Veckoresumé #12

Oscarsgalan närmar sig med stora steg och vägen dit präglas av ett flertal stora filmgalor där tunga och prestigefulla priser har och kommer att delas ut. Bland annat har Critic’s Choice Awards och Golden Globes passerat, och fortfarande väntar ytterligare sex kommande galor innan Oscarsakademin avslöjar de stora vinnarna. På grund av dessa galor har mitt filmtittande den senaste veckan bestått av filmer som är nominerade till bästa film på Oscarsgalan. 

Life Of Pi. Lifeboat. Pi and Tiger.2

LIFE OF PI (2012)
3 stjärnor DYLPC

Med filmer som Crouching Tiger, Hidden Dragon, Brokeback Mountain och mästerverket Ice Storm i bagaget har Ang Lee blivit en av de regissörer som jag har störst respekt för. Därför har mina förväntningar på Lees senaste film Life of Pi varit ganska höga. Den här gången tar den lilla taiwanesiska herren med oss på ett äventyr till havs med en indisk pojke. Pi heter pojken och bor med sin familj på ett zoo som fadern i huset äger. Påverkade av dåligt besökarantal bestämmer sig familjen för att starta om på nytt genom att sälja djurparken och med fartyg resa med alla djuren till Kanada i hopp om att lyckas sälja dem och köpa sig ett nytt hem i Montreal. Mitt ute till havs händer något fruktansvärt och fartyget sjunker och alla ombord mister sina liv, inklusive Pis familjemedlemmar. Förtvivlad och psykiskt nedbruten lyckas Pi och ett par överlevande djur få tag på en livbåt. Ovetande om vad som komma skall sätts de skeppsbrutna iväg på ett äventyr. Life of Pi är en fint berättad historia om överlevnad och hopp som dock inte alltid håller intresset uppe. Med en svag inledning och svajigt skådespel från unga Pi når inte filmen några mästerverksnivåer som helhet. Det finns däremot en aspekt av filmen som minsann är mästerlig. CGI- och 3D-effekterna i Life of Pi är på en färgglad och förtrollande nivå som helt klart förtjänar sin Oscarsnominering för bästa specialeffekter. Ett visuellt mästerverk helt klart, men på det stora hela får filmen en stark trea i betyg. Min beundran för Ang Lee kvarstår sjävklart!

Django-Unchained-10

DJANGO UNCHAINED (2012)4 stjärnor DYLPC

Django Unchained handlar om slaven Django (Jamie Foxx) i den djupa södern i amerikanska Texas under vilda västerns guldår (slutet av 1700-talet). Django räddas av en tysk prisjägare (Christoph Waltz) som behöver Djangos hjälp för att identifiera tre bröder som prisjägaren har fått i uppdrag att döda. I utbyte mot assistansen ska prisjägaren hjälpa Django att finna sin fru (Kerry Washington) som ägs av en Frankrike-älskande plantageägare (Leonardo DiCaprio) från Mississippi. Quentin Tarantino levererar i år igen – något han har gjort med nästan varenda film han har skapat. Förra gången fick hans mästerverk Inglourious Basterds en Oscarsstatyett och åtta nomineringar. I år är hans nya projekt nominerat i fem kategorier. Django Unchained är en vågad film som skildrar det grymma slaveriet med mycket våldsamma bilder och grovt språk. Filmen är i grund och botten en väldigt seriös och allvarlig film på grund av temat, men Tarantino lyckas effektivt blanda våldet med ovanlig och pricksäker humor som lättar upp filmen och gör den utmärkt som underhållning. I Django får man lära känna fantastiska karaktärer med allt från galna plantageägare, ointellegenta Ku Klux Klan-föregångare och lättlurade sheriffer. Rollistan består av stora skådespelare som alla gör perfekta rollprestationer. Jamie Foxx briljerar som den tysta och envisa Django, Christoph Waltz gör en alldeles underbar och rolig rollinsats som den tyska prisjägaren Dr. King Schultz och Leonardo DiCaprio visar på stor bredd genom att tackla rollen som skurken Calvin Candie. Andra starka rollprestationer görs av Samuel L. Jackson, Kerry Washington och Don Johnson. Musiken är även ett stort plus med filmen. Tarantino har valt ut musik från alla möjliga genres med allt från klassisk västern musik av Ennio Morricone till tung gangster-rap från Rick Ross. Django Unchained är en underbar filmupplevelse med mycket skratt och mycket köttigt våld. Den förtjänar sina Oscarsnomineringar och förhoppningsvis vinner den några. Betyget skjuter sig fram till en stark fyra.

731722eb

LES MISÉRABLES (2012)
1 stjärna DYLPC

Jag har redan klargjort med Nine i veckoresumé #8 att jag inte är särskilt förtjust i musikalfilmer men som sagt har jag bestämt mig för att se alla filmer som är nominerade för bästa film i årets Oscarssgala även om en av dessa filmer råkar vara en musikal. Les Misérables är regisserad av den brittiske filmskaparen Tom Hooper som ligger bakom en av världens bästa mini-serier någonsin, John Adams och den fenomenala The King’s Speech. I år har Hooper gjort mig riktigt missnöjd efter att jag har sett hans snedsteg till musikalfilm. Filmen utspelar sig i Frankrike och handlingen börjar 1815 och sträcker sig hela 17 år. Huvudkaraktärern Jean Valjean (Hugh Jackman) släpps fri efter många år i fängelse. Han har svårt att stadga sig ekonomiskt och fortsätter sin tidigare karriär som tjuv för att överleva den smutsiga och fattiga tillvaron i Paris. Valjean kämpar från att dö och jagas samtidigt av den hänsynslösa polisen Javert (Russell Crowe). Valjean stöter på den föräldralösa flickan Cosette och väljer att adoptera henne, en handling som skall komma att förändra båda deras liv för alltid. Ett av de stora problemen i filmen är dramaturgin som vid ett flertal gånger inte förklarar särskilda händelser och handlingar. Helt plötsligt kan en karaktär dyka upp i bild utan någon förklaring till varför och hur den gjorde det. En anledning till dessa plot holes är troligen att all dialog ska sjungas. Istället för att förklara och bygga vidare på händelseförlopp så upplevde jag att all sång istället lade fokus på fel saker. Gapande och gråtandes sjunger alla karaktärer om varenda rörelse och sak de gör, helt meningslösa saker som bara gör sångtexterna löjliga. Det dödar stämningen – om det ens fanns någon sådan. All denna ”skönsång” och det pretentiösa slisk som Hooper och hans skådespelare brer ut på tittaren blir bara dåligt och skrattretande. Les Misérables försöker verkligen att charma mig med sin stora rollista med för det mesta kompetenta namn men lyckas inte. Jag är inte förvånad att Misérables är en av de mest nominerade filmerna i år eftersom det är just sådana här filmer som alltid går hem hos Oscarsjuryn. Jag hoppas att den här filmen inte vinner något för det förtjänar den inte överhuvudtaget. Les Misérables är en plågsam upplevelse som till råga på allt är alldeles för lång (2 timmar, 40 minuter). Betyget suckar sig fram till en etta.

Utöver ovanstående filmer har jag även sett två andra filmer nominerade för bästa film på årets Oscarsgala: Silver Linings Playbook (4/5) och Argo (3/5) som David utmärkt skrev om i veckoresumé #11.

Veckans topp 3

  1. Django Unchained
  2. Silver Linings Playbook
  3. Life of Pi

Veckoresumé #8

???????????????STAND BY ME (1986)
4 stjärnor DYLPC

I en liten stad i Oregon, USA lever fyra pojkar som  bestämmer sig för att fly vardagen för att vandra genom skogar och fält för att hitta liket efter en försvunnen tonåring. Det är handlingen som utgör Stand by Me. Men filmen är så mycket mer än bara en skogsvandring, det är en berättelse om ungdom, vänskap och uppväxt. Vi får följa med de fyra vännerna när de överkommer problem, bråkar, leker och upptäcker livets utmaningar. Skådespelet är på topp och särskilt imponerande är det eftersom rollistan domineras av barn och tonåringar. Pojkarna spelas av Wil Wheaton, River Phoenix, Corey Feldman och Jerry O’Connell som under filmens gång stöter på ett gäng tonårsligister ledda av en ung Kiefer Sutherland. Stand by Me är en känslosam film med starka karaktärer och ett fantastiskt manus. Det är ett ungdomsdrama som alltid kommer att vara en riktig filmklassiker. Betyget springer sig fram till en stabil fyra.

Killing-Them-Softly-image2

KILLING THEM SOFTLY (2012)
4 stjärnor DYLPC

Regissören Andrew Dominik som ligger bakom mästerliga The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford är tillbaka, än en gång med Brad Pitt, i ett gangsterdrama om indrivaren Jackie Cogan (Pitt) som kallas in när någon har brytit mot maffians oskrivna regler. Två amatörmässiga smågangsters (Scoot McNairy och Ben Mendelsohn) utför ett rån mot maffians hemliga pokerrum för att kamma hem de höga insatser som det spelas med. Jackie Cogan skickas in för att ta hand om rånarna. Killing Them Softly är en väldigt dialogdriven film som endast tillämpar våld ett par enstaka gånger. Nästan varje scen i filmen präglas av radio- och TV-sändningar som i bakgrunden spelar politiska tal av George W. Bush och Barack Obama. Dessa tal agerar metaforer och beskrivningar för vad som pågår i en särskild scen men också för den ekonomiska och politiska situationen i USA. Killing Them Softly är inte bara en gangsterfilm utan en samhällskritisk film som ifrågasätter USA och varför människor tvingas utföra brott för att försörja sig själva. En av de största kritikerna är Jackie Cogan som levererar några riktigt minnesvärda och välskrivna repliker där han frispråkigt kritiserar sitt hemland. Brad Pitt levererar som vanligt en strålande rollprestation och han backas starkt upp av Scoot McNairy, Ben Mendelsohn, James Gandolfini, Ray Liotta och den alltid briljanta Richard Jenkins. Killing Them Softly är provokativ, våldsam, välskriven och riktigt bra. Betyget blir en svag fyra.

flight_2012-3-600x337FLIGHT (2012)
3 stjärnor DYLPC

Robert Zemeckis regisserar berättelsen om en pilot (Denzel Washington) som lyckas kraschlanda ett flygplan med en spektakulär manöver som förhindrar att planet totalkraschar och dödar samtliga ombord. Piloten hyllas i media och utses som en hjälte, men under utredningen av olyckan visar det sig att han hade alkohol och narkotika i blodet under flygningen. Flight:s styrka är helt klart rollistan och rollprestationerna. Vid sidan av Washington finner vi John Goodman, Don Cheadle, Brian Geraghty och den alltid trogne birollskådisen Bruce Greenwood. En av överraskningarna är en kvinnlig karaktär spelad av brittiska Kelly Reilly, kanske mest känd för skräckisen Eden Lake, som gör en bra och oväntad rollprestation som narkotikamissbrukare. Men den absolut bäste i filmen är Denzel Washington som gör en tung och hjärtskärande prestation som har chans att ge honom en Oscars-nominering. Flight är spännande med starka karaktärer och ett levande manus. Den har dock svagheter i mitten av filmen då den stannar av i tempo och trampar vatten en stund, men överlag är Flight en sevärd film som både berör och skrämmer. Betyget flyger in till en stark trea.

re1197

NINE (2009)
2 stjärnor DYLPC

Daniel Day-Lewis spelar en känd italiensk filmregissör vid namn Guido Contini som påbörjat arbetet med en ny film. Men han har svårt att fokusera på det ofärdiga manuset eftersom hans tankar och sinnen hela tiden dras mellan relationer han har med ett antal vackra kvinnor i sin omgivning. Dessa förföriska kvinnor spelas av stora namn som Marion Cotillard, Nicole Kidman, Penélope Cruz, Judi Dench och Kate Hudson. Trots skickliga skådespelare och bra sångröster räddas inte denna musikal från att vara en aning löjlig. Nine är handlingsmässigt spretig och oengagerande men underhållande för stunden om man vill njuta av bra rollprestationer, sexiga musikalnummer och vackra skådespelerskor. Betyget dansar sig in på en stabil tvåa.

the-hobbit-martin-freemanTHE HOBBIT: AN UNEXPECTED JOURNEY (2012)
2 stjärnor DYLPC

Peter Jackson tar med filmvärlden på ett nytt äventyr i Midgård. Den här gången kretsar historien kring hobbiten Bilbo som blir indragen i en medeltida fantasy-roadtrip där han tvingas agera resesällskap åt ett gäng barnsliga och feta dvärgar samt vår käraste trollkarl Gandalf – känd från Sagan om Ringen-trilogin. Pensionärsresans (alla i sällskapet är gamla) mål är att nå dvärgarnas forna berg och besegra draken Smaug som har tagit klippan i besittning. The Hobbit: An Unexpected Journey är en svag och tråkig film jämfört med Sagan om Ringen-trilogin och den lider av dålig dramaturgi och överspelande skådespelare. Många scener är extremt utdragna och onödiga för handlingen och känns endast som utfyllning. Handlingen är rent strukturmässigt förutsägbar och repetitiv. Typiska scener i The Hobbit går ut på att dvärgarna glupskt trycker i sig mat eller vandrar i grottor och slåss mot gapiga troll och vättar. Man kan gissa sig fram i varje scen om vad som ska hända i nästa och i princip ha rätt varje gång. Trots mycket negativt finns det några ljuspunkter i filmen, bland annat är musiken maffig och fantastiskt passande, CGI-effekterna är otroligt detaljerade och snygga och många utomhusmiljöer är spektakulära och hårresande. Den fördubblade bildmängden (48 bilder per sekund istället för det vanliga på 24 bilder per sekund) känns nytänkande och är helt klart något att uppleva även om den inte är perfekt hela tiden. The Hobbit: An Unexpected Journey är en besvikelse trots att mina förväntningar inte var höga. Om Jackson hade tänkt att komma upp i samma kvalitet som han gjorde med Sagan om Ringen-trilogin måste han och i princip resten av Nya Zeeland rycka upp sig inför nästa film om han ska lyckas – om det inte redan är för sent. Betyget käkar sig fram till en svag tvåa.

Utöver nämnda filmer har jag även sett Lincoln (2/5), regisserad av Steven Spielberg, som David skrev perfekt om i veckoresumé #7.

Veckans topp 3

  1. Stand by Me
  2. Killing Them Softly
  3. Flight