Scooter Awards for Proper Excellence in the Art of the Symbiosis Between Moving Pictures, Sound and Acting 2014: The Comeback!

Upplägget i årets text inför Oscarsgalan är detsamma som förra årets, ett format som vi tycker fungerade bra. Jag prickade in 16 av 24 rätt och förlorade mot min rival David. Jag hoppas i år på en riktig comeback!

Så, då är det än en gång dags för en helkväll med glamour. Nej, jag pratar inte om den ruttna Melodifestivalen utan syftar förstås på Oscarsgalan! De bästa (och några av de sämre) stjärnorna kommer glida, rulla eller flyga runt (valmöjligheterna är stora!) på röda mattan och vi kommer sitta bänkade. Men som vi alla vet har Oscarsjuryn ofta fel och därför har jag och David för andra året i rad bestämt oss för att dela med oss av våra personliga vinnare och dessutom tippa Oscarsjuryns val. På Scooter Awards handlar det inte om vem som ser bäst ut eller vems namn som har störst stjärnstatus. Här handlar det bara om skådespelartalanger! I varje kategori kommer jag lista vem eller vilken film av de nominerade jag tror kommer vinna, vem eller vilken film av de nominerade jag vill ska vinna och slutligen vem eller vilken film jag hade valt som vinnare om jag fick välja fritt utifrån 2013 års utbud.

Många av filmerna har vi skrivit om tidigare, så om du vill läsa mer om en särskild titel hittar du den bland taggarna vid slutet av inlägget. Listan över alla nominerade i de olika kategorierna hittar du här.

1. Vilken film/person tror jag kommer vinna?
2. Vilken film/person hoppas jag kommer vinna?
3. Vilken film/person hade jag valt om jag fick välja helt fritt?

BEST PICTURE

1. 12 Years a Slave. Det mesta pekar på att Steve McQueens slaverifilm kommer att kamma hem galans största pris. Med höga betyg från såväl recensenter som biobesökare och med bästa film-priser från bland annat Golden Globes, BAFTA och AFI (amerikanska filminstitutet) är chansen väldigt stor att den tilltalar även Oscarsjuryn.
2. 12 Years a Slave. Om ni har läst min recension vet ni mycket väl vad jag tycker om filmen. Det är helt klart den bästa av årets nominerade och den förtjänar en gyllene statyett. Om ni även har kikat på min lista över de tio bästa filmerna från förra året vet ni att…
3. 12 Years a Slave är den bästa. Ingen snack om saken. Av alla filmer från 2013 är McQueens mästerliga berättelse om Solomon Northup den som har berört och imponerat mig mest. I princip allt är på en nivå för sig. Skådespel, regi, manus, musik och foto utförs på en mästerlig nivå.

ACTOR IN A LEADING ROLE

1. Matthew McConaughey. I rollen som den komplexe AIDS-smittade Ron Woodroof gör McConaughey en strålande insats. En karriär som var definierad av högar av svettiga romantiska komedier och topless-scener har återfötts i form av en mångsidig och spännande karriär med McConaughey i sitt livs form. Killer Joe, The Lincoln Lawyer, Mud, True Detective och självklart Dallas Buyers Club är alla bevis för en skådespelare som har levererat ordentligt de senaste åren. McConaughey har charmat Hollywood och lovordats för sin Oscarsnominerade roll. Med vinster på Golden Globes och SAG Awards, för att nämna några, är det troligt att han vinner. Att han dessutom är otroligt populär och omtyckt ökar bara hans chanser att få plocka med sig en guldgubbe hem.
2. Chiwetel Ejiofor. Jag tycker som många andra att McConaughey gör en fantastisk rollinsats och helt klart förtjänar en nominering. Han är flera mil bättre än en av mina favoritskådespelare Christian Bale och den gamle Bruce Dern som båda är nominerade. Men han har starkt motstånd från Leonardo DiCaprio och dennes kanske bästa prestation i sin karriär i rollen som den totalgalne Jordan Belfort i The Wolf of Wall Street. Men det är Chiwetel Ejiofor med sin starka insats i 12 Years a Slave som är snäppet vassare i mitt tycke. Det är dock en väldigt jämn kategori och egentligen spelar det inte så stor roll vem som vinner, bara det är någon av de tre bästa – McConaughey, DiCaprio eller Ejiofor.
3. Tom Hanks. 2013 har varit ett väldigt bra år när det kommer till starka skådespelarprestationer. Men det skär i mitt hjärta att en av årets absolut bästa inte ens fick en nominering. Jag pratar såklart om Tom Hanks och hans dunderinsats i Captain Phillips. Hanks levererar ordentligt i rollen som skeppskaptenen Richard Phillips – en vanlig man i en ovanlig situation. Filmens slutskede bjuder på en av årets kraftfullaste och mest välspelade scener som får hår att resa sig och tårar att rinna. Hanks har glidit runt i myshörnan länge de senaste åren med tråkiga roller, men en comeback som Captain Phillips förtjänar en Oscarsnominering. Fy skäms på er Oscarsjuryn!

ACTRESS IN A LEADING ROLE

1. Cate Blanchett. Årets kanske mest självklara kategori med en självklar vinnare. Cate Blanchetts namn har stått skrivet i stjärnorna redan sedan Blue Jasmine hade premiär. De flesta tror på den fantastiskt skickliga australiensiskan och hennes prestation som den kaotiska och paranoida Jasmine. Alla vet att hon kommer vinna. Det är självklart.
2. Cate Blanchett. Det är också självklart att hon är mitt val som vinnare. Amy Adams roll som fejkbritt i American Hustle och Judi Dench mysiga roll i Philomena är båda väldigt bra medan Meryl Streep och Sandra Bullock inte ens borde ha nominerats. Ingen av de nominerade är i närheten av Cate Blanchett.
3. Cate Blanchett. Precis som i den manliga kategorin har kvinnorna levererat stort under 2013. Brit Marling (The East), Emma Thompson (Saving Mr. Banks) och Olivia Wilde (Drinking Buddies) har alla varit fantastiska men får tyvärr gå utan Oscarsnomineringar. Men den majestätiska Cate Blanchett är trots de ovanstående kvinnornas talang den bästa.

ACTOR IN A SUPPORTING ROLE

1. Jared Leto. I en blandad kategori med allt från skeppstjuv, slavägare, FBI-agent och börsmäklare kommer Oscarsjuryns val att falla på AIDS-smittade transvestiten Rayon. Leto som medverkar i en film för första gången sedan 2009 gör en mångsidig och komplex insats och backar upp McConaugheys huvudroll bra. Leto har varit en av årets stora snackisar i birollskategorin. Med många hyllningar och vinster från både Golden Globes och SAG Awards i bagaget är Letos chanser stora. Hans hängivenhet och fokusering på rollen som Rayon är något som faller Oscarsjuryn i smaken. Jonah Hill och Bradley Cooper älskas av Oscarsjuryn men kommer inte ha någon chans att vinna och Michael Fassbender kommer ignoreras. Den enda som har en liten chans att peta ner Leto från tronen är Barkhad Abdi med hans suveräna insats i Captain Phillips och hans oväntade vinst i denna kategori på förra månadens BAFTA Awards.
2. Michael Fassbender. Den helt klart bästa i denna kategori förtjänar inte bara sin nominering utan också att vinna. Fassbender är en av de bästa skådespelarna just nu och ”glömdes bort” helt och hållet av Oscarsjuryn 2011 för sin fantastiska huvudroll i Steve McQueens Shame. Han fick inte ens en nominering. I år gör han en otroligt obehaglig och fantastisk insats i samme McQueens 12 Years a Slave. Med no-mercy-attityd och järnhandsstyre förtjänar Fassbender verkligen en Oscarsstatyett. Hans konkurrenter är inte i närheten. Leto är överskattad, Jonah Hill är härlig men inte tillräckligt bra för att vinna, Barkhad Abdi gör en grym insats men når inte Fassbenders nivå och vad Bradley Cooper beträffar är det mycket oklart vad han ens gör i denna kategori. Ah, vänta, nu vet jag! Oscarsjuryn älskar David O. Russell och American Hustle och allt vad den innebär. Det inkluderar Bradley Cooper. För tydligen kommer Russell, hans filmer och hans skådespelare i ett megapaket som alla tydligen förtjänar Oscarstatyetter vartenda år. Titta bara på förra årets Silver Linings Playbook och 2011 års The Fighter. Alla har överösts med nomineringar och vinster, även om de inte förtjänat det. Bradley Cooper får automatiskt en nominering för att han är med i David O. Russells filmer. Trots att han absolut inte förtjänar en nominering. Snälla Oscarsjury, ge Fassbender guldgubben och lägg av med favoriseringen av Russell! Byt ut Coopers nominering och sätt in…
3. James Franco istället. Francos underskattade och fenomenala insats i Harmony Korines Spring Breakers är något utöver det vanliga. Franco spelar Alien, en vild och smått galen gangsta-rappare vars fascination av vapen och droger är extremt. Med munnen full av kromtänder och en otydlig och autentisk Floridadialekt gör Franco en unik och annorlunda insats. Franco är stundtals oigenkännelig och lever sig in i rollen på ett mästerligt vis. Jag hade gärna sett Franco ta hem en statyett eller åtminstone bli nominerad. Det hade även varit trevligt med en nominering för Jake Gyllenhaals fantastiska ticsbesvärade Detective Loki i Prisoners.

ACTRESS IN A SUPPORTING ROLE

1. Lupita Nyong’o. I en kategori som i princip bara handlar om två skådespelerskor kan valet antingen falla på Jennifer Lawrence eller på Lupita Nyong’o. Det är de två som har hyllats mest i denna kategori och som har nominerats till mängder av galapriser. Lupita Nyong’os imponerade debut kommer troligen ta hem Oscarsstatyetten då den är riktigt bra och dessutom har styrkor i karaktären och i filmens historiska vikt. Oscarsjuryn älskar historiska karaktärer och filmer, särskilt när det handlar om just amerikansk historia. Men Nyong’o hotas av Lawrence, som har knipit vinster på både BAFTA-galan och Golden Globes. Det som däremot minskar hennes chans att vinna en Oscar är att juryn kan vara tveksamma till att belöna den unga skådespelerskan med en Oscarsstatyett för andra året i rad (Lawrence vann förra året för sin roll i Silver Linings Playbook). De andra nominerade i kategorin har inte en chans.
2. Lupita Nyong’o. Varken Sally Hawkins, June Squibb eller den bra men överskattade prestationen av Jennifer Lawrence i American Hustle förtjänar en nominering. Julia Roberts är för mig nummer två i denna kategori för hennes briljanta insats som frustrerad mor och dotter i August: Osage County. Men självklart ska den filmdebuterande Lupita Nyong’o vinna för hennes fenomenala och känslosamma roll som slavflickan Patsey i 12 Years a Slave.
3. Sarah Paulson. Oscarsjuryn, snälla, byt ut Hawkins, Squibb och Lawrence mot tre andra prestationer från 2013. Jag rekommenderar Shailene Woodley (The Spectacular Now), Margot Robbie (The Wolf of Wall Street) och Ziyi Zhang (The Grandmaster). Tre överlägset bättre prestationer som alla förtjänar Oscarsnomineringar. Men även Julia Roberts kan bytas ut! Sätt in den underskattade och nästintill bortglömda rollen som Mistress Epps i 12 Years a Slave spelad av den fantastiska Sarah Paulson. Hon gör kanske filmens allra mest elakaste karaktär (kanske t.o.m ondare än Michael Fassbenders karaktär) och skrämmer till ordentligt. Iskall, med noll respekt för människor med annan hudfärg än vit, är Mistress Epps en fruktansvärd karaktär. Sarah Paulson är fantastisk i rollen och förtjänar helt klart en Oscarsnominering, kanske till och med en vinst.

DIRECTING

1. Alfonso Cuarón. Den ambitiöse och glade mexikanen är det nästintill självklara valet som bästa regissör 2013. Cuarón har gått i James Camerons fotspår och skapat en teknologiskt avancerad film med ny teknik och nya metoder att skapa film med. Det som skiljer de två herrarna åt är att Cuarón dessutom lyckades göra en film som är väldigt bra medan Cameron och hans Avatar bara var en teknikuppvisning. Revolutionerande filmskapande med ett bidrag till filmens ständiga tekniska utveckling gör att Cuarón kommer ta hem priset. Hans chanser ökar dessutom eftersom han har kammat hem pris på både BAFTA och Golden Globes.
2. Alfonso Cuarón. Regissörskategorin har också två andra herrar som är värda sina nomineringar, nämligen Steve McQueen och Martin Scorsese, som båda skapat två fantastiska filmer. Alexander Payne har även han gjort ett bra jobb men förtjänar inte en vinst. David O. Russell har i American Hustle skapat en av årets mest överskattade filmer. Russell är återigen nominerad trots att det finns en stor skara andra regissörer under 2013 som förtjänar nomineringen mer. American Hustle är trots en grupp bra skådespelare och en intressant premiss en film med mycket utsida och lite insida. Flashiga kläder med ”roliga” frillor och flamsig tidsperiod är inte tillräckligt för en nominering. Självklart ska Cuarón ha en Oscar!
3. Alfonso Cuarón. Det är svårt att inte se storheten i Cuarón och hans nytänkande Gravity. Vare sig man tycker om filmen eller inte är den ett bevis på skicklig och revolutionerande filmskapande och regin är en del av processen. Cuarón har satt ribban högt för framtida sci-fi- och CGI-filmer och han förtjänar Oscarstatyetten. Men utanför Oscarsjuryns annars smala och inramade syn finns en mängd regissörer som alla förtjänar uppmärksamhet. Bland annat Shane Carruth, regissören av Upstream Color, som med låg budget lyckats skapa 2013 års mest komplexa mindfuck-film. Något som i mina ögon förtjänar en nominering.

WRITING – ORIGINAL SCREENPLAY

1. Her (Spike Jonze). Spike Jonzes småroliga och vardagliga manus för Her är Oscarsjuryns favorit. Den har dock starkt motstånd från Woody Allens Blue Jasmine och ”självklart” American Hustle.
2. Blue Jasmine (Woody Allen). Utifrån de nominerade är det Woodys kvicka och pratiga manus som tilltalar mig mest. Allen är bra på att skriva dialoger utan teatraliskt och tramsiga drag och istället förlita sig på vardagsspråk och realism. Det lyckas han med även i Blue Jasmine med flera roliga och smarta repliker. Även Dallas Buyers Club och Nebraska går i Woodys spår genom att skippa överdrivna repliker och dialoger. Detta medan Spike Jonzes överskattade manus för Her förlitar sig på sentimentalitet och flummighet till en nivå som blir tröttsam.
3. La grande bellezza (En: The Great Beauty, Paolo Sorrentino & Umberto Contarello). Paolo Sorrentinos manus för den intellektuellt stimulerande och mycket intressanta La grande bellezza (The Great Beauty) tar mitt pris för bästa originalmanus. Ett komplext men samtidigt vardagligt manus som vågar vara både abstrakt och naturligt. Ett annat manus som förtjänar en nominering är Shane Carruths Upstream Color som inte är särskilt vardagligt utan som istället är mycket abstrakt och udda utan att vara pretentiöst eller överdrivet.

DOCUMENTARY FEATURE

1. The Act of Killing. Joshua Oppenheimers kontroversiella och mycket mörka The Act of Killing, en dokumentär om indonesiska före detta ledare över så kallade dödspatruller, är den stora förhandstippade vinnaren med en redan vunnen BAFTA. En dokumentär som experimenterar med nya tillvägagångssätt för dokumentärfilmsskapande i och med att den ger huvudpersonerna ansvaret att forma dokumentärens narrativ. Oscarsjuryn kommer troligtvis välja The Act of Killing som bästa dokumentär. Men den mer aktuella The Square har också en chans att ta hem statyetten då den handlar om ett ämne som generellt sett ligger i amerikanernas intresse. Revolutionen i Egypten har rapporterats om i mängder i amerikansk media och haft ett starkt stöd från USA.
2. The Square (Originaltitel: Al Midan). Act of Killing är en enastående dokumentär som vågar testa nytt och dessutom vara modig i att den bearbetar ett extremt känsligt ämne. Men The Square är snäppet bättre. Med ett effektivt narrativ och spektakulärt foto inifrån revolutionens center lyckades The Square imponera allra mest på mig av de nominerade dokumentärerna. Cutie and the Boxer är en mysig och lättsam dokumentär medan sångdokumentären 20 Feet from Stardom kantas av extrem självömkan och repetitivt narrativ. Den allra sämsta dokumentären av de nominerade är Dirty Wars som lider av ett ointressant och dåligt utfört narrativ som inte tillför mycket nytt.
3. The Square. Jag ska vara ärlig och erkänna att jag inte har sett många dokumentärer från 2013 och har därför egentligen ingen annan förutom de nominerade att jämföra med. The Square är mitt val även här och helt klart ett rättmätigt sådant. 2013 års bästa dokumentär!

CINEMATOGRAPHY

1. Gravity. Alfonso Cuaróns trogne fotograf Emmanuel Lubezki som bland annat ligger bakom de fantastiskt häftiga och långa tagningarna i Cuaróns Children of Men är i år nominerad för Gravity. Med en revolutionerande film krävs nytänkande kameraarbete. Gravity är en väldigt visuell film där kameran vrider och vänder sig i 360 grader och lite till. Lubezkis nominering är hans sjätte och han är också den som ligger bakom fotot i en del av Terrence Malicks filmer. Killen kan helt enkelt hantera en kamera och det är något han också kommer belönas för.
2. The Grandmaster (Originaltitel: Yi dai zong shi). De andra nominerade filmerna har alla förutom en i mitt tycke mycket fint foto. Nebraska och Prisoners har båda naturligt utseende med en känsla av realism medan Inside Llewyn Davis har fått ett fruktansvärt filter över sitt utseende som gör att den har en artificiell och Instagram-liknande yta. Extremt överskattat foto som absolut inte förtjänar en nominering. Gravity är den tekniskt mest imponerande med sina avancerade kamerarörelser, men av de nominerade är The Grandmaster den vackraste och mest visuellt tilltalande filmen. Med varma gulorangea färger och imponerande slow-motion-tagningar transformerar fotografen Philippe le Sourd filmens slagsmålsscener till konstverk.
3. Upstream Color/La grande bellezza (En: The Great Beauty). Här fuskar jag lite och väljer två filmer som jag båda tycker förtjänar nomineringar och kanske till och med en statyett. Den komplexa och annorlunda Upstream Color, med sitt ovanligt naturliga och skarpa foto, samt La grande bellezza, med sitt svepande och nästintill svävande kameraarbete. Två otroligt snygga filmer som båda påminner om Lubezkis arbete med bland annat The Tree of Life och andra Malick-filmer.

FILM EDITING

1. Gravity. Med sina långa scener där klippningen knappt märks är Gravity Oscarsjuryns val. Stora delar av filmen känns som en enda scen, vilket bidrar till den tomhet och stillhet som existerar i rymden. Filmer som 12 Years a Slave och Dallas Buyers Club, vilka också har relativt långa scener där klippningen är anonym men effektiv, har en liten chans på en statyett.
2. Captain Phillips. Gravity och 12 Years a Slave är båda vackert klippta med utdragna, fokuserade scener. Men Captain Phillips rappa och intensiva tempo är en frisk fläkt bland de nominerade och min favorit. Captain Phillips-klipparen Christopher Rouse lyckas samla in filmens starka aspekter och göra en hårresande och svettframkallande film där mycket av filmens intensitet ligger i just klippningen.
3. The Wolf of Wall Street. Trots en grupp välklippta filmer bland de nominerade är den värdiga vinnaren inte ens nominerad. Thelma Schoonmakers kvicka och fartfyllda klippning i Martin Scorseses The Wolf of Wall Street är delvis vad som får filmen att göra vad den gör så bra – att aldrig bli ointressant och tappa tempo trots en lång speltid. Schoonmakers sammanflätning av scener blir till kreativa och häftiga övergångar som aldrig stannar av för en andningspaus.

PRODUCTION DESIGN

1. The Great Gatsby. Med färgsprakande 20-talsscenerier och överklass-vaudeville-aura är The Great Gatsby en klar vinnare i juryns ögon. Den hotas dock av American Hustle:s 70-talsstil och 12 Years a Slave:s autentiska slavmiljöer. Det finns även en liten chans för Her med dess färgglada futuristiska värld.
2. Gravity. Det är Alfonso Cuaróns detaljerade och till synes autentiska rymdskepp som faller mig i smaken mest. Det är dessutom svårt att slå självaste planeten jorden som bakgrund. Däremot ser jag även The Great Gatsby som en värdig vinnare då den trots en överanvändning av greenscreens också bjuder på ett par riktigt fina och välskapade interiörer.
3. Michael Kohlhaas. En av filmåret 2013:s mest okända och smala filmer är det franska historiska dramat Michael Kohlhaas med Mads Mikkelsen i huvudrollen, som bjuder på scenerier som fick mig att vilja spola tillbaka i filmen i biografen för att se om vissa scener. Fantastiskt vacker fransk bergsnatur och historiskt imponerande byggnader som visualiseras av ett fantastiskt foto. Oscarsjuryn är kända för att strunta helt och hållet i smalare filmer, särskilt om de kommer från andra länder än USA, men Michael Kohlhaas förtjänar åtminstone en nominering.

SOUND MIXING

1. Gravity. Vad sound mixing egentligen går ut på och hur man bedömer det är för mig fortfarande en aning oklart (men här kan man läsa mer). Oscarsjuryn kommer hur som helst att välja Gravity som vinnare för dess blandning av ren tystnad och kaosinramande musik.
2. Gravity. Det är något magiskt med hur Gravity låter. För trots den realistiska tystnaden som den ska porträttera är filmens övergång mellan just denna tystnad och dialog skarp och skickligt utförd. Gravity förtjänar en statyett, men jag skulle inte heller bli missnöjd om Lone Survivor och det explosiva ljud som den filmen pressar in i öronen på en vinner.
3. Rush. Men av förra årets starkaste ljudupplevelser är det tre filmer som inte ens blev nominerade i år. Två av dem är effektfyllda sci-fi-filmer, nämligen Star Trek Into Darkness och Pacific Rim. Star Trek, med sitt hav av imponerande ljudeffekter, och Pacific Rim, med kraftfulla robotslag och kollapsande skyskrapor. Men det är den tredje filmen som förtjänar en nominering och vinst allra mest. Den filmen är Rush som pumpar på med autentiskt vilda och riviga 70-tals-F1-bilar. En fantastisk ljudmix av imponerande övergångar mellan ren motorkraft och pampig musik.

VISUAL EFFECTS

1. Gravity. En av de aspekter som gör Gravity till en sådan hyllad och nytänkande film är dess specialeffekter. Med superavancerad CGI är filmen en visuell fest med otrolig detaljrikedom. En självklar vinnare utan motstånd från övriga nominerade.
2. Gravity. The Hobbit, Iron Man 3 och The Lone Ranger är i mitt tycke inte ens värda sina nomineringar. De bjuder samtliga på rent ut sagt trött CGI som inte är i närheten av kategorins två bästa filmer – Star Trek Into Darkness och Gravity – med den sistnämnda som min favorit bland de nominerade.
3. Gravity. Den är även min favorit överhuvudtaget från 2013 när det gäller specialeffekter. Faktiskt en av de snyggaste CGI-filmerna någonsin! Men det finns också en hel del andra filmer som är värda nomineringar, bland annat redan nämnda Star Trek Into Darkness, A Field in England, Pacific Rim, Elysium och Oblivion.

MAKEUP AND HAIRSTYLING

1. Jackass Presents: Bad Grandpa. I en kategori med endast tre nominerade blir valet lite lättare när det mest komplexa men också mest välutförda sminket är Johnny Knoxvilles helkroppstransformation från ung Jackass-medlem till 86-årig gubbe. Oscarsjuryn är enade om att Bad Grandpa är den rättmätiga vinnaren. 
   
2. Jackass Presents: Bad Grandpa. De andra nominerade filmerna, Dallas Buyers Club och The Lone Ranger kommer inte i närheten av Knoxvilles skrynkliga skinn. Det är riktigt bra smink som förtjänar att vinna helt enkelt.
3. Jackass Presents: Bad Grandpa. Punkt slut.

Nedan följer för mig ofullbordade kategorier som jag alltså inte har sett samtliga nominerade i. Därför bjuder jag endast på mina gissningar, det vill säga vilken film jag tror kommer vinna.

ANIMATED FEATURE FILM

• Frozen

COSTUME DESIGN

•  American Hustle

DOCUMENTARY SHORT

• The Lady in Number 6: Music Saved My Life

FOREIGN LANGUAGE FILM

• The Great Beauty

MUSIC – ORIGINAL SCORE

• Gravity

MUSIC – ORIGINAL SONG

• Let It Go (Frozen)

SHORT FILM – ANIMATED

• Get a Horse!

SHORT FILM – LIVE ACTION

• Helium

SOUND EDITING

• Gravity

WRITING – ADAPTED SCREENPLAY

• 12 Years a Slave

Efter mina gissningar ser ”statyettlistan” ut så här:

Tippade vinnare

• 7 Oscars Gravity
• 3 Oscars 12 Years a Slave
• 2 Oscars Dallas Buyers Club, Frozen
• 1 Oscar The Act of Killing, American Hustle, Blue Jasmine, Get a Horse!, La grande bellezza, The Great Gatsby, Helium, Her, Jackass Presents: Bad Grandpa, The Lady in Number 6: Music Saved My Life

Vad händer om vi går efter mina önskade vinnare bland de nominerade (exklusive de tio sista kategorierna)?

Önskade vinnare

• 4 Oscars 12 Years a Slave, Gravity
• 2 Oscars Blue Jasmine
• 1 Oscar Captain Phillips, The Grandmaster, Jackass Presents: Bad Grandpa, The Square

Nu släpper vi loss och kör på mina fria val (exklusive de tio sista kategorierna).

VINNARE PÅ SCOOTER AWARDS FOR PROPER EXCELLENCE IN THE ART OF THE SYMBIOSIS BETWEEN MOVING PICTURES, SOUND AND ACTING 2014: The comeback!

• 2 Oscars 12 Years a Slave, La grande bellezza, Gravity
• 1 Oscar Blue Jasmine, Captain Phillips, Jackass Presents: Bad Grandpa, Michael Kohlhaas, Rush, Spring Breakers, The Square, Upstream Color, The Wolf of Wall Street

Ännu en lång betänketid av vilka som ska vinna är över. Nu är det bara att sjunka ner i soffan med trevligt sällskap och njuta av en helkväll, eller rättare sagt natt, av prisutdelning. Godiset, maten, drickan och laptopen kommer stå redo för en helkväll av underhållning. Glöm inte att bevaka vår Twitter och Facebook-grupp under galan! Man vet aldrig vad för roliga bilder och kommentarer vi delar med oss. Må den bästa tipparen vinna men heja bara på mig. David har haft sin tid rampljuset och nu är det dags för en ny vinnare att ta hans plats! Ha en trevlig Oscarsgala, gott folk!

SFF13: 12 Years a Slave

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2013

Huvudstadens årliga filmfestival fick i år äran att visa Steve McQueens hyllade storfilm 12 Years a Slave som öppningsfilm. Med två tunga titlar i Hunger och Shame som bagage har McQueen samlat sina största styrkor i en film som behandlar ett av mänsklighetens mest onda akter – slaveriet. 12 Years a Slave är baserad på en biografi från 1853 med samma namn som är skriven av Solomon Northup – en svart man som föddes fri men som en dag kidnappades och försattes i ett liv av slaveri. Brittiske skådespelaren Chiwetel Ejifor har tagit sig an det tunga uppdraget att porträttera Northup på vita duken. Något han gör till hundra procent och lite till.

Northups historia börjar 1841 i den mysiga och pittoreska staden Saratoga Springs i staten New York. Där lever han med sin fru och sina två barn i en stadsdel där svarta och vita bor och socialiserar med varandra utan något hat eller förakt gentemot gemene man. Northup försörjer sig och sin familj som fiolspelare på olika tillställningar. Under en promenad i stadens blomstrande park stöter Northup på två herrar spelade av Scoot McNairy och Saturday Night Live-komikern Taran Killam. De färgglada och excentriska herrarna erbjuder Northup en stor summa pengar för några veckors fiolspelande på en kringresande varieté-show. Efter en stunds tvekande accepterar han herrarnas erbjudande och en kväll av firande med förtäring av stora mängder vin och annan alkohol inleds. Men Northup inser att något inte står rätt till när han vaknar upp i trasiga kläder, fastkedjad i golvet i en cell. Han har kidnappats för arbete som slav i den amerikanska södern där slaveriet fortfarande är lagligt.

Steve McQueen har med hjälp av bland annat Brad Pitts produktionsbolag lyckats samla en otroligt imponerande rollista med skådespelare som spelar allt från slavar till slavägare. Ejiofors Northup möter karaktärer spelade av skådespelare som Paul Giamatti, Michael K. Williams, Benedict Cumberbatch, Alfre Woodard, Garret Dillahunt, Brad Pitt, Paul Dano redan nämnda Scoot McNairy och Taran Killam och många fler. Samtliga gör fantastiska rollprestationer men det är fyra skådespelare i McQueens armé som alla förtjänar en Oscarsnominering. Ejiofor för sin fantastiska porträttering av en nedbruten familjefar som trots de tunga förhållandena fortfarande har en gnutta hopp. Nykomlingen Lupita Nyong’o som rollen som slavflickan Patsey. Michael Fassbender i sin kanske bästa roll någonsin (tillsammans med huvudrollen i Shame) som den våldsamme och grymme slavägaren Edwin Epps. Sist men inte minst Sarah Paulsons prestation som Epps iskalla och otäcka fru.

12 Years a Slave har allt. Fantastiska rollprestationer, ett briljant soundtrack med instrumentala verk av Hans Zimmer blandat med gospelsånger och annan folkmusik från eran, utsökt foto och ett manus och en handling som inte censurerar allvarligheten och det hemska i filmens berättelse med översentimentalitet. Det är rått, våldsamt, mörkt och fasansfullt svårt att titta på. Tårar bildades och rysningar sprang över hela min kropp konstant under nästan hela filmens två timmar och femton minuter. 12 Years a Slave är en film som inte lämnar något åt sidan för att göra filmen kommersiellt anpassningsbar åt en bredare publik. Det finns inga sliskiga scener och det är svårt att finna något hopp för Northup och de andra slavarna under filmens gång. Steve McQueen har valt att filmatisera en berättelse så som den förmodligen utspelade sig på riktigt. En extremt tung och känslosamt påtryckande film som lämnade mig tom efteråt.

Tillsammans med de fyra ovanstående skådespelarna förtjänar McQueen en Oscar för sitt fenomenala hantverk. En modig filmatisering av ett ämne som är ytterst känsligt. Jag kan bara tänka mig om en regissör som t ex Steven Spielberg skulle sitta vid rodret istället för den briljante McQueen. Som tur är har jag fått chansen att uppleva en berättelse i helt rätt händer. Det är klyschigt att säga det men det här är en film som är viktig att ha sett. Inte bara för verkets filmiska aspekter men också för handlingen och budskapet. Steve McQueens bästa film. Ett mästerverk som får full pott i betyg och som kan titulera sig årets bästa film än så länge. Vilken start på festivalen!

Don Jon (2013)

Den nu 32-årige Joseph Gordon-Levitt har samlat på sig en hel del erfarenhet som skådespelare och regisserat en handfull kortfilmer. I sin egenskrivna långfilmsdebut som regissör står han både bakom och framför kameran i en kul och underhållande men samtidigt tänkvärd och kritisk komedi, som dock inte når hela vägen fram.

Den fysiskt uppumpade och malligt rakryggade italiensk-amerikanen Jon Martello (Gordon-Levitt) har lika mycket hår som han har gelé i håret. Han listar i början av filmen de saker som betyder allt för honom: kroppen, lägenheten, bilen, familjen, kyrkan, grabbarna, tjejerna och framförallt porren. Och det är mycket porr. Trots sina kontinuerliga framgångar på nattklubben, där han triumferar med nya kap framför sina vänner flera gånger i veckan, upplever han ständigt en besvikelse över att det verkliga samlaget aldrig når upp till de nivåer pornografin kan ta honom till.

Redan i förtexterna förstår vi hur pass grafiska de visuellt och sexuellt utmanande inslagen med musikvideor, lättklädda TV-sammanhang och pornografi ämnar vara. Det är ett medvetet grepp för att förstärka bilden av den absurda objektifiering av kvinnor som ständigt görs och får göras i olika medier, och hur vi låter detta medvetet och omedvetet bli en del av vår vardag. Den vulgära inkorporeringen av detta material ger upphov till skratt i situationer konstruerade kring dess komik, men tillför samtidigt en brutal och lätt obehaglig touch på hela filmen (”Det här är ju sjukt, varför skrattar vi?”).

Huvudkaraktären själv bidrar till detta dels genom sitt porr- och onanimissbruk, dels genom att tillsammans med sina manliga kompisar sällan yttra något annat än en siffra från ett till tio vid första synen av en kvinna, dels genom att detaljerat beskriva sina runkvanor. Men en dag ser han en kvinna som krossar skalan och som attraherar honom på ett unikt sätt – Barbara Sugarman (Scarlett Johansson) – som snabbt blir en huvudperson i Jons liv. Hon är mer än ett one-night stand, hon är ”det vackraste han någonsin sett”. Relationen växer efter en trevande inledning och de upplever flera lyckliga stunder tillsammans. Men så var det det där problemet, Don Jons svaghet för porr, som inte verkar ha lindrats trots att han har en drömkvinna i sin säng. Och samtidigt börjar han fundera på om Barabara kanske inte är den där felfria gudinnan trots allt?

Rent humormässigt är filmen inte spektakulär på något sätt men stabilt underhållande. Många karaktärer är överdrivna, t ex Jons spaghettiätande italienska familj där pappan vrålar över football på TV och mamman är besatt av att Jon äntligen träffat en kvinna, hans supergrabbiga kompisar och inte minst Don Jon själv – King of Douchebags. Det blir kul men lite onyanserat, och på den fronten går man i tydlig riktning mot komedi snarare än drama. Skådespelarna gör i vilket fall vad de ska och mest underhållande är farsan Tony Danza, medan en karikatyraktigt komisk Joseph Gordon-Levitt och en sensuellt bitchig Scarlett Johansson gör två bra huvudroller, och den livsavgörande sidokaraktären Julianne Moore är stabil som vanligt.

Faktumet att Don Jon är Gordon-Levitts regidebut vittnar om ett stort mod, då filmens innehåll kan uppfattas som stötande och bisarrt. Poängen i filmen är dock tydlig och man väver in problematiken på ett bra sätt. Porrmissbruk kan mycket väl vara ett utbrett fenomen men som sällan behandlats på film (Shame är dock ett lysande exempel), och därmed ett relevant ämne, särskilt i samband med den nämnda objektifieringen. Ämnet är dock känsligt, och hade Gordon-Levitt behandlat det mindre smart hade han riskerat stora motgångar i sin färska karriär som regissör. Därför är det en modig debut.

Förutom kvinnoobjektifiering kritiserar Gordon-Levitt även romcom-genrens falska och orealistiska konventioner med sockersöta slut, en kritik som gestaltas av karaktären Barbaras svåruppnåeliga förväntningar på hur en relation ska se ut. Gordon-Levitt söker följaktligen lyfta bort dylika moralkakor från Don Jon, men vissa smulor verkar ha gått honom förbi. I den sista fasen av huvudkaraktärens personliga utveckling och insikter avrundas filmen nämligen med ett slut som påminner just om dessa romantiska komedier och de övertydliga budskapen om att hitta den rätta kärleken och finna de verkliga värdena i livet, etc, etc. Det kändes lite hastigt, ljummet, inte så spännande och framförallt synd på en film som långa stunder försökt vara något annat.

Don Jon är ingen fullträff men ändock en rolig, vågad, relevant och intressant regidebut som väcker nyfikenhet inför Gordon-Levitts fortsatta karriär bakom kameran. Och om du fortfarande inte är övertygad: i soundtracket tar Marky Marks odödliga Good Vibrations plats, vilket per automatik bör göra filmen sevärd.

Veckoresumé #45

Veckans massiva startfält bjuder på både det ena och det andra och jag vill rikta ett stort tack till dig som orkar läsa denna mastodonttext i sin helhet. I en rättmätig pole position står denna ryska urkraft till film. Den var så kraftfull att min lilla text blev en hel recension. När du tagit dig igenom den kan du söka dig mot varmare breddgrader, närmare bestämt till…

HAVANA (1990)

Kuba, december 1958. Revolutionen står för dörren och i lugnet före stormen anländer storspelaren Jack Weil (Robert Redford) för att organisera en stor match. På båten dit träffar han Roberta (Lena Olin), som ber honom om en tjänst, vilken går ut på att köra hennes bil genom staden när de kommer fram. Han har i detta ögonblick omedvetet blivit indragen i det politiska spelet som till slut fick Batistas regim att falla. Biltransporten går utmärkt, men efteråt kan han ändå inte släppa Roberta från sina tankar utan vill veta vad det är som pågår. De träffas slumpartat igen, denna gång i Robertas man Arturos sällskap, varpå Jack får reda på att de stöttar revolutionen och är delaktiga i förberedelserna. När Arturo ryktas mördad av polisen och Roberta blir intagen för förhör blir Jack än mer insyltad i det farliga politiska klimatet, som ett resultat av hans dragning till Roberta. Han ställs inför ett slutgiltigt dilemma som kräver en rejäl funderare och stor självrannsakan – pokermatchen, pengarna och den eventuella framgången eller Roberta och kärleken? Havana har både för- och nackdelar. Bland fördelarna finns huvudrollsinnehavarna Redford och Olin, två mycket skickliga skådespelare. Redford är alltid en njutning att se, nästan oberoende av filmens kvalité. En annan fördel är musiken, med ett tydligt karibiskt tema som förstärker känslan av Kuba och tidsperioden (stråkarna går dock till överdrift några gånger). Tempot är tillbakalutat och ger en ganska soft film med en historisk kontext som fungerar på godkänt vis. Däremot är filmen för lång (nästan 2,5 timmar), vilket ger ett osäkert engagemang hos tittaren. Storyn är inte revolutionerande utan ganska standardmässig, men fungerar då den är stabilt genomförd. Havana har beskrivits som en sämre Casablanca, och visst, det är väl ungefär vad det är. Fullt duglig dock ska sägas – en halvsvag trea.

THE AVENGERS (2012)

Världens mäktigaste team med supertuffa superhjältar går ut i ett nytt världskrig som ska komma att bli tidernas mest episka slag! 143 minuter av ren och skär underhållning i denna fantastiska skildring av en tidlös hjältesaga! Nej, nej och åter nej. Marvel-studion har släppt ett flertal superhjältefilmer de senaste åren, bl a de hopplösa Iron Man och Thor, varav The Avengers är den mest ambitiösa. Den samlar nämligen ett slags superhjältarnas dream team, bestående av den rappt talande och framgångsrike Iron Man (Robert Downey Jr.), den otyglade Hulken (Mark Ruffalo), den amerikanske retrohjälten Captain America (Chris Evans), den godhjärtade grottmänniskan Thor (Chris Hemsworth), den sexiga ryska agenten Black Widow (Scarlett Johansson), den pilbågeskjutande (funkar tydligen även 2012) Hawkeye (Jeremy Renner) och den enögde bossen Nick Fury (Samuel L. Jackson). De har kallats in för att stoppa den storhetsvansinnesdrabbade Loki (tydligen inte alls passé) som vill ta över världen genom att öppna något slags portal och skicka ner en skjutgalen armé. Där har vi storyn i sin helhet, tunn som ett löv och lika intressant som Iron Sky:s dito. Det slutgiltiga slaget (där vi ska bli oroliga över jordens fortsatta existens och mänsklighetens frihet på grund av generiska stridsrobotar/-varelser/-saker som attackerar men ständigt blir sönderköttade av vårt beskyddande Avengers-gäng) håller på i uppskattningsvis 37 dagar (speltidsmässigt alltså) och gav mig en rejäl utmaning i att hålla mig vaken. Luftfighter, gigantiska rymdskepp, explosioner och obligatoriska atombomber finns det gott om, i så pass stora mängder i att man kan ta en toapaus, gå en promenad, läsa tidningen och lyssna på fullängdsversionen av Autobahn, komma tillbaka och inte ha missat något alls av värde. Det som ger filmen godkänt är en hyfsad första halva, kompetenta skådespelare och ett stabilt tekniskt genomförande av vad som sker på duken, även om det som sker i sig är sövande ointressant. Svag tvåa.

LIZ & DICK (2012)

Här har vi ett projekt som borde ha stannat på idéstadiet, för allt är bara fel från början. Castingen – Lindsay Lohan som Elizabeth Taylor – är horribel. Lohans skådespelarförmåga är högst begränsad, och som om inte det vore en tillräckligt stark varningsklocka har man alltså dessutom gett henne det ärofyllda uppdraget att gestalta den legendariska Elizabeth Taylor (Giant, Cat on a Hot Tin Roof, Who’s Afraid of Virginia Wolf m fl). Det funkar inte för fem öre och skapar ett fundamentalt problem som påverkar hela filmen. Det är en sak att sminka henne, klä ut henne och förse henne med peruker så att hon på bild liknar Taylor, och en annan sak att faktiskt få en att tänka att hon är Taylor. Lohans motspelare Grant Bowler, som spelar Richard Burton (bl a The Spy Who Came in from the Cold och Where Eagles Dare), gör ett klart bättre jobb och både liknar Burton och talar som honom. Men han får kämpa mot både den dåliga omgivningen och ett enformigt manus som innehåller några rent av löjeväckande scener. Handlingen baseras på det minst sagt instabila men passionerade förhållandet mellan Taylor och Burton, från det att de träffas under inspelningen av Cleopatra 1963 fram till dess att Burton dör 1984. Måhända att deras förhållande var stormigt och berg-och-dalbaneaktigt, men framställningen i Liz & Dick är både endimensionell och repititiv. De springer mellan logerna och har sex, de dricker, de bråkar, lämnar varandra och kommer tillbaka för att göra om allt igen. Dessutom har man fört in partier i filmen där dessa två sitter på en varsin stol i strålkastarljuset på någon form av scen för att blicka tillbaka på tiden de hade tillsammans, vilket slag för slag hamrar i den berömda spiken i kistan för hur ofungerande en idé kan bli. Gör om, gör rätt, och casta inte Lindsay Lohan för Guds skull!

SVINALÄNGORNA (2010)

Svensk diskbänksrealism är nästa punkt på programmet, i form av Pernilla Augusts regidebut. En kvinna i 30-årsåldern (Noomi Rapace) bor med sin man (Ola Rapace) och sina barn i vad som ser ut som ett stabilt och bra familjeliv. Men med sig bär hon mörka historier från en svår barndom. I tillbakablickar till denna, som varvas med nutidssekvenser, lindas historien om Leena (Noomi/Tehilla Blad som barn) och hennes uppväxt upp bit för bit. Hennes föräldrar kom till Sverige från Finland och flyttade in i en liten förortslägenhet i Ystad, där det svenska livet ska ta fart. Bristen på pengar, pappans alkoholism och pressen som långsamt bryter ner Leenas mamma river dock upp stora sår i en dysfunktionell familj på väg att falla sönder. Leenas lillebror vågar knappt prata och har stora problem med att utvecklas normalt i det rådande familjeklimatet. När den vuxna Leena en lång tid senare tvingas åka tillbaka för att besöka sin dödssjuka mor bubblar gamla minnen upp till ytan igen och mötet är laddat med frustration, hat och mörker. Svärtan är påträngande i denna svåra uppväxtsskildring och ljusglimtar är sällsynta. Med riktigt bra skådespelare, väl förvaltade genom lika bra regi, trovärdiga miljöer och tidsmarkörer, smidiga och effektfulla tidshopp och gripande livsöden är Svinalängorna en bra film och en finfin regidebut av August. Särskilt Noomi Rapace, Ville Virtanen och Outi Mäenpää imponerar stort i sina roller. Ändå finns en känsla av att någonting saknas. Kunde filmen kanske ha varit längre än 99 minuter? Vissa frågor lämnas obesvarade, vilket i och för sig kanske är medvetet och kanske till och med vad som gör filmen så pass gripande. Jag är osäker kring betyget – jag kanske är snål?

INVICTUS (2009)

I mitten av 90-talet stod Sydafrika inför många utmaningar. Den nytillträdde presidenten Nelson Mandela fick 1995, mitt i all politik och samhällsutveckling, upp ögonen för den ”vita” sporten rugby. Med ett annalkande VM på hemmaplan såg han en gyllene chans att ena sitt land i en gemensam kraftansamling för att vinna hela turneringen. Den svarta och färgade delen av befolkningen ställde sig mycket kritisk till att supporta The Springboks, som länge varit ett lag för den vita befolkningen och starkt associerats med apartheid. Men med hårt arbete och inställningen att aldrig ge upp lyckades Mandela skapa ett band mellan laget och hela befolkningen genom att gång på gång understryka vikten av en gemensam idrottsframgång. Clint Eastwoods Invictus berättar historien om 1995 års rugbylag och i första hand om Nelson Mandelas arbete kring detsamma. Apropå vikten av casting: Morgan Freeman som Mandela är ett utmärkt val som känns uppenbart både till utseendet och till sättet att prata, föra sig och ha glimten i ögat. Filmens andra affischnamn, Matt Damon, som spelar lagkaptenen Francois Pienaar, gör det också bra av det lilla han har att arbeta med men hamnar dessvärre helt i skuggan av Mandela-sidan av handlingen. Damon underanvänds å det grövsta och mycket av hans karaktär slarvas bort eftersom den knappt får något eget utrymme. Filmen i sig är bra, välproducerad och tekniskt sett proffsig rakt igenom, men blir aldrig mer än stabil. Visserligen ger de mäktigaste ögonblicken gåshud och det är en slående känsla av triumf som träffar en, men filmen är i grunden enkelspårig, en gnutta förutsägbar och värd att ifrågasätta vad gäller trovärdighet. Filmen ger intryck av att Mandela inte gjorde något annat än att följa The Springboks, lära sig sporten och arbeta inför mästerskapet, något som rimligtvis inte kan vara fallet då Sydafrika på många plan var ett enda stort kaos i detta skede. Det är naturligtvis så att Clintan vill berätta om laget, sporten och triumfen, men i princip all övrig politik läggs här helt åt sidan. Som sportfilm med sydafrikanskt tema är detta hur som helst en bra och lagom film till kvällskaffet.

UNDER STILL WATERS (2008)

Låt inte betyget och den okända titeln avskräcka dig! För här har vi en film med stor potential men med halvdant utförande. Ett ungt, gift par, till synes i sina bästa år, åker ut till sitt stora herrgårdshus i skogen vid en sjö. Hon (Lake Bell) är en (otroligt) snygg och eftertraktad kvinna med en rik och framgångsrik far, medan han (Jason Clarke) är en arkitekt som kämpar på med att hitta ett nytt jobb och inte är helt tillfreds med att stå i skuggan av sin frus pappa ekonomiskt. Det på ytan vackra paret har dock stora problem. Charlie dricker för mycket och misstänks ha varit otrogen medan tveksamheter finns kring Andrews mjöl i påsen och dess renhet. En ytterligare dimension i det knakande förhållandet skapas när de på vägen stöter på en man (Clifton Collins Jr.) som fått slut på bensin. De tar med honom till huset, oanandes (eller?) om vad som komma skall… Där fick jag allt till klipphängaren va? Det börjar bra i denna ödsliga och rätt snygga dramathriller, en diskret spänning byggs upp och jag gillar vad jag ser en lång stund. Men sedan tar den vändningar som, utan att avslöja något, får en att både höja ögonbrynen och fundera på huruvida det finns någon logik i händelseförloppet. Synd på en så pass lovande inledning, men det är ändå en sevärd film. Skådespelarna gör alla gedigna insatser. Clarke (Lawless, Zero Dark Thirty) är en skådis med en naturlig utstrålning och Lake Bell fungerar riktigt bra som den glamorösa frun, medan Collins Jr övertygar som mystisk främling. En stark tvåa som hade kunnat vara av högre valör om inte upplösningen hade varit så oklar och överambitiös.

AVALON (2011)

Sveriges svar på Spring Breakers! Inte riktigt kanske (särskilt inte eftersom den kom före vårbrytarfilmen), men jag ska förklara vad jag menar längre ner i texten. Avalon är veckans andra svenska regidebut som belönas med en stark trea. Skulle jag välja skulle jag välja Axel Peterséns dito, som är ett inträde i långfilmsvärlden som ger mersmak. 60-årige Janne (Johannes Brost) är en riktig räv i nattklubbsvärlden och har som gammal festfixare haft en fot i många olika projekt, bl a i hotell- och fastighetsbranschen. Han har nu bjudits in till öppningen av en ny och fräsch nattklubb i Båstad under tennisveckan. Det ser ut att bli ett rätt soft uppdrag – in och glassa lite, hämta hem cashen och lev livet. Men en allvarlig olyckshändelse med fatala konsekvenser vänder hans värld upp och ner och frågan är nu om allt kan återgå till det normala efter det här. Angående Spring Breakers-kopplingen: Båda filmerna målar upp två drömdestinationer (spring break:ets Florida och tennisveckans Båstad). Alla talar om hur bra och häftigt det ska bli med fest, alkohol och pengar. Droger blandas in med stor negativ påverkan på storyns riktning och huvudkaraktärerna (tjejerna i Spring Breakers och Janne i Avalon) tar till olämpliga metoder för att nå framgång och hamnar i fara. Och framförallt lämnar båda filmerna tittaren med en olustig känsla av hur sjuka eller i alla fall märkliga vissa av de vanor och levnadssätt som framställs i filmerna är. Festa är ungefär det sista man vill göra efteråt – särskilt inte på en proppfull balkong i Florida eller en stekardominerad nattklubb i Båstad. Nåja, det var den jämförelsen, som inte är något särskilt alls egentligen, bara en tanke som slog mig. Tillbaka till filmen! Avalon är en supersnygg film med ett frihands- och närbildsdominerat foto, klockren klippning med många tempoväxlingar och passande musik. Eldkvarns Kärlekens tunga ljuder i en härlig bilscen där farten ökar stadigt, Roxy Music:s Avalon ger en nostalgisk touch när Janne går in på ett ödsligt dansgolv och intensiv klubbmusik ökar pulsen i den värsta ruschen. Storyn är i sina bästa stunder sjukt drabbande och framkallar en jobbig känsla av obehag. Sista delen tappar dock lite av det så gripande elementet och slutet lämnade mig inte helt tillfredsställd. Även här kunde filmen gott ha fått varit 20 minuter längre, men jag ska inte klaga alltför mycket. Avalon är en långa stunder riktigt bra film och jag längtar efter Axel Peterséns nästa film! Och glöm inte: Brost is King.

BATTLE ROYALE (2000)

(Originaltitel: Batoru rowaiaru). Att japanerna är galna är lika uppenbart som att kaffe är nödvändigt för att skriva färdigt den här jäkla resumén. För att fokusera på det förstnämnda är Battle Royale en grov och blodig film med sedvanlig japansk magstark humor inflikad lite här och där. En äventyrsskräckis med inslag av röjar-action och någon form av sci-fi-element. En av slumpen utvald skolklass luras ut på vad som marknadsförs som en klassresa men som i själva verket är en enkelbiljett (med ett undantag) till en isolerad ö där de ska strida mot varandra och tvingas döda sina bästa vänner för att överleva. Den japanska regeringen har instiftat ett slags dödsspel där bara en kan segra, vilket möjliggörs endast om han/hon/hen lyckas slakta alla andra och vara ensam överlevande kvar på ön. Denna helvetesklassresa blir en obekväm historia med många skräcksituationer och makabra händelser. Men framförallt blir det en enformig och långtråkig film som långa stunder endast är en lång väntan på att det ska ta slut. Ett mord kan ju vara kul kanske, men 41? En inverterad death count gör oss också medvetna om exakt hur många som ska dödas innan filmen kan gå vidare och utvecklas. Med bristfälliga skådespelarinsatser (Takeshi Kitano stort undantag!), otrolig (i bemärkelsen att det är svårt att tro på) tålighet hos i princip alla karaktärer (några skott i hjärtat dör man ju inte av) och en återkommande B-känsla förstörs möjligheterna till en riktigt tung och emotionellt jobbig film. Den blir rätt jobbig, men mest för att man vill att den ska ta slut. Nåväl, en stark tvåa får den, för vissa bitar är rätt bra. Och förresten: Påståendet att The Hunger Games inte skulle vara en ripoff på Battle Royale – en Battle Royale with Cheese – är bullshit.

SHAME (2011)

Michael Fassbender, älskade Fassy. En man med skarpt sinne för skådespelets ädla konst och mannen bakom en av 2011 års absolut bästa rollinsatser, som får en att grubbla över hur fan Jean Dujardin kunde vinna Oscarn. Shame är en svår film på många sätt och en naken och närgången skildring av en besvärad man som fastnat i missbrukets hårdföra klor. Brandon (Fassbender) är en välvårdad, stilig och trevlig man som har det gott ställt. Hans New York-lägenhet andas Patrick Bateman (dock utan motorsågar), med vita möbler, stora fönster och en väl omhändertagen vinylspelare. Men i hans vardagsvanor finns rutiner som tyder på ett stort problem – sexmissbruk. Han onanerar flera gånger om dagen, till och med på jobbet, och ”träffar” kvinnor via sin webbkamera och diverse barnförbjudna internetsidor. I öppningsscenen ser vi hur han på tunnelbanan med suktande blick klär av en kvinna i sitt huvud, för att sedan nästan förfölja henne ut på stationen. Hans begär har helt enkelt tagit överhanden och det skapar problem i sociala sammanhang, på jobbet och i relationen med hans syster (Carey Mulligan). Shame är en gripande film med alla komponenter för ett förstklassigt drama. Firma McQueen-Fassbender har gjort det igen och lyft sitt samarbete ytterligare ett snäpp från 2008 års Hunger. Steve McQueen (ej att förväxla med Bullitt-legenden) låter scenerna ta tid och räds inte att låta kameran gå några sekunder extra. Det förstärker autenciteten och tar oss närmare scenerna. Fotot är magnifikt, liksom den tunga musiken och det redan nämnda skådespeleriet. Fassbender vandrar runt som en svärmorsdröm och pressar tillbaka de förbjudna tankarna för att sedan ryta till i ett vredesutbrott av Guds nåde. Shame har några jobbiga och motbjudande scener som väger upp de annars avskalade och subtila scenerna på ett effektfullt sätt. En riktigt bra film med ett stort eftertryck som får en lite halvstark fyra!

LOS ABRAZOS ROTOS (2009)

(Sv: Brustna omfamningar). En något invecklad historia – ingen överraskning när det är Pedro Almodóvar som sitter både vid skrivmaskinen och i registolen. En blind författare (Lluís Homar) med ett förflutet som filmregissör blir påmind om sitt förflutna när han läser att en rik finansman, Ernesto Martel (José Luis Gómez), har dött och när en ung man med artistnamnet Ray X söker upp honom i avsikt att skriva ett manus tillsammans med honom. De två har något med varandra att göra, och genom tillbakablickar får vi veta vad som lett fram till de händelser som tar plats i nutiden. Parallellt följer vi Lena (Penélope Cruz), som i början av 90-talet är Martels sekreterare men också söker jobb som skådespelerska. Hon står nära Martel och de två flyttar så småningom ihop. Förhållandet är dock inte helt fläckfritt och när Mateo Blanco (regissören som senare blir blind och tar namnet Harry Caine) och Lenas vägar korsas uppstår en laddad otrohetshistoria med passion och svartsjuka som drivkrafter. Almodóvars sedvanliga udda, ofta kvinnliga, homosexuella eller bara förvridet hemlighetsfulla, karaktärer finns även här och metainslagen som skildringen av en filminspelning likaså. De tekniska bitarna som foto, musik och klippning har han stenkoll på och skådespeleriet är det inget fel på, framförallt inte från den ständigt imponerande Penélope Cruz. Historien fungerar, engagerar och underhåller, det är liksom inget fel på den heller. Men även om den har sina överraskningar, twistar och avslöjanden är känslan inte mer påtaglig än en 3-av-5-känsla. Och även om en fyra inte är alltför långt borta och filmen är stabil och bra hela vägen stannar den på en stark trea.

FEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS (1998)

Monty Python-personligheten Terry Gilliam står bakom kameran när den egensinnige journalisten och författaren Hunter S. Thompsons bok med samma namn filmatiseras. Filmen slungar oss direkt in i en bil åkandes genom den amerikanska öknen, på väg mot Las Vegas. I den sitter Raoul Duke (Hunter S. Thompsons pseudonym) (Johnny Depp) och hans advokat med trivselmage, Dr. Gonzo (Benicio Del Toro). Deras uppdrag är att rapportera från en motorcykeltävling, ett uppdrag som (dessvärre för arbetsgivaren) hamnar helt i skymundan av ett hejdlöst och konstant drogintag som gör att de två vännerna stormar in på alla möjliga klubbar, hotellrum och kasinon för att testa rusets effekter. Detta leder naturligtvis till en massa galenskaper, som att en badande Gonzo vill att Duke kastar in en brödrost i badkaret, som att en restaurangvistelse förvandlas till en panikslagen flykt från älskande dinosaurier och som att de båda försöker döda varandra och lämnar hotellrummet i spillror. En galen journalists penna kombinerat med en Monty Python-hjärnas konvertering till film ger inte helt oväntat en skruvad film som handlar mer om upplevelse, rus och stundens hetta än om den helt logiska storyn. Det är stundtals kul och lättsamt underhållande att följa, men blir i längden enformigt och vattentrampande med tanke på att historien knappt utvecklar sig. Allt som allt en rätt skön film som får en svag trea. På ämnet Hunter S. Thompson vill jag annars rekommendera den mer traditionella komedin Where the Buffalo Roam med Bill Murray och Peter Boyle från tidigt 80-tal. Den är rätt härlig, och jag föredrar nog den om jag ska välja.

A BEAUTIFUL MIND (2001)

John Forbes Nash Jr. (Russell Crowe) är ett matematiskt geni som kan se mönster ingen annan skulle kunna se. Innan Nash blev erkänd som en stor vetenskapsman och tilldelades Nobelpriset i ekonomi 1994 gick han en lång kamp mot samhällets hinder, sociala svårigheter och framförallt mot sig själv och sitt eget sinne. Nash led/lider nämligen av schizofreni och hade en unik världsbild som vållade problem som t ex fantasipersoner han uppfattar som verkliga och extrem paranoia. Men inget ont som inte har något gott med sig, sägs det, och Nash mentala (o)hälsa öppnade dörrar i hans tänkande sinne som möjliggjorde revolutionerande idéer, stor arbetskapacitet och en ihärdig tro på vad han försökte uppnå. Ron Howards biografiskt baserade film är en stundtals gripande skildring av en delvis hyperintelligent, delvis (ibland omedvetet) psykiskt plågad person, som är uppbyggd kring överraskningsmoment och chockartade vändningar. I de brännande ögonblicken fungerar det mycket bra, lite så där så att hjärtat hoppar till en smula. Både inledningen och avslutningen är dock lite trista och Crowes skådespeleri lite märkligt balanserat. Ibland framstår Nash som en helt ”normal” människa, men i vissa scener blir han något slags Rain Man-figur. Det kanske är så det fungerar, men det känns lite konstigt i filmen. I övrigt är Crowe riktigt bra, som vanligt, och birollerna fylls av den iskalle mästaren Ed Harris, vars roll påminner Nash om den maktlöshet han ibland känner, och Jennifer Connelly som Nash fru. A Beautiful Mind får en stark trea.

DR. T AND THE WOMEN (2000)

Haha, vad hände här? Den frågan ställer sig nog Richard Gere, Robert Altman, hela ensemblen och hela produktionsteamet bakom detta enorma frågetecken till film – det bör de åtminstone göra. Dr. T (Gere) jobbar som gynekolog på en kvinnomottagning, där han inte bara är den stora stjärnan – han är också den enda mannen i hela byggnaden. Vi träffar honom några dagar innan hans dotter ska gifta sig och i väntan på den stora dagen brakar det mesta ihop. Hans fru får ett nervöst sammanbrott och dansar naken i en fontän, hans dotter (som ska gifta sig) visar sig vara lesbisk och han själv går och förälskar sig i en golfinstruktör. Dr. T and the Women har inte många rätt – i princip inga faktiskt. Den är inte rolig, den är inte material för ett fungerande drama och det konstigaste är hur den framställer människorna i filmen. Alla kvinnor är som kacklande höns som springer runt i tillgjorda kläder och hattar, går och shoppar, pratar skvaller och gör sig sexuellt tillgängliga för män – i synnerhet den populäre Dr. T som visar sig vara ett riktigt svin. Utan att få någon som helst skit för det är han otrogen mot sin psykiskt sjuka fru som är inlagd på sjukhus och tar inte mycket ansvar för sin alltmer splittrade familj. Allt är bara så konstigt med den här filmen – vad är syftet, vad vill den förmedla? – och konstigast av allt är att den är regisserad av självaste Robert Altman, mannen bakom filmer som The Long Goodbye och suveräna Short Cuts. Vad tänkte han på här? Och som om det inte vore nog med en helt meningslös film slänger man in ett slut som får en att tappa hakan av oförståelse. Det är helt obegripligt, och således inte en fatal spoiler (om du nu skulle få för dig att se filmen). Det som händer är att Dr. T, körandes genom ett oväder i sin cabriolet, styr rakt in i en tornado, virvlar runt en stund (med pinsamma specialeffekter) och till slut slungas hela vägen från Dallas och hamnar i Mexiko, där han vaknar upp, vandrar direkt in i ett hus (som ser ut att ha flera mil till närmsta granne) och förlöser ett barn. Jag förstår ingenting.

SOMMAREN MED GÖRAN (2009)

Svensk sommar är det rådande tillståndet hos vår kära jord, i alla fall i dessa områden, så varför inte avsluta denna veckas (inte så) lilla resumé med en svensk midsommarnattskomedi? Göran (Peter Magnusson) är en godhjärtad men lite vilsen ung man som jobbar med evenemang och precis är på väg att fria till sin flickvän. Men när hon istället råkar svälja ringen bryts förhållandet och han springer snart in en gammal klasskamrat som han blir störtförälskad i. Genom diverse mingelsamtal och ihoptrasslade kontaktnät leder alla vägar till storfräsaren Doddes midsommarfest på västkusten, dit Göran åker tillsammans med sin vän Alex (David Hellenius) och hans hund Tingeling. En kavalkad av klantiga ingripanden och situationskomik ger oss en rätt kul, avslappnad och underhållande komedi av det enklare slaget, där Göran kan beskrivas som en modern Stig-Helmer (någon klassiker à la Sällskapsresan lyckas man dock inte åstadkomma). Äh, det är inget mer än så, och ibland behöver det inte vara det heller. En bussig trea i betyg och that’s a wrap!

Veckans topp 3

1. Återkomsten
2. Shame
3. Avalon

Veckoresumé #32

Skolan är fortfarande i full fart och prioritering krävs. Därför är produktiviteten på sidan fortfarande låg. Vi suktar efter mer tid att skriva och lovar att det snart kommer bli som vanligt igen. Om exakt en månad går vi ut gymnasiet och fritiden kommer att omfamna oss. Gör er redo för massvis av filmgodis!

CARLITO’S WAY (1993)

Brian De Palma gillar att filmatisera gangsters och det har han visat genom åren med bland annat tunga titlar som Scarface, The Untouchables och Carlito’s Way. Året är 1975 och Carlito Brigante (Al Pacino) kommer tillbaka till sina hemtrakter i New York City efter fem års fängelse. Brottsligheten är sig lik men Carlitos gamla kollegor syns inte till. Carlito bestämmer sig för att bryta sig loss från sitt forna jag och starta ett nytt liv. Men han behöver ett startkapital. Carlitos vän och advokat David Kleinfeld (Sean Penn) ber om en sista gentjänst och Carlito bestämmer sig för att hjälpa till eftersom David fixade ut honom från fängelset i förtid. Men vad som från början var tänkt som en sista brottsakt eskalerar fort till något annat. Carlito’s Way följer den klassiska mallen för gangsterfilmer med högljudda macho-män i centrum som slåss och dricker. Repetitivt och stereotypiskt är två ord som passar för en beskrivning av De Palmas gangsterfilm. Inget är oväntat och inget är nytt. Men trots en simpel och ordinär handling med stereotypiska karaktärer är Carlito’s Way för det mesta en underhållande och bra film, till största del på grund av Al Pacinos prestation som är en av de få saker i filmen som sticker ut och känns annorlunda. Det märks att Pacino försöker skilja sin karaktär Brigante och göra något unikt med den till skillnad från det vanliga man får när man ser en gangsterfilm. Carlito’s Way är en välgjord film som tyvärr inte vågar något nytt. Filmen får dock en stabil trea i betyg för en mäktig Pacino och en spännande slutscen.

SHADOW DANCER (2012)

Colette (Andrea Riseborough) är en ensamstående mor i 1990-talets Irland som tvingas arbeta för underättelsetjänsten MI5 som spion. Hennes uppgift är att infiltrera och rapportera om en grupp IRA-medlemmar i Belfast. Problemet är bara att Collete själv är en medlem av gruppen tillsammans med sin mor och sina två bröder. Shadow Dancer är en irländsk thriller med en realistisk ton. Förvänta dig inte explosioner och påkostade biljakter! Nervkittlande dialoger och superbt manus gör Shadow Dancer till en stillsam men samtidigt spännande dramathriller som är både oförutsägbar och obehaglig. Andrea Riseborough gör ett strålande jobb och hon backas upp av en stabil Clive Owen som MI5-agent. Aidan Gillen och Domhnall Gleeson spelar Colletes två bröder, mest kända för The Wire och Game of Thrones respektive Harry Potter-filmerna. Shadow Dancer är en snyggt fotad och detaljerad film med härligt djup irländsk-engelska som får en halvstark trea i betyg.

THE THREE BURIALS OF MELQUIADES ESTRADA (2005)

Skådespelaren Tommy Lee Jones är inte bara duktig framför kameran, utan han kan också bemästra filmkonsten bakom kameran, något han visar med äventyrsdramat The Three Burials of Melquiades Estrada. I Texas, nära gränsen till Mexico, har en fatal olycka inträffat. En gränspolis vid namn Mike Norton (Barry Pepper) har av misstag skjutit den illegala arbetaren Melquiades Estrada. Han bestämmer sig för att dölja sitt misstag och begraver mexikanen i öknen. Estradas bäste vän, ranchägaren Pete Perkins (Tommy Lee Jones), upptäcker att något inte står rätt till och konfronterar Norton. När Perkins får reda på vad som har hänt kidnappar han Norton och tvingar honom att gräva upp Estrada. Tillsammans med Norton beger sig Perkins ut på en vandring till Mexico för att begrava sin käre vän i sin hemby. The Three Burials är en enastående film om vänskap och förlåtelse. Tommy Lee Jones och Barry Pepper gör fenomenala insatser och utgör en av de bästa filmduor jag har upplevt någonsin. Pepper och Jones får sällskap av Melissa Leo och January Jones som också levererar. The Three Burials är en fin och härlig vandring med fantastisk skådespelarkemi, snyggt foto och känslosam handling. Stark fyra i betyg.

HUNGER (2008)

Regissören Steve McQueen som ligger bakom sexdramat Shame och kommande Twelve Years a Slave har inkluderat skådespelaren Michael Fassbender i rollistan för samtliga av sina filmer, inklusive sin långfilmsdebut Hunger. Fassbender spelar IRA-medlemmen Bobby Sands som i början av 80-talets Irland sitter inne i ett av landets värsta fängelsen. Men trots att han är inlåst ser han inte sin kamp mot staten som över. Han bestämmer sig för att protestera med hjälp av sin egen kropp och inleder en hungerstrejk i fängelset. Precis som Shame är Hunger en närgången och rå film om ett tungt och kontroversiellt ämne som både skrämmer och fascinerar. Skildringen av det irländska fängelse som Bobby Sands tvingas sitta i är en mörk och smutsig skildring. Aldrig tidigare har ett fängelse sett så ruttet och hemskt ut som det gör i Hunger. Den unkna och obehagliga stämningen kryper in under skinnet på en. Det kändes nästan som att man själv var en intern i fängelset. Fotot är utsökt men på ett realistiskt sätt. Det är inte vackert men det är naket och grått på ett snyggt vis och det hjälper till att framhäva stämningen och internernas ensamhet. Fassbender gör som alltid en stark rollprestation, utan något tvivel eller någon försiktighet. Han ger alltid 100 procent, något han visar med att gå ner betydligt i vikt för rollen som Bobby Sands. Hunger har som sagt många styrkor men kanske en av de bästa sakerna med filmen är också den längsta: en hela 17 minuter lång tagning som är imponerande att beskåda. Hunger är en riktigt bra men obehaglig film som testar tittarens moral och mod med scener som är våldsamma och i mångas ögon oetiska. Trots filmens starka sidor är det något som gör att betyget inte når en fyra, den saknar nämligen något i slutet. En superstark trea får Hunger i betyg.

THE TERMINATOR (1984)

År 2029 är jorden i ruiner efter ett kärnvapenkrig. Maskiner har tagit över och planerar att eliminera och förslava mänskligheten. Robotarna skickar en cyborg, en Terminator (Arnold Schwarzenegger), tillbaka i tiden till 80-talets Los Angeles för att mörda en kvinna vid namn Sarah Connor (Linda Hamilton) som inom en snar framtid kommer att föda en son. Sonen är mänsklighetens rebelledare år 2029 och maskinernas största hot, varför Terminatorn ska förhindra hans födsel. Storsatsaren James Cameron, mannen bakom Titanic, Avatar och Aliens, har både skrivit manus och regisserat The Terminator. En film som har potential att vara riktigt bra, i alla fall om man utgår från handlingen. Problemet är att Cameron förstör hela känslan av spänning och stämning genom att anställa en grupp mediokra skådespelare. Arnold Schwarzenegger är som vi alla vet inte den mest stabila av skådespelare och gör i The Terminator med hans standard en okej insats. Hans roll passar honom eftersom han endast behöver förlita sig på sitt redan smala känsloregister. Linda Hamilton glider runt i sin vilda 80-talsfrilla och spelar över i nästan varenda scen och hennes beskyddare, spelad av Michael Biehn, leverar trött fram svettiga och sunkiga repliker utan någon som helst trovärdighet. Det är däremot inte bara skådespelet som gör The Terminator till en medioker upplevelse. Manuset är urkasst med vattniga action-repliker som skulle kunna ha skrivits av ett barn. Specialeffekterna är av dålig kvalitet med skrattretande action och stop-motion-teknik som kan hittas i B-filmer. Standarden för specialeffekter var betydligt mer avancerad på 80-talet än vad som ges uttryck i The Terminator. James Cameron må vara en ambitiös och nytänkande filmregissör men i fallet The Terminator var det inte mycket som blev rätt. Filmen får dock en stabil tvåa för några undantag i filmen och för en intressant sci-fi-handling.

THE SNOW WALKER (2003)

Det finns två likheter mellan The Three Burials of Melquiades Estrada och The Snow Walker: båda involverar en vandring och båda filmer har Barry Pepper i huvudrollen. The Snow Walker är en kanadensisk film om en pilot (Pepper) och en inuitkvinna (Annabella Piugattuk) som kraschar på den arktiska tundran högt uppe i norra Kanada och tvingas kämpa för sin överlevnad i den hårda och kalla vildmarken. The Snow Walker har en handling som trots sin enkelhet lyckas överraska och vara annorlunda. Mycket av filmens fokus läggs på den ovanliga vänskap som bildas mellan piloten och inuitkvinnan trots språkbristningar och kulturella skillnader. Barry Pepper bevisar precis som i The Three Burials att han borde få fler huvudroller. Han är annorlunda och riktigt bra. Vid sin sida har han en okänd Annabella Piugattuk som är inuit på riktigt. Båda gör lysande insatser och kompletterar varandra utmärkt. Andra skådespelare som dyker upp i filmen är bland annat James Cromwell, som också han gör en bra insats, och skönsångaren Michael Bublé som är allmänt härlig. The Snow Walker är en känslosam och vacker berättelse om en oväntad vänskap och överlevnad. Men det är tydligt att filmen också har ett djupare budskap. Den kritiserar det utanförskap som den inuitiska befolkningen får utstå och ifrågasätter varför inte urbefolkningen och den moderna kanadensiska befolkningen kan leva tillsammans utan rasism. The Snow Walker är en fantastisk film som bjuder på ett mysigt äventyr och starka rollprestationer. Stabil fyra i betyg.

MAMA (2013)

Mexikanske regissören Guillermo Del Toro älskar att sätta sitt namn på allt som han tycker är intressant. Skräckfilmen Mama är inget undantag då Del Toro både presenterar (vad det innebär är oklart) och producerar filmen. Mama kretsar kring de två systrarna Victoria (Megan Charpentier) och Lilly (Isabelle Nélisse) som efter att ha varit försvunna i fem år hittas av deras farbror Lucas (Nikolaj Coster-Waldau) och hans flickvän Annabel (Jessica Chastain). Ensamma i en skogsstuga har systrarna under dessa fem år levt på endast körsbär och anpassat sig efter naturen. Processen att få systrarna att vänja sig med det vanliga livet tillsammans med farbrorn och flickvännen tar sin tid. Men Annabel har svårt att inte misstänka att något är fel. Hon tror att något eller någon annan flyttade in tillsammans med flickorna från stugan in i deras nya hem. Mama är baserad på en spanskspråkig kortfilm från 2008 med samma namn och är regisserad och skriven av argentinaren Andrés Muschietti som även gjorde kortfilmen. Mama plågas av två problem: filmen är varken läskig eller nytänkande. Alla skräckfilmsklyschor man kan tänka sig förekommer i Mama och det resulterar i en väldigt förutsägbar film utan några överraskningar eller kreativa moment. Det gör också att filmen inte blir läskig. Jag är inte en van skräckfilmstittare och har inte sett många men till och med jag såg alla klyschor läggas framför mig och synade Mama:s alla drag. Filmens få plus är bland annat de små flickornas skådespel som är imponerande för en sådan ung ålder och även Nikolaj Coster-Waldau och Jessica Chastain som inte är fantastiska men som båda gör godkända prestationer. Mama får en svag tvåa i betyg.

Jag har även sett Terrence Malicks senaste To The Wonder (2/5) som David gav samma betyg som jag i veckoresumé #31. David skrev även utmärkt om East of Eden (4/5) i sin hyllning tillägnad den klassiske James Dean.

veckans topp 3

1. The Three Burials of Melquiades Estrada
2. The Snow Walker
3. Hunger

Scotts pepplista 2013

Filmåret 2013 kommer att lansera remakes, reboots och uppföljare som varje år alltid gör. Men trots upprepning verkar det finnas hopp. Vi har valt att lista de filmer som släpps 2013 som vi är allra mest sugna på att få se. Här är min lista, utan inbördes ordning.

LOWLIFE (USA)

James Gray har både skrivit manus och regisserat den här filmen, vars titel fortfarande är oklar, trots att filmen är färdiginspelad och färdigredigerad. Filmen var länge utan titel under inspelningen, innan den fick namnet Lowlife som sedan ändrades till Nightingale. James Gray är fortfarande inte helt säker på titeln, men han har sagt i media att den troligen kommer använda sig av det första namnet, Lowlife. Själva filmen handlar om en invandrarkvinna (Marion Cotillard) i New York som dras in i burleska miljöer och vaudeviller. En trollkarl (Jeremy Renner) försöker att rädda henne från den farliga och förirrande varietéscenen och återförena henne med sin syster som hålls fången på Ellis Island utanför New York. Lowlife:s handling är ytterst intressant, men det är skådespelarna som lockar allra mest. Jeremy Renner är en stabil herre som inte har gjort mig besviken än och det ska bli spännande att se hur han tacklar rollen som trollkarl. En av mina favoriter, Marion Cotillard, utgör en stor procentsats av anledningen till varför jag vill se den här filmen, Joaquin Phoenix likaså.

ELYSIUM (USA)

Sydafrikanska regissören Neill Blomkamp kommer 2013 tillbaka till science-fiction-världen efter den välgjorda, annorlunda och lyckade District 9. Sharlto Copley hoppar på tåget igen, men istället för att spela hjälten som han gjorde i District 9 gör han raka motsatsen genom att spela skurken. Hans motståndare är Matt Damon som spelar Max, en man som får ett uppdrag som har potential att skapa jämlikhet i en värld där de rika bor i en lyxig rymdstation ovanför jorden och de undre klasserna bor på en skadad och förstörd version av vår planet. Blomkamp plockar även med sig Jodie Foster och William Fichtner på sitt rymdäventyr som troligtvis har ett samhällskritiskt och politiskt budskap likt District 9.

STOKER (USA/Storbritannien)

Den sydkoreanska regissören Chan-wook Park är tillsammans med Ridley Scott min favoritregissör. Hans tidigare verk som Vengeance-trilogin, Thirst och Joint Security Area är fantastiska filmer med mörka och vuxna teman som behandlar hämnd, våld och relationer på ett aningen kontroversiellt och annorlunda sätt. Stoker är Parks första engelskspråkiga film och handlar om en ung flicka vid namn India (Mia Wasikowska) som bor tillsammans med sin emotionellt instabila mor (Nicole Kidman). En dag flyttar helt plötsligt den gåtfulle och okände morbrodern Charlie (Matthew Goode) in hos India och hennes mor. India hyser misstankar om morbroderns motiv, men samtidigt känner hon sig dragen till honom. Stoker verkar vara en mystisk och mörk film som har potential att bli något unikt och riktigt bra. Kombinationen av en riktigt intressant handling, snygg trailer, bra rollista och min favoritregissör gör den här filmen till den jag längtar allra mest efter 2013.

THE EAST (USA/Storbritannien)

Indiestjärnan Brit Marling är en produktiv kvinna som 2013 filmatiserar sitt tredje egenskrivna manus på två år. Efter de två indiesuccéerna Another Earth och Sound of My Voice är det dags igen med en berättelse om infiltration, likt den sistnämnda filmen. En ung kvinna får i uppdrag att infiltrera en anarkistgrupp varpå hon snabbt bildar starka känslor för ledaren. Sound of My Voice-regissören Zal Batmanglij ställer sig bakom kameran än en gång men har den här gången inte bara fått med sig Marling, utan också två stora namn i form av Ellen Page och Alexander Skarsgård. Förväntningarna är höga på ännu en smart, mystisk och välspelad indiethriller från Marling-fabriken.

STAR TREK INTO DARKNESS (USA)

J.J. Abrams släpper återigen lös sin unga och energirika besättning när den galaktiska federationen hotas. Captain Kirk (Chris Pine) leder sin besättning och Enterprise på jakt efter en ensam man som hotar att förstöra federationen och kanske hela mänskligheten. En uppföljare till den fantastiskt underhållande Star Trek från 2009 (som jag inkluderade i min sci-fi-lista) är garanterad på min pepplista, även om det är en uppföljare till en reboot-film av ett äldre varumärke. Den snygga, stilrena designen och de fantastiska warp-motorljuden är svåra att vänta på. Star Trek Into Darkness innehåller samma underbara besättning som i förra filmen men också några nya värvningar som den skicklige Benedict Cumberbatch som tar rollen som storskurk. 2013 är det dags för kanske årets mest underhållande film.

UPSTREAM COLOR (USA)

Shane Carruth är en annorlunda man i filmindustrin. Han är en kreativ manusförfattare, skicklig regissör och briljant skådespelare, något han visade tydligt i hans första film Primer som är den mest komplexa film jag har sett och kanske en av de mest kreativa. Nu är han tillbaka och redo att fylla dessa tre yrkesplatser igen. Carruth har skrivit manus, regisserat och spelar huvudrollen i Upstream Color som har potential att vara ännu mer komplex och förvirrande än Primer. Två korta trailers har släppts för filmen som jag inte förstod någonting av, därför ökade mitt sug efter att få se filmen ännu mer. Handlingen är också komplex och svår att förstå men kort och gott handlar filmen om en man och en kvinna som dras till varandra. De är omspunna i en livscykel av en ålderslös organism. Deras identiteter blir till illusioner när de kämpar för att samla lösa fragment av förstörda liv. Förstår du nu? Nej jag tänkte väl det, just därför vill jag se den.

ONLY GOD FORGIVES (Frankrike/Danmark)

Den danske regissören Nicolas Winding Refn och Ryan Gosling är tillbaka efter succén med Drive som jag tycker är 2011 års bästa film. Only God Forgives handlar om en poliskomissarie från Bangkok och en gangster (Ryan Gosling) som gör upp i en thaiboxningsmatch. En enkel handling likt Drive som förhoppningsvis kan förföra publiken både visuellt och på ett skådespelarmässigt sätt. Svettigt, våldsamt och melankoliskt kan vi förvänta oss från Refn, som i sitt CV har filmer som Pusher-trilogin, Bronson och så självklart Drive. Kan det bli en ny succé? I år får vi svaret.

THE WIND RISES (Japan)

Den japanska animationsmästaren Hayao Miyazaki är tillbaka i regissörsstolen efter Ponyo 2008. Den här gången tar han och den anrika Studio Ghibli publiken på ett nytt färgstarkt och välskrivet äventyr. The Wind Rises är en biografi om Jiro Horikoshi, som designade stridsflygplan åt japanerna under andra världskriget. En film som troligtvis kommer tilltala både vuxna som barn och charma publiken med fantastiska karaktärer och miljöer.

TWELVE YEARS A SLAVE (USA)

Steve McQueen, regissören bakom Hunger och 2011 års fantastiska Shame är tillbaka med en ny film som utspelar sig i mitten av 1800-talets New York. Twelve Years a Slave kretsar kring en man som kidnappas och transporteras till den amerikanska södern där han säljs som slav. McQueen har återigen fått med sig Michael Fassbender, som spelar huvudrollen i både Hunger och Shame, och en gigantisk rollista med starka namn. Benedict Cumberbatch, Brad Pitt, Sarah Paulson, Paul Dano, Paul Giamatti, Garret Dillahunt, Chiwetel Ejiofor, Michael K. Williams och Scoot McNairy utgör kanske nästa års bästa cast.

SNOW PIERCER (Sydkorea/USA/Frankrike)

Den sydkoreanska regissören Joon-ho Bong, som ligger bakom filmer som The Host, den otroligt spännande Memories of Murder och den känslomässiga Mother, går i Chan-wook Parks fotspår genom att släppa en engelskspråkig film under 2013. Snow Piercer utspelar sig i en framtida istid efter att försöken att stoppa den globala uppvärmningen misslyckats. Alla människor på jorden har dött förutom passagerarna på Snow Piercer – ett tåg som transporterar de kvarlevande runt planeten. Ombord har ett klassystem upprättats men det hotas av en revolution. En stor rollista bestående av namn som John Hurt, Ed Harris, Kang-ho Song, Tilda Swinton, Jamie Bell, Octavia Spencer och Chris Evans ger filmen potential att briljera åt skådespelarhållet. Handlingen verkar vara fylld av sci-fi, action och politik, något som kan göra den här filmen både sevärd och underhållande. Jag förväntar mig även snyggt foto eftersom Bongs tidigare filmer har varit en fröjd för ögat.

THE COUNSELOR (USA/Storbritannien)

Så fort Ridley Scott påbörjar inspelningen av en ny film väcks intresset inom mig, även om handlingen kanske inte alltid tilltalar. Den här gången gör handlingen det. The Counselor kretsar kring en advokat som får lite för mycket att tänka på när han blir indragen en narkotikasmugglingshärva. Brad Pitt, Michael Fassbender, Javier Bardem och Penélope Cruz spelar de tunga rollerna. En thriller sitter aldrig fel, särskilt inte när Ridley Scott och hans visioner får styra.

OUT OF THE FURNACE (USA/Storbritannien)

Regissören Scott Cooper har tidigare endast regisserat den fantastiska Crazy Heart (som jag skrev om i veckoresumé #4). Nu är han tillbaka bakom kameran med en film om två bröder som lever i det ekonomiskt deprimerade Rust Belt-området i USA. Av otur hamnar en av bröderna i fängelse, varpå den andra brodern luras in i en av de mest våldsamma kriminella organisationerna i nordöstra USA. Christian Bale och Casey Affleck spelar de två bröderna och de får sällskap av Zoe Saldana, Woody Harrelson, Willem Dafoe, Forest Whitaker och Sam Shepard.