SFF13: 12 Years a Slave

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2013

12-years-a-slave

5 stjärnor DYLPC

Huvudstadens årliga filmfestival fick i år äran att visa Steve McQueens hyllade storfilm 12 Years a Slave som öppningsfilm. Med två tunga titlar i Hunger och Shame som bagage har McQueen samlat sina största styrkor i en film som behandlar ett av mänsklighetens mest onda akter – slaveriet. 12 Years a Slave är baserad på en biografi från 1853 med samma namn som är skriven av Solomon Northup – en svart man som föddes fri men som en dag kidnappades och försattes i ett liv av slaveri. Brittiske skådespelaren Chiwetel Ejifor har tagit sig an det tunga uppdraget att porträttera Northup på vita duken. Något han gör till hundra procent och lite till.

Northups historia börjar 1841 i den mysiga och pittoreska staden Saratoga Springs i staten New York. Där lever han med sin fru och sina två barn i en stadsdel där svarta och vita bor och socialiserar med varandra utan något hat eller förakt gentemot gemene man. Northup försörjer sig och sin familj som fiolspelare på olika tillställningar. Under en promenad i stadens blomstrande park stöter Northup på två herrar spelade av Scoot McNairy och Saturday Night Live-komikern Taran Killam. De färgglada och excentriska herrarna erbjuder Northup en stor summa pengar för några veckors fiolspelande på en kringresande varieté-show. Efter en stunds tvekande accepterar han herrarnas erbjudande och en kväll av firande med förtäring av stora mängder vin och annan alkohol inleds. Men Northup inser att något inte står rätt till när han vaknar upp i trasiga kläder, fastkedjad i golvet i en cell. Han har kidnappats för arbete som slav i den amerikanska södern där slaveriet fortfarande är lagligt.

Steve McQueen har med hjälp av bland annat Brad Pitts produktionsbolag lyckats samla en otroligt imponerande rollista med skådespelare som spelar allt från slavar till slavägare. Ejiofors Northup möter karaktärer spelade av skådespelare som Paul Giamatti, Michael K. Williams, Benedict Cumberbatch, Alfre Woodard, Garret Dillahunt, Brad Pitt, Paul Dano redan nämnda Scoot McNairy och Taran Killam och många fler. Samtliga gör fantastiska rollprestationer men det är fyra skådespelare i McQueens armé som alla förtjänar en Oscarsnominering. Ejiofor för sin fantastiska porträttering av en nedbruten familjefar som trots de tunga förhållandena fortfarande har en gnutta hopp. Nykomlingen Lupita Nyong’o som rollen som slavflickan Patsey. Michael Fassbender i sin kanske bästa roll någonsin (tillsammans med huvudrollen i Shame) som den våldsamme och grymme slavägaren Edwin Epps. Sist men inte minst Sarah Paulsons prestation som Epps iskalla och otäcka fru.

12 Years a Slave har allt. Fantastiska rollprestationer, ett briljant soundtrack med instrumentala verk av Hans Zimmer blandat med gospelsånger och annan folkmusik från eran, utsökt foto och ett manus och en handling som inte censurerar allvarligheten och det hemska i filmens berättelse med översentimentalitet. Det är rått, våldsamt, mörkt och fasansfullt svårt att titta på. Tårar bildades och rysningar sprang över hela min kropp konstant under nästan hela filmens två timmar och femton minuter. 12 Years a Slave är en film som inte lämnar något åt sidan för att göra filmen kommersiellt anpassningsbar åt en bredare publik. Det finns inga sliskiga scener och det är svårt att finna något hopp för Northup och de andra slavarna under filmens gång. Steve McQueen har valt att filmatisera en berättelse så som den förmodligen utspelade sig på riktigt. En extremt tung och känslosamt påtryckande film som lämnade mig tom efteråt.

Tillsammans med de fyra ovanstående skådespelarna förtjänar McQueen en Oscar för sitt fenomenala hantverk. En modig filmatisering av ett ämne som är ytterst känsligt. Jag kan bara tänka mig om en regissör som t ex Steven Spielberg skulle sitta vid rodret istället för den briljante McQueen. Som tur är har jag fått chansen att uppleva en berättelse i helt rätt händer. Det är klyschigt att säga det men det här är en film som är viktig att ha sett. Inte bara för verkets filmiska aspekter men också för handlingen och budskapet. Steve McQueens bästa film. Ett mästerverk som får full pott i betyg och som kan titulera sig årets bästa film än så länge. Vilken start på festivalen!

Annonser

I fokus: Jeff Nichols

34 år, relativt okänd för den breda massan, polare med Michael Shannon och redan förtjänt av epitetet mästerregissör. Vem är egentligen Jeff Nichols?

Jeff Nichols

Nichols föddes 1978 i Little Rock, Arkansas, där hans familj drev en möbelfirma. Hans bror Ben fann sin estetiska sida i musiken medan Jeff upptäckte de rörliga bildernas spännande möjligheter, bland annat genom att i tidig ålder se David Leans mastodontklassiker Lawrence of Arabia på bio. Intresset växte sig tillräckligt starkt för att han skulle bege sig österut, till University of North Carolina School of the Arts, för att studera det skapande hantverket. Där träffade han flera blivande filmpersonligheter som han skulle komma att lära känna. Några av dessa var regissörerna David Gordon Green och Aaron Katz, skådespelaren Danny McBride och fotografen Tim Orr. Det var också där han för första gången fick upp ögonen för den originelle regissören Terrence Malicks verk.

Badlands changed my life, it really did rewire my brain as to how film can operate.”

Efter att ha graduerat från universitetet blickade Nichols söderut och styrde mot Austin, Texas. Året var 2001 och ivrigt dämpade han sin kreativa hunger genom att påbörja ett manus från en idé om en familjefejd. Med det framväxande manuset i ena handen arbetade han som produktionschef för dokumentären Be Here to Love Me: A Film About Townes Van Zandt som kom ut 2004, och snart därpå var det dags, kände Jeff, att med någonstans mellan 50 000 och 250 000 dollar i fickan ta chansen att återvända till Arkansas och påbörja inspelningen av sin egenskrivna familjesaga. I samband med efterarbetet i det projektet tog han en liten roll i dramat Come Early Morning, som fotades av hans gamla studiekamrat Tim Orr och utspelade sig i hemstaden Little Rock. Det är Nichols enda skådespelaråtagande hittills, vilket gav honom en nätt men viktig påfyllning (600 dollar) i den just då tomma plånboken. Och med lite mer pengar tillgängliga återgick han till sin huvudsakliga inriktning, produktionen och slutförandet av hans första film som regissör.

Shotgun StoriesSHOTGUN STORIES (2007)
3 stjärnor DYLPC

Med hjälp av lokaler från sin familjs möbelföretag, cateringinsatser från sin mor, ett soundtrack från sin bror Ben (nu frontman i rockbandet Lucero) och med David Gordon Green som producent kunde Nichols låta projektet Shotgun Stories ta fart. Till huvudrollen lyckades han anlita en uppåtgående Michael Shannon, som skulle visa sig bli en viktig pjäs på Jeff Nichols spelplan. I filmens centrum står de tre bröderna Hayes:  Son (Shannon), Boy (Douglas Ligon) och Kid (Barlow Jacobs). Son är storebrodern, ledaren och har ett eget hus tillsammans med sin fru, medan Boy bor i sin van och Kid tältar i Sons trädgård. De är i grunden godhjärtade karaktärer, men tampas alla med varsina problem. Son spelar bort för mycket pengar, Kid vill lösa problem genom att slåss och Boy är allmänt osäker i sig själv. Tillsammans bär de på ett gemensamt hat, riktat mot deras far som aldrig tog något ansvar för dem, och när de får höra att han dött gör de något de, med facit i hand, aldrig borde ha gjort. Oinbjudna anländer de till begravningen, där deras halvbröder (med vilka relationen redan är kraftigt infekterad) närvarar, och håller ett improviserat tal om vilken usel man fadern var och sätter pricken över i:t genom att spotta på kistan. Detta är startskottet för ett nytt kapitel, en förödande revanschsaga, i den laddade familjefejden.

Shotgun Stories är en vackert jordnära skildring av livet på den amerikanska landsbygden som ger tid åt även de till synes oviktiga händelserna, som att dag ut och dag in försöka laga en bilstereo eller få igång en fläkt. Storyn löper naturligt och ostressat – på både gott och ont (mest gott). Det gör den realistisk, trovärdig och anspråkslös i stillsamt tempo. Det gör dock även att man till och från inte känner sig helt trollbunden utan mattas av ett par gånger när det är som mest stiltje. Det är inte heller en film som man, likt Nichols senare filmer, går och tänker på flera dagar eller veckor efteråt. Effekten av berättarstilen blir hur som helst, med det successivt upptrappade våldet, en skrämmande känsla av autencitet. Detta givetvis med hjälp av en talangfull och välregisserad skådespelarskara och en skickligt fångad iakttagelse av de ödsliga men vemodigt vackra miljöerna, genom foto och klippning. Allt leder fram till en stark trea – ett fint betyg för en mersmakande debutfilm.

Efter att man haft vissa svårigheter med distributionen av filmen nådde den flera filmfestivaler, varav många belönade den med priser. Den nominerades bland annat i kategorin för filmer med en budget på under en halv miljon dollar, John Cassavetes Award, på Independent Spirit Awards 2008. Kritikerkåren var inte sena med att dra paralleller till Terrence Malick och många hyllade filmen som en amerikansk indiepärla.

Året därpå sålde Nichols in ett manus till HBO för pilotavsnittet av en TV-serie han skrev på, Land of Opportunity. En dystopisk berättelse placerad i Arkansas, om en ny Great Depression där oljan var slut och dollarn hade kollapsat. Bolaget valde dock att inte gå vidare med projektet och Nichols riktade nu istället fokus mot en ny film, som berörde samma teman som den påtänkta serien.

”I had just gotten married and my first film had done all right. I finally had something to lose. The anxiety grew out of that. Not to mention, shit was going crazy: Bush was in the White House, the economy was collapsing, there were wars everywhere, towns were getting destroyed by storms. It was just like, what’s going on? It felt like the world at large was losing its grasp of keeping everything together.”

Det var dessa tankar som utvecklade idén till nästa film, om en man som tror att en apokalyptisk storm är på ingång.

Take ShelterTAKE SHELTER (2011)
5 stjärnor DYLPC

Slutresultatet blev ett kusligt thrillerdrama med en skådespelarinsats som borde vunnit Michael Shannon en Oscar. Curtis (Shannon) är en vanlig knegarpappa som lever ett stabilt liv med sin fru och dotter i ett alldeles lagom stort hus ute på Ohios landsbygd. Hans ordnade tillvaro ska dock få sig en törn när han börjar drömma konstiga drömmar och han störs mer och mer av surrealistiska vanföreställningar. Han utläser från sitt inre att en storm är på väg och att han därför måste bygga ett underjordiskt skyddsrum bakom huset. Han förnekar ständigt sin galenskap, både för sig själv och för sin familj, och lägger strategiskt upp en plan för hur han med lånade pengar ska få stormskyddet på plats. Han leds in i en ohälsosam besatthet som ska visa sig förödande för hans eget rykte, hans relationer och för familjens sociala liv.

Michael Shannons prestation är något långt utöver det vanliga. Han visar med subtila miner, plågat kroppsspråk och elektriska vredesutbrott i förtvivlan, ilska och frustration vilken enorm styrka och övertygelse som finns hos denna man. Det är skådespeleri i sin renaste form och en alldeles sanslöst gripande karaktärsskildring, en prestation som definierar en sann mästare. Han backas upp av en välspelande Jessica Chastain och skicklig regi från Jeff Nichols, och ramas in av ett vackert men hotfullt foto, som enligt Nichols var inspirerat av Stanley Kubricks kusliga mästerverk The Shining. Kamerarörelserna skulle motsvara hotets påträngande närmanden mot huvudkaraktären, genom att låta kameran på samma sätt långsamt närma sig det som är i fokus. Ett annat lyckat drag var att filma drömsekvenserna på precis samma sätt som de verkliga sekvenserna (med enstaka undantag). Det gör att man aldrig kan vara säker på om det som händer verkligen händer. Slutet bjuder även in till fria tolkningar, vilket alltid är intressant. De nämnda faktorerna skapar, tillsammans med fantastisk musik, en stämning och en intensitet som får en att gripa tag i soffkanten och bara häpna över vilken otrolig filmupplevelse Take Shelter är. Känslan stannar kvar länge.

”Nature is the best kind of villain since it has no malice, it simply is. That to me is far more terrifying, and ties in to that free-floating anxiety of things you have no control over. Storms seemed to me like a perfect way of visually expressing fears.”

Att den här filmen bara drog in 3 miljoner dollar i globala biointäkter är för mig ett mysterium – den förtjänar så mycket mer. En film som kanske slår Drive i kampen om titeln Bästa film 2011, och en film som gör det svårt att resa sig upp ur soffan. I festivalkretsar var den dock en hit. Efter premiären på Sundance säkrade man distribution från Sony och i Cannes vann filmen flera priser. Take Shelter anpassades för att passa både den smala festivalpubliken, med långsamt tempo och existentiella teman, och för den bredare biopubliken, med hjälp av CGI och specialeffekter som höjer den visuella upplevelsen. Dessa används sparsamt, hela tiden snyggt och välbalanserat.

Huvudrollen i Take Shelter skrevs inte för någon viss person, utan visade sig passa Shannon när Nichols ringde och pratade med honom inför inspelningen. Det nya samarbetet blev sannerligen en succé, och Nichols har senare sagt att det var Shannon som lärde honom att regissera. Chastain rekommenderades av självaste Terrence Malick, vars The Tree of Life hade samma producent som Take Shelter, Sarah Green.

Inför nästkommande film var saken dock klar redan från början – titelrollen skulle spelas av Matthew McConaughey. Detta efter att Nichols sett honom i Lone Star (1996) och fortsatt tro på den periodvis kritiserade skådespelaren med flera år i ett romcom-träsk bakom sig. Manuset hade varit med lika länge som storm-thriller-sagans dito, men detta projekt låg Nichols än varmare om hjärtat och krävde en större budget för att göras rättvisa – han ville inte kompromissa med viktiga, pengakrävande detaljer. Nichols har nämnts i samma andetag som både Terrence Malick och Steven Spielberg, och står nog någonstans ungefär mittemellan – i detta skede på gränsen mellan independentfilm och de större produktionerna.

Idén hade han fått redan under collegetiden på 90-talet när han på ett bibliotek hittade en bok med bilder på Mississippifloden. Han föreställde sig en man som gömde sig på en ö mitt ute i floden och började fila på honom, storyn och de andra karaktärerna. En annan inspirationskälla var Mark Twain. Som 13-åring läste Nichols om Tom Sawyer och Huckleberry Finns äventyr, och han har erkänt att det här manuset blev ett sätt att skriva om och modernisera dessa karaktärer och placera dem på en nutida flod. Det var också ett sätt att återuppleva barndomen.

Hösten 2011, med en budget på vad som sägs vara 10 miljoner dollar, ställde Jeff in siktet på välbekant mark – Arkansas.

MudMUD (2012)
5 stjärnor DYLPC

Ellis och Neckbone, två pojkar i 14-årsåldern, som bor i utkanten av civilisationen, intill Mississippifloden, hittar en båt som sitter fast i ett träd ute på en ö. De går in i den och börjar undersöka interiören när de plötsligt inser att någon bor där. På hemvägen, innan de kommit iväg från ön, ser de en ensam man på stranden som står och fiskar. Han har en välanvänd skjorta, slitna jeans och vild frisyr. Han kallar sig för Mud och säger att han väntar på sin flickvän. Han ska bara få båten (i trädet) i vattnet och sedan ska de åka iväg. Neckbone är skeptisk och tycker att Mud verkar skum, men Ellis vill hjälpa honom och förser honom med mat som han tar med sig hemifrån. När de får syn på hans flickvän i byn agerar de budbärare och börjar planera för hur de ska återförena paret. Vad de först inte vet är att Mud har ett mörkt förflutet och är en jagad man. Det är därför han gömmer sig på ön. Men trots att Ellis snart får reda på det vill han hjälpa Mud. Han är övertygad om att Mud är en god man och att allt han gjort har varit med goda avsikter. Han tror på kärleken.

Tematiken i Mud syns på flera fronter. Mud och Junipers svåra, kanske omöjliga, försök att förenas på nytt, Ellis föräldrar som är på väg att separera och Ellis egen förälskelse i en äldre tjej som ger olika signaler om huruvida hans känslor är besvarade eller ej. Ungdomligt naiv som han är vill han tro att kärleken är möjlig och att den kan övervinna alla hinder, och när det inte fungerar bryts hans hjärta i bitar.

Det är lätt att förstå varför det här är en så personlig film för Nichols. Trots att han har publiken i åtanke och tar hänsyn till dess begär, och på så sätt är en flexibel filmskapare, lämnade han mycket av det strategiska åt sidan. Mud var något han hade burit med sig alltför länge för att tänka på sådant. Han ville återbesöka och ge liv åt en tid av barndomsförälskelser, hjärtesorgen i en avslutad kärleksrelation och optimismen i en tonårings inställning till livets alla äventyr. Om hans två förra filmer byggde på oron att förlora någonting bygger Mud snarare på hoppet om att vinna någonting.

När jag såg Mud fångades jag direkt. Det var som att trilla ner i en flod av intryck, som liksom bara sveper en med sig. Precis som med Take Shelter kommer sig detta av en suverän komposition av alla faktorer som behövs för att göra en bra film. Den strömmande känslan finns även i fotot, där Nichols ville använda mycket steadicam som följde historien likt en flod, och den ljuvliga musiken höjer resans entusiasm. Skådespelarna är även här suveräna, med The Tree of Life-bekantingen Tye Sheridan, 15 år, i spetsen. En supertalang. Nichols castade honom inte bara för hans skådespelartalang utan även för Texasdialekten och förmågan att köra moped och styra en båt. Han hade liksom redan grunden för sin karaktär på plats. Hans medspelare, den debuterande Jacob Lofland, imponerar också, och Matthew McConaughey är inget annat än perfekt i huvudrollen.

”I remember getting on set and hearing him speak for the first time and closing my eyes and smiling. It was a thrill.”

Ja, det är verkligen en njutning att höra, och se, McConaughey i den här filmen. Castingen är fingertoppskänslig in i minsta biroll, med namn som Sam Shepard, Ray McKinnon, Sarah Paulson och Reese Witherspoon. (Och givetvis Mike Shannon i en liten roll).

Mud är en genreöverskridande film – det finns thrillerinslag, men mestadels är det ett jordnära drama i relativt långsamt tempo. Småstadsmiljöerna och naturen kring floden är en fantastisk plats för ett skådespel som detta. Likheterna med Stand By Me har uppmärksammats, men något som slog mig ännu mer är hur mycket relationen mellan Ellis och Mud påminner om den mellan den lilla pojken och Kevin Costners karaktär i Clint Eastwoods fantastiska A Perfect World. Jag blev inte överraskad när jag sedan läste att just den filmen är en av Nichols favoriter.

Den känslomässiga resa jag gjorde med Ellis och Mud var en fantastisk upplevelse som kändes djupt in i hjärtat och den vänskapen hör till de mest rörande vänskaper som skildrats på film. Under sista halvtimmen sker en emotionell utväxling i och med att saker blir mer och mer allvarliga och just i filmens slutsekunder tåras mina ögon – båda gångerna jag sett den har det bara brustit för mig. Det är vackert, vemodigt och både sorgligt och lyckligt och hjärtat lyser genom huden av värme.

Mud var med och slogs om Guldpalmen i Cannes 2012, men trots det tog det nästan ett år att få upp filmen på bio. Det var tufft att få filmbolagen att nappa, men till slut har filmen fått sitt erkännande och den har under sommaren gått upp på biograferna i ett flertal länder.

Jeff Nichols har alla möjligheter att flytta in till Hollywood och stabilisera sig som storfilmsregissör. Men han har medvetet avvaktat och bott kvar i sydstaterna för att bibehålla fästet i sin egen värld, sin egen verklighet, där han kan sätta sin personliga touch.

”I remember I was in junior high school and I was going to write a short story about mobsters, or New York mobsters. I think I had just seen a Scorsese film, and I told my dad that. And he was like, ‘You haven’t ever been to New York.’ And I said, ‘Nah, but that’s where mobsters live.’ And he basically said, ‘Why don’t you write something about Arkansas?’ And a window in my mind opened and I realized all of a sudden that I had access to something that was interesting, that the rest of the world couldn’t write about, because I was the one there.”

Förhoppningsvis fortsätter Jeff Nichols att hålla kvar fötterna på jorden, eller åtminstone en av dem i alla fall, och skämmer bort oss med fler fascinerande berättelser. Fötterna kan dock ha lämnat jorden redan om något år, då hans kommande sci-fi-projekt med Michael Shannon i huvudrollen kan vara verklighet. Det ser vi minst sagt framemot.

En annan bidragande faktor till den realism och personliga förankring vi kan känna av i Nichols filmer är det faktum att han skriver sina manus själv. Det är han själv som har skrivit historierna, utvecklat karaktärerna och skapat en känsla. Filmerna är rakt igenom hans egna och han kan dem utan och innan. Han har sagt att han föredrar att inte improvisera. Han tar få omtagningar och vill följa manus för att fullfölja sin vision. Filosoferande får han tid över till ändå.

”This is gonna sound silly and totally pretentious. I just like clouds. I like driving around looking at them. I’ll get lost staring up at them. My wife and I will be walking our dog at this park in Austin, and every day, it’s just like this new, insane cloud formation.”

Nichols har själv skymtats på himlen. Med Shotgun Stories lyste han till som ett blinkande flygplan och folk hade stannat och frågat sig om det möjligtvis kunde vara en stjärna där uppe på himlen. Take Shelter förde med sig mörka moln över världen och Mud fick allt att spricka upp igen i en något vemodig sommardag.

Det finns inte mycket att sammanfatta här. Resan har bara börjat. Framtiden får utvisa vad slutdestinationen är och var den ligger någonstans. Men en sak är säker – Jeff Nichols kan bli hur stor som helst.

Avslutningsvis

Tralala lilla molntuss – Bob Hund

Veckoresumé #41

Det är från sydligare breddgrader som jag ger er denna resumé, som är betydligt kortare än sin föregångare. Åh, tänker ni, en massa härligt obskyr, exotisk och fascinerande film! Men icke sa Nicke, det blir helamerikanskt. C’est la vie, för att bryta in med en fransk fras. Nåväl, en Cary Grantsk båttur kan väl ge någon form av internationalitet. Nu lättar vi ankar!

MacGruberMACGRUBER (2010)
3 stjärnor DYLPC

MacGyver är en 80-talshjälte med få svagheter, där den största styrkan ligger i frisyren och i den makalösa förmågan att komma ur alla former av knipor helt utan att använda vapen. Jorma Taccone, ur The Lonely Island-treenigheten, bestämde sig för att utnyttja de karaktäristiska dragen i denna enastående man och skapade MacGruber, MacGyvers karikatyriserade parodivariant. Han skrev filmen tillsammans med bl a huvudrollsinnehavaren Will Forte, som gör en rätt kul insats. Filmens upplägg påminner (väldigt) mycket om kultrullen Hot Shots! (som ni kan läsa om här). MacGruber har pensionerat sig efter att ha mist sin blivande fru under vigseln, då hon helt enkelt och makabert sprängdes i luften av storskurken Dieter Von Cunth (spelad med pondus av en hästsvansförsedd Val Kilmer). Nu, 10 år senare, står USA inför en nationell kris då samme Dieter Von Cunth hotar att avfyra en atommissil mot Washington och presidenten. Vad gör man då? Svaret är enkelt – ring in MacGruber! Han är till en början bestämd om att hans tid på de stora hjältedådens scen är över, men när han får veta att detta är hans stora chans till revansch på Von Cunth ändrar han sig och accepterar uppdraget. Det blir ett galet äventyr där i princip allt som kan gå snett går just snett. Han råkar döda hela sitt team och får ta in en stel militärrookie och en gammal väninna som medhjälpare, han misslyckas gång på gång med att smyga sig fram och kraschar istället fester och vandaliserar nattklubbar. Vad han gör bättre (ibland dock mindre bra) är de finurliga idéerna, som att dansa halvnaken med en selleri mellan skinkorna för att förvirra sina motståndare. Vissa parodiserande anspelningar träffar rätt, liksom en del av skämten, varav vissa är oväntade och härliga medan andra är mer väntade och lite halvtrötta. Det finns även ett hjärta som slår, visserligen med en något ojämn takt, och till och från ger sympati och känsla till MacGruber. Den halkar dock in i en ointressant standardlunk emellanåt och tappar därav en del. Summa summarum en helt okej komedi och en klart godkänd regidebut från Taccone, som i alla fall jag hoppas få se mer från.

An Affair to RememberAN AFFAIR TO REMEMBER (1957)
4 stjärnor DYLPC

Kärleken är en kraft som är svår att bemästra, kanske omöjlig, och vart den ska ta en kan man nog aldrig veta. Det vet mycket riktigt inte heller Cary Grant och Deborah Kerr när de stöter ihop på en båt under en tredagarsseglats mellan Europa och Amerika, båda förlovade på varsitt håll. Grants karaktär ska gifta sig med en rik kvinna i USA och är bevakad av media som en kändis, varför han är noga med att inte göra några snedsteg under resan. Kerrs karaktär är även hon försiktig, men det dröjer inte länge förrän de båda inser att deras känslor för varandra är starka och ömsesidiga. De gör en överenskommelse om att de ska träffas om sex månader, högst upp i Empire State Building, om de fortfarande känner samma sak. An Affair to Remember är en bitvis humoristisk, charmig och lättsam film med glädje, romantik och skämtsamhet. Men den har också allvarliga undertoner och rör vid många känslor på det mänskliga spektrat, som sorg, osäkerhet, existentiellt tvivel och ensamhet. På så sätt ger den en dynamisk skildring av en historia som lätt hade kunnat bli överdrivet sockersöt. Med två lysande huvudrollsinnehavare och många fina scener är detta en minnesvärd klassiker som växte under sin speltid och till slut når en svag fyra på betygsskalan. Här vill jag faktiskt också flika in ett citat, som vi väl kan benämna veckans citat. Det är alltså Terry (Kerr) som ställer frågan till Nickie (Grant).

– What makes life so difficult?
– People.

Och med det skulle vi kunna runda av och bara begrunda visheten i ovanstående, men det har vi inte tid för, för nu blir det sci-fi-äventyr med Tommy Krusbär!

War of the WorldsWAR OF THE WORLDS (2005)
3 stjärnor DYLPC

En vad det verkar oansvarig, frånskild pappa (Tom Cruise) som jobbar i hamnen, har dåligt med mat i kylen och kör som en galning i sin 1966 års Mustang, får sämsta tänkbara start på sin helg med barnen när det börjar storma rejält på himlen. Det visar sig vara utomjordingar som kommit för att utplåna mänskligheten. Sicken osis! Familjen, i den aktuella konstellationen bestående av pappa Ray (Cruise), hans 10-åriga dotter Rachel (Dakota Fanning) och sonen Robbie (Justin Chatwin) i de över tonåren, tvingas överge sitt hem och får tag på en bil att cruisa iväg i. Det blir en lång och jävlig resa där de mördande utomjordingarna och deras enorma farkoster är långt ifrån familjens enda problem. Människor i panik kan göra nästan vad som helst för att komma ombord på en avgående krisfärja eller för att få komma in i den enda bilen i stan, vilket här blir uppenbart när den kollektiva rädslan sprider sig genom massorna. Steven Spielbergs remake av 50-talets original (som jag inte sett) är en oväntat rå och kompromisslös skildring av en apokalyptisk värld där panik är det enda rådande tillståndet. Alla bitar är dock inte fullt så kompromisslösa – att familjen ska dö finns ju aldrig på världskartan och PG-13-filtret gör sitt för att förmildra det helvete som egentligen utspelar, eller ska utspela, sig. Detta till trots är War of the Worlds en spännande och stundtals obehaglig film som har en del häftiga scener. De bästa scenerna är dock de som inte involverar monster. Tom Cruise har en aura som gör att han alltid är intressant, det är något slags magi som omger honom, som jag kanske får försöka analysera vid senare tillfälle. (Poängen är alltså att Cruise alltid är sevärd). För övrigt imponerar den unga Dakota Fanning, samtidigt som Tim Robbins dyker upp i en rätt läskig roll (en man som menar att undergången är här så länge vi inte går till motattack, varpå han lyfter sin spade med eld i blicken). En bra film från Spielberg, dock väldigt ojämn. En trea är den i alla fall värd alla gånger.

Veckans topp 3

  1. An Affair to Remember
  2. War of the Worlds
  3. MacGruber

Scooter Awards for Proper Excellence in the Art of the Symbiosis Between Moving Pictures, Sound and Acting

Marion_Cotillard_Oscar_Award

Inatt samlas de största skådespelarna och regissörerna för att lyssna på den vise Seth MacFarlane leda Oscarsgalan in i vad som förhoppningsvis kan bli en lite mindre stel och traditionell tillställning än tidigare. Som en sann filmnörd har jag skrivit en lista där jag tippar vilka Oscarsjuryn kommer välja som vinnare bland de nominerade. Mina fördomar mot Oscarsjuryn luftas men förhoppningsvis besannas inte alla. Jag kommer även välja ut en nominerad i varje kategori som jag vill ska vinna samt i en tredje punkt välja helt fritt en film eller person från filmåret 2012 som jag hade önskat skulle vinna.

Det är med stor förväntan inför nattens gala som jag presenterar min egen imaginära gala Scooter Awards for Proper Excellence in the Art of the Symbiosis Between Moving Pictures, Sound and Acting.

Många av filmerna har vi skrivit om tidigare, så om du vill läsa mer om en särskild titel hittar du den bland taggarna vid slutet av artikeln. Listan över alla nominerade i de olika kategorierna hittar du här.

  1. Vilken film/person tror jag kommer vinna?
  2. Vilken film/person hoppas jag kommer vinna?
  3. Vilken film/person hade jag valt om jag fick välja helt fritt?

BEST PICTURE

  1. Daniel-Day-Lewis-in-Lincoln-2012-Movie-Image-3-600x397Lincoln. Oscarsjuryn älskar hyllningar av alla dess slag. Förra året vann The Artist som är en svartvit hyllning till hela Hollywood. Juryn är även svaga för hyllningar av historiska personer. Senast 2010 bevisades det då King’s Speech vann men även tidigare har det varit tydligt med den överskattade hyllningen av Shakespeare i Shakespeare in Love som vann 1999. Lincoln har stor chans att vinna på grund av flera faktorer, men de starkaste och mest vinstbringande är att Abraham Lincoln är en historisk amerikansk ikon och hjälte och att Steven Spielberg i juryns ögon är en av de bästa mainstream-regissörerna vi har. Abraham Lincoln var en otroligt viktig och lysande president från en historisk synvinkel men att en film om honom ska vinna bara för att den handlar om honom är löjligt. Att den dessutom regisseras av en man som på senare år har använt sentimentalt slisk som huvudverktyg för att berätta sina berättelser gör saken värre. Tråkig berättelse om en amerikansk hjälte + överskattad amerikansk superregissör = Bingo!
  2. Django Unchained. Quentin Tarantino är en man som går sin egen väg och väljer att göra filmer som är kontroversiella eller allmänt udda. Han blandar det med ultravåld, fantastiska utdragna dialoger och exceptionella karaktärer. Django Unchained är en typisk Tarantino-film som underhåller och… underhåller. Den gör egentligen inte så mycket mer, det finns inget djupare budskap som jag har hittat med filmen. Django utspelar sig i en extremt mörk del av världshistorien, något som de flesta regissörerna inte skulle kunna tänka sig göra en våldsam och humoristisk film om. Jag tycker att Tarantinos västernrulle förtjänar en Oscar för att den skiljer sig tematiskt och filmiskt från de andra nominerade och för att jag helt enkelt tycker att den är den bästa av dem.
  3. The Impossible. Jag har flera filmer jag skulle kunna sätta här, Rust and Bone och Moonrise Kingdom för att nämna några, om det inte hade varit för den emotionella tyngden som The Impossible inverkade på mig. En fullständig attack av känslor och gråt som fullkomligt överraskade mig. Jag förväntade mig inte mycket av denna spanska tsunamifilm. Min cyniska sida tänkte att det här kommer bara bli en stor sliskig sörja. Men ack så fel jag hade. Briljant skådespel och en tsunami av känslor gjorde att jag föll pladask. Ingen film från 2012 har varit lika svår att titta på och vänt upp och ner på mig som The Impossible och därför vill jag se den som vinnare av Bästa Film. Synd att den inte ens är nominerad.

ACTOR IN A LEADING ROLE

  1. lincoln-2012-still1Daniel Day-Lewis. En sann mästare som alltid lägger ner sin själ i en roll och alltid lyckas bli sin karaktär. Som jag redan har klargjort är Lincoln inte min favorit men det är Day-Lewis. Trots att filmen inte är något att hänga i julgranen tar Day- Lewis och förvandlar sig själv till Abraham Lincoln och trollbinder publiken. Självklart kommer Oscarsjuryn välja en av deras egna favoriter och särskilt eftersom han spelar en legendarisk president. Det finns en liten risk att de inte kommer ge ut den bara för anledningen att han vann 2008 för There Will Be Blood och det anses vara för nära inpå. Däremot är Day-Lewis känd för att inte vara den mest produktiva skådespelaren så att vänta på nästa troligtvis fantastiska roll han gör kanske blir en för lång stund att vänta. Kritikerna kommer att vakna till liv och klaga på juryn och ifrågasätta varför de inte gav han en till Oscar tidigare. Om det är något Oscarskommitén inte gillar är det kritik.
  2. Daniel Day-Lewis. Vad är det här? Jag håller med juryn, det trodde jag själv inte skulle hända. Daniel Day-Lewis förtjänar Oscarn, jag vill att han ska den!
  3. Ewan McGregor. Om jag däremot fick friheten att välja helt fritt från 2012 måste jag låta Daniel Day-Lewis träda ner från prispallen och låta en av mina stora favoriter Ewan McGregor få lite ära. Lysande skådis som har varit med i alla möjliga filmer av olika genrer. I år förtjänar han en Oscargubbe för sin hjärtskärande och tunga rollinsats i The Impossible. Han har glömts bort i all hype och snack om galan och dess nominerade. Hela tiden har jag ställt mig frågan: ”Var är Ewan?”.

ACTRESS IN A LEADING ROLE

  1. EmmanuelleRiva_1652274aEmmanuelle Riva. Här tror jag faktiskt att juryn kommer överraska och ge guldstatyetten till den äldsta kvinnliga nominerade någonsin. Det finns två stora anledningar till varför. Först och främst för att hon gör en väldigt bra och mänsklig rollprestation i Amour. Andra och näst främst…? Riva kommer vinna för att det blir än mer historiskt om hon också vinner och blir den äldsta någonsin att vinna.
  2. Naomi Watts. Det här var en väldigt jämn kategori. Naomi Watts gör kanske sin karriärs bästa roll i The Impossible men samtidigt glider den alltid briljanta Jennifer Lawrence in och spelar med en speciell scennärvaro som är svår att beskriva i Silver Linings Playbook. Watts blir dock mitt val eftersom hon överraskade mig med hennes intensiva och sorgsna rollprestation som fick mig till gråt ett flertal gånger. Men om Lawrence vinner är jag  också nöjd och man kan alltid hoppas på ett roligt tacktal då hon har en känsla för komisk tajming och inte alltid är så politiskt korrekt. Hon är sig själv helt enkelt.
  3. Marion Cotillard. Ge denna gudomliga kvinna alla Oscars! Marion Cotillard är en av mina kvinnliga favoriter eftersom hon är både vacker och ruggigt bra som skådespelerska. I Rust and Bone går hon utanför de konventionella ramarna och spelar en skadad kvinna på ett väldigt mänskligt och realistiskt sätt och skapar en otrolig personkemi med sin motspelare Matthias Schoenaerts. Cotillard har vunnit en Oscar tidigare och det var 2008 för sin roll som Edith Piaf i La vie en rose och det är på tiden igen. Just det, juryn ”glömde” henne. Oscarjuryns största miss i år!

ACTOR IN A SUPPORTING ROLE

  1. ArgoAlan Arkin. Oscarjuryn kommer ge Arkin priset inte för sin rollprestation som överhuvudtaget inte förtjänar en statyett (jag tror juryn håller med mig) utan för trogen tjänst. Arkin vann senast i denna kategori 2006 för Little Miss Sunshine och det är också hans enda vinst på Oscarsgalan. Därför tycker juryn att Arkin förtjänar en till eftersom han är gammal och har varit med väldigt länge. Punkt slut.
  2. Robert De Niro. Här var det också jämnt! Christoph Waltz och Philip Seymour Hoffman gjorde båda stort intryck på mig och skulle kunna vinna och jag skulle vara nöjd. De Niro gör den bästa rollinsatsen mellan dessa tre herrar enligt mig. Som en pedantisk tvångare med en omedveten humoristisk ton levererar De Niro stort i Silver Linings Playbook.
  3. Robert De Niro. Det blir De Niro även här. Han förtjänar verkligen att vinna och jag hittar ingen utanför de nominerade som kan matcha sig med hans rollprestation. Men om jag var tvungen att välja någon som inte är nominerad faller min uppmärksamhet på Michael Fassbender och hans roll som androiden David i Prometheus.

ACTRESS IN A SUPPORTING ROLE

  1. anne-hathaway-les-miserablesAnne Hathaway. Les Misérables är en plågsam musikal som har fått allt för mycket uppmärksamhet. Oscarsjuryn älskar filmen och har givit den hela åtta nomineringar. Självklart är Anne Hathaway nominerad för hon gapar och skriker mest i filmen.
  2. Amy Adams. I The Master är det vid första anblick Philip Seymour Hoffman som är mästaren men åsikterna kring det skiljer sig. Jag är av den åsikten att Amy Adams karaktär Peggy Dodd kanske är den sanna mästaren som styr och ställer. Adams spelar med auktoritet och bestämdhet och förtjänar Oscarstatyetten.
  3. Judi Dench. Dame Dench förtjänar en Oscar för sin roll som supertanten M i Skyfall. Med envishet, auktoritet och en mästare på att hålla i ordning världens bästa spionbyrå är M en fantastisk karaktär som spelas av en fantastisk Judi Dench. Ro hit gumman en Oscar vetja!

DIRECTING

  1. michael-hanekeMichael Haneke. Amour är en film som verkligen går hem bland jurymedlemmarna och Haneke likaså. Han har aldrig tidigare vunnit eller nominerats för en Oscar och det är väl på tiden nu. Haneke har gjort många respekterade och kontroversiella filmer men Amour hör till en av de mer stillsamma och accepterade.
  2. Ang Lee. En av mina favoriter är Ang Lee som har ett mästerligt CV med starka filmer med bland annat mästerverket The Ice Storm. Även om inte Life of Pi är en fantastik film så har den mycket positiva aspekter och Ang Lee är en av dem.
  3. Paul Thomas Anderson. Nominerad hela fem gånger på Oscarsgalan men har inte vunnit. På årets gala uteslöts han och får gå på galan utan någon chans att vinna. The Master är som PTA:s tidigare filmer extremt välregisserad och välgjord och han förtjänar verkligen en statyett.

WRITING – ORIGINAL SCREENPLAY

  1. zero-dark-thirty-2012-img05Zero Dark Thirty (Mark Boal). Information hämtad utifrån intervjuer med personer direkt involverade i jakten på Usama Bin Laden utgör det autentiska och realistiska manuset till Zero Dark Thirty. Skrivet av Mark Boal, en från början undersökande journalist gör att manuset undviker överdrivna dramatiska filmklyschor. Juryn kommer välja Boal för att han skriver om en viktig händelse i amerikansk militärhistoria som är aktuell. Det finns dock en liten risk att han inte får priset för att filmen har fått utså mycket kritik för hur trovärdig den egentligen är. Som jag nämnde tidigare tror jag inte Oscarkommitén välkommnar kritik.
  2. Moonrise Kingdom (Wes Anderson & Roman Coppola). Den färgglada och mysiga filmen Moonrise Kingdom backas starkt upp av ett lekfullt och kreativt manus skrivet av två härliga herrar, Wes och Roman. Moonrise Kingdom har endast fått en nominering i år och förtjänar åtminstone att vinna.
  3. Looper (Rian Johnson). Sci-fi är ofta innehållsrikt med komplexa idéer om spejsade teorier om avancerad teknologi och dylikt. Regissören och manusförfattaren Rian Johnson konstruerar i Looper en intrikat och spännande berättelse om tidsresor och telepatiska förmågor och lyckas samtidigt väva in välskrivna karaktärer och cool action.

WRITING – ADAPTED SCREENPLAY

  1. argoArgo (Chris Terrio). Som sagt gillar juryn filmer om amerikanska profiler och politik. Argo är ett sådant exempel och huvudkaraktären Tony Mendez som är baserad på den riktiga Tony Mendez som har skrivit boken som filmen är baserad på är en f.d amerikansk CIA-agent. Kan det bli mer passande? Argo och Chris Terrio kammar hem den här, inget snack om saken. Argo, fuck yourself!
  2. Beasts of the Southern Wild (Lucy Alibar & Benh Zeitlin). En fin indiefilm som spelades in med en small budget och okända skådespelare har ett välskrivet och djupgående manus som helt klart förtjänar en Oscar. Det skulle vara riktigt roligt att se Oscarsjuryn belöna en riktig indiefilm, det händer inte ofta.
  3. Lawless (Nick Cave). Spritlangarfilmen Lawless har ett manus som får en att verkligen känna sig som att man är i Franklin County med Bondurantbröderna. Tjocka dialekter, intressanta karaktärsdialoger och en känsla av att något kommer gå snett.

CINEMATOGRAPHY

  1. Life-of-Pi-Richard-ParkerLife of Pi (Claudio Miranda). 2012 års snyggaste och mest visuellt kompletta film kommer vinna. Med en fantastisk mix av starka färger och nytänkande kameravinklar ser varje bild ut som ett konstverk.
  2. Life of Pi (Claudio Miranda). Såklart blir Life of Pi mitt val i denna kategori eftersom det är ett visuellt mästerverk som trollband och förförde mig.
  3. The Master (Mihai Malaimare Jr.). Om jag kan välja fritt (som jag kan i detta fall) skulle The Master få mitt pris för bästa foto. Trots att jag har lovordat Life of Pi föredrar jag naturligt foto utan specialeffekter och modifierade bilder. I The Master har Malaimare Jr. skapat en samling konstverk som alla visar exceptionell klass. Varje bild är snygg och spännande med annorlunda kameravinklar och fina färger.

MUSIC – ORIGINAL SCORE

  1. life-of-pi-image03Life of Pi (Mychael Danna). Med ett Indieninfluerat soundtrack kommer Life of Pi och kompositören Mychael Danna vara Oscarjuryns vinnare. Lekfullt, mystiskt och vackert är Dannas levande soundtrack som passar utmärkt till filmens färgglada och äventyrliga aura.
  2. Skyfall (Thomas Newman). Pulserande, spännande och intensivt är Newmans agentsoundtrack som lyfter fram Bonds intrig och kamp mot storskurken Silva. En perfekt balans mellan lugnande stämmor och fartfyllda jaktstråk.
  3. The Dark Knight Rises (Hans Zimmer). Den mest överhypade filmen förra året visade sig I slutändan inte vara så fantastisk som alla fick den att framstå som. Men det var en sak som många förbisåg i all frenetisk hype och det var musiken. Den mästerliga Hans Zimmer pumpar på med pampig och effektfull musik med tunga slag och snabba stråkar. Snabbt, köttigt och episkt, The Dark Knight Rises soundtrack pressas ut från mina högtalare nästan varje dag och förgyller vardagen med spänning. Hans Zimmer förtjänar Oscarn för bästa originalmusik allra mest!

Här nedan följer kategorier som jag inte har full koll på och därför bjuder jag endast på mina gissningar, alltså vilken film som jag tror kommer vinna.

ANIMATED FEATURE FILM

  • ParaNorman

COSTUME DESIGN

  • Anna Karenina

DOCUMENTARY FEATURE

  • Searching for Sugar Man

DOCUMENTARY SHORT

  • Open Heart

FILM EDITING

  • Lincoln

FOREIGN LANGUAGE FILM

  • Amour

MAKEUP AND HAIRSTYLING

  • Les Misérables

MUSIC – ORIGINAL SONG

  • Skyfall

PRODUCTION DESIGN

  • Lincoln

SHORT FILM – ANIMATED

  • Paperman

SHORT FILM – LIVE ACTION

  • Curfew

SOUND EDITING

  • Skyfall

SOUND MIXING

  • Les Misérables

VISUAL EFFECTS

  • Life of Pi

Efter mina gissningar ser ”statyett-listan” ut så här:

Tippade Vinnare

  • 4 Oscars Lincoln
  • 3 Oscars Life of Pi, Amour, Les Misérables
  • 2 Oscars Argo, Skyfall
  • 1 Oscar Zero Dark Thirty, Anna Karenina, Curfew, ParaNorman, Paperman, Open Heart, Searching for Sugar Man

Vad händer om vi går efter mina önskade vinnare bland de nominerade (exkl. de fjorton sista kategorierna)?

Önskade vinnare

  • 2 Oscars Life of Pi
  • 1 Oscar Django Unchained, Skyfall, Lincoln, The Impossible, Silver Linings Playbook, The Master, Moonrise Kingdom, Beasts of the Southern Wild

Nu släpper vi loss och kör på mina fria val (exkl. de fjorton sista kategorierna).

Vinnare på scooter awards for proper excellence in the art of the symbiosis between moving pictures, sound and acting

  • 2 Oscars The Impossible, The Master
  • 1 Oscar Rust and Bone, Silver Linings Playbook, Skyfall, Looper, Lawless, The Dark Knight Rises

Sådär, nu har jag gissat, tippat och spekulerat! Nu är det bara att avnjuta en sen söndagsnatt och sjunka ner i soffan och följa galan koncentrerat med kinapuffar, öl och en laptop i knät. Ha en trevlig Oscarsgala!

Academy Awards vs Dave Awards 2013

Robert De Niro Oscar

Oscarsgalan knackar på dörren och imorgon natt smäller det. Det har blivit dags att granska nomineringarna och plocka fram stryktipskunskaperna, men den här gången är det inte 13 rätt som är respekt, utan 24! Nu blir det fria profetior och löst spekulerande när jag kliver in i rollen som självutnämnd expert i tippningsleken inför Oscarsgalan. Det kan ju gå helt åt fanders, men vad gör väl det – friskt vågat, hälften vunnet! (Som om det vore någon logik när det handlar om tippning). I texten under varje kategori finns tre punkter: vilken film/person jag tror kommer vinna, vilken film/person jag hoppas kommer vinna, och vilken film/person jag hade valt om jag fick välja vilken/vem som helst. Den filmen eller personen får trösta sig med en Dave Award, dvs utmärkelsen ”bäst enligt David” i den aktuella kategorin. Där har jag alltså bortsett från alla sannolikhetsparametrar, odds och redan fastställda nomineringar, och låtit pokalen vandra så långt som jag tycker behövts, om det så är till en sibirisk gammelfarfar som gått in och levererat stort skådespeleri i en helt okänd jordbruksthriller i södra Rumänien. Är man bäst ska man helt enkelt ha en Oscar, eller i alla fall en Dave Award!

Många av filmerna har vi skrivit om tidigare, så om du vill läsa mer om en särskild titel hittar du den bland taggarna vid slutet av artikeln. Listan över alla nominerade i de olika kategorierna hittar du här.

  1. Vilken film/person tror jag kommer vinna?
  2. Vilken film/person hoppas jag kommer vinna?
  3. Vilken film/person hade jag valt om jag fick välja helt fritt?

BEST PICTURE

  1. Argo, film of the weekArgo. Med Lincoln och Silver Linings Playbook som största utmanare, kanske även Life of Pi, spås Argo av många att vinna det största filmpriset på galan. Kanske är det då något märkligt att Ben Affleck inte fick någon reginominering, och det skulle väl vara det som talar emot en vinst för hans historiska dramathriller. Jag och många andra såg länge Lincoln som den största favoriten, då det är så mycket som stämmer där: amerikansk hjälte + Spielberg + Daniel Day-Lewis + biografi + amerikansk historia + lite lagom mycket stråkar och slisk. Men Argo behandlar också amerikansk historia, är dessutom meta (film om filmskapande), hyllar Hollywood lite lätt och är lagom snäll och Oscarsjuryvänlig. Att sedan George Clooney producerar är knappast ett minus.
  2. Amour. Michael Hanekes film om ett äldre par i svåra tider är ett känslosamt och väl utfört drama som enligt mig är den bästa filmen av de nominerade, mycket tack vare skådespelarprestationerna från Jean-Louis Trintignant och Emmanuelle Riva. Endast Django Unchained når upp till samma betyg (4/5), men har större svagheter än Amour.
  3. Call Girl. Ja, det får väl bli Call Girl då, enligt simpel logik – det är nämligen den enda filmen som nått upp till en åtta på den tiogradiga skalan, dvs en starkare 4/5. Snäppet över det har vi ju Searching for Sugar Man såklart, men den kvalar ju in bland dokumentärerna. Call Girl får en Guld-Dave för att det är en riktigt vass politisk thriller med ihållande spänning och visuell briljans. Ett utropstecken för svensk film under 2012.

ACTOR IN A LEADING ROLE

  1. Daniel Day-Lewis LincolnDaniel Day-Lewis. Lincoln var verkligen ingen höjdare, men behållningen finns i den här mannen, Daniel Day-Lewis, som gör titelrollen på ett imponerande sätt. Oscarsjuryn gillar honom – han har två vinster och två nomineringar sedan tidigare, och jag ser inte att någon annan ska kunna hota honom i år.
  2. Joaquin Phoenix. ”I think it’s bullshit. I think it’s total, utter bullshit, and I don’t want to be a part of it.” Uttalandet handlar om Oscarscirkusen och kommer från herr Phoenix själv, och bara det räcker väl för att man ska vilja höra hans tacktal (om han ens kommer till galan det vill säga). Men det är inte den enda anledningen till varför jag vill se Phoenix som vinnare. Hans prestation i The Master är mörk, tung och explosiv och jag älskar hans kraftigt laddade skådespeleri och förmågan att kunna blixtra till i ren ilska och frustration när som helst. Daniel Day-Lewis i all ära, men för min del får Oscarn gärna gå till Joaquin Phoenix, då hans roll är klart intressantare i mitt tycke.
  3. Jean-Louis Trintignant. Jag älskar som sagt Joaquin Phoenix, och det vore underbart om han vann (se motivering på ovanstående punkt). Men det finns en prestation som överträffar Phoenix, och det är den 82-årige Jean-Louis Trintignant från Amour, som är Emmanuelle Rivas lysande motpart och precis lika bra. Efter Phoenix är hans näst främste utmanare om en Dave Award den svårtydda Holy Motors egen kameleont Denis Lavant. Det är oerhört jämnt mellan Trintignant och Phoenix, men den förstnämnde drar nog det längsta strået till slut.

ACTRESS IN A LEADING ROLE

  1. Jennifer Lawrence Silver Linings PlaybookJennifer Lawrence. Här kan jag inte riktigt bestämma mig, det finns flera kandidater, som Jessica Chastain och Emmanuelle Riva. ”Experterna” tror dock på Lawrence, och då fegar jag väl ur lite och säger detsamma. Om hon förtjänar den? Nej. Hon är bra i Silver Linings Playbook, men inte bra. Jag hade hellre sett den gå till…
  2. Emmanuelle Riva. Eftersom hon är bäst av de nominerade, vilket är särskilt imponerande med tanke på hennes ålder (85). Närmast placerar jag Naomi Watts som gör en riktigt bra roll i The Impossible.
  3. Marion Cotillard. Att Rust and Bone inte ens fick en nominering för bästa utländska film är en smärre skandal. Om jag fick välja en sak att nominera med den filmen är det Marion Cotillard, som återigen är fantastisk. En skinande Guld-Dave får hon av mig!

ACTOR IN A SUPPORTING ROLE

  1. Tommy Lee Jones LincolnTommy Lee Jones. Birollskategorin är svårtippad i år. Jag tror att Lincoln:s Tommy Lee Jones kniper den framför näsan på i första hand Robert De Niro och Philip Seymour Hoffman. Han vann för 20 år sedan och det skulle mycket väl kunna vara dags för den typiska Oscarn för lång och trogen tjänst. Det säger jag inte för att ta ifrån honom någonting, för han är liksom Day-Lewis en av Lincoln:s få ljusglimtar.
  2. Robert De Niro. Silver Linings Playbook är en överskattad film, om än bra (3/5), men en ingrediens i David O. Russells dramakomedi är enormt härlig – gamle Bobby. Jag hoppas innerligt att De Niro får stiga upp på scenen och ta emot publikens jubel, även om det är mer för att jag älskar De Niro än för att hans roll skulle vara bättre än övriga. Men jag klagar inte om PSH eller TLJ vinner, eller Christoph Waltz för den delen.
  3. Robert De Niro. Ja, för bövelen, jag vill se De Niro vinna! Han har haft ett bra år med bra roller i, utöver Silver Linings Playbook, Being Flynn och Red Lights. Nu handlar detta inte om kvantité utan om kvalité, men någon kan han väl få vinna för, och då blir det väl Silver Linings Playbook. Egentligen borde Oscarn kanske gå till Philip Seymour Hoffman, då hans roll i The Master väger tyngre än De Niros, men som sagt, mitt hjärta säger De Niro.

ACTRESS IN A SUPPORTING ROLE

  1. 731722ebAnne Hathaway. Les Misérables-skådespelerskan är den stora favoriten här och jag hoppar också på det tåget. Startfältet är relativt svagt, och av någon anledning känns det glasklart att guldgubben ställts undan för Hathaway.
  2. Helen Hunt. Om jag får bestämma blir det minsann ingen statyett till Hathaway. Sally Field går bort direkt, Jacki Weavers nominering är ett skämt och Amy Adams lämnade inget Oscarsvärdigt avtryck. Kvar har vi Helen Hunt, som inte heller gör någon Oscarsprestation (vad nu det betyder nuförtiden), men som i alla fall slår övriga nominerade, i en modig och bra roll i The Sessions.
  3. Pernilla August. Javisst! Ännu ett pris till Call Girl på Dave Awards alltså. Pernilla August gör faktiskt en riktigt, riktigt vass roll och faktum är att jag i skrivande stund inte kan komma på särskilt många kvinnliga biroller som stuckit ut under året som gått. Så, Pernilla August, varför inte?

DIRECTING

  1. Ang Lee Life of PiAng Lee. Är det dags för allas vår lille taiwanesisk-amerikanske regissör att få plocka hem den stora trofén? Ja, jag tror att så kan vara fallet. Steven Spielberg? Mjo, kanske, men ändå inte? Michael Haneke? Kanske, beroende på hur mycket amour Amour får av juryn. David O. Russell kan också skrälla med Silver Linings Playbook, som känns som en potentiell skräll lite här och där. Men Lee får mitt tips.
  2. Michael Haneke. Jag är mycket imponerad av Hanekes regiarbete i Amour, där han fått skådespelarna att prestera på topp och för det mesta låtit kameran stå stilla för att iaktta händelseförloppet, som känns otroligt äkta. För det får han min hållna tumme i regikategorin.
  3. Paul Thomas Anderson. The Master är inte en perfekt film, men den har många faktorer som imponerar enormt. Några av dem är skådespeleriet, stämningen, fotot, ljussättningen och den överhängande mystiken – och vem ligger bakom allt detta? Jo, PTA. Han gör alltid filmer med sin egen unika stil, med egenskrivna manus och en förmåga att alltid lyckas göra något som känns annorlunda. I The Master har han dessutom plockat fram det bästa ur såväl Joaquin Phoenix som Philip Seymour Hoffman, och snart måste han ju få en Oscar för sitt besvär.

WRITING – ORIGINAL SCREENPLAY

  1. SUB-24ZERO-articleLargeZero Dark Thirty (Mark Boal). Amerikansk politik går ofta hem och Zero Dark Thirty känns het på manusfronten. Största utmanarna är nog Michael Hanekes manus till Amour och Quentin Tarantinos Django Unchained, som jag dock inte tror särskilt mycket på.
  2. Amour (Michael Haneke). Ungefär samma motivering som jag framförde under regikategorin – en bra film kräver ett bra manus och Amour är bäst här. Annars skulle jag inte klaga om juryn fått upp ögonen för Wes Anderson och Roman Coppola och deras manus till Moonrise Kingdom.
  3. Looper (Rian Johnson). En av fjolårets mest finurliga filmer som möjliggjorts tack vare ett välskrivet manus av regissören Rian Johnson. Tidsresor, twistar och ett tankeväckande tema gör att Looper får mitt eget lilla pris för bästa originalmanus på Dave Awards.

WRITING – ADAPTED SCREENPLAY

  1. ARGOArgo (Chris Terrio). Om Argo ska vinna för bästa film bör den rimligtvis backas upp av några andra priser. Ben Affleck fick ju som bekant ingen reginominering, så då bör manuskategorin vara en stor vinstchans för Argo. Största utmanaren heter Lincoln, skriven av Tony Kushner.
  2. Beasts of the Southern Wild (Lucy Alibar & Benh Zeitlin). Denna indiefilm blev en festivalsuccé och tog sig ända till Oscarsgalan, detta mycket tack vare ett intressant manus, mycket intressantare än övriga nominerade. Skapelsen av ett nytt samhälle med udda relationer, svåra levnadsförhållanden men god sammanhållning, fantasifulla inslag med gigantiska djur och plats för musik och färgsprakande spektakel gör att Lucy och Benh får en hållen tumme från min sida.
  3. Rust and Bone (Jacques Audiard & Thomas Bidegain). För det första ska det sägas att det finns lite småsaker att klaga på i Rust and Bone gällande några lite för lätt på plats fallande saker i händelseförloppet, men annars är det en gripande och väl uppbyggd historia som berättas på ett vackert sätt av Jacques Audiard, regissör och manusförfattare. En av de största upplevelserna förra året och den bästa jag kan komma på i kategorin för adapterade manus.

CINEMATOGRAPHY

  1. Life Of Pi. Lifeboat. Pi and Tiger.2Life of Pi. Fotopriset kan i år gå till en av de vackraste och visuellt mest fulländade filmerna från förra året, Ang Lees storslagna äventyr. 3D-effekterna är förmodligen de snyggaste jag har sett (med Prometheus som möjlig utmanare), och fotot skiner med sin glans.
  2. Anna Karenina. Här är det för min del jämnt skägg mellan Anna Karenina och Life of Pi, men för omväxlings skull kan jag väl slå till med den förstnämnda. Joe Wright har för vana att alltid utsmycka sina filmer med ett fantastiskt vackert foto och Anna Karenina är inget undantag. Personligen blev jag mer hänförd av fotot i denna skapelse än av Life of Pi:s dito.
  3. The Master. Det absolut första som slog mig när jag såg The Master var hur bländande snyggt fotot var, vilket Paul Thomas Anderson allt som oftast kan erbjuda. Allt från kameravinklar till ljussättning till färger och miljöer bidrar till den perfekta yta som The Master givits.

FILM EDITING

  1. Argo, film of the weekArgo. Att Argo skulle vinna här känns ganska sannolikt om vinsten för bästa film ska slå in, den behöver helt enkelt priser som backar upp en så stor vinst. Annars är Zero Dark Thirty en någorlunda stark konkurrent, och Life of Pi ska man kanske inte heller räkna bort helt.
  2. Zero Dark Thirty. Jag har egentligen ingen riktig favorit bland de nominerade vad gäller klippning, men valet faller till slut på Kathryn Bigelows politiska thriller. Den är snyggt filmad, har en känsla av närvaro och ett stillsamt tempo som gör att man nästan hoppar till när ett pistolskott avfyras. Filmen i sig är inte fantastisk och den hade kanske kunnat klippas ner en bit, men i den här konkurrensen får den nog mitt stöd i denna kategori.
  3. The Master. Som jag nämnt tidigare är The Master en otroligt snygg film och klippningen bidrar starkt till detta. Bäst klippning 2012? Ja, kanske! Andra filmer värda att nämnas är Leos Carax Holy Motors, återigen vår egen Call Girl, tsunamidramat The Impossible, Looper, Rust and Bone och faktiskt även Anna Karenina, som blandar teater och film på ett häftigt sätt.

MUSIC – ORIGINAL SCORE

  1. Suraj Sharma and tiger in Life of Pi.Life of Pi. Kanadensaren Mychael Danna har skrivit musiken till detta storslagna havsäventyr, vilken naturligtvis bidrar till filmens helhet. Vinstchansen här är stor och jag tror att den klår den största utmanaren på förhand, Lincoln. Även min egen magkänsla, som säger Argo, får nobben. Sådant brukar straffa sig…
  2. Anna Karenina. Varken Argo:s eller Life of Pi:s musik minns jag särskilt mycket av, och Lincoln plockade, i vanlig Spielberg-ordning, fram alldeles för mycket stråkar för min smak. Anna Karenina bjöd på ett mycket vackert spektakel, där musiken hamnar högt upp på listan över vad som var bäst med filmen. Dario Marianelli har skapat ett finstämt soundtrack som i min åsikt är bäst av de nominerade.
  3. Beasts of the Southern Wild. Musiken i den här filmen, skriven av regissören Benh Zeitlin och Dan Romer, är helt fantastisk! Filmen förgylls av varma toner av livfulla stråkar, taktfulla trummor, blåsinstrument, piano och ljud som för tankarna till en gammal speldosa, vilket mixats till ett enormt härligt soundtrack. I en rättvis värld får Beasts of the Southern Wild priset för bästa originalmusik! Annars hade man ju gärna gett Rodríguez ett pris här, men den musiken är inte skriven särskilt för filmen i fråga, som dessutom är en dokumentär, så det går tyvärr inte. Ett annat musikaliskt geni som levererat ett grymt sountrack är Nick Cave! Musiken i Lawless blandar rock, country och mer nedtonade bitar på ett fint sätt. På tal om musikaliska genier så vill jag även nämna Hans Zimmers soundtrack till The Dark Knight Rises bland fjolårets bästa musik, eftersom han på egen hand räddar filmen från att vara högst medioker.

PRODUCTION DESIGN

  1. Les Miserables 2Les Misérables. Här tror jag att det är ungefär 50/50 mellan Tom Hoopers musikal och Anna Karenina. Det är hårfint mellan vilken film som får min gissning, men min första tanke var Les Misérables, och då går jag på det.
  2. Anna Karenina. Visuellt sett är Anna Karenina och Life of Pi bäst bland de nominerade i denna kategori, och då håller jag den förstnämnda högst. Life of Pi slår det mesta vad gäller specialeffekter, men själva scenografin är mer genomgående snygg i Anna Karenina.
  3. The Master. Ännu en Dave Award till Paul Thomas Anderson alltså, för här är ytterligare en kategori där The Master gör skäl för sin titel. I princip alla scener i filmen ramas in av otroligt vackra miljöer och vyer, från vilka nästan varje bildruta skulle kunna sättas upp på väggen. Holy Motors, Call Girl och Anna Karenina skuggar tätt i The Master:s kölvatten.

Vad är skillnaden på Sound Editing och Sound Mixing? Ja, det är lite luddigt, men här finns en rätt bra förklaring.

SOUND EDITING

  1. Zero Dark Thirty 2 Zero Dark Thirty. Ljudkategorierna har jag inte mycket kunskap om, och det blir ännu svårare av att det är två olika kategorier. Men jag drar iväg en gissning på att Zero Dark Thirty vinner för sin intensiva tystnad som blandas med tunga skott.
  2. Django Unchained. Jag skulle kunna säga Zero Dark Thirty här också, men… Äh, det är ju roligare med Django! Där smäller det friskt hit och dit och med en massa härlig musik och grejer, så visst, en röst till Django Unchained!
  3. Lawless. En annan film som det smäller friskt i! Det är tunga pistolskott, knytnävsslag och sparkar som delas ut, och ljuden skänkte en stor kraft till filmen som gick rätt ut i biosalongen. Tillsammans med Nick Caves soundtrack fick Lawless en cool ljudbild.

SOUND MIXING

  1. 731722ebLes Misérables. Personligen tycker jag att ljudupplevelsen i Les Misérables var fruktansvärd, på grund av den vedervärdiga musiken och det faktum att alla fått för sig att de ska sjunga ut vartenda litet ord. (Ja, jag vet att det är en musikal, men det finns musikaler som hanterar dialog kontra sång bättre). Hur som helst, Oscarsjuryn kommer förmodligen älska detta och jag tror att vi kommer tvingas se den vinna det här priset.
  2. Skyfall. Har egentligen inte reflekterat särskilt mycket över vilken film som har det bästa ljudet, men jag minns att Skyfall hade bra tryck i sin explosiva avslutning, så utan att lägga någon större vikt i den förhoppningen blir det Bond här.
  3. Rust and Bone. Bland det bästa med Jacques Audiards starka drama är användningen av musik, kombinerat med dialog och miljöljud för att skapa en speciell atmosfär i filmen. Det är bara att titta på trailern för att bli påmind om hur mycket ljudet och musiken förstärker upplevelsen. Andra filmer som kan få nämnas här är The Master, Call Girl och Holy Motors.

I följande kategorier har jag inte sett alla nominerade filmer och kan därför inte skriva några längre utläggningar kring dessa, utan endast en tippning – vilken film jag tror kommer vinna.

ANIMATED FEATURE FILM

  • Brave

COSTUME DESIGN

  • Anna Karenina

DOCUMENTARY FEATURE

  • Searching for Sugar Man

DOCUMENTARY SHORT

  • Open Heart

FOREIGN LANGUAGE FILM

  • Amour

MAKEUP AND HAIRSTYLING

  • The Hobbit: An Unexpected Journey

MUSIC – ORIGINAL SONG

  • Skyfall

SHORT FILM – ANIMATED

  • Paperman

SHORT FILM – LIVE ACTION

  • Curfew

VISUAL EFFECTS

  • Life of Pi

Enligt mina gissningar ovan får vi alltså en slutställning med ganska spridda skurar, i vad som ungefär motsvarar medaljligan i OS, gällande vilka filmer som får flest Oscars, som ser ut såhär:

Tippade vinnare

  • 4 Oscars Life of Pi
  • 3 Oscars Argo, Les Misérables
  • 2 Oscars Lincoln, Zero Dark Thirty
  • 1 Oscar Amour, Anna Karenina, Brave, Curfew, The Hobbit: An Unexpected Journey, Open Heart, Paperman, Searching for Sugar Man, Silver Linings Playbook, Skyfall

Om vi istället ställer in vinnartabellen efter mina förhoppningar (exkl. de tio sista kategorierna) ser listan ut såhär:

Önskade vinnare

  • 4 Oscars Amour
  • 3 Oscars Anna Karenina
  • 1 Oscar Beasts of the Southern Wild, Django Unchained, The Master, The Sessions, Silver Linings Playbook, Skyfall, Zero Dark Thirty

För att ta det ett steg längre och måla om listan helt har vi nedan vinnarligan på Dave Awards (även här exkl de tio sista kategorierna).

Vinnare på Dave Awards

  • 4 Daves The Master
  • 3 Daves Rust and Bone
  • 2 Daves Call Girl
  • 1 Dave Amour, Beasts of the Southern Wild, Lawless, Looper, Silver Linings Playbook

Där har ni alltså mitt tipsförslag och nu är det upp till Oscarsjuryn att avgöra om det är något att ha. Nu blir det till att ladda upp inför en lång söndagsnatt och en förmodat något svårhanterlig måndagsmorgon, vilket görs bäst med hjälp av ett förstärkt förråd av kaffe, kanske en mustig öl att långsamt avnjuta och en påse Riesen för att inte oroa gubbarna i onödan.

Veckoresumé #13

Sydafrikanskt drama, filmvetenskapliga tidsdokument, en standard-romcom, en paranoid thriller och en road movie från Clintan. Ja, det blir en blandad kompott när den gångna veckan ska summeras!

Chambre 666CHAMBRE 666 (1982)
3 stjärnor DYLPC

Under Cannesfestivalen 1982 samlar den tyske regissören Wim Wenders (Der amerikanische FreundDer Himmel über BerlinParis, Texas) ihop en bunt regissörer, ger dem en varsin 11 minuters filmrulle och låter dem, en efter en, gå in i ett hotellrum och besvara frågan ”Is cinema a language about to get lost, an art about to die?” framför en uppställd kamera. Helt oförberedda får giganter som Werner Herzog, Jean-Luc Godard och Steven Spielberg sätta sig ner i en fåtölj och spekulera kring filmens framtid, teknikens utveckling och meningen med filmen som uttrycksform. Detta lilla kollage ger oss många tankar och idéer om filmens överlevnad, intressanta framtidsvisioner och en inblick i de olika regissörernas syn på sitt eget skapande. Innehållet blir naturligtvis lite knaggligt vissa stunder, eftersom inget förberett manus eller stödord finns att tillgå för de tillfrågade regissörerna, men Wenders lilla fältstudie är en mycket sevärd minidokumentär, snyggt paketerad på 45 minuter. Dessutom är det alltid en njutning att få se vad herr Herzog hittar på, som att t ex förklara varför en sådan fråga kräver att man tar av sig skorna innan man kan besvara den.

Back to Room 666BACK TO ROOM 666 (2008)
3 stjärnor DYLPC

Efter att 1982 ha undersökt hur olika filmskapare ser på mediets framtid återvänder Wim Wenders till rum 666 2008. 26 år senare sitter bara Wenders själv i rummet, men frågan kvarstår – hur ser filmens framtid ut? Med inklippta tillbakablickar på vilka svar han fick då reflekterar Wenders över vilka som hade rätt i sina prognoser, och hur den faktiska nutiden ser ut jämfört med vad man trodde då. Fortfarande intressant, med en lätt ton av vemod. Har man sett den första delen från -82 bör man definitivt se uppföljaren, endast 15 minuter lång.

TsotsiTSOTSI (2005)
2 stjärnor DYLPC

Detta sydafrikanska drama har hyllats av många och vann dessutom en Oscar för bästa utländska film 2006. Ett pris jag inte tycker att den förtjänar, för så bra är den helt enkelt inte. Tsotsi handlar om en pojke, som kallas för just Tsotsi, som bor i en av Johannesburgs kåkstäder där han lever ett hårt liv som omges av kriminalitet och fattigdom. En dag ska hans liv ta en vändning, när något oväntat inträffar. Han snor en bil och blir varse om att det ligger ett spädbarn i baksätet. Osäker på vad han ska göra tar han med barnet och blir mer fäst vid det än vad han hade tänkt. I grund och botten är detta en bra premiss som skulle kunna bli en riktigt bra film. Tyvärr tappar filmen sin potential genom att inte gå tillräckligt djupt in i mörkret som borde finnas i dessa sammanhang. Den touchar på ytan av de svåra samhällsproblem som finns i den sydafrikanska slummen, men blir aldrig särskilt gripande och håller sig till en hyfsat standardiserad historia som inte överraskar. Karaktären Tsotsi får aldrig någon ordentlig chans att utvecklas, i alla fall inte så att man som tittare kan ta del av den. Trots en mörk story skakar man av sig filmen ganska fort, och det är en stor svaghet.

A Perfect WorldA PERFECT WORLD (1993)
4 stjärnor DYLPC

Ögnar man igenom Clint Eastwoods CV dröjer det inte länge innan man hittar något riktigt bra. En film som kanske inte nämns bland de första man tar upp när man talar om Clintan är just denna, A Perfect World, en smått undanskymd pärla. Kevin Costner spelar Butch Hanes, en förrymd fånge som kidnappar en liten pojke som han tar med sig på en resa genom 60-talets Texas. Butch och pojken, som får smeknamnet Buzz, upptäcker att de har mer gemensamt än vad de först trott, varpå en udda men varm sympati växer fram. De jagas av ett Texas Rangers-team, ledda av Red Garnett (Eastwood), där även Laura Dern syns i en biroll, och stöter på flera märkliga situationer under flykten från polisen. Vissa roliga, vissa brutalt hemska, ofta i en olustig övergång från det ena till det andra. Här finns glädje, sorg, mörker och tragik, men samtidigt en hel del humor och framförallt något av det vackraste som finns – vänskap. Kevin Costner är underbar och gör en av sina bästa roller, i denna lysande road movie som lyckats vinna mitt hjärta. A Perfect World är en fantastisk film som visar hur sjukt jäkla skicklig Clint Eastwood är som regissör. Jag kunde inte göra annat än att fälla en tår i slutet och applådera denna enastående filmskapare!

Take ShelterTAKE SHELTER (2011)
4 stjärnor DYLPC

Veckans bästa film är dock detta kusliga thrillerdrama med en skådespelarinsats som borde vunnit Michael Shannon en Oscar. Curtis (Shannon) är en vanlig knegarpappa som lever ett stabilt liv med sin fru och dotter i ett alldeles lagom stort hus ute på landsbygden. Hans ordnade tillvaro ska dock få sig en törn när han börjar drömma konstiga drömmar och han störs mer och mer av surrealistiska vanföreställningar. Han utläser från sitt inre att en storm är på väg och att han därför måste bygga ett underjordiskt skyddsrum bakom huset. Han förnekar ständigt sin galenskap, både för sig själv och för sin familj, något som ska få förödande konsekvenser. Michael Shannons prestation är något långt utöver det vanliga. Han visar med subtila miner, plågat kroppsspråk och elektriska vredesutbrott i ren frustration vilken enorm styrka som finns hos denna man. Det är skådespeleri i sin renaste form och en alldeles sanslöst gripande karaktärsskildring, en prestation som definierar en sann mästare. Han backas upp av en välspelande Jessica Chastain, skicklig regi från Jeff Nichols, vackert foto, fantastisk musik och en stämning som får en att gripa tag i soffkanten och bara häpna över vilken otrolig filmupplevelse Take Shelter är. Att den här filmen bara drog in 3 miljoner dollar i globala biointäkter är för mig ett mysterium – den förtjänar så mycket mer. En film som verkligen tar upp kampen med Drive om titeln Bästa film 2011, och en film som gör det svårt att resa sig upp ur soffan. Det är mycket möjligt att en femte stjärna tillkommer när jag nästa gång återvänder till ett stormande Ohio.

Goodbye BafanaGOODBYE BAFANA (2007)
2 stjärnor DYLPC

En annan Sydafrikarelaterad film är filmen om Nelson Mandelas fångvaktare, James Gregory, som under Mandelas tid som fängslad genomgår en förvandling från att vara en vanlig, lagom rasistisk, vit afrikaaner till att bli en kämpe för Mandelas frihetskamp. En sann, om än sensationell, historia som i denna filmatisering dock lämnar en hel del att önska. Filmen lyckas inte hålla sig ifrån de klassiska klichéerna som krystade dialoger med snyftvänliga budskap, tveksamma åsiktshelomvändningar och hackiga samtal vars enda funktion är att ge tittaren nödvändig bakgrundsfakta, något som hade kunnat vävas in på ett mycket smidigare sätt. Nelson Mandelas karaktärsutveckling är obefintlig – han går mest runt som en Gandalf-liknande gammal vis man under hela filmen och verkar inte nämnvärt berörd av att hållas fången i 27 år. Dramaturgin är platt, det finns oklara sidospår som inte följs upp och någon riktig politiskt klarläggande presentation framförs aldrig. Vips så är allt slut och solen uppenbarar sig, men filmen förblir ett intetsägande ”jaha”.

Good Luck ChuckGOOD LUCK CHUCK (2007)
2 stjärnor DYLPC

Vill man lätta upp stämningen lite och skratta några gånger framåt småtimmarna kan den här filmen fungera någorlunda, helst ska man dock vara något berusad eller bara väldigt trött. Nivån på humorn har placerats nere vid fotknölarna, vilka det också ibland är frestande att såga filmen längs. (Såga längs fotknölarna alltså, för att reda ut en onödigt invecklad formulering). Det är billig slapstickhumor, sexskämt och allt det där som de flesta av dagens komedier tyvärr bara har att erbjuda. Charlie (Dane Cook) har förbannats med någon form av häxkonst som gör att alla kvinnor som har sex med honom strax efteråt ska hitta sin blivande man (som alltså är någon annan än Charlie). När han träffar den pingvinbesatta Cam (Jessica Alba) inser han att han måste göra något åt den där förbannelsen innan han kan hoppa i säng med denna vackra kvinna, vilket leder till en rad knasiga och absurda situationer. Filmen klarar godkänt tack vare att de scener som är frustrerande usla faktiskt vägs upp av bitar som känns småtrevliga och lite halvroliga. Men någon rekommendation utfärdas icke.

Oscarspreparationerna fortsätter i form av den härligt Tarantinska Django Unchained (4/5) och den visuellt bländande minibesvikelsen Life of Pi (3/5), som du kan läsa om i Scotts veckoresumé #12.

Veckans topp 3

  1. Take Shelter
  2. A Perfect World
  3. Django Unchained

Veckoresumé #8

???????????????STAND BY ME (1986)
4 stjärnor DYLPC

I en liten stad i Oregon, USA lever fyra pojkar som  bestämmer sig för att fly vardagen för att vandra genom skogar och fält för att hitta liket efter en försvunnen tonåring. Det är handlingen som utgör Stand by Me. Men filmen är så mycket mer än bara en skogsvandring, det är en berättelse om ungdom, vänskap och uppväxt. Vi får följa med de fyra vännerna när de överkommer problem, bråkar, leker och upptäcker livets utmaningar. Skådespelet är på topp och särskilt imponerande är det eftersom rollistan domineras av barn och tonåringar. Pojkarna spelas av Wil Wheaton, River Phoenix, Corey Feldman och Jerry O’Connell som under filmens gång stöter på ett gäng tonårsligister ledda av en ung Kiefer Sutherland. Stand by Me är en känslosam film med starka karaktärer och ett fantastiskt manus. Det är ett ungdomsdrama som alltid kommer att vara en riktig filmklassiker. Betyget springer sig fram till en stabil fyra.

Killing-Them-Softly-image2

KILLING THEM SOFTLY (2012)
4 stjärnor DYLPC

Regissören Andrew Dominik som ligger bakom mästerliga The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford är tillbaka, än en gång med Brad Pitt, i ett gangsterdrama om indrivaren Jackie Cogan (Pitt) som kallas in när någon har brytit mot maffians oskrivna regler. Två amatörmässiga smågangsters (Scoot McNairy och Ben Mendelsohn) utför ett rån mot maffians hemliga pokerrum för att kamma hem de höga insatser som det spelas med. Jackie Cogan skickas in för att ta hand om rånarna. Killing Them Softly är en väldigt dialogdriven film som endast tillämpar våld ett par enstaka gånger. Nästan varje scen i filmen präglas av radio- och TV-sändningar som i bakgrunden spelar politiska tal av George W. Bush och Barack Obama. Dessa tal agerar metaforer och beskrivningar för vad som pågår i en särskild scen men också för den ekonomiska och politiska situationen i USA. Killing Them Softly är inte bara en gangsterfilm utan en samhällskritisk film som ifrågasätter USA och varför människor tvingas utföra brott för att försörja sig själva. En av de största kritikerna är Jackie Cogan som levererar några riktigt minnesvärda och välskrivna repliker där han frispråkigt kritiserar sitt hemland. Brad Pitt levererar som vanligt en strålande rollprestation och han backas starkt upp av Scoot McNairy, Ben Mendelsohn, James Gandolfini, Ray Liotta och den alltid briljanta Richard Jenkins. Killing Them Softly är provokativ, våldsam, välskriven och riktigt bra. Betyget blir en svag fyra.

flight_2012-3-600x337FLIGHT (2012)
3 stjärnor DYLPC

Robert Zemeckis regisserar berättelsen om en pilot (Denzel Washington) som lyckas kraschlanda ett flygplan med en spektakulär manöver som förhindrar att planet totalkraschar och dödar samtliga ombord. Piloten hyllas i media och utses som en hjälte, men under utredningen av olyckan visar det sig att han hade alkohol och narkotika i blodet under flygningen. Flight:s styrka är helt klart rollistan och rollprestationerna. Vid sidan av Washington finner vi John Goodman, Don Cheadle, Brian Geraghty och den alltid trogne birollskådisen Bruce Greenwood. En av överraskningarna är en kvinnlig karaktär spelad av brittiska Kelly Reilly, kanske mest känd för skräckisen Eden Lake, som gör en bra och oväntad rollprestation som narkotikamissbrukare. Men den absolut bäste i filmen är Denzel Washington som gör en tung och hjärtskärande prestation som har chans att ge honom en Oscars-nominering. Flight är spännande med starka karaktärer och ett levande manus. Den har dock svagheter i mitten av filmen då den stannar av i tempo och trampar vatten en stund, men överlag är Flight en sevärd film som både berör och skrämmer. Betyget flyger in till en stark trea.

re1197

NINE (2009)
2 stjärnor DYLPC

Daniel Day-Lewis spelar en känd italiensk filmregissör vid namn Guido Contini som påbörjat arbetet med en ny film. Men han har svårt att fokusera på det ofärdiga manuset eftersom hans tankar och sinnen hela tiden dras mellan relationer han har med ett antal vackra kvinnor i sin omgivning. Dessa förföriska kvinnor spelas av stora namn som Marion Cotillard, Nicole Kidman, Penélope Cruz, Judi Dench och Kate Hudson. Trots skickliga skådespelare och bra sångröster räddas inte denna musikal från att vara en aning löjlig. Nine är handlingsmässigt spretig och oengagerande men underhållande för stunden om man vill njuta av bra rollprestationer, sexiga musikalnummer och vackra skådespelerskor. Betyget dansar sig in på en stabil tvåa.

the-hobbit-martin-freemanTHE HOBBIT: AN UNEXPECTED JOURNEY (2012)
2 stjärnor DYLPC

Peter Jackson tar med filmvärlden på ett nytt äventyr i Midgård. Den här gången kretsar historien kring hobbiten Bilbo som blir indragen i en medeltida fantasy-roadtrip där han tvingas agera resesällskap åt ett gäng barnsliga och feta dvärgar samt vår käraste trollkarl Gandalf – känd från Sagan om Ringen-trilogin. Pensionärsresans (alla i sällskapet är gamla) mål är att nå dvärgarnas forna berg och besegra draken Smaug som har tagit klippan i besittning. The Hobbit: An Unexpected Journey är en svag och tråkig film jämfört med Sagan om Ringen-trilogin och den lider av dålig dramaturgi och överspelande skådespelare. Många scener är extremt utdragna och onödiga för handlingen och känns endast som utfyllning. Handlingen är rent strukturmässigt förutsägbar och repetitiv. Typiska scener i The Hobbit går ut på att dvärgarna glupskt trycker i sig mat eller vandrar i grottor och slåss mot gapiga troll och vättar. Man kan gissa sig fram i varje scen om vad som ska hända i nästa och i princip ha rätt varje gång. Trots mycket negativt finns det några ljuspunkter i filmen, bland annat är musiken maffig och fantastiskt passande, CGI-effekterna är otroligt detaljerade och snygga och många utomhusmiljöer är spektakulära och hårresande. Den fördubblade bildmängden (48 bilder per sekund istället för det vanliga på 24 bilder per sekund) känns nytänkande och är helt klart något att uppleva även om den inte är perfekt hela tiden. The Hobbit: An Unexpected Journey är en besvikelse trots att mina förväntningar inte var höga. Om Jackson hade tänkt att komma upp i samma kvalitet som han gjorde med Sagan om Ringen-trilogin måste han och i princip resten av Nya Zeeland rycka upp sig inför nästa film om han ska lyckas – om det inte redan är för sent. Betyget käkar sig fram till en svag tvåa.

Utöver nämnda filmer har jag även sett Lincoln (2/5), regisserad av Steven Spielberg, som David skrev perfekt om i veckoresumé #7.

Veckans topp 3

  1. Stand by Me
  2. Killing Them Softly
  3. Flight

Veckoresumé #7

Nu är det lov och då blir det film i massor! Har mestadels försökt ta igen lite filmer från i år som jag inte sett fram till nu. Några var bra medan andra var mindre bra. Japansk animation och 50-talsnoir har också setts i veckan.

My Neighbour TotoroMIN GRANNE TOTORO (1988)
4 stjärnor DYLPC

Anime är en genre som jag inte är särskilt bekant med, bortsett från de gamla Pokémon-serierna man såg när man var liten. Detta blev för mig en dörr till den japanska världen av tecknade filmer, signerad Studio Ghibli och Hayao Miyazaki. Min granne Totoro handlar om två barn som flyttar till ett hus ute på landsbygden, där de stöter på flera udda varelser, varav en är just Totoro (den stora, mjuka figuren), som tar med de två syskonen på charmiga äventyr. Filmen har ett stort hjärta och bjuder in till många skratt och varma leenden. Totoro och hans mindre följeslagare är alla underbara karaktärer.

Kon-TikiKON-TIKI (2012)
3 stjärnor DYLPC

Ett härligt norskt matinéäventyr om den berömda Kon-Tiki-expeditionen som ägde rum 1947. Thor Heyerdahl hade en teori om att Polynesien blivit befolkat från Sydamerika, ett påstående som viftats bort av alla han pratat med. För att bevisa sin teori bestämde han sig för att segla nästan 800 mil på en primitiv flotte. Denna film är en verklighetstrogen filmatisering av denna resa, en snygg och påkostad sådan. God underhållning som varar i två trevliga timmar, däremot blir det aldrig sådär riktigt jävligt som det skulle kunna ha blivit med stormar, sjukdomar, hajattacker (!) med mera, även om det hettar till några gånger. Den är lite för ”snäll” med andra ord.

The WordsTHE WORDS (2012)
2 stjärnor DYLPC

Bradley Cooper spelar huvudrollen i denna dramathriller, som handlar om en man (Cooper) som kämpar för att få ut sina böcker, men ständigt blir nekad publicering. En vacker dag hittar han (!) ett färdigt manuskript som han fastnar i och bestämmer sig för att ge ut i sitt eget namn. Detta blir naturligtvis inte en lika smidig väg till framgång som han hoppats, utan han dras in i ett virrvarr av lögner och dåligt samvete. Tyvärr är filmen väldigt förutsägbar och även om man leker med narrativet på ett stundtals finurligt sätt är innehållet tunnt. Sevärd för Jeremy Irons som gör ett bra jobb med sin lilla roll, men annars en blek film.

Ruby SparksRUBY SPARKS (2012)
3 stjärnor DYLPC

Skaparna av Little Miss Sunshine är i år tillbaka med en ny film, vilken självklart skulle ses. Ruby Sparks är en karaktär som först förekommer i en dröm, drömd av författaren Calvin (Paul Dano), och därefter mirakulöst äntrar verkligheten efter att Calvin börjat skriva om henne. Denna surrealistiska situation leder till en lika surrealistisk kärlekshistoria mellan Ruby och Calvin, vilket givetvis komplicerar hans schemalagda möten med sin psykolog. Precis som Little Miss Sunshine är Ruby Sparks en kreativ, härlig och grymt välskriven film som leker med fantasin och underhåller tittaren. Paul Dano och Zoe Kazan är riktigt bra i huvudrollerna och bland birollerna hittar vi bland andra en rolig Antonio Banderas. Filmen får i sin helhet en förbaskat stark trea.

LincolnLINCOLN (2012)
2 stjärnor DYLPC

Steven Spielberg har på sistone haft några mediokra år, senast med sliskbomben War Horse, och är nu tillbaka med ännu en historisk film, denna gång om den i många kretsar legendariske presidenten Abraham Lincoln. Uncle Abe gestaltas av Daniel Day-Lewis, som i vanlig ordning går in i rollen till max, något han gör storartat. Men där slutar det positiva, förutom några bra biroller (bl a Tommy Lee Jones). Filmen blir alldeles för lång, tråkig och oengagerande för att den ska kännas intressant. Det händer i princip ingenting förutom prat, prat och återigen prat. Pratiga filmer kan vara alldeles lysande, men då krävs en oerhört bra dramaturgi och en nerv som gör det gripande. Det har inte Lincoln, och den lättnadskänsla som nådde mig när eftertexterna gjorde detsamma kan inte resultera i ett bra betyg. Spielberg borde ha kunnat göra något bättre med alla klasskådisar han hade till sitt förfogande. Titeln är dessutom något missvisande, då filmen aldrig blir ett ordentligt porträtt av Abraham Lincoln, utan snarare en skildring av händelseförloppet kring antagandet av the thirteenth amendment. Men Amendment 13 säljer inte, det gör Lincoln. Simple as that.

Sunset BoulevardSUNSET BLVD. (1950)
4 stjärnor DYLPC

En stilbildande klassiker och en genredefinierande film noir av den store Billy Wilder. William Holden spelar en ekonomiskt ansträngd filmmanusförfattare som av en slump hamnar i den före detta filmstjärnan Norma Desmonds (Gloria Swanson) hus. Hon lever fortfarande i sin forna stjärnglans och är fast besluten att återvända med en egenskriven storfilm. Detta blir givetvis trassligt, i en välspelad dramathriller som tar upp kändisskapets mörka baksida och för in en del nya grepp i filmhistorien, vilket är anledningen till att den ses som en stor klassiker och ofta används som analysunderlag för filmstudier. Därför får den också en fyra från mig, om än en svag sådan. Vissa delar är mästerliga, som de första 40 minuterna, men ibland blir den något upprepande. Jag tycker heller inte att den är lika bra som Wilders Double Indemnity, men ändock en viktig klassiker.

Utöver ovan nämnda filmer har jag även sett Beasts of the Southern Wild (3/5), som Scott skrev finfint om i veckoresumé #2, samt The Perks of Being a WallflowerBarbara och Searching for Sugar Man, som alla tre tog en varsin plats på min topp 10 för 2012.

Veckans topp 3

  1. Searching for Sugar Man
  2. Min granne Totoro
  3. Sunset Boulevard