The Amazing Spider-Man 2 (2014)

Blockbuster-sommaren har smygstartat och efter bibelaction kommer serietidningsaction. Teamet bakom The Amazing Spider-Man, 2012 års start på spindelmansrebooten, är nu redo att bjuda på ännu ett storslaget äventyr. Kanske skakar ni nu på huvudet och tänker ”Vilket lågt betyg!”, men icke att förglömma är att allt är relativt. Jag tyckte att den första filmen var tämligen usel, och med det i medvetandet förstår ni alltså att uppföljaren faktiskt är mycket bättre.

Peter Parker (Andrew Garfield) har vuxit till sig en aning och graduerar från high school, men bor fortfarande hos sin faster (Sally Field), umgås fortfarande med Gwen Stacy (Emma Stone) och sliter fortfarande för att få sitt dubbelliv som Spider-Man att fungera. Nya utmaningar väntar emellertid bakom krönet. Peter undersöker, plågad av separationen från sina föräldrar i tidig ålder, sin fars historia inom genetisk forskning, anar att något är i görningen hos OsCorp Industries och upplever en turbulent period i relationen med Gwen. Spider-Mans roll i samhället debatteras – är han en hjälte eller en olaglig vigilant? – och när både fans och vänner blir besvikna på Spider Mans respektive Peter Parkers agerande gör han sig fiender som ska komma att hota New York-bornas säkerhet.

Utifrån det upplägget stöps Marc Webbs superhjältefilm i en superhjältefilmsmall så bekant att man kan skissa ner den med förbundna ögon. Story, manus och dramaturgi är förutsägbart och typiskt för superhjältegenren, och det är inte i dessa aspekter som filmens främsta egenskaper ligger. Den börjar starkt med en spännande omstrukturering i flashback-sekvenser och karaktärsperspektiv och en rafflande actionscen i en flygplanskabin. Men därefter är The Amazing Spider-Man 2 en ojämn film som många gånger skiftar i kvalité. Här finns riktigt häftiga, mäktiga och spektakulära partier och riktigt dåliga, skämskuddekompatibla partier.

Tonproblemen är ständigt framträdande. Spider-Man framstår som en pajas när han svingar sig mellan husen och droppar one-liners i samma takt som J-O Waldner matar pingisbollar. Humorn är ofta fjantig och barnslig och motarbetar de mörkare partierna som ofta har något intressant att utforska. Som totalt okunnig i serietidningsvärlden kanske jag är snett ute, kanske är det så Spider-Man ska bete sig, men jag hade mer än gärna sett en minskad barnslighet, ett ökat allvar och en större tonmässig konsekvens. Hur uttjatad jämförelsen än är så kan jag inte låta bli att referera till Christopher Nolans Batman-trilogi som föredöme – den är långt ifrån perfekt men har i alla fall stämt sin ton i en förhållandevis konsekvent seriositet. Ett steg i rätt riktning i The Amazing Spider-Man 2 är att Hans Zimmer gör musiken istället för föregångarens James Horner, vars musik är betydligt glättigare.

Det är inte bara Spider-Mans lattjo-lajban-beteende som går till överdrift. Jamie Foxx karaktär, ingenjören Max (som får en elchock och blir elmannen Electro), går runt och pratar för sig själv och beter sig allmänt hysteriskt – inget fel med det, men det går att göra mer finkänsligt. Paul Giamatti spelar en tatuerad ryss som prickar in de flesta av den stereotypens attribut. Dr Kafka, spelad av Marton Csokas, är kanske den sämsta galen-professor-inkarnationen mitt öga beskådat.

Peter Parkers googlarförmåga kan också ifrågasättas:

”what is roosevelt”

Skådespelarmässigt finns några riktigt starka kort i ensembeln. Andrew Garfield har gjort flera mycket bättre roller än Peter Parker, men är klart godkänd. Emma Stone funkar också bra, även om man kan klaga en aning på hennes karaktär. Gwen Stacy är långt ifrån den sämst behandlade flickvänskaraktären på film, men att hennes universitetsambitioner och steg ut i vuxenlivet ständigt hakas upp av Peters ibland hopplöst planlösa leverne – och att hon till slut ändå står där i hans, hjältens, famn på ett hustak – känns lite trist. Sally Field, Chris Cooper, Campbell Scott, Embeth Davidtz och Denis Leary gör stabila birollsinsatser. I den alltid så tråkiga kategorin underanvända skådespelare får vi tyvärr placera in Felicity Jones, som efter förträffliga prestationer i bland annat Like Crazy och Breathe In här bara får ett par repliker.

Bäst i filmen är tveklöst Dane DeHaan som Harry Osborn, Peter Parkers barndomsvän vars vägar åter korsas med spindelkillen. Harry är superrik arvtagare men döende och plågas av både sjukdom, jakten på botemedel och en alltmer ansträngd vänskap med Peter. Kort bakgrund på Dane DeHaan: 28-årig supertalang med filmer som Chronicle, Lawless, The Place Beyond the Pines, Lincoln, Kill Your Darlings och Devil’s Knot på CV:t – allt inom en tvåårsperiod. Detta stycke kan för övrigt inte passera utan att jag noterar att han förutom att vara en skicklig skådespelare även är otroligt het. Snyggare än vad Leonardo DiCaprio någonsin har varit! DiCaprios snygghet är i och för sig överskattad. Nåväl, nog om det.

På ett visuellt plan är filmen stundtals lysande – bokstavligt talat. Electros elljusspektakel på Times Square är oerhört mäktigt, läckert och sprakande coolt. Slow-motion, CGI, 3D, ljus, färger, ljudeffekter, pulserande musik – ibland stämmer allt och då är filmen jäkligt bra. Synd bara att det bara är just ibland. Exempel på scener där långt ifrån allt stämmer är de relationsmässiga bitarna mellan Peter och Gwen. Den smöriga musiken är all over the place, klyschorna haglar och deras relation, vilken alltid är nära att ta slut men som ändå aldrig är nära att ta slut, är bara så utdragen, tröttsam och ointressant. Filmens handling är i allmänhet ganska rörig med skurkar hit och dit och fighter och klimax (?) hit och dit. Samtidigt har allt gjorts förut och nyskapandet lyser med sin frånvaro – en svaghet som i och för sig finns i hela superhjältegenren.

På ett personligt plan är Spider-Man för mig en karaktär som jag mest stör mig på. Jag varken relaterar till eller sympatiserar med honom och hejade filmen ut på hans motståndare, i princip. Jag vet inte om det är mig eller filmen det är fel på, men lite märkligt blir det i vilket fall. Kanske kan detta till slut ändå spåras till mitt grundläggande problem med superhjältefenomenet – jag har sällan något att hämta i dessa filmer.

För att runda av denna recension säger jag: Stirra er inte blinda på mitt betyg och ha i åtanke att superhjältefilm inte på långa vägar är någon favoritgenre för mig. The Amazing Spider-Man 2 är absolut sevärd, och då på bio – med 3D, som ser riktigt bra ut. Som lättsam matiné gör den sitt jobb, även om det finns många, många detaljer att fila på, och gillar man superhjältegrejen blir man nog nöjd. Marc Webbs serie är på uppåtgående av de två första filmerna att döma, och jag är faktiskt – vilket jag aldrig trodde att jag skulle säga efter att ha sett den första filmen – lite, lite nyfiken på nästa Spider-Man-film.

Parkland (2013)

En film om mordet på John F. Kennedy med nya perspektiv och annorlunda vinkel har det hetat, och det stämmer väl i viss mån. Men framförallt är det en medioker film som känns tom på djup och oklar i vad den egentligen vill säga. Då räcker det inte med en stabil skådespelarensemble och ett relativt snyggt berättande, eftersom man faller redan på storystadiet.

Titeln syftar på sjukhuset Parkland i Dallas, vilket blivit mest känt som platsen dit Kennedy fördes efter att ha blivit skjuten i sin bil. En av filmens infallsvinklar placeras i rummet där oförberedda doktorer skärrat försöker återuppliva presidenten men utan lycka. Bland de kämpande läkarna finns bland andra Marcia Gay Harden och Zac Efron, varav den sistnämnde jag inte kan undvika att störa mig på. Han känns malplacerad och 60-talsinkompatibel, vilket givetvis är ett betydande problem, även om hans skådespelarinsats inte går att säga så mycket om sett till att den är mycket liten. Just ”liten roll” stämmer in på i princip alla i den här filmen, på ett sätt som både minskar engagemanget och spretar till historien.

Andra perspektiv som används är de tillhörande Abraham Zapruder (Paul Giamatti), det vill säga den vanlige familjemannen som fångade skjutningen på film och tvingas hjälpa polisen, FBI-agenten James P. Hosty (Ron Livingston) som haft hemliga uppgörelser med den förmodade mördaren Lee Harvey Oswald, brodern Robert Oswald (James Badge Dale) vars liv aldrig ska bli sig likt igen, diverse poliser med Texasdialekten personifierad, Billy Bob Thornton, i täten samt den grupp som tvingas bära likkistan till Air Force One för att transportera den döde presidentens kropp till Washington. Utöver dessa syns bland andra Jacki Weaver, Tom Welling, Mark Duplass och Jackie Earle Haley.

Filmen vandrar mellan drama och thriller och har en genomgående nedstämd atmosfär, förstärkt av James Newton Howards fina musik. En medvetet skakig kamera går nästan till överdrift, men bidrar även med en lätt dokumentär känsla i en film som är välpolerad på ytan. Den känns dock just ytlig, som ett resultat av den bristande, nästan obefintliga, fördjupningen i alla de olika karaktärerna. Under 93 minuter misslyckas man med att engagera, då karaktärerna och perspektiven är för många och för outvecklade. Den historia som i alla fall berör litegrann är den om snipermördarens bror, som placeras i en hemsk situation.

Ett annat stort problem med Parkland är att den egentligen inte tillför så mycket – vi vet ungefär vad som ska hända och känslan av att ”det här har gjorts” är överhängande. Och då har jag inte ens sett JFK (varför kan jag inte för mitt liv förstå).

Parkland har vissa plus men många tomheter som inte fylls och brister på flera punkter. Sevärd för den som vill se allt om JFK kanske, men annars en film man kan hoppa över.

SFF13: 12 Years a Slave

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2013

Huvudstadens årliga filmfestival fick i år äran att visa Steve McQueens hyllade storfilm 12 Years a Slave som öppningsfilm. Med två tunga titlar i Hunger och Shame som bagage har McQueen samlat sina största styrkor i en film som behandlar ett av mänsklighetens mest onda akter – slaveriet. 12 Years a Slave är baserad på en biografi från 1853 med samma namn som är skriven av Solomon Northup – en svart man som föddes fri men som en dag kidnappades och försattes i ett liv av slaveri. Brittiske skådespelaren Chiwetel Ejifor har tagit sig an det tunga uppdraget att porträttera Northup på vita duken. Något han gör till hundra procent och lite till.

Northups historia börjar 1841 i den mysiga och pittoreska staden Saratoga Springs i staten New York. Där lever han med sin fru och sina två barn i en stadsdel där svarta och vita bor och socialiserar med varandra utan något hat eller förakt gentemot gemene man. Northup försörjer sig och sin familj som fiolspelare på olika tillställningar. Under en promenad i stadens blomstrande park stöter Northup på två herrar spelade av Scoot McNairy och Saturday Night Live-komikern Taran Killam. De färgglada och excentriska herrarna erbjuder Northup en stor summa pengar för några veckors fiolspelande på en kringresande varieté-show. Efter en stunds tvekande accepterar han herrarnas erbjudande och en kväll av firande med förtäring av stora mängder vin och annan alkohol inleds. Men Northup inser att något inte står rätt till när han vaknar upp i trasiga kläder, fastkedjad i golvet i en cell. Han har kidnappats för arbete som slav i den amerikanska södern där slaveriet fortfarande är lagligt.

Steve McQueen har med hjälp av bland annat Brad Pitts produktionsbolag lyckats samla en otroligt imponerande rollista med skådespelare som spelar allt från slavar till slavägare. Ejiofors Northup möter karaktärer spelade av skådespelare som Paul Giamatti, Michael K. Williams, Benedict Cumberbatch, Alfre Woodard, Garret Dillahunt, Brad Pitt, Paul Dano redan nämnda Scoot McNairy och Taran Killam och många fler. Samtliga gör fantastiska rollprestationer men det är fyra skådespelare i McQueens armé som alla förtjänar en Oscarsnominering. Ejiofor för sin fantastiska porträttering av en nedbruten familjefar som trots de tunga förhållandena fortfarande har en gnutta hopp. Nykomlingen Lupita Nyong’o som rollen som slavflickan Patsey. Michael Fassbender i sin kanske bästa roll någonsin (tillsammans med huvudrollen i Shame) som den våldsamme och grymme slavägaren Edwin Epps. Sist men inte minst Sarah Paulsons prestation som Epps iskalla och otäcka fru.

12 Years a Slave har allt. Fantastiska rollprestationer, ett briljant soundtrack med instrumentala verk av Hans Zimmer blandat med gospelsånger och annan folkmusik från eran, utsökt foto och ett manus och en handling som inte censurerar allvarligheten och det hemska i filmens berättelse med översentimentalitet. Det är rått, våldsamt, mörkt och fasansfullt svårt att titta på. Tårar bildades och rysningar sprang över hela min kropp konstant under nästan hela filmens två timmar och femton minuter. 12 Years a Slave är en film som inte lämnar något åt sidan för att göra filmen kommersiellt anpassningsbar åt en bredare publik. Det finns inga sliskiga scener och det är svårt att finna något hopp för Northup och de andra slavarna under filmens gång. Steve McQueen har valt att filmatisera en berättelse så som den förmodligen utspelade sig på riktigt. En extremt tung och känslosamt påtryckande film som lämnade mig tom efteråt.

Tillsammans med de fyra ovanstående skådespelarna förtjänar McQueen en Oscar för sitt fenomenala hantverk. En modig filmatisering av ett ämne som är ytterst känsligt. Jag kan bara tänka mig om en regissör som t ex Steven Spielberg skulle sitta vid rodret istället för den briljante McQueen. Som tur är har jag fått chansen att uppleva en berättelse i helt rätt händer. Det är klyschigt att säga det men det här är en film som är viktig att ha sett. Inte bara för verkets filmiska aspekter men också för handlingen och budskapet. Steve McQueens bästa film. Ett mästerverk som får full pott i betyg och som kan titulera sig årets bästa film än så länge. Vilken start på festivalen!

Veckoresumé #27

Franskt, franskt, franskt. Truffaut, Truffaut, Truffaut. Och Jim Carrey.

BAISERS VOLÉS (1968)

(Sv: Stulna kyssar). François Truffaut gjorde fem filmer om den unge mannen Antoine Doinel (Jean-Pierre Léaud), som på många sätt är hans alter ego. Vi träffar honom för första gången som 12-åring i De 400 slagen från 1959 och gör ett kort återbesök i hans liv i kortfilmen Antoine et Colette från 1962, där han är 17 år gammal. Du kan läsa om båda filmerna i veckoresumé #25. I Stulna kyssar har han passerat 20 sedan några år tillbaka och ränner runt på Paris gator. Efter att ha blivit hemskickad från armén jobbar han lite här och där, och hinner under filmens gång vara allt från hotellreceptionist till privatdetektiv och TV-reparatör. Han träffar här sin stora kärlek Christine (Claude Jade), som blir högst delaktig i Antoines drömmande och impulsiva tillvaro som ska komma att skapa såväl skratt och romantik som problem och meningsskiljaktigheter. Det mest intressanta med Stulna kyssar är att Truffaut skruvat om tonen en hel del från den ganska mörka samhällsskildringen i De 400 slagen och skapat något som snarare kan jämföras med Woody Allens alster. Det svartvita fotot är utbytt mot färg och Antoine har nu brutit sig loss från den begränsande barndomen och börjat leva sitt eget lilla liv med knepiga romanser, udda jobbuppdrag och middagar med svärföräldrar. Truffaut för Antoine-sagan framåt med en vältimad, subtil humor, ett väldisponerat manus, härliga karaktärer och en charm som nog är unik för fransk film. Och precis som i De 400 slagen rundas allt av med en lysande slutscen som gör att allt liksom faller på plats.

JE VAIS BIEN, NE T’EN FAIS PAS (2006)

(Sv: Jag mår bra, oroa er inte). Mélanie Laurent, för de flesta känd som Shosanna Dreyfus från Inglourious Basterds, har huvudrollen i detta nedstämda drama om en ung kvinnas sökande efter sin försvunne bror. Efter att ha varit i Spanien kommer hon hem till sin mamma och pappa och får veta att brodern har varit borta sedan en tid tillbaka, varpå hon naturligtvis blir orolig och börjar fundera över vad som kan ha hänt. Ju längre tid som går desto svårare blir det för henne att leva ett normalt liv, och efter ett tag slutar hon äta och blir sjuk. Vad som ändå håller hoppet uppe är de brev som brodern skickar till henne, där han berättar att han flyttar omkring, tar småjobb, spelar gitarr och att han behöver tid för sig själv. Filmen har gjort Lili (Laurent) till sin mittpunkt och allt som sker berättas utifrån hennes perspektiv. Det är en jobbig period i hennes liv, men som ändå inte riktigt når ut till tittaren till 100 %. Även om filmen hela tiden är bra och stabil så trycker den inte riktigt till på det känslomässiga planet, och den lider även av att vara en smula förutsägbar. Med det sagt så är det en bra och finstämd film, men inte riktigt den pärla som den hade kunnat vara.

MAN ON THE MOON (1999)

Den tjeckiske regissören Milos Forman, mannen bakom det tidlösa mästerverket Gökboet och den nästan lika bra Amadeus, har även gjort en biografisk dramakomedi om den kontroversielle komikern Andy Kaufman. I de färgglada kostymerna och rock ‘n’ roll-munderingarna ser vi Jim Carrey, som här gör en av sina absolut bästa roller. Kaufman slog igenom på 70-talet och blev mest känd för sin karaktär Latka i TV-serien Taxi, och betraktades av omvärlden som komiker. Själv såg han sig som musiker och älskade att uppträda live, även om hans minst sagt udda humor alltid spelade en stor roll. Skämten balanserade på en millimetertunn lina och fick honom att gång på gång gå över gränsen för vad som ansågs vara okej. Ett av hans största trick var att utföra absurda och brutala practical jokes och gå in i karaktärer som uttryckte ett övertygande hat mot någon eller något. Folk tog mycket illa vid sig, även om de senare fick veta att Kaufman bara spelade en karaktär, och att personerna han utsatte för våld eller förnedring i själva verket kunde vara hans medarbetare. Jag visste inte mycket om Andy Kaufman på förhand och har bara kunnat jämföra honom med Carreys imitation efter att ha sett filmen, men av det lilla jag sett har Carrey träffat helt rätt och gör en prestation som är fullt i klass med hans roller i Eternal Sunshine of the Spotless Mind och The Truman Show. Formans film är en stundtals komisk men övervägande tragisk skildring av en svår persons problematiska jojo-liv, och i temat finns vissa likheter med Robert De Niros Rupert Pupkin i Scorseses The King of Comedy. Gripande och välspelat, även från skådisar som Danny DeVito, Paul Giamatti och Courtney Love i biroller, och Jim Carrey visar som sagt att han är ett geni i sina bästa stunder.

JULES ET JIM (1962)

(Sv: Jules och Jim). Mer Truffaut! Den här gången lämnar vi dock Antoine ett slag och beger oss till de två vännerna Jules och Jim som lever i Paris ett par år före första världskrigets utbrott. De ägnar mycket av sin tid till att diskutera intellektuella saker som litteratur, filosofi, historia och konst och har det trevligt för det mesta. En dag träffar de en kvinna, Catherine (Jeanne Moreau) som de båda blir förälskade i. Jules (Oskar Werner), som är österrikare, gifter sig med Catherine och flyttar till Österrike medan Jim (Henri Serre) bor kvar i Frankrike. Trots ett krångligt triangeldrama, ett krig där de står på olika sidor och det geografiska avståndet överlever vänskapen mellan Jules och Jim, även om den sätts på prov vid flera tillfällen. Jules et Jim påminner en del om Ettore Scolas fantastiska C’eravamo tanto amati (Vi som älskade varann så mycket), även om den inte riktigt når upp ända dit. Handlingen vacklar till något vid ett fåtal tillfällen, men annars är detta en väldigt härlig film. Truffauts signatur finns där med ett fantastiskt foto med handkameror och stora inzoomningar, mysig musik, subtil humor och bra manus. En berättarröst återger handlingen i ett stundtals vansinnigt tempo, det gäller att hänga med! En poetisk, kvick och vacker film om kärlek, vänskap och frågeställningar om livet i sig, med (återigen) mycket charm och vemod.

DOMICILE CONJUGAL (1970)

(Sv: Älskar – älskar inte). Åter till Antoines svängiga liv! Nu har han gift sig med Christine och väntar sitt första barn. Han har fortfarande ingen kontinuitet i sitt yrkesliv utan är när vi först träffar honom i den fjärde filmen blomförsäljare och blir senare ansvarig för styrandet av de radiostyrda båtarna i en miniatyrhamn för ett amerikanskt företag (kan man vara det?). Där träffar han en japansk kvinna som han, trots att han inte borde, dras till. Detta ställer till det både en och två gånger och ger upphov till alla de komiska situationer som uppstår i Truffauts härliga uppföljare till Stulna kyssar. Dessa två filmer är väldigt lika, varav den första kanske är snäppet vassare, även om denna är nära en fyra i betyg den också. Ska man se de föregående filmerna ska man naturligtvis se även denna, som är en fin fortsättning på Antoine-sagan och har samma känsla som Stulna kyssar. Truffaut gör även en homage till Jacques Tati när den älskvärde Monsieur Hulot lyser upp med ett kort, förvirrat inhopp på en tågstation!

L’AMOUR EN FUITE (1979)

(Sv: Kärlek på flykt). Det är lite sorgligt att ta avsked av Antoine, en karaktär som är svår att inte ta till sitt hjärta. Detta är hur som helst den femte och avslutande filmen i Truffauts pentalogi (ja, så heter det), där Antoine nu är över 30. Hans äktenskap med Christine är på väg att ta slut och skilsmässan är på gång, och han har istället fallit för Sabine som jobbar i en skivbutik. Han har skrivit en självbiografisk bok om sitt liv, vilken kommenteras av flera personer ur hans förflutna, bland andra Colette från Antoine et Colette som nu är advokat. De två träffas lite slumpartat på ett tåg och pratar om tiden tillsammans, vad som hänt och var de är nu. En stor del av filmen består av tillbakablickar från de tidigare filmerna, vilket skapar en avrundande avslutning för hela sagan. Det är vemodigt och småsorgligt, men fortfarande roligt och härligt, och när man åter får se en 12-årig Antoine åkandes en snurrande karusell i De 400 slagen kan en lätt reaktion märkas i tårkanalerna. En fin avslutning på en riktigt bra filmserie som imponerande nog spänner över 20 år.

LA PEAU DOUCE (1964)

(Sv: Den lena huden). Om ni trodde att Truffaut satt och rullade tummarna mellan filmerna om Antoine Doinel trodde ni fel, för han var mycket produktiv under både 60-talet och 70-talet. Den lena huden handlar om författaren och föreläsaren Pierre, en medelålders man med fru och barn. Under en jobbresa till Portugal träffar han flygvärdinnan Nicole som han inleder en affär med. Hans försök att ha Nicole som ett romantiskt sidospår i sitt liv, parallellt med familjelivet, går givetvis åt skogen. Den som gapar efter mycket… François Truffauts otrohetsdrama doftar Hitchcock, men skiljer sig från de klassiska femme fatale-historierna med mord och thrilleruppbyggnad på så sätt att den har en helt realistisk och minimalistisk handling, där karaktärerna upplever en naturligt dramatisk utveckling, helt i takt med hur de själva agerar. Skådespelarna övertygar och handlingen är trovärdig. Slutet är dock en av filmens svagare delar och känns onödigt överdrivet. Huvudkaraktären Pierre är också en aning svår att sympatisera med, vilket inte är bra för tittarens engagemang. Annars en bra film med en tryckande stämning som osar dåligt samvete.

Veckans topp 3

1. Man on the Moon
   
2. Jules et Jim
3. Baisers volés

Scotts pepplista 2013

Filmåret 2013 kommer att lansera remakes, reboots och uppföljare som varje år alltid gör. Men trots upprepning verkar det finnas hopp. Vi har valt att lista de filmer som släpps 2013 som vi är allra mest sugna på att få se. Här är min lista, utan inbördes ordning.

LOWLIFE (USA)

James Gray har både skrivit manus och regisserat den här filmen, vars titel fortfarande är oklar, trots att filmen är färdiginspelad och färdigredigerad. Filmen var länge utan titel under inspelningen, innan den fick namnet Lowlife som sedan ändrades till Nightingale. James Gray är fortfarande inte helt säker på titeln, men han har sagt i media att den troligen kommer använda sig av det första namnet, Lowlife. Själva filmen handlar om en invandrarkvinna (Marion Cotillard) i New York som dras in i burleska miljöer och vaudeviller. En trollkarl (Jeremy Renner) försöker att rädda henne från den farliga och förirrande varietéscenen och återförena henne med sin syster som hålls fången på Ellis Island utanför New York. Lowlife:s handling är ytterst intressant, men det är skådespelarna som lockar allra mest. Jeremy Renner är en stabil herre som inte har gjort mig besviken än och det ska bli spännande att se hur han tacklar rollen som trollkarl. En av mina favoriter, Marion Cotillard, utgör en stor procentsats av anledningen till varför jag vill se den här filmen, Joaquin Phoenix likaså.

ELYSIUM (USA)

Sydafrikanska regissören Neill Blomkamp kommer 2013 tillbaka till science-fiction-världen efter den välgjorda, annorlunda och lyckade District 9. Sharlto Copley hoppar på tåget igen, men istället för att spela hjälten som han gjorde i District 9 gör han raka motsatsen genom att spela skurken. Hans motståndare är Matt Damon som spelar Max, en man som får ett uppdrag som har potential att skapa jämlikhet i en värld där de rika bor i en lyxig rymdstation ovanför jorden och de undre klasserna bor på en skadad och förstörd version av vår planet. Blomkamp plockar även med sig Jodie Foster och William Fichtner på sitt rymdäventyr som troligtvis har ett samhällskritiskt och politiskt budskap likt District 9.

STOKER (USA/Storbritannien)

Den sydkoreanska regissören Chan-wook Park är tillsammans med Ridley Scott min favoritregissör. Hans tidigare verk som Vengeance-trilogin, Thirst och Joint Security Area är fantastiska filmer med mörka och vuxna teman som behandlar hämnd, våld och relationer på ett aningen kontroversiellt och annorlunda sätt. Stoker är Parks första engelskspråkiga film och handlar om en ung flicka vid namn India (Mia Wasikowska) som bor tillsammans med sin emotionellt instabila mor (Nicole Kidman). En dag flyttar helt plötsligt den gåtfulle och okände morbrodern Charlie (Matthew Goode) in hos India och hennes mor. India hyser misstankar om morbroderns motiv, men samtidigt känner hon sig dragen till honom. Stoker verkar vara en mystisk och mörk film som har potential att bli något unikt och riktigt bra. Kombinationen av en riktigt intressant handling, snygg trailer, bra rollista och min favoritregissör gör den här filmen till den jag längtar allra mest efter 2013.

THE EAST (USA/Storbritannien)

Indiestjärnan Brit Marling är en produktiv kvinna som 2013 filmatiserar sitt tredje egenskrivna manus på två år. Efter de två indiesuccéerna Another Earth och Sound of My Voice är det dags igen med en berättelse om infiltration, likt den sistnämnda filmen. En ung kvinna får i uppdrag att infiltrera en anarkistgrupp varpå hon snabbt bildar starka känslor för ledaren. Sound of My Voice-regissören Zal Batmanglij ställer sig bakom kameran än en gång men har den här gången inte bara fått med sig Marling, utan också två stora namn i form av Ellen Page och Alexander Skarsgård. Förväntningarna är höga på ännu en smart, mystisk och välspelad indiethriller från Marling-fabriken.

STAR TREK INTO DARKNESS (USA)

J.J. Abrams släpper återigen lös sin unga och energirika besättning när den galaktiska federationen hotas. Captain Kirk (Chris Pine) leder sin besättning och Enterprise på jakt efter en ensam man som hotar att förstöra federationen och kanske hela mänskligheten. En uppföljare till den fantastiskt underhållande Star Trek från 2009 (som jag inkluderade i min sci-fi-lista) är garanterad på min pepplista, även om det är en uppföljare till en reboot-film av ett äldre varumärke. Den snygga, stilrena designen och de fantastiska warp-motorljuden är svåra att vänta på. Star Trek Into Darkness innehåller samma underbara besättning som i förra filmen men också några nya värvningar som den skicklige Benedict Cumberbatch som tar rollen som storskurk. 2013 är det dags för kanske årets mest underhållande film.

UPSTREAM COLOR (USA)

Shane Carruth är en annorlunda man i filmindustrin. Han är en kreativ manusförfattare, skicklig regissör och briljant skådespelare, något han visade tydligt i hans första film Primer som är den mest komplexa film jag har sett och kanske en av de mest kreativa. Nu är han tillbaka och redo att fylla dessa tre yrkesplatser igen. Carruth har skrivit manus, regisserat och spelar huvudrollen i Upstream Color som har potential att vara ännu mer komplex och förvirrande än Primer. Två korta trailers har släppts för filmen som jag inte förstod någonting av, därför ökade mitt sug efter att få se filmen ännu mer. Handlingen är också komplex och svår att förstå men kort och gott handlar filmen om en man och en kvinna som dras till varandra. De är omspunna i en livscykel av en ålderslös organism. Deras identiteter blir till illusioner när de kämpar för att samla lösa fragment av förstörda liv. Förstår du nu? Nej jag tänkte väl det, just därför vill jag se den.

ONLY GOD FORGIVES (Frankrike/Danmark)

Den danske regissören Nicolas Winding Refn och Ryan Gosling är tillbaka efter succén med Drive som jag tycker är 2011 års bästa film. Only God Forgives handlar om en poliskomissarie från Bangkok och en gangster (Ryan Gosling) som gör upp i en thaiboxningsmatch. En enkel handling likt Drive som förhoppningsvis kan förföra publiken både visuellt och på ett skådespelarmässigt sätt. Svettigt, våldsamt och melankoliskt kan vi förvänta oss från Refn, som i sitt CV har filmer som Pusher-trilogin, Bronson och så självklart Drive. Kan det bli en ny succé? I år får vi svaret.

THE WIND RISES (Japan)

Den japanska animationsmästaren Hayao Miyazaki är tillbaka i regissörsstolen efter Ponyo 2008. Den här gången tar han och den anrika Studio Ghibli publiken på ett nytt färgstarkt och välskrivet äventyr. The Wind Rises är en biografi om Jiro Horikoshi, som designade stridsflygplan åt japanerna under andra världskriget. En film som troligtvis kommer tilltala både vuxna som barn och charma publiken med fantastiska karaktärer och miljöer.

TWELVE YEARS A SLAVE (USA)

Steve McQueen, regissören bakom Hunger och 2011 års fantastiska Shame är tillbaka med en ny film som utspelar sig i mitten av 1800-talets New York. Twelve Years a Slave kretsar kring en man som kidnappas och transporteras till den amerikanska södern där han säljs som slav. McQueen har återigen fått med sig Michael Fassbender, som spelar huvudrollen i både Hunger och Shame, och en gigantisk rollista med starka namn. Benedict Cumberbatch, Brad Pitt, Sarah Paulson, Paul Dano, Paul Giamatti, Garret Dillahunt, Chiwetel Ejiofor, Michael K. Williams och Scoot McNairy utgör kanske nästa års bästa cast.

SNOW PIERCER (Sydkorea/USA/Frankrike)

Den sydkoreanska regissören Joon-ho Bong, som ligger bakom filmer som The Host, den otroligt spännande Memories of Murder och den känslomässiga Mother, går i Chan-wook Parks fotspår genom att släppa en engelskspråkig film under 2013. Snow Piercer utspelar sig i en framtida istid efter att försöken att stoppa den globala uppvärmningen misslyckats. Alla människor på jorden har dött förutom passagerarna på Snow Piercer – ett tåg som transporterar de kvarlevande runt planeten. Ombord har ett klassystem upprättats men det hotas av en revolution. En stor rollista bestående av namn som John Hurt, Ed Harris, Kang-ho Song, Tilda Swinton, Jamie Bell, Octavia Spencer och Chris Evans ger filmen potential att briljera åt skådespelarhållet. Handlingen verkar vara fylld av sci-fi, action och politik, något som kan göra den här filmen både sevärd och underhållande. Jag förväntar mig även snyggt foto eftersom Bongs tidigare filmer har varit en fröjd för ögat.

THE COUNSELOR (USA/Storbritannien)

Så fort Ridley Scott påbörjar inspelningen av en ny film väcks intresset inom mig, även om handlingen kanske inte alltid tilltalar. Den här gången gör handlingen det. The Counselor kretsar kring en advokat som får lite för mycket att tänka på när han blir indragen en narkotikasmugglingshärva. Brad Pitt, Michael Fassbender, Javier Bardem och Penélope Cruz spelar de tunga rollerna. En thriller sitter aldrig fel, särskilt inte när Ridley Scott och hans visioner får styra.

OUT OF THE FURNACE (USA/Storbritannien)

Regissören Scott Cooper har tidigare endast regisserat den fantastiska Crazy Heart (som jag skrev om i veckoresumé #4). Nu är han tillbaka bakom kameran med en film om två bröder som lever i det ekonomiskt deprimerade Rust Belt-området i USA. Av otur hamnar en av bröderna i fängelse, varpå den andra brodern luras in i en av de mest våldsamma kriminella organisationerna i nordöstra USA. Christian Bale och Casey Affleck spelar de två bröderna och de får sällskap av Zoe Saldana, Woody Harrelson, Willem Dafoe, Forest Whitaker och Sam Shepard.