Veckoresumé #61

Tid är pengar, sägs det. Det vet jag ingenting om för jag har varken tid eller pengar. Nedan följer hur som haver vår första veckosammanfattning sedan dinosaurierna dog ut. Helt utdöda är de visserligen inte, uppenbarligen, för i detta framhafsade alster återfinns både Bergman och Clintan. Apor, naturkatastrofer och begravningsentrepenörer ryms också i det krigshärjade klustret som är både mångkulturellt och kaotiskt. Om där finns fel och oegentligheter tar jag inget ansvar utan låter hela skulden falla på de omständigheter som placerade mig och min penna ute i en hytte i bergen i ett Norge under rikslarm och terrorhot.

The Last WaveTHE LAST WAVE (1977)
4 stjärnor DYLPC liten

Jag hade inte sett en film på 40 dagar (förmodligen rekord) förrän Peter Weir kom och räddade mig från idiotin med denna tidiga film. En konstnärlig storm skulle man kunna betrakta den som, en apokalypsthriller som är så långt ifrån Roland Emmerich man kan komma inom genren. Ute i en australiensisk öken går ett mystiskt oväder fram över en liten skola. Regn blir till hagel, vilket i sin tur blir till tegelstensstora isbitar. Det stora frågetecknet, mitt bland krossade fönster och blödande barnaskallar, är varifrån nederbörden hade kommit då det vid tillfället rådande klimatet var soligt, molnfritt och Tomas Ledin-kompatibelt. Regnet fortsätter vräka ner och i Sydney får en advokat (Richard Chamberlain) det inte så eftertraktade uppdraget att försvara fem aboriginer i en dråp-/mordrättegång. Denne advokat börjar luska i den aboriginska stamkulturen och gör upptäckter involverande både övernaturliga krafter och undergångsprofetior. Samtidigt får han själv besök av drömmar, syner och en (vad det verkar fysisk) mystisk man, varpå saker och ting blir alltmer obehagliga. The Last Wave är en mäktig film som är både full av symbolik och existentiella teman och stilistiskt intressant, främst vad gäller sekvenser innehållande vatten och gränsdragningar mellan dröm och verklighet. Många associationer till andra filmer kan göras, såsom det regniga Blade Runner-samhället, den av stormtankar plågade protagonisten i Take Shelter och kloakjakterna i The Third Man. Den ganska Picnic at Hanging Rock-iga musiken av Charles Wain är en viktig komponent.

Smultronstället 1SMULTRONSTÄLLET (1957)
5 stjärnor DYLPC liten

Som filmvetarstudent har jag länge befunnit mig i en olustig position vilken definieras av att jag bara sett en enda Bergmanfilm. Jag har emellertid hållit en låg och fungerande profil och inte mött några komplikationer, men det hade nog allt blivit dags att alibititta på några beryktade storverk från den baskerförsedde gubben. Och som betygsstjärnorna vittnar om finns all anledning att gå vidare med detta företag. Smultronstället handlar om den gamle mannen Isak Borg (briljant spelad av Victor Sjöström) som ska resa till Lund för att bli jubeldoktor. Han berättar i en återkommande voice-over om hur han, trots sin framgångsrika karriär, känner att han misslyckats socialt och personligt. Under bilresan från Stockholm besöker han platser ur sitt förflutna och minns tillbaka på diverse episoder ur sitt liv, bland annat ungdomens lustfyllda stunder bland träden och smultronen som filmtiteln avser. Det är en vacker och varm film som lyckas vara både existentiellt diskuterande, om bland annat döden och Guds eventuella existens, och fantastiskt rolig med en underbart korrekt och rapp dialog. Den är tung och dyster men samtidigt lätt och ljus. Den är visuellt bländande, med ett foto att dö för. Särskilt utmärkande är den kafkeska drömmen som doktor Borg har i början av filmen. Den namnkunniga ensemblen ger alla bra prestationer. Sjöström, Ingrid Thulin, Bibi Andersson, Gunnar Björnstrand och Jullan Kindahl står för några av dem. Björnstrands karaktär är så mörk och uppgiven att han blir komisk, ungefär på samma sätt som exempelvis Wes Anderson brukar kombinera enorm svärta och stor komik i sina karaktärer.

”Mitt behov är att vara död. Absolut, orörligt död.”

En film att både skina upp till, skratta till, filosofera över och beröras av. Kort och gott ett mästerverk.

The Outlaw Josey WalesTHE OUTLAW JOSEY WALES (1976)
3 stjärnor DYLPC liten

Clint Eastwood har som regissör stått för många starka filmer, och själv markerar han denna krigsvästern som en av karriärens höjdpunkter. Handlingen utspelar sig under och efter det amerikanska inbördeskriget (1861-1865) och centreras kring en bonde från Missouri – Josey Wales (Clint Eastwood) – vars familj mördats av nordstatssoldater (the Union). Han vägrar acceptera unionens krigsseger, ansluter till de konfedererade (the Confederacy) och flyr, varpå han efterlyses och jagas med ett rykte som farlig och kvickhänt revolverman. Under sin resa möter han ett antal människor och har till slut samlat ihop ett litet crew bestående av bland andra en av de sista överlevarna från hans stridsgrupp i kriget, en Cherokee-indian, en Navajo-kvinna och en gammal dam från Kansas och hennes barnbarn. The Outlaw Josey Wales är en bra och charmig film med äventyr, action, härliga omgivningar, typiska västernkännetecken och en karaktäristiskt spottande, mumlande, skäggig och citerbar Clintan-karaktär. Några Sergio Leone-nivåer är den dock aldrig i närheten av. Det är mer av en glimten i ögat-historia än en ikonisk västernklassiker. Till det negativa hör en lite för lång speltid, bristande spänning, tendenser till överdriven humor och en alltför uppenbar kärlekshistoria. Men den är inte sämre än en stark trea.

Planet of the ApesPLANET OF THE APES (1968)
2 stjärnor DYLPC liten

När vi ändå talar om uppenbara kärlekshistorier är en känga till Planet of the Apes på sin plats. Jösses, vilken outvecklad, omotiverad och slentrianmässig romans. Och en stackars Linda Harrison som i en hyfsat central roll inte har något uppdrag alls förutom att attrahera blickar. Nåväl. Franklin J. Schaffners sci-fi-filmatisering räknas som en (kult)klassiker i genren och har fått både uppföljare och remakes. Den klassiska premissen är, utan att spoila något (vilket redan gjorts av det idiotiska omslaget), att ett mänskligt rymdskepp reser i tid och rum och kraschlandar på en öde planet. Efter ett tags vandring hittar astronautgruppen civilisation. Till sin förskräckelse förstår de att apor härjar i samhällets högsta positioner och människan är underordnade hus- och experimentsdjur. Människorna, med Charlton Heston i spetsen, tillfångatas och går en lång kamp för frihet till mötes. Planet of the Apes är i grunden ett mycket intressant och tänkvärt koncept som ifrågasätter människans position, makt och handlande. De vända perspektiven för människor kontra djur likaså, men samtidigt faller detta försök på flera punkter. Först och främst lever och beter sig aporna mer som människor än som apor. De har rest byggnader i mänsklig stil (med en oklar mix av antik och nutida arkitektur), de bär kläder och pratar engelska. Tidsperioden är svårbestämd då de lever mycket primitivt men ändå kan utföra avancerad hjärnkirurgi. De logiska luckorna är många. Utöver detta präglas filmen av en stark B-känsla och saknar (med vissa undantag) trovärdighet. Den är som mest intressant under den långa vandringen på den öde planeten, där en del fina tagningar återfinns, och i slutminuternas avslöjande. Men sett till helheten är filmens idé långt mycket bättre än det filmiska utförandet.

Captains CourageousCAPTAINS COURAGEOUS (1937)
4 stjärnor DYLPC liten

En bortskämd liten snorunge, son till en rik storpamp, får frukost på sängen av sin betjänt, mutar folk hit och dit för att få bra betyg och är skrytig och dryg mot sina vänner. En dag trillar han av en båt och hamnar på en mindre fiskebåt. En rejäl kulturkrock. Två världar möts. På den hederliga arbetarklassens skuta går inga av lille Harveys trick och fuskgrepp hem. Båten ska till råga på detta inte nå land förrän om tre månader, så nu är han fast i en tuff men betydelsefull situtation som presenteras med tydliga moraliska budskap om ärlighet och ödmjukhet. Trots sitt förutsägbara upplägg är Captains Courageous en mycket bra och charmigt härlig film som lever mycket på två starka huvudrollsinnehavare i den 13-årige Freddie Bartholomew (sjukt duktig) och Spencer Tracy. Den senare spelar den portugisisk-amerikanske fiskaren Manuel som Harvey, efter vissa om och men, blir vän med. Tracy är alldeles underbar. Filmen är av relativt enkelt upplägg men likväl relevant, väl utförd och med stora kvalitéer som klassisk snyftare. Den imponerar dessutom i bland annat klippning och trovärdighet i scenerna till havs. Jag är snäll och mjuk och delar ut en svag fyra. En fin film, detta.

”Yeah, ho, little fish, don’t cry, don’t cry.
Yeah, ho, little fish, don’t cry, don’t cry.”

(Från Manuel’s Love Song.)

OkuribitoAVSKED (2008)
4 stjärnor DYLPC liten

(Originaltitel: Okuribito). Japansk film, och asiatisk film i allmänhet, är inte mitt främsta område. Jag har ofta svårt att ta till mig filmer från den asiatiska kontinenten, mycket på grund av ett ofta annorlunda berättarsätt, skådespeleri och våldsamma tonskiften. Det är något jag försöker jobba med. Yôjirô Takitas Okuribito är ett sällsynt exempel på en film från regionen som jag kan njuta av fullt ut. Det beror förmodligen på att jag hittar flera identifieringspunkter i huvudkaraktären och att narrativet är väldigt västerländskt/universellt/klassiskt. Daigo Kobayashi (Masahiro Motoki) är en ung man som spelar cello i en Tokyobaserad orkester. Men när orkestern upplöses tvingas han ge upp musikkarriären och bestämmer sig, arbetslös, för att flytta tillbaka till sin hemby. Där hittar han en jobbannons i tidningen och går dit för intervju. Innan han ens hunnit förstå vad jobbet går ut på är han anställd, av en gammal man (Tsutomu Yamazaki) som snabbt agerar på instinkt. Det visar sig att jobbet går ut på att preparera lik inför begravningar, en noggrann och omsorgsfull ritual som utförs inför de anhöriga. Daigo är först mycket tveksam till en framtid inom yrket och hans omgivning ställer sig frågande, men han finner samtidigt någon form av mening i tillvaron och utvecklas som person. Avsked är en stillsam och mycket vacker film som är fylld av mer liv och värme än vad man skulle kunna tro om 130 minuter i begravningsbyråmiljöer. Cleant foto, härliga skådespelare och ljuvlig cellomusik ramar in en rörande berättelse som man gott kan fälla en tår eller två till.

Utöver ovan redovisade filmer har jag sett den trevliga Hitchcock-skapelsen To Catch a Thief (3/5) med Cary Grant och Grace Kelly som Scott har skrivit om här. Omtittar av Steven Soderberghs grymma och kliniskt äckliga Contagion (4/5), den rekonstruktionsutformade bergsklättringsdokumentären Touching the Void (3/5) och Woody Allens underskattade Small Time Crooks (3/5) har också genomförts.

Veckans topp 3

  1. Smultronstället
  2. Avsked
  3. The Last Wave
Annonser

Veckoresumé #60

I den sista veckoresumén innan söndagens Oscarsgala recenserar jag endast filmer som är nominerade på just söndagens Oscarsgala. Animation, krig, kampsport, sång och hängpungar står på veckans agenda. Trevlig läsning!

Lone SurvivorLONE SURVIVOR (2013)
2 stjärnor DYLPC

Peter Berg, regissören bakom filmer som Hancock och Battleship är tillbaka på vita duken med ett sanningsbaserat krigsdrama som följer en grupp Navy SEAL-soldater på hemligt uppdrag i Afghanistan. Deras mål – att fånga eller döda en ökänd talibanledare som ligger bakom ett flertal amerikanska soldaters död. Gruppen bestående av fyra soldater, Marcus (Mark Wahlberg), Danny (Emile Hirsch), Matthew (Ben Foster) och ledaren Michael (Taylor Kitsch) skickas ut i den afghanska vildmarken för att påbörja sitt uppdrag. Men man stöter på oväntade hinder och hamnar i fara. Lone Survivor är fullproppad med utdragna och köttiga actionscener där kulor och granater flyger runt i ofantliga mängder. Blod, stora sår och brutna ben blandas med intensivt våld som förstärks av en nästintill öronbedövande mängd ljud. Peter Berg lyckas skapa en trovärdig och kaotisk tillvaro som sällan saktar ner. Filmen är nominerad till bästa ljudmixning och ljudredigering på årets Oscarsgala. Två nomineringar den förtjänar. Men trots det råa våldet och det maffiga ljudet är resten av filmen inte mycket att hänga i julgranen. Bortsett från en scen där en mycket intressant moralfråga diskuteras består filmen av sliskiga slow-motion-scener, klyschigt militärnarrativ med machosoldater och ett par stunder av flaggviftande. Filmen försöker nyansera och balansera militärhyllningarna med att ge tittaren en liten inblick i hur afghanerna själva har det. Men det är aldrig något som man går ner i djupet på utan man snuddar endast på ytan och får det att istället se ut som ett lamt försök. Lone Survivor får en stabil tvåa i betyg.

the grandmaster

THE GRANDMASTER (2013)
3 stjärnor DYLPC

(Originaltitel: Yi dai zong shi). Auteuren Wong-Kar Wai, känd för sina vackra och långsamma dramafilmer, har i och med The Grandmaster begett sig in i kampsportens ädla värld. Filmen följer kampsportsmästaren Ip Man (Tony Leung Chiu-Wai) och hans liv från 1930-talets Kina fram till hans senare år som tränare åt bland annat Bruce Lee. Ip Man ligger bakom en särskild kampsport vid namn Wing Chun som med hjälp av Wong-Kar Wais regi och Philippe le Sourds foto inte bara ser cool och badass ut utan också fantastiskt vacker. Filmens få men makalöst mästerliga kampsportsscener blandar häftiga miljöer med otroliga slag och sparkar och Wong-Kar Wais favoritfilmknep – slow-motion. Tony Leung gör sitt sjunde samarbete med Wong-Kar Wai och gör ett strålande jobb. Vid sin sida har han Ziyi Zhang (som spelar en konkurrerande kampsportsmästare) som även hon gör en fenomenal insats. De spelar båda tillbakadragna karaktärer med stillsamma ansiktsuttryck men som med enbart sina ögon får fram en mängd känslor och subtila uttryck. Det är skådespel på en mästerlig nivå och passar filmens kampsportstema perfekt där disciplin och fokus är det viktigaste. Handlingsmässigt är The Grandmaster precis som fight-scenerna en vackert och stillsamt berättad film. Den är dock i vissa stunder en aning segdragen, särskilt i filmens slutskede. Men på det stora hela är The Grandmaster ett vackert konstverk med utsökt foto, grymma kampsportsscener och fantastiskt skådespel. Filmen är nominerad till två Oscars, en för bästa foto och en för bästa kostymdesign. Filmen får en stark trea i betyg.

20 feet from stardom

20 FEET FROM STARDOM (2013)
2 stjärnor DYLPC

Bakgrundssångare och -sångerskor är enligt denna Oscarsnominerade dokumentär ett bortglömt släkte som inte alltid får den uppmärksamhet de förtjänar. 20 Feet from Stardom intervjuar kända kör- och bakgrundsvokalister som Darlene Love, Judith Hill, Lisa Fischer och många fler och djupdyker i deras respektive karriärer. I dokumentären får vi även höra visdomsord från många av de stora artister och band som har arbetat med dessa sångerskor. Bruce Springsteen, Sting, Mick Jagger, Keith Richards är några av dem. Detta är en dokumentär som bjuder på härlig musik och intressanta arkivbilder från klassiska konserter och artister till den grad att mitt intresse snarare föll på själva musiken och arkivbilderna än sångerskornas berättelser. För visst kan de sjunga, de är fantastiskt skickliga och har grymma röster men dokumentärens sätt att berätta om individernas liv är kantat av ett pretentiöst narrativ. Filmen består egentligen bara av en grupp personer som tycker synd om sig själva och talar om de orättvisor som har gjort att de inte har fått chansen att starta solokarriärer. Nu kanske jag låter hård och elak. Självklart ska man kritisera orättvisor och kunna tycka synd om sig själv. Problemet med 20 Feet from Stardom är att det i princip är det enda som diskuteras. Det blir efter en stund repetitivt och överdrivet, särskilt när argument blandas med en gnutta översentimentalitet. Bra musik men tröttsam dokumentär. Betyget sjunger sig fram till en stabil tvåa.

inside llewyn davis

INSIDE LLEWYN DAVIS (2013)
2 stjärnor DYLPC

Coen-brödernas senaste utspelar sig i 60-talets New York, närmare bestämt på folkmusikscenen i stadsdelen Greenwich Village. Filmen följer under en vecka den fattige och egocentriske folksångaren Llewyn Davis (Oscar Isaac). Llewyn försöker slå sig fram som artist i en stad där konkurrensen är hög. Han är till synes hemlös och övertalar sin ex-flickvän Jean (Carey Mulligan) och hennes pojkvän Jim (Justin Timberlake) att få sova över där medan han försöker få igång sin karriär. Inside Llewyn Davis är en ytlig film där det är uppenbart att mer fokus har lagts på det visuella såsom kläder, miljöer och foto samt musik än själva narrativet. Något som endast håller en stund av filmens speltid. Handlingsmässigt är filmen rent utav rätt tråkig och oengagerande. Melankoliska folksånger varvas med scener där Llewyn Davis klantar sig och är allmänt otrevlig. Men inte mycket mer händer och filmen sjunker snabbt ner i en ändlös virvel av trötthet. Fotot är Oscarsnominerat, något jag inte kan hålla med om. Filmen ser ut att ha applicerats med ett grått Instagram-filter som gör att allt ser ut att vara gjort av mjukt ull. Skådespelet är däremot filmens ljuspunkt med härliga insatser av Isaac, Mulligan och Timberlake. Även John Goodman får en liten men härlig roll som gör att filmen för en kort stund blir sevärd. Inside Llewyn Davis är en otroligt överskattad och oengagerande film. Betyget spelar sig fram till en stabil tvåa.

Nebraska

NEBRASKA (2013)
4 stjärnor DYLPC

Oscarsjuryns favorit Alexander Payne är tillbaka efter 2011 års Oscarshyllade The Descendants. Den här gången tar Payne med oss på en svartvit, stillsam och småmysig resa i Nebraska. Woody Grant (Bruce Dern) är en gammal och gaggig man som envist har bestämt sig för att bege sig till staden Lincoln i Nebraska för att hämta ut en miljon dollar i vinstpengar som han tror sig ha vunnit från ett brev han har fått hemskickat. Woodys fru Kate (June Squibb) och deras söner David (Will Forte) och Ross (Bob Odenkirk) inser snabbt att brevet endast är fejk och reklam för att locka kunder. Men Woody insisterar på att han har vunnit och David känner sig tvungen att köra sin far till Lincoln för att bevisa att vinsten inte är riktig. Vad som följer är en roadtrip med släktmiddagar, barrundor och grannbesök. Nebraska är en trevlig och behaglig film med en grupp sorgliga men också roliga karaktärer som alla har olika uppfattningar om Woodys ”prispengar”. Ett härligt och finurligt manus ges liv av fina prestationer från samtliga (Dern är nominerad till bästa manliga huvudroll). Kemin mellan de fyra familjemedlemmarna är stark men också medvetet irriterad. Kate klagar konstant på Woodys förvirrade mentalitet och sönerna försöker utan framgång att övertala Woody att han inte har vunnit några pengar. Woody själv drömmer om hans gamla vänners avundsjuka miner när de ser han glida förbi med nya saker han köpt för pengarna. Nebraska är en sorgsen, rolig och hjärtvärmande film om en grupp osäkra och olyckliga karaktärer. Det är en film som känns realistisk i och med ett trovärdigt manus och jordnära prestationer. Betyget blir en svag fyra.

jackass presents bad grandpa

JACKASS PRESENTS: BAD GRANDPA (2013)
3 stjärnor DYLPC

Johnny Knoxville står i centrum som 86-årig pervers gubbe i denna Jackass-producerade spelfilmen. Eller är det en spelfilm? Bad Grandpa är unik då den använder sig av det klassiska Jackass-upplägget med dolda kameror, skämt och stunts inför ovetande fotgängare. Men den involverar också en story med karaktärer mitt i allt kaos av offentlig förnedring. Knoxvilles karaktär Irving Zisman har precis förlorat sin fru och bestämmer sig för att ha en begravningsceremoni. Under begravningen dyker Irvings dotter upp med sin 8-åriga son Billy (Jackson Nicoll) och dumpar ansvaret på Irving att hand om pojken. Irving bestämmer sig för att skjutsa Billy till sin far i North Carolina för att slippa vara ansvarig för pojken. En roadtrip inleds och Irvings och Billys relation blir starkare ju mer galna upptåg de utför. Och galna upptåg är bara början! Filmen bjuder på minst lika knäppa stunts och spratt som i Jackass. Irving springer runt med extrem hängpung på en manlig strippklubb. Billy deltar i en skönhetstävling för småflickor. Den udda duon dricker sig fulla, snattar, bajsar på sig och mycket mer. Det är på samma nivå som i Jackass och kan vara svårt att uppskatta om man har lätt att bli provocerad. Det är vågat, kontroversiellt och smaklöst men för det mesta väldigt roligt. Det är svårt att inte skratta och tycka om den smarte och finurlige Billy och den perverse och vilde Irving. Både Nicoll och Knoxville gör roliga och bra skådespelarinsatser. Filmen lyckas vara intressant hela tiden trots en väldigt simpel story. Bad Grandpa är Oscarsnominerad för bästa hår och smink, vilket den verkligen förtjänar. Knoxvilles gubbsmink är imponerande detaljerat och välgjort. Bad Grandpa får en stabil trea i betyg.

The Croods

THE CROODS (2013)
3 stjärnor DYLPC

The Croods kallas en familj grottmänniskor vars vardag består av att jaga djur och sova i en mörk grotta. Pappan Grug (Nicolas Cage) är ledaren i familjen och värnar om sin familjs säkerhet. Han tillåter inte familjen att vistas utanför grottan under natten då det kan finnas farliga djur. Familjen lever ett rutinmässigt liv men tonårsdottern Eep (Emma Stone) är trött på deras uppstyltade liv. Hon vill ut och upptäcka världen. När Eep en dag smyger ut från grottan stöter hon på den mer ”moderna” människan Guy (Ryan Reynolds) som berättar att världen håller på att gå under men att det finns en avlägsen plats, ett paradis som kommer att överleva undergången. Guy är själv på väg dit och övertalar Eep att följa med. När hon berättar om idén för sin familj möter hon starkt motstånd. Men när familjens grotta förstörs av en jordbävning blir de tvungna att följa med Guy och Eep. Likt Nebraska och Bad Grandpa involverar denna animerade film en roadtrip. Men i det här fallet är det inte USA:s motorvägar utan en vild fauna av märkliga och farliga djur som ska passeras. Det är just den breda variationen av udda djur och färgglada platser som gör The Croods till en fartfylld och underhållande resa. Allt från pirayaliknande fågelsvärmar till stenvalar (helt enkelt stora stenar som är valar, har du inte sett sådana förut?) hotar familjens säkerhet. Dialoger och skämt är snabba och för det mesta roliga. Karaktärer likaså. Filmens budskap om sammanhållning och vänskap är generiskt och tråkigt nog väldigt likt de flesta andra animerade filmer nuförtiden. Men den visuella stilen och det fartfyllda manuset är tillräckligt fräscht för att underhålla hela vägen ut. The Croods får en stabil trea i betyg.

Ernest Et Celestine

ERNEST ET CÉLESTINE (2013)
4 stjärnor DYLPC

Världen är uppdelad i två nivåer. I kloakerna lever mössen och på marknivå lever de stora björnarna. Célestine är en ung musflicka som bor på barnhem. Hon är trött på sitt rutinmässiga liv och har alltid fascinerats av björnvärlden. Men mössen får lära sig vid tidig ålder att björnar är onda och farliga och att man aldrig ska umgås med dem. Célestine har svårt att tänka sig det och smyger då och då upp genom kloakerna till björnvärlden. En dag på besök i den främmande världen stöter hon på den fattiga och hungriga björnen Ernest. De börjar snabbt fatta tycke för varandra och blir goda vänner. Célestine hjälper Ernest att mätta sin hunger genom att hjälpa honom att bryta sig in i en godisbutik. Men butiksägaren upptäcker de två vännerna. Ernest och Célestine lyckas fly men efterlyses och jagas av både mus- och björnpolisen för deras brott. På endast en timme och tjugo minuter lyckas denna fransk-belgiska animerade film introducera en detaljerad värld med två underbara huvudkaraktärer och berätta en fin och hjärtvärmande berättelse om vänskap. Handlingen är trots sin enkelhet en fantastiskt vacker sådan. Det är mysigt, härligt och allmänt gulligt när de två vännerna interagerar. Filmen ser ut att vara handritad och har ett vattenfärgsutseende. Helt klart en av 2013 års snyggaste filmer och en frisk fläkt i en genre som domineras av datoranimering. Ernest et Célestine är en underbar liten film som förtjänar sin Oscarsnominering (för bästa animerade film). Stabil fyra i betyg.

Veckans topp 3

  1. Ernest et Célestine
  2. Nebraska
  3. The Grandmaster

Veckoresumé #59

Med en vecka kvar till Oscarsgalan jobbar vi nu in i det sista för att uppdatera oss och erbjuda lite relevant läsning inför helgens filmfest. Nedan redogör jag för tre nominerade dokumentärer, en nominerad kvinnlig huvudroll och en precis lika nominerad utländsk film. Dessutom en skum Villeneuve-rulle, en 90-talsvästern med Matthew McConaughey som Chris Coopers pappa (!), en tysk bergsbestigning på 30-talet, en ubåtskryssning som inte går så bra, en trailerröstkomedi av Lake Bell, en kreativ Woody Allen, en krigskupp med Christopher Walken och en dokumentär om Mitt Romney. Go!

The Act of KillingTHE ACT OF KILLING (2012)
3 stjärnor DYLPC

Indonesien var under mitten av 60-talet en plats för krig, mord och död. Den antikommunistiska armén gav så kallade death squads uppdraget att döda misstänkta motståndare, ett dödande som man snart tappade kontrollen över och som resulterade i över 500 000 dödsoffer. I The Act of Killing låter regissören Joshua Oppenheimer några av dödstruppernas ledare samlas i en studio och rekonstruera sina handlingar i en film. En av dem, Anwar Congo, ska ha dödat ungefär tusen personer, ofta genom strypning. Skadade av dödandet verkar männen iögonfallande oberörda av, och ibland till och med stolta över, sina handlingar när de spelar upp olika mordvarianter som både gärningsmän och offer. Eftersom de själva får utforma filmen (alltså filmen i filmen) som de vill blir det en absurd slutprodukt som med drag av gangster, musikal och västern spelar upp förfärliga scener. The Act of Killing dokumenterar denna process och återkopplar till individernas fortsatta liv efter massmorden. De har inte straffats för sina dåd utan snarare sjunkit undan i en ”normal” tillvaro. I vissa sammanhang har de till och med hyllats för vad de gjort. Det är, för att yttra det uppenbara, helt sjukt. Det går inte, om jag ska tala utifrån mig själv, att relatera till deras historia och de fruktansvärda handlingar de bär ansvaret för. Utan ett alltför tydligt narrativ låter Oppenheimer kameran rulla och ger åskådaren möjlighet att på egen hand ta in och reagera på innehållet. Detta ger både positiva och negativa effekter. Positivt är att man till stor del slipper övertydlighet, ett för starkt ställningstagande från dokumentären eller annan påverkan. Negativt är att dokumentären blir för lång (två timmar och 39 minuter) för att den ska engagera hela vägen och det blir stundtals svårt att hålla intresset uppe. Visserligen kanske jag ska kritisera mig själv för det – jag kanske är för slö som tittare? Kanske har de engagemangsmässiga svårigheterna med omöjligheten att relatera till ämnet att göra. Men jag kan tänka mig att någon av de nedklippta versionerna (115 respektive 95 minuter) är vassare. Slutscenen, när någon form av förstånd verkar springa ikapp Anwar Congo, är stark.

Cutie and the BoxerCUTIE AND THE BOXER (2013)
3 stjärnor DYLPC

En gullig liten dokumentär om ett japanskt konstnärspar i New York som har varit gifta i 40 år. Ushio Shinohara är en 80-årig neodadaistisk konstnär vars konst framträder som exempelvis stora motorcykelskulpturer eller enorma kartongskivor som han sätter upp på väggen och slår på med målarfärgsdroppande boxningshandskar. Hans fru, Noriko, gör bland annat serieteckningar. Cutie and the Boxer porträtterar dessa två, visar upp deras konst och berättar om deras fina men problematiska äktenskap. Ushio har genom åren haft alkoholproblem och pengar har periodvis varit en bristvara. Noriko har varit missnöjd med att hennes roll alltför ofta blivit sekundär till Ushios, trots att även hon har stora konstnärliga ambitioner. De har haft motgångar genom relationen, men aldrig utan en underliggande kärlek, vilken är vad som fått dem att hålla ihop så länge. Cutie and the Boxer är en snygg dokumentär som använder de konstnärliga tillgångarna hos filmens huvudpersoner på ett kreativt sätt. Det är en fin berättelse som skänker ett litet leende, men så mycket mer blir det kanske inte på 82 minuter. Den är liksom The Act of Killing Oscarsnominerad, men enligt mig bör ingen av dem vinna. I mina ögon är den rättmätiga vinnaren den egyptiskamerikanska The Square.

Dirty WarsDIRTY WARS (2013)
2 stjärnor DYLPC

En dokumentär som verkligen inte bör vinna nämnda pris är denna om en grävande journalist som är sjukt nöjd med sig själv. Eller, förlåt mig, det är kanske USA:s hemliga krigföring den handlar om. Jeremy Scahill jobbar som undersökande journalist för veckomagasinet The Nation och är även författare. I Dirty Wars tittar han närmare på JSOC, USA:s Joint Special Operations Command, vars uppdrag bland annat är att skydda landet och att eliminera dess fiender. Han undersöker hur lagliga och moraliska dessa åtaganden är och har varit, och kommer fram till att de ofta är varken det ena eller det andra. Han träffar människor i Mellanöstern vars familjer och vänner fallit offer för USA:s brutala – och ofta hemliga – metoder, vilket givetvis är hemskt. Deras berättelser är starka. Det som sker är inte okej någonstans. Men är det någon överraskning att USA gör vedervärdiga saker för ”landets säkerhet”? Nej. Krig är smutsigt, det vet vi. För att göra en dokumentär på ämnet krävs, i min åsikt, en större poäng av något slag och att ny fakta läggs fram på bordet. Det tycker jag att Scahill och regissören Rick Rowley misslyckas med och att de fastnar i ett fokus på hur sjukt det är att USA fortsätter att hemligt gå fram i ”fiendeland” och döda oskyldiga, vilket knappast kan betraktas som ny fakta. Vidare hamnar Scahill i, för att citera IMDb:s synopsis, en ”unexpected journey” (utan hobbitar dock) där han försöker gräva djupare i sin story och blir nekad information (oj, oväntat) av statens olika relevanta enheter och därefter gråter ut om hur sjukt det är att de inte säger något, under i princip hela filmen. Anar ni en irriterad ton i denna text? Förståeligt, för jag är irriterad. På Jeremy Scahill. Han är otroligt egocentrisk, placerar ständigt sig själv i filmens mitt och berättar med en sensationalistisk ton om sina tappra försök att ”uncover the truth”. Han hade nog helst av allt velat spela huvudrollen i en All the President’s Men 2. Det klandrar jag honom i så fall inte för (vem skulle inte vilja det), men dude! Ta ett steg tillbaka och låt storyn tala för sig själv. Filmen är utöver en irriterande huvudperson (naturligt nog) extremt vinklad och USA-kritisk. Det är kanske inget problem, så länge man har en nypa salt att tillämpa, men känns stundtals obefogat sett till ett bristande perspektiv. Dirty Wars är, även om mitt betyg färgats av en genomträngande irritation, sämst av de Oscarsnominerade dokumentärerna.

MaelströmMAELSTRÖM (2000)
3 stjärnor DYLPC

Vafalls? Det här är ju ingen dokumentär! Nej, det här är ett svårbegripligt kanadensiskt drama av Denis Villeneuve, mannen som senare gjort filmer som IncendiesEnemy och Prisoners. Filmen följer en ung kvinna med det glassiga namnet Bibiane Champagne, spelad av Marie-Josée Croze, som upplever en fragil period i sitt liv. Vi får veta att hon är dotter till en kändis, har hand om tre klädbutiker som går dåligt, har gått igenom en abort, kämpar med droger och alkohol, har mentala problem och mår allmänt dåligt. Som om inte det vore nog är hon inblandad i en bilolycka, vars konsekvenser blir betydelsefulla på många olika sätt och leder till ett möte med en ny person i hennes liv. Bland annat behandlas slumpen och just möten mellan personer på ett intressant sätt. Av de av Villeneuves filmer jag sett är Maelström den överlägset knepigaste och mest svårtolkade av dem. Den är berättad genom metaforer och symbolik, med fisk och vatten som genomgående teman, vare sig det handlar om fiskhandlare, duschar, fisklukt i bilen eller självmordsförsök i en hamn. Och just det: historien berättas av en fisk. Som oturligt nog blir halshuggen innan den hinner avslöja hemligheten bakom vår existens. Filmen känns genomgående skum, är ganska mörk och är aldrig helt tydlig i vad den vill säga. Detta på gott och ont. Den är estetiskt tilltalande i sitt bildspråk och valet av musik (ofta klassiska symfonier) och har en sådan där oförklarlig känsla av att man inte riktigt kan greppa den. En konstig och udda film som kittlar i lite sköna tankebanor – det går säkert att dra paralleller till Enemy. Tre starka stjärnor!

Blue JasmineBLUE JASMINE (2013)
4 stjärnor DYLPC

Woody är tillbaka, och det med besked! Efter trött turistande i Rom har han åter landat i Amerika och gjort en av sina mörkare filmer, med en helt fenomenal Cate Blanchett i huvudrollen. I ett flashback-baserat narrativ som växlar mellan nutid och dåtid skildras Jasmines (Blanchett) liv, vilket gått från rikt, lyxigt, gift och lyckligt till ensamt, fattigt, alkoholiserat och plågsamt. Hennes före detta man (Alec Baldwin) visade sig vara en skojare och som blåst folk på pengar, och eftersom hans äktenskap med Jasmine var byggt på de pengarna föll inte bara hans liv ihop utan även hennes. Hon flyttar in hos sin syster Ginger (Sally Hawkins), vars liv är långt ifrån det lyxliv som Jasmine är van vid. Jasmine förnekar ständigt sina problem, och mötet med verkligheten blir jobbigt. Småroligt såklart – det finns ju en Woody Allensk humor – men framförallt smärtsamt och mörkt. En film om och med lögner, förnekande, alkoholproblem, uppgång och fall i klassamhället, relationer, fördomar, kulturkrockar, acceptans, ansvar och lite annat smått och gått. Woodys manus är lysande, Blanchett rakt igenom suverän och Hawkins mycket bra. Bra biroller även från Baldwin, Bobby Cannavale, Peter Saarsgard och Louis C.K. Långt ifrån alla Woody Allen-filmer är gripande, men Blue Jasmine är just det. En av hans bästa.

Lone StarLONE STAR (1996)
3 stjärnor DYLPC

Vafalls? Nu är det ju inte ens 2000-tal längre! Vad gör du David?! Vad jag gör är att jag bjuder på en lite bortglömd sheriffhistoria av indieregissören John Sayles, med Chris Cooper i huvudrollen. I Texas, nära den mexikanska gränsen, hittas ett skelett tillsammans med en gammal Texas Rangers-stjärna. Sheriff Sam Deeds (Cooper) undersöker fallet och leds in på en kartläggning av sin far, den tidigare sheriffen Buddy Deeds (Matthew McConaughey) samt den ännu tidigare sheriffen Charlie Wade (Kris Kristofferson). Vilka var de egentligen och hur pass rent mjöl hade de i sina påsar? Wades våldsamma tillvägagångssätt som sheriff har ifrågasatts och Buddy Deeds är av stadens befolkning ihågkommen som en hjälte, medan Sam minns honom som en oansvarig far. Vid sidan om detta mystiska och viktiga fall följs ett sidospår i form av en möjlig kärlekshistoria mellan Sam och hans barndomsvän Pilar (Elizabeth Peña). Filmen tar upp problematiska ämnen för det geografiska området, som illegal invandring, rasism och våld och frågan kring vem som egentligen har rätten till vilken landyta. Narrativet påminner om Blue Jasmine:s i det att storyn vecklas ut genom flashbacks, vars övergångar faktiskt är bland de mest flytande och subtila jag har sett. Utan att klippa i en enskild scen låter man kameran flyta fram genom exempelvis ett rum för att landa i detsamma fast i en annan tidsperiod. Snyggt! Bland skådespelarna skiner Chris Cooper (som vanligt) medan Kris Kristofferson gör en smått skrämmande roll och Elizabeth Peña gör en fin roll även hon. När man har köpt illusionen av hans faderskap till Cooper kan man även njuta av en mycket liten roll av Matthew McConaughey. Frances McDormand gör också ett kul inhopp. Filmen i sig tappar i tempo och håller inte sin högstanivå under alla 135 minuter. Men bra är den.

The Broken Circle Breakdown

THE BROKEN CIRCLE BREAKDOWN (2012)
4 stjärnor DYLPC

Off to Belgien, men med USA som fortsatt centralt tema. Detta belgiska relationsdrama är Oscarsnominerat för bästa utländska film och handlar om en cowboy-romantiker (Johan Heldenbergh) och en tatuerare (Veerle Baetens) som inser att de båda uppskattar bluegrass-musik, förälskar sig i varandra, flyttar ut på landet och lever ett fantastiskt och kärleksfullt liv där allt ser ljust ut. Men livet är inte ljust hela vägen, och när deras barn får cancer vid sex års ålder ställs deras relation på prov, och då har mörkret bara knackat på dörren. Tidshopp verkar vara ett gemensamt drag för många av veckans filmer, för precis som i Blue Jasmine följer vi parallellt två skeden av Didier och Elises relation vilka genom korsklippning vävs samman och skapar en puckelpist av lycka, eufori, kärlek, passion och sorg, depression, gräl, tvivel och andra saker som hinner drabba ett par och en familj som går igenom det bästa och det värsta som en familj kan möta. Filmen är relativt förutsägbar – man kan känna av rätt snabbt i vilken riktning den rör sig – och tydlig i sina karaktärer, möjligen övertydlig i slutet när Didiers ateism ställs mot Elises tro på livet efter döden. Regissör Felix Van Groeningen vill också få in lite väl mycket åsikter i samma veva när han kritiserar USA och hur religion där hindrat stamcellsforskning, en del av filmen som blir alltför outvecklad för att den ska kännas naturlig. Detta är dock bara paranteser, för i mångt och mycket är The Broken Circle Breakdown en oerhört välregisserad, välspelad, välklippt – och diverse andra ord med välprefixet – film. Skådespelarna är starka båda två, framförallt Baetens, och flashback-redigeringen skapar skarpa kontraster som gör att hjärtat hoppar lite hit och dit under filmens gång. De varma musikinslagen (just det, de är musiker båda två) tillför ytterligare energi till en intensiv och medryckande film som är omöjlig att inte engagera sig i, trots att det är en berättelse som berättats förut. Till slut sitter man där, lite mörbultad, när eftertexterna rullar och visst tusan ska man belöna det med ett högt betyg.

NordwandNORDWAND (2008)
2 stjärnor DYLPC

(En: North Face). Inte så långt från Belgien bestämmer två tyska pågar sig 1936 för att utmana ”Alpernas sista problem”, berget Eigers nordsida, i de schweiziska alperna. Det är ett livsfarligt företag och det är inte utan stor tveksamhet och rädsla de fattar beslutet att anta utmaningen. Eftersom ännu ingen bestigit Nordwand och det ligger hett eftertraktad prestige i att göra det får de konkurrens från andra team. Handlingen går inte ut på så mycket mer än så, och det behövs inte. Vi snackar ju bergsbestigning – hur spännande är inte det? Filmen är fint fotad och placerad i vackra miljöer, har stabila skådespelare, en klart intressant story (baserad på verkliga händelser) och är för det mesta kompetent berättad. Spänningen finns från och till, men blir aldrig så tilltagande som jag hade hoppats att den skulle bli. Detta av främst två anledningar, två svagheter hos filmen som jag vill påstå blir förödande för hela slutprodukten. Det finns stor potential i filmen, men den når inte ut. För det första är musiken, och framförallt användningen av musiken, horribel. Den är överallt och hela tiden och hopplöst förutsägbar, smörig, ointressant och överdriven. Filmen är som bäst i de få stunder man låter naturen och dess tystnad tala för sig själv. Det är då man uppnår intensiv stillhet och laddad atmosfär – realism kanske är ordet? För filmen blir nu snarare väldigt filmisk, matinéaktig, på ett negativt sätt. För det andra är upplösningen, lite på samma poäng, alldeles för klyschig och tydligt orealistisk. Där tar en sidohistoria med en ung kvinnlig tidningsfotograf överhanden och filmen övergår i totalt överdramatiserad kärlekshistoria som inte alls känns realistisk eller ens passande för detta bergsklättrardrama. Det är så synd att det blev så här, för i sina bästa stunder inser man hur bra detta hade kunnat bli. Nåväl, en stark tvåa blir det till Nordwand, och helt osevärd är den absolut inte. Men den hade som sagt kunnat vara mycket bättre. På ämnet kan jag för övrigt rekommendera dramadokumentären Touching the Void (som jag dock såg för otroligt längesedan, varför jag får utfärda en viss reservation på den rekommendationen) samt uppmana till pepp och hopp för att de kommande Mount Everest-filmerna Everest och The Summit ska falla väl ut.

BelowBELOW (2002)
3 stjärnor DYLPC

Än mer orealistiskt blir det logiskt nog i detta ubåtsmysterium, även det placerat i en svunnen tid, närmare bestämt mitt under det brinnande kriget 1943. Ubåten USS Tiger Shark (underbart namn?) är på väg genom Atlanten hem mot Connecticut när man plockar upp tre överlevande från ett brittiskt sjukhusskepp som skjutits i sank. En av dem är kvinna, vilket i klassisk ubåtsvidskeplighet innebär otur. Oturen infinner sig mycket riktigt snart därefter i form av mystiska ljud och syner som drabbar besättningen, tekniska problem som gör att ubåten inte kan stiga till ytan som planerat samt i händelser kopplade till historien kring ett tidigare dödsfall vid vilket den förre kaptenen slagit i huvudet och drunknat under mystiska omständigheter. Lite undervattenskrigsfilm, lite spökhistoria, lite allmänt mysterium och lite Bruce Greenwood som stenhård befälhavare. Dessutom en sjukt otippad casting med Zach Galifianakis som besättningsman. Manusförfattandet är också ganska otippat i det att Darren Aronofsky varit med och skrivit. Han producerar även filmen. Below är inte särskilt trovärdig, om man nu hade förväntat sig det, och den är långt ifrån någon kanonfilm. Men den är småspännande, lite sådär kusligt mysig och en alldeles utmärkt bakisfilm på en söndagsförmiddag.

In a World...IN A WORLD (2013)
3 stjärnor DYLPC

Lake Bell har skrivit manus, regisserar och spelar huvudrollen i en lättsam komedi om den smala trailerröstbranschen. (Titeln anspelar på den klassiska inledningsraden ”In a world” som kan fortsätta med exempelvis ”where David Sjoegren is the superior leader of the universe and mankind is doomed”). Carol (Bell) är en 30-årig röstcoach som fortfarande bor hemma hos sin pappa, den berömde voice-over-mästaren Sam Sotto (Fred Melamed). Carol vill själv slå sig fram i samma yrke och utmana den mansdominerade branschen, där hon har oddsen emot sig. Det hela mynnar ut i ett slags prestigefylld tävling där tre personer alla försöker landa uppdraget att göra rösten till en kommande trailer: Carol, hennes pappa och den rike lyxliraren Gustav Warner (Ken Marino), som allmänt ses som Sam Sottos efterträdare. Problem uppstår när de inte riktigt har koll på varandra och springer in i varandra i olika sammanhang utan att veta vem den andre är, och allt blir väldigt rörigt. In a World… är en trevlig komedi som underhåller lite lagom, utan att för den delen vara jätterolig. Den har några riktigt sköna ögonblick, men skrattsalvorna uteblir. Storyn och dramaturgin har inga särskilda egenskaper som utmärker den, men i filmens ämnen och tematik finns några intressanta poänger, som den feministiska infallsvinkeln till det mansdominerade Hollywood. Slutpartiet blir lite ruschat och tillrättalagt, men annars är filmen rätt avslappnad och behaglig. Kortfattat en trevlig film men ingenting speciellt.

Stardust MemoriesSTARDUST MEMORIES (1980)
3 stjärnor DYLPC

För att återknyta till Blue Jasmine, med vilken Woody Allen gör något relativt mörkt, spelar han i Stardust Memories en berömd komediregissör som helst av allt vill göra allvarlig film och bli uppfattad som en seriös man. Inspirerad av Fellinis  gör han en metatematisk film som återspeglar mycket av Woody Allen som person. Han är känd för sina komedier och sin träffsäkerhet vad gäller humor och timing, men uttalar sig ofta om sin ångest och sin paranoida personlighet. Han tar här upp många tunga ämnen som existens, religion och död, samtidigt som den sedvanliga Allen-humorn ständigt finns närvarande. Vissa saker bara skrattar man rakt ut åt, som när en liten pojke helt plötsligt bara lyfter från marken och flyger iväg, helt oväntat. Dialogen knyts ofta till Sandy Bates (Allen) flera olika kärleksintressen varav en är den unga och intellektuella Daisy (Jessica Harper), en är den mognare och vuxnare Isobel (Marie-Christine Barrault) och en är den sexiga men instabila Dorrie (Charlotte Rampling). En av Woodys mest konstnärligt utformade filmer som tar många friheter och experimenterar med hur man kan berätta en historia. Den har delat publiken och gjort vissa missnöjda och andra imponerade. Jag tillhör, med viss försiktighet, den sistnämnda kategorin. Stardust Memories är rolig, tänkvärd, smart, intressant, estetiskt häftig och välskriven. Skådespelarna är klockrena för det mesta, framförallt en bländande Charlotte Rampling och Woody som är underbar. Det svartvita fotot används på ett oerhört snyggt sätt. Den är något ojämn och kanske lite för kort för att den ska kännas helt fullständig, men på gränsen till en fyra i betyg.

The Dogs of WarTHE DOGS OF WAR (1980)
3 stjärnor DYLPC

Det första som slog mig när jag såg denna krigsdramaspionthriller var vilken sexbomb Christopher Walken anno 1980 var. Men det ska jag inte diskutera här. The Dogs of War är baserad på Frederick Forsyths roman med samma namn, om en före detta soldat (Walken) som får i uppdrag att resa till den fiktiva västafrikanska staten Zangaro för att fotografera och undersöka platsen. Han blir fortsättningsvis tillfrågad att leda en kupp för att störta landets diktator, en affär som har sina grunder i USA:s intressen för Zangaros naturtillgångar. Förutom ren vapenaction fokuserar filmen främst på det hemliga spelet och planeringen bakom den farliga aktionen, med partier inte helt olika filmer som The French Connection. Det är mer av ett politiskt thrillerdrama än en krigsfilm. Utförandet är helt okej och visst funkar den, trots att den fiktiva biten gör att jag ställer mig något tveksam till hur intressant storyn egentligen är. Det kanske hade varit mer givande med någon form av historisk förankring än att placera den i ett påhittat land? Men utan likheter till den verkliga världen är den absolut inte. Settingen är ändå bra med passande miljöer, en förhållandevis engagerande intrig, stabila skådespelare (även Tom Berenger i en stor roll) och en skön lite politisk spiontouch på det hela. The Dogs of War är inget storverk, men en fullt godkänd och mestadels bra film.

MittMITT (2014)
4 stjärnor DYLPC

En Netflix-distribuerad dokumentär (som således också finns att se på Netflix) om den förlorande kandidaten i det amerikanska presidentvalet 2012. För det är så vi minns honom, som en förlorare. Därför är han ett intressant objekt för en dokumentär, särskilt för oss som inte vet överdrivet mycket om honom som person. I Mitt följer filmaren Greg Whiteley Mitt Romney och hans familj från det att han 2006 bestämmer sig för att ställa upp i racet för presidentposten, vidare under kampanjperioden inför presidentvalet 2008, efter vilken han inte lyckades ta sig hela vägen, fram till och med 2012 års kampanj. Det mest spännande med Mitt är att det är en dokumentär som trots sitt ämne inte alls handlar om politik. Det är snarare en film om en familj och en familjefar, man och yrkesman och hur dessa roller samspelar med familjen och privatlivet, samt vad som krävs av familjemedlemmarna för att en presidentkandidatssatsning ska vara genomförbar. Även om klipp från debatter och TV-intervjuer naturligtvis infogas fokuserar filmen i huvudsak på det vi aldrig fick se, livet bakom de klassiska kulisserna och vad som egentligen sägs i soffan där familjen sitter samlad och inväntar ett livsavgörande rösträkningsresultat. Jag är långt ifrån påläst nog för att kunna uttala mig om Mitt Romneys politik, men efter att ha sett den här dokumentären handlar en av mina eftertankar om hur lätt det är att döma en person efter TV-framträdanden och offentliga tal, och hur man då bedömer yrkesmannen Mitt Romney och missar hela människan Mitt Romney. En stor poäng som filmen belyser. Mitt är långt ifrån en perfekt dokumentär, då den saknar en hel del kontextualisering och till exempel inte presenterar vissa viktiga personer tillräckligt tydligt. Man gör även ett stort hopp i tiden på flera år, vilka inte täcks alls. Men tillgången till material, exklusivt sådant som man aldrig sett förut, är enormt värdefullt och spännande att ta del av. Därför blir Mitt ändå en mycket sevärd och fascinerande dokumentär, stundals även smått rörande. En svag, svag, fyra.

För er som mot förmodan orkat ta er ända hit och fortfarande suktar efter mer läsning kan jag hänvisa till vårt lilla tack till Philip Seymour Hoffman, mina recensioner från Göteborgs filmfestival (bl a Dallas Buyers Club, All Is Lost, Her, Locke och Child of God) samt recensionen av Oscarsgalans dokumentärkategoris bästa, The Square.

Är ni som jag och inte kan få nog av titanen Matthew McConaughey gör han en alldeles förträfflig insats i videon till Butch Walker and the Black Widows Synthesizers, vilken ni hittar här. Och så utgår jag givetvis ifrån att ni följer True Detective. Om inte är det dags att ni börjar se över era liv och fundera på vad ni egentligen håller på med. Keep livin’!

Veckans topp 3

  1. The Broken Circle Breakdown
  2. Blue Jasmine
  3. Mitt

Veckoresumé #58

Oscarsgalan närmar sig med stormsteg och både jag och David är förväntansfulla och sugna på ännu en helnatt bland Hollywoods elit. Vi kommer som förra året bjuda på våra tippningar kring årets nominerade. Därför har det stora arbetet med att se så många av de nominerade som möjligt börjat. Men först en veckoresumé åt folket!

Captain Phillips

CAPTAIN PHILLIPS (2013)
4 stjärnor DYLPC

Pirates of the Caribbean-serien är på lång vilosemester sedan cirka två år tillbaka. Filmvärlden har överlevt utan piratäventyr, men suget efter mer finns alltid kvar. Bourne-mästaren Paul Greengrass har kommit till undsättning och har med en av förra årets mest intensiva filmer mättat pirathungern. Istället för håriga buskiskaraktärer (sorry, Johnny Depp, men jag tittar på dig!) som skriker ”aargh!” har den moderna piraten fått ta plats. Captain Phillips är baserad på en riktig händelse som inträffade 2009 där ett fraktfartyg utanför Somalias kust kapades av somaliska pirater. Vi får följa fartygskaptenen Richard Phillips (Tom Hanks) och hans kamp för att skydda sin besättning från de målmedvetna piraterna. Greengrass lyckas med sin karaktäristiska känsla för realism och stressiga situationer skapa en nervpirrande och spännande film som samtidigt lyckas porträttera lugnare stunder med dialog och diskussion. Captain Phillips är ovanligt neutral i situationen och den porträtterar såväl skeppsbesättning och pirater som ”tredimensionella” karaktärer. Under filmens gång sympatiserade jag med nästintill alla karaktärer, inklusive piraterna, på något vis. Särskilt piratledaren Muse briljant spelad av långfilmsdebutanten och nu Oscarsnominerade Barkhad Abdi. Det är en komplicerad incident som varken är svart eller vit, god eller ond. Det är absolut fel att kapa ett skepp och använda våld. Det finns inget som rättfärdigar det. Men något filmen på imponerande vis lyckas få med, mellan all intensiv spänning, är en inblick i piraterna som individer och de orättvisa omständigheter som tvingar dem att livnära sig på våld och terror. Captain Phillips har stor chans att kamma hem en Oscar eller två i år. Filmen har nominerats i sex kategorier, bland annat för bästa film och redan nämnda bästa manliga biroll (Barkhad Abdi). En stor besvikelse är dock att Tom Hanks kommer att gå hem tomhänt då han inte fick en nominering. Hanks gör nämligen sin bästa roll på många år med en fantastisk prestation. Filmen får en stabil fyra i betyg.

the-secret-life-of-walter-mitty-1THE SECRET LIFE OF WALTER MITTY (2013)
3 stjärnor DYLPC

Walter Mitty (Ben Stiller) är en smådeppig kontorsarbetare på en fototidningsredaktion. Han har för vana att dagdrömma sig in i fantasier fulla av action, romantik och hjältedåd. När han en dag får reda på att tidningen saknar ett fotografi som skulle ha anlänt till kontoret från en av tidningens fotografer (Sean Penn) bestämmer sig Walter Mitty för att söka reda på fotografen och hans foto. Men han har bråttom. Den nye och arrogante chefen (Adam Scott) har börjat varsla personal och folk riskerar att förlora sina jobb, inklusive Walter om han inte hittar fotot innan deadline för publicering. Mitty beger sig på en resa som tar honom till exotiska platser som Grönland och Afghanistan i jakt på det försvunna fotot. The Secret Life of Walter Mitty är en hjärtvärmande feel-good-film med en balanserad mängd humor och romantik. Vid sidan av Mittys resa pågår en försiktig relation mellan Walter och hans kollega Cheryl (Kristen Wiig), vilken har sina stunder. Men relationen känns också klyschig och lägger sig stundtals i vägen för vad som egentligen är intressant i filmen, nämligen själva resan, jakten. Filmens styrka är scenerna när den förvirrade Mitty äventyrligt riskerar liv och lem för att finna sitt mål. Berättelsen tar med sig Mitty och publiken till fantastiska miljöer som med hjälp av snyggt foto lyckas omsluta sig i en aura av glädje och hopp tillsammans med ett briljant soundtrack med feel-good-musik. Filmen får en stabil trea i betyg.

waltz_with_bashirWALTZ WITH BASHIR (2008)
4 stjärnor DYLPC

(Originaltitel: Vals Im Bashir). En av de mer ovanliga genrerna i filmens värld är kombinationen av animation och dokumentär. En genre eller ett filmgrepp som är en vattendelare. Många kritiker menar att dokumentär ska stå för något verkligt och att den i kombination med animation fråntas den verklighetskänsla, autenticitet, som många menar är vad som utgör en dokumentär. Waltz with Bashir är för mig en dokumentär. Vare sig den är animerad eller inte. Den träder dock in på spelfilmsmark i sin inledande tredjedel, vilken påminner mycket om ett drama. Waltz with Bashir följer dokumentärens israeliske regissör Ari Folman när han intervjuar personer som, precis som honom själv, stred som soldater i invasionen av Libanon på 80-talet. Folman plågas av en återkommande mardröm och försöker med hjälp av de han intervjuar bearbeta sina drömmar och dessutom försöka fylla i diverse minnesluckor från tiden som ung soldat i kriget. Waltz with Bashir ger en intressant och annorlunda syn på dokumentärt berättande som blandar spelfilmsliknande drömscener och klassiska dokumentärfilmsintervjuer. Det är en personligt berättad film som inte gottar sig i sentimentalitet eller övertydlighet. Istället berättar Folman om krigets scenarion med hjälp av naturliga samtal och intressanta kopplingar till andra historiska händelser samt till livet och uppväxten. Snygga animationer och hårresande musik gör Waltz with Bashir till en gripande och mycket intressant film. Betyget landar på en stabil fyra.

marie-antoinetteMARIE ANTOINETTE (2006)
3 stjärnor DYLPC

Med en uppsjö av detaljerade och skickligt konstruerade kostymer och ett soundtrack med indierock och klassisk musik balanserar Marie Antoinette mellan modern ungdomskultur och storslagen rokoko. Sofia Coppolas kostymdrama följer Marie Antoinettes (Kirsten Dunst) liv. Från bröllopet med Ludvig XVI (Jason Schwartzman) och åren som tvåbarnsmor till början av den franska revolutionen och tvångsflytten från Versailles. Coppolas skildring av Antoinette är en modernt berättad titt på en ytterst kontroversiell och rebellisk individ för sin tid. Förutom det mixade soundtracket av rock och klassisk musik känns filmen överlag modern. En av anledningarna är den unga rollistan. Kirsten Dunst och Jason Schwartzman är båda kända för sina modernare indiefilmroller och känns vid en första anblick malplacerade. Men det gör sig tydligt tidigt in i filmen att det är ett medvetet val av Coppola. Hon försöker fånga och skildra det vilsna ungdomslivet i en av de mest strikta och minst ungdomsvänliga epoker. Hon lyckas. Marie Antoinette är ett nytänkande kostymdrama vars karaktärer det är lätt att identifiera sig med, som ungdom och vuxen i 2000-talet. Precis som i Sofia Coppolas andra filmer. Betyget landar på en stark trea.

Bonuskommentar från Mr Dave

Ur extramaterialet på Marie Antoinette-DVD:n finns ett av de bästa klippen jag tagit del av i sådana sammanhang: Cribs with Louis XVI, där Jason Schwartzman, i rollen som Ludvig XVI, guidar oss runt genom Versailles enorma salar. Han berättar om hur han tittar på 100 % äkta målningar genom 100 % äkta kristallkronor, hur Marie Antoinette är hans gudinna, hans allt, var han har sin PS2 och visar upp sina daaoougs som står utplacerade lite här och där. Filmen är 3/5, Schwartzman är 5/5.

Veckans topp 3

  1. Captain Phillips
  2. Waltz with Bashir
  3. Marie Antoinette

Veckoresumé #57

2014 är i rullning och så även ett flertal fordon i filmens värld. Zac Efron kör ut tidningar, David Lynch plågar sina karaktärer på vilsna motorvägar, Michael Douglas glider runt i limousine, danskar får sina bilnycklar stulna och tvingas stanna kvar på katastroffest, Joy Division åker på turnéer och Daniel Brühl har det hektiskt i Trabantens land. Hoppa in i bilen du med, så kör vi iväg!

LovelaceLOVELACE (2013)
3 stjärnor DYLPC

Linda Lovelace fick 1972 stjärnstatus efter att ha medverkat i den enormt framgångsrika porrfilmen Deep Throat, som blivit något av en pornografisk milstolpe. Lovelace berättar historien om Linda Boreman (som var hennes riktiga namn), hur hon drogs in i den på många sätt bedrövliga porrindustrin, hur hennes relation med produktionsledaren Chuck Traynor förändrade hennes liv och vilket mörker hon tvingades gå igenom innan hon lyckades vända sin livsbana igen. Filmen är ganska typiskt utformad som en 90 minuters biografi och täcker in många år på kort tid, vars grunddrag den lyckas förmedla fullt dugligt. Amanda Seyfried, som spelar Lovelace, var för mig på förhand ett orosmoment då jag tycker att hon har varit rakt dålig i det mesta jag sett med henne, men hon lyckades överraska positivt och gör här en rätt stark prestation. Övriga skådespelare inkluderar många bekanta namn, däribland Peter Sarsgaard, Sharon Stone och Robert Patrick, som alla gör det bra. Filmen har vissa svagare delar och lyfter aldrig till några högre höjder, den väger lite lätt, men förmedlar ändå en intressant berättelse. Den har i övrigt vissa kronologiska omordningar och perspektivsskiften, där man kontextualiserar samma sekvenser på olika sätt, vilket är ett ganska effektfullt grepp. En i stora drag informativ och väl utförd film som för upp en i många avseenden smutsig bransch på tapeten, vilket kan vara viktigt. Filmen i sig skakar man dock snabbt av sig.

High AnxietyHIGH ANXIETY (1977)
2 stjärnor DYLPC

Helt oplanerat blev Mel Brooks hyllning till Hitchcock min eftermiddagsunderhållning på julaftonen, efter att jag skapat kontrovers med en walkout som reaktion på när dvärgarna i Snövit började gapa och ha sig. Huvudvärken var ett faktum och efter en kort återhämtning hamnade jag alltså framför den thrillerparodiserande High Anxiety (med den för de flesta svenskar igenkännbara titeln Det våras för galningarna), som är full av referenser till Alfred Hitchcocks filmer, framförallt Vertigo men även filmer som The Birds och Psycho. Mel Brooks (manus, regi, produktion, huvudroll) spelar en doktor som anländer till The Psycho-Neurotic Institute for the Very, Very Nervous, där han ska ta över som chefsdoktor. Stället är föga förvånande fullt av märkliga individer och vanor, och snart sitter Dr. Thorndyke rejält i klistret, anklagad för mord (!), varpå han till slut tvingas konfrontera sin höjdskräck som den slutgiltiga utmaningen. High Anxiety blir, trots några fyndiga referenser och parodier, tyvärr en ganska utdragen historia där avstånden mellan skratten blir alltför stora. Vad gäller kamerauppställningar och dylikt är filmen relativt kreativ, men innehållsmässigt brister den i humorkvalité och ibland även skådespelarmässigt. Den har sina toppar, men dalarna är för djupa och för långa. Brooks ska i alla fall ha en eloge för ett tappert försök med vissa ljusglimtar, detsamma gäller en härlig Madeline Kahn i en växande biroll.

Ain't Them Bodies SaintsAIN’T THEM BODIES SAINTS (2013)
3 stjärnor DYLPC

David Lowery har ägnat större delen av sin karriär åt kortfilm och redigering (bland annat i Upstream Color – 2013 års nionde eller kanske till och med fjärde bästa film), men gör här med manus och regi sitt största språng mot att bli ett erkänt namn på filmskaparhimlen. Ett förälskat par ute på landsbygden i 70-talets Texas skiljs åt när Bob (Casey Affleck) fängslas efter en misslyckad skottlossning med polisen, varpå Ruth (Rooney Mara) på egen hand tvingas föda och ta hand om barnet de väntat. De brevväxlar med varandra under flera år och tror på en återförening, men en sådan ska visa sig komplicerad och svårframkallad, då Bob rymmer och efterlyses i byn där Ruth bor. Det är en klassisk story om hopplös kärlek, placerad i Badlands-miljöer och berättad med romantiska brevuppläsningar, fin musik och vackert foto – dock utan något som gör att filmen sticker ut från liknande historier. Den trevar runt i typiska spår ett bra tag innan den växlar upp en aning, och den blir aldrig något extraordinärt, men ändå tillräckligt bra för att klassas som just bra. Rooney Mara gör en bra roll och det gör väl egentligen Casey Affleck också, men känslan är att han måste börja variera sig i sina rollval. Hur många gånger har han inte gjort den här rollen – besvärad, hes, lite naiv och med en lätt sömnlös uppsyn – förut? Vidare skiner Ben Foster och Keith Carradine till i varsina biroller. Ain’t Them Bodies Saints är en film som – framförallt estetiskt – ändå gör en nyfiken på Lowerys fortsatta regikarriär, och kan man blunda för att man sett storyn hundra gånger förut finns här en rätt finstämd film att se.

Lost Highway

LOST HIGHWAY (1997)
3 stjärnor DYLPC

Veckans första riktigt stora frågetecken kommer naturligtvis från den svåre David Lynchs fascinerande tankebanor. Fred (Bill Pullman) traskar omkring i morgonrocken hemma i sitt hus där han bor med sin fru Renee (Patricia Arquette). Stämningen är märklig och skrämmande, som sig bör, och snart blir det ännu obehagligare när de hittar ett videoband med en upptagning filmad i deras hus, som visar hur Bill mördar Renee. Med tanke på handlingens konstanta Lynchighet bör jag stanna där för att inte skriva en hel uppsats, men kort kan sägas att den behandlar frågor kring identitet, verklighet och fantasi/(mar)drömmar, minne och skiftar fokus mellan olika karaktärer. Svartsjuka, mentala problem och personlighetstvivel är andra ämnen som kan läsas in, placerade i en värld av sex, våldsbrott, femme fatales, surrealism och noir-estetik. Den har även många metafilmiska kommentarer till mediet, kanske tydligast i nedanstående citat, där Fred beskriver varför han hatar kameror:

”I like to remember things my own way.”
”How I remembered them. Not necessarily the way they happened.”

Kameror och filmer av olika slag spelar en central roll, och de förvränger mycket riktigt händelser – i alla fall i relation till de minnen eller den förståelse vi (eller Bill) har för dem. Det kanske allra mest skrämmande inslaget är Robert Blakes isande Mystery Man, som hemsöker Bill och verkar ha gudalika, allseende, krafter. Scenen när de första gången möts, på en fest, är det som att Bill möter djävulen i egen hög person – där satt jag med uppspärrade ögon och försökte intala mig själv att jag hade läget under kontroll. Det hade jag inte – och det är en av de saker jag älskar med David Lynch. Samtidigt är hans verk otroligt svåra att betygsätta, och dessa ständiga stjärnor som ska delas ut här får här ses som placerade inom parantes. Upplevelsen är svår och flyter omkring åt olika håll och jag tror att det krävs ett antal tittar innan jag kan försöka greppa densamma. Avslutningsvis måste jag nämna den patenterat Lynchska, surrealistiska och svävande stämningen som finns även här. Angelo Badalamenti är med, mörka skräckinslag likaså, läskig ljussättning och sceneri och ett något annorlunda soundtrack med exempelvis Rammstein, Marilyn Manson, Lou Reed och inte minst David Bowies suveräna och som-handen-i-handsken-passande I’m Deranged. En film värld att se, som i princip alla Lynchs filmer, enbart för sitt kombinerade bild- och ljudspråk.

The PaperboyTHE PAPERBOY (2012)
3 stjärnor DYLPC

Mera konstigheter! Nu visserligen inte Lynchska sådana, men likväl en Florida-vistelse som spårar ur totalt. Ett svart före detta hembiträde (Macy Gray) återberättar ur sitt perspektiv om hennes tid hos familjen Jansen, där Jack (Zac Efron) bor med sin rätt slätstrukne pappa och hans rasistiska sambo i ett vanligt medelklasshus. Jack är frustrerad, dels för att hans ungdomliga liv mest står och stampar, dels på grund av något slags saknad av sin mamma och framförallt för att han träffar den äldre och attraktiva Charlotte (Nicole Kidman). Hon anländer i samma veva som den förlorade storebrodern, Ward Jansen (Matthew McConaughey), som ska göra journalistiskt grävande för att försöka få Charlottes egendomliga kärleksintresse Hillary (John Cusack) frikänd från death row. I detta projekt deltar även en svart man, Yardley (David Oyelowo), som säger sig vara engelsman och vars hudfärg skapar enorma barriärer i ett rasistiskt präglat sydstats-USA i slutet av 60-talet. Ingredienser som frigivningssatsningen, rasism, sex(uell frustration), homosexualitet, relationer och framförallt önskningar om sådana, en potentiell mördare och skumma träskmarker med en familj som det osar incest om ger en film som vill berätta mycket. Mestadels är den ett drama, men den väver även in thrillerbitar. Det är på gott och ont en galen film som verkligen skiftar och rör om i grytan, men den tappar också i det faktum att slutprodukten känns något ofärdig. Jag hade gärna sett en mer utvecklad och förlängd film, för det finns så mycket spännande karaktärer och öden att ta del av. Ge dem tre timmar – varför inte? Jag är dock medveten om att det hade blivit svårt att sälja in. Lee Daniels har hur som helst hårt paketerat in allt i vakuumplast för att filmen ska bli så tight och fartfylld som möjligt, vilket den lyckas vara. Det finns stilmässiga grepp att lägga märke till, som en tidskänsla som känns naturlig, ett levande foto och en uttrycksfull klippning. I Efrons karaktär finns en lätt (notera lätt) The Graduate-vibb (observera att jag verkligen inte nyss jämförde Dustin Hoffman med Zac Efron). Träskutflykterna är lite (observera lite) Deliverance-skumma och faktum är att filmen tar ut sådana svängar i tonläge att jag vid ett par tillfällen mådde riktigt illa. Den är brutal, blodig och makaber och skildrar udda karaktärer med tragiska öden. Zac Efron bär upp filmen på fullt kompetent vis och jag tror att det finns en talang där som håller på att formas för att komma till uttryck – han imponerade på mig och verkar ha lämnat High School Musical-köret bakom sig. Med sig har han proffs som McConaughey och Kidman som sällan lämnar mig besviken, och en John Cusack som är bättre än vad han brukar vara. The Paperboy är sevärd och annorlunda – en film som vågar sticka ut. En stark trea!

Inland EmpireINLAND EMPIRE (2006)
3 stjärnor DYLPC

Jaha, här sitter jag och suckar. Inte för att detta är dåligt, men för att det är ett jäkla projekt att skriva några rader om en 180 minuter lång film av David Lynch – som dessutom kanske också är hans absolut konstigaste. Se på bilden till exempel. Ett obehagligt ljussatt rum där några kaniner går runt och samtalar stelt med varandra, ackompanjerat av en publik som skrattar vid helt oförståeligt valda tidpunkter. I huvudrollen vandrar Laura Dern runt som i en evighetsmardröm, i en story som har sin grund i att hon får ett skådespelarjobb i en film vars produktion har mystiska omständigheter där gränserna mellan filmens handling och verklighetens dito gradvis suddas ut. Även här finns alltså något slags passning till Hollywood och, återigen, kamerans makt. Tolkningar av filmen i helhet överlämnar jag till någon annan, för jag var minst lika förvirrad efter dessa tre timmar som efter Lost Highway. Frågan är om det ens finns någon förklaring att tillgå, då Lynch gjorde filmen utan manus och istället kom med nyskriven dialog varje dag under inspelningen. Laura Dern och Justin Theroux (hennes primäre motspelare) har uttalat sig om att de inte har någon aning om vad filmen handlar om. Det finns så många hopp i tid och rum, olika karaktärer och surrealistiska inslag att en redogörelse av allt som händer i filmen skulle kräva att jag förde en lista under hela filmen, som skulle bli av något slags jultomteönskelistelängd. Hur som helst finns även här skräckinslag som får hela kroppen att stelna, och det finns i princip inte en enda stund när man har grepp om vad som sker på riktigt och vad som är fantasi. Stilmässigt skiljer den sig mycket från mycket av Lynchs tidigare arbete (även om den också är mörk och stämningsfull), framförallt i att den är digitalt fotat med en relativt liten, handhållen kamera. Detta ger i första hand en ofta (ursäkta språket) skitful bild som ser ut att vara filmad av en amatör. Å andra sidan gör det oss medvetna om kamerans existens och man tänker hela tiden på att det vi ser utspela sig är skildrat genom en kameralins – ett genomgående tema i filmen som i viss mån knyter an till Lost Highway-tematiken. Även i i Mulholland Dr. går filminspelningsproblematiken att se. Inland Empire har beskrivits som både genial och en självparodi, och jag står någonstans mittemellan, i total förvirring.

Good Bye Lenin! 2GOOD BYE LENIN! (2003)
4 stjärnor DYLPC

En film jag visserligen tänkt se även annars, men efter att vår fantastiske, brittiske gatuguide i Berlin i somras rekommenderade den var det givet. Det tog i och för sig ett halvår för mig, men bättre sent än aldrig. Daniel Brühl (för den breda massan mest känd för Inglourious Basterds och Rush) spelar en ung man som i Östberlin 1989 är lika ovisst och spänt inställd till konflikten mellan öst och väst som alla andra. Han bor relativt spartanskt med sin mamma, sin syster och hennes barn. Pappan lämnade dem för Västtyskland 1978 och kom aldrig tillbaka, varpå mamman blev deprimerad och utvecklade ett starkt engagemang i den socialistiska rörelsen i öst. Alex (Brühl) deltar i en demonstration som går snett och blir bortförd av polisen framför sin mors ögon. Hon faller ihop i en hjärtattack och försätts i koma. Hon ska inte komma att vakna förrän efter murens fall, och efter doktorns råd om att hon absolut inte får utsättas för kraftiga intryck (vilket ett enat Tyskland definitivt bör klassas som) måste Alex & co skydda henne från nyheter och vetskap om de massiva förändringar som skett, vari den huvudsakliga handlingen ligger. Good Bye Lenin! är en välskriven och påhittig film som både underhåller, berör och undervisar. De betongtyska scenerierna och den ständigt närvarande historiska kontextualiseringen framhäver samhällsförändringarna som sker och hur dessa påverkar karaktärernas liv. Det är samtidigt en familjehistoria, efter omständigheterna en udda sådan, som behandlar olika sidor av svårigheten att hålla en familj enad och lycklig. Brühl bär filmen på lysande vis och Yann Tiersen (mannen bakom Amélie-soundtracket) sätter tårframkallande vackra toner på berättelsen. Ett geni, helt klart, som verkligen förgyller hela filmen. För mig är detta i första hand ett allvarligt drama, men visst finns vissa komiska inslag, och det är en kreativ och livfull film. Jag personligen lämnar ofta sådana filmer med en ganska tung men fin känsla, så även här. Fyra av fem Spreewaldgurkor!

Wall StreetWALL STREET (1987)
3 stjärnor DYLPC

Snart är det dags att hugga in på Scorseses senaste skapelse, och vad kan som uppladdning passa bättre än Oliver Stones klassiska börsmäklarhistoria från 80-talet? Bud Fox (Charlie Sheen) är en nybörjare på Wall Street med stora drömmar. Han har det kämpigt med affärerna, men snart ska hans liv få sig en skjuts, när han träffar mästaren, legenden, fullblodsproffset Gordon Gekko (Michael Douglas). Han kan marknaden utan och innan. Det är en typ av karaktär som återfinns i många liknande filmer, den där sjukligt framgångsrike bossen som sällan har rent mjöl i påsen och predikar om att allt som räknas är pengar och framgång, medan allt annat är underordnat.

”Greed is good!”

Douglas har enorm pondus och levererar en frejdig och respektingivande prestation. Sheen gör en av sina bättre prestationer, men är aldrig särskilt mycket mer än godkänd. Storyn bäddar in etiska och moraliska frågeställningar där personer alltid kommer att hamna i kläm, mest tydligt när Buds pappa (roligt nog spelad av Martin Sheen) och flygbolaget han jobbar på blandas in i en affär med olika bud om vad som ska ske. Krocken mellan lantlig och hederlig knegare och urban storfräsare är tydlig, och budskapet om att Wall Street-klimatet sätter människors liv ur balans likaså. Wall Street är en snygg, tight och angenämt engagerande film som underhåller och ger en, för sin tid, spännande bild av New Yorks yuppiekultur på 80-talet. Tiden har visserligen börjat trippa i från den så smått, men den förblir en stilbildare. Storyn i sig är i dagsläget inget nyskapande. Kanske var den det då, men nu är den ganska förutsägbar och bekant, utan att det för den delen blir ett stort problem. Andra halvan är stark och en fjärde stjärna är nära att trilla in.

ControlCONTROL (2007)
4 stjärnor DYLPC

Fotografen och The American-regissören Anton Corbijn har länge arbetat med musikvideor till band som Depeche Mode och U2, samt fotograferat bland annat just Joy Division, som Control handlar om. 2007 gjorde han den svartvita biografin om Ian Curtis, frontman i det brittiska rock-/punkbandet, vilket var aktivt under andra halvan av 70-talet. Jag hade innan jag såg filmen ingen särskild relation till Joy Division, men efteråt har jag omfamnat musiken med en klar känsla av bekantskap. Den problematiske Curtis, spelad av Sam Riley (On the Road), växte upp i Macclesfield där han utvecklade poetiska talanger, fattade intresse för litteratur och musik och gifte sig redan vid 19 års ålder – ett beslut som senare skulle visa sig förhastat. Han hamnade i ett band, vilka skulle bli Joy Division, och blev dess sångare, varpå de blev alltmer framgångsrika. Men Curtis var inte äldre än 23 när han fann sina personliga, relationsmässiga och konstnärliga tvivel övermäktiga, och hängde sig 1980 i sitt hem. Control är lågmäld, relativt långsam och stillsamt berättad och har skalats ner till vad som känns som ett gråskaligt fotografi som rör sig till tystnaden och musiken. Jag hade till en början svårt att identifiera mig med Curtis fullt ut och höll en viss distans. Denna distans går emellertid helt i linje med den alienation och isolation som Curtis ska ha upplevt under sin i mångt och mycket plågade tillvaro. Det dröjer således ett tag innan filmen verkligen blir drabbande, men lagom till eftertexterna sitter jag i full gråt, ordlös över Ian Curtis tragiska berättelse. Sam Riley gör ett oerhört skickligt porträtt som fångar Curtis tomma och smått livlösa, patenterade danssätt och det mörka moln som ständigt överskuggar honom. Övriga skådespelare backar upp honom fint, med Samantha Morton som mest nämnvärd. Corbijns svartvita foto är av yppersta klass och låter ögonen njuta av delikata bildrutor. Joy Divisions musik har släppts in i det svartvita landskapet och verkligen matchats, vilket skapat en film som tagit mig in i deras diskografi och fått mig att fastna för flera suveräna spår. En grått, enkelt och nedtonat vacker film som stannar kvar.

FestenFESTEN (1998)
4 stjärnor DYLPC

Den första filmen ur den danska avant-garde-rörelsen Dogme 95, som under slutet av 90-talet ville förändra filmproduktionens syfte och metod genom ett antal regler som de (med Lars von Trier och Thomas Vinterberg i spetsen) menade skulle följas för att filmen skulle renas från ytlighet, auteurism och specialeffekter, bland annat. Manifestet och ”kyskhetslöftena” finns att läsa här, en läsning jag rekommenderar då rörelsen har många intressanta, om än ibland svårgenomförliga, poänger. Festen är Thomas Vinterbergs (eller ja, han får ju inte krediteras som regissör) film om den 60-årige Helges födelsedagsfest på ett lantligt hotell dit familj och vänner anländer till vad som ska bli en sammankomst de sent ska glömma. Utan att spoila något sker, kort och gott, avslöjanden av mörka hemligheter som legat och samlat damm bakom familjens stängda dörrar, och hela festen blir en enda stor fars av söndermanglad stämning och den stackars toastmasterns patetiska försök att få tillställningen på fötter igen. Faktum är att detta är en av de mest genomgående engagerande filmer jag sett och som dessutom pendlar mellan att vara oerhört rolig – flera scener blir så absurda och hysteriska att man bara flabbar till – till att vara minst lika tragisk. Våld, alkohol, psykisk misär och hemska barndomsminnen som kommer upp till ytan är bara några av de problem som finns. Det mesta står egentligen bedrövligt till hos de stackars gästerna och familjemedlemmarna, som alla verkar plågas av någon undanträngd sorg, minnen eller begär. Ett brett karaktärsgalleri gör det svårt att, som i Jagten, investera sig helt i någon karaktär – tittaren blir mer som en neutral åskådare, mitt i kaoset. Manuset är briljant och ständigt intressant, skådespelarna (Ulrich Thomsen, Henning Moritzen, Thomas Bo Larsen, Paprika Steen m fl) spelar med enorm inlevelse och styrka och dogmastilen (frånvaro av extra ljussättning, handhållen kamera, ingen musik mm) ger stor realism. En till viss del gripande, men mest omskakande, film som på i princip alla plan imponerar stort och visar på en mycket intressant gren inom filmskapande. Vad gäller betyget är jag fortfarande osäker – fyra eller fem. En sjukt bra film.

Veckans topp 3

  1. Festen
  2. Control
  3. Good Bye Lenin!

Veckoresumé #56

I årets första veckoresumé gör jag en tillbakablick på flera av förra årets filmer men också en bortglömd sci-fi-film från 2012 och en surfrulle från 70-talet. Trevlig läsning!

Cloud Atlas

CLOUD ATLAS (2012)
3 stjärnor DYLPC

En av de senaste årens mest unika filmer är Matrix-syskonen Wachowskis och Run Lola Run-regissören Tom Tykwers sci-fi Cloud Atlas. En film med en svårgreppbar story och ett spretigt och stundtals förvirrande händelseförlopp. En konventionell synopsis gör inte filmen rättvisa men i korta drag kretsar filmen kring hur olika handlingar av individer kan sträcka sig bakåt och framåt i tiden och påverka andra individer. En god men till synes liten handling kan flera decennier senare inspirera t ex en revolution. Cloud Atlas utspelar sig i ett framtida Seoul år 2144, ett nutida London, 70-talets San Francisco och Karibien under 1800-talet, för att nämna ett fåtal av alla platser som filmen besöker. Det som gör Cloud Atlas unik förutom den spejsade handlingen och dess frekventa platsbyten är det faktum att nästan varje skådespelare i filmen har cirka 3-6 olika roller att spela i olika tidsperioder. Tom Hanks, som spelar sex olika karaktärer, är allt ifrån en cockneytalande gangster i nutida London till en slug läkare ombord på ett fartyg i de karibiska haven under mitten av 1800-talet. Hanks får sällskap av Halle Berry, Hugo Weaving, Jim Broadbent, Jim Sturgess, Doona Bae, Ben Whishaw, Susan Sarandon, Hugh Grant och många fler. Det är en stor rollista med en gigantisk mängd karaktärer. Samtliga av de nyss nämnda spelar minst fyra karaktärer var, vilka alla kommer i olika skepnader, nationaliteter, kön och hudfärg, från olika tidsperioder. Cloud Atlas levererar på många plan. Det är en otroligt ambitiös film med en komplex och intressant idé. En film som kräver mycket från sina skådespelare. Det är också en film med fantastisk musik, imponerande variation i scenografi och miljöer och en stundtals hjärtvärmande handling. Det är inte en perfekt film och den är stundtals svår att hänga med i men de stunder den prickar rätt gör den det med råge och bravur. Betyget landar på en stark trea.

THE WAY WAY BACK

THE WAY WAY BACK (2013)
4 stjärnor DYLPC

14-årige pojken Duncan (Liam James) har det tråkigt, extremt tråkigt. Han tvingas spendera sitt sommarlov med sin mamma Pam (Toni Collette) och hennes nya pojkvän Trent (Steve Carell) i ett litet strandhus i en solig småstad. Det kanske inte låter så tråkigt men för Duncan är det det värsta som kunde hända. Han gillar nämligen inte Trent som i princip bara tjatar och klagar på att Duncan inte tar tag i sitt liv och gör något vettigt. Dessutom var Duncans högsta önskan att få spendera sommaren med sin riktiga pappa. Men Duncan finner glädje i den tråkiga tillvaron när han får sommarjobb på den närliggande vattenparken Water Wizz och snabbt blir vän med den rolige och smått galne chefen Owen (Sam Rockwell) och de andra anställda. The Way Way Back är en enkel och mysig film om att vara tonåring i en vuxen värld. Det är både en rolig och sorgsen film som reflekterar kring att vara tonåring men också om föräldraskap och mognad. Filmens höjdpunkt är Sam Rockwell och hans snabbpratande och skämtsamma roll som chef och Duncans egentligen enda riktiga vän. Rockwell gör en fenomenal insats och visar på en skarp och kvick komisk tajming som många skådespelare inte alltid lyckas med. The Way Way Back är en väldigt härlig och skön film med bra insatser från Rockwell, Carrell och Allison Janney, som spelar granne till Duncan och hans familj. En riktig feel-good-film som har hjärta och känsla för humor! Stabil fyra i betyg.

The Spectacular Now

THE SPECTACULAR NOW (2013)
4 stjärnor DYLPC

En av de mest hyllade filmerna på senaste Sundance-festivalen var tonårsdramat The Spectacular Now med Miles Teller och Shailene Woodley i huvudrollerna. Sutter (Miles Teller) är en populär kille på high school som är mästare på att festa och umgås. Sutter blir alltid bjuden på fester och han är alltid i centrum. Han lever i nuet och lägger inte mycket tanke på framtiden. Men en dag efter en drucken natt vaknar han upp på en gräsmatta i en villaförort och väcks av Aimee, en tjej som är raka motsatsen till Sutters vilda livsstil. Aimee läser science-fiction och manga på fritiden och arbetar som tidningsbud när hon inte studerar i skolan. Sutter och Aimee bildar en vänskap som kan komma att leda till något mer. The Spectacular Now har en start som låter som precis vilken romantisk tonårsfilm som helst. Den tuffa och populära möter skolans nörd och tillsammans bildar de ett okonventionellt par. Det låter klyschigt och rent ut sagt ointressant. Men The Spectacular Now är ett undantag. Det är en film med båda fötterna på jorden som undviker översentimentalitet och andra plågsamma klyschor. Istället får man som tittare bevittna en realistisk och stillsam utveckling mellan Sutter och Aimee. Skådespelet är på topp med två riktigt bra prestationer av Miles Teller och Shailene Woodley. Det finns en avslappnad kemi mellan de två unga skådespelarna som är imponerande att se. De ser ut att ha haft roligt under inspelningen, något som verkligen märks i scener där humor och vardagligt snack förekommer. The Spectacular Now är en rolig, sorgsen, mysig, realistisk och trevlig film. Den involverar de flesta känslor och stunder som kan förekomma i en relation utan att pressa fram slisk. Den har också en av de mest verklighetstrogna och bästa sexscenerna på väldigt länge. Betyget landar på en stabil fyra.

iron man 3

IRON MAN 3 (2013)
3 stjärnor DYLPC

Då är vi här än en gång! Ännu en superhjältefilm som självklart är en uppföljare. Robert Downey Jr. tar på sig järndräkten en fjärde gång (med The Avengers inräknad) för att slåss mot skurkar. Den här gången är det den excentriske megaterroristen The Mandarin (Ben Kingsley) som står på tur att få sin rumpa sparkad. Efter att The Mandarin spränger sönder hela Tony Starks hus tvingas Stark att fly och gömma sig för att återhämta sig från den chock som uppkommer när man har förlorat sportbilar och vapen värda miljoner. Den klassiska måste-börja-om-på-nytt-och-besegra-inre-demoner-handlingen följer och tar upp ungefär hälften av filmen. Man har sett det förut i nästan alla superhjältefilmer de senaste åren och det är här i filmen som mitt intresse sjunker drastiskt. Men så händer något i filmen som överraskar totalt. En händelse som jag inte ska avslöja eftersom det är en spoiler. Men det är en akt i filmen som vänder upp och ner på handlingen åtminstone tillräckligt länge för att åter fånga mitt intresse. Iron Man 3 lyckas faktiskt göra något oväntat som gör resten av filmen en aning mer intressant och underhållande. Downey Jr. funkar fortfarande som den kaxige och pratige Tony Stark och en del skämt är dessutom faktiskt roliga. Downey Jr. får dock följe av en extremt tråkig och ointressant Gwyneth Paltrow men även stabila prestationer från Kingsley, Guy Pearce, Rebecca Hall och självklart Paul Bettany som Tony Starks dator Jarvis. Det är dessutom alltid kul att se James Badge Dale i en liten skurkroll som The Mandarins högra hand. Iron Man 3 har allt man förväntar sig från en superhjältefilm, särskilt en sådan från Marvel. Mycket action som blir tröttsamt i längden, klyschor överallt och många tråkiga karaktärer. Men den har också en oväntad händelse och ett par skämt som går hem som gör att betyget landar på en mycket svag trea.

big wednesday

BIG WEDNESDAY (1978)
3 stjärnor DYLPC

Surffilmer växer inte på träd och lyckas inte särskilt ofta vara bra. Titta bara på Surfer, Dude med Matthew McConaughey och Woody Harrelson. Skräckdålig! Men det finns ljuspunkter, som den underbara Kathryn Bigelow-thrillern Point Break med Keanu Reeves, Patrick Swayze och Gary Busey. Den sistnämnde har i början av sin karriär även medverkat i en annan surffilm, nämligen kultklassikern Big Wednesday. Filmen följer tre vänner tillika surfare och deras liv från tidigt 60-tal till mitten av 70-talet. Trion består av Matt (Jan-Michael Vincent), Jack (William Katt) och Leroy ”The Masochist” (Gary Busey). Det är tre vilda och ungdomliga liv och livsstilar som i Big Wednesday porträtteras med allt från långa slagsmål på fester till alkoholfyllda resor till Mexiko och så klart farlig och spektakulär surfing. Big Wednesday lyckas fånga känslan av frihet och vänskap på ett bra och underhållande sätt. Trion stöter på flera olika typer av vänner och fiender under åren som går men Matt, Jack och Leroy håller alltid ihop. Big Wednesday är en härlig film som håller en perfekt balans mellan vännernas vardag och deras surfing. Med otroligt häftiga surfsekvenser lyckas filmen också få en icke-surfare som mig själv att bli sugen på att prova på. Betyget surfar sig fram till en stark trea.

The Hobbit: The Desolation of SmaugTHE HOBBIT: THE DESOLATION OF SMAUG (2013)
3 stjärnor DYLPC

Det såg mörkt ut efter Peter Jacksons första Hobbit-film. Vad jag hoppades skulle bli en ny trilogi i The Lord of the Rings fotspår blev mest en film med pinsamt dålig humor, irriterande dvärgar och allmänt dålig stämning. Därför var mina förväntningar inför den andra delen extremt låga. Men istället för att mina farhågor realiserades bjöds jag på en av årets största comebacks och stora överraskningar. Bilbo, Gandalf och dvärgarnas resa fortsätter mot Lonely Mountain efter första filmens händelser för att få tag på juvelen Arkenstone som i sin tur ska göra dvärgarnas ledare Thorin till den rättmätige dvärgkungen. Problemet är att gänget jagas av orcer och andra mörka krafter. Dessutom lurar draken Smaug inuti berget. The Desolation of Smaug:s kanske tydligaste förbättring är att filmen har närmat sig Lord of the Rings-trilogin när det kommer till stämning och mognad. Den fasansfulla humorn är minimal i uppföljaren. Dvärgarna har fått en ny uppgift, att agera som stödjande sidokaraktärer istället för amatörkomiker. Något som för det mesta funkar bra. Mörker och allvar har fått en mycket större plats och bidrar till att intresset och underhållningsvärdet är högre. Desolation of Smaug introducerar också nya karaktärer som både passar in och är intressanta. Bland annat får vår egen Mikael Persbrandt en liten men viktig roll som björnmannen Beorn. Legolas är tillbaka och visar än en gång upp sina magnifika talanger när det kommer till att slåss och skjuta pilbåge. Han får sällskap av alven Tauriel spelad av Evangeline Lilly som både är en stark kvinnlig roll men också en intressant och underhållande karaktär. Sedan har vi självklart Smaug som porträtteras av den alltid skicklige Benedict Cumberbatch. Om du tyckte Cumberbatchs mörka undergångsröst var imponerande i Star Trek Into Darkness är hans röst som Smaug snäppet mörkare och ännu mer obehaglig, men extremt imponerande och behaglig att lyssna på. Något som imponerar ännu mer är att drakens rörelser är gjorda med motion-capture-teknik efter Cumberbatchs egna rörelser. Han låg under inspelningen på ett bord och imiterade en drakes rörelser och ansiktsuttryck. Det kallar jag avancerat skådespel. The Hobbit: The Desolation of Smaug är fortfarande långt ifrån felfri. Den är för lång för sitt eget bästa, har för många plot-holes och är fortfarande lite för barnvänlig, även om den aspekten har förbättrats enormt. Den har däremot ett riktigt bra och tillfredsställande slut som hör till filmens allra mörkaste stunder med en hårresande replik. Ett slut som också agerar som en riktigt bra cliffhanger. Filmen får en stabil trea.

Veckans topp 3

  1. The Spectacular Now
  2. The Way Way Back
  3. Cloud Atlas

Veckoresumé #55

Efter en herrans massa veckor återvänder även jag med en liten resumé. Mestadels nytt och fräscht (?) blir det denna vecka.

AdoreADORE (2013)
2 stjärnor DYLPC

Dessvärre inleder vi med en besvikelse. Adore, eller Perfect Mothers som den heter i Sverige, handlar om två medelålders kvinnor (Naomi Watts och Robin Wright) som vuxit upp tillsammans och nu bor grannar vid Australiens kust. De har en varsin son, båda på väg att bli vuxna, och de fyra står alla varandra nära. Huvudproblematiken träder fram när de båda kvinnorna blir ännu lite tightare med sönerna och i hemlighet börjar umgås romantiskt med dem, den ena kvinnan med den andras son och vice versa. Klassiskt hemlighetsmakeri, passionerade äventyr, relationstvivel och moralfrågor, vars korsande band är lite udda, får sitt utlopp i någon grad av kris hos kvinnorna och ett slutgiltigt val hos de unga männen mellan vad de upplever som äkta kärlek och vad de upplever som påtvingad sådan, samt vad som uppfattas som normalt. Upplägget är intressant – filmen påminner kanske något om Breathe In – men förvaltas inte alls lika väl. Från första stund umgås vi med en enormt trist musik, ställs inför obefintligt åldrande (mammorna ser lika gamla ut under hela filmen trots att en betydande mängd år passerar) och avverkar en drös händelser som känns som att man sett förut. Mamma-son-affärerna kläms hafsigt in och känns inte naturligt utvecklade och på samma sätt är karaktärerna nästan fördummat osmidiga vad gäller hanteringen av desamma. Manuset blir ofta förutsägbart och enkelspårigt. På plussidan finns en bra ensemble, framförallt Watts och Wright men även Xavier Samuel och James Frecheville (sönerna) samt Ben Mendelsohn i en liten roll. Men tyvärr får de inget vidare material att jobba med, vilket är trist.

We Steal Secrets The Story of WikiLeaksWE STEAL SECRETS: THE STORY OF WIKILEAKS (2013)
3 stjärnor DYLPC

Samme man, Alex Gibney, som gjorde en av mina favoriter från Stockholms filmfestival, The Armstrong Lie, klämde dessförinnan fram en dokumentär om det högintressanta WikiLeaks och dess frontman Julian Assange. Filmen berättar om organisationens uppkomst, syfte och metoder och om hur etiska och politiska frågor kring WikiLeaks väckts och hanterats under dess existens. Kontroverser kring Assange och hans personliga liv tas upp, liksom ödet för den unge soldaten Bradley Manning som läckte massvis av sekretessbelagd information från ett amerikanskt militärläger. We Steal Secrets är en informativ och snyggt förpackad dokumentär som är en mycket bra ingång till grundläggande vetskap om WikiLeaks och debatten runt dess aktioner. Man ifrågasätter både WikiLeaks och USA, vilket ger en gråzon som öppnar för diskussion utan tydliga gränser mellan svart och vitt. Flera intressanta intervjuer ges från diverse personer med olika former av anknytning till Assange och Manning, men å andra sidan medverkar ingen av de två aktivt i filmen. Det är en förlust – sådana intervjuer hade verkligen berikat – men förståeligt då Assange tagit avstånd från filmen. Speltiden är något i överkant, men som presentation av fenomenet WikiLeaks fungerar filmen för det mesta mycket bra.

Conan O'Brien Can't StopCONAN O’BRIEN CAN’T STOP (2011)
2 stjärnor DYLPC

Om Julian Assange tog avstånd från ”sin” dokumentär gör den gode Conan här raka motsatsen. Filmen följer Conan O’Brien under liveshowturnén han gjorde efter att 2010 ha fått sparken från NBC och per kontrakt förbjudits att göra annan TV under en tid. Efter att The Tonight Show with Conan O’Brien lagts ner stack han helt enkelt ut på de amerikanska vägarna i en buss och satte upp 43 shower i USA och Kanada i The Legally Prohibited from Being Funny on Television Tour, med framförallt stand-up och sångnummer. Dokumentären följer Conan under hela resan, bakom kulisserna, i bussen, på hotellrum och i replokaler. Han vräker ur sig knasiga skämt, udda infall och ironiska (?) utskällningar av personer i sin närhet samt babblar på om hur jobbigt hans liv är efter NBC-debaclet och hur mycket han ändå älskar att vara ute och resa och göra liveframträdanden. Det är ett stundtals kul möte, men tyvärr är filmen alldeles för medveten för att bli verkligt intressant. Conan vet hela tiden att han filmas och när det är läge att vara rolig för kameran. Känslan är att han överdriver sina post-show-kollapser och försöker mata filmaren med användbart material för en bra slutprodukt – och där faller en del av det dokumentära syftet. Jag vill understryka att jag älskar Conan O’Brien. Han är en briljant programvärd som många gånger satt färg på vardagen. Men även om Conan O’Brien Can’t Stop blinkar till ibland är den i slutändan för medveten, och den känslan tar överhanden.

Drinking BuddiesDRINKING BUDDIES (2013)
4 stjärnor DYLPC

Åh, så trevligt! En gemytlig, 90 minuters dramakomedi med Olivia Wilde, Jake Johnson, Ron Livingston och Anna Kendrick. Kate (Wilde) och Luke (Johnson) jobbar på ett litet bryggeri i Chicago och lever ett simpelt och rätt behagligt liv med trevlig arbetsmiljö, många kvällar på puben och en värdefull vänskaplig relation, en sådan där vänskap i vilken man förstår varandra, kan skratta tillsammans och helt enkelt mår bra i varandras sällskap. De befinner sig båda i relationer, Kate med Chris (Livingston) och Luke med Jill (Kendrick). Chris bjuder in övriga tre till sitt familjehus på landet, där de umgås och har trevligt. Relationerna tar dock, som sig bör i filmer som denna, svårkontrollerade vändningar och blir centrala för filmens fortsatta utveckling. Detta sker på ett spontant, roligt och osentimentalt sätt som känns befriande – hela filmen har en naturlig känsla över sig. Filmen saknar ett detaljerat manus och bygger således på improvisation, och skådespelarnas kemi är fantastisk. Jag älskar Olivia Wilde, som gör en riktigt bra huvudroll, och övriga tre är också riktigt bra, framförallt en skäggig och skojfrisk Jake Johnson. Joe Swanberg (manus och regi) har lyckats mycket bra med mixen av komedi och drama samt den spontana, genuina känslan. Han visar även god fingertoppskänsla i upplösningen och slutet. Jag skrattade mycket och gillade Drinking Buddies skarpt. Som titeln antyder dricks det mycket i filmen och jag rekommenderar öl till densamma!

PrimerPRIMER (2004)
3 stjärnor DYLPC

Indiefilmaren Shane Carruths första film (av två) är en inledningsvis småskalig fötterna-på-jorden-historia med sci-fi-influenser som kretsar kring skapandet av vad som verkar vara en tidsmaskin. De två småfrustrerade vännerna, kontorsarbetarna och egenföretagarna Aaron (Carruth) och Abe (David Sullivan) har länge kämpat för att få fram en säljbar produkt och jobbar nu på något som ska komma att få effekter de aldrig kunnat drömma om. Vad som börjar som en social skildring av uppfinningsprocessen och diskussioner vid matbord, med grynigt, gulbrunt foto och en karaktärsmässig Office Space-estetik, fortsätter som en alltmer svårföljd kedja av tidsresor, kausalitetsundersökningar och ”what if”-spekulationer. Under sina blott 77 minuter hinner Primer förvirra kraftigt och jag är långt ifrån säker på att jag ska kunna reda ut vad som egentligen sker i filmen. Det tänker jag inte försöka göra här och nu, utan nöjer mig med att utfärda ett hjärngymnastikstips i form av Primer. Shane Carruths auteurmässiga vision tar sig uttryck i bland annat manus, regi, huvudroll, produktion och musik, och det är alltid kul när sådana figurer dyker upp och både får och tar chansen att uttrycka avancerade idéer. Vissa likheter till Darren Aronofskys Pi finns för övrigt, även om den sistnämnda är mer abstrakt och poetisk.

Som andra part i min double feature såg jag även Carruths Upstream Color från i år, som hade många förbryllande lager. Oerhört vacker, med något Malickskt över sig, fast råare. Och högst svårtydd. Fyra stjärnor! Mer läsning om den finns här.

The ConjuringTHE CONJURING (2013)
2 stjärnor DYLPC

Regissören bakom Saw (som är en lysande skräckfilm), James Wan, är i år tillbaka i samma genre. Storyn är förlagd till 70-talet och handlar om en familj som flyttar in i ett hus som spökar. (Ett revolutionerande upplägg, helt klart). Händelser från förr gör sig påminda – check. Folk går ensamma ner i källaren med en tändsticka – check. Personer blir besatta av någon form av andar – check. Demonutdrivare anländer – check. Ron Livingston som förvirrad pappa – check. Shit goes down – check. Lite överdrivet kan man säga att detta gjorts otaliga gånger förut och att skräckfilmsmallen är som skriven i pannan på alla karaktärer. Det är tröttsamt att behöva vara besviken på ännu en skräckfilm som hade potential. Helt utan plus är den dock inte. Fotot är stundtals effektfullt med spänningsfulla panoreringar, hoppa-till-momentet används på en relativt rimlig nivå för att höja pulsen (även om hela filmen spårar ur på slutet), miljöerna är gedigna och vissa skräckscener lyckade vad gäller fysisk effekt. (Skulle jag se filmen själv skulle jag förmodligen skita på mig, av min paranoida natur. Men det är en annan historia). På minussidan hittar vi desto fler faktorer. Tråkiga CGI-skapelser, klyschigt manus, intetsägande story, stereotypa karaktärer (som som vanligt beter sig ologiskt) och det alltför vanliga problemet med för mycket in-your-face-skräck närvarar även här. Jag säger: våga göra subtilt isande, krypande, suggestiv skräck istället! Namnkunniga skådespelare som Patrick Wilson, Vera Farmiga och nämnde Ron Livingston får inte mycket att jobba med här och The Conjuring blev till slut en besvikelse, som så många andra filmer i genren. Hade slutet inte varit så överdrivet och om den försökt vara lite mindre kopia på all annan skräck fanns chans till en trea åtminstone.

APphoto_Film Review White House DownWHITE HOUSE DOWN (2013)
1 stjärna DYLPC

Har Roland Emmerich (Independence Day, The Day After Tomorrow, 2012) fått nog av katastrofer? Absolut inte! I år har han bestämt sig för att fucka upp Vita huset! Det gör han genom att slänga in Channing Tatum på guidad tur med sin 11-åriga dotter och samtidigt låta en bunt terrorister, utklädda till städare, traska in helt utan vidare med sprängmedel kapabelt att skapa nationellt kaos. Det blir fjantig action, lite flaggviftande (mest noterbart när dottern vevar flaggan mot anländande helikoptrar på gräsmattan framför Vita husets brinnande front), one-liners, missilskjutning mot Air Force One, patetiska sidospår med familjedrama, obligatoriskt klädbyte hos herr Tatum från kostym till minimalt linne, tränade terrorister som helt och hållet retarderas och tappar all stridsförmåga när våra hjältar ska passera genom rummet, skämskuddekompatibla comic relief-karaktärer, träbocks-Tatum och den här oväntat utstrålningsbefriade Jamie Foxx som president och några malplacerade skådespelare som Maggie Gyllenhaal, James Woods, Jason Clarke och Richard Jenkins. Emmerich gör parodi på sig själv i en sörja som tog mig ungefär tre-fyra timmar att ta mig igenom på grund av återkommande insomningar. En sådan där film som får en att tappa hoppet en stund och som inte är värd ett enda ord till från mig. Abort! (Och då syftar jag inte på det medicinska ingreppet utan den amerikanska frasen som används när man inom militären ska avbryta ett uppdrag).

Så, det var de filmerna. I TV-serieväg har jag som bekant avverkat spektaklet Twin Peaks och raskt fortsatt med att beta av första säsongen av House of Cards (Netflix-versionen) som jag gillade till graden av en stark trea. Härnäst peppar jag fortsatt True Detective, men innan dess ger jag mig nog in i någonting annat också. Jag har mina idéer, men vill ni föreslå något är det naturligtvis uppskattat. Trevlig helg!

Veckans topp 3

  1. Drinking Buddies
  2. Primer
  3. We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks

Veckoresumé #54

Efter filmfestival och tentor är veckoresuméerna tillbaka i schemat. De senaste dagarna har sci-fi varit på tapeten och för att vara extra specifik har jag dykt ner i subgenren cyberpunk för att reflektera kring filosofi och robotar. Trevlig läsning!

wolverineTHE WOLVERINE (2013)
2 stjärnor DYLPC

För sjätte gången axlar den mångsidige Hugh Jackman rollen som den muskulöse Logan/Wolverine i James Mangolds debut som superhjältefilm-regissör. Det hela börjar med en deppig och skäggig Logan som vandrar runt i det frusna och kalla Kanada. När han en dag hamnar i en barfight med en grupp truckers får han plötsligt förstärkning av en ung japanska (Rila Fukushima) beväpnad med katana. Hon har skickats från Japan för att hämta Logan och föra honom till hennes chef – Japans rikaste affärsman, Yashida (Hal Yamanouchi). En förvirrad och motvillig Logan bestämmer sig för att följa med efter att det visar sig att Yashida är samma unga soldat som Logan en gång räddade under bombningen av Nagasaki. Yashida är gammal och på väg att dö och vill tacka Logan en sista gång. Men vad som från början ser ut som en ”vanlig” inbjudan från en av världens rikaste män eskalerar till en konflikt med Yakuzan, robotsamurajer och en grönklädd giftkvinna. The Wolverine börjar stabilt med en intressant startpunkt och ett par spännande tillbakablickar från stunden då Logan räddar den unge Yashida. Filmens första tredjedel rullar på i ett behagligt tempo med ett händelseförlopp som har potential att faktiskt leverera en smart och häftig superhjältefilm. Men allt rasar ihop när ”katalysatorn” sätts igång och den generiska handlingen får rulla. De resterande akterna är förutsägbara med trötta actionscener, ostiga kärlekscener och fasansfullt dålig fejksnö. The Wolverine följer superhjältefilm-mallen till punkt och pricka utan några överraskningar eller häftiga sekvenser, förutom en end-credits-scen som är en tillfredsställande och häftig teaser inför X-Men: Days of Future Past som kommer nästa år. The Wolverine får en halvstabil och trött tvåa.

ghost in the shell

GHOST IN THE SHELL (1995)
4 stjärnor DYLPC

(Originaltitel: Kôkaku Kidôtai). Året är 2029 och världen är sig inte lik. Teknologiska erövringar och innovationer har skapat en värld där cybernetik och artificiella organ och kroppar är vardagsmat. Gemene man har någon form av cybernetiska uppgraderingar. Allt från robothänder till fullt datoriserade och funktionella artificiella hjärnor. Major Motoko Kusanagi är en sådan person – en cyborg – halvt människa, halvt robot. Kusanagi är ledare för Section 9 – en specialpolisstyrka vars uppgift är att skydda invånare från hackers och andra nätverksterrorister. Kusanagi, hennes kollega Batou och resten av det specialiserade teamet får i uppgift att hitta och fånga en mystisk brottsling som hackar uppkopplade människors hjärnor och programmerar om dem. Ghost in the Shell är en japansk anime-film med en visuell yta som slår många av dagens filmer med hästlängder. Vackra och detaljerade animationer som får allt från osynglighetsmantlar, futuristiska skjutvapen och cybernetiska kroppsdelar att komma till liv. Tillsammans med fantastiskt ljud och hårresande musik är Ghost in the Shell en fröjd för alla sinnen. Det är dock inte bara ett visuellt konstverk utan också en filosofisk och smart handling som gör filmen till en unik upplevelse. Trots sin korta speltid (cirka 80 minuter) slänger filmen fram filosofiska diskussioner och tankegångar som nästan är i klass med Blade Runner:s. Den hinner bjuda på makalöst häftiga actionsekvenser, djupa och komplexa dialoger, fantastiska och mångsidiga karaktärer och en mystisk och spännande handling. Ghost in the Shell är en smart och vuxen film som kräver skarp koncentration och ett öppet sinne för nya upplevelser. En film som belönar en vaken publik med en detaljerad och futuristisk värld som få filmer ens är i närheten av att uppnå. Ghost in the Shell hör till en av de bästa anime- och sci-fi-filmerna jag har sett. Betyget hamnar på en stark fyra – ett betyg som mycket väl kan komma att uppgraderas.

colossus the forbin projectCOLOSSUS: THE FORBIN PROJECT (1970)
3 stjärnor DYLPC

Dr. Charles Forbin (Eric Braeden) är chefsdesignern bakom USA:s nya superdator Colossus. Datorns uppgift är att kontrollera USA:s vapenförsvar, inklusive samtliga kärnvapen. Forbin och den amerikanska regeringen menar att det är bättre att överlåta allt vapenansvar till en dator som är programmerad att inte misslyckas eller göra ett enda misstag, till skillnad från människan. Vid firandet av datorns första dag i användning sänder datorn ett oväntat och mystiskt meddelande till Forbin och hans forskarteam. ”Varning, det finns ett annat system!” lyder meddelandet. Det visar sig att Sovjetunionen har byggt en liknande superdator. Colossus trotsar Forbins kommandon om att inte interagera med den sovjetiska datorn och en uppkoppling mellan de två datorerna inleds. Colossus har en hemlig plan – att ta kontroll över världen. Colossus: The Forbin Project är en annorlunda sci-fi-thriller som balanserar mellan seriösa och komplexa tekniska diskussioner, lättsam humor och nervpirrande sista-minuten-scener. Filmen är både charmigt mysig och gravallvarlig. Den osar också av kalla kriget och härliga 70-talskostymer. Eric Braeden briljerar i huvudrollen som karismatisk och skicklig datoringenjör och backas upp av en härlig Susan Clark som närmaste kollega. En spännande, lustig och bra film som slår tittaren rakt i ansiktet med ett mycket oväntat slut. Kanske ett av filmvärldens bästa och mer okända slut. Filmen får en stark trea i betyg.

ghost in the shell 2: innocence

GHOST IN THE SHELL 2: INNOCENCE (2004)
4 stjärnor DYLPC

Uppföljaren till Ghost in the Shell är inte en direkt fortsättning på handlingen i första filmen utan en fristående handling i samma universum. I Ghost in the Shell 2: Innocence får vi följa Kusanagis kollega Batou från föregångaren när han tillsammans med sin nya kollega Togusa tar sig an ett fall där en sex-robot gått bärsärk och dödat sin ägare. Efter noga undersökning visar det sig att roboten tillsammans med flera andra av samma modell har hackats av en okänd förövare. Om man tycker Ghost in the Shell är filosofisk och komplex är Innocence än mer avancerad och svårförståelig. Actionsekvenserna är fler och intensivare än i första filmen men på grund av en längre speltid (cirka 100 minuter) får handlingen plats med mer komplexitet. Platon själv hade varit stolt om han fick chansen att se filmen. I princip varenda dialog innehåller referenser och citat från filosofins alla hörn. Allt från Buddha och uråldriga filosofer som Descartes till moderna och levande profiler som ateisten Richard Dawkins citeras. Batou och Togusas jargong är imponerande sofistikerad. Deras diskussioner och referenser kring moral, liv och död är intressanta och lärorika. Men de kan också bli förvirrande och svåra att hänga med i om man inte är extremt kunnig inom filosofi. Innocence levererar annars på de flesta fronter. Visuellt lika imponerande som föregångaren med en väldigt medryckande handling. Ghost in the Shell 2: Innocence är en svårare film som inte når samma nivåer som den första filmen, men det är fortfarande en fantastisk film som är uppfriskande vågad och nytänkande. Betyget landar på en stabil fyra.

VECKANS topp 3

  1. Ghost in the Shell
  2. Ghost in the Shell 2: Innocence
  3. Colossus: The Forbin Project

Veckoresumé #53

A little less conversation, a little more action.

Ja, om vi ser bloggmediet som ett sätt att konversera och att koffeindarrigt bläddra sig igenom tung kurslitteratur som action, då kan vi nog beskriva situationen med ovanstående rad. Det blir lite hackigt, lite instabilt, vad gäller uppdateringen här under hösten, men vi gör vårt bästa för att få ihop någonting läsvärt lite då och då!

Au revoir les enfantsAU REVOIR LES ENFANTS (1987)
4 stjärnor DYLPC

(Sv: Vi ses igen, barn). Louis Malle är dubbelt representerad denna vecka, först och främst med en berättelse från en fransk-katolsk internatskola under en av andra världskrigets kalla vintrar. Julien (i mitten av bilden) lämnar sin mamma på perrongen med tårarna inte alltför långt borta och åker iväg, ut på landet, för att spendera terminen på den nämnda skolan. Där busas det friskt mellan barnen, ibland inte alltför schysst, men de godhjärtat stränga lärarna håller en viss disciplin. En stor del av filmen fokuserar på att återberätta och skildra livet på skolan, utan några större dramatiska händelser, innan den stora problematiken gör sin entré. En ny kille i klassen, som Julien så smått börjat lära känna, visar sig vara jude. Detta får absolut inte upptäckas av de tyska kontrollanterna. Kriget, som i dessa miljöer lyst med sin frånvaro, kommer nu påtagligt närmare Julien, hans nye vän Bonnet, prästerna och lärarna. Även i skuggan av bombningar och slagfält var kriget närvarande. Louis Malle, som skrivit, regisserat och producerat filmen, har lyckats fånga livet på den lilla skolan med realism, enkelhet och både vemod och en lite småmysig, familjär känsla, trots det mörker som väntar bakom hörnet. Handlingen är baserad på Malles egna erfarenheter från sin barndom, då han som 11-åring blev vittne till en liknande situation, något som naturligtvis ökar den genuina känslan. Au revoir les enfants är en subtil skildring av andra världskrigets konsekvenser för dem som inte var inuti det men vars vardag ändå påverkades. Manus och regi är lysande, liksom alla duktiga barnskådespelare, och inte minst Malles förmåga att fånga och förmedla atmosfär och miljö. Snöblaskiga skolgårdar, höstiga skogar, tysta sovsalar och stökiga badrum med tandborstande barn. Lekfullt och för det mesta osentimentalt berättat genom ett oskuldsfullt barnasinne men med en allvarlig efterton och poäng. En fantastisk film som gav mig en tår i ögat. Stark fyra.

FlickornaFLICKORNA (1968)
3 stjärnor DYLPC

Feministisk kultfilm har också inkluderats i veckans program i form av Mai Zetterlings omtalade samhällskritiska och artistiska skildring av Sverige på 60-talet. Handlingen, som svävar omkring i en konstnärlig sfär, har sin grund i en kringresande teatergrupp bestående av kvinnor, framförandes en egen version av den gamla grekiska komedin Lysistrate (om kvinnor i Aten som sexstrejkar för att stoppa männens krig, osv). Teaterscenerna varvas med inblickar i de olika aktrisernas egna liv, deras mäns liv samt surrealistiska, drömska och ibland oerhört märkliga partier där gränserna för vad som är verkligt helt suddats ut. Allt har emellertid en gemensam nämnare i den hela tiden skildrande, kommenterande och kritiserande framställningen av kvinnors roll i olika situationer, männens maktposition och jämställdhetens ofta absurda frånvaro. Flickorna är intressant, underhållande, tankeväckande och estetiskt fascinerande – dessutom oväntat rolig med många skratt som följd. Det går att uttolka många meningar i filmen, med ett huvusakligt budskap om feminismens vikt och betydelse – något som inte möttes av jubel när filmen premiärvisades. Filmen har fått utstå hård kritik, delvis förståeligt eftersom männen i filmen inte sällan framställs som absurt agerande, nästintill korkade och oförskämda mansgrisar utan förståelse. Mycket är överdrivet, men min känsla är att det är ett medvetet grepp för att belysa de skillnader och orättvisor i de könsroller som faktiskt finns/fanns på den aktuella tidpunkten för filmens produktion. I mitt tycke en möjligen underskattad och mycket sevärd film, nära en fyra på betygsskalan.

DamageDAMAGE (1992)
3 stjärnor DYLPC

Vi förflyttar oss till London och återlämnar ansvaret till Louis Malle, som med sitt erotiska otrohetsdrama ger oss en välspelad och genomkompetent version av en historia vi dock sett förut. En framstående politiker (Jeremy Irons) minglar runt på en fest när han plötsligt träffar en ung fransk-engelsk kvinna (Juliette Binoche) som är vän med Stephens (Irons) son Martyn (Rupert Graves). Att det finns en laddning mellan Stephen och Anna (Binoche) är dock uppenbart från det första blickutbytet. Härifrån är vägen relativt uppenbart utstakad – den leder Stephen in i passionens fördärv och förförelsens förrädiska lockelser. När Martyn offentliggör att han och Anna ska gifta sig är den moraliska krisen hos Stephen total och hans sunda förnuft (stanna hos fru och familj) ställs i en brinnande konflikt med kärleken, som han säger är unik från vad han någonsin känt i sitt 50-åriga liv. Damage är som sagt mycket välspelad och välregisserad, och även här står Malles höstiga miljöer att känna igen. Manuset är fyllt av intelligenta fraser och gripande konflikter, men filmen som helhet blir ändå något lidande av det faktum att upplägget är så bekant från mycket man sett tidigare. Sista halvtimmen är dock suverän och är nära att värva en fjärde stjärna till betyget. Är man svag för otrohetshistorier med mycket sex, plågsamt pinsamma släktmiddagar och tragiska vändningar kan jag inget annat än att rekommendera denna högst kompetenta film.

The Bling RingTHE BLING RING (2013)
2 stjärnor DYLPC

En lite halvljummen pepp låg i luften inför Sofia Coppolas nya kändisstölddrama, nästan enbart på grund av nämnda regissör och Emma Watson i en av huvudrollerna. I de kändistäta Hollywood-kvarteren får en grupp ungdomar för sig att leta upp kända personers hus, googla fram uppgifter om huruvida de är hemma eller inte, och slutligen bryta sig in och leva runt i sängar, garderober och festvåningar. (Detta baserat på verkliga händelser). Vi får följa en typisk ny-i-skolan-lite-osäker-i-sig-själv-dude som träffar en tjej som verkar rätt tuff, varpå han dras in i hela kändishemkrascharäventyret tillsammans med en grupp bortskämda rikemansbarn. De festar på de hetaste klubbarna, springer runt i klädbutiker, kör (stulen) bil onyktra och drogpåverkade och postar ca 30 Facebook-bilder i sekunden. Till slut stöter de naturligtvis på motgångar, i form av övervakningskameror och rättsliga påföljder, och då börjar en intressant del av filmen – trodde jag. Men då var det i princip slut och någon vidare uppföljning på de problemfria hus-raiderna kommer aldrig, vilket gör att filmen saknar svärta. Fram tills dess hade filmen varit tämligen tröttsam, repititiv som bara den och mest bara en väntan på någon poäng. Vid fjärde inbrottet, som sker på exakt samma sätt som de föregående, har man liksom fattat grejen. Coppolas manus är oväntat tunt och stundtals klyschigt, karaktärerna är platta och ytliga – inte så konstigt i och för sig, men ytligheten utmanas aldrig riktigt. Som komedi är den helt i avsaknad av skratt, som drama engagerar den inte. Några få snygga tagningar (t ex en lång exteriör bild på ett av inbrotten) är det enda som håller filmen godkänd. Från Lost in Translation till detta – vad hände Sofia? Svag tvåa.

Night Train to LisbonNIGHT TRAIN TO LISBON (2013)
2 stjärnor DYLPC

Som jag skrev i min pepplista i början av året är detta en film jag sett mycket fram emot. Av okunskap väntade jag mig dock en thriller i tågmiljöer, vilket jag inte fick. Istället vecklade ett tillbakablickande och lite journalistiskt drama med historiska referenser ut sig. En schweizisk professor (Jeremy Irons) tar mycket riktigt ett nattåg till Lissabon efter att ha räddat en kvinna som försökt ta livet av sig och blivit stående med hennes röda jacka innehållandes den tågbiljett han nu utnyttjar. Han anländer till det soliga Portugal (här slutar tågtemat) och börjar undersöka saker kopplade till en bok han också hittat i jackan, skriven av en portugisisk författare/läkare/filosof. Boken skildrar historier kring motståndsrörelsen under Salazar-diktaturen och sakta men säkert börjar Raimund (Irons) bena ut frågetecken kring de inblandade personerna i takt med att han blir mer och mer besatt av berättelsen. I det nät av personer han lyckas träffa ser vi en rad stora skådespelare: Charlotte Rampling, Mélanie Laurent, Christopher Lee, Lena Olin, Jack Huston, August Diehl och en fantastisk Bruno Ganz. Filmen i sig vill vara romantisk, filosofisk, historisk och dramatisk, men lyckas bara emellanåt. Det största problemet är det bekanta alla-talar-engelska-fenomenet, med försök till portugisisk brytning, som mest tar en ur historien då det känns så onaturligt och tillgjort. Det förminskar skådespelarna till accentimitatörer och verkar direkt för en försämrad autencitet. Märkligt också med tanke på att filmen är ett europeiskt samarbete med många internationella aktörer. Bortsett från detta är Night Train to Lisbon ett ganska slätstruket verk som dock lyfter sig efter en dryg timme, dock aldrig tillräckligt för mer än en rågad tvåa i betyg. En scen som sticker ut är ett samtal mellan Jeremy Irons och Bruno Ganz som, drickandes stora mängder vin (alternativt annan stark dryck) på ett risigt litet café, mitt i natten, diskuterar både ditten och den tillhörande datten. En simpel scen som förgylls av två mästare.

Angst essen Seele aufANGST ESSEN SEELE AUF (1974)
3 stjärnor DYLPC

(Sv: Rädsla urholkar själen). En av den nya tyska filmens stora profiler var regissören Rainer Werner Fassbinder, som med detta lilla drama skildrar och problematiserar kärleken mellan en tysk kvinna och en arabisk man i 70-talets München, präglat av rasistisk mentalitet och diskriminering. I samma ögonblick som 60-åriga Emmi träffar den betydligt yngre Ali från Marocko går hon in i ett problematiskt skede av sitt liv. Med kärleken till en generellt socialt utfryst person av en annan kultur tvingas hon inse det faktum att folk tittar annorlunda på henne och hon blir utfryst av arbetskamrater och sina egna barn, allt för att hon visar sig tillsammans med en ”svarting”. Det är ett ganska gjort tema nuförtiden, men den tyska kontexten gör det desto mer intressant, liksom ensamhet som en minst lika stor del av tematiken. Till filmens minus hör en kanske något onyanserad (men för budskapet kanske befogat överdriven?) bild av alla tyskar som fyrkantiga rasister (med enstaka undantag) och en vag känsla av att själva berättelsen saknar något unikt, även om Fassbinders berättarteknik har flera utstickande drag. Det är i dessa som filmens största styrkor ligger. Klippning, kameraföringar, musik och tystnad, avskalade miljöer och minimalistiska dialoger. Återkommande svart humor och avsiktligt stelt skådespeleri är andra komponenter, liksom de långa, kvardröjande tagningarna som tar god tid på sig att skildra osympatiska blickutbyten över bardiskar, föraktande servitörer och märkliga måltider i tomma restauranger. En film värd se enbart för den formalistiska biten, men som sagt även som samhällskritik och ensamhetsskildring. Det råder oklarhet kring mitt betyg – tre eller fyra – men sammanfattningsvis en mycket se- och tänkvärd film.

Mannen utan minneMIES VAILLA MENNEISYYTTÄ (2002)
3 stjärnor DYLPC

(Sv: Mannen utan minne). Lite på samma tema vandrar en stackars finsk man runt utan att minnas vem han är, vad han heter och var han bor, efter att ha blivit brutalt nedslagen i en park och förlorat minnet. Han får hjälp av frälsningsarmén och hittar ett hem i form av en container i ett litet fattigt samhälle vid vattnet. Fortsatt utan identitet försöker han bygga sig ett nytt liv från ruta ett, men utan namn eller legitimation har han ingen trovärdighet hos arbetsförmedlingen eller banken, så uppförsbacken är rejäl. Under sitt medvetandes nya era hittar han ett kärleksintresse och skapar sig nya relationer, men frågorna och oklarheterna förblir många i hans tillvaro. Finsk film är för mig helt främmande mark och en outforskad kultur, i vilken regissör Aki Kaurismäki är en förgrundsfigur. Mannen utan minne är en bra film med minimalistisk dialog, nedtonat skådespeleri och ett tragiskt livsöde som ändå skildras någorlunda harmoniskt och bäddar in en kraftigt svärtad humor. Markku Peltola, som spelar den namnlöse huvudkaraktären, utstrålar vemod och hopplöshet blandat med en blind optimism som en total minnesförlust kanske kan framkalla. Långsamt tempo och en isolerad känsla förstärker ensamheten, handlingen är smått absurd egentligen och den fåordiga, smått deprimerade finskheten är alltjämt närvarande. Det är lite svårt att sätta ord på känslan som finns i den här filmen märker jag nu när jag försöker formulera detta, men betyget är tydligare – stark trea! För övrigt finns ett härligt och ganska märkligt musikinslag i filmen där en grupp musiker ur frälsningsarmén framför en sång om att djävulen är överallt, typ. Hade aldrig trott att jag skulle gå runt och lyssna på finsk folkrock, men det skulle jag. Paha vaanii heter låten och den är fantastisk.

Citizen KaneCITIZEN KANE (1941)
4 stjärnor DYLPC

Ensamhet börjar forma ett mönster som genomsyrar denna resumé, och av de behandlade filmerna brukar denna rankas som ett av de största, kanske det största, verken genom tiderna. Fram med superlativen då, eller? Ja, men inte hela arsenalen kanske. Bäst genom tiderna, en titel som kritikerkåren ofta delar ut till just Citizen Kane, tycker jag inte att den är – men det är en på många sätt enastående film. Orson Welles regisserar sig själv i titelrollen, Charles Foster Kane, en svårförstådd man som gör en sällan skådad resa från bortskickat barn till förmögen tidningsmogul med ett globalt medieimperium vid sina fötter. Det är en tidig tackling på den amerikanska drömmen, framgångens baksida och maktens förrädiska kraft, med en fåfäng och komplicerad huvudkaraktär som både vinnare och offer. I filmens inledning ser vi hur Kane ligger för döden, ensam i sitt enorma palats, och uttalar ett sista ord innan han lämnar in. Resten av speltiden ägnas åt utredningen av detta mystiska ord och berättandet av vad som lett fram till tragedin. Detta berättande sker till en början av en smått hysterisk och ganska påfrestande berättarröst, tillsammans med ett montage av bilder och tidningsurklipp, men övergår sedan i ett mer sansat, klassiskt skådespel. Från barndomen, till första idén om att grunda en tidning, de följande framgångarna, expansionen, äktenskap, utpressningssituationer, partnerskap och meningsskiljaktigheter, enorm rikedom, kändisskap, politisk kandidatur och slutligen den suck som kan dras över att vaka över ett episkt rike av dyrbara saker och gränslös ekonomi och ändå behöva känna ensamhetens kalla hand. Det ligger en stor tomhet över filmen som är svårbeskriven och fruktansvärt mäktig, på något sätt. Berättelsen i sig ger inga wow-reaktioner förrän i det gripande slutet, men den tekniska aspekten av filmen ger desto fler. Fotot, ljussättningen, sceneriet, kameravinklarna och klippningen är fulländat, mästerligt. Varje bildruta kan ramas in och sättas upp på väggen. Sammantaget bör Citizen Kane absolut klassas som ett storverk. Orson Welles pondus är dessutom enorm.

Killer's KissKILLER’S KISS (1955)
2 stjärnor DYLPC

En av Stanley Kubricks tidigaste filmer klockar in på blygsamma 67 minuter och handlar om en 29-årig boxare i New York som genom sitt fönster en kväll ser en kvinna i lägenheten mittemot. Han tar kontakt med henne och hamnar i samspråk med hennes arbetsgivare (hon är en s k taxi dancer), en osympatisk herre. När boxaren hör Gloria skrika en kväll springer han över och ser chefen slå henne, varpå han går emellan, förälskar sig i Gloria och därmed blir inblandad som den tredje parten i ett svartsjukedrama. Stanley Kubrick är en legendarisk regissör med många mästerverk på sitt samvete, men detta är onekligen det blekaste jag sett ur hans filmografi. Enskilda ljusglimtar finns, som den långa jaktscenen över gator och tak, och den surrealistiska skyltdockedekorerade scenen där filmens klimax utspelar sig, men helheten går förlorad i ett oklart syfte med för många olika ingredienser nermixade i en dryg timmes film. Är det ett romantiskt drama, en noir-thriller, boxningsfilm, ett tillbakablickande familjemysterium, jakt-action? Kubrick flaxar runt med både det ena och det andra – ambitiöst men luddigt. Hade filmen varit en halvtimme längre är det möjligt att den hade blivit riktigt bra. Nu är karaktärerna relativt platta och svåra att identifiera sig med, storyn rätt blahablaha och inget hinner utvecklas till något riktigt intressant. Slagsmålsscenen fram mot slutet håller ingen vidare nivå heller. En besvikelse, men som tur var skulle ju Kubrick lyfta sig med galaktiska mått.

Ladri di bicicletteLADRI DI BICICLETTE (1948)
4 stjärnor DYLPC

(Sv: Cykeltjuven). Tillsammans med ovan behandlade Citizen Kane är Vittorio De Sicas socialrealistiska far och son-berättelse en film som brukar nämnas i de, förvisso tveksamt filmhistoriskt rättvisande, bäst-genom-tiderna-enligt-kritikerna-sammanhangen. Och även detta är en suverän film, om inte ännu bättre. Filmens historiska kontext finns i den italienska neorealismen som efter andra världskriget inte sällan skildrade arbetarklassens vardag på de italienska gatorna och ofta använde amatörskådespelare. Så är fallet även här. Den arbetslöse pappan Antonio (spelad av fabriksarbetaren Lamberto Maggiorani) får chans till anställning som affischmontör, ett jobb som kräver cykel. Till sin förtvivlan inser han att han måste skaffa en cykel och ser lösningen i att pantsätta familjens sängkläder, varpå optimismen sprider sig i familjen som börjar planera sin ekonomi utifrån nya, bredare ramar – allt ser ut att kunna lösa sig nu. Antonio skjutsar sin lille son Bruno (Enzo Staiola) genom Rom och blickar entusiastiskt framåt mot sin första arbetsdag. Han har precis satt upp sin första affisch när ett marddrömsscenario plötsligt blir verklighet – cykeln blir stulen. Vad som följer nu är en lång och problematisk jakt på cykeln, på marknader och torg, men i en storstad som Rom är fallet av klassiska nål-i-höstack-proportioner. Under resans gång följs Antonio och Bruno åt genom medgång och mestadels motgång, och deras relation ansträngs, utmanas och utvecklas. Cykeltjuven är en fantastisk studie i vikten av ett enskilt föremål (cykeln) och dess betydelse för en hel tillvaro och livstillstånd. Det är samtidigt en film om hur långt man kan vara villig att gå för att få tillbaka cykeln, som klimaxet så tydligt handlar om, och hur mycket man kan offra. Antonios jakt på cykeln påverkar inte bara hans egen inställning till andra människor, utan även Brunos förståelse för pappans agerande. Relationen dem emellan är väluppbyggd och innehåller många nyanser av far-och-son-bandets olika sidor. Ett annat betydande tema är samhällskontexten, skildringen av arbetslöshet och fattigdom, de lägre klassernas kämpan för att klara vardagen, och den ofrivilliga resan från avlönad arbetare till ignorerad förlorare. En särskild scen skär rakt genom hjärtat, när pappa Antonio mitt i cykeljaktseländet tar med Bruno på restaurang och låter honom frossa i mat och dryck i sann nu-glömmer-vi-allt-och-äter-anda. Från kompromisslös lycka förvandlas Antonios leende halvvägs in i middagen till en vilsen, smått skräckslagen blick som inser att hans liv just nu är ett enda stort frågetecken utan säkerhet för familjens framtida liv. Vittorio De Sicas film är en lysande berättelse ner till varje komponent – manus, budskap, spänning och flera otroligt gripande scener, stilsäkerhet, ett brett känslospektrum och skådespelare som imponerar (särskilt sett till deras obefintliga skådisbakgrund). Det finns mycket mer att säga och mycket mer att berömma, men genom att dela ut en stark fyra känner jag att min åsikt är demonstrerad. Molto bene!

Irene Huss - I skydd av skuggornaIRENE HUSS – I SKYDD AV SKUGGORNA (2011)
1 stjärna DYLPC

Stopp, stopp, stopp! Stanna kameran, bränn rullen och lägg pengarna på något annat! Snälla? Det är filmer som dessa som gör att Sverige aktivt jobbar mot sin egen industri och de inspirerade krafter som existerar där, och förminskar chanserna till ett nytänkande och intressant klimat i vår egen filmatmosfär som drar tunga och rossliga Wallander-suckar. Beck, Johan Falk och nu Irene Huss – när ska folk tröttna? Egentligen tänker jag inte ödsla mer tid på detta trams, 90 minuter gick ju till att konsumera det, men samtidigt kan det kanske vara en idé att göra sin röst hörd och försöka motverka dessa produktioner. Först vill jag poängtera att den enda anledningen till att jag faktiskt såg filmen var ett internskämt med en kompis, då vi skrattat gott åt den tidigare Tatuerad torso i samma serie. Redan där förstår ni alltså att attraktionen i att se filmen ligger i dess potentiella kapacitet som ofrivillig komedi, inte som det kriminaldrama den försöker vara. Vem är då denna Irene Huss? Ja, en kombination av helt irrelevanta kampsportsfärdigheter, rollerna som mamma, självständig kvinna, hustru och framförallt modig polis som ständigt lyckas hamna i de allra farligaste uppdragen (dvs uppgörelser med trööötta och urvattnade MC-gäng) i Göteborg (tror jag? Svårt att avgöra dock eftersom ingen pratar göteborgska förutom en malplacerad Lasse Brandeby). Med sig har hon en liten detektivbyrå/polisgrupp som för det mesta utstrålar inkompetens men ändå lyckas lösa det mesta, t ex genom fysiskt omöjliga inzoomningar som från löjliga avstånd med usel upplösning kan se registreringsnummer på bilar från sidan. Just denna, I skydd av skuggorna, handlar om en utpressningshärva med stereotypa slaviska motorcykelgangsters som bovar i vilken Irene Huss familj, föga förvånande, blir inblandad och snart har vi en helt väntad historia innehållandes mord, droghandel och sprängda hus. Logiken lyser med sin frånvaro, liksom manusets kvalité, dialogen är stundtals löjeväckande och skådespelarna är svaga. Poliserna agerar korkat och är förhoppningsvis inte baserade på våra verkliga poliser, för då är det dags att bli orolig. Nu tänker jag inte ge fler ord till den här smörjan utan avslutar kort och gott med en önskan om att få se filmpengarna investeras i projekt som inte somnat redan i utvecklingsfasen.

En dödsdömd har rymtUN CONDAMNÉ À MORT S’EST ÉCHAPPÉ OU LE VENT SOUFFLE OÙ IL VEUT (1956)
4 stjärnor DYLPC

(Sv: En dödsdömd har rymt). Kunde du dra den titeln i ett svep? Grattis i så fall. Robert Bresson var ett av den franska filmens största namn och en stor inspirationskälla för flera regissörer under den nya vågen. Till sin fängelsefilm om en fransk fånge under naziockupationen kunde han använda sina egna erfarenheter från över ett år i fångenskap, och kombinera det med en annan verklig fånges memoarer från ett fängelse i Lyon, motståndsaktivisten André Devigny, som filmen är baserad på. Egentligen är filmen väldigt enkel, en typisk fängelsefilm som följer huvudkaraktären Fontaine (François Letterier) i den isolerade tillvaron, från vilken han bestämmer sig för att försöka fly. Genom en voice-over-lösning får vi följa hans noga planering in i minsta detalj, från det försiktiga karvandet i trädörren till reptillverkning av hopknutna lakan och den slutgiltiga nagelbitaravslutningen där varje litet knastrande gruskorn kan utgöra skillnaden mellan frihet och avrättning. Bortsett från ett lite statiskt mittenparti är filmen mycket spännande, logiskt nog framförallt i sista tredjedelen, och en välskriven och välspelad demonstration av det lilla, lilla hopp som finns på en plats som annars präglas av svärta, tragik, orättvisa, smärta och död. Mycket bra och sevärd. En svag fyra.

Et Dieu… créa la femmeET DIEU… CRÉA LA FEMME (1956)
3 stjärnor DYLPC

(Sv: Och Gud skapade kvinnan…). Fortsatt Frankrike och produktionsår 1956, men från svartvitt till färg och från ett grått fängelse till en annan sorts fångenskap, som Juliettes (Brigitte Bardot) sökande efter lycka kan beskrivas som. Hon är 18 år gammal, bor hos sina fosterföräldrar i Saint-Tropez där hon gjort sig ett rykte som lössläppt, fräck och oanständig. Själv ser hon sig som naturlig och kärleksfull. Hon har inte svårt att hitta intresserade män då hennes sensuella utstrålning kan få de flesta att bli knäsvaga, men kvantité är inte detsamma som kvalité, och svårigheten ligger i att finna den man som verkligen kan göra henne lycklig. Hon har hur som helst en pågående relation med Antoine Tardieu, den äldste sonen i en varvsarbetarfamilj vars ägor den rike affärsmannen Eric Carradine (som Juliette också har/haft någon form av relation till trots den stora åldersskillnaden) vill köpa för att bygga ett casino på. När relationen till fostermamman blir så frostig att man beslutar att hon ska skickas tillbaka till barnhemmet, inser herr Carradine att något måste göras rent formellt för att hon ska få vara kvar enligt lag. Den ”enklaste” lösningen verkar vara giftermål, något som viftas bort av Antoine. Fram träder istället den blyge och långt mycket mindre klassiskt manlige Michel Tardieu (Antoines bror) som är hemligt förälskad i Juliette och frågar henne helt sonika om hon vill gifta sig med honom. Ja, så kan det alltså gå till i sensommarens Saint-Tropez med vita stränder, blått hav och underbara marina 50-talskläder och hamnmiljöer. Detta är en trevlig liten romantisk berättelse som är behaglig att befinna sig i. Bakom den lättsamma tonen finns dock en relevant och intressant problematik kring att hitta sin plats, vara lycklig och hantera relationer, att kunna vara fri men samtidigt ansvarsfull. Bardot är ibland mer snygg än vad hon är bra, men visar också hur långt den magnetiska utstrålningen kan ta en, och hur man kan balansera upp några falska repliker med en stark personlighet. Hon gör alltså en sammantaget klart godkänd insats. Amour-bekante Jean-Louis Trintignant är riktigt bra som Michel och Curd Jürgens levererar en härlig handelsmästare med pondus. Filmen är lite ojämn och aspirerar aldrig på de högre betygen, men den är klart sevärd och som sagt trevlig att titta på, dessutom med en del intressanta teman på agendan.

Vi har som sagt gett oss in i universitetslivet under hösten, från vilket vi förhoppningsvis kan hämta ny och användbar kunskap som vi kan utveckla vårt skrivande utifrån. Uppdateringsfrekvensen blir lidande och jag kan absolut inte lova något, men vi har lite nya idéer på gång för nytt innehåll, och med lite tid över då och då kan vi kanske ge er det så småningom. Ge inte upp att titta in här ibland, även om det kanske inte kommit något nytt på flera veckor, för rätt var det är så är vi tillbaka bakom tangentbordet! (Hade önskat att det var en Woody Allensk skrivmaskin, men man kan inte få allt). Au revoir!

Veckans topp 3

  1. Ladri di biciclette
  2. Au revoir les enfants
  3. Citizen Kane

Veckoresumé #52

Gymnasiet är slut sedan början av sommaren. Men jag och David har inte fått nog av studierna. Vi har nu börjat plugga filmvetenskap på Stockholms universitet och det innebär mycket filmtittande under skoltid, vilket är lysande! Filmerna vi ser på filmvetenskapen kommer vi självklart att inkludera i veckoresuméerna. Den här veckan är In the Mood for Love, Psycho och Harakiri sådana filmer. Trevlig läsning!

In the Mood for LoveIN THE MOOD FOR LOVE (2000)
3 stjärnor DYLPC

(Originaltitel: Fa yeung nin wa). Mr. Chow (Tony Leung Chiu Wai) är en journalist som bestämmer sig för att hyra ett rum i en lägenhet i centrala Hong Kong. Samtidigt som han flyttar in får han reda på att den unga kvinnan Mrs. Chan (Maggie Cheung) också flyttar in i ett av de tillgängliga rummen. Båda två har varsin partner men börjar dras till varandra efter att de båda börjar misstänka sina respektive partners för att ha romantiska affärer med utomstående. In the Mood for Love utspelar sig under 60-talet och involverar fantastiskt komplexa klänningar, stilrena kostymer och fåordiga konversationer. Regissören Wong Kar Wai använder sig av spännande kamerapositioner, gulröd ljussättning och vackra slow-motion-sekvenser. In the Mood for Love är en långsamt berättad film där blickar ofta säger mer än ord. Skådespelet är tillbakadraget men samtidigt briljant. Maggie Cheung och Tony Leung glittrar tillsammans i bild och utgör en stark filmduo. Handlingen tar inga vågade steg och utvecklas inte i stora drag men det passar en film som In the Mood for Love. En film som behandlar en relation mellan en man och en kvinna på ett realistiskt och närgånget vis. Stark trea i betyg.

World War Z

WORLD WAR Z (2013)
2 stjärnor DYLPC

Apokalypsen är här än en gång! Den här gången är det zombies som hotar vår planet och det finns bara en man som kan rädda oss från undergången: Brad Pitt. FN-anställde Gerry Lane (Pitt) lever ett smörigt och perfekt stadsliv med sin fru Karin (Mireille Enos) och deras två döttrar. Men så en dag på väg till jobb och skola hamnar familjen i en stor bilkö i centrala Philadelphia. En bilkö som snabbt utvecklas till en svärm av köttätande zombies. Efter en stressfull och farlig flykt från storstaden blir familjen upphämtade av Lanes FN-stab och placerade ombord på ett hangarfartyg så långt från fastlandet och zombiesvärmen som möjligt. Lane sätts i arbete och får i uppgift att leda ett specialteam till alla världens hörn för att ta reda på var zombieepidemin började och för att försöka finna ett botemedel. Vad som följer är imponerande specialeffekter men trött manus, stereotypiska karaktärer och en förutsägbar handling. Brad Pitt är godkänd och han backas upp av James Badge Dale och David Morse som har små men sevärda insatser. Annars bjuder skådespelet inte på något anmärkningsvärt. World War Z är påkostad och intensiv men inte särskilt underhållande eller spännande. Handlingen är full med logiska hål och slutet är inte tillräckligt tillfredsställande för att höja betyget. Betyget slafsar sig fram till en stabil tvåa.

psycho

PSYCHO (1960)
3 stjärnor DYLPC

Alfred Hitchcocks skräckklassiker Psycho handlar om sekreteraren Marion Crane (Janet Leigh) som inte riktigt trivs med sin nuvarande situation i livet. När hennes chef en dag ber henne att lämna in ett kuvert med 40 000 dollar på banken gör hon något oväntat – hon stjäl pengarna. Crane lämnar Phoenix bakom sig, staden hon bor och arbetar i, och beger sig ut på småvägarna i sin bil. Efter många timmars körning stannar hon vid det lilla och avlägsna Bates Motel för att sova. Ägaren och receptionisten Norman Bates (Anthony Perkins) har inte haft en gäst på flera veckor och bemöter Crane med öppna armar. Han bjuder på middag och sällskap. Men innanför Bates trevliga och välkomnande utsida döljer han ett mörker som skall komma att försätta Crane i fara. Psycho är en spännande och smart thriller med flera plötsliga vändningar. Skådespelet och manus hör till filmens starkaste sida och de gör sig särskilt tydliga i några av filmens långa dialoger mellan bland annat Crane och Bates. Janet Leigh och Anthony Perkins gör fenomenala insatser och gör filmen väldigt sevärd. Handlingsmässigt tappar den en aning i filmens slutskede med ett smått löjligt klimax. Den berömda duschscenen har inte åldrats på rätt sätt och är en ganska överskattad scen i mitt tycke. Men jag kan från en historisk synvinkel förstå att den var väldigt modig och nytänkande för sin tid. Psycho får en stark trea i betyg.

harakiri

HARAKIRI (1962)
2 stjärnor DYLPC

(Originaltitel: Seppuku). I min förra veckoresumé recenserade jag Takashi Miikes Hara-kiri: Death of a Samurai. Den här veckan har jag sett originalet som Miike baserade sin film på. Harakiri handlar precis som remaken om en fattig och arbetslös samuraj som anländer till en lords gård för att be om tillåtelse att utföra hara-kiri (hederligt samuraj-självmord) men som snabbt misstänks för att endast bluffa i hopp om att få donationer. Harakiri regisserad av japanen Masaki Kobayashi är ansedd vara en riktig samurajklassiker och ett mästerverk. Personligen kan jag inte hålla med. Filmen är en extremt långsamt berättad film med ointressanta karaktärer som i längden blir tröttsam att titta på. Remaken är något så ovanligt som bättre än sitt original. Till skillnad från originalet bjuder Miikes version på intressanta karaktärer och mer trovärdiga rollprestationer. Harakiri är en väldigt teatralisk film med överdramatiskt skådespel och överdrivet utdragna scener som är storslagna som idéform men som inte funkar i verkligheten. Harakiri är för det mestadels en tröttsam och blek filmupplevelse som dock bjuder på ett bra slut och snyggt foto. Betyget hugger sig fram till en stabil tvåa.

the east

THE EAST (2013)
4 stjärnor DYLPC

”We are The East, we don’t care how rich you are. We want all those who are guilty to experience the terror of their crime. It’s easy when it’s not your life, easy when it’s not your home. But when it’s your fault, it shouldn’t be so easy to sleep at night. Specially when we know where you live. Lie to us, we’ll lie to you. Spy on us, we’ll spy on you. Poison us, we’ll poison you. We will counterattack three corporations in the next six months for their worldwide terrorism. And this is just the beginning.”

The East inleds med ovanstående citat. Ett citat som påminner om aktivistkollektivet Anonymous många informationsmeddelanden. Ett provocerande och ytterst spännande citat som genomsyrar filmens handling och budskap. Den fenomenala Brit Marling gör sitt andra långfilmssamarbete med regissören Zal Batmanglij som skådespelare och manusförfattare. Deras tidigare samarbete heter Sound of My Voice och är en spännande dramathriller där Marling spelar mystisk sektledare. Den här gången byter Marling sida och är istället en f d FBI-anställd som arbetar som agent på en privat säkerhetsbyrå. Hon handplockas av sin chef, spelad av Patricia Clarkson, för att gå undercover och infiltrera aktivistgruppen The East som kämpar mot storföretagens miljöföroreningar och orättvisa behandling av natur och samhälle. Men efter en tid av infiltration börjar Marlings karaktär Sarah fatta känslor för gruppens medlemmar, speciellt gruppens ledare Benji (Alexander Skarsgård). The East har tydliga positiva spår av Marling och Batmanglijs tidigare verk. Filmen är annorlunda på många sätt. Den behandlar kontroversiella frågor som allt ifrån anarkism, anti-kapitalism, friganism och aktivism på ett humant och realistiskt vis. Det är tydligt att inga filmstudior har petat i filmens manus och handling. Istället har Marling och Batmanglijs nytänkande och smarta huvuden fått all frihet de behövt. Skådespelet är på topp med den alltid briljanta Brit Marling i spetsen. Hon backas upp av två starka prestationer från Alexander Skarsgård och Ellen Page. Handlingen är som sagt fräsch, spännande och bjuder på många vändningar och överraskningar. Som man förväntar sig från en riktigt bra thriller. Marling-tåget går vidare och med filmer som Another Earth, Sound of My Voice och nu The East i bagaget verkar det inte finnas något stopp för det. Stabil fyra i betyg.

Jag har också bockat av Steven Soderberghs två senaste filmer, Side Effects (4/5) och Behind the Candelabra (3/5), som David har resumerat.

VECKans topp 3

  1. The East
  2. In the Mood for Love
  3. Psycho