Me and Earl and the Dying Girl på ett flygplan någonstans över Atlanten (det sägs att man är mer emotionellt sårbar på hög höjd och i flygplanskabiner), men eftersom jag är ett känslomässigt vrak även på markhöjd kan jag nog stå för mina ord.

WHIPLASH* (USA)

Från staterna kommer ofta de mest intressanta titlarna från indiescenen, där de mindre resurserna i många fall kompenseras för i och med att filmerna tillåts vara mer personliga, vågade eller okonventionella i någon aspekt. Undantag existerar givetvis, men trenden är ändå att lågbudgetprojekten ofta överträffar blockbusterfilmernas kvalité i en budgetmässigt alltmer polariserad värld. Damien Chazelles Whiplash är en lysande uppvisning i det intensiva kammarskådespelets kraft, där en tät och laddad, nästan klaustrofobiskt koncentrerad, handling förs framåt med hjälp av finkänsligt manus och ruskigt slipade skådespelarprestationer. Miles Teller är svinbra som kämpande och emellanåt psykiskt attackerad trummis och den ständige birollsmästaren J.K. Simmons gör en sjukt laddad, explosiv, oförutsägbar och rent av läskig rollprestation som dirigent/orkesterledare. Att lyckas göra intensiv och pressande psykologisk dramathriller av några jazzrepetitioner är en imponerande bedrift, och storyn och utförandet i Whiplash är definitivt något utöver det vanliga, långt ifrån någon färdig Hollywood-mall och utan att man någon gång har fullständig koll på vad det egentligen är för film man ser.

I WON’T COME BACK* (Ryssland/Finland/Estland/ Kazakstan/Vitryssland)

(Originaltitel: Ya ne vernus.) Denna transnationella berättelse handlar om två ryska ungdomar som genomgår en lång och tuff resa i både geografisk och biografisk bemärkelse. Anya, en ung kvinna som är vuxen men som ser ut som en tonåring (varför jag heller inte riktigt vet hur gammal hon de facto är), studerar till lärare men blir felaktigt efterlyst för ett brott hon inte begått, varpå hon flyr och flyttar in på ett barnhem under falsk identitet. Där träffar hon 13-åriga, föräldralösa Kristina, som med en hårdhudad yta som resultat av en tuff uppväxt stöter bort alla i sin närhet. Det dröjer länge innan de två börjar gilla varandra överhuvudtaget, men efter att Kristina berättat att hon har en farmor i Kazakstan inser de att de egentligen inte har så mycket att förlora på att bara dra iväg och söka lyckan någon annanstans. En lång resa genom det karga Ryssland tar sin början, längs motorvägar med mysko lastbilschaufförer och järnvägar med dånande tåg. Utan pengar och med en stundtals uppgiven inställning till livet utvecklar Anya och Kristina en klassiskt trögstartad vänskap som till slut ska komma att innebära förkrossande emotionella effekter. Skådespelarna Polina Pushkaruk och Vika Lobachova är inget annat än hjärtegripande duktiga i sina emotionella nyanser och I Won’t Come Back är en vacker film som trots all grå betong, skoningslös kyla och deprimerande livsmörker lyckas framföra ett optimistiskt budskap. Jag antar att dess starkaste kraft är att den träffar den där glipan mellan hopplösheten och hoppfullheten, det där smärtsamma gränsområdet i vilket man ibland tvingas möta sina tvivel.

MEN, WOMEN & CHILDREN* (USA)

Jason Reitman, som gjort filmer som Juno och Up in the Air, fortsätter att betrakta relationer, familjer, ensamhet och svåra sociala situationer, och det genomgående temat som används för detta är i Men, Women & Children modern kommunikation, internet, mobiltelefoner och sociala medier. Filmen är ett ensembledrama med många olika karaktärer och delhistorier, men alla har gemensamt att de bor i ett typiskt amerikanskt förortsvillaområde och går på eller har barn som går på samma high school. Här finns till exempel en kille som tröttnat på den amerikanska fotbollen och nu bara spelar datorspel istället och ses som en svikare av laget, en blyg tjej med en överbeskyddande mamma som kollar igenom hennes mobiltelefon och dator varenda dag (Jennifer Garners karaktär är omöjlig att inte avsky här), en annan ung tjej med ätstörningar och (av normsamhället framtvingade) ohälsosamma kropps-, kost- och viktideal, en cheerleadertjej som vill bli känd och tar vågade bilder på sig själv, ett sexuellt frustrerat föräldrapar vars äktenskap tappat all inspiration och nu dras med såväl porrmissbruk som otrohetsepisoder, och en hel bunt till med vilsna själar i denna moderna värld av alienation och ensamhet trots att alla är ständigt uppkopplade. Ja, den digitala vardagen målas som ni hör upp som lite av en dystopi. Många menar att filmen framför något slags moralpanik och en överdriven bild av den teknosociala verkligheten, och att Reitman har en 400-årings hållning gentemot densamma. Jag förstår faktiskt inte den kritiken, för jag tycker att Men, Women & Children gör ett ärligt försök att tackla den tillvaro som de flesta av oss idag faktiskt befinner oss i (och då syftar jag kanske inte på att vi lägger upp nakenbilder på oss själva utan snarare den vardagliga sociala interaktion som sker genom olika skärmar och apparater) på ett sätt som jag inte sett på film förut. Den är till exempel närmare vår verklighet än Spike Jonze Her, som nämnts i dessa sammanhang. Jag förstår överhuvudtaget inte varför filmen floppat både ekonomiskt och kritikmässigt, för det är en riktigt bra film. Regi, skådespeleri, manus, stämning, musik, foto, budskap och hela galoppen är på plats. Till och med herr Hjärndöd själv, Adam Sandler, är bra i den. Vad som drabbade mig mest med Men, Women & Children är den filosofiska tanken om att vår existens på jorden egentligen saknar mening – vi dör och allt går vidare som om ingenting hänt – men ändå finns det små, små saker i ens närhet som gör att man trots allt hänger i och finner något slags värde ändå i detta liv, meningslösheten till trots. Jag vet inte hur jag ska få det där att inte låta tramsigt och överdrivet men det är ett jävla jobb ibland att hålla undan de där tankarna, och när Emma Thompsons berättarröst talar om människans litenhet samtidigt som en satellitbild visar jorden från så långt håll att den ser ut som en liten prick i rymden är det svårt att inte känna orden träffa som en liten klump i magen som påminner om att det finns all anledning till existentiellt tvivel och samtidigt all anledning att slå undan detsamma och fortsätta leva. (Jag konstaterar att jag genom hela den här listan framstår som något slags hobbypsykfall.)

ANNA (Frankrike/Colombia)

En fransk paradgren är konsten att skriva, regissera och spela finkänsliga familjedramer, ofta i en kombination av svart diskbänksrealism och hjärtlig vardagsromantik. Colombianskfödde Jacques Toulemondes långfilmsdebut är ett gott exempel på detta. Filmens titelkaraktär Anna är en colombiansk-fransk kvinna i 30-årsåldern som bor i Paris med sin 10-årige son Nathan. Hon delar vårdnaden med sin frånskilde man och ingår samtidigt förhållande med en fransk krögare vid namn Bruno. Snart framgår att relationen med ex-mannen Philippe är klart ansträngd. Han litar inte på Anna, refererar till hennes instabila psyke (hon har uppenbarligen någon form av historia) och vill ta över hela vårdnaden av Nathan, varpå Anna inser sina svaga odds och agerar halvt i panik: hon köper enkelbiljetter till Colombia och sticker iväg med Nathan och Bruno, utan att meddela Philippe om planerna. Anna vet själv om att hon hanterar situationen felaktigt, men försöker i förnekelse bygga upp ett nytt liv i Sydamerika med en ny familjekonstellation. I kläm hamnar förstås Nathan, som visserligen uppskattar Annas entusiasm och excessiva leksaksinköp men som blir mer och mer otålig och orolig över att han hela tiden får höra att han ska få ringa sin pappa ”lite senare”. Bruno försöker, till viss del förblindad av förälskelse, underlätta för Annas idéer, men blir alltmer frustrerad när situationens problematik bara fortsätter att trappas upp. Anna är en välspelad och spännande film, vars utgång hela tiden känns oklar och intressant. Teman som föräldraskap, social press, utanförskap och depression behandlas genom fräscha perspektiv och med en naturlig och trovärdig realism. Toulemonde visar upp en övertygande stilsäkerhet och presenterar ett gediget och genomarbetat drama nästan helt utan debutfilmsskavanker.

Bubblare

Beasts of No Nation, Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance)*, Bridgend, Il capitale umano*, The End of the Tour, Filip & Fredrik presenterar Trevligt folk, Inherent Vice*, Jauja*, The Kids from the Marx and Engels Street*, Leviatan*, De nærmeste, Nøgle hus spejl, Phoenix*, Respire*, La Sapienza*, Slow West, Victoria, Winter on Fire: Ukraine’s Fight for Freedom, Youth

Inte ens nära

7 Days in Hell, Adieu au langage*, American Sniper*, Butter on the Latch*, Danny Collins, Into the Woods*, Mad Max: Fury Road, The Man Who Saved the World*, Son of a Gun*, Testament of Youth*

Utöver de 15 utvalda titlarna på listan och de 19 nästan utvalda titlarna ovan bjöd 2015 även på en gedigen uppsättning höjdpunkter från de diverse televisionsformaten. Steven Soderberghs sjukhusdrama The Knick är bland det bästa jag sett i hela mitt liv – mästerlig på alla plan – och brottsdokumentärerna Making a Murderer och framförallt The Jinx: The Life and Deaths of Robert Durst skänkte många stunder av spänning, fascination och frustration. Andra säsongen av True Detective floppade hårt (dock ej värdelös) medan House of Cards tredje säsong snarare lyfte sig och närmade sig första säsongens nivå. Dessutom fick vi ett känslosamt avsked (?) till allas vårt älskade This Is England-gäng i den förmodligen avslutande ’90.

Vad 2016 har att erbjuda återstår att se, men så mycket tid/ork/lust att skriva här lär vi inte ha i år heller. Nåväl. Seize the day, boys. Make your lives extraordinary.

Fotnot

Årtalsfrågan är alltid en huvudvärk i dessa sammanhang. Produktionsår? Premiärår? Internationellt sådant eller svenskt? Hur gör vi med direkt-till-DVD-filmer? Vilka filmer som bör räknas till 2015 och vilka som bör räknas till 2014 är en intrikat definitionsfråga, och som ni ser är våra listor inte helt konsekventa. Vi resonerar som så att vi i första hand går efter produktionsår, men att även filmer från tidigare år (2014 i huvudsak) som inte gått att se förrän 2015 kan inkluderas. Sådana filmer markeras med en asterisk (*). Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2015 eller som bara visats på festivaler under 2014. Detta inkonsekventa förhållningssätt stör mig något oerhört, men utan denna kompromiss hade jag tvingats stryka flera fantastiska filmer från listan. Och det hade ju varit tråkigt.

Topp 15: 2014 di Davelito

Så var vi här igen. Året är snart slut och ska summeras, överallt, av alla, på alla möjliga sätt. Jag och Scott följer vår nyårstradition och bjuder på en varsin lista över årets bästa filmer, även om vi ökar antalet titlar med 50 % från tio till femton. Nedan återfinns alltså 2014 års enligt mig 15 bästa filmer. Och för att klargöra: Årtalsfrågan är en ständig huvudvärk. Längst ner finns en förklaring av hur vi resonerar.

Nog om det nu. Här är årets topp 15.

NEPOSLUŠNI (Serbien)

(En: The Disobedient.) Det är lite tråkigt att typ ingen har sett listans etta tillika årets bästa film, men desto roligare är det att få lyfta fram och hylla dolda guldkorn från den tätvuxna filmåkern. Mina Djukics debutfilm är ett stycke bitterljuv filmlyrik om två barndomsvänner, nu i dryga 20-årsåldern, som i sin planlöshet bestämmer sig för att bara cykla iväg, ut i den romantiskt porträtterade sommaren på den serbiska landsbygden. Det är en sagolikt vacker resa som har allt man kan önska sig från en filmupplevelse och som rörde upp en djup, nyansrik känslostorm inom mig. Den cyklade rakt in i hjärtat och framkallade en känsla jag verkligen inte kan beskriva med ord. Lite som Iggy Pops The Passenger. Utan att vara någon kännare av den serbiska DVD-marknaden hoppas jag att man också kan få se om den här filmen någon gång framöver, vilken för min del var den stora fullträffen på Göteborgs filmfestival i vintras. (Läs mer i recensionen av Neposlušni.)

LA GRANDE BELLEZZA* (Italien)

(Sv: Den stora skönheten.) I kategorin känslor som inte går att beskriva måste jag också placera effekten av Paolo Sorrentinos La grande bellezza. Detta gör mig förmodligen till en värdelös recensent, men även denna film gjorde något mycket speciellt med mitt sinne och väckte den i min mening allra vackraste och komplicerade av känslor: nostalgiskt vemod. Som en halvt misslyckad pjäsförfattare i filmen uttrycker det (ungefär): ”Nostalgi är den sista tillflykten för den utan framtidshopp.” Det må låta mörkt och patetiskt, men så är också tillvaron. La grande bellezza följer Jep Gambardella, en 65-årig författare som festat bort de senaste åren i det italienska nattlivets dekadens men som nu genomgår något slags uppvaknande och vandrar runt genom Rom och i ensamhet reflekterar över sitt liv. Stämningsfull musik med mängder av tidlösa körarrangemang, magiskt foto, ett mångbottnat manus och ett lika absurt som drömskt vackert porträtt av Rom gör Jep Gambardellas jakt på den stora skönheten till en oförglömlig film som har mycket att säga om såväl Italien som livet. Jag förstår den inte fullt ut och det är svårt att peka på vad som är ärligt och vad som är ironiskt, för det är lika mycket en hyllning av det vackra, det italienska, det konstnärliga, det filosofiska, som en kritik och ett förlöjligande av detsamma. Den stora skönheten finns överallt men är omöjlig att hitta, för att summera detta magnifika verk i en pretentiös slutsats medan en kristallklar tår lämnar mitt öga.

ALL IS LOST* (USA)

Robert Redford ensam på en segelbåt som tar in vatten någonstans i Indiska oceanen. Det är upplägget för en dialoglös och rättfram överlevnadshistoria om en ensam mans kamp mot naturen, vilken i sin enkelhet både erbjuder spänning och ger upphov till existentiella reflektioner, stegrande puls och tårbildning på hornhinnan. Filmens storhet ligger i det faktum att det är en så pass enkel och okomplicerad historia – det är verkligen bara Redford, en sjunkande båt och en herrans massa vatten i 106 minuter – men som likväl är oerhört gripande och tankeväckande. Vem är Our Man? Varför gör han denna soloseglats? Vad är det för liv han har lämnat bakom sig? Och Bobby Redford. 77 år och kastar sig rakt ut i havets stormiga inferno som vore det hans sista färd. En av de allra största. (Läs mer i recensionen av All Is Lost.)

THE GRAND BUDAPEST HOTEL (Storbritannien/Tyskland/USA)

Ralph Fiennes strålar som aldrig förr i rollen som den legendariske conciergen M. Gustave på det ståtliga Grand Budapest Hotel i den fiktiva centraleuropeiska staten Zubrowka, där ett mycket njutbart och festligt äventyr tar plats i en fantastiskt charmig och detaljerad Wes Anderson-kreerad värld. Det denna historia förlorar i att inte vara av samma emotionella kvalité som exempelvis The Darjeeling Limited och The Royal Tenenbaums kompenserar den för genom att vara tekniskt och visuellt mästerlig och oemotståndligt rolig. I många avseenden en briljant och säregen film i sann Wes Anderson-anda. (Läs mer i recensionen av The Grand Budapest Hotel.)

DALLAS BUYERS CLUB* (USA)

Rollen som gav Matthew McConaughey en välförtjänt Oscarsstatyett är en kraftfull uppvisning i passionerat skådespeleri, vilket tar plats i en berättelse om AIDS, kampen mot läkemedelsindustrin och det besvärliga ödet i att lida av ”bögsjukdomen” i ett machopräglat och homofobt cowboy-Texas under 1980-talet. Storartat skådespeleri från McConaughey och Jared Leto är den främsta av filmens kvalitéer, men även övriga komponenter lägger grunden för en mycket snygg, engagerande, tempofylld och gripande film med färgstarka karaktärer som skakar om och berör. Enligt mig överlägsen 12 Years a Slave och borde minsann fått Best Picture-gubben. (Läs mer i recensionen av Dallas Buyers Club.)

GONE GIRL (USA)

En av årets mest glädjande saker är att thrillerkungen David Fincher är tillbaka i sitt rätta habitat. Med det sagt är Gone Girl långt ifrån mästerverk som Zodiac och Seven, men att den ändå klockar in på en sjätteplats säger en del om Finchers nivå. Gone Girl är ett tight, kusligt, effektivt och oförutsägbart (jag har inte läst boken) mysterium som ger en spänningar i muskler och leder (på ett positivt sätt). Rosamund Pike står för kanske årets bästa prestation i den mångfacetterade rollen som den mystiskt försvunna kvinnan och är den främsta kvalité som upprätthåller filmens ovisst nervkittlande utveckling. Ben Affleck gör också en bra roll som hennes frustrerade man och det avancerade narrativet med flera lager och perspektiv ger en intressant struktur. Filmen är inte prickfri – några scener är en aning svagare än andra och dialogen ibland för rapp för sitt eget bästa – men den är grymt snygg, grymt välspelad och grymt spännande hela vägen.

THE SKELETON TWINS (USA)

En dramakomedi som i sitt känsligt balanserade utförande besöker både höga bergstoppar av sensationellt rolig humor och djupa dalar av ren och skär smärtsam svärta. Bill Hader och Kristen Wiig (båda komiker i grunden) spelar två tvillingar som i vuxen ålder träffas för första gången på länge efter att ha genomgått händelserika episoder med allt från äktenskap till självmordsförsök. Det blir djupt komplicerat, varmt och härligt emellanåt, hopplöst och förtvivlat emellanåt. Hader och Wiig är fenomenalt bra i sina roller och ger verkligen sig själva till filmen. De sista raderna av detta lilla stycke skola emellertid ägnas åt filmens mirakulösa trumfkort: Luke Wilson. Lance, Maggies (Wiig) urfåniga och smådumma men helt underbare man, är en av de roligaste karaktärerna jag sett gestaltas i rörlig bild. Luke Wilson är ett geni. Det finns inte många sekunder i filmen under vilka Wilson medverkar då man inte skrattar. Ack, en sådan sagolik person, denne Lance.

LOCKE* (Storbritannien/USA)

Den första delen av en isolationens double feature på GIFF i vintras var denna Tom Hardy-ledda nattliga biltur mellan Birmingham och London (Redford-seglatsen var den andra). Locke utspelar sig i princip uteslutande inuti Ivan Lockes (Hardy) BMW och drivs framåt av telefonsamtal som han uträttar från förarsätet. Samtal med familj och kolleger flyter samman med gatljusen och stillheten som på något märkligt sätt står att finna i motorvägstrafiken. Locke är en oerhört imponerande karaktärsstudie som lyckas göra väldigt mycket med väldigt lite, tack vare en mycket fin skådespelarprestation från Tom Hardy och smart och effektivt arbete från manusförfattare och regissör Steven Knight. Kuriosa: Min far blev rörd till tårar och klassade filmen som ett mästerverk. (Läs mer i recensionen av Locke.)

BETTER LIVING THROUGH CHEMISTRY (USA)

Direkt till DVD, alldeles för lågt IMDb-betyg och omnämnd ingenstans. Med reservation för att jag inte hade sovit på ca 30 timmar fann jag denna komedi fantastiskt underhållande och oförtjänt bortglömd och/eller underskattad. Sam Rockwell spelar en förvirrad apotekare vars händelsefattiga vardag flippar ur totalt när han stöter på en förrädisk femme fatale spelad av Olivia Wilde, och hans tillvaro övergår i en märklig händelseutveckling involverande allt från droger och sex till cykeltävlingar och potentiellt mord. Rockwell är helt och hållet klockren och övriga i ensemblen (Wilde, Michelle Monaghan, Ray Liotta, Jane Fonda) bidrar med mycket härliga figurer.

FOXCATCHER (USA)

Listans kyligaste film följer Mark Schultz (Channing Tatum), olympisk mästare i brottning 1984, och hans möte med den högst egendomlige multimiljonären John Eleuthère du Pont (Steve Carell) som under 80-talet bjöd in Schultz och hans bror Dave (Mark Ruffalo) till sitt projekt Team Foxcatcher, inom vilket du Pont, trots tveksamma kompetenser, insisterade på att träna de två bröderna och leda dem till framgångar i de olympiska spelen i Seoul 1988. Detta märkliga projekt slutade dock i bisarr tragedi när du Pont sköt Dave Schultz till döds 1996. Denna historia blir i Moneyball-regissören Bennett Millers händer en klinisk, kylig, rå, grå och känslokall skildring där Carell gör en lysande insats i nedtonat vansinne. En film helt utan värme eller sympatiskt målande berättande – helt enkelt en rättfram skildring av en mörk historia. Lite av en korsning mellan Darren Aronofskys The Wrestler och Paul Thomas Andersons The Master.

20,000 DAYS ON EARTH (Storbritannien)

En enormt fascinerande dokumentär om en minst lika fascinerande person. 20,000 Days on Earth porträtterar musikern och författaren Nick Cave och hans förhållande till livet, konsten och den kreativa processen. Det är en film som illustrerar det faktum att genren dokumentär är så mycket mer än bara ”dokumentation”. Experimentell dokumentärfilm är en kreativ uttrycksform som rymmer så många andra element än att bara fånga verkligheten på bild. 20,000 Days on Earth är en svårutredd blandning av Nick Caves egen verklighet och den fiktiva idévärld som han ständigt besöker och försöker beskriva i filmen, och således en på många sätt intressant konstnärlig skapelse. Dessutom en visuellt och berättartekniskt utmanande och inspirerande film.

PALO ALTO* (USA)

När man trodde att man hade fått kläm på Coppola-släktträdet dyker Gia Coppola (Francis Ford Coppolas barnbarn) upp och regidebuterar med en alldeles förträfflig ungdomsfilm, adapterad från James Francos novellsamling med samma namn. Palo Alto följer ett antal ungdomar i Los Angeles och deras många gånger problemfyllda och osäkra tillvaro. Emma Roberts är superb i huvudrollen, och filmen är stilmässigt inte helt olik Sofia Coppolas (snygga och intressanta) stil som filmskapare. Den utforskar liknande teman och miljöer som (besvikelsen) The Bling Ring, men är flera klasser bättre. Palo Alto beskriver den i många avseenden deprimerande, besvärliga och meningslösa tiden i övergången mellan barndom och vuxenliv, och gör så med stor träffsäkerhet och lågmäld svärta. Trots att min svenska mellanmjölkstillvaro är ljusår från LA-ditot kan jag känna igen mig i just känslan av att inte veta vad man egentligen håller på med och vad det ska bli av en. Devonté Hynes soundtrack är för övrigt smått fantastiskt.

JOE* (USA)

Är Nic Cage tillbaka i storform? Hell yes! Mitt livskall att stå upp för Cage och försvara hans kvalitéer som skådespelare, alltid, i alla situationer, blir så mycket lättare när han slår till med pangprestationer som här. I Joe spelar han helt sonika Joe, en man med kriminell bakgrund som nu chefar över ett gäng trädförgiftare (vet inte exakt hur den rätta yrkestiteln lyder, men de knallar i alla fall runt i skogen och förgiftar träd som ska fällas). Joe träffar 15-årige Gary (Tye Sheridan) som kommer från en trasig familj där fadern är förlorad till alkoholen. Kring just fadern finns en gripande historia om skådespelaren Gary Poulter, som var alkoholost även i det verkliga livet och som dog innan filmen hade haft premiär. Han är sensationellt bra i filmen och skulle i en rättvis värld bli postumt Oscarsnominerad. Joe är en oerhört mörk film med tunga teman, starka skådespelarprestationer och en tilltalande sydstatsestetik som i vissa sekvenser ger en lättare Terrence Malick-vibb. Det är också kul att jämföra David Gordon Greens Joe med Jeff Nichols Mud (förra årets etta på min lista), eftersom de två goda vännernas filmer har enorma likheter – lite som att de bestämt sig för att göra en varsin version av samma film.

FRANK (Irland/Storbritannien)

Ytterligare en korsning mellan genrerna drama och komedi, och i sådana brukar jag allt som oftast sugas in i mörkret, den tunga grunden som de komiska bitarna vilar och faller tillbaka på. Så är fallet även med Frank. Det är en mycket rolig och underhållande film, men framförallt en mycket sorglig och deprimerande film. Frank är inspirerad av verklighetens Chris Sievey, brittisk musiker och komiker känd för sitt alter ego Frank Sidebottom, och handlar om ett egendomligt popband under ledning av just Frank (Michael Fassbender), som alltid går klädd i ett papier-maché-huvud och aldrig visar sitt ansikte. Förutom mycket märklig och härlig humor finns här en enorm svärta, med suicidala karaktärer som bär på svåra trauman. Det är lätt att bli deppig av Frank. Michael Fassbender är som vanligt strålande i huvudrollen, inte bara skådespelarmässigt utan även musikaliskt. The Soronprbfs musik är en mycket angenäm bekantskap, med titlar som Ginger Crouton, Lay an Egg, Creaky Door, Secure the Galactic Perimeter, Frank’s Cacophony och framförallt den ljuvliga I Love You All.

THE SQUARE* (Egypten/Storbritannien/USA)

(Originaltitel: Al Midan.) Listans andra dokumentär berättar om Tahrirtorget i Kairo, även kallat Befrielsetorget, en viktig plats för det egyptiska folket och en symbol för värden som demokrati och frihet. Torgets betydelse underströks markant under den arabiska våren, då den egyptiska revolutionen tog fart 2011, och blev en samlingspunkt för de demonstranter, revolutionärer, som kämpade, och fortfarande kämpar, för befrielse från politiska orättvisor och fortsatt frihet. Det är här deras berättelser som ges plats och står i centrum. The Square är en slående snygg, engagerande, skakande och viktig film som ger en värdefull inblick i den revolution och det krig som utspelat sig i Egypten, ur folkets och demonstranternas perspektiv. (Läs mer i recensionen av The Square.)

Bubblare

August: Osage County*, Begin Again*, Blackfish*, Blood Ties*, Cutie and the Boxer*, Før snøen faller*, Her*, The Immigrant*, Maps to the Stars, Mitt, Nebraska*, Nightcrawler, Pine Ridge*, The Spectacular Now*, Stretch, Under the Skin*, La Vénus à la fourrure*, The Wolf of Wall Street*

Inte ens nära

A.C.O.D.*, The Amazing Spider-Man 2, American Hustle*, Dawn of the Planet of the Apes, Lucy, Need for Speed, Noah, Qu’est-ce qu’on a fait au Bon Dieu?, Trash, Twenty Feet from Stardom*

Vissa filmer från förra årets lista hade kunnat kvala in även i år, sett till att de inte blivit brett tillgängliga förrän 2014. Sådana titlar är The Armstrong Lie, Enemy, L’arbitro, Drinking Buddies och Upstream Color (samt några av förra årets bubblare), men eftersom jag redan gett dem en plats i DYLPC:s strålkastarljus får de nöja sig med det. Man kan alltid bläddra tillbaka och läsa om dem i 2013 års lista.

Som vanligt är det en jäkla massa filmer som gått en förbi och filmer man helt enkelt inte hunnit få in i schemat. Jag orkar inte ens börja ta upp exempel, för det skulle säkert innebära en hel dags arbete. Nu har jag i alla fall listat det bästa av vad jag har sett. Vad håller ni med om och vad håller ni inte med om?

Läs även min eminente kollega Kottemans (inom kort publicerade) lista över 2014 års bästa filmer. Vill man vandra bakåt i tiden (nostalgiskt vemod?) följer härefter länkar för våra tidigare listor. Scooter: 2012, 2013. Dave: 2012, 2013. Så, nu räcker det. Gott nytt år på er.

Fotnot

Årtalsfrågan är som sagt en ständig huvudvärk. Produktionsår? Premiärår? Internationellt sådant eller svenskt? Hur gör vi med direkt-till-DVD-filmer? Vilka filmer som bör räknas till 2014 och vilka som bör räknas till 2013 är en intrikat definitionsfråga, och som ni ser är våra listor inte helt konsekventa. Vi resonerar som så att vi i första hand går efter produktionsår, men att även filmer från tidigare år (2013 i huvudsak) som inte gått att se förrän 2014 kan inkluderas. Sådana filmer markeras med en asterisk (*). Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2014 eller som bara visats på festivaler under 2013. Detta inkonsekventa förhållningssätt stör mig något oerhört, men utan denna kompromiss hade jag tvingats stryka flera fantastiska filmer från listan. Och det hade ju varit tråkigt.

Scooter Awards for Proper Excellence in the Art of the Symbiosis Between Moving Pictures, Sound and Acting 2014: The Comeback!

Upplägget i årets text inför Oscarsgalan är detsamma som förra årets, ett format som vi tycker fungerade bra. Jag prickade in 16 av 24 rätt och förlorade mot min rival David. Jag hoppas i år på en riktig comeback!

Så, då är det än en gång dags för en helkväll med glamour. Nej, jag pratar inte om den ruttna Melodifestivalen utan syftar förstås på Oscarsgalan! De bästa (och några av de sämre) stjärnorna kommer glida, rulla eller flyga runt (valmöjligheterna är stora!) på röda mattan och vi kommer sitta bänkade. Men som vi alla vet har Oscarsjuryn ofta fel och därför har jag och David för andra året i rad bestämt oss för att dela med oss av våra personliga vinnare och dessutom tippa Oscarsjuryns val. På Scooter Awards handlar det inte om vem som ser bäst ut eller vems namn som har störst stjärnstatus. Här handlar det bara om skådespelartalanger! I varje kategori kommer jag lista vem eller vilken film av de nominerade jag tror kommer vinna, vem eller vilken film av de nominerade jag vill ska vinna och slutligen vem eller vilken film jag hade valt som vinnare om jag fick välja fritt utifrån 2013 års utbud.

Många av filmerna har vi skrivit om tidigare, så om du vill läsa mer om en särskild titel hittar du den bland taggarna vid slutet av inlägget. Listan över alla nominerade i de olika kategorierna hittar du här.

1. Vilken film/person tror jag kommer vinna?
2. Vilken film/person hoppas jag kommer vinna?
3. Vilken film/person hade jag valt om jag fick välja helt fritt?

BEST PICTURE

1. 12 Years a Slave. Det mesta pekar på att Steve McQueens slaverifilm kommer att kamma hem galans största pris. Med höga betyg från såväl recensenter som biobesökare och med bästa film-priser från bland annat Golden Globes, BAFTA och AFI (amerikanska filminstitutet) är chansen väldigt stor att den tilltalar även Oscarsjuryn.
2. 12 Years a Slave. Om ni har läst min recension vet ni mycket väl vad jag tycker om filmen. Det är helt klart den bästa av årets nominerade och den förtjänar en gyllene statyett. Om ni även har kikat på min lista över de tio bästa filmerna från förra året vet ni att…
3. 12 Years a Slave är den bästa. Ingen snack om saken. Av alla filmer från 2013 är McQueens mästerliga berättelse om Solomon Northup den som har berört och imponerat mig mest. I princip allt är på en nivå för sig. Skådespel, regi, manus, musik och foto utförs på en mästerlig nivå.

ACTOR IN A LEADING ROLE

1. Matthew McConaughey. I rollen som den komplexe AIDS-smittade Ron Woodroof gör McConaughey en strålande insats. En karriär som var definierad av högar av svettiga romantiska komedier och topless-scener har återfötts i form av en mångsidig och spännande karriär med McConaughey i sitt livs form. Killer Joe, The Lincoln Lawyer, Mud, True Detective och självklart Dallas Buyers Club är alla bevis för en skådespelare som har levererat ordentligt de senaste åren. McConaughey har charmat Hollywood och lovordats för sin Oscarsnominerade roll. Med vinster på Golden Globes och SAG Awards, för att nämna några, är det troligt att han vinner. Att han dessutom är otroligt populär och omtyckt ökar bara hans chanser att få plocka med sig en guldgubbe hem.
2. Chiwetel Ejiofor. Jag tycker som många andra att McConaughey gör en fantastisk rollinsats och helt klart förtjänar en nominering. Han är flera mil bättre än en av mina favoritskådespelare Christian Bale och den gamle Bruce Dern som båda är nominerade. Men han har starkt motstånd från Leonardo DiCaprio och dennes kanske bästa prestation i sin karriär i rollen som den totalgalne Jordan Belfort i The Wolf of Wall Street. Men det är Chiwetel Ejiofor med sin starka insats i 12 Years a Slave som är snäppet vassare i mitt tycke. Det är dock en väldigt jämn kategori och egentligen spelar det inte så stor roll vem som vinner, bara det är någon av de tre bästa – McConaughey, DiCaprio eller Ejiofor.
3. Tom Hanks. 2013 har varit ett väldigt bra år när det kommer till starka skådespelarprestationer. Men det skär i mitt hjärta att en av årets absolut bästa inte ens fick en nominering. Jag pratar såklart om Tom Hanks och hans dunderinsats i Captain Phillips. Hanks levererar ordentligt i rollen som skeppskaptenen Richard Phillips – en vanlig man i en ovanlig situation. Filmens slutskede bjuder på en av årets kraftfullaste och mest välspelade scener som får hår att resa sig och tårar att rinna. Hanks har glidit runt i myshörnan länge de senaste åren med tråkiga roller, men en comeback som Captain Phillips förtjänar en Oscarsnominering. Fy skäms på er Oscarsjuryn!

ACTRESS IN A LEADING ROLE

1. Cate Blanchett. Årets kanske mest självklara kategori med en självklar vinnare. Cate Blanchetts namn har stått skrivet i stjärnorna redan sedan Blue Jasmine hade premiär. De flesta tror på den fantastiskt skickliga australiensiskan och hennes prestation som den kaotiska och paranoida Jasmine. Alla vet att hon kommer vinna. Det är självklart.
2. Cate Blanchett. Det är också självklart att hon är mitt val som vinnare. Amy Adams roll som fejkbritt i American Hustle och Judi Dench mysiga roll i Philomena är båda väldigt bra medan Meryl Streep och Sandra Bullock inte ens borde ha nominerats. Ingen av de nominerade är i närheten av Cate Blanchett.
3. Cate Blanchett. Precis som i den manliga kategorin har kvinnorna levererat stort under 2013. Brit Marling (The East), Emma Thompson (Saving Mr. Banks) och Olivia Wilde (Drinking Buddies) har alla varit fantastiska men får tyvärr gå utan Oscarsnomineringar. Men den majestätiska Cate Blanchett är trots de ovanstående kvinnornas talang den bästa.

ACTOR IN A SUPPORTING ROLE

1. Jared Leto. I en blandad kategori med allt från skeppstjuv, slavägare, FBI-agent och börsmäklare kommer Oscarsjuryns val att falla på AIDS-smittade transvestiten Rayon. Leto som medverkar i en film för första gången sedan 2009 gör en mångsidig och komplex insats och backar upp McConaugheys huvudroll bra. Leto har varit en av årets stora snackisar i birollskategorin. Med många hyllningar och vinster från både Golden Globes och SAG Awards i bagaget är Letos chanser stora. Hans hängivenhet och fokusering på rollen som Rayon är något som faller Oscarsjuryn i smaken. Jonah Hill och Bradley Cooper älskas av Oscarsjuryn men kommer inte ha någon chans att vinna och Michael Fassbender kommer ignoreras. Den enda som har en liten chans att peta ner Leto från tronen är Barkhad Abdi med hans suveräna insats i Captain Phillips och hans oväntade vinst i denna kategori på förra månadens BAFTA Awards.
2. Michael Fassbender. Den helt klart bästa i denna kategori förtjänar inte bara sin nominering utan också att vinna. Fassbender är en av de bästa skådespelarna just nu och ”glömdes bort” helt och hållet av Oscarsjuryn 2011 för sin fantastiska huvudroll i Steve McQueens Shame. Han fick inte ens en nominering. I år gör han en otroligt obehaglig och fantastisk insats i samme McQueens 12 Years a Slave. Med no-mercy-attityd och järnhandsstyre förtjänar Fassbender verkligen en Oscarsstatyett. Hans konkurrenter är inte i närheten. Leto är överskattad, Jonah Hill är härlig men inte tillräckligt bra för att vinna, Barkhad Abdi gör en grym insats men når inte Fassbenders nivå och vad Bradley Cooper beträffar är det mycket oklart vad han ens gör i denna kategori. Ah, vänta, nu vet jag! Oscarsjuryn älskar David O. Russell och American Hustle och allt vad den innebär. Det inkluderar Bradley Cooper. För tydligen kommer Russell, hans filmer och hans skådespelare i ett megapaket som alla tydligen förtjänar Oscarstatyetter vartenda år. Titta bara på förra årets Silver Linings Playbook och 2011 års The Fighter. Alla har överösts med nomineringar och vinster, även om de inte förtjänat det. Bradley Cooper får automatiskt en nominering för att han är med i David O. Russells filmer. Trots att han absolut inte förtjänar en nominering. Snälla Oscarsjury, ge Fassbender guldgubben och lägg av med favoriseringen av Russell! Byt ut Coopers nominering och sätt in…
3. James Franco istället. Francos underskattade och fenomenala insats i Harmony Korines Spring Breakers är något utöver det vanliga. Franco spelar Alien, en vild och smått galen gangsta-rappare vars fascination av vapen och droger är extremt. Med munnen full av kromtänder och en otydlig och autentisk Floridadialekt gör Franco en unik och annorlunda insats. Franco är stundtals oigenkännelig och lever sig in i rollen på ett mästerligt vis. Jag hade gärna sett Franco ta hem en statyett eller åtminstone bli nominerad. Det hade även varit trevligt med en nominering för Jake Gyllenhaals fantastiska ticsbesvärade Detective Loki i Prisoners.

ACTRESS IN A SUPPORTING ROLE

1. Lupita Nyong’o. I en kategori som i princip bara handlar om två skådespelerskor kan valet antingen falla på Jennifer Lawrence eller på Lupita Nyong’o. Det är de två som har hyllats mest i denna kategori och som har nominerats till mängder av galapriser. Lupita Nyong’os imponerade debut kommer troligen ta hem Oscarsstatyetten då den är riktigt bra och dessutom har styrkor i karaktären och i filmens historiska vikt. Oscarsjuryn älskar historiska karaktärer och filmer, särskilt när det handlar om just amerikansk historia. Men Nyong’o hotas av Lawrence, som har knipit vinster på både BAFTA-galan och Golden Globes. Det som däremot minskar hennes chans att vinna en Oscar är att juryn kan vara tveksamma till att belöna den unga skådespelerskan med en Oscarsstatyett för andra året i rad (Lawrence vann förra året för sin roll i Silver Linings Playbook). De andra nominerade i kategorin har inte en chans.
2. Lupita Nyong’o. Varken Sally Hawkins, June Squibb eller den bra men överskattade prestationen av Jennifer Lawrence i American Hustle förtjänar en nominering. Julia Roberts är för mig nummer två i denna kategori för hennes briljanta insats som frustrerad mor och dotter i August: Osage County. Men självklart ska den filmdebuterande Lupita Nyong’o vinna för hennes fenomenala och känslosamma roll som slavflickan Patsey i 12 Years a Slave.
3. Sarah Paulson. Oscarsjuryn, snälla, byt ut Hawkins, Squibb och Lawrence mot tre andra prestationer från 2013. Jag rekommenderar Shailene Woodley (The Spectacular Now), Margot Robbie (The Wolf of Wall Street) och Ziyi Zhang (The Grandmaster). Tre överlägset bättre prestationer som alla förtjänar Oscarsnomineringar. Men även Julia Roberts kan bytas ut! Sätt in den underskattade och nästintill bortglömda rollen som Mistress Epps i 12 Years a Slave spelad av den fantastiska Sarah Paulson. Hon gör kanske filmens allra mest elakaste karaktär (kanske t.o.m ondare än Michael Fassbenders karaktär) och skrämmer till ordentligt. Iskall, med noll respekt för människor med annan hudfärg än vit, är Mistress Epps en fruktansvärd karaktär. Sarah Paulson är fantastisk i rollen och förtjänar helt klart en Oscarsnominering, kanske till och med en vinst.

DIRECTING

1. Alfonso Cuarón. Den ambitiöse och glade mexikanen är det nästintill självklara valet som bästa regissör 2013. Cuarón har gått i James Camerons fotspår och skapat en teknologiskt avancerad film med ny teknik och nya metoder att skapa film med. Det som skiljer de två herrarna åt är att Cuarón dessutom lyckades göra en film som är väldigt bra medan Cameron och hans Avatar bara var en teknikuppvisning. Revolutionerande filmskapande med ett bidrag till filmens ständiga tekniska utveckling gör att Cuarón kommer ta hem priset. Hans chanser ökar dessutom eftersom han har kammat hem pris på både BAFTA och Golden Globes.
2. Alfonso Cuarón. Regissörskategorin har också två andra herrar som är värda sina nomineringar, nämligen Steve McQueen och Martin Scorsese, som båda skapat två fantastiska filmer. Alexander Payne har även han gjort ett bra jobb men förtjänar inte en vinst. David O. Russell har i American Hustle skapat en av årets mest överskattade filmer. Russell är återigen nominerad trots att det finns en stor skara andra regissörer under 2013 som förtjänar nomineringen mer. American Hustle är trots en grupp bra skådespelare och en intressant premiss en film med mycket utsida och lite insida. Flashiga kläder med ”roliga” frillor och flamsig tidsperiod är inte tillräckligt för en nominering. Självklart ska Cuarón ha en Oscar!
3. Alfonso Cuarón. Det är svårt att inte se storheten i Cuarón och hans nytänkande Gravity. Vare sig man tycker om filmen eller inte är den ett bevis på skicklig och revolutionerande filmskapande och regin är en del av processen. Cuarón har satt ribban högt för framtida sci-fi- och CGI-filmer och han förtjänar Oscarstatyetten. Men utanför Oscarsjuryns annars smala och inramade syn finns en mängd regissörer som alla förtjänar uppmärksamhet. Bland annat Shane Carruth, regissören av Upstream Color, som med låg budget lyckats skapa 2013 års mest komplexa mindfuck-film. Något som i mina ögon förtjänar en nominering.

WRITING – ORIGINAL SCREENPLAY

1. Her (Spike Jonze). Spike Jonzes småroliga och vardagliga manus för Her är Oscarsjuryns favorit. Den har dock starkt motstånd från Woody Allens Blue Jasmine och ”självklart” American Hustle.
2. Blue Jasmine (Woody Allen). Utifrån de nominerade är det Woodys kvicka och pratiga manus som tilltalar mig mest. Allen är bra på att skriva dialoger utan teatraliskt och tramsiga drag och istället förlita sig på vardagsspråk och realism. Det lyckas han med även i Blue Jasmine med flera roliga och smarta repliker. Även Dallas Buyers Club och Nebraska går i Woodys spår genom att skippa överdrivna repliker och dialoger. Detta medan Spike Jonzes överskattade manus för Her förlitar sig på sentimentalitet och flummighet till en nivå som blir tröttsam.
3. La grande bellezza (En: The Great Beauty, Paolo Sorrentino & Umberto Contarello). Paolo Sorrentinos manus för den intellektuellt stimulerande och mycket intressanta La grande bellezza (The Great Beauty) tar mitt pris för bästa originalmanus. Ett komplext men samtidigt vardagligt manus som vågar vara både abstrakt och naturligt. Ett annat manus som förtjänar en nominering är Shane Carruths Upstream Color som inte är särskilt vardagligt utan som istället är mycket abstrakt och udda utan att vara pretentiöst eller överdrivet.

DOCUMENTARY FEATURE

1. The Act of Killing. Joshua Oppenheimers kontroversiella och mycket mörka The Act of Killing, en dokumentär om indonesiska före detta ledare över så kallade dödspatruller, är den stora förhandstippade vinnaren med en redan vunnen BAFTA. En dokumentär som experimenterar med nya tillvägagångssätt för dokumentärfilmsskapande i och med att den ger huvudpersonerna ansvaret att forma dokumentärens narrativ. Oscarsjuryn kommer troligtvis välja The Act of Killing som bästa dokumentär. Men den mer aktuella The Square har också en chans att ta hem statyetten då den handlar om ett ämne som generellt sett ligger i amerikanernas intresse. Revolutionen i Egypten har rapporterats om i mängder i amerikansk media och haft ett starkt stöd från USA.
2. The Square (Originaltitel: Al Midan). Act of Killing är en enastående dokumentär som vågar testa nytt och dessutom vara modig i att den bearbetar ett extremt känsligt ämne. Men The Square är snäppet bättre. Med ett effektivt narrativ och spektakulärt foto inifrån revolutionens center lyckades The Square imponera allra mest på mig av de nominerade dokumentärerna. Cutie and the Boxer är en mysig och lättsam dokumentär medan sångdokumentären 20 Feet from Stardom kantas av extrem självömkan och repetitivt narrativ. Den allra sämsta dokumentären av de nominerade är Dirty Wars som lider av ett ointressant och dåligt utfört narrativ som inte tillför mycket nytt.
3. The Square. Jag ska vara ärlig och erkänna att jag inte har sett många dokumentärer från 2013 och har därför egentligen ingen annan förutom de nominerade att jämföra med. The Square är mitt val även här och helt klart ett rättmätigt sådant. 2013 års bästa dokumentär!

CINEMATOGRAPHY

1. Gravity. Alfonso Cuaróns trogne fotograf Emmanuel Lubezki som bland annat ligger bakom de fantastiskt häftiga och långa tagningarna i Cuaróns Children of Men är i år nominerad för Gravity. Med en revolutionerande film krävs nytänkande kameraarbete. Gravity är en väldigt visuell film där kameran vrider och vänder sig i 360 grader och lite till. Lubezkis nominering är hans sjätte och han är också den som ligger bakom fotot i en del av Terrence Malicks filmer. Killen kan helt enkelt hantera en kamera och det är något han också kommer belönas för.
2. The Grandmaster (Originaltitel: Yi dai zong shi). De andra nominerade filmerna har alla förutom en i mitt tycke mycket fint foto. Nebraska och Prisoners har båda naturligt utseende med en känsla av realism medan Inside Llewyn Davis har fått ett fruktansvärt filter över sitt utseende som gör att den har en artificiell och Instagram-liknande yta. Extremt överskattat foto som absolut inte förtjänar en nominering. Gravity är den tekniskt mest imponerande med sina avancerade kamerarörelser, men av de nominerade är The Grandmaster den vackraste och mest visuellt tilltalande filmen. Med varma gulorangea färger och imponerande slow-motion-tagningar transformerar fotografen Philippe le Sourd filmens slagsmålsscener till konstverk.
3. Upstream Color/La grande bellezza (En: The Great Beauty). Här fuskar jag lite och väljer två filmer som jag båda tycker förtjänar nomineringar och kanske till och med en statyett. Den komplexa och annorlunda Upstream Color, med sitt ovanligt naturliga och skarpa foto, samt La grande bellezza, med sitt svepande och nästintill svävande kameraarbete. Två otroligt snygga filmer som båda påminner om Lubezkis arbete med bland annat The Tree of Life och andra Malick-filmer.

FILM EDITING

1. Gravity. Med sina långa scener där klippningen knappt märks är Gravity Oscarsjuryns val. Stora delar av filmen känns som en enda scen, vilket bidrar till den tomhet och stillhet som existerar i rymden. Filmer som 12 Years a Slave och Dallas Buyers Club, vilka också har relativt långa scener där klippningen är anonym men effektiv, har en liten chans på en statyett.
2. Captain Phillips. Gravity och 12 Years a Slave är båda vackert klippta med utdragna, fokuserade scener. Men Captain Phillips rappa och intensiva tempo är en frisk fläkt bland de nominerade och min favorit. Captain Phillips-klipparen Christopher Rouse lyckas samla in filmens starka aspekter och göra en hårresande och svettframkallande film där mycket av filmens intensitet ligger i just klippningen.
3. The Wolf of Wall Street. Trots en grupp välklippta filmer bland de nominerade är den värdiga vinnaren inte ens nominerad. Thelma Schoonmakers kvicka och fartfyllda klippning i Martin Scorseses The Wolf of Wall Street är delvis vad som får filmen att göra vad den gör så bra – att aldrig bli ointressant och tappa tempo trots en lång speltid. Schoonmakers sammanflätning av scener blir till kreativa och häftiga övergångar som aldrig stannar av för en andningspaus.

PRODUCTION DESIGN

1. The Great Gatsby. Med färgsprakande 20-talsscenerier och överklass-vaudeville-aura är The Great Gatsby en klar vinnare i juryns ögon. Den hotas dock av American Hustle:s 70-talsstil och 12 Years a Slave:s autentiska slavmiljöer. Det finns även en liten chans för Her med dess färgglada futuristiska värld.
2. Gravity. Det är Alfonso Cuaróns detaljerade och till synes autentiska rymdskepp som faller mig i smaken mest. Det är dessutom svårt att slå självaste planeten jorden som bakgrund. Däremot ser jag även The Great Gatsby som en värdig vinnare då den trots en överanvändning av greenscreens också bjuder på ett par riktigt fina och välskapade interiörer.
3. Michael Kohlhaas. En av filmåret 2013:s mest okända och smala filmer är det franska historiska dramat Michael Kohlhaas med Mads Mikkelsen i huvudrollen, som bjuder på scenerier som fick mig att vilja spola tillbaka i filmen i biografen för att se om vissa scener. Fantastiskt vacker fransk bergsnatur och historiskt imponerande byggnader som visualiseras av ett fantastiskt foto. Oscarsjuryn är kända för att strunta helt och hållet i smalare filmer, särskilt om de kommer från andra länder än USA, men Michael Kohlhaas förtjänar åtminstone en nominering.

SOUND MIXING

1. Gravity. Vad sound mixing egentligen går ut på och hur man bedömer det är för mig fortfarande en aning oklart (men här kan man läsa mer). Oscarsjuryn kommer hur som helst att välja Gravity som vinnare för dess blandning av ren tystnad och kaosinramande musik.
2. Gravity. Det är något magiskt med hur Gravity låter. För trots den realistiska tystnaden som den ska porträttera är filmens övergång mellan just denna tystnad och dialog skarp och skickligt utförd. Gravity förtjänar en statyett, men jag skulle inte heller bli missnöjd om Lone Survivor och det explosiva ljud som den filmen pressar in i öronen på en vinner.
3. Rush. Men av förra årets starkaste ljudupplevelser är det tre filmer som inte ens blev nominerade i år. Två av dem är effektfyllda sci-fi-filmer, nämligen Star Trek Into Darkness och Pacific Rim. Star Trek, med sitt hav av imponerande ljudeffekter, och Pacific Rim, med kraftfulla robotslag och kollapsande skyskrapor. Men det är den tredje filmen som förtjänar en nominering och vinst allra mest. Den filmen är Rush som pumpar på med autentiskt vilda och riviga 70-tals-F1-bilar. En fantastisk ljudmix av imponerande övergångar mellan ren motorkraft och pampig musik.

VISUAL EFFECTS

1. Gravity. En av de aspekter som gör Gravity till en sådan hyllad och nytänkande film är dess specialeffekter. Med superavancerad CGI är filmen en visuell fest med otrolig detaljrikedom. En självklar vinnare utan motstånd från övriga nominerade.
2. Gravity. The Hobbit, Iron Man 3 och The Lone Ranger är i mitt tycke inte ens värda sina nomineringar. De bjuder samtliga på rent ut sagt trött CGI som inte är i närheten av kategorins två bästa filmer – Star Trek Into Darkness och Gravity – med den sistnämnda som min favorit bland de nominerade.
3. Gravity. Den är även min favorit överhuvudtaget från 2013 när det gäller specialeffekter. Faktiskt en av de snyggaste CGI-filmerna någonsin! Men det finns också en hel del andra filmer som är värda nomineringar, bland annat redan nämnda Star Trek Into Darkness, A Field in England, Pacific Rim, Elysium och Oblivion.

MAKEUP AND HAIRSTYLING

1. Jackass Presents: Bad Grandpa. I en kategori med endast tre nominerade blir valet lite lättare när det mest komplexa men också mest välutförda sminket är Johnny Knoxvilles helkroppstransformation från ung Jackass-medlem till 86-årig gubbe. Oscarsjuryn är enade om att Bad Grandpa är den rättmätiga vinnaren. 
   
2. Jackass Presents: Bad Grandpa. De andra nominerade filmerna, Dallas Buyers Club och The Lone Ranger kommer inte i närheten av Knoxvilles skrynkliga skinn. Det är riktigt bra smink som förtjänar att vinna helt enkelt.
3. Jackass Presents: Bad Grandpa. Punkt slut.

Nedan följer för mig ofullbordade kategorier som jag alltså inte har sett samtliga nominerade i. Därför bjuder jag endast på mina gissningar, det vill säga vilken film jag tror kommer vinna.

ANIMATED FEATURE FILM

• Frozen

COSTUME DESIGN

•  American Hustle

DOCUMENTARY SHORT

• The Lady in Number 6: Music Saved My Life

FOREIGN LANGUAGE FILM

• The Great Beauty

MUSIC – ORIGINAL SCORE

• Gravity

MUSIC – ORIGINAL SONG

• Let It Go (Frozen)

SHORT FILM – ANIMATED

• Get a Horse!

SHORT FILM – LIVE ACTION

• Helium

SOUND EDITING

• Gravity

WRITING – ADAPTED SCREENPLAY

• 12 Years a Slave

Efter mina gissningar ser ”statyettlistan” ut så här:

Tippade vinnare

• 7 Oscars Gravity
• 3 Oscars 12 Years a Slave
• 2 Oscars Dallas Buyers Club, Frozen
• 1 Oscar The Act of Killing, American Hustle, Blue Jasmine, Get a Horse!, La grande bellezza, The Great Gatsby, Helium, Her, Jackass Presents: Bad Grandpa, The Lady in Number 6: Music Saved My Life

Vad händer om vi går efter mina önskade vinnare bland de nominerade (exklusive de tio sista kategorierna)?

Önskade vinnare

• 4 Oscars 12 Years a Slave, Gravity
• 2 Oscars Blue Jasmine
• 1 Oscar Captain Phillips, The Grandmaster, Jackass Presents: Bad Grandpa, The Square

Nu släpper vi loss och kör på mina fria val (exklusive de tio sista kategorierna).

VINNARE PÅ SCOOTER AWARDS FOR PROPER EXCELLENCE IN THE ART OF THE SYMBIOSIS BETWEEN MOVING PICTURES, SOUND AND ACTING 2014: The comeback!

• 2 Oscars 12 Years a Slave, La grande bellezza, Gravity
• 1 Oscar Blue Jasmine, Captain Phillips, Jackass Presents: Bad Grandpa, Michael Kohlhaas, Rush, Spring Breakers, The Square, Upstream Color, The Wolf of Wall Street

Ännu en lång betänketid av vilka som ska vinna är över. Nu är det bara att sjunka ner i soffan med trevligt sällskap och njuta av en helkväll, eller rättare sagt natt, av prisutdelning. Godiset, maten, drickan och laptopen kommer stå redo för en helkväll av underhållning. Glöm inte att bevaka vår Twitter och Facebook-grupp under galan! Man vet aldrig vad för roliga bilder och kommentarer vi delar med oss. Må den bästa tipparen vinna men heja bara på mig. David har haft sin tid rampljuset och nu är det dags för en ny vinnare att ta hans plats! Ha en trevlig Oscarsgala, gott folk!

GIFF14: Child of God, Nepal Forever & Pine Ridge

GÖTEBORGS FILMFESTIVAL 2014

Nu är det snart en vecka sedan festivalen tog slut, så jag känner att vi måste sätta punkt och gå vidare. Men först en kort liten avslutningstrippel!

CHILD OF GOD

James Francos regiäventyr fortsätter. Efter den experimentella, pretentiösa men intressanta och möjligen underskattade As I Lay Dying, som kunde ses på Stockholms filmfestival i höstas, filmatiserar han Cormac McCarthys roman om en enstöring i 60-talets Tennessee. Lester Ballard (mycket bra spelad av Scott Haze) bor i en stuga i skogen och har uppenbarligen hamnat snett i (utanför) samhället. Han lever som en grottmänniska, går runt med sitt gevär och beter sig allmänt illa. Vad som kan klassas som förargelseväckande beteende övergår med tiden i rent brottsliga handlingar, varav vissa är groteska, hemska och fruktansvärt motbjudande. Vi snackar riktigt fucked up, sjuka grejer. Han har uppenbara personlighetsstörningar och en skev världsbild. Filmen följer Ballard genom hans vardagliga liv och visar många av de handlingar han begår, vilket till en början bara känns skumt och bisarrt men som efter ungefär halva filmen blir mer och mer intressant i och med att man kommer närmare människan Ballard och en förståelse för hur han fungerar. Då blir också hans motgångar plötsligt gripande, vilket blir ganska märkligt – kan man verkligen känna ett uns sympati för den här mannen? Francos berättande är inte lika fragmenterat som i As I Lay Dying, men det är långt ifrån konventionellt och kommer definitivt inte tilltala alla. Han är out there och kör på och känns allmänt oväntad, vilket är kul. Child of God har stundtals stora problem i att den är svår att ta in och haltar en del i tempo, men den har något som är väldigt intressant.

Förresten, en uppmaning till festivalarrangörer runt om i landet, och i världen för den delen: Snälla, texta filmer med grova dialekter! Det är aldrig kul att missa en massa ord för att man helt enkelt inte kan urskilja dem. Detta var fallet med både Child of God och As I Lay Dying, och det känns bara så onödigt.

NEPAL FOREVER

Festivalens rörigaste film kan mycket väl vara denna ryska dokumentär/komedi om två superkommunister från vad som finns kvar av kommunistpartiet i Sankt Petersburg som får för sig åka till Nepal för att sprida Lenins ord och medla mellan två stridande kommunistiska partier. Väl där får de reda på att Kim Jong-il har dött, varpå de vill ta sig in på den nordkoreanska ambassaden och dela sin sorg. Detta och mycket annat. Filmen målar tydligt upp dessa två herrar som totalt inkompetenta individer som tror på en sedan länge utdöd politik, vandrar runt i gamla sovjetiska pälsmössor, klunkar vodka på flygplanet och gör sig själva till ett komiskt spektakel vart de än går. De är inte de skarpaste personerna man kan hitta direkt, men filmens montage och framställning förstärker deras clownighet kraftigt. Historien, resan, är bitvis oerhört rolig och skratten duggade tätt i salongen, men som film blir Nepal Forever ganska mycket av en röra. Särskilt när den gör försök att förklara det politiska läget i Nepal och addera kontext. Dessutom tappar den mot slutet och blir rätt tröttsam. Men cred till ryssarna, för att de är så roliga.

PINE RIDGE

Pine Ridge är ett reservat i South Dakota där en ung generation indianer bor. Den gamla indianmyten är avlägsen men gör sig ändå påmind. Idag är fattigdomen stor och självmordsstatistiken rekordhög. Svenska Anna Eborns dokumentär gör ett nedslag i detta dystra men oerhört vackra lilla samhälle och filmar flera olika människor i vardagliga situationer. Utan berättarröst eller någon tydlig struktur visas fint fotade bilder från prärien, inifrån husen, på en bensinmack och på gator, samtidigt som vi hör fragment från människornas egna berättelser eller vardagliga konversationer. Filmen har inte obefogat jämförts med Terrence Malicks stil, vilken också använder ett liknande foto och ofta sätter samman bilderna i en fri, abstrakt struktur. Pine Ridge känns anspråkslös i det att den inte tydliggör någon åsikt eller ställningstagande utan bara visar upp ett samhälle i dess aktuella tillstånd. Den känns allt annat än framtvingad och är dessutom oerhört snygg. På minussidan kan nämnas att den saknar lite tryck i berättandet och blir något tunn, man kommer inte jättenära personerna som medverkar. Detta är dock naturligt med tanke på filmens utformning. Kort och gott en bra och sevärd dokumentär.

47 titlar att hålla reda på under 2014

Under det numera pågående året 2014 lär man, i vanlig ordning, konsumera en hel del film. Men vad ska man prioritera? Målet med nedanstående lista är att, likt Scotts lista, göra den frågan lite mer lättbesvarad. Premiärdatum för filmerna är i många fall inte bestämda, och filmproduktionen med alla sina led tenderar att ta oberäkneliga mängder tid. Det där är alltid lite oklart – flera av filmerna från förra årets lista har exempelvis fortfarande inte kommit ut. Men låt mig slänga in några titlar här (i bokstavsordning), så får vi helt enkelt se vad som händer med dem under året!

20,000 DAYS ON EARTH (Storbritannien)

Ett slags dramadokumentär om musikern och författaren Nick Cave som skildrar 24 fiktiva timmar av hans liv. Man följer hans konstnärliga process, utforskar vad som gör oss till de vi är och hyllar den ”transformativa kraften” i den kreativa själen. Som stort Nick Cave-fan ser jag mycket fram emot detta projekt, som just nu visas på Sundance.

ALOFT (USA/Spanien/Frankrike)

En film jag inte vet mycket om alls, mer än att den finfina rollistan rymmer Jennifer Connelly, Cillian Murphy och Mélanie Laurent. Det verkar vara snöigt, i Minnesota och norra Kanada, och storyn berättas i två olika tidsperioder och kretsar kring en mor (Connelly) och en son (Murphy) som tidigt skiljs åt och lever sina liv i olika riktningar. En journalist (Laurent) undersöker deras livsöden. Filmen regisseras av peruanskan Claudia Llosa och är lite av ett wildcard på listan – ingen superpepp, men kan bli bra.

BIRDMAN (USA)

Alejandro González Iñárritu är efter filmer/knytnävsslag som 21 Grams, Biutiful, Amores perros och Babel en av mina favoritregissörer. I år gör han en komedi (!) om en skådespelare som kämpar med en Broadway-pjäs och samtidigt tvingas hantera sig själv, sin familj, sin karriär och sitt ego. Detta med en blandad cast innehållandes Michael Keaton, Naomi Watts, Andrea Riseborough, Edward Norton, Amy Ryan, Emma Stone och Zach Galifianakis. Snyggt lär det bli, med tanke på att filmen fotas av Emmanuel Lubezki (Children of Men, The Tree of Life, To the Wonder, Gravity).

BLOOD TIES (USA/Frankrike)

Déjà vu? Var inte orolig, du är inte med i en ny Groundhog Day. Jag skrev nämligen om den här filmen redan i förra årets pepplista, men eftersom den fortfarande inte nått oss (förutsatt att vi inte är t ex serber eller norrmän, vilka fick se den på bio redan somras) känner jag att jag vill uppmärksamma den igen. Hade jag rangordnat denna lista hade den kanske legat allra högst upp. Låt mig citera mig själv (oh, dear): ”Guillaume Canet, regissören bakom bland annat Les petits mouchoirs (Små vita lögner) och Ne le dis à personne (Berätta inte för någon), har satt ihop ett gediget skådespelargäng till ett kriminaldrama i 70-talets New York. Två bröder på varsin sida om lagen ska göra upp på slagfältet Brooklyn, och vi kan se framemot en välspelad film med bland andra Marion Cotillard, Clive Owen, James Caan, Matthias Schoenaerts, Billy Crudup och Mila Kunis. Noterbart är att James Gray (Two Lovers, We Own the Night) har varit med och skrivit manuset. Jag är svag för både 70-tal, New York, franskt, Cotillard, Owen och genren, så detta är utan tvekan en av de mest emotsedda filmerna under 2013 för min del.” Well, 2014 då. Och postern vill jag bara rama in, alternativt Marion Cotillards fantastiskt vackra karaktärsposter. Femstjärniga affischer.

BOYHOOD (USA)

Richard Linklater som skrivit och regisserat Before-trilogin, vilken jag sett de senaste dagarna och verkligen älskar, har gjort detsamma även här i en film som följer en pojkes uppväxt. Det smått otroliga med detta projekt är att filmen är inspelad under de elva år som den skildrar (2002-2013), från det att pojken i huvudrollen är sex år till det att han är 17-18. Hans föräldrar (Ethan Hawke och Patricia Arquette) är skilda och filmen utforskar relationen mellan dem och pojken under denna period. Kan bli fantastiskt och unikt.

THE CLASS OF ’92 (Storbritannien)

Dokumentär om en gyllene generation ur engelsk fotboll, bestående av Manchester United-spelarna David Beckham, Nicky Butt, Ryan Giggs, Gary och Phil Neville och Paul Scholes. Filmen tar vid 1992 och följer gruppen från FA Youth Cup fram till Champions League-triumfen 1999, med inslag av samhällskommentarer kring social och kulturell utveckling i landet. Förutom de nämnda spelarna ges intervjuer av legender som Zinedine Zidane och Eric Cantona, ungdomstränaren Eric Harrison, regissören Danny Boyle och före detta premiärministern Tony Blair.

DEVIL’S KNOT (USA)

Ett verklighetsbaserat kriminaldrama/-thriller om ett fall som behandlats i dokumentärfilmsserien Paradise Lost (vilken jag inte sett men definitivt ska se). 1993 i West Memphis, Arkansas, mördades tre 8-åriga pojkar brutalt, varpå tre tonårspojkar – the West Memphis Three – misstänktes och genomgick rättegång. Devil’s Knot, regisserad av Atom Egoyan, återberättar historien och hur omgivningen hanterade den. I rollistan finns bland andra Reese Witherspoon, Alessandro Nivola, Colin Firth, Elias Koteas, Bruce Greenwood och Dane DeHaan. Det ser ut att bli mörkt, obehagligt och dramatiskt.

THE DOG (USA)

Al Pacinos porträttering av den minst sagt vilsne John Wojtowicz i Dog Day Afternoon är fantastisk och filmen i sig är utmärkt. The Dog är en dokumentär om Wojtowicz, mannen som alltså försökte råna en bank i Brooklyn för att finansiera sin manlige älskares könsoperation, en historia som ska bli intressant att få veta mer om. Hur den ligger till premiärmässigt (bio, VOD, DVD?) vet jag inte, mer än att den endast visats på festivaler i Toronto och New York.

DRAFT DAY (USA)

Efter en snabbt kastad blick på postern, där en kostymklädd och fokuserad Kevin Costner står i något slags NFL-studio med en amerikansk fotboll i handen, känner jag bara att jag är redo. Bring it! Costner är General Manager för Cleveland Browns och kämpar för att få igenom en spelarvärvning genom att få välja först i draften. Costner backas upp av bl a Jennifer Garner, Sam Elliot, Tom Welling, Ellen Burstyn, Rosanna Arquette, Denis Leary och Frank Langella. Komedi-touchen (?) och regissör Ivan Reitman sätter jag vissa frågetecken för.

EVEREST (USA/Storbritannien)

Baltasar Kormákur (Contraband, 2 Guns) fortsätter sin internationella karriär med en äventyrsthriller om det disastruösa Mount Everest-bestigningsförsöket som efter en storm kostade åtta personer livet 1996. Bergsklättringstemat är alltid lockande med sitt erkännande av naturens och vädrets förrädiska makt, och för ytterligare pepp kan man kasta ett öga på vilka skådespelare som ska slicka snön längs bergsväggarna: Jake Gyllenhaal, Josh Brolin, Jason Clarke och John Hawkes. Killer cast!

(Ej att förväxla med den andra Everest, 2014, vilken numera heter The Summit och finns med längre ner på listan).

GENTLEMEN (Sverige)

Efter fantastiska Call Girl är Mikael Marcimains kommande film något att verkligen se fram emot. Manuset är baserat på Klas Östergrens roman med samma namn från 1980 och handlar om en författare som flyttar in i en Stockholmslägenhet hos de gåtfulla bröderna Morgan – boxaren och pianisten Henry och den nedgångne filosofen och poeten Leo. Det verkar hända mycket skumma saker, bland annat spionage och hemliga vapenaffärer, i en värld av jazz, poesi och kärlek, paketerad i ett format med allt från thriller till drama och kärlekshistoria. Det ser mörkt, läckert och skrämmande ut.

GONE GIRL (USA)

Mörkt, läckert och skrämmande kan det nog bli även här – det brukar bli det när David Fincher står bakom kameran. Efter att Nick (Ben Affleck) och Amy (Rosamund Pike) varit gifta i fem år försvinner Amy spårlöst. Parets förhållande visar sig ha varit mer problematiskt än vad man trott och Nick misstänks som gärningsman. Ett mystiskt fall med grävande poliser för, om man kan sin Fincher, tankarna till Se7en och Zodiac – och bara det förklarar varför peppen är av hög grad.

THE GRAND BUDAPEST HOTEL (USA/Tyskland)

Wes Anderson? Pepp, såklart! I år placerar han sitt verk i mellankrigstiden på ett europeiskt hotell, där den legendariske portvakten M. Gustave (Ralph Fiennes) härjar runt. Hotellmiljöer kan i Andersons händer bli otroligt härligt (Hotel Chevalier!) och casten är helt sjuk. Och då menar jag verkligen helt sjuk: Fiennes, Saoirse Ronan, Léa Seydoux, Edward Norton, Jude Law, Bill Murray, Tilda Swinton, Owen Wilson, Adrien Brody, Willem Dafoe, Jason Schwartzman, Jeff Goldblum, Harvey Keitel, Tom Wilkinson, F. Murray Abraham, Bob Balaban…

HAPPY VALLEY (USA)

Den framgångsrike college football-tränaren Joe Paternos karriär överskuggas kraftigt av skandalen kring förekomsten av sexuella övergrepp inom hans tränarstab under 2000-talet. Snart ska hans liv, alltså hans liv och inte bara skandalen, bli film. Al Pacino och Brian De Palma teamar upp igen (de gjorde Scarface och Carlito’s Way tillsammans) och Pacino ska alltså spela Paterno. David McKenna (American History X) skriver manus medan den oerhört erfarne producenten Edward R. Pressman (American Psycho, Das Boot, Wall Street) producerar. Detta kan bli en intressant och kontroversiell film som jag ser mycket fram emot.

HOW TO MAKE LOVE LIKE AN ENGLISHMAN (USA)

Min väldigt ensidiga kärlekshistoria med Jessica Alba är ständigt närvarande i mitt liv (tyvärr existerar den förmodligen inte alls i hennes). Jag lever i en flyktig övertygelse om att det någon gång ska bli hon och jag, vilken ofta byts ut i total hjärtesorg när realistiska tankar når min hjärna. Så länge får jag nöja mig med eskapistiskt filmtittande. Tyvärr medverkar hon mest i mediokra komedier, men undantag som Sin City och The Killer Inside Me finns, och förhoppningsvis kan även detta bli ett trevligt litet romcom-undantag. Storyn är centrerad kring Pierce Brosnans karaktär som är poesiprofessor på Cambridge och som lever i ”hedonistisk excess” och hamnar i något slags triangeldrama med Alba och Salma Hayek. Jag är tveksam, men försiktigt nyfiken. Brosnan är ju härlig.

THE HUMBLING (USA)

Philip Roths roman med samma namn är ett drama om relationen mellan en åldrande, suicidal skådespelare och en yngre kvinna på en gård i upstate New York. Al Pacino köpte loss rättigheterna till en filmatisering av boken redan 2009, och när den väl blir av är oklart. Vad som verkar mer eller mindre klart är att den ska regisseras av Barry Levinson, som gjort bland annat magiska Rain Man och den suveräna HBO-filmen You Don’t Know Jack från 2010 tillsammans med just Pacino. Buck Henry (The Graduate) skriver manus medan namn som Greta Gerwig, Kyra Sedgwick, Dianne Wiest och Charles Grodin ser ut att göra biroller.

IMAGINE (USA)

Mer Pacino åt folket! Cars– och Crazy, Stupid, Love.-författaren Dan Fogelman regidebuterar med en dramakomedi om en åldrande musiker som, efter att ha läst ett gammalt brev som skickats till honom från John Lennon och Yoko Ono, inspireras att leva sitt liv annorlunda och ta kontakt med sin biologiska son. Al Pacino backas upp av Jennifer Garner, Annette Bening, Bobby Cannavale, Josh Peck, Michael Caine och Christopher Plummer.

THE IMITATION GAME (USA)

Benedict Cumberbatch porträtterar den brittiske matematikern och logikern Alan Turing, som försökte knäcka krypteringskoder under andra världskriget. Hodejegerne-regissören Morten Tyldum regisserar denna biografiska dramathriller och i skådespelarväg ansluter Keira Knightley, Matthew Goode och Mark Strong. Ser lovande ut på pappret.

THE IMMIGRANT (USA)

Detta är också en film som var med redan förra året, men oh my lord – Joaquin Phoenix och Marion Cotillard! Och Jeremy Renner också som något slags bonusfigur. James Gray (manus och regi) har gjort det smått fantastiska relationsdramat Two Lovers (som det talas för lite om) och det riktigt stabila kriminaldramat We Own the Night, varav båda har Phoenix i huvudrollen. Filmen har hetat både Nightingale och Lowlife tidigare, men är nu alltså The Immigrant, utspelar sig på Manhattan och handlar om en polsk invandrarkvinna (Cotillard) som träffar den trevlige men lömske Bruno (Phoenix) som lurar henne till prostitution. Renner spelar Orlando the Magician som kanske har några ess i rockärmen och kan bli Ewas räddning.

INHERENT VICE (USA)

Joaquin Phoenix gjorde i The Master en av sina allra bästa roller under Paul Thomas Andersons ledning, och i år samarbetar de igen i en dramathriller om en droganvändande detektiv som undersöker fallet kring en försvunnen före detta flickvän i 70-talets Los Angeles. Vad PTA gjort vet ni väl, men att nämna There Will Be Blood, Magnolia och Boogie Nights kan ju aldrig skada. Reese Witherspoon, Josh Brolin, Owen Wilson och Benicio Del Toro finns med på tåget, vilket förhoppningsvis åker mot biografernas station under 2014.

JANE GOT A GUN (USA)

En film vars inspelning varit ett kaos, med stjärnor och regissörer som hoppat av, men som ser ut att bli klar till sommaren. Kvar i detta västern-action-drama finns Natalie Portman (det är hon som har en pistol), Ewan McGregor och Joel Edgerton, och regisserar gör Gavin O’Connor (Warrior). Handlingen involverar en kvinna, Jane, som tar hjälp av sin ex-pojkvän för att rädda sin nuvarande, laglöse, man från ett gäng som försöker döda honom.

JOE (USA)

En film som hyllats från många håll och som dessutom har enorma likheter med Mud (enligt mig 2013 års bästa film). Regissör David Gordon Green och Mud:s regissör Jeff Nichols är goda vänner sedan länge och i upplägg påminner deras filmer mycket om varandra. Titelkaraktären Joe är, likt titelkaraktären Mud, en (före detta?) brottsling med ett mörkt förflutet som stöter på en pojke i de nedre tonåren och utvecklar en otippad vänskap med honom. Joe spelas av Nicolas Cage som, liksom Matthew McConaughey (Mud), varit stundtals utskälld och i behov av ett lyft. Pojken spelas – i båda filmerna – av den otroligt talangfulle Tye Sheridan. Joe är en timmerarbetare med alkoholproblem, ett gott hjärta och opålitligt temperament. Jag gillar Cage, och det ska bli riktigt spännande att se vad han kan göra med detta.

MAGIC IN THE MOONLIGHT (USA)

Woody Allen har de senaste åren gett oss både fantastiska filmer som Midnight in Paris och trötta historier som To Rome with Love. Nu senast kom han starkt tillbaka med den ovanligt mörka Blue Jasmine med en fantastisk Cate Blanchett. 2014 års film fylls av skådespelare som Colin Firth, Emma Stone, Marcia Gay Harden och Jacki Weaver och utspelar sig på franska rivieran under 20-talet. Handlingen kretsar kring något slags bedrägerihärva, involverar en besökande engelsman och lär innehålla sedvanligt Allenskt tilltrasslade situationer.

THE MAN FROM U.N.C.L.E. (USA)

Den klassiska spionserien från mitten av 60-talet ska bli film, och bakom kameran står Guy Ritchie (vars Snatch. är rätt skön och vars Sherlock Holmes är ett riktigt misslyckande). Det har ryktats om Tom Cruise, men den castingen blev dessvärre inte av, utan vi får nöja oss med Henry Cavill (Man of Steel) och Armie Hammer (The Social Network, The Lone Ranger) som Napoleon Solo och Ilya Kuryakin. Utöver dem finns Hugh Grant, Alicia Vikander och kanske även David Beckham (!) med i biroller. Vi får hoppas att Ritchie kan förvalta kultseriens charm och glimt i ögat, för i så fall kan detta bli ett underhållande och skönt actionäventyr.

MANGLEHORN (USA)

Nämnde David Gordon Green (aktuell med Joe, ovan) gör ännu ett drama, denna gång med Texas som inspelningsplats och Al Pacino som huvudroll. Filmen handlar enligt uppgifter om en excentrisk man som tvingas möta konsekvenserna av ett kriminellt liv och en förlorad kärlek. Holly Hunter, Chris Messina och Spring Breakers-regissören Harmony Korine ansluter till en lite udda cast och ett intressant projekt.

KILL THE MESSENGER (USA)

Kriminal-drama-mysterie-thriller verkar vara benämningen för denna ”based on a true story”-film om en journalist som tog livet av sig efter att ha blivit utsatt för en smutskastningskampanj. Detta efter att han avslöjat CIA:s inblandning i vapenhandel med rebeller i Nicaragua samt kokainsmuggling i Kalifornien under 1990-talet. TV-serieerfarne regissören Michael Cuesta (Six Feet Under, Dexter, Homeland) har en diger rollista till sitt förfogande: Jeremy Renner, Mary Elizabeth Winstead, Michael Sheen, Barry Pepper, Michael K. Williams, Robert Patrick, Ray Liotta, Oliver Platt, Paz Vega, Andy García och Tim Blake Nelson. Nice!

THE MONUMENTS MEN (USA/Tyskland)

George Clooneys Oscarsdoftande men försenade film om en allierad pluton under andra världskriget vars uppdrag var att hitta och ”stjäla tillbaka” konstverk och andra kulturellt värdefulla saker från nazisterna, innan Hitler hade förstört dem. Action, historia, drama och komedi verkar vara mixens ingredienser och bredvid Clooney (regi, manus, produktion, huvudroll) framträder skådespelare som Matt Damon, Bill Murray, Cate Blanchett, John Goodman och Jean Dujardin. Som kuriosa kan nämnas att Clooneys pappa, Nick Clooney, gör ett inhopp som en äldre version av sin sons karaktär. Även om The Monuments Men verkar mindre allvarlig än t ex Good Night, and Good Luck. och The Ides of March (som är riktigt bra båda två) litar jag på att George lyckas göra något vasst av detta.

NOAH (USA)

(Min favoritregissör) Darren Aronofskys kommande film är en påkostad filmatisering av den episka berättelsen om Noas ark med Russell Crowe i titelrollen. Även namn som Anthony Hopkins, Jennifer Connelly, Emma Watson, Ray Winstone, Nick Nolte och den obligatoriske Mark Margolis finns med på tåget, som ankommer till biografperrongen i början av april. Aronofsky regisserar, producerar och har skrivit manuset och har en stor budget till sitt förfogande. Det finns alltså många anledningar att vara hoppfull inför Noah, även om min pepp sjunkit under den senaste tiden. Min oro handlar väl mest om att det ska bli för stort, för matinéaktigt och kanske för mainstream för en så pass egen och personlig regissör som Aronofsky. Men förhoppningsvis är denna oro helt i onödan.

NYMPHOMANIAC (Danmark/Tyskland/Frankrike/Belgien)

Även om jag har sett på tok för lite av Lars von Trier har man ju en känsla av hur vrickad den här filmen verkar vara. Bioversionen är fyra timmar lång (en 5,5-timmarsversion finns och dyker väl förhoppningsvis upp på DVD och blu-ray senare) och är en lång resa av sex, våld, erotik och poesi. Många bekanta skådespelare finns med: Charlotte Gainsbourg, Stellan Skarsgård, Shia LaBeouf, Christian Slater, Uma Thurman, Willem Dafoe, Connie Nielsen och Udo Kier. Underbara karaktärsposters dessutom. Jag är lite rädd, men definitivt nyfiken.

THE REACH (USA)

Michael Douglas spelar huvudrollen i en thriller som spelats in i New Mexico och som enligt uppgifter ska handla om en jägare (Douglas) som  tar hjälp av en guide som leder honom ut i öknen, där ett mord tar plats. En indiethriller som nog kan bli en riktigt angenäm bekantskap.

ROALD DAHL’S ESIO TROT (Storbritannien)

Om detta görs rätt kan det bli hur mysigt som helst. Från barnboken av Roald Dahl har Richard Curtis (Love Actually, Notting Hill) och Paul Mayhew-Archer skrivit ett manus som ska bli TV-film för BBC under 2014. Huvudrollsmässigt är det så mysigt att man bara vill springa ut och krama en sköldpadda – Dustin Hoffman och Judi Dench. Mr. Hoppy (Dusty) är en gammal man som är hemligt förälskad i Ms. Silver (Judi) som bor i lägenheten under honom, men hon verkar mer intresserad av sin sköldpadda.

SALOMÉ OCH WILDE SALOMÉ (USA)

Ett hjärteprojekt för Al Pacino har under de senaste åren varit denna utforskning av Oscar Wilde och hans pjäs Salomé, en utforskning som lett till ett slags dokumentär, Wilde Salomé, och en mer renodlad filmad version av pjäsen, Salomé. Båda projekten regisseras av Pacino själv. Det förstnämnda innehåller både material från inspelningen av pjäsen som Pacino satte upp i Los Angeles 2006, där han spelar King Herod och en då relativt okänd Jessica Chastain spelar Salomé, och beskriver Pacinos försök att utforska, förstå och komma närmare Oscar Wilde som författare och person – ”an unusual, revealing and avant-garde journey into the light and heart of Oscar Wilde’s masterwork.” Den andra filmen, Salomé, är en film/teaterupptagning där Pacino försöker kombinera filmens språk med teaterns och framkalla en känsla av att se teater på film. Utgivningsdatum och -år, framförallt i Europa, är högst oklara, då Wilde Salomé färdigställdes redan 2011 och fortfarande inte har visats mer än i Venedig samma år och vid enstaka specialvisningar. Salomé är som jag förstår det planerad att släppas under 2014. Förhoppningsvis ges filmerna ut på DVD eller genom någon form av internetalternativ inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag är personligen otroligt peppad på att se dem och väldigt glad att Pacino inte bara fortsätter göra film utan även satsar på personligt motiverade och utmanande projekt.

SIN CITY: A DAME TO KILL FOR (USA)

Ännu en film från förra årets lista som inte kommit ut. Hur många år vi har väntat på den här uppföljaren har jag tappat räkningen på för längesedan. Robert Rodriguez har återsamlat flera av den första filmens skådespelare, däribland Bruce Willis, Mickey Rourke, Jessica Alba, Rosario Dawson, Jaime King och Michael Madsen. Clive Owen har tyvärr fallit bort och ersatts av Josh Brolin (som inte alls är någon dålig ersättare). Tillkommer gör bl a Joseph Gordon-Levitt, Eva Green, Juno Temple och Ray Liotta. Sin City, som kom för åtta år sedan, var en sjukt cool och stilfull thriller, baserad på Frank Millers serietidningar med samma namn. Just serietidningsfilmer tenderar ofta att bli lite löjliga och ”over the top”, men Sin City träffade verkligen rätt och jag hoppas att A Dame to Kill For kan leva upp både till den första filmens klass och till den sköna titeln.

SLOW WEST (USA/Storbritannien)

En 17-årig pojke (Kodi Smit-McPhee) reser genom det amerikanska landskapet under 1800-talet för att söka efter kvinnan han älskar. Han får en följeslagare i den mystiske Silas (Michael Fassbender). Ben Mendelsohn gör en roll, Fassbender producerar och fullängdsdebutanten John Mclean regisserar. Inspelningen har redan startat och inspelningsplatser inkluderar Nya Zeeland, Colorado och Skottland. Slutligen kan vi konstatera att en västernthriller med Fassy inte låter helt fel.

STRETCH (USA)

Joe Carnahan (Narc, The Grey) gör komediaktig actionthriller där Patrick Wilson spelar en limousinechaufför som plockar upp en jobbig miljardär (Chris Pine), som gör tillvaron både farlig och spännande för chauffören. Jessica Alba, Brooklyn Decker, Ray Liotta, Ed Helms, James Badge Dale och David Hasselhoff (!) finns med i rollistan. Filmen har haft marknadsföringsproblem efter att Universal hoppat av och det återstår att se om den går upp på bio eller släpps via VOD. Jag själv är inte överdrivet peppad men försiktigt optimistisk.

THE SUMMIT (USA)

Efter vissa finansiella tveksamheter och konkurrensproblematik, i och med att Kormákurs Everest ser ut att bli klar först, verkar det som att Doug Liman (The Bourne Identity, Fair Game) ändå ska göra en andra Mount Everest-film under 2014. Fortsatta oklarheter kring inspelningsstart finns dock. The Summit utspelar sig under 20-talet och berättar om britten George Mallory, som försvann under ett försök att bestiga Mount Everest 1924 (hans eventuella framgång är fortfarande ett ämne för spekulation). Tom Hardy har varit aktuell för huvudrollen, men det har också ryktats om Benedict Cumberbatch. Vem av dem det än blir, eller om det blir någon helt annan, förblir projektet av intresse.

TRANSCENDENCE (USA/Storbritannien)

Christopher Nolans fotograf Wally Pfister bryter sig loss och regidebuterar med en sci-fi-thriller om en dödssjuk forskare som utvecklar en dator som ger honom enorm makt och gör honom ostoppbar, typ. Jag vet inte om det låter så jätteintressant egentligen, men ser man till skådisar finns anledning att ändå peppa lite lätt, plus att filmen lär bli ordentligt snygg visuellt. I huvudrollen står Johnny Depp, som är i behov av att gå tillbaka till mer seriösa roller (Donnie Brasco, What’s Eating Gilbert Grape t ex) efter maskeradroller som i The Lone Ranger, medan biroller intas av Kate Mara, Cillian Murphy, Morgan Freeman, Rebecca Hall m fl.

TRUE DETECTIVE (USA)

Att denna hittills fantastiska TV-serie är med på listan är knappast för att upplysa er om något ni inte kände till, utan snarare för att slå ett sista slag för att de som ännu inte gett sig in i den tar tag i sina liv och gör det. HBO och kvalité går ofta hand i hand, så definitivt även här. Matthew McConaughey är en av världens absolut bästa skådespelare just nu och utgör tillsammans med fullblodsproffset Woody Harrelson en oerhört intressant polisduo nere i de allra pissigaste och (o)härligaste Louisiana-områdena. Under åtta avsnitt ska vi följa deras jakt på en seriemördare, men framförallt deras personliga utveckling och livshistorier, vilka utvecklas gradvis genom ett intressant flashback-upplägg. Sin nombre-regissören Cary Fukunaga och manusförfattaren Nic Pizzolatto ansvarar för hela den första säsongen, vilket naturligtvis leder till en stor kontinuitet och säkerhet genom seriens upptrappning. De två första avsnitten har varit förstklassiga och intressanta på många sätt, eftersom serien känns både bekant i sina teman och upplägg, men också nyskapande vad gäller narrativ och TV- och produktionsmässig innovation. Fortsätter serien på samma nivå lär vi, när vi talar om den i retrospekt, benämna den som mästerlig och oförglömlig.

UNDER THE SKIN (Storbritannien)

En film som beskrivits som en erotisk sci-fi-thriller med Scarlett Johansson i huvudrollen. Den utspelar sig i Skottland, där en utomjording i mänsklig form (Johansson) förför ensamma, manliga liftare, vilka blir hennes byten (vilken som är den exakta betydelsen av ”byte” i detta fall vet jag inte riktigt). Den ska vara mardrömslik och svår, kanske även med en touch av David Lynch, och bara det gör mig oerhört peppad. Skottland, Johansson, sci-fi och thriller ökar den peppen och jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig.

WAYWARD PINES (USA)

Efter fiaskon som After Earth och förmodade sådana som The Last Airbender och Lady in the Water (vilka jag inte sett) är det lätt att glömma bort M. Night Shyamalans talang, vilken han visar prov på i filmer som Signs och Unbreakable. I år gör han en miniserie i tio delar för Fox med en uttalad Twin Peaks-vibe. Handlingen påminner mycket riktigt om David Lynchs och Mark Frosts kultserie: en Secret Service-agent får i uppdrag att åka till Wayward Pines, Idaho, för att undersöka fallet kring två agenter som försvunnit i området. Under vistelsen i småstaden tätnar mysteriet och han börjar oroa sig för sin egen säkerhet. Om ni läste min TV-special om Twin Peaks vet ni att jag älskar den serien, och med tanke på vilken stämning M. Night har visat sig kapabel att framkalla ser jag stora möjligheter för att detta ska kunna bli hans stora återkomst. Den spännande casten inkluderar bl a Matt Dillon, Melissa Leo, Terrence Howard, Juliette Lewis och Toby Jones. Den här bilden ger mig riktigt kalla (och underbara) kårar. Stor pepp!

WE GOTTA GET OUT OF THIS PLACE (USA)

Ytterligare ett litet wildcard på listan, som jag egentligen inte vet så mycket om. Vad jag vet är att det är en småskalig produktion och att en av huvudrollerna spelas av Breathe In-bekanta Mackenzie Davis, som jag vill sätta ett stort utropstecken för. Hon påminner mycket om Laura Dern, vilket är en komplimang att glädjas över. Filmen handlar om några ungdomar i Texas som suckar över sin stillastående tillvaro i en liten bomullsfarmsstad och samtidigt blir indragna i en kriminell värld när en av dem råkar stjäla från fel man. Filmen är delvis inspelad i staden med det fantastiska namnet, Corpus Christi, Texas, och har en precis lika fantastisk, retrodoftande, poster. Bra kritik har den fått, och jag hoppas att även jag får dela ut sådan till den.

WHITE BIRD IN A BLIZZARD (USA/Frankrike)

Av regissören Greg Arakis filmer (Mysterious Skin, The Doom Generation) har jag inte sett någonting, men det ska det bli ändring på. Flera av filmerna behandlar tonåringar och deras möten med sexualitet, droger och depression, vilket även denna verkar göra i viss mån. Shailene Woodley (The Descendants, The Spectacular Now) tar rollen som tonårsdotter vars mamma (Eva Green) försvinner och lämnar henne ensam i en kritisk uppväxtsfas. Drömmar ska vara centrala genom filmen, som verkar balansera mellan thriller- och dramagenren.

UNTITLED LANCE ARMSTRONG BIOPIC (USA/Storbritannien)

Någon utförlig handlingsbeskrivning är knappast nödvändig, då de flesta känner till Lance Armstrongs historia – hjälten och idrottsikonen som visade sig vara en dopad lögnare. Stephen Frears (The Queen, Philomena) gör alltså en biografisk film med Ben Foster som Armstrong samt bl a Dustin Hoffman och Guillaume Canet i biroller. Storyn bör göra sig bra i filmform (vilket den gjorde i dokumentären The Armstrong Lie), även om jag är något tveksam inför regissören.

TERRENCE MALICK?

Frågorna är här fler än svaren – det går aldrig riktigt att veta vad den gode Malick kommer slänga fram på bordet och när han bestämmer sig för att göra det. Hans karriär verkar i alla fall vara i ett mycket intressant skede eftersom han under de senaste åren blivit oerhört mycket mer produktiv än vad han någonsin har varit. Hela tre filmer befinner sig just nu i post-production-fasen, en fas som dock verkar vara problematisk. Hans dokumentär Voyage of Time, som är något slags vidareutveckling på The Tree of Life:s skapelsesekvenser och handlar om universums födelse och död, har blivit anklagad för att vara något annat än vad producenterna blivit lovade när de gick in med stora pengar och är därför av osäker release-status. Hans ej än namngivna film (Untitled Terrence Malick Project) är en kärlekshistoria om besatthet och svek, placerad i Austin, Texas. Casten är helt sinnessjuk: Christian Bale, Michael Fassbender, Cate Blanchett, Ryan Gosling, Rooney Mara, Natalie Portman, Holly Hunter, Val Kilmer, Bérénice Marlohe, Benicio Del Toro, Clifton Collins Jr., osv. Hans Knight of Cups – ”a man, temptations, celebrity, and excess” – har även den en välfylld cast: Christian Bale, Cate Blanchett, Natalie Portman, Antonio Banderas, Jason Clarke, Imogen Poots, Joel Kinnaman, Teresa Palmer m fl. Sedan riskerar ju föstås alla att bli bortklippta. Malicks projekt är vi alltid peppade på.

Så, det var alltså 47 spännande titlar. Sedan finns det säkert 47 till som är precis lika intressanta. Jag vill även påminna om A Most Wanted Man, Foxcatcher och Interstellar, vilka Scott skrev om i sin pepplista. Förra året skrev jag även om Sean Penns två planerade regiföretag, Crazy for the Storm och The Comedian, som jag givetvis fortfarande är lika peppad på som då. Hur aktuella de är låter jag vara osagt, men vill ni läsa om vad det är för projekt hänvisar jag till min lista från förra året.

Nu har både ni och filmskaparna lite att jobba med. Make it work!

Topp 10: 2013 in the Name of the Dave

Tiden är kommen och nyårstimmen snart slagen, men än finns tid att reflektera över året som gått. I vanlig ordning har vi knåpat ihop en varsin lista över vad som varit allra bäst från i år, och i samma vanliga ordning är jag först ut medan Scott håller lite längre på sin.

Dilemmat kring årtal och vilka titlar som bör inkluderas har vi länge grubblat och kliat oss på huvudet över. Hur vi resonerar kan den intresserade läsa i fotnoten.

Redo? Låt mig då presentera årets tio bästa filmer!

MUD* (USA)

Sydstatsromantik i sin finaste form! En varm och vacker historia om två pojkar som stöter på en spännande figur med ett mörkt förlutet och tar del av ett äventyr som blir både magiskt och hjärtskärande, i all sin enkelhet. 15-årige Tye Sheridan förmedlar på imponerande vis den ungdomligt naiva tron på att kärleken ska segra medan Matthew McConaughey överträffar sig själv som den problematiske antihjälten Mud. Filmen påminner om både Stand By Me och A Perfect World och är minst lika bra, vilket säger en del. Mud är en film som gör mig varm i kroppen och ger mig en tår i ögat. Ett jordnära och personligt mästerverk signerat Jeff Nichols – en fulländad upplevelse som inte lämnar något att önska. (Läs mer i texten om Jeff Nichols).

PRISONERS (USA)

Tätt bakom Mud skuggar kanadensaren Denis Villeneuves kraftfulla dramathriller om en svårlöst kidnappningshistoria där två barn försvunnit, varpå pappa Hugh Jackman tar lagen i egna händer parallellt med att Jake Gyllenhaals gåtfulle Detective Loki försöker knäcka bortrövarens kod. Prisoners placerar åskådaren på nålar och släpper inte taget förrän man vandrar ut ur salongen, förstenad och utmattad. En på ytan ”vanlig” thriller blir så mycket mer i Villeneuves händer, med starka skådespelare, ett vasst och klurigt manus, ruskiga höstmiljöer, en hela tiden orolig stämning och en aning om att det finns mer under den yta vi först lägger märke till. Grym film, i dubbel bemärkelse. (Läs mer i recensionen av Prisoners).

JAGTEN* (Danmark)

(Sv: Jakten). Att på ett eller annat sätt plågade män och barn spelar viktiga roller verkar vara ett vinnande koncept i år, för det kriteriet uppfyller även Thomas Vinterbergs grovt olustiga film. En dagislärare blir av en flicka anklagad för att ha gjort något olämpligt. En liten lögn som får ofattbara konsekvenser för den 40-årige Lucas (fantastiskt spelad av Mads Mikkelsen) och som får hela byn att se snett på honom. Ett liv som varit på rätt väg får sig en brutal käftsmäll – för vem tror man på, en vuxen man eller ett oskyldigt litet barn? Jagten är en otroligt gripande film som stångar in en klump i magen som växer likt en tumör i takt med att händelserna eskalerar. Till slut känns allt bara förbannat jobbigt och enormt frustrerande. Välregisserat, välspelat och en intressant studie i mänskligt agerande. Och Mads är som sagt fantastisk. (Läs mer i veckoresumé #35).

THE ARMSTRONG LIE (USA)

Dokumentärfilm hålls ofta i en separat kategori, men så är inte fallet hos oss. Förra året gick Searching for Sugar Man till och med och vann, medan årets dokumentära inslag går in på fjärde plats. Alex Gibneys film om den före detta cyklistlegenden och hjälteikonen Lance Armstrong, som skördat otaliga medaljer och övervunnit cancer men som senare avslöjats dopad, är en engagerande och fascinerande dokumentär som höll mig fången i två timmar. Historien i sig är svindlande, den om hur en så älskad man bedrog en hel värld, och The Armstrong Lie återberättar händelseutvecklingen kring densamma på skickligt vis. En film om makt, lögner och etik samt den problematiska växelverkan mellan cykelsport och dopning. Spännande, intressant och med givande intervjuer från diverse inblandade personer – en oerhört fascinerande film. (Läs mer i texten från Stockholms filmfestival).

ENEMY (Kanada/Spanien)

Villeneuve och Gyllenhaal gick starkt i år och Enemy är deras andra (egentligen första) samarbete. Gyllenhaal spelar en universitetslärare som ser sin dubbelgångare (spelad av samme Jake) i en film, varpå han blir besatt av att hitta mannen i fråga. Medan Prisoners är en stor Hollywoodproduktion är Enemy en smal och experimentell film som tar större konstnärliga friheter och använder sig av fler abstrakta och symboliska grepp. Det är en långsam och suggestiv thriller som mäktigt ramar in Torontos skyskrapearkitektur med oerhört snyggt, gulaktigt, foto, mystisk musik och en svettig domedagskänsla. En förbryllande och på många sätt läcker film. (Läs mer i recensionen av Enemy).

DRINKING BUDDIES (USA)

Jag hade inte trott att den här filmen skulle hamna så högt upp på listan som den till slut gjorde, men faktum är att jag mår väldigt bra när jag tänker tillbaka på den. Och filmer som lyckas med det är icke att underskatta. Drinking Buddies är en mysig, gemytlig och till stor del improviserad dramakomedi om några vänner på ett litet bryggeri i Chicago som trivs väldigt bra med varandra men som också går igenom några svängar i relationslivet. Handlingen förs framåt på ett spontant, roligt och osentimentalt sätt som känns befriande, och hela filmen har en naturlig känsla över sig. Skådespelarna (Olivia Wilde, Jake Johnson, Ron Livingston, Anna Kendrick) har fantastisk kemi och regissör Joe Swanberg har lyckats bra med den spontana känslan. Jag drack öl, skrattade och myste och hade enormt trevligt med Drinking Buddies, en av årets främsta små pärlor i skymundan av de största filmerna. (Läs mer i veckoresumé #55).

LA VIE D’ADÈLE (Frankrike)

(Sv: Blå är den varmaste färgen). Knepiga relationer, naturligt och improviserat? Javisst! Roligt och mysigt? Not so much. Den omtalade tretimmarsskildringen av två unga kvinnors stormiga kärlekshistoria har en betydligt allvarligare ton än föregående film och berör på ett mer hänsynslöst vis. Stjärnskottet Adèle Exarchopoulos står tillsammans med Léa Seydoux för sensationellt bra skådespeleri i en ambitiös film med ett naket, närgånget och starkt berättande som ger en nästan dokumentär känsla. En högproblematisk inspelning blev en riktigt bra film som lämnar ett litet sår i magen som det tar en stund för att läka. (Läs mer i recensionen av La vie d’Adèle).

L’ARBITRO (Italien/Argentina)

(En: The Referee). Listans andra sportrelaterade inslag är en komedi om ett katastrofalt lågdivisionslag från Sardinien och en italiensk fotbollsdomares absurda framgång och nedgång. L’arbitro är något unikt, i alla fall sett till mitt eget register av filmupplevelser. Den är ojämn och har sina brister men är samtidigt så udda och speciell att jag måste lyfta fram den. Det är svartvitt, filosofiskt, roligt, satiriskt och kritiserande, romantiserande, märkligt, slapstickaktigt och konstnärligt på samma gång, med flera intressanta referenser till fotbollsvärlden och dess maktstruktur, den italienska fotbollsreligionen, dess framsidor och baksidor. En film som, mitt i allt det absurda, framhåller ett poetiskt förhållningssätt till fotbollen och som på många sätt är en sevärd upplevelse. (Läs mer i recensionen av L’arbitro).

UPSTREAM COLOR (USA)

Shane Carruths sinne för komplicerat berättande tar hans Upstream Color till en niondeplats, men det är en svårplacerad film som hade kunnat hamna både högre och lägre. Vad den handlar om har jag inte plats att ens försöka gå in på här, men den har många lager av besynnerliga avsnitt som överlappar varandra i en svårdefinierad kronologi och kausalitetskarta. Den är förvirrande, stundtals bisarr och lockar då och då in en i ett hopp om att förstå den, för att sekunder senare krossa det lilla hoppet och leda in en i ytterligare varv av oförstående fascination. Foto, ljud, musik och sparsam dialog används på ett sätt som förde mina tankar åt Terrence Malick-hållet, men Upstream Color är betydligt råare, på något sätt. Tror jag. Vackert är det i alla fall, och en film som får tankarna att snurra. (Läs mer i veckoresumé #34).

RUSH (USA/Storbritannien/Tyskland)

Mer sport! Här kastas vi in i 70-talets hetaste Formel 1-duell, den mellan österrikaren Niki Lauda (Daniel Brühl) och britten James Hunt (Chris Hemsworth), i en högoktanig och adrenalinpumpande åktur av ganska klassiska sportfilmsmått. Den imponerar i utförandet och ger en fysisk upplevelse hos åskådaren där pulsen ökar i takt med motorerna som skakar i snabba närbilder, Hans Zimmers musik som eskalerar och hästkrafterna som får hela biosalongen att vibrera. Brühl gör Lauda galant och Hemsworth är faktiskt också riktigt bra, dessutom med en oemotståndlig frisyr och fysik. En tacksam grundstory förvaltades väl av Ron Howard och blev ett intensivt racingpaket, efter visst tvivel värt en plats på listan. Slutracet i Japan är maxat! (Läs mer i recensionen av Rush).

Bubblare

Behind the Candelabra, Breathe In, Fruitvale Station, Gravity, Känn ingen sorg, The Place Beyond the Pines*, Side Effects, Spring Breakers*, Star Trek Into Darkness, Trance, Wrong*, We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks

Inte ens nära

Adore, After Earth, The Bling Ring, The Conjuring, Furious 6, Gangster Squad, A Glimpse Inside the Mind of Charles Swan III*, The Great Gatsby, The Lone Ranger, Mama, Night Train to Lisbon, Oblivion, Only God Forgives, Parkland, Passion*, To the Wonder*, White House Down, World War Z

Egentligen hade jag velat ha sett Before-trilogin också (med årets Before Midnight), men den hanns dessvärre inte. Detsamma gäller för Hotell, 12 Years a Slave, Captain Phillips, The Necessary Death of Charlie Countryman, Disconnect, Prince Avalanche, The Broken Circle Breakdown och en bunt filmer från Stockholms filmfestival som jag inte fick in i schemat. Har säkert glömt en hel hög också. Men, men, jag har ju fått se en massa bra film ändå!

Om du är en bakåtsträvare, tycker 2013 var ett skitår eller har andra nostalgiska skäl att vara intresserad av 2012 års topplista hittar du den här. Mer läsning om bubblare och årets mindre bra filmer finns med stor sannolikhet att tillgå, då vi skrivit om de flesta. Klicka på en tagg och bläddra dig sedan ner till stycket om filmen i fråga.

Välkommen att undra, kritisera eller rent av spy på listan. Jag är klar med den, för nu åtminstone. Nu återstår ingenting mer för mig än att önska er alla ett gott nytt (film)år!

Fotnot

Produktionsår? Svensk premiär? Världspremiär? Till slut har vi kommit fram till att gå efter världspremiär/produktionsår i första hand, men samtidigt tillåta vissa undantag gällande filmer som inte varit möjliga att se förrän i år. Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2013 eller som bara visats på festivaler under 2012. Bra filmer måste ju få vara med någonstans i alla fall och slippa hamna i kläm. Samtidigt känns det inte jätterelevant att skriva om exempelvis Django Unchained, The Master eller Silver Linings Playbook – de avverkades ju redan inför Oscarsgalan för snart ett år sedan och har fått sin tid i ljuset. Så dylika titlar, som känns passé och tydligt 2012, tas inte upp här. Lite inkonsekvent kanske, men vi bedömer att listan på så sätt blir fräschare och mer aktuell. Undantagstitlar markeras emellertid med en asterisk (*) för tydlighetens skull. Capisce?

I fokus: Jeff Nichols

34 år, relativt okänd för den breda massan, polare med Michael Shannon och redan förtjänt av epitetet mästerregissör. Vem är egentligen Jeff Nichols?

Nichols föddes 1978 i Little Rock, Arkansas, där hans familj drev en möbelfirma. Hans bror Ben fann sin estetiska sida i musiken medan Jeff upptäckte de rörliga bildernas spännande möjligheter, bland annat genom att i tidig ålder se David Leans mastodontklassiker Lawrence of Arabia på bio. Intresset växte sig tillräckligt starkt för att han skulle bege sig österut, till University of North Carolina School of the Arts, för att studera det skapande hantverket. Där träffade han flera blivande filmpersonligheter som han skulle komma att lära känna. Några av dessa var regissörerna David Gordon Green och Aaron Katz, skådespelaren Danny McBride och fotografen Tim Orr. Det var också där han för första gången fick upp ögonen för den originelle regissören Terrence Malicks verk.

”Badlands changed my life, it really did rewire my brain as to how film can operate.”

Efter att ha graduerat från universitetet blickade Nichols söderut och styrde mot Austin, Texas. Året var 2001 och ivrigt dämpade han sin kreativa hunger genom att påbörja ett manus från en idé om en familjefejd. Med det framväxande manuset i ena handen arbetade han som produktionschef för dokumentären Be Here to Love Me: A Film About Townes Van Zandt som kom ut 2004, och snart därpå var det dags, kände Jeff, att med någonstans mellan 50 000 och 250 000 dollar i fickan ta chansen att återvända till Arkansas och påbörja inspelningen av sin egenskrivna familjesaga. I samband med efterarbetet i det projektet tog han en liten roll i dramat Come Early Morning, som fotades av hans gamla studiekamrat Tim Orr och utspelade sig i hemstaden Little Rock. Det är Nichols enda skådespelaråtagande hittills, vilket gav honom en nätt men viktig påfyllning (600 dollar) i den just då tomma plånboken. Och med lite mer pengar tillgängliga återgick han till sin huvudsakliga inriktning, produktionen och slutförandet av hans första film som regissör.

SHOTGUN STORIES (2007)

Med hjälp av lokaler från sin familjs möbelföretag, cateringinsatser från sin mor, ett soundtrack från sin bror Ben (nu frontman i rockbandet Lucero) och med David Gordon Green som producent kunde Nichols låta projektet Shotgun Stories ta fart. Till huvudrollen lyckades han anlita en uppåtgående Michael Shannon, som skulle visa sig bli en viktig pjäs på Jeff Nichols spelplan. I filmens centrum står de tre bröderna Hayes:  Son (Shannon), Boy (Douglas Ligon) och Kid (Barlow Jacobs). Son är storebrodern, ledaren och har ett eget hus tillsammans med sin fru, medan Boy bor i sin van och Kid tältar i Sons trädgård. De är i grunden godhjärtade karaktärer, men tampas alla med varsina problem. Son spelar bort för mycket pengar, Kid vill lösa problem genom att slåss och Boy är allmänt osäker i sig själv. Tillsammans bär de på ett gemensamt hat, riktat mot deras far som aldrig tog något ansvar för dem, och när de får höra att han dött gör de något de, med facit i hand, aldrig borde ha gjort. Oinbjudna anländer de till begravningen, där deras halvbröder (med vilka relationen redan är kraftigt infekterad) närvarar, och håller ett improviserat tal om vilken usel man fadern var och sätter pricken över i:t genom att spotta på kistan. Detta är startskottet för ett nytt kapitel, en förödande revanschsaga, i den laddade familjefejden.

Shotgun Stories är en vackert jordnära skildring av livet på den amerikanska landsbygden som ger tid åt även de till synes oviktiga händelserna, som att dag ut och dag in försöka laga en bilstereo eller få igång en fläkt. Storyn löper naturligt och ostressat – på både gott och ont (mest gott). Det gör den realistisk, trovärdig och anspråkslös i stillsamt tempo. Det gör dock även att man till och från inte känner sig helt trollbunden utan mattas av ett par gånger när det är som mest stiltje. Det är inte heller en film som man, likt Nichols senare filmer, går och tänker på flera dagar eller veckor efteråt. Effekten av berättarstilen blir hur som helst, med det successivt upptrappade våldet, en skrämmande känsla av autencitet. Detta givetvis med hjälp av en talangfull och välregisserad skådespelarskara och en skickligt fångad iakttagelse av de ödsliga men vemodigt vackra miljöerna, genom foto och klippning. Allt leder fram till en stark trea – ett fint betyg för en mersmakande debutfilm.

Efter att man haft vissa svårigheter med distributionen av filmen nådde den flera filmfestivaler, varav många belönade den med priser. Den nominerades bland annat i kategorin för filmer med en budget på under en halv miljon dollar, John Cassavetes Award, på Independent Spirit Awards 2008. Kritikerkåren var inte sena med att dra paralleller till Terrence Malick och många hyllade filmen som en amerikansk indiepärla.

Året därpå sålde Nichols in ett manus till HBO för pilotavsnittet av en TV-serie han skrev på, Land of Opportunity. En dystopisk berättelse placerad i Arkansas, om en ny Great Depression där oljan var slut och dollarn hade kollapsat. Bolaget valde dock att inte gå vidare med projektet och Nichols riktade nu istället fokus mot en ny film, som berörde samma teman som den påtänkta serien.

”I had just gotten married and my first film had done all right. I finally had something to lose. The anxiety grew out of that. Not to mention, shit was going crazy: Bush was in the White House, the economy was collapsing, there were wars everywhere, towns were getting destroyed by storms. It was just like, what’s going on? It felt like the world at large was losing its grasp of keeping everything together.”

Det var dessa tankar som utvecklade idén till nästa film, om en man som tror att en apokalyptisk storm är på ingång.

TAKE SHELTER (2011)

Slutresultatet blev ett kusligt thrillerdrama med en skådespelarinsats som borde vunnit Michael Shannon en Oscar. Curtis (Shannon) är en vanlig knegarpappa som lever ett stabilt liv med sin fru och dotter i ett alldeles lagom stort hus ute på Ohios landsbygd. Hans ordnade tillvaro ska dock få sig en törn när han börjar drömma konstiga drömmar och han störs mer och mer av surrealistiska vanföreställningar. Han utläser från sitt inre att en storm är på väg och att han därför måste bygga ett underjordiskt skyddsrum bakom huset. Han förnekar ständigt sin galenskap, både för sig själv och för sin familj, och lägger strategiskt upp en plan för hur han med lånade pengar ska få stormskyddet på plats. Han leds in i en ohälsosam besatthet som ska visa sig förödande för hans eget rykte, hans relationer och för familjens sociala liv.

Michael Shannons prestation är något långt utöver det vanliga. Han visar med subtila miner, plågat kroppsspråk och elektriska vredesutbrott i förtvivlan, ilska och frustration vilken enorm styrka och övertygelse som finns hos denna man. Det är skådespeleri i sin renaste form och en alldeles sanslöst gripande karaktärsskildring, en prestation som definierar en sann mästare. Han backas upp av en välspelande Jessica Chastain och skicklig regi från Jeff Nichols, och ramas in av ett vackert men hotfullt foto, som enligt Nichols var inspirerat av Stanley Kubricks kusliga mästerverk The Shining. Kamerarörelserna skulle motsvara hotets påträngande närmanden mot huvudkaraktären, genom att låta kameran på samma sätt långsamt närma sig det som är i fokus. Ett annat lyckat drag var att filma drömsekvenserna på precis samma sätt som de verkliga sekvenserna (med enstaka undantag). Det gör att man aldrig kan vara säker på om det som händer verkligen händer. Slutet bjuder även in till fria tolkningar, vilket alltid är intressant. De nämnda faktorerna skapar, tillsammans med fantastisk musik, en stämning och en intensitet som får en att gripa tag i soffkanten och bara häpna över vilken otrolig filmupplevelse Take Shelter är. Känslan stannar kvar länge.

”Nature is the best kind of villain since it has no malice, it simply is. That to me is far more terrifying, and ties in to that free-floating anxiety of things you have no control over. Storms seemed to me like a perfect way of visually expressing fears.”

Att den här filmen bara drog in 3 miljoner dollar i globala biointäkter är för mig ett mysterium – den förtjänar så mycket mer. En film som kanske slår Drive i kampen om titeln Bästa film 2011, och en film som gör det svårt att resa sig upp ur soffan. I festivalkretsar var den dock en hit. Efter premiären på Sundance säkrade man distribution från Sony och i Cannes vann filmen flera priser. Take Shelter anpassades för att passa både den smala festivalpubliken, med långsamt tempo och existentiella teman, och för den bredare biopubliken, med hjälp av CGI och specialeffekter som höjer den visuella upplevelsen. Dessa används sparsamt, hela tiden snyggt och välbalanserat.

Huvudrollen i Take Shelter skrevs inte för någon viss person, utan visade sig passa Shannon när Nichols ringde och pratade med honom inför inspelningen. Det nya samarbetet blev sannerligen en succé, och Nichols har senare sagt att det var Shannon som lärde honom att regissera. Chastain rekommenderades av självaste Terrence Malick, vars The Tree of Life hade samma producent som Take Shelter, Sarah Green.

Inför nästkommande film var saken dock klar redan från början – titelrollen skulle spelas av Matthew McConaughey. Detta efter att Nichols sett honom i Lone Star (1996) och fortsatt tro på den periodvis kritiserade skådespelaren med flera år i ett romcom-träsk bakom sig. Manuset hade varit med lika länge som storm-thriller-sagans dito, men detta projekt låg Nichols än varmare om hjärtat och krävde en större budget för att göras rättvisa – han ville inte kompromissa med viktiga, pengakrävande detaljer. Nichols har nämnts i samma andetag som både Terrence Malick och Steven Spielberg, och står nog någonstans ungefär mittemellan – i detta skede på gränsen mellan independentfilm och de större produktionerna.

Idén hade han fått redan under collegetiden på 90-talet när han på ett bibliotek hittade en bok med bilder på Mississippifloden. Han föreställde sig en man som gömde sig på en ö mitt ute i floden och började fila på honom, storyn och de andra karaktärerna. En annan inspirationskälla var Mark Twain. Som 13-åring läste Nichols om Tom Sawyer och Huckleberry Finns äventyr, och han har erkänt att det här manuset blev ett sätt att skriva om och modernisera dessa karaktärer och placera dem på en nutida flod. Det var också ett sätt att återuppleva barndomen.

Hösten 2011, med en budget på vad som sägs vara 10 miljoner dollar, ställde Jeff in siktet på välbekant mark – Arkansas.

MUD (2012)

Ellis och Neckbone, två pojkar i 14-årsåldern, som bor i utkanten av civilisationen, intill Mississippifloden, hittar en båt som sitter fast i ett träd ute på en ö. De går in i den och börjar undersöka interiören när de plötsligt inser att någon bor där. På hemvägen, innan de kommit iväg från ön, ser de en ensam man på stranden som står och fiskar. Han har en välanvänd skjorta, slitna jeans och vild frisyr. Han kallar sig för Mud och säger att han väntar på sin flickvän. Han ska bara få båten (i trädet) i vattnet och sedan ska de åka iväg. Neckbone är skeptisk och tycker att Mud verkar skum, men Ellis vill hjälpa honom och förser honom med mat som han tar med sig hemifrån. När de får syn på hans flickvän i byn agerar de budbärare och börjar planera för hur de ska återförena paret. Vad de först inte vet är att Mud har ett mörkt förflutet och är en jagad man. Det är därför han gömmer sig på ön. Men trots att Ellis snart får reda på det vill han hjälpa Mud. Han är övertygad om att Mud är en god man och att allt han gjort har varit med goda avsikter. Han tror på kärleken.

Tematiken i Mud syns på flera fronter. Mud och Junipers svåra, kanske omöjliga, försök att förenas på nytt, Ellis föräldrar som är på väg att separera och Ellis egen förälskelse i en äldre tjej som ger olika signaler om huruvida hans känslor är besvarade eller ej. Ungdomligt naiv som han är vill han tro att kärleken är möjlig och att den kan övervinna alla hinder, och när det inte fungerar bryts hans hjärta i bitar.

Det är lätt att förstå varför det här är en så personlig film för Nichols. Trots att han har publiken i åtanke och tar hänsyn till dess begär, och på så sätt är en flexibel filmskapare, lämnade han mycket av det strategiska åt sidan. Mud var något han hade burit med sig alltför länge för att tänka på sådant. Han ville återbesöka och ge liv åt en tid av barndomsförälskelser, hjärtesorgen i en avslutad kärleksrelation och optimismen i en tonårings inställning till livets alla äventyr. Om hans två förra filmer byggde på oron att förlora någonting bygger Mud snarare på hoppet om att vinna någonting.

När jag såg Mud fångades jag direkt. Det var som att trilla ner i en flod av intryck, som liksom bara sveper en med sig. Precis som med Take Shelter kommer sig detta av en suverän komposition av alla faktorer som behövs för att göra en bra film. Den strömmande känslan finns även i fotot, där Nichols ville använda mycket steadicam som följde historien likt en flod, och den ljuvliga musiken höjer resans entusiasm. Skådespelarna är även här suveräna, med The Tree of Life-bekantingen Tye Sheridan, 15 år, i spetsen. En supertalang. Nichols castade honom inte bara för hans skådespelartalang utan även för Texasdialekten och förmågan att köra moped och styra en båt. Han hade liksom redan grunden för sin karaktär på plats. Hans medspelare, den debuterande Jacob Lofland, imponerar också, och Matthew McConaughey är inget annat än perfekt i huvudrollen.

”I remember getting on set and hearing him speak for the first time and closing my eyes and smiling. It was a thrill.”

Ja, det är verkligen en njutning att höra, och se, McConaughey i den här filmen. Castingen är fingertoppskänslig in i minsta biroll, med namn som Sam Shepard, Ray McKinnon, Sarah Paulson och Reese Witherspoon. (Och givetvis Mike Shannon i en liten roll).

Mud är en genreöverskridande film – det finns thrillerinslag, men mestadels är det ett jordnära drama i relativt långsamt tempo. Småstadsmiljöerna och naturen kring floden är en fantastisk plats för ett skådespel som detta. Likheterna med Stand By Me har uppmärksammats, men något som slog mig ännu mer är hur mycket relationen mellan Ellis och Mud påminner om den mellan den lilla pojken och Kevin Costners karaktär i Clint Eastwoods fantastiska A Perfect World. Jag blev inte överraskad när jag sedan läste att just den filmen är en av Nichols favoriter.

Den känslomässiga resa jag gjorde med Ellis och Mud var en fantastisk upplevelse som kändes djupt in i hjärtat och den vänskapen hör till de mest rörande vänskaper som skildrats på film. Under sista halvtimmen sker en emotionell utväxling i och med att saker blir mer och mer allvarliga och just i filmens slutsekunder tåras mina ögon – båda gångerna jag sett den har det bara brustit för mig. Det är vackert, vemodigt och både sorgligt och lyckligt och hjärtat lyser genom huden av värme.

Mud var med och slogs om Guldpalmen i Cannes 2012, men trots det tog det nästan ett år att få upp filmen på bio. Det var tufft att få filmbolagen att nappa, men till slut har filmen fått sitt erkännande och den har under sommaren gått upp på biograferna i ett flertal länder.

Jeff Nichols har alla möjligheter att flytta in till Hollywood och stabilisera sig som storfilmsregissör. Men han har medvetet avvaktat och bott kvar i sydstaterna för att bibehålla fästet i sin egen värld, sin egen verklighet, där han kan sätta sin personliga touch.

”I remember I was in junior high school and I was going to write a short story about mobsters, or New York mobsters. I think I had just seen a Scorsese film, and I told my dad that. And he was like, ‘You haven’t ever been to New York.’ And I said, ‘Nah, but that’s where mobsters live.’ And he basically said, ‘Why don’t you write something about Arkansas?’ And a window in my mind opened and I realized all of a sudden that I had access to something that was interesting, that the rest of the world couldn’t write about, because I was the one there.”

Förhoppningsvis fortsätter Jeff Nichols att hålla kvar fötterna på jorden, eller åtminstone en av dem i alla fall, och skämmer bort oss med fler fascinerande berättelser. Fötterna kan dock ha lämnat jorden redan om något år, då hans kommande sci-fi-projekt med Michael Shannon i huvudrollen kan vara verklighet. Det ser vi minst sagt framemot.

En annan bidragande faktor till den realism och personliga förankring vi kan känna av i Nichols filmer är det faktum att han skriver sina manus själv. Det är han själv som har skrivit historierna, utvecklat karaktärerna och skapat en känsla. Filmerna är rakt igenom hans egna och han kan dem utan och innan. Han har sagt att han föredrar att inte improvisera. Han tar få omtagningar och vill följa manus för att fullfölja sin vision. Filosoferande får han tid över till ändå.

”This is gonna sound silly and totally pretentious. I just like clouds. I like driving around looking at them. I’ll get lost staring up at them. My wife and I will be walking our dog at this park in Austin, and every day, it’s just like this new, insane cloud formation.”

Nichols har själv skymtats på himlen. Med Shotgun Stories lyste han till som ett blinkande flygplan och folk hade stannat och frågat sig om det möjligtvis kunde vara en stjärna där uppe på himlen. Take Shelter förde med sig mörka moln över världen och Mud fick allt att spricka upp igen i en något vemodig sommardag.

Det finns inte mycket att sammanfatta här. Resan har bara börjat. Framtiden får utvisa vad slutdestinationen är och var den ligger någonstans. Men en sak är säker – Jeff Nichols kan bli hur stor som helst.

Avslutningsvis

Tralala lilla molntuss – Bob Hund

Topp 10: Soundtracks

Musik i film påverkar inte bara stämningen, den kan också framhäva både filmkaraktärer och tittarens känslor. Den kan vara inspirerande och imponerande. För mig är bra filmmusik inte bara musik som kan göra ovanstående saker utan också musik som jag kan lyssna på även utanför filmen. Det är alltid svårt att välja ut de bästa av någonting, särskilt när det finns så mycket bra att välja på. Med lång betänketid och svåra val har jag nu lyckats skapa en lista över de 10 filmsoundtracks som jag tycker är bäst. Många riktigt bra sådana fick stå över en plats men några av dem har jag listat i slutet. Vid varje soundtrack på denna lista har jag länkat ett flertal låtar som är några av mina favoriter från varje soundtrack. Några av mina placeringar består av flera filmer i samma trilogi eller franchise. Många låtar i filmserier är med i samtliga filmer i t ex en trilogi. En filmserie är nästan alltid komponerad av samma kompositör och har samma stil och tema, och det är ibland svårt att dela upp dem då de är menade att höra ihop. Trevlig läsning!

TRANSFORMERS
(Steve Jablonsky)

Som en del av den tyske mästaren Hans Zimmers kollektiv Remote Control Productions (en grupp med prominenta filmkompositörer) har amerikanen Steve Jablonsky skapat sig ett namn i Hollywood som en kompetent och skicklig kompositör. En man som har skapat fantastiska ledmotiv och instrumentala stämningshöjare till i mitt tycke, dåliga filmer. Allt från en av världens sämsta filmer, D-War, till en av förra årets värsta, Battleship. Hans största verk är soundtracket till Michael Bays visuellt läckra men på insidan tomma Transformers-trilogi som visar på Jablonskys förmåga att få kroppsbehåring att resa sig. Säga vad man vill om filmerna men musiken som spelas under robotarnas mest dramatiska situationer är makalös och briljant komponerad. En dos av pampiga blåsinstrument och slagverk som ekar krig, förstörelse och död blandas med fullpackade körer och tjutande fioler som kallar efter hopp, kämpaglöd och episk krigföring. Jablonskys soundtrack till de tre robotkrigarfilmerna är både barbariskt och civiliserat och fantastiskt att lyssna på. Lägg fördomar och förutfattade meningar åt sidan om trilogin och låt dig omfamnas av musiken.

lyssna på:

”Autobots”
”Arrival to Earth”
”Scorponok”
”Sentinel Prime”

DRIVE
(Cliff Martinez, blandade artister)

En av Drive:s stora styrkor är filmens noir-stämning placerad i en modern miljö som gjorde den till min favoritfilm från 2011. En av pusselbitarna till denna stämning förutom handlingen, regin, fotot och skådespelet var soundtracket. Och oj, vilket soundtrack! Amerikanske kompositören och före detta trummisen Cliff Martinez som har arbetat med artister som Red Hot Chili Peppers och Captain Beefheart, lämnade rocken bakom sig i och med arbetet med Drive och valde elektronisk musik som sin inspiration. Tillsammans med en grupp andra electro- och indie-rockartister utgör hans musik ett filmsoundtrack som känns taget direkt från 80- och 90-talets elektroniska musikscen. Det är ett minimalistiskt soundtrack med teman av ensamhet, våld och långa färder i nattens Los Angeles. Ett soundtrack som passar en modern Knight Rider som Ryan Goslings Driver.

lyssna på:

”Bride of Deluxe”
”Hammer”
”Tick of the Clock”
”Nightcall”
”Oh My Love”

GLADIATOR
(Hans Zimmer, Lisa Gerrard)

En av de största och kanske bästa filmkompositörerna genom tiderna är Hans Zimmer. Självklart finns det andra stora namn i industrin som förtjänar minst lika mycket beröm, men det är svårt att argumentera mot Hans Zimmers storhet vare sig man gillar hans musik eller inte. Han har skapat musik till massvis av klassiker och mästerverk och han testar gärna att blanda genrer och instrument som ingen annan har tänkt eller vågat sig på. En av hans största verk är det Oscarsnominerade soundtracket till Ridley Scotts mästerverk Gladiator. Tillsammans med den mästerliga sångerskan Lisa Gerrard vars röst är som tagen från fantasy-genrens storslagna universum, har Zimmer skapat ett soundtrack som passar perfekt till Maximus Decimus Meridius (Russell Crowe) kamp för vedergällning och frihet. Det är ett soundtrack som tillsammans med Gerrards vackra röst lyfter lyssnaren till en nivå av behaglighet som inte många andra filmsoundtracks kan. Filmens ledmotiv ”Now We Are Free” är i mitt tycke en av världens bästa filmlåtar någonsin och kan höras i många olika versioner då den utgör grunden i många av filmens dramatiska sånger.

Lyssna på:

”Now We Are Free”
”Progeny”
”Earth”

THE THIN RED LINE
(Hans Zimmer)

Ett annat mästerverk som den tyske gubben Zimmer har arbetat med är Terrence Malicks vackra krigsdrama The Thin Red Line. Zimmer började skriva över fyra timmar av musik innan inspelningen av filmen hade inletts. När kamerorna väl sattes igång använde sig Malick av Zimmers musik på inspelningsplatsen för att få skådespelarna i rätt stämning. Det verkar som att den metoden funkade, för filmen är ett mästerverk, liksom Zimmers soundtrack. Till skillnad från Gladiator:s pampighet skapade Zimmer inför Malicks film ett mer fötterna-på-jorden-aktigt soundtrack som framhäver den fasa och psykologiska strid som soldaterna under andra världskriget fick utstå. Det är ett mänskligare soundtrack med långa svepande låtar där drama och megaorkestrar åsidosätts för melanesiska barnkörer och sorgliga fiolsolon.

lyssna på:

”Journey to the Line”
”God U Tekem Laef Blong Mi”
”The Village”

THE LORD OF THE RINGS
(Howard Shore)

The Lord of the Rings-trilogin är ett av filmhistoriens största projekt med tusentals arbetstimmar och många år av slit bakom sig. Men det var inte bara skapandet av Hobbit-byn Fylke eller Orc-sminket som tog lång tid. Kanadensaren Howard Shore fick uppdraget att skapa musiken till fantasy-genrens största verk. Ett mastodontprojekt som var det enda Howard Shore komponerade i hela fyra år. Shore skrev kopiösa mängder musik och hela tio timmar musik för filmerna har släppts. Man kan tro att efter fyra års slit så måste de tre filmernas soundtrack ha sina toppar och dalar, men så är det icke! I princip varenda låt i samtliga äventyr är av ren perfektion. Överdramatiska och superpumpade stridskompositioner blandas med hårresande skönsång på alviska. Nästan varenda huvudkaraktär och plats har sitt eget ledmotiv och varje sådant är briljant. Man kan hitta allt i Shores överfyllda soundtrack. Allt från mysiga melodier som ”Concerning Hobbits” till mörka domedagskompositioner som ”Helm’s Deep”. The Lord of the Rings-soundtracket är ett av de allra mest ambitiösa soundtracks som finns.

LYssna på:

”Concerning Hobbits”
”The Bridge of Khazad-dûm”
”The Uruk-hai”
”Helm’s Deep”
”Minas Tirith”

STAR WARS
(John Williams)

Tillsammans med Howard Shores Lord of the Rings-musik är John Williams soundtrack till de sex Star Wars-filmerna några av de mest kända och största samlingarna filmmusik som existerar. De flesta har hört det klassiska och bombastiska ledmotivet till Star Wars eller Imperiets militärpropaganda i ”The Imperial March”. Likt Shore har Williams tillägnat George Lucas påkostade rymdsaga en stor tid av sin karriär. Williams soundtrack är fyllt med gigantiska körer och megaorkestrar som sprutar ut massiva kompositioner med drama, action och mörker som teman. Soundtracket till den första Star Wars-filmen från 1977 kammade hem en Oscar, en Golden Globe, en BAFTA och tre Grammys för bästa originalkomponerade soundtrack. Det har också röstats fram av det amerikanska filminstitutet, AFI, som det mest minnesvärda filmsoundtracket någonsin. Musiken för de andra fem filmerna har också nominerats för Oscars, Grammys, Golden Globes och många fler storpriser. Samtliga soundtracks till de sex filmerna är enligt mig stora klassiker och några som jag alltid kommer att lyssna på.

lyssna på:

”Main Title/Rebel Blockade Runner”
”The Throne Room/End Title”
”The Imperial March”
”Duel of the Fates”
”Battle of the Heroes”
”The Immolation Scene”
”Anakin’s Dark Deeds”

TRON: LEGACY
(Daft Punk)

En av 2010 års snyggaste filmer har också äran att få bära med sig ett av filmvärldens snyggaste och häftigaste soundtrack. House-pionjärerna och robotarna Daft Punk hör inte bara till några av de mest populäraste artisterna just nu utan också till de mest ovanliga filmkompositörerna. Daft Punks blandning av elektronisk och klassisk orkestermusik passar utmärkt till TRON:s digitala och ”glitchade” värld. Det är ett ganska mörkt soundtrack där vackra och ledsna fioler och blåsinstrument spelar sida vid sida med beats inspirerade av dator- och TV-spel. Det är ett experimentellt och vågat soundtrack som bryter gamla normer om att olika genrer inte kan spelas i harmoni tillsammans. Det är ett psykedeliskt och märkligt soundtrack som är minst lika bra som Daft Punks andra verk och ett av filmmusikens stora unikum.

lyssna på:

”The Game Has Changed”
”The Grid”
”Recognizer”
”The Son of Flynn”
”Outlands”

BLADE RUNNER
(Vangelis)

Min favoritfilm har inte bara en perfekt handling och en fantastisk värld – den har också en stämning som är vad den är till stor del på grund av den grekiska kompositören Vangelis mästerliga soundtrack. Här blandas jazz, elektroniska melodier, ambient musik och synthesizers till ett mystiskt och mörkt soundtrack som osar futuristisk film-noir. Soundtracket består av långsamma, ödesmättade och psykedeliska verk som drar tittaren in i Ridley Scotts dystra version av ett framtida Los Angeles. Vangelis nominerades 1983 till en BAFTA och en Golden Globe för sitt nytänkande och annorlunda val av musik. Blade Runner-soundtracket är svårt att beskriva och måste lyssnas på, det är ett obehagligt men också omfamnande soundtrack som känns lika mystiskt som filmen själv.

lyssna på:

”Blade Runner Blues”
”Love Theme”
”Main Titles”
”Memories of Green”
”End Titles”

THE DARK KNIGHT
(Hans Zimmer, James Newton Howard)

Hans Zimmers kanske mest populära soundtrack är musiken till Christopher Nolans tre filmer om fladdermusmannen som räddar Gothams befolkning från onda superskurkar. Kanske också ett av de mörkaste och mest domedagslika soundtracks i min lista. Det är också Zimmers bästa soundtracks. The Dark Knight-trilogins kompositioner är farligt beroendeframkallande och bär epitetet episk allra mest. Med öronbedövande trumslag och mörka melodier bär Zimmers soundtrack på en tyngd i varje ton som lyfter musiken till extrema nivåer. Allt man gör känns lättare om man lyssnar på Batmans musik samtidigt. Så fortsätt läs och lyssna!

lyssna på:

”Molossus”
”Eptesicus”
”A Dark Knight”
”I’m Not a Hero”
”Gotham’s Reckoning”
”Imagine the Fire”

COWBOY BEBOP
(Yoko Kanno, The Seatbelts)

Det här är en filmblogg men trots det var jag tvungen att fuska en aning  och sträcka mig utanför gränserna när jag valde nummer ett på den här listan. Cowboy Bebop är först och främst en japansk anime-TV-serie på 26 avsnitt, men eftersom det också existerar en Cowboy Bebop-långfilm tyckte jag att det rättfärdigade mitt val att placera detta mästerverk på första plats. Även om långfilmen inte hade existerat hade jag troligen placerat detta soundtrack på första plats i alla fall. Det är för bra för att missa! Innan jag går in på själva musiken kan det underlätta att förklara vad Cowboy Bebop är, eftersom anime är relativt okänt i dessa kretsar och varken jag eller David är några experter. Jag har sett mästaren Hayao Miyazakis fantastiska verk och jag har även njutit av Satoshi Kons mindfuck-filmer (Paprika och Perfect Blue) men anime-serier är jag inte bevandrad inom. Förutom Cowboy Bebop som anses vara världens bästa anime-serie någonsin och en av den tecknade filmkonstens största verk. Och jag kan bara hålla med! Cowboy Bebop utspelar sig i framtiden och följer prisjägarna Spike, Jet, Faye, Edward och deras hund Ein. Tillsammans jagar de skurkar genom rymdens alla hörn ombord på sitt rymdskepp Bebop. Cowboy Bebop är en fantastisk serie med briljant manus, spännande handling, underbara referenser till klassiska filmer men också en hyllning till musik. Cowboy Bebop:s soundtrack är skapat av den japanske kompositören Yoko Kanno och hennes band The Seatbelts. Tillsammans med en drös av gästartister spelar de musik från många olika genrer med jazz och blues som huvudfokus. Fantastiska kompositioner med snabb jazz, avslappnand lounge-musik, Blade Runner-liknande stämningshöjare, chill-rock, ballader och mycket mer. Ett soundtrack med hundratals låtar som är lika bra i serien som långfilmen. Ett mästerligt soundtrack till en mästerlig TV-serie som inte går att sluta lyssna på. Det bästa soundtracket som finns! Nu kan du sluta lyssna på Hans Zimmer och byta till Japans skönaste band – The Seatbelts!

Lyssna på:

”Tank!”
”What Planet Is This”
”Space Lion”
”Rush”
”Gotta Knock a Little Harder”
”Ask DNA”
”Time to Know/Be Waltz”
”Road to the West”

bubblare:

Kingdom of Heaven (Harry Gregson-Williams), Star Trek & Star Trek Into Darkness (Michael Giacchino), Contagion (Cliff Martinez), The Last Samurai (Hans Zimmer), Lust, Caution (Alexandre Desplat), Hanna (The Chemical Brothers), Le fabuleux destin d’Amélie Poulain (Yann Tiersen), American Beauty (Thomas Newman), Koyaanisqatsi (Philip Glass), Inception (Hans Zimmer), Moon (Clint Mansell)

Veckoresumé #32

Skolan är fortfarande i full fart och prioritering krävs. Därför är produktiviteten på sidan fortfarande låg. Vi suktar efter mer tid att skriva och lovar att det snart kommer bli som vanligt igen. Om exakt en månad går vi ut gymnasiet och fritiden kommer att omfamna oss. Gör er redo för massvis av filmgodis!

CARLITO’S WAY (1993)

Brian De Palma gillar att filmatisera gangsters och det har han visat genom åren med bland annat tunga titlar som Scarface, The Untouchables och Carlito’s Way. Året är 1975 och Carlito Brigante (Al Pacino) kommer tillbaka till sina hemtrakter i New York City efter fem års fängelse. Brottsligheten är sig lik men Carlitos gamla kollegor syns inte till. Carlito bestämmer sig för att bryta sig loss från sitt forna jag och starta ett nytt liv. Men han behöver ett startkapital. Carlitos vän och advokat David Kleinfeld (Sean Penn) ber om en sista gentjänst och Carlito bestämmer sig för att hjälpa till eftersom David fixade ut honom från fängelset i förtid. Men vad som från början var tänkt som en sista brottsakt eskalerar fort till något annat. Carlito’s Way följer den klassiska mallen för gangsterfilmer med högljudda macho-män i centrum som slåss och dricker. Repetitivt och stereotypiskt är två ord som passar för en beskrivning av De Palmas gangsterfilm. Inget är oväntat och inget är nytt. Men trots en simpel och ordinär handling med stereotypiska karaktärer är Carlito’s Way för det mesta en underhållande och bra film, till största del på grund av Al Pacinos prestation som är en av de få saker i filmen som sticker ut och känns annorlunda. Det märks att Pacino försöker skilja sin karaktär Brigante och göra något unikt med den till skillnad från det vanliga man får när man ser en gangsterfilm. Carlito’s Way är en välgjord film som tyvärr inte vågar något nytt. Filmen får dock en stabil trea i betyg för en mäktig Pacino och en spännande slutscen.

SHADOW DANCER (2012)

Colette (Andrea Riseborough) är en ensamstående mor i 1990-talets Irland som tvingas arbeta för underättelsetjänsten MI5 som spion. Hennes uppgift är att infiltrera och rapportera om en grupp IRA-medlemmar i Belfast. Problemet är bara att Collete själv är en medlem av gruppen tillsammans med sin mor och sina två bröder. Shadow Dancer är en irländsk thriller med en realistisk ton. Förvänta dig inte explosioner och påkostade biljakter! Nervkittlande dialoger och superbt manus gör Shadow Dancer till en stillsam men samtidigt spännande dramathriller som är både oförutsägbar och obehaglig. Andrea Riseborough gör ett strålande jobb och hon backas upp av en stabil Clive Owen som MI5-agent. Aidan Gillen och Domhnall Gleeson spelar Colletes två bröder, mest kända för The Wire och Game of Thrones respektive Harry Potter-filmerna. Shadow Dancer är en snyggt fotad och detaljerad film med härligt djup irländsk-engelska som får en halvstark trea i betyg.

THE THREE BURIALS OF MELQUIADES ESTRADA (2005)

Skådespelaren Tommy Lee Jones är inte bara duktig framför kameran, utan han kan också bemästra filmkonsten bakom kameran, något han visar med äventyrsdramat The Three Burials of Melquiades Estrada. I Texas, nära gränsen till Mexico, har en fatal olycka inträffat. En gränspolis vid namn Mike Norton (Barry Pepper) har av misstag skjutit den illegala arbetaren Melquiades Estrada. Han bestämmer sig för att dölja sitt misstag och begraver mexikanen i öknen. Estradas bäste vän, ranchägaren Pete Perkins (Tommy Lee Jones), upptäcker att något inte står rätt till och konfronterar Norton. När Perkins får reda på vad som har hänt kidnappar han Norton och tvingar honom att gräva upp Estrada. Tillsammans med Norton beger sig Perkins ut på en vandring till Mexico för att begrava sin käre vän i sin hemby. The Three Burials är en enastående film om vänskap och förlåtelse. Tommy Lee Jones och Barry Pepper gör fenomenala insatser och utgör en av de bästa filmduor jag har upplevt någonsin. Pepper och Jones får sällskap av Melissa Leo och January Jones som också levererar. The Three Burials är en fin och härlig vandring med fantastisk skådespelarkemi, snyggt foto och känslosam handling. Stark fyra i betyg.

HUNGER (2008)

Regissören Steve McQueen som ligger bakom sexdramat Shame och kommande Twelve Years a Slave har inkluderat skådespelaren Michael Fassbender i rollistan för samtliga av sina filmer, inklusive sin långfilmsdebut Hunger. Fassbender spelar IRA-medlemmen Bobby Sands som i början av 80-talets Irland sitter inne i ett av landets värsta fängelsen. Men trots att han är inlåst ser han inte sin kamp mot staten som över. Han bestämmer sig för att protestera med hjälp av sin egen kropp och inleder en hungerstrejk i fängelset. Precis som Shame är Hunger en närgången och rå film om ett tungt och kontroversiellt ämne som både skrämmer och fascinerar. Skildringen av det irländska fängelse som Bobby Sands tvingas sitta i är en mörk och smutsig skildring. Aldrig tidigare har ett fängelse sett så ruttet och hemskt ut som det gör i Hunger. Den unkna och obehagliga stämningen kryper in under skinnet på en. Det kändes nästan som att man själv var en intern i fängelset. Fotot är utsökt men på ett realistiskt sätt. Det är inte vackert men det är naket och grått på ett snyggt vis och det hjälper till att framhäva stämningen och internernas ensamhet. Fassbender gör som alltid en stark rollprestation, utan något tvivel eller någon försiktighet. Han ger alltid 100 procent, något han visar med att gå ner betydligt i vikt för rollen som Bobby Sands. Hunger har som sagt många styrkor men kanske en av de bästa sakerna med filmen är också den längsta: en hela 17 minuter lång tagning som är imponerande att beskåda. Hunger är en riktigt bra men obehaglig film som testar tittarens moral och mod med scener som är våldsamma och i mångas ögon oetiska. Trots filmens starka sidor är det något som gör att betyget inte når en fyra, den saknar nämligen något i slutet. En superstark trea får Hunger i betyg.

THE TERMINATOR (1984)

År 2029 är jorden i ruiner efter ett kärnvapenkrig. Maskiner har tagit över och planerar att eliminera och förslava mänskligheten. Robotarna skickar en cyborg, en Terminator (Arnold Schwarzenegger), tillbaka i tiden till 80-talets Los Angeles för att mörda en kvinna vid namn Sarah Connor (Linda Hamilton) som inom en snar framtid kommer att föda en son. Sonen är mänsklighetens rebelledare år 2029 och maskinernas största hot, varför Terminatorn ska förhindra hans födsel. Storsatsaren James Cameron, mannen bakom Titanic, Avatar och Aliens, har både skrivit manus och regisserat The Terminator. En film som har potential att vara riktigt bra, i alla fall om man utgår från handlingen. Problemet är att Cameron förstör hela känslan av spänning och stämning genom att anställa en grupp mediokra skådespelare. Arnold Schwarzenegger är som vi alla vet inte den mest stabila av skådespelare och gör i The Terminator med hans standard en okej insats. Hans roll passar honom eftersom han endast behöver förlita sig på sitt redan smala känsloregister. Linda Hamilton glider runt i sin vilda 80-talsfrilla och spelar över i nästan varenda scen och hennes beskyddare, spelad av Michael Biehn, leverar trött fram svettiga och sunkiga repliker utan någon som helst trovärdighet. Det är däremot inte bara skådespelet som gör The Terminator till en medioker upplevelse. Manuset är urkasst med vattniga action-repliker som skulle kunna ha skrivits av ett barn. Specialeffekterna är av dålig kvalitet med skrattretande action och stop-motion-teknik som kan hittas i B-filmer. Standarden för specialeffekter var betydligt mer avancerad på 80-talet än vad som ges uttryck i The Terminator. James Cameron må vara en ambitiös och nytänkande filmregissör men i fallet The Terminator var det inte mycket som blev rätt. Filmen får dock en stabil tvåa för några undantag i filmen och för en intressant sci-fi-handling.

THE SNOW WALKER (2003)

Det finns två likheter mellan The Three Burials of Melquiades Estrada och The Snow Walker: båda involverar en vandring och båda filmer har Barry Pepper i huvudrollen. The Snow Walker är en kanadensisk film om en pilot (Pepper) och en inuitkvinna (Annabella Piugattuk) som kraschar på den arktiska tundran högt uppe i norra Kanada och tvingas kämpa för sin överlevnad i den hårda och kalla vildmarken. The Snow Walker har en handling som trots sin enkelhet lyckas överraska och vara annorlunda. Mycket av filmens fokus läggs på den ovanliga vänskap som bildas mellan piloten och inuitkvinnan trots språkbristningar och kulturella skillnader. Barry Pepper bevisar precis som i The Three Burials att han borde få fler huvudroller. Han är annorlunda och riktigt bra. Vid sin sida har han en okänd Annabella Piugattuk som är inuit på riktigt. Båda gör lysande insatser och kompletterar varandra utmärkt. Andra skådespelare som dyker upp i filmen är bland annat James Cromwell, som också han gör en bra insats, och skönsångaren Michael Bublé som är allmänt härlig. The Snow Walker är en känslosam och vacker berättelse om en oväntad vänskap och överlevnad. Men det är tydligt att filmen också har ett djupare budskap. Den kritiserar det utanförskap som den inuitiska befolkningen får utstå och ifrågasätter varför inte urbefolkningen och den moderna kanadensiska befolkningen kan leva tillsammans utan rasism. The Snow Walker är en fantastisk film som bjuder på ett mysigt äventyr och starka rollprestationer. Stabil fyra i betyg.

MAMA (2013)

Mexikanske regissören Guillermo Del Toro älskar att sätta sitt namn på allt som han tycker är intressant. Skräckfilmen Mama är inget undantag då Del Toro både presenterar (vad det innebär är oklart) och producerar filmen. Mama kretsar kring de två systrarna Victoria (Megan Charpentier) och Lilly (Isabelle Nélisse) som efter att ha varit försvunna i fem år hittas av deras farbror Lucas (Nikolaj Coster-Waldau) och hans flickvän Annabel (Jessica Chastain). Ensamma i en skogsstuga har systrarna under dessa fem år levt på endast körsbär och anpassat sig efter naturen. Processen att få systrarna att vänja sig med det vanliga livet tillsammans med farbrorn och flickvännen tar sin tid. Men Annabel har svårt att inte misstänka att något är fel. Hon tror att något eller någon annan flyttade in tillsammans med flickorna från stugan in i deras nya hem. Mama är baserad på en spanskspråkig kortfilm från 2008 med samma namn och är regisserad och skriven av argentinaren Andrés Muschietti som även gjorde kortfilmen. Mama plågas av två problem: filmen är varken läskig eller nytänkande. Alla skräckfilmsklyschor man kan tänka sig förekommer i Mama och det resulterar i en väldigt förutsägbar film utan några överraskningar eller kreativa moment. Det gör också att filmen inte blir läskig. Jag är inte en van skräckfilmstittare och har inte sett många men till och med jag såg alla klyschor läggas framför mig och synade Mama:s alla drag. Filmens få plus är bland annat de små flickornas skådespel som är imponerande för en sådan ung ålder och även Nikolaj Coster-Waldau och Jessica Chastain som inte är fantastiska men som båda gör godkända prestationer. Mama får en svag tvåa i betyg.

Jag har även sett Terrence Malicks senaste To The Wonder (2/5) som David gav samma betyg som jag i veckoresumé #31. David skrev även utmärkt om East of Eden (4/5) i sin hyllning tillägnad den klassiske James Dean.

veckans topp 3

1. The Three Burials of Melquiades Estrada
2. The Snow Walker
3. Hunger

Veckoresumé #31

Våren är här och med den kommer uppsatser, prov och korpenmatcher. Vi beklagar den låga uppdateringsfrekvensen just nu, men hoppas att denna väldigt långa resumé kan täcka behovet för några dagar framåt!

A DANGEROUS METHOD (2011)

David Cronenberg är en regissör som gjort sig känd för sina väldigt egna och ofta märkliga filmer. Jag har inte helhjärtat dykt ner i hans filmuniversum än och kan absolut inte göra någon ordentlig bedömning efter bara tre filmer (The Dead Zone, Cosmopolis och denna, vilka knappast räknas som några av hans mest representativa verk), men än har han inte imponerat nämnvärt på mig, med undantag för The Dead Zone med Christopher Walken som är en helt klart bra film. A Dangerous Method handlar i vilket fall om de två psykologerna (de var författare och läkare och lite annat också) Carl Gustav Jung och Sigmund Freud och deras möten och diskussioner i både arbete och privatliv. Jung och Freud spelas av Michael Fassbender respektive Viggo Mortensen, medan en tredje part, den psykiskt sjuka men fagra och intelligenta Sabina Spielrein, spelas av Keira Knightley. Spielrein var till en början en av Jungs patienter, men skulle senare komma att influera och påverka hans syn på psykologi när hon blev involverad i hans arbete. Filmen kretsar dels kring utvecklingen av Jungs och Freuds behandlingsformer, framförallt hur psykoanalysen tog form, och dels kring Jungs relation med Sabina Spielrein. Filmen har vissa fördelar, men också tungt vägande nackdelar. Den har potential att bli riktigt bra då dess tema är intressant, den har en bra skådespelarbesättning (även Vincent Cassel) och är snyggt filmad. Den lider dock av ett stort problem, vilket är att den är alldeles för seg och oengagerande. Det som skulle kunna väcka stort intresse kvävs av stela dialoger, en handling utan nerv och ganska gråa karaktärer. Filmen är trots detta OK och precis på gränsen mellan en tvåa och en trea i betyg.

IN THE LOOP (2009)

Om den förra filmen var seg så är den här brittiska komedin raka motsatsen. Storbritanniens minister för internationell utveckling, Simon Foster (Tom Hollander), uttalar sig plumpt om att ett krig i Mellanöstern är ”unforeseeable”, vilket skapar rubriker och osäkerhet inom regeringen. Han blir tillsagd att hålla tyst och förhålla sig till Storbritanniens neutrala linje. Förhoppningen om att stormen ska lägga sig brister dock när han på nytt uttalar sig klantigt om att britterna måste ”climb the mountain of conflict”, vad nu det ska betyda. I ett skört skede trappas det politiska spel som Foster dragit igång upp och det dröjer inte länge förrän USA blivit en central del av detsamma. Foster reser till Washington med sin nyanställde nybörjarassistent, som varken är kapabel att komma i tid eller hålla tyst om sekretessbelagda dokument, för att reda ut denna känsliga situation – vilket slutar i ett enda stort kaos. Inte blir det lättare för den stackars Simon av att han ständigt läxas upp och blir utskälld, verbalt trakasserad och nedslagen av den bryske och kroniskt förbannade Malcolm Tucker (Peter Capaldi), en av premiärministerns närmsta män. Foster & Co dras in i ett snår av krismöten och specialistgrupper, oklara allianser och åsiktskrockar, och allt mynnar ut i att de mer eller mindre på egen hand måste stoppa ett annalkande krig. Det blir långa stunder precis så roligt som det låter, tack vare ett vasst manus, sköna skådisar och de klockrena skämt som kännetecknar den så ofta lyckade brittiska satiren. Bland alla roliga karaktärer vill jag lyfta fram två som sticker ut allra mest: Peter Capaldis rövhål Malcolm Tucker som står för en oavbruten leverans av grova, fyndiga och ofta politiskt anspelande svordomar, och framförallt Tom Hollanders osäkre, klantige och mesige minister Simon Foster som det är omöjligt att inte tycka synd om. In the Loop ligger precis på gränsen mellan en trea och en fyra, och hade storyns upplösning haft en lite kraftigare utväxling hade betyget blivit det sistnämnda.

ABRE LOS OJOS (1997)

(En: Open Your Eyes). Ett romantiskt, thrilleraktigt, mystiskt drama med sci-fi-element från den spanske regissören Alejandro Amenábar. En rik, ung man vid namn César, spelad av Eduardo Noriega, träffar sitt livs stora kärlek, Sofía (Penélope Cruz), på en fest. De träffas flera gånger och kommer närmare varandra. Plötsligt råkar César ut för en bilolycka och skadas allvarligt. Hans ansikte vanställs och hela tillvaron förändras när han tvingas försöka fortsätta sitt liv med ett avskräckande yttre. Med i bilden finns en annan kvinna, som utger sig för att vara Sofía, och César slits mellan dröm och verklighet – en problematik som eskalerar ju längre som går. Till slut vet han inte vad han ska tro om någonting, vem som är vem och vem han själv är. Abre los ojos är en både spännande, skrämmande och filosofisk film med en överhängande mystik och obehaglig stämning. I Noriegas karaktär och hans livsöde finns en stor tragik som framhävs med hjälp av starkt skådespeleri och den mörka atmosfär som genomsyrar filmen. Twistar och nya dimensioner i storyn gör att man måste vara uppmärksam genom filmen, annars är det lätt att förvirra sig i Césars medvetandes alla lager. Under filmens andra hälft flaxade koncentrationen till något från min sida och intresset avtog då och då, men på det stora hela är Abre los ojos en spännande och på många sätt intressant film. För att sammanfatta den med ett ord: kuslig.

VANILLA SKY (2001)

När en för amerikanerna utländsk film gör succé vill de allt som oftast göra om den och tjäna pengar på originalets framgångar. Under kategorin amerikanska remakes finns Cameron Crowes tolkning (läs kopia) av Alejandro Amenábars film som beskrivits ovan, Abre los ojos. Visst finns det bra remakes, vissa som till och med är bättre än originalet, och vissa som är helt annorlunda och tillför något nytt. Vanilla Sky är varken bättre eller annorlunda, då den i princip är en scen för scen kopia av sin förlaga, minus den stämning och den tyngd som finns i Abre los ojos. Eduardo Noriega är utbytt mot Tom Cruise (som jag vanligtvis tycker mycket om), medan Penélope Cruz gör samma roll igen fast i en sämre klingande engelsk tappning. I rollen som den andra kvinnan har man placerat Cameron Diaz, som inte alls passar in och som långa stunder är rent ut sagt usel. Abre los ojos vackra, klassiskt orkestrala musik har ersatts av lättsamma poplåtar som raserar stämningen gång på gång. Har man sett originalet finns verkligen ingenting att hämta i Vanilla Sky, en film vars enda syfte är att göra folk som inte orkar läsa undertexter nöjda. Till och med ljusarrangemangen på nattklubben där David (César) är exakt likadana. I och med språkbytet försvinner den mörka atmosfären och den allvarliga tonen, som ersätts av svajande genreblandningar med malplacerade skämt och ett stundtals retarderat manus. Nej, en fet tumme ner!

DÉFICIT (2007)

Gael García Bernal är ett av Mexikos och hela Latinamerikas största namn på skådespelarfronten. Han har vid 34 års ålder varit inblandad i över 30 filmer och TV-produktioner, och 2007 gjorde han sin regidebut med detta samhällskritiska drama. Déficit handlar om hur den unge Cristobal (García Bernal), vars rika föräldrar flytt landet då de uppenbarligen inte tjänat sina pengar helt enligt reglerna, bjuder hem en bunt vänner för ett grillparty vid poolen. Det klagas på det okänsligt behandlade tjänstefolket, det dricks, det röks, det rings telefonsamtal till föräldrar i andra länder, det ges besked om intagning på Harvard, det raggas hit och dit, och det struntas i att det pågår strejker i byn precis utanför huset. Bubblan av den isolerade rikedomen är på väg att spricka, men först drar gänget igång en ravefest med hög musik och ecstasy i omlopp. Trots sin ringa längd (79 minuter) och begränsade spelplats lyckas filmen berätta en hel del om läget i Mexiko och krocken mellan olika samhällsklasser. Lågbudgetkänslan skiner igenom gång på gång och ibland känns det som en hemmavideo, men det är berättelsen som står i fokus och den lyckas García Bernal hyfsat bra med, varför filmen får en svag trea i betyg.

CRIMES AND MISDEMEANORS (1989)

En av Woody Allens mer allvarliga filmer. Judah (väl spelad av Martin Landau) försöker avsluta en otrohetsaffär, som han ångrar mer och mer. Det blir dock mycket problematiskt, eftersom kvinnan i fråga känner sig sviken och vill berätta om affären för Judahs fru. Judah inser att han måste hitta på något för att lösa detta, varpå han tar kontakt med en god vän som känner yrkesmördare… Parallellt med denna historia springer Cliff (Woody Allen) runt och gör dokumentärfilmer, vissa projekt mer tilltalande än andra. Just nu jobbar han på ett porträtt av den egocentriske TV-producenten Lester (Alan Alda), vilket han gör bara för pengarna, som han ska använda för en viktigare film om en intressant, livsbejakande och fantastiskt rolig psykolog som pratar om meningen med livet. Medan Lester babblar på om vilket geni han är inleder Cliff en relation med hans producent Halley (Mia Farrow), vilken utgör ytterligare en dimension i Allens snåriga värld av problematiska relationer. Detta är som sagt en av hans mörkare filmer, en betydligt mer svart komedi än hans vanligtvis romantiska, skrattäta alster. Mörka teman som otrohet, mord, religion, livsåskådning och moraliska dilemman behandlas med ett stort allvar men också en lagom dos humor – det finns riktigt roliga stunder också! Filmens yta är för övrigt extremt grå, brun och trist, och den sena 80-talsstilen framstår som fruktansvärt torr och dyster – kanske ett medvetet drag från Allen. I betygsväg en stark trea, inte långt ifrån en fyra.

TO THE WONDER (2012)

Terrence Malick har många gånger gjort filmvärlden rikare, med klassiker som The Thin Red Line, Badlands, Days of Heaven och senast den svåra The Tree of Life som definierar uttrycket vattendelare. To the Wonder är något av en lightversion av den sistnämnda och kretsar kring den romantiska men stormiga relationen mellan en fransyska (Olga Kurylenko) och en amerikan (Ben Affleck). De träffas i Paris, blir förälskade, flyttar till ett nybyggt hus i USA. Så mycket mer behöver (och kan) inte sägas om handlingen, för det mesta av filmen går ut på att dessa människor går runt på åkrar, smeker varandra, tittar ut genom fönster, vandrar mot solnedgången och upplever kärlek, ångest och existentiella tvivel. Malick har kastat om hela kronologin, knappt använt sig av någon dialog och låtit karaktärerna uttrycka sig i poetiska och luddiga voice-overs där de abstrakt beskriver hur de hör samman med naturen och hur deras kärlek finns i dem etc. Dessa voice-overs är ett av filmens största problem – de saknar substans och blir för mig bara pretentiöst ludd, det känns mest bara bajsnödigt. Filmen är ohyggligt repititiv och story- och karaktärsutvecklingen är minimal. Det är mer av ett bildkollage än en film, om än ett på ytan otroligt vackert sådant. Fotot är gudomligt, den klassiska musiken likaså och Malicks flytande kameraföringar mot solens strålar får de ganska normala miljöerna att kännas som ett paradisiskt landskap skapat av någon form av gud. Just det, apropå Gud – Javier Bardem är med också och spelar en präst. Han funderar över sin tro och tvivlar på meningen med livet, sedan är frågan vad han egentligen har med någonting att göra. Jag påpekar återigen att jag tycker mycket om Terrence Malick, men dessa 112 minuter hinner kännas plågsamt långa och den där mäktiga känslan som finns i The Tree of Life finns inte här. Den stora peppen på Malicks kommande projekt är dock opåverkad!

PHIL SPECTOR (2013)

Vad är det där för en filur tänker ni? Jo, det är faktiskt Al Pacino, och bredvid honom sitter Helen Mirren! Pacino, som fyllde 73 häromdagen, fortsätter att välja intressanta roller och i den här HBO-producerade filmen spelar han den legendariske men kontroversielle musikproducenten Phil Spector. Värt att observera är att detta inte är en fullskalig biografi i den bemärkelsen att den inte täcker Spectors liv och karriär utan istället enbart fokuserar på tiden kring rättegången 2003 där Spector stod åtalad för mord på en ung kvinna. Mirren spelar Spectors försvarsadvokat Linda Kenney Baden, som är den karaktär som huvudsakligen för filmen framåt. Det är hennes arbete som är i fokus, även om Phil Spector naturligtvis står för de mest spektakulära insticken. Pacino gör en fin insats och visar mästertakterna i särskilt en scen där han lever ut ett brett känsloregister med maximal intensitet. Helen Mirren kan också det där med skådespeleri och är helt och hållet stabil. Musiken i filmen är som väntat riktigt bra och ”The Wall of Sound” gör sig påmind medan Spector reflekterar över sin karriär parallellt med att rättegången förbereds, rättstekniska detaljer utreds och folket rasar mot Spector, övertygade om hans skyldighet. Filmen inleds med en försvarande text där HBO stämplar filmen som fiktion, vilket kan tyckas märkligt eftersom HBO vanligtvis inte backar från vågade budskap och påståenden. Till vilken grad filmen skiljer sig från verkligheten kan jag inte kommentera då jag inte alls är insatt i fallet, men det kan vara en sak att ha i åtanke innan man använder den som fakta eller viftar bort den som ren fiktion. I vilket fall är Phil Spector en sevärd film som öppnar upp fallet Phil Spector igen och slänger upp frågan om han verkligen var skyldig i luften.

TOTAL RECALL (1990)

En av allas vår Arnold Schwarzeneggers många kultförklarade filmer. Sci-fi-action-stänkaren Total Recall utspelar sig i en framtid där Marsresor är en del av vardagen. Doug (Arnold) lever ett rätt soft liv med sin råheta fru (Sharon Stone), men störs av återkommande drömmar där han befinner sig på Mars. Han bestämmer sig för att köpa ett minnesimplantat av företaget Rekall för att kunna resa till Mars på något slags konstgjord väg. Här börjar en enorm förvirring med kluvna personligheter, rymdresor och actionäventyr där Doug inte vet vilken av hans personligheter som är den verkliga. På det sättet har filmen flera lager av världar och dimensioner, men det är i princip det enda som är av intresse i en annars ganska sunkig, ibland löjlig, actionfilm som trots sitt produktionsår känns väldigt 80-tal, på gott och ont. Manuset kryllar av one-liners (som Arnold i och för sig vet hur man levererar) och smink och effekter som stinker B-film. I vissa lägen kan man inte annat än skratta åt alla de löjliga stunder av försök till hemska skräckupplevelser som istället blir stor (ofrivillig) komik. Nej, vill man uppleva det bästa av Arnold ska man helt klart dra igång Terminator!

Veckans topp 3

1. Crimes and Misdemeanors
2. In the Loop
3. Phil Spector