Topp 15: 2014 di Davelito

Så var vi här igen. Året är snart slut och ska summeras, överallt, av alla, på alla möjliga sätt. Jag och Scott följer vår nyårstradition och bjuder på en varsin lista över årets bästa filmer, även om vi ökar antalet titlar med 50 % från tio till femton. Nedan återfinns alltså 2014 års enligt mig 15 bästa filmer. Och för att klargöra: Årtalsfrågan är en ständig huvudvärk. Längst ner finns en förklaring av hur vi resonerar.

Nog om det nu. Här är årets topp 15.

Neposlusni

NEPOSLUŠNI (Serbien)

Stor siffra 1 vit bakgrund

5 stjärnor DYLPC liten

(En: The Disobedient.) Det är lite tråkigt att typ ingen har sett listans etta tillika årets bästa film, men desto roligare är det att få lyfta fram och hylla dolda guldkorn från den tätvuxna filmåkern. Mina Djukics debutfilm är ett stycke bitterljuv filmlyrik om två barndomsvänner, nu i dryga 20-årsåldern, som i sin planlöshet bestämmer sig för att bara cykla iväg, ut i den romantiskt porträtterade sommaren på den serbiska landsbygden. Det är en sagolikt vacker resa som har allt man kan önska sig från en filmupplevelse och som rörde upp en djup, nyansrik känslostorm inom mig. Den cyklade rakt in i hjärtat och framkallade en känsla jag verkligen inte kan beskriva med ord. Lite som Iggy Pops The Passenger. Utan att vara någon kännare av den serbiska DVD-marknaden hoppas jag att man också kan få se om den här filmen någon gång framöver, vilken för min del var den stora fullträffen på Göteborgs filmfestival i vintras. (Läs mer i recensionen av Neposlušni.)

La grande bellezza 2

LA GRANDE BELLEZZA* (Italien)

Stor siffra 2

5 stjärnor DYLPC liten

(Sv: Den stora skönheten.) I kategorin känslor som inte går att beskriva måste jag också placera effekten av Paolo Sorrentinos La grande bellezza. Detta gör mig förmodligen till en värdelös recensent, men även denna film gjorde något mycket speciellt med mitt sinne och väckte den i min mening allra vackraste och komplicerade av känslor: nostalgiskt vemod. Som en halvt misslyckad pjäsförfattare i filmen uttrycker det (ungefär): ”Nostalgi är den sista tillflykten för den utan framtidshopp.” Det må låta mörkt och patetiskt, men så är också tillvaron. La grande bellezza följer Jep Gambardella, en 65-årig författare som festat bort de senaste åren i det italienska nattlivets dekadens men som nu genomgår något slags uppvaknande och vandrar runt genom Rom och i ensamhet reflekterar över sitt liv. Stämningsfull musik med mängder av tidlösa körarrangemang, magiskt foto, ett mångbottnat manus och ett lika absurt som drömskt vackert porträtt av Rom gör Jep Gambardellas jakt på den stora skönheten till en oförglömlig film som har mycket att säga om såväl Italien som livet. Jag förstår den inte fullt ut och det är svårt att peka på vad som är ärligt och vad som är ironiskt, för det är lika mycket en hyllning av det vackra, det italienska, det konstnärliga, det filosofiska, som en kritik och ett förlöjligande av detsamma. Den stora skönheten finns överallt men är omöjlig att hitta, för att summera detta magnifika verk i en pretentiös slutsats medan en kristallklar tår lämnar mitt öga.

All Is Lost 2

ALL IS LOST* (USA)

Stor siffra 3

4 stjärnor DYLPC liten

Robert Redford ensam på en segelbåt som tar in vatten någonstans i Indiska oceanen. Det är upplägget för en dialoglös och rättfram överlevnadshistoria om en ensam mans kamp mot naturen, vilken i sin enkelhet både erbjuder spänning och ger upphov till existentiella reflektioner, stegrande puls och tårbildning på hornhinnan. Filmens storhet ligger i det faktum att det är en så pass enkel och okomplicerad historia – det är verkligen bara Redford, en sjunkande båt och en herrans massa vatten i 106 minuter – men som likväl är oerhört gripande och tankeväckande. Vem är Our Man? Varför gör han denna soloseglats? Vad är det för liv han har lämnat bakom sig? Och Bobby Redford. 77 år och kastar sig rakt ut i havets stormiga inferno som vore det hans sista färd. En av de allra största. (Läs mer i recensionen av All Is Lost.)

The Grand Budapest Hotel

THE GRAND BUDAPEST HOTEL (Storbritannien/Tyskland/USA)

Stor siffra 4

4 stjärnor DYLPC liten

Ralph Fiennes strålar som aldrig förr i rollen som den legendariske conciergen M. Gustave på det ståtliga Grand Budapest Hotel i den fiktiva centraleuropeiska staten Zubrowka, där ett mycket njutbart och festligt äventyr tar plats i en fantastiskt charmig och detaljerad Wes Anderson-kreerad värld. Det denna historia förlorar i att inte vara av samma emotionella kvalité som exempelvis The Darjeeling Limited och The Royal Tenenbaums kompenserar den för genom att vara tekniskt och visuellt mästerlig och oemotståndligt rolig. I många avseenden en briljant och säregen film i sann Wes Anderson-anda. (Läs mer i recensionen av The Grand Budapest Hotel.)

Dallas Buyers Club 4

DALLAS BUYERS CLUB* (USA)

Stor siffra 5

4 stjärnor DYLPC liten

Rollen som gav Matthew McConaughey en välförtjänt Oscarsstatyett är en kraftfull uppvisning i passionerat skådespeleri, vilket tar plats i en berättelse om AIDS, kampen mot läkemedelsindustrin och det besvärliga ödet i att lida av ”bögsjukdomen” i ett machopräglat och homofobt cowboy-Texas under 1980-talet. Storartat skådespeleri från McConaughey och Jared Leto är den främsta av filmens kvalitéer, men även övriga komponenter lägger grunden för en mycket snygg, engagerande, tempofylld och gripande film med färgstarka karaktärer som skakar om och berör. Enligt mig överlägsen 12 Years a Slave och borde minsann fått Best Picture-gubben. (Läs mer i recensionen av Dallas Buyers Club.)

Gone Girl 2

GONE GIRL (USA)

Stor siffra 6

4 stjärnor DYLPC liten

En av årets mest glädjande saker är att thrillerkungen David Fincher är tillbaka i sitt rätta habitat. Med det sagt är Gone Girl långt ifrån mästerverk som Zodiac och Seven, men att den ändå klockar in på en sjätteplats säger en del om Finchers nivå. Gone Girl är ett tight, kusligt, effektivt och oförutsägbart (jag har inte läst boken) mysterium som ger en spänningar i muskler och leder (på ett positivt sätt). Rosamund Pike står för kanske årets bästa prestation i den mångfacetterade rollen som den mystiskt försvunna kvinnan och är den främsta kvalité som upprätthåller filmens ovisst nervkittlande utveckling. Ben Affleck gör också en bra roll som hennes frustrerade man och det avancerade narrativet med flera lager och perspektiv ger en intressant struktur. Filmen är inte prickfri – några scener är en aning svagare än andra och dialogen ibland för rapp för sitt eget bästa – men den är grymt snygg, grymt välspelad och grymt spännande hela vägen.

The Skeleton Twins

THE SKELETON TWINS (USA)

Stor siffra 7

4 stjärnor DYLPC liten

En dramakomedi som i sitt känsligt balanserade utförande besöker både höga bergstoppar av sensationellt rolig humor och djupa dalar av ren och skär smärtsam svärta. Bill Hader och Kristen Wiig (båda komiker i grunden) spelar två tvillingar som i vuxen ålder träffas för första gången på länge efter att ha genomgått händelserika episoder med allt från äktenskap till självmordsförsök. Det blir djupt komplicerat, varmt och härligt emellanåt, hopplöst och förtvivlat emellanåt. Hader och Wiig är fenomenalt bra i sina roller och ger verkligen sig själva till filmen. De sista raderna av detta lilla stycke skola emellertid ägnas åt filmens mirakulösa trumfkort: Luke Wilson. Lance, Maggies (Wiig) urfåniga och smådumma men helt underbare man, är en av de roligaste karaktärerna jag sett gestaltas i rörlig bild. Luke Wilson är ett geni. Det finns inte många sekunder i filmen under vilka Wilson medverkar då man inte skrattar. Ack, en sådan sagolik person, denne Lance.

Locke

LOCKE* (Storbritannien/USA)

Stor siffra 8

4 stjärnor DYLPC liten

Den första delen av en isolationens double feature på GIFF i vintras var denna Tom Hardy-ledda nattliga biltur mellan Birmingham och London (Redford-seglatsen var den andra). Locke utspelar sig i princip uteslutande inuti Ivan Lockes (Hardy) BMW och drivs framåt av telefonsamtal som han uträttar från förarsätet. Samtal med familj och kolleger flyter samman med gatljusen och stillheten som på något märkligt sätt står att finna i motorvägstrafiken. Locke är en oerhört imponerande karaktärsstudie som lyckas göra väldigt mycket med väldigt lite, tack vare en mycket fin skådespelarprestation från Tom Hardy och smart och effektivt arbete från manusförfattare och regissör Steven Knight. Kuriosa: Min far blev rörd till tårar och klassade filmen som ett mästerverk. (Läs mer i recensionen av Locke.)

Better Living Through Chemistry

BETTER LIVING THROUGH CHEMISTRY (USA)

Stor siffra 9

4 stjärnor DYLPC liten

Direkt till DVD, alldeles för lågt IMDb-betyg och omnämnd ingenstans. Med reservation för att jag inte hade sovit på ca 30 timmar fann jag denna komedi fantastiskt underhållande och oförtjänt bortglömd och/eller underskattad. Sam Rockwell spelar en förvirrad apotekare vars händelsefattiga vardag flippar ur totalt när han stöter på en förrädisk femme fatale spelad av Olivia Wilde, och hans tillvaro övergår i en märklig händelseutveckling involverande allt från droger och sex till cykeltävlingar och potentiellt mord. Rockwell är helt och hållet klockren och övriga i ensemblen (Wilde, Michelle Monaghan, Ray Liotta, Jane Fonda) bidrar med mycket härliga figurer.

Foxcatcher

FOXCATCHER (USA)

Stor siffra 10

4 stjärnor DYLPC liten

Listans kyligaste film följer Mark Schultz (Channing Tatum), olympisk mästare i brottning 1984, och hans möte med den högst egendomlige multimiljonären John Eleuthère du Pont (Steve Carell) som under 80-talet bjöd in Schultz och hans bror Dave (Mark Ruffalo) till sitt projekt Team Foxcatcher, inom vilket du Pont, trots tveksamma kompetenser, insisterade på att träna de två bröderna och leda dem till framgångar i de olympiska spelen i Seoul 1988. Detta märkliga projekt slutade dock i bisarr tragedi när du Pont sköt Dave Schultz till döds 1996. Denna historia blir i Moneyball-regissören Bennett Millers händer en klinisk, kylig, rå, grå och känslokall skildring där Carell gör en lysande insats i nedtonat vansinne. En film helt utan värme eller sympatiskt målande berättande – helt enkelt en rättfram skildring av en mörk historia. Lite av en korsning mellan Darren Aronofskys The Wrestler och Paul Thomas Andersons The Master.

20,000 Days on Earth

20,000 DAYS ON EARTH (Storbritannien)

Stor siffra 11

4 stjärnor DYLPC liten

En enormt fascinerande dokumentär om en minst lika fascinerande person. 20,000 Days on Earth porträtterar musikern och författaren Nick Cave och hans förhållande till livet, konsten och den kreativa processen. Det är en film som illustrerar det faktum att genren dokumentär är så mycket mer än bara ”dokumentation”. Experimentell dokumentärfilm är en kreativ uttrycksform som rymmer så många andra element än att bara fånga verkligheten på bild. 20,000 Days on Earth är en svårutredd blandning av Nick Caves egen verklighet och den fiktiva idévärld som han ständigt besöker och försöker beskriva i filmen, och således en på många sätt intressant konstnärlig skapelse. Dessutom en visuellt och berättartekniskt utmanande och inspirerande film.

Palo Alto

PALO ALTO* (USA)

Stor siffra 12

4 stjärnor DYLPC liten

När man trodde att man hade fått kläm på Coppola-släktträdet dyker Gia Coppola (Francis Ford Coppolas barnbarn) upp och regidebuterar med en alldeles förträfflig ungdomsfilm, adapterad från James Francos novellsamling med samma namn. Palo Alto följer ett antal ungdomar i Los Angeles och deras många gånger problemfyllda och osäkra tillvaro. Emma Roberts är superb i huvudrollen, och filmen är stilmässigt inte helt olik Sofia Coppolas (snygga och intressanta) stil som filmskapare. Den utforskar liknande teman och miljöer som (besvikelsen) The Bling Ring, men är flera klasser bättre. Palo Alto beskriver den i många avseenden deprimerande, besvärliga och meningslösa tiden i övergången mellan barndom och vuxenliv, och gör så med stor träffsäkerhet och lågmäld svärta. Trots att min svenska mellanmjölkstillvaro är ljusår från LA-ditot kan jag känna igen mig i just känslan av att inte veta vad man egentligen håller på med och vad det ska bli av en. Devonté Hynes soundtrack är för övrigt smått fantastiskt.

Joe 2

JOE* (USA)

Stor siffra 13

4 stjärnor DYLPC liten

Är Nic Cage tillbaka i storform? Hell yes! Mitt livskall att stå upp för Cage och försvara hans kvalitéer som skådespelare, alltid, i alla situationer, blir så mycket lättare när han slår till med pangprestationer som här. I Joe spelar han helt sonika Joe, en man med kriminell bakgrund som nu chefar över ett gäng trädförgiftare (vet inte exakt hur den rätta yrkestiteln lyder, men de knallar i alla fall runt i skogen och förgiftar träd som ska fällas). Joe träffar 15-årige Gary (Tye Sheridan) som kommer från en trasig familj där fadern är förlorad till alkoholen. Kring just fadern finns en gripande historia om skådespelaren Gary Poulter, som var alkoholost även i det verkliga livet och som dog innan filmen hade haft premiär. Han är sensationellt bra i filmen och skulle i en rättvis värld bli postumt Oscarsnominerad. Joe är en oerhört mörk film med tunga teman, starka skådespelarprestationer och en tilltalande sydstatsestetik som i vissa sekvenser ger en lättare Terrence Malick-vibb. Det är också kul att jämföra David Gordon Greens Joe med Jeff Nichols Mud (förra årets etta på min lista), eftersom de två goda vännernas filmer har enorma likheter – lite som att de bestämt sig för att göra en varsin version av samma film.

Frank

FRANK (Irland/Storbritannien)

Stor siffra 14

4 stjärnor DYLPC liten

Ytterligare en korsning mellan genrerna drama och komedi, och i sådana brukar jag allt som oftast sugas in i mörkret, den tunga grunden som de komiska bitarna vilar och faller tillbaka på. Så är fallet även med Frank. Det är en mycket rolig och underhållande film, men framförallt en mycket sorglig och deprimerande film. Frank är inspirerad av verklighetens Chris Sievey, brittisk musiker och komiker känd för sitt alter ego Frank Sidebottom, och handlar om ett egendomligt popband under ledning av just Frank (Michael Fassbender), som alltid går klädd i ett papier-maché-huvud och aldrig visar sitt ansikte. Förutom mycket märklig och härlig humor finns här en enorm svärta, med suicidala karaktärer som bär på svåra trauman. Det är lätt att bli deppig av Frank. Michael Fassbender är som vanligt strålande i huvudrollen, inte bara skådespelarmässigt utan även musikaliskt. The Soronprbfs musik är en mycket angenäm bekantskap, med titlar som Ginger Crouton, Lay an Egg, Creaky Door, Secure the Galactic Perimeter, Frank’s Cacophony och framförallt den ljuvliga I Love You All.

The Square 3THE SQUARE* (Egypten/Storbritannien/USA)

Stor siffra 15

4 stjärnor DYLPC liten

(Originaltitel: Al Midan.) Listans andra dokumentär berättar om Tahrirtorget i Kairo, även kallat Befrielsetorget, en viktig plats för det egyptiska folket och en symbol för värden som demokrati och frihet. Torgets betydelse underströks markant under den arabiska våren, då den egyptiska revolutionen tog fart 2011, och blev en samlingspunkt för de demonstranter, revolutionärer, som kämpade, och fortfarande kämpar, för befrielse från politiska orättvisor och fortsatt frihet. Det är här deras berättelser som ges plats och står i centrum. The Square är en slående snygg, engagerande, skakande och viktig film som ger en värdefull inblick i den revolution och det krig som utspelat sig i Egypten, ur folkets och demonstranternas perspektiv. (Läs mer i recensionen av The Square.)

Bubblare

August: Osage County*, Begin Again*, Blackfish*, Blood Ties*, Cutie and the Boxer*, Før snøen faller*, Her*, The Immigrant*, Maps to the Stars, Mitt, Nebraska*, Nightcrawler, Pine Ridge*, The Spectacular Now*, Stretch, Under the Skin*, La Vénus à la fourrure*, The Wolf of Wall Street*

Inte ens nära

A.C.O.D.*, The Amazing Spider-Man 2, American Hustle*, Dawn of the Planet of the Apes, Lucy, Need for Speed, Noah, Qu’est-ce qu’on a fait au Bon Dieu?, Trash, Twenty Feet from Stardom*

Vissa filmer från förra årets lista hade kunnat kvala in även i år, sett till att de inte blivit brett tillgängliga förrän 2014. Sådana titlar är The Armstrong LieEnemyL’arbitroDrinking Buddies och Upstream Color (samt några av förra årets bubblare), men eftersom jag redan gett dem en plats i DYLPC:s strålkastarljus får de nöja sig med det. Man kan alltid bläddra tillbaka och läsa om dem i 2013 års lista.

Som vanligt är det en jäkla massa filmer som gått en förbi och filmer man helt enkelt inte hunnit få in i schemat. Jag orkar inte ens börja ta upp exempel, för det skulle säkert innebära en hel dags arbete. Nu har jag i alla fall listat det bästa av vad jag har sett. Vad håller ni med om och vad håller ni inte med om?

Läs även min eminente kollega Kottemans (inom kort publicerade) lista över 2014 års bästa filmer. Vill man vandra bakåt i tiden (nostalgiskt vemod?) följer härefter länkar för våra tidigare listor. Scooter: 2012, 2013. Dave: 2012, 2013. Så, nu räcker det. Gott nytt år på er.

Fotnot

Årtalsfrågan är som sagt en ständig huvudvärk. Produktionsår? Premiärår? Internationellt sådant eller svenskt? Hur gör vi med direkt-till-DVD-filmer? Vilka filmer som bör räknas till 2014 och vilka som bör räknas till 2013 är en intrikat definitionsfråga, och som ni ser är våra listor inte helt konsekventa. Vi resonerar som så att vi i första hand går efter produktionsår, men att även filmer från tidigare år (2013 i huvudsak) som inte gått att se förrän 2014 kan inkluderas. Sådana filmer markeras med en asterisk (*). Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2014 eller som bara visats på festivaler under 2013. Detta inkonsekventa förhållningssätt stör mig något oerhört, men utan denna kompromiss hade jag tvingats stryka flera fantastiska filmer från listan. Och det hade ju varit tråkigt.

Annonser

Pizza, Cumberbatch och Maradona

Cumberbatch photobombar U2 3

Oscarsgalan har passerat oss likt det skenande tåget i Runaway Train (eller annan valfri film innehållandes ett snabbt tåg). Allt är över sedan ett bra tag och vi är lika snabba med att få ut vår post-Oscars-text som SF är med att få ut Dallas Buyers Club på bio (beräknad ankomst 26 november 2017).

Nåväl, vad tyckte vi om galan? Som alltid är det med en halvt entusiastisk, halvt äcklad inställning som man slår sig ner för att ta del av vad några gamla gubbar har kommit fram till när de sett några filmer från året som gått. De har ofta fel, ibland rätt. I år var det mesta som delades ut faktiskt adresserat till i alla fall någorlunda rätt personer.

Skådespelarpriserna var för mig (Mr Dave) helt och hållet rättvisa. Den magnifika Cate Blanchett fick lyfta sin gubbe och höll ett lysande tal, Lupita Nyong’o höll ett emotionellt och rörande tal av högsta klass, medan Jared Leto levererade ett fint och stabilt, om än lite långt och förutsägbart, tacktal. Varmast i hjärtat blev jag när Matthew McConaughey fick ta emot sin ack så välförtjänta statyett och dra en ”Alright, alright, alright!” inför hela Oscarssällskapet. Det är underbart när priserna verkligen hittar rätt mottagare.

På den kvinnliga sidan är Scott liksom mig nöjd, men av hans förhoppningar att döma hade 12 Years a Slave-castens två manliga nomineringar, Chiwetel Ejiofor och Michael Fassbender, gärna fått avgå med vinst. Han fick i alla fall jubla åt att Steve McQueens slavhistoria senare tog priset för bästa film, vilket jag istället får sitta och tycka är fel och jag står fast vid min åsikt att Dallas Buyers Club utklassar 12 Years a Slave.

Alfonso Cuarón var ett annat glädjeämne, ytterligare en mycket välförtjänt vinst för en man som kämpat så länge för att ens möjliggöra den teknik som Gravity på så revolutionerande vis använt. Spike Jonze prisades för sitt Her-manus – det godkänner vi – men vi är båda större fans av Woody Allens text till Blue Jasmine. 12 Years a Slave:s vinst i kategorin för adapterade manus var också okej (Scott approves big time), och även om det väl aldrig hade inträffat hade Before Midnight varit den värdiga vinnaren i mina ögon.

20 Feet FuckDokumentärkategorin var den största spyan i soppan (jag vet inte var jag nyss fick det ifrån, men jag vill gärna mynta det uttrycket), där den så ofantligt mediokra 20 Feet from Stardom vann. Tacktalet var dessutom pinsamt. Bilden till höger, där Scott med ärlig hand skrivit ner de rätta resultaten för kvällen, sammanfattar rätt bra vad vi tyckte om det beslutet från akademien. Jag var dock mindre bitter, eftersom vår tipstävling just i det ögonblicket avgjordes till min fördel. Ja, hur gick det med den egentligen?

SCOTT

20 av 24. Klicka här för att se Scooters tippningar.

Gick bet på

Costume Design, Documentary Feature, Makeup and Hairstyling, Short Film – Animated.

DAVID

22 av 24. Klicka här för att se Daves tippningar.

Gick bet på

Short Film – Animated, Short Film – Live Action.

Det var en hård kamp som utspelade sig, mellan två relativt framgångsrika kombatanter. Men till slut segrade den ene medan den andre föll. Jag slog även mitt personliga rekord (från den enda tidigare gången jag tippat galan, det vill säga förra året) med tre poäng och putsade till de siffrorna från 19 till 22. Även Scott förbättrade sitt personbästa och gick från 16 till 20. Bra jobbat, får vi väl ändå säga till varandra.

I övrigt bjöd Ellen DeGeneres på en avslappnad och härlig tillställning som värd, utan att för den delen göra något spektakulärt. Och kanske är det bara så där avspänt och klacksparkigt som man vill ha det. Pizzautdelningen var ett kul påfund som gav lite skön stämning och självdistans från skådespelareliten à la ”wow, de kan äta pizza – trots att de är kända!” Den rekordslående jätteselfien var en annan idé som träffade rätt – ni har väl retweetat den? Ja, Ellen gillar vi.

En annan vi gillar är Benedict Cumberbatch. Varför har redan framgått.

Film och fotboll är i många avseenden meningen med livet och det är i de konstformerna den stora skönheten står att finna. Så passande då att italienaren Paolo Sorrentino fick gå upp på scenen och ta emot pris för sin fantastiska La grande bellezza och tacka en blandad skara personliga inspiratörer, däribland Diego Armando Maradona. Toni Servillo skrattade gott.

Vi försöker skratta så gott vi kan åt både det ena och det andra, och ser nu framemot en tid utan att behöva hetstitta på diverse halvljumna Award Season-filmer. Nu kan man återgå till att plocka fram gamla actionrullar med Sylvester Stallone istället. Eller vad som helst. Vi säger så.

Academy Awards vs Dave Awards 2014

Årets text inför Oscarsgalan är skriven efter exakt samma mall som förra årets, ett format som vi tycker fungerade bra. Jag kammade hem 19 av 24 rätt och hoppas naturligtvis slå det i år.

Det har blivit dags att granska nomineringarna och plocka fram stryktipskunskaperna, och som vanligt när det gäller Oscars är det inte 13 rätt som är respekt, utan 24! Nu blir det fria profetior och löst spekulerande när jag kliver in i rollen som självutnämnd expert i tippningsleken inför Oscarsgalan. I texten under varje kategori finns tre punkter: vilken film/person jag tror kommer vinna, vilken film/person jag hoppas kommer vinna, och vilken film/person jag hade valt om jag fick välja vilken/vem som helst. Den filmen eller personen får trösta sig med en Dave Award, dvs utmärkelsen ”bäst enligt David” i den aktuella kategorin. Där har jag alltså bortsett från alla sannolikhetsparametrar, odds och redan fastställda nomineringar, och låtit pokalen vandra så långt som jag tycker behövts, om det så är till en sibirisk gammelfarfar som gått in och levererat stort skådespeleri i en helt okänd jordbruksthriller i södra Rumänien. Är man bäst ska man helt enkelt ha en Oscar, eller i alla fall en Dave Award!

Många av filmerna har vi skrivit om tidigare, så om du vill läsa mer om en särskild titel hittar du den bland taggarna vid slutet av inlägget. Listan över alla nominerade i de olika kategorierna hittar du här.

  1. Vilken film/person tror jag kommer vinna?
  2. Vilken film/person hoppas jag kommer vinna?
  3. Vilken film/person hade jag valt om jag fick välja helt fritt?

12-years-a-slaveBEST PICTURE

  1. 12 Years a Slave. Egentligen ända sedan projektet lanserades har Steve McQueens amerikanska historieberättelse känts som en given Oscarsfilm. Det finns så mycket som stämmer i filmens tema, berättelse och utförande att den per tradition ligger juryn nära till hands. Gravity är väl den tänkbara utmanaren, men i min hjärna råder inga tvivel om att 12 Years a Slave tar hem detta.
  2. Dallas Buyers Club. 12 Years a Slave var för mig inte någon av de större filmupplevelserna från året som gått och av någon anledning gav den mig inte så mycket. En film som gav mig något, och det på storslaget vis, är historien om den AIDS-sjuke Ron Woodroof som på 80-talet kämpade mot både läkemedelsbolag, fördomar och sig själv. En fantastisk film på alla sätt och vis, och för mig den värdiga vinnaren i kategorin för bästa film.
  3. Mud. Ni som följer den här bloggen har kanske tröttnat på att läsa om Mud vid det här laget, så mycket som jag har hyllat den. Men Jeff Nichols natursköna indiedrama med Matthew McConaughey i titelrollen och en alldeles underbar coming-of-age-historia är ett varmt, vackert och enastående mästerverk som givetvis belönas med en Dave Award.

matthew mccounaughey

ACTOR IN A LEADING ROLE

  1. Matthew McConaughey. Alright, alright, alright! 2013 var Matthew McConaugheys år och utöver att leverera en otrolig skådespelarprestation gick han i samband med Dallas Buyers Club även ner i vikt till obehagliga nivåer, en typ av fysisk transformering som brukar uppskattas av Oscarsjuryn. Kanske finns en pyttechans för Chiwetel Ejiofor (12 Years a Slave) att utmana, samt en mikroskrällchans för Leonardo DiCaprio (The Wolf of Wall Street), men jag är tämligen övertygad om att McConaughey plockar sin statyett.
  2. Matthew McConaughey. Och det är helt jävla rätt! Med all respekt för DiCaprio, Ejiofor, Bruce Dern och Christian Bale så kommer ingen av dem i närheten av den briljans som McConaughey visar upp i Dallas Buyers Club. Ejiofor är bra och DiCaprio gör en av sina bästa roller, medan Dern (Nebraska) väl är nominerad mest för lång och trogen tjänst och Bale har gjort säkert tio roller som är bättre än den i American Hustle. McConaughey spelar i år i en egen liga.
  3. Matthew McConaughey. Jag älskar Matthew och delar med glädje ut även en Dave Award till honom. För Mud eller för Dallas Buyers Club? Det kvittar väl – fantastiska roller båda två. För övrigt hade jag gärna sett nomineringar för Hugh Jackman och Jake Gyllenhaal (Prisoners), Robert Redford (All Is Lost), Tom Hanks (Captain Phillips) och ett långskott: Mads Mikkelsen för Jagten. Och förresten, varför inte till Tye Sheridan, den egentliga huvudrollen, i Mud?

Blue Jasmine

ACTRESS IN A LEADING ROLE

  1. Cate Blanchett. Den kvinnliga huvudrollskategorin är nog den kategori som känts mest spikad hela vägen. Allt talar för att Cate Blanchett får en välförtjänt guldgubbe för sin mycket starka roll i Blue Jasmine.
  2. Cate Blanchett. Även om jag verkligen gillade Meryl Streeps roll i August: Osage County slår den inte Blanchetts. Hon är verkligen lysande och gör kanske sitt livs roll. Judi Dench är som vanligt härlig i Philomena, men slår varken Blanchett eller Streep. Sandra Bullocks roll i Gravity är överskattad och Amy Adams har liksom Bale gjort massor av roller som är bättre än den i American Hustle.
  3. Olivia Wilde. Mer indiefilm på galan! Kanske vill jag egentligen också prisa Cate Blanchett – hon är fantastisk – men eftersom en film som Drinking Buddies aldrig skulle ta sig in i dessa sammanhang tar jag på mig ansvaret att belöna densamma. En av den filmens största styrkor är Olivia Wilde, som jag ständigt finner intressant och som alltid erbjuder en naturlig energi i sitt skådespeleri. Därför får hon en guld-Dave. Om Adèle Exarchopoulos makalösa roll i La vie d’Adèle hade varit nominerbar hade jag dock valt den som vinnare. Två andra nämnvärda rollinsatser är Julie Delpys i Before Midnight och Felicity Jones i Breathe In, utöver Blanchetts och Streeps förstås.

Jared Leto Dallas Buyers Club

ACTOR IN A SUPPORTING ROLE

  1. Jared Leto. Matthew McConaugheys primäre motspelare i Dallas Buyers Club är favorittippad och en spik i mitt tips. Superliten outsider-chans på Michael Fassbender (12 Years a Slave), men det är nog inget snack om att Leto tar det.
  2. Jared Leto. Och även här vore det helt rätt – Leto är bäst av de nominerade och gör en mycket skicklig och känslig prestation som. Fassbender är riktigt bra även han, och det är väldigt kul att Barkhad Abdi (Captain Phillips) fick en nominering. Jonah Hills och Bradley Coopers nomineringar är två stora skämt.
  3. Jared Leto. Den här kategorin är svår att kartlägga, då man grundligt får kolla igenom vad man egentligen har sett under året. Det blir nog Leto som vinner även på Dave Awards, men i hyfsad konkurrens från en hel del andra bra biroller. Några av dem är, utan inbördes ordning, Chris Cooper (August: Osage County), Benedict Cumberbatch (Star Trek Into Darkness), Jake Johnson (Drinking Buddies), Vincent Cassel (Trance), John Slattery (Bluebird), James Franco (Spring Breakers) och Bruno Ganz (Night Train to Lisbon). Värt att poängtera är att jag räknar både Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman i Prisoners till huvudrollskategorin.

Lupita N'Yongo - 12 Years a Slave

ACTRESS IN A SUPPORTING ROLE

  1. Lupita Nyong’o. Här står det nog mellan främst Nyong’o (12 Years a Slave) och Jennifer Lawrence (American Hustle), vilket med tanke på att det är en av Lawrence sämsta roller är helt sjukt. Men hon älskas av allt och alla och kan alltså redan vid 23 års ålder ta sin andra Oscar. Jag tippar Nyong’o, då det har varit mest snack om henne under en längre tid, men oroas över att Lawrence nämns mer och mer som vinnarkandidat.
  2. Lupita Nyong’o. Nyong’o gör en riktigt stark och uppoffrande prestation i 12 Years a Slave, och bör absolut prisas för den. June Squibb (Nebraska), Julia Roberts (August: Osage County) och Sally Hawkins (Blue Jasmine) är alla bra men ingen av dem är Oscarsvärdiga. J-Laws överspel är stundtals bedrövligt och hon är sämst av de nominerade.
  3. Sarah Paulson. Jag står och velar här mellan en bunt namn, men mitt val har nog fallit på Sarah Paulson, som i mina ögon porträtterar den kanske mest ondskefulla personen i 12 Years a Slave, och det med stor pondus. Med ytterligare en fin roll i Mud har hon i år skrapat ihop till en liten Dave Award. Bland hennes utmanare finns Margot Robbie (The Wolf of Wall Street), Lupita Nyong’o (12 Years a Slave), Margo Martindale (August: Osage County), Amy Ryan (Breathe In), Rosario Dawson (Trance) och Ahna O’Reilly (As I Lay Dying). Léa Seydoux i La vie d’Adèle hade varit given här om den filmen hade varit nominerbar.

Alfonso cuaron

DIRECTING

  1. Alfonso Cuarón. Ännu en kategori som ser given ut. Under Cuaróns femåriga arbete med Gravity skapade han ny teknik, nya sätt att regissera skådespelare och han har kanske lagt grunden för ett helt nytt filmskaparsätt. Han har vunnit i princip alla priser hittills och lär vinna även detta.
  2. Alfonso Cuarón. Ja, visst. Det är bara att kapitulera för det engagemang, den passion och den tid Cuarón lagt ner för att möjliggöra en av de mest spektakulära bioupplevelserna jag har haft. Gravity har sina brister, men på bio finns det få filmer som uppnår den sensationella rymdvision som den gode Alfonso skapat för oss. Favoriten bakom Cuarón är för mig personligen Martin Scorsese, vars The Wolf of Wall Street är en i raden av högklassiga filmer i hans CV.
  3. Jeff Nichols. Han har med Mud inte bara gjort den bästa filmen, utan han har även tagit sig an utmaningen att regissera två barnskådespelare i centrala roller och fått fram helt fantastiskt skådespeleri från såväl dem och Matthew McConaughey som från minsta lilla biroll. Med eget manus och en personlig berättelse och vision visar Nichols vad stort filmskapande kan vara och vad som kan ge en en Dave Award. Beröm riktas givetvis även till Alfonso Cuarón (Gravity), J.C. Chandor som regisserade en dialoglös överlevnadskamp på en båt (All Is Lost), Denis Villeneuve som gjorde en lysande och välspelad thriller (Prisoners), Jean-Marc Vallée (Dallas Buyers Club), Richard Linklater som gav ändlösa dialoger liv i Before Midnight och Joe Swanberg som använde improvisation på ett fräscht sätt i Drinking Buddies.

HERWRITING – ORIGINAL SCREENPLAY

  1. Her (Spike Jonze). I expertväg hålls generellt Her och American Hustle som de två stora favoriterna här, och någonting säger mig att juryn vill visa någon form av kärlek till Spike Jonze, och att då manuskategorin är det mest troliga stället för denna kärlek. Men vem vet, American Hustle är ju överallt. Pyttechans för Woody Allen, för att han är just Woody Allen, men jag tror att den chansen är ytterst liten (kanske försämras hans hans chanser ytterligare av blåsvädret han varit inblandad i den senaste tiden).
  2. Blue Jasmine (Woody Allen). Mitt val står och väger mellan Woodys smarta och till stor del seriösa men ändå sedvanligt humoristiska manus å ena sidan, och Craig Borten och Melisa Wallacks välskrivna och engagerande Dallas Buyers Club-manus å andra sidan. Det blir nog Woody till slut, just för att Blue Jasmine är en film som så tydligt byggs på sitt manus och dess smarta upplägg. Nebraska och Her har manus som är bra men inte Oscarsbra, och American Hustle går fetbort efter att David O. Russell varit inne och kraschat det.
  3. La grande bellezza (En: The Great Beauty. Paolo Sorrentino & Umberto Contarello). Ännu ett tight val som utgörs av treenigheten La grande bellezza, Mud och Prisoners. Valet faller nog till slut på Paolo Sorrentinos fantastiskt vackra skapelse om en man som vandrar runt i Rom, kritiserar sin egen livsstil och melankoliskt blickar tillbaka på sitt liv, som människa och som halvlyckad författare. Filmen använder mycket metaforer och symboler för att på något sätt ringa in huvudkaraktärens liv, och orden faller fint på plats.

12-years-a-slaveWRITING – ADAPTED SCREENPLAY

  1. 12 Years a Slave (John Ridley). Detta är som sagt en berättelse som bör falla Oscarsjuryn perfekt i smaken, och eftersom den är sann, historisk och till och med baserad på Solomon Northups bok finns mycket som talar för en vinst. Ska någon skrälla ligger Philomena närmast till hands, men jag tror att det är ett manus som i sina teman och värderingar uppskattas mer av européer än amerikaner.
  2. Before Midnight (Richard Linklater, Julie Delpy & Ethan Hawke). Det mest intelligenta, välskrivna och för mig imponerande manuset är Before-gängets text på vilken filmseriens tredje film baseras. Jag har ännu inte skrivit om den filmen, men i korta drag rev den upp stora sår i mig och den fick mig att fundera på hur många svårigheter jag, du och alla andra kommer att ställas inför genom livet. Jag stannar där, innan jag börjar låta alltför pretentiös, men den i princip uteslutande dialogdrivna filmen har ett otroligt kvalitativt manus som slår samtliga av övriga nominerade (12 Years a Slave, Captain Phillips, Philomena och The Wolf of Wall Street).
  3. Before Midnight (Richard Linklater, Julie Delpy & Ethan Hawke). Bäst även här. Se ovan.

20 feet from stardom

DOCUMENTARY FEATURE

  1. 20 Feet from Stardom. Jag har lärt mig att det tjänar på att ha koll på buzz och förhandsfavoritskap, hur illa dessa parametrar än överensstämmer med de kvalitativa jämförelserna. 20 Feet from Stardom, som är en högst medioker dokumentär, är favorittippad med The Act of Killing hack i häl, och således faller jag för det trycket och hoppas att alla experter har rätt. Eller hoppas gör jag ju egentligen inte, för egentligen vill jag att filmen nedan vinner! Vad som stärker 20 Feet from Stardom:s chanser är väl framförallt underdog-dimensionen, dvs att den handlar om människor som alltid fått stå i skuggan av andra, samt dess översentimentalitet och kända namn som tittar fram lite här och var. Den har drag som är typiska för Oscarsslisket, helt enkelt.
  2. The Square (Originaltitel: Al Midan). Varken 20 Feet from Stardom eller Dirty Wars tar sig över två stjärnor och har således ingenting att göra här. Cutie and the Boxer och The Act of Killing är bra, men den ända som är riktigt bra är den egyptiskamerikanska The Square, som handlar om revolutionen i Egypten utifrån den centrala platsen Tahrirtorget. Fotoupptagningarna är otroligt häftiga och placerar tittaren mitt i de brinnande kravalluppgörelserna. Det är en stark dokumentär som visar kraftfulla bilder, det är en lärorik dokumentär om viktig historia som skrivits de senaste åren och det är en fin dokumentär som håller sig nära sina huvudpersoner.
  3. The Armstrong Lie. Det är jämnt mellan denna och The Square, men mest hänförd blev jag nog ändå av Alex Gibneys dokumentär om den dopade cyklisten tillika lögnaren Lance Armstrong. Jag kan inte sluta fascineras av att en så otrolig karriär, som gjorde honom till en världsikon och hjälte, visade sig vara byggd på lögner, svek, maktmissbruk och så vidare, och hur mycket som faktiskt pågått bakom stängda dörrar. Givetvis är filmen bättre för oss med redan stort intresse för hela historien kring detta, men rent filmiskt är den i mitt tycke mycket väl genomförd.

gravity

CINEMATOGRAPHY

  1. Gravity. Supertungt favoritskap för Emmanuel Lubezkis storslagna arbete i Gravity, som är en visuell rymdfest för ögat. Just fotobiten i den filmen är möjligtvis något problematisk, eftersom man kan fråga sig hur mycket som egentligen handlar om foto och hur mycket som snarare handlar om specialeffekter, med tanke på att den utspelar sig i rymden. Hur som helst är den otroligt snygg och spektakulär. Om någon annan mot förmodan skulle vinna tror jag att Phedon Papamichaels svartvita Nebraska eller Roger Deakins arbete med Prisoners ligger bäst till.
  2. Prisoners. Jag kan verkligen inte bestämma mig här – episkt rymdfoto vs gråmulet höstthrillerfoto vs vackert asiatiskt kampsportsfoto. Valet föll till slut på mittenalternativet, det vill säga Prisoners och Roger Deakins. Han tar fram det allra obehagligaste i den naturen och de omgivningarna som omfamnar det kidnappningsdrama som höll mig fängslad i ett stadigt grepp. Fotot är kanske inte av det spektakulära slaget, men det är snyggt och kliniskt hela vägen och perfekt för filmen i fråga. Prisoners är dessutom som film bättre än övriga och borde haft nomineringar i fler kategorier, så Gravity och The Grandmaster får nöja sig med delad andraplats, och efter dem finns Nebraska följd av Inside Llewyn Davis.
  3. La grande bellezza (En: The Great Beauty). Den här filmen är en av de allra vackraste filmerna jag någonsin har sett, och rent visuellt skulle jag vilja beskriva den som ett slags terapi för ögon, öron och andra sinnespåverkande organ. Långsamma åkningar på en flod skapar njutning i själen medan solen strålar in i kameralinsen och operamusiken sköljer över en som glasflaske-Coca-Cola en varm sommardag. Soluppgångar över Rom, där neonskyltarna överröstas av det annalkande skenet och festsekvenser där remixade klubblåtar dunkar till den smått hjärndöda dansen på en upplyst balkong i den italienska sommarnatten. Gryning på en klippa ute vid en fyr, där månskenet smeker vattenytan och harmoniskt lyser upp den kärleksnostalgi som hela filmen vill porträttera. Äh, nu får jag sluta. La grande bellezza och dess fotograf Luca Bigazzi får hur som haver en glänsande Dave Award. Andra nämnvärda filmer är Prisoners, Gravity, All Is Lost, Breathe In, Upstream Color, Side Effects, Trance och Only God Forgives.

GRAVITYFILM EDITING

  1. Gravity. I flera av de tekniska kategorierna är Gravity med i leken, och eftersom det är en film som så kraftigt vilar på just sin revolutionerande teknologi vilar favoritskapet ofta på Cuaróns rymdfilms axlar. Så är fallet även här, även om Captain Phillips thrillereffektiva klippning kan bli en skarp utmanare. Ett litet, litet lillfinger lyfts för ett potentiellt skräckutfall, det vill säga att American Hustle skulle vinna här.
  2. Dallas Buyers Club. Kanske är det oschysst att inte välja Gravity med tanke på hur nyskapande den filmen faktiskt är, men även filmer skapade utifrån en mer klassisk klippning ska också belönas om de är mycket väl utförda. Dallas Buyers Club går definitivt in i den senare kategorin, då jag verkligen uppskattade dess tempo, rytm, montage till musik och hela inramningen av den engagerande storyn, vars engagerande styrka kan ha en stor del av sin grund i en proffsig klippning. All heder åt Gravity, Captain Phillips och 12 Years a Slave som alla finns nära till hands. Ingen heder åt American Hustle.
  3. La grande bellezza (En: The Great Beauty). Den fantastiskt vackra resan jag på något sätt försökte beskriva under fotokategorin har även sin klippning att tacka, då hela filmen liksom flyter fram på något sätt och mjukt tar sig fram genom tid och rum. Andra nämnvärda kandidater är All Is Lost, Prisoners, Dallas Buyers Club, The Wolf of Wall Street, Rush, Upstream Color, och Mud.

The Great Gatsby 2013

PRODUCTION DESIGN

  1. The Great Gatsby. Detta pris lär gå till Baz Luhrmanns green-screen-fest med bombastiska herrgårdsfester i 20-talsscenerier. Den filmen är liksom gjord för den här kategorin och känns rakt igenom väldigt production-design-ig. Gravity kan dock utmana, då dess rymdscenografi inte är att leka med, samtidigt som 12 Years a Slave är en outsiderdecimal. Själv funderar jag på om Her inte borde vara mer aktuell här, och egentligen American Hustle också. Men det spelar mindre roll eftersom The Great Gatsby känns så given.
  2. Her. En av Her:s största styrkor är de läckra miljöerna med, för att citera mig själv, ”futuristiska storstadsmiljöer med höghus, stora fönster och en design med Apple-kompatibel kliniskhet”. Korsningen av Los Angeles och Shanghai är cool. Annars är Gravity också oerhört häftig.
  3. La grande bellezza (En: The Great Beauty). En av de svårare kategorierna att välja ut filmer i, tycker jag. Men La grande bellezza (som visat sig få väldigt mycket kärlek av mig) är vacker även i sin scenografi, som hittas i Roms alla möjliga hörn. Jag gillar även 70-tals-F1-estetiken i Rush, rymden i Gravity, havet och båten i All Is Lost, alla märkliga miljöer i Upstream Color, den surrealistiska neonsettingen i Only God Forgives och självklart Arkansas-naturen i Mud.

Dallas Buyers Club smink

MAKEUP AND HAIRSTYLING

  1. Dallas Buyers Club. Även om sminkteamet i Jackass Presents: Bad Grandpa gör ett mycket fint jobb med Johnny Knoxvilles transformering till gubbe kan jag inte riktigt se att den ska få något mer än en nominering. Dallas Buyers Club är kanske ingen typisk ”sminkfilm”, men där finns ändå en tydlig användning av smink som dessutom görs på ett bra sätt. The Lone Ranger, eller Johnny Depp har en kråka på huvudet, varken lär eller bör vinna.
  2. Dallas Buyers Club. Jag är djupt imponerad av gubbsminket i Jackass-filmen, men håller ändå Dallas Buyers Club högre, då sminket är subtilt och ”osynligt”, på så vis att det smälter in i karaktärerna. Jared Letos transvestitsmink och Matthew McConaugheys sjukdomsförstärkande smink ger ytterligare spets till både en fantastisk film och två imponerande skådespelare.
  3. Dallas Buyers Club. Här är det också svårt att sitta och tänka på i vilken film sminket har varit bäst. Men det blir nog Dallas Buyers Club här också.

I följande kategorier har jag inte sett alla nominerade filmer och kan därför inte skriva några längre utläggningar kring dessa, utan endast en tippning – vilken film jag tror kommer vinna.

ANIMATED FEATURE FILM

  • Frozen

COSTUME DESIGN

  • The Great Gatsby

DOCUMENTARY SHORT SUBJECT

  • The Lady in Number 6: Music Saved My Life

FOREIGN LANGUAGE FILM

  • La grande bellezza (The Great Beauty)

MUSIC – ORIGINAL SCORE

  • Gravity

MUSIC – ORIGINAL SONG

  • Let It Go (Frozen)

SHORT FILM – ANIMATED

  • Get a Horse!

SHORT FILM – LIVE ACTION

  • The Voorman Problem

SOUND EDITING

  • Gravity

SOUND MIXING

  • Gravity

VISUAL EFFECTS

  • Gravity

Enligt mina gissningar ovan får vi alltså en slutställning med ganska spridda skurar, i vad som ungefär motsvarar medaljligan i OS, gällande vilka filmer som får flest Oscars, som ser ut såhär:

Tippade vinnare

  • 7 Oscars Gravity
  • 3 Oscars 12 Years a Slave, Dallas Buyers Club
  • 2 Oscars Frozen, The Great Gatsby
  • 1 Oscar 20 Feet from Stardom, Blue Jasmine, Get a Horse!, La grande bellezza, Her, The Lady in Number 6: Music Saved My Life, The Voorman Problem

Om vi istället ställer in vinnartabellen efter mina förhoppningar (exkl. de elva sista kategorierna) ser listan ut såhär:

Önskade vinnare

  • 5 Oscars Dallas Buyers Club
  • 2 Oscars Blue Jasmine
  • 1 Oscar 12 Years a Slave, Before Midnight, Gravity, Her, Prisoners, The Square

För att ta det ett steg längre och måla om listan helt har vi nedan vinnarligan på Dave Awards (även här exkl de elva sista kategorierna).

Vinnare på Dave Awards

  • 4 Daves La grande bellezza
  • 3 Daves Dallas Buyers Club
  • 2 Daves Mud
  • 1 Dave 12 Years a Slave, The Armstrong Lie, Before Midnight, Drinking Buddies

Så, nu har jag suttit med det här så länge att jag tröttnat helt och hållet på den här galan. Men förhoppningsvis löser det sig med hutlösa mängder kaffe ikväll och lite Riesen så att man inte oroar några Oscarsjurygubbar i onödan. Följ mig på Twitter förresten, så kanske jag twittrar ut något roligt för er under natten. So long, amigos!

Scooter Awards for Proper Excellence in the Art of the Symbiosis Between Moving Pictures, Sound and Acting 2014: The Comeback!

Upplägget i årets text inför Oscarsgalan är detsamma som förra årets, ett format som vi tycker fungerade bra. Jag prickade in 16 av 24 rätt och förlorade mot min rival David. Jag hoppas i år på en riktig comeback!
Philip Seymour Hoffman

Så, då är det än en gång dags för en helkväll med glamour. Nej, jag pratar inte om den ruttna Melodifestivalen utan syftar förstås på Oscarsgalan! De bästa (och några av de sämre) stjärnorna kommer glida, rulla eller flyga runt (valmöjligheterna är stora!) på röda mattan och vi kommer sitta bänkade. Men som vi alla vet har Oscarsjuryn ofta fel och därför har jag och David för andra året i rad bestämt oss för att dela med oss av våra personliga vinnare och dessutom tippa Oscarsjuryns val. På Scooter Awards handlar det inte om vem som ser bäst ut eller vems namn som har störst stjärnstatus. Här handlar det bara om skådespelartalanger! I varje kategori kommer jag lista vem eller vilken film av de nominerade jag tror kommer vinna, vem eller vilken film av de nominerade jag vill ska vinna och slutligen vem eller vilken film jag hade valt som vinnare om jag fick välja fritt utifrån 2013 års utbud.

Många av filmerna har vi skrivit om tidigare, så om du vill läsa mer om en särskild titel hittar du den bland taggarna vid slutet av inlägget. Listan över alla nominerade i de olika kategorierna hittar du här.

  1. Vilken film/person tror jag kommer vinna?
  2. Vilken film/person hoppas jag kommer vinna?
  3. Vilken film/person hade jag valt om jag fick välja helt fritt?

12-years-a-slave

BEST PICTURE

  1. 12 Years a Slave. Det mesta pekar på att Steve McQueens slaverifilm kommer att kamma hem galans största pris. Med höga betyg från såväl recensenter som biobesökare och med bästa film-priser från bland annat Golden Globes, BAFTA och AFI (amerikanska filminstitutet) är chansen väldigt stor att den tilltalar även Oscarsjuryn.
  2. 12 Years a Slave. Om ni har läst min recension vet ni mycket väl vad jag tycker om filmen. Det är helt klart den bästa av årets nominerade och den förtjänar en gyllene statyett. Om ni även har kikat på min lista över de tio bästa filmerna från förra året vet ni att…
  3. 12 Years a Slave är den bästa. Ingen snack om saken. Av alla filmer från 2013 är McQueens mästerliga berättelse om Solomon Northup den som har berört och imponerat mig mest. I princip allt är på en nivå för sig. Skådespel, regi, manus, musik och foto utförs på en mästerlig nivå.

matthew mccounaughey

ACTOR IN A LEADING ROLE

  1. Matthew McConaughey. I rollen som den komplexe AIDS-smittade Ron Woodroof gör McConaughey en strålande insats. En karriär som var definierad av högar av svettiga romantiska komedier och topless-scener har återfötts i form av en mångsidig och spännande karriär med McConaughey i sitt livs form. Killer Joe, The Lincoln Lawyer, Mud, True Detective och självklart Dallas Buyers Club är alla bevis för en skådespelare som har levererat ordentligt de senaste åren. McConaughey har charmat Hollywood och lovordats för sin Oscarsnominerade roll. Med vinster på Golden Globes och SAG Awards, för att nämna några, är det troligt att han vinner. Att han dessutom är otroligt populär och omtyckt ökar bara hans chanser att få plocka med sig en guldgubbe hem.
  2. Chiwetel Ejiofor. Jag tycker som många andra att McConaughey gör en fantastisk rollinsats och helt klart förtjänar en nominering. Han är flera mil bättre än en av mina favoritskådespelare Christian Bale och den gamle Bruce Dern som båda är nominerade. Men han har starkt motstånd från Leonardo DiCaprio och dennes kanske bästa prestation i sin karriär i rollen som den totalgalne Jordan Belfort i The Wolf of Wall Street. Men det är Chiwetel Ejiofor med sin starka insats i 12 Years a Slave som är snäppet vassare i mitt tycke. Det är dock en väldigt jämn kategori och egentligen spelar det inte så stor roll vem som vinner, bara det är någon av de tre bästa – McConaughey, DiCaprio eller Ejiofor.
  3. Tom Hanks. 2013 har varit ett väldigt bra år när det kommer till starka skådespelarprestationer. Men det skär i mitt hjärta att en av årets absolut bästa inte ens fick en nominering. Jag pratar såklart om Tom Hanks och hans dunderinsats i Captain Phillips. Hanks levererar ordentligt i rollen som skeppskaptenen Richard Phillips – en vanlig man i en ovanlig situation. Filmens slutskede bjuder på en av årets kraftfullaste och mest välspelade scener som får hår att resa sig och tårar att rinna. Hanks har glidit runt i myshörnan länge de senaste åren med tråkiga roller, men en comeback som Captain Phillips förtjänar en Oscarsnominering. Fy skäms på er Oscarsjuryn!

Blue Jasmine

ACTRESS IN A LEADING ROLE

  1. Cate Blanchett. Årets kanske mest självklara kategori med en självklar vinnare. Cate Blanchetts namn har stått skrivet i stjärnorna redan sedan Blue Jasmine hade premiär. De flesta tror på den fantastiskt skickliga australiensiskan och hennes prestation som den kaotiska och paranoida Jasmine. Alla vet att hon kommer vinna. Det är självklart.
  2. Cate Blanchett. Det är också självklart att hon är mitt val som vinnare. Amy Adams roll som fejkbritt i American Hustle och Judi Dench mysiga roll i Philomena är båda väldigt bra medan Meryl Streep och Sandra Bullock inte ens borde ha nominerats. Ingen av de nominerade är i närheten av Cate Blanchett.
  3. Cate Blanchett. Precis som i den manliga kategorin har kvinnorna levererat stort under 2013. Brit Marling (The East)Emma Thompson (Saving Mr. Banks) och Olivia Wilde (Drinking Buddies) har alla varit fantastiska men får tyvärr gå utan Oscarsnomineringar. Men den majestätiska Cate Blanchett är trots de ovanstående kvinnornas talang den bästa.

dallas_buyers_club_jared_leto_-_h_-_2013

ACTOR IN A SUPPORTING ROLE

  1. Jared Leto. I en blandad kategori med allt från skeppstjuv, slavägare, FBI-agent och börsmäklare kommer Oscarsjuryns val att falla på AIDS-smittade transvestiten Rayon. Leto som medverkar i en film för första gången sedan 2009 gör en mångsidig och komplex insats och backar upp McConaugheys huvudroll bra. Leto har varit en av årets stora snackisar i birollskategorin. Med många hyllningar och vinster från både Golden Globes och SAG Awards i bagaget är Letos chanser stora. Hans hängivenhet och fokusering på rollen som Rayon är något som faller Oscarsjuryn i smaken. Jonah Hill och Bradley Cooper älskas av Oscarsjuryn men kommer inte ha någon chans att vinna och Michael Fassbender kommer ignoreras. Den enda som har en liten chans att peta ner Leto från tronen är Barkhad Abdi med hans suveräna insats i Captain Phillips och hans oväntade vinst i denna kategori på förra månadens BAFTA Awards.
  2. Michael Fassbender. Den helt klart bästa i denna kategori förtjänar inte bara sin nominering utan också att vinna. Fassbender är en av de bästa skådespelarna just nu och ”glömdes bort” helt och hållet av Oscarsjuryn 2011 för sin fantastiska huvudroll i Steve McQueens Shame. Han fick inte ens en nominering. I år gör han en otroligt obehaglig och fantastisk insats i samme McQueens 12 Years a Slave. Med no-mercy-attityd och järnhandsstyre förtjänar Fassbender verkligen en Oscarsstatyett. Hans konkurrenter är inte i närheten. Leto är överskattad, Jonah Hill är härlig men inte tillräckligt bra för att vinna, Barkhad Abdi gör en grym insats men når inte Fassbenders nivå och vad Bradley Cooper beträffar är det mycket oklart vad han ens gör i denna kategori. Ah, vänta, nu vet jag! Oscarsjuryn älskar David O. Russell och American Hustle och allt vad den innebär. Det inkluderar Bradley Cooper. För tydligen kommer Russell, hans filmer och hans skådespelare i ett megapaket som alla tydligen förtjänar Oscarstatyetter vartenda år. Titta bara på förra årets Silver Linings Playbook och 2011 års The Fighter. Alla har överösts med nomineringar och vinster, även om de inte förtjänat det. Bradley Cooper får automatiskt en nominering för att han är med i David O. Russells filmer. Trots att han absolut inte förtjänar en nominering. Snälla Oscarsjury, ge Fassbender guldgubben och lägg av med favoriseringen av Russell! Byt ut Coopers nominering och sätt in…
  3. James Franco istället. Francos underskattade och fenomenala insats i Harmony Korines Spring Breakers är något utöver det vanliga. Franco spelar Alien, en vild och smått galen gangsta-rappare vars fascination av vapen och droger är extremt. Med munnen full av kromtänder och en otydlig och autentisk Floridadialekt gör Franco en unik och annorlunda insats. Franco är stundtals oigenkännelig och lever sig in i rollen på ett mästerligt vis. Jag hade gärna sett Franco ta hem en statyett eller åtminstone bli nominerad. Det hade även varit trevligt med en nominering för Jake Gyllenhaals fantastiska ticsbesvärade Detective Loki i Prisoners.

Lupita N'Yongo - 12 Years a Slave

ACTRESS IN A SUPPORTING ROLE

  1. Lupita Nyong’o. I en kategori som i princip bara handlar om två skådespelerskor kan valet antingen falla på Jennifer Lawrence eller på Lupita Nyong’o. Det är de två som har hyllats mest i denna kategori och som har nominerats till mängder av galapriser. Lupita Nyong’os imponerade debut kommer troligen ta hem Oscarsstatyetten då den är riktigt bra och dessutom har styrkor i karaktären och i filmens historiska vikt. Oscarsjuryn älskar historiska karaktärer och filmer, särskilt när det handlar om just amerikansk historia. Men Nyong’o hotas av Lawrence, som har knipit vinster på både BAFTA-galan och Golden Globes. Det som däremot minskar hennes chans att vinna en Oscar är att juryn kan vara tveksamma till att belöna den unga skådespelerskan med en Oscarsstatyett för andra året i rad (Lawrence vann förra året för sin roll i Silver Linings Playbook). De andra nominerade i kategorin har inte en chans.
  2. Lupita Nyong’o. Varken Sally Hawkins, June Squibb eller den bra men överskattade prestationen av Jennifer Lawrence i American Hustle förtjänar en nominering. Julia Roberts är för mig nummer två i denna kategori för hennes briljanta insats som frustrerad mor och dotter i August: Osage County. Men självklart ska den filmdebuterande Lupita Nyong’o vinna för hennes fenomenala och känslosamma roll som slavflickan Patsey i 12 Years a Slave.
  3. Sarah Paulson. Oscarsjuryn, snälla, byt ut Hawkins, Squibb och Lawrence mot tre andra prestationer från 2013. Jag rekommenderar Shailene Woodley (The Spectacular Now), Margot Robbie (The Wolf of Wall Street) och Ziyi Zhang (The Grandmaster). Tre överlägset bättre prestationer som alla förtjänar Oscarsnomineringar. Men även Julia Roberts kan bytas ut! Sätt in den underskattade och nästintill bortglömda rollen som Mistress Epps i 12 Years a Slave spelad av den fantastiska Sarah Paulson. Hon gör kanske filmens allra mest elakaste karaktär (kanske t.o.m ondare än Michael Fassbenders karaktär) och skrämmer till ordentligt. Iskall, med noll respekt för människor med annan hudfärg än vit, är Mistress Epps en fruktansvärd karaktär. Sarah Paulson är fantastisk i rollen och förtjänar helt klart en Oscarsnominering, kanske till och med en vinst.

Alfonso cuaron

DIRECTING

  1. Alfonso Cuarón. Den ambitiöse och glade mexikanen är det nästintill självklara valet som bästa regissör 2013. Cuarón har gått i James Camerons fotspår och skapat en teknologiskt avancerad film med ny teknik och nya metoder att skapa film med. Det som skiljer de två herrarna åt är att Cuarón dessutom lyckades göra en film som är väldigt bra medan Cameron och hans Avatar bara var en teknikuppvisning. Revolutionerande filmskapande med ett bidrag till filmens ständiga tekniska utveckling gör att Cuarón kommer ta hem priset. Hans chanser ökar dessutom eftersom han har kammat hem pris på både BAFTA och Golden Globes.
  2. Alfonso Cuarón. Regissörskategorin har också två andra herrar som är värda sina nomineringar, nämligen Steve McQueen och Martin Scorsese, som båda skapat två fantastiska filmer. Alexander Payne har även han gjort ett bra jobb men förtjänar inte en vinst. David O. Russell har i American Hustle skapat en av årets mest överskattade filmer. Russell är återigen nominerad trots att det finns en stor skara andra regissörer under 2013 som förtjänar nomineringen mer. American Hustle är trots en grupp bra skådespelare och en intressant premiss en film med mycket utsida och lite insida. Flashiga kläder med ”roliga” frillor och flamsig tidsperiod är inte tillräckligt för en nominering. Självklart ska Cuarón ha en Oscar!
  3. Alfonso Cuarón. Det är svårt att inte se storheten i Cuarón och hans nytänkande Gravity. Vare sig man tycker om filmen eller inte är den ett bevis på skicklig och revolutionerande filmskapande och regin är en del av processen. Cuarón har satt ribban högt för framtida sci-fi- och CGI-filmer och han förtjänar Oscarstatyetten. Men utanför Oscarsjuryns annars smala och inramade syn finns en mängd regissörer som alla förtjänar uppmärksamhet. Bland annat Shane Carruth, regissören av Upstream Color, som med låg budget lyckats skapa 2013 års mest komplexa mindfuck-film. Något som i mina ögon förtjänar en nominering.

Her

WRITING – ORIGINAL SCREENPLAY

  1. Her (Spike Jonze). Spike Jonzes småroliga och vardagliga manus för Her är Oscarsjuryns favorit. Den har dock starkt motstånd från Woody Allens Blue Jasmine och ”självklart” American Hustle.
  2. Blue Jasmine (Woody Allen)Utifrån de nominerade är det Woodys kvicka och pratiga manus som tilltalar mig mest. Allen är bra på att skriva dialoger utan teatraliskt och tramsiga drag och istället förlita sig på vardagsspråk och realism. Det lyckas han med även i Blue Jasmine med flera roliga och smarta repliker. Även Dallas Buyers Club och Nebraska går i Woodys spår genom att skippa överdrivna repliker och dialoger. Detta medan Spike Jonzes överskattade manus för Her förlitar sig på sentimentalitet och flummighet till en nivå som blir tröttsam.
  3. La grande bellezza (En: The Great Beauty, Paolo Sorrentino & Umberto Contarello)Paolo Sorrentinos manus för den intellektuellt stimulerande och mycket intressanta La grande bellezza (The Great Beauty) tar mitt pris för bästa originalmanus. Ett komplext men samtidigt vardagligt manus som vågar vara både abstrakt och naturligt. Ett annat manus som förtjänar en nominering är Shane Carruths Upstream Color som inte är särskilt vardagligt utan som istället är mycket abstrakt och udda utan att vara pretentiöst eller överdrivet.

the act of killing

DOCUMENTARY FEATURE

  1. The Act of KillingJoshua Oppenheimers kontroversiella och mycket mörka The Act of Killing, en dokumentär om indonesiska före detta ledare över så kallade dödspatruller, är den stora förhandstippade vinnaren med en redan vunnen BAFTA. En dokumentär som experimenterar med nya tillvägagångssätt för dokumentärfilmsskapande i och med att den ger huvudpersonerna ansvaret att forma dokumentärens narrativ. Oscarsjuryn kommer troligtvis välja The Act of Killing som bästa dokumentär. Men den mer aktuella The Square har också en chans att ta hem statyetten då den handlar om ett ämne som generellt sett ligger i amerikanernas intresse. Revolutionen i Egypten har rapporterats om i mängder i amerikansk media och haft ett starkt stöd från USA.
  2. The Square (Originaltitel: Al Midan). Act of Killing är en enastående dokumentär som vågar testa nytt och dessutom vara modig i att den bearbetar ett extremt känsligt ämne. Men The Square är snäppet bättre. Med ett effektivt narrativ och spektakulärt foto inifrån revolutionens center lyckades The Square imponera allra mest på mig av de nominerade dokumentärerna. Cutie and the Boxer är en mysig och lättsam dokumentär medan sångdokumentären 20 Feet from Stardom kantas av extrem självömkan och repetitivt narrativ. Den allra sämsta dokumentären av de nominerade är Dirty Wars som lider av ett ointressant och dåligt utfört narrativ som inte tillför mycket nytt.
  3. The Square. Jag ska vara ärlig och erkänna att jag inte har sett många dokumentärer från 2013 och har därför egentligen ingen annan förutom de nominerade att jämföra med. The Square är mitt val även här och helt klart ett rättmätigt sådant. 2013 års bästa dokumentär!

gravity

CINEMATOGRAPHY

  1. Gravity. Alfonso Cuaróns trogne fotograf Emmanuel Lubezki som bland annat ligger bakom de fantastiskt häftiga och långa tagningarna i Cuaróns Children of Men är i år nominerad för Gravity. Med en revolutionerande film krävs nytänkande kameraarbete. Gravity är en väldigt visuell film där kameran vrider och vänder sig i 360 grader och lite till. Lubezkis nominering är hans sjätte och han är också den som ligger bakom fotot i en del av Terrence Malicks filmer. Killen kan helt enkelt hantera en kamera och det är något han också kommer belönas för.
  2. The Grandmaster (Originaltitel: Yi dai zong shi). De andra nominerade filmerna har alla förutom en i mitt tycke mycket fint foto. Nebraska och Prisoners har båda naturligt utseende med en känsla av realism medan Inside Llewyn Davis har fått ett fruktansvärt filter över sitt utseende som gör att den har en artificiell och Instagram-liknande yta. Extremt överskattat foto som absolut inte förtjänar en nominering. Gravity är den tekniskt mest imponerande med sina avancerade kamerarörelser, men av de nominerade är The Grandmaster den vackraste och mest visuellt tilltalande filmen. Med varma gulorangea färger och imponerande slow-motion-tagningar transformerar fotografen Philippe le Sourd filmens slagsmålsscener till konstverk.
  3. Upstream Color/La grande bellezza (En: The Great Beauty). Här fuskar jag lite och väljer två filmer som jag båda tycker förtjänar nomineringar och kanske till och med en statyett. Den komplexa och annorlunda Upstream Color, med sitt ovanligt naturliga och skarpa foto, samt La grande bellezza, med sitt svepande och nästintill svävande kameraarbete. Två otroligt snygga filmer som båda påminner om Lubezkis arbete med bland annat The Tree of Life och andra Malick-filmer.

GRAVITY

FILM EDITING

  1. GravityMed sina långa scener där klippningen knappt märks är Gravity Oscarsjuryns val. Stora delar av filmen känns som en enda scen, vilket bidrar till den tomhet och stillhet som existerar i rymden. Filmer som 12 Years a Slave och Dallas Buyers Club, vilka också har relativt långa scener där klippningen är anonym men effektiv, har en liten chans på en statyett.
  2. Captain PhillipsGravity och 12 Years a Slave är båda vackert klippta med utdragna, fokuserade scener. Men Captain Phillips rappa och intensiva tempo är en frisk fläkt bland de nominerade och min favorit. Captain Phillips-klipparen Christopher Rouse lyckas samla in filmens starka aspekter och göra en hårresande och svettframkallande film där mycket av filmens intensitet ligger i just klippningen.
  3. The Wolf of Wall StreetTrots en grupp välklippta filmer bland de nominerade är den värdiga vinnaren inte ens nominerad. Thelma Schoonmakers kvicka och fartfyllda klippning i Martin Scorseses The Wolf of Wall Street är delvis vad som får filmen att göra vad den gör så bra – att aldrig bli ointressant och tappa tempo trots en lång speltid. Schoonmakers sammanflätning av scener blir till kreativa och häftiga övergångar som aldrig stannar av för en andningspaus.

the great gatsby

PRODUCTION DESIGN

  1. The Great GatsbyMed färgsprakande 20-talsscenerier och överklass-vaudeville-aura är The Great Gatsby en klar vinnare i juryns ögon. Den hotas dock av American Hustle:s 70-talsstil och 12 Years a Slave:s autentiska slavmiljöer. Det finns även en liten chans för Her med dess färgglada futuristiska värld.
  2. GravityDet är Alfonso Cuaróns detaljerade och till synes autentiska rymdskepp som faller mig i smaken mest. Det är dessutom svårt att slå självaste planeten jorden som bakgrund. Däremot ser jag även The Great Gatsby som en värdig vinnare då den trots en överanvändning av greenscreens också bjuder på ett par riktigt fina och välskapade interiörer.
  3. Michael Kohlhaas. En av filmåret 2013:s mest okända och smala filmer är det franska historiska dramat Michael Kohlhaas med Mads Mikkelsen i huvudrollen, som bjuder på scenerier som fick mig att vilja spola tillbaka i filmen i biografen för att se om vissa scener. Fantastiskt vacker fransk bergsnatur och historiskt imponerande byggnader som visualiseras av ett fantastiskt foto. Oscarsjuryn är kända för att strunta helt och hållet i smalare filmer, särskilt om de kommer från andra länder än USA, men Michael Kohlhaas förtjänar åtminstone en nominering.

gravity

SOUND MIXING

  1. GravityVad sound mixing egentligen går ut på och hur man bedömer det är för mig fortfarande en aning oklart (men här kan man läsa mer). Oscarsjuryn kommer hur som helst att välja Gravity som vinnare för dess blandning av ren tystnad och kaosinramande musik.
  2. GravityDet är något magiskt med hur Gravity låter. För trots den realistiska tystnaden som den ska porträttera är filmens övergång mellan just denna tystnad och dialog skarp och skickligt utförd. Gravity förtjänar en statyett, men jag skulle inte heller bli missnöjd om Lone Survivor och det explosiva ljud som den filmen pressar in i öronen på en vinner.
  3. RushMen av förra årets starkaste ljudupplevelser är det tre filmer som inte ens blev nominerade i år. Två av dem är effektfyllda sci-fi-filmer, nämligen Star Trek Into Darkness och Pacific RimStar Trek, med sitt hav av imponerande ljudeffekter, och Pacific Rim, med kraftfulla robotslag och kollapsande skyskrapor. Men det är den tredje filmen som förtjänar en nominering och vinst allra mest. Den filmen är Rush som pumpar på med autentiskt vilda och riviga 70-tals-F1-bilar. En fantastisk ljudmix av imponerande övergångar mellan ren motorkraft och pampig musik.

gravity

VISUAL EFFECTS

  1. GravityEn av de aspekter som gör Gravity till en sådan hyllad och nytänkande film är dess specialeffekter. Med superavancerad CGI är filmen en visuell fest med otrolig detaljrikedom. En självklar vinnare utan motstånd från övriga nominerade.
  2. GravityThe Hobbit, Iron Man 3 och The Lone Ranger är i mitt tycke inte ens värda sina nomineringar. De bjuder samtliga på rent ut sagt trött CGI som inte är i närheten av kategorins två bästa filmer – Star Trek Into Darkness och Gravity – med den sistnämnda som min favorit bland de nominerade.
  3. GravityDen är även min favorit överhuvudtaget från 2013 när det gäller specialeffekter. Faktiskt en av de snyggaste CGI-filmerna någonsin! Men det finns också en hel del andra filmer som är värda nomineringar, bland annat redan nämnda Star Trek Into DarknessA Field in EnglandPacific RimElysium och Oblivion.

Jackass_Presents-_Bad_Grandpa_12

MAKEUP AND HAIRSTYLING

  1. Jackass Presents: Bad Grandpa. I en kategori med endast tre nominerade blir valet lite lättare när det mest komplexa men också mest välutförda sminket är Johnny Knoxvilles helkroppstransformation från ung Jackass-medlem till 86-årig gubbe. Oscarsjuryn är enade om att Bad Grandpa är den rättmätiga vinnaren. 
  2. Jackass Presents: Bad GrandpaDe andra nominerade filmerna, Dallas Buyers Club och The Lone Ranger kommer inte i närheten av Knoxvilles skrynkliga skinn. Det är riktigt bra smink som förtjänar att vinna helt enkelt.
  3. Jackass Presents: Bad GrandpaPunkt slut.

Nedan följer för mig ofullbordade kategorier som jag alltså inte har sett samtliga nominerade i. Därför bjuder jag endast på mina gissningar, det vill säga vilken film jag tror kommer vinna.

ANIMATED FEATURE FILM

  • Frozen

COSTUME DESIGN

  •  American Hustle

DOCUMENTARY SHORT

  • The Lady in Number 6: Music Saved My Life

FOREIGN LANGUAGE FILM

  • The Great Beauty

MUSIC – ORIGINAL SCORE

  • Gravity

MUSIC – ORIGINAL SONG

  • Let It Go (Frozen)

SHORT FILM – ANIMATED

  • Get a Horse!

SHORT FILM – LIVE ACTION

  • Helium

SOUND EDITING

  • Gravity

WRITING – ADAPTED SCREENPLAY

  • 12 Years a Slave

Efter mina gissningar ser ”statyettlistan” ut så här:

Tippade vinnare

  • 7 Oscars Gravity
  • 3 Oscars 12 Years a Slave
  • 2 Oscars Dallas Buyers Club, Frozen
  • 1 Oscar The Act of Killing, American Hustle, Blue Jasmine, Get a Horse!, La grande bellezza, The Great Gatsby, Helium, Her, Jackass Presents: Bad Grandpa, The Lady in Number 6: Music Saved My Life

Vad händer om vi går efter mina önskade vinnare bland de nominerade (exklusive de tio sista kategorierna)?

Önskade vinnare

  • 4 Oscars 12 Years a Slave, Gravity
  • 2 Oscars Blue Jasmine
  • 1 Oscar Captain Phillips, The Grandmaster, Jackass Presents: Bad Grandpa, The Square

Nu släpper vi loss och kör på mina fria val (exklusive de tio sista kategorierna).

VINNARE PÅ SCOOTER AWARDS FOR PROPER EXCELLENCE IN THE ART OF THE SYMBIOSIS BETWEEN MOVING PICTURES, SOUND AND ACTING 2014: The comeback!

  • 2 Oscars 12 Years a Slave, La grande bellezza, Gravity
  • 1 Oscar Blue Jasmine, Captain Phillips, Jackass Presents: Bad Grandpa, Michael Kohlhaas, Rush, Spring Breakers, The Square, Upstream Color, The Wolf of Wall Street

Ännu en lång betänketid av vilka som ska vinna är över. Nu är det bara att sjunka ner i soffan med trevligt sällskap och njuta av en helkväll, eller rättare sagt natt, av prisutdelning. Godiset, maten, drickan och laptopen kommer stå redo för en helkväll av underhållning. Glöm inte att bevaka vår Twitter och Facebook-grupp under galan! Man vet aldrig vad för roliga bilder och kommentarer vi delar med oss. Må den bästa tipparen vinna men heja bara på mig. David har haft sin tid rampljuset och nu är det dags för en ny vinnare att ta hans plats! Ha en trevlig Oscarsgala, gott folk!

Veckoresumé #59

Med en vecka kvar till Oscarsgalan jobbar vi nu in i det sista för att uppdatera oss och erbjuda lite relevant läsning inför helgens filmfest. Nedan redogör jag för tre nominerade dokumentärer, en nominerad kvinnlig huvudroll och en precis lika nominerad utländsk film. Dessutom en skum Villeneuve-rulle, en 90-talsvästern med Matthew McConaughey som Chris Coopers pappa (!), en tysk bergsbestigning på 30-talet, en ubåtskryssning som inte går så bra, en trailerröstkomedi av Lake Bell, en kreativ Woody Allen, en krigskupp med Christopher Walken och en dokumentär om Mitt Romney. Go!

The Act of KillingTHE ACT OF KILLING (2012)
3 stjärnor DYLPC

Indonesien var under mitten av 60-talet en plats för krig, mord och död. Den antikommunistiska armén gav så kallade death squads uppdraget att döda misstänkta motståndare, ett dödande som man snart tappade kontrollen över och som resulterade i över 500 000 dödsoffer. I The Act of Killing låter regissören Joshua Oppenheimer några av dödstruppernas ledare samlas i en studio och rekonstruera sina handlingar i en film. En av dem, Anwar Congo, ska ha dödat ungefär tusen personer, ofta genom strypning. Skadade av dödandet verkar männen iögonfallande oberörda av, och ibland till och med stolta över, sina handlingar när de spelar upp olika mordvarianter som både gärningsmän och offer. Eftersom de själva får utforma filmen (alltså filmen i filmen) som de vill blir det en absurd slutprodukt som med drag av gangster, musikal och västern spelar upp förfärliga scener. The Act of Killing dokumenterar denna process och återkopplar till individernas fortsatta liv efter massmorden. De har inte straffats för sina dåd utan snarare sjunkit undan i en ”normal” tillvaro. I vissa sammanhang har de till och med hyllats för vad de gjort. Det är, för att yttra det uppenbara, helt sjukt. Det går inte, om jag ska tala utifrån mig själv, att relatera till deras historia och de fruktansvärda handlingar de bär ansvaret för. Utan ett alltför tydligt narrativ låter Oppenheimer kameran rulla och ger åskådaren möjlighet att på egen hand ta in och reagera på innehållet. Detta ger både positiva och negativa effekter. Positivt är att man till stor del slipper övertydlighet, ett för starkt ställningstagande från dokumentären eller annan påverkan. Negativt är att dokumentären blir för lång (två timmar och 39 minuter) för att den ska engagera hela vägen och det blir stundtals svårt att hålla intresset uppe. Visserligen kanske jag ska kritisera mig själv för det – jag kanske är för slö som tittare? Kanske har de engagemangsmässiga svårigheterna med omöjligheten att relatera till ämnet att göra. Men jag kan tänka mig att någon av de nedklippta versionerna (115 respektive 95 minuter) är vassare. Slutscenen, när någon form av förstånd verkar springa ikapp Anwar Congo, är stark.

Cutie and the BoxerCUTIE AND THE BOXER (2013)
3 stjärnor DYLPC

En gullig liten dokumentär om ett japanskt konstnärspar i New York som har varit gifta i 40 år. Ushio Shinohara är en 80-årig neodadaistisk konstnär vars konst framträder som exempelvis stora motorcykelskulpturer eller enorma kartongskivor som han sätter upp på väggen och slår på med målarfärgsdroppande boxningshandskar. Hans fru, Noriko, gör bland annat serieteckningar. Cutie and the Boxer porträtterar dessa två, visar upp deras konst och berättar om deras fina men problematiska äktenskap. Ushio har genom åren haft alkoholproblem och pengar har periodvis varit en bristvara. Noriko har varit missnöjd med att hennes roll alltför ofta blivit sekundär till Ushios, trots att även hon har stora konstnärliga ambitioner. De har haft motgångar genom relationen, men aldrig utan en underliggande kärlek, vilken är vad som fått dem att hålla ihop så länge. Cutie and the Boxer är en snygg dokumentär som använder de konstnärliga tillgångarna hos filmens huvudpersoner på ett kreativt sätt. Det är en fin berättelse som skänker ett litet leende, men så mycket mer blir det kanske inte på 82 minuter. Den är liksom The Act of Killing Oscarsnominerad, men enligt mig bör ingen av dem vinna. I mina ögon är den rättmätiga vinnaren den egyptiskamerikanska The Square.

Dirty WarsDIRTY WARS (2013)
2 stjärnor DYLPC

En dokumentär som verkligen inte bör vinna nämnda pris är denna om en grävande journalist som är sjukt nöjd med sig själv. Eller, förlåt mig, det är kanske USA:s hemliga krigföring den handlar om. Jeremy Scahill jobbar som undersökande journalist för veckomagasinet The Nation och är även författare. I Dirty Wars tittar han närmare på JSOC, USA:s Joint Special Operations Command, vars uppdrag bland annat är att skydda landet och att eliminera dess fiender. Han undersöker hur lagliga och moraliska dessa åtaganden är och har varit, och kommer fram till att de ofta är varken det ena eller det andra. Han träffar människor i Mellanöstern vars familjer och vänner fallit offer för USA:s brutala – och ofta hemliga – metoder, vilket givetvis är hemskt. Deras berättelser är starka. Det som sker är inte okej någonstans. Men är det någon överraskning att USA gör vedervärdiga saker för ”landets säkerhet”? Nej. Krig är smutsigt, det vet vi. För att göra en dokumentär på ämnet krävs, i min åsikt, en större poäng av något slag och att ny fakta läggs fram på bordet. Det tycker jag att Scahill och regissören Rick Rowley misslyckas med och att de fastnar i ett fokus på hur sjukt det är att USA fortsätter att hemligt gå fram i ”fiendeland” och döda oskyldiga, vilket knappast kan betraktas som ny fakta. Vidare hamnar Scahill i, för att citera IMDb:s synopsis, en ”unexpected journey” (utan hobbitar dock) där han försöker gräva djupare i sin story och blir nekad information (oj, oväntat) av statens olika relevanta enheter och därefter gråter ut om hur sjukt det är att de inte säger något, under i princip hela filmen. Anar ni en irriterad ton i denna text? Förståeligt, för jag är irriterad. På Jeremy Scahill. Han är otroligt egocentrisk, placerar ständigt sig själv i filmens mitt och berättar med en sensationalistisk ton om sina tappra försök att ”uncover the truth”. Han hade nog helst av allt velat spela huvudrollen i en All the President’s Men 2. Det klandrar jag honom i så fall inte för (vem skulle inte vilja det), men dude! Ta ett steg tillbaka och låt storyn tala för sig själv. Filmen är utöver en irriterande huvudperson (naturligt nog) extremt vinklad och USA-kritisk. Det är kanske inget problem, så länge man har en nypa salt att tillämpa, men känns stundtals obefogat sett till ett bristande perspektiv. Dirty Wars är, även om mitt betyg färgats av en genomträngande irritation, sämst av de Oscarsnominerade dokumentärerna.

MaelströmMAELSTRÖM (2000)
3 stjärnor DYLPC

Vafalls? Det här är ju ingen dokumentär! Nej, det här är ett svårbegripligt kanadensiskt drama av Denis Villeneuve, mannen som senare gjort filmer som IncendiesEnemy och Prisoners. Filmen följer en ung kvinna med det glassiga namnet Bibiane Champagne, spelad av Marie-Josée Croze, som upplever en fragil period i sitt liv. Vi får veta att hon är dotter till en kändis, har hand om tre klädbutiker som går dåligt, har gått igenom en abort, kämpar med droger och alkohol, har mentala problem och mår allmänt dåligt. Som om inte det vore nog är hon inblandad i en bilolycka, vars konsekvenser blir betydelsefulla på många olika sätt och leder till ett möte med en ny person i hennes liv. Bland annat behandlas slumpen och just möten mellan personer på ett intressant sätt. Av de av Villeneuves filmer jag sett är Maelström den överlägset knepigaste och mest svårtolkade av dem. Den är berättad genom metaforer och symbolik, med fisk och vatten som genomgående teman, vare sig det handlar om fiskhandlare, duschar, fisklukt i bilen eller självmordsförsök i en hamn. Och just det: historien berättas av en fisk. Som oturligt nog blir halshuggen innan den hinner avslöja hemligheten bakom vår existens. Filmen känns genomgående skum, är ganska mörk och är aldrig helt tydlig i vad den vill säga. Detta på gott och ont. Den är estetiskt tilltalande i sitt bildspråk och valet av musik (ofta klassiska symfonier) och har en sådan där oförklarlig känsla av att man inte riktigt kan greppa den. En konstig och udda film som kittlar i lite sköna tankebanor – det går säkert att dra paralleller till Enemy. Tre starka stjärnor!

Blue JasmineBLUE JASMINE (2013)
4 stjärnor DYLPC

Woody är tillbaka, och det med besked! Efter trött turistande i Rom har han åter landat i Amerika och gjort en av sina mörkare filmer, med en helt fenomenal Cate Blanchett i huvudrollen. I ett flashback-baserat narrativ som växlar mellan nutid och dåtid skildras Jasmines (Blanchett) liv, vilket gått från rikt, lyxigt, gift och lyckligt till ensamt, fattigt, alkoholiserat och plågsamt. Hennes före detta man (Alec Baldwin) visade sig vara en skojare och som blåst folk på pengar, och eftersom hans äktenskap med Jasmine var byggt på de pengarna föll inte bara hans liv ihop utan även hennes. Hon flyttar in hos sin syster Ginger (Sally Hawkins), vars liv är långt ifrån det lyxliv som Jasmine är van vid. Jasmine förnekar ständigt sina problem, och mötet med verkligheten blir jobbigt. Småroligt såklart – det finns ju en Woody Allensk humor – men framförallt smärtsamt och mörkt. En film om och med lögner, förnekande, alkoholproblem, uppgång och fall i klassamhället, relationer, fördomar, kulturkrockar, acceptans, ansvar och lite annat smått och gått. Woodys manus är lysande, Blanchett rakt igenom suverän och Hawkins mycket bra. Bra biroller även från Baldwin, Bobby Cannavale, Peter Saarsgard och Louis C.K. Långt ifrån alla Woody Allen-filmer är gripande, men Blue Jasmine är just det. En av hans bästa.

Lone StarLONE STAR (1996)
3 stjärnor DYLPC

Vafalls? Nu är det ju inte ens 2000-tal längre! Vad gör du David?! Vad jag gör är att jag bjuder på en lite bortglömd sheriffhistoria av indieregissören John Sayles, med Chris Cooper i huvudrollen. I Texas, nära den mexikanska gränsen, hittas ett skelett tillsammans med en gammal Texas Rangers-stjärna. Sheriff Sam Deeds (Cooper) undersöker fallet och leds in på en kartläggning av sin far, den tidigare sheriffen Buddy Deeds (Matthew McConaughey) samt den ännu tidigare sheriffen Charlie Wade (Kris Kristofferson). Vilka var de egentligen och hur pass rent mjöl hade de i sina påsar? Wades våldsamma tillvägagångssätt som sheriff har ifrågasatts och Buddy Deeds är av stadens befolkning ihågkommen som en hjälte, medan Sam minns honom som en oansvarig far. Vid sidan om detta mystiska och viktiga fall följs ett sidospår i form av en möjlig kärlekshistoria mellan Sam och hans barndomsvän Pilar (Elizabeth Peña). Filmen tar upp problematiska ämnen för det geografiska området, som illegal invandring, rasism och våld och frågan kring vem som egentligen har rätten till vilken landyta. Narrativet påminner om Blue Jasmine:s i det att storyn vecklas ut genom flashbacks, vars övergångar faktiskt är bland de mest flytande och subtila jag har sett. Utan att klippa i en enskild scen låter man kameran flyta fram genom exempelvis ett rum för att landa i detsamma fast i en annan tidsperiod. Snyggt! Bland skådespelarna skiner Chris Cooper (som vanligt) medan Kris Kristofferson gör en smått skrämmande roll och Elizabeth Peña gör en fin roll även hon. När man har köpt illusionen av hans faderskap till Cooper kan man även njuta av en mycket liten roll av Matthew McConaughey. Frances McDormand gör också ett kul inhopp. Filmen i sig tappar i tempo och håller inte sin högstanivå under alla 135 minuter. Men bra är den.

The Broken Circle Breakdown

THE BROKEN CIRCLE BREAKDOWN (2012)
4 stjärnor DYLPC

Off to Belgien, men med USA som fortsatt centralt tema. Detta belgiska relationsdrama är Oscarsnominerat för bästa utländska film och handlar om en cowboy-romantiker (Johan Heldenbergh) och en tatuerare (Veerle Baetens) som inser att de båda uppskattar bluegrass-musik, förälskar sig i varandra, flyttar ut på landet och lever ett fantastiskt och kärleksfullt liv där allt ser ljust ut. Men livet är inte ljust hela vägen, och när deras barn får cancer vid sex års ålder ställs deras relation på prov, och då har mörkret bara knackat på dörren. Tidshopp verkar vara ett gemensamt drag för många av veckans filmer, för precis som i Blue Jasmine följer vi parallellt två skeden av Didier och Elises relation vilka genom korsklippning vävs samman och skapar en puckelpist av lycka, eufori, kärlek, passion och sorg, depression, gräl, tvivel och andra saker som hinner drabba ett par och en familj som går igenom det bästa och det värsta som en familj kan möta. Filmen är relativt förutsägbar – man kan känna av rätt snabbt i vilken riktning den rör sig – och tydlig i sina karaktärer, möjligen övertydlig i slutet när Didiers ateism ställs mot Elises tro på livet efter döden. Regissör Felix Van Groeningen vill också få in lite väl mycket åsikter i samma veva när han kritiserar USA och hur religion där hindrat stamcellsforskning, en del av filmen som blir alltför outvecklad för att den ska kännas naturlig. Detta är dock bara paranteser, för i mångt och mycket är The Broken Circle Breakdown en oerhört välregisserad, välspelad, välklippt – och diverse andra ord med välprefixet – film. Skådespelarna är starka båda två, framförallt Baetens, och flashback-redigeringen skapar skarpa kontraster som gör att hjärtat hoppar lite hit och dit under filmens gång. De varma musikinslagen (just det, de är musiker båda två) tillför ytterligare energi till en intensiv och medryckande film som är omöjlig att inte engagera sig i, trots att det är en berättelse som berättats förut. Till slut sitter man där, lite mörbultad, när eftertexterna rullar och visst tusan ska man belöna det med ett högt betyg.

NordwandNORDWAND (2008)
2 stjärnor DYLPC

(En: North Face). Inte så långt från Belgien bestämmer två tyska pågar sig 1936 för att utmana ”Alpernas sista problem”, berget Eigers nordsida, i de schweiziska alperna. Det är ett livsfarligt företag och det är inte utan stor tveksamhet och rädsla de fattar beslutet att anta utmaningen. Eftersom ännu ingen bestigit Nordwand och det ligger hett eftertraktad prestige i att göra det får de konkurrens från andra team. Handlingen går inte ut på så mycket mer än så, och det behövs inte. Vi snackar ju bergsbestigning – hur spännande är inte det? Filmen är fint fotad och placerad i vackra miljöer, har stabila skådespelare, en klart intressant story (baserad på verkliga händelser) och är för det mesta kompetent berättad. Spänningen finns från och till, men blir aldrig så tilltagande som jag hade hoppats att den skulle bli. Detta av främst två anledningar, två svagheter hos filmen som jag vill påstå blir förödande för hela slutprodukten. Det finns stor potential i filmen, men den når inte ut. För det första är musiken, och framförallt användningen av musiken, horribel. Den är överallt och hela tiden och hopplöst förutsägbar, smörig, ointressant och överdriven. Filmen är som bäst i de få stunder man låter naturen och dess tystnad tala för sig själv. Det är då man uppnår intensiv stillhet och laddad atmosfär – realism kanske är ordet? För filmen blir nu snarare väldigt filmisk, matinéaktig, på ett negativt sätt. För det andra är upplösningen, lite på samma poäng, alldeles för klyschig och tydligt orealistisk. Där tar en sidohistoria med en ung kvinnlig tidningsfotograf överhanden och filmen övergår i totalt överdramatiserad kärlekshistoria som inte alls känns realistisk eller ens passande för detta bergsklättrardrama. Det är så synd att det blev så här, för i sina bästa stunder inser man hur bra detta hade kunnat bli. Nåväl, en stark tvåa blir det till Nordwand, och helt osevärd är den absolut inte. Men den hade som sagt kunnat vara mycket bättre. På ämnet kan jag för övrigt rekommendera dramadokumentären Touching the Void (som jag dock såg för otroligt längesedan, varför jag får utfärda en viss reservation på den rekommendationen) samt uppmana till pepp och hopp för att de kommande Mount Everest-filmerna Everest och The Summit ska falla väl ut.

BelowBELOW (2002)
3 stjärnor DYLPC

Än mer orealistiskt blir det logiskt nog i detta ubåtsmysterium, även det placerat i en svunnen tid, närmare bestämt mitt under det brinnande kriget 1943. Ubåten USS Tiger Shark (underbart namn?) är på väg genom Atlanten hem mot Connecticut när man plockar upp tre överlevande från ett brittiskt sjukhusskepp som skjutits i sank. En av dem är kvinna, vilket i klassisk ubåtsvidskeplighet innebär otur. Oturen infinner sig mycket riktigt snart därefter i form av mystiska ljud och syner som drabbar besättningen, tekniska problem som gör att ubåten inte kan stiga till ytan som planerat samt i händelser kopplade till historien kring ett tidigare dödsfall vid vilket den förre kaptenen slagit i huvudet och drunknat under mystiska omständigheter. Lite undervattenskrigsfilm, lite spökhistoria, lite allmänt mysterium och lite Bruce Greenwood som stenhård befälhavare. Dessutom en sjukt otippad casting med Zach Galifianakis som besättningsman. Manusförfattandet är också ganska otippat i det att Darren Aronofsky varit med och skrivit. Han producerar även filmen. Below är inte särskilt trovärdig, om man nu hade förväntat sig det, och den är långt ifrån någon kanonfilm. Men den är småspännande, lite sådär kusligt mysig och en alldeles utmärkt bakisfilm på en söndagsförmiddag.

In a World...IN A WORLD (2013)
3 stjärnor DYLPC

Lake Bell har skrivit manus, regisserar och spelar huvudrollen i en lättsam komedi om den smala trailerröstbranschen. (Titeln anspelar på den klassiska inledningsraden ”In a world” som kan fortsätta med exempelvis ”where David Sjoegren is the superior leader of the universe and mankind is doomed”). Carol (Bell) är en 30-årig röstcoach som fortfarande bor hemma hos sin pappa, den berömde voice-over-mästaren Sam Sotto (Fred Melamed). Carol vill själv slå sig fram i samma yrke och utmana den mansdominerade branschen, där hon har oddsen emot sig. Det hela mynnar ut i ett slags prestigefylld tävling där tre personer alla försöker landa uppdraget att göra rösten till en kommande trailer: Carol, hennes pappa och den rike lyxliraren Gustav Warner (Ken Marino), som allmänt ses som Sam Sottos efterträdare. Problem uppstår när de inte riktigt har koll på varandra och springer in i varandra i olika sammanhang utan att veta vem den andre är, och allt blir väldigt rörigt. In a World… är en trevlig komedi som underhåller lite lagom, utan att för den delen vara jätterolig. Den har några riktigt sköna ögonblick, men skrattsalvorna uteblir. Storyn och dramaturgin har inga särskilda egenskaper som utmärker den, men i filmens ämnen och tematik finns några intressanta poänger, som den feministiska infallsvinkeln till det mansdominerade Hollywood. Slutpartiet blir lite ruschat och tillrättalagt, men annars är filmen rätt avslappnad och behaglig. Kortfattat en trevlig film men ingenting speciellt.

Stardust MemoriesSTARDUST MEMORIES (1980)
3 stjärnor DYLPC

För att återknyta till Blue Jasmine, med vilken Woody Allen gör något relativt mörkt, spelar han i Stardust Memories en berömd komediregissör som helst av allt vill göra allvarlig film och bli uppfattad som en seriös man. Inspirerad av Fellinis  gör han en metatematisk film som återspeglar mycket av Woody Allen som person. Han är känd för sina komedier och sin träffsäkerhet vad gäller humor och timing, men uttalar sig ofta om sin ångest och sin paranoida personlighet. Han tar här upp många tunga ämnen som existens, religion och död, samtidigt som den sedvanliga Allen-humorn ständigt finns närvarande. Vissa saker bara skrattar man rakt ut åt, som när en liten pojke helt plötsligt bara lyfter från marken och flyger iväg, helt oväntat. Dialogen knyts ofta till Sandy Bates (Allen) flera olika kärleksintressen varav en är den unga och intellektuella Daisy (Jessica Harper), en är den mognare och vuxnare Isobel (Marie-Christine Barrault) och en är den sexiga men instabila Dorrie (Charlotte Rampling). En av Woodys mest konstnärligt utformade filmer som tar många friheter och experimenterar med hur man kan berätta en historia. Den har delat publiken och gjort vissa missnöjda och andra imponerade. Jag tillhör, med viss försiktighet, den sistnämnda kategorin. Stardust Memories är rolig, tänkvärd, smart, intressant, estetiskt häftig och välskriven. Skådespelarna är klockrena för det mesta, framförallt en bländande Charlotte Rampling och Woody som är underbar. Det svartvita fotot används på ett oerhört snyggt sätt. Den är något ojämn och kanske lite för kort för att den ska kännas helt fullständig, men på gränsen till en fyra i betyg.

The Dogs of WarTHE DOGS OF WAR (1980)
3 stjärnor DYLPC

Det första som slog mig när jag såg denna krigsdramaspionthriller var vilken sexbomb Christopher Walken anno 1980 var. Men det ska jag inte diskutera här. The Dogs of War är baserad på Frederick Forsyths roman med samma namn, om en före detta soldat (Walken) som får i uppdrag att resa till den fiktiva västafrikanska staten Zangaro för att fotografera och undersöka platsen. Han blir fortsättningsvis tillfrågad att leda en kupp för att störta landets diktator, en affär som har sina grunder i USA:s intressen för Zangaros naturtillgångar. Förutom ren vapenaction fokuserar filmen främst på det hemliga spelet och planeringen bakom den farliga aktionen, med partier inte helt olika filmer som The French Connection. Det är mer av ett politiskt thrillerdrama än en krigsfilm. Utförandet är helt okej och visst funkar den, trots att den fiktiva biten gör att jag ställer mig något tveksam till hur intressant storyn egentligen är. Det kanske hade varit mer givande med någon form av historisk förankring än att placera den i ett påhittat land? Men utan likheter till den verkliga världen är den absolut inte. Settingen är ändå bra med passande miljöer, en förhållandevis engagerande intrig, stabila skådespelare (även Tom Berenger i en stor roll) och en skön lite politisk spiontouch på det hela. The Dogs of War är inget storverk, men en fullt godkänd och mestadels bra film.

MittMITT (2014)
4 stjärnor DYLPC

En Netflix-distribuerad dokumentär (som således också finns att se på Netflix) om den förlorande kandidaten i det amerikanska presidentvalet 2012. För det är så vi minns honom, som en förlorare. Därför är han ett intressant objekt för en dokumentär, särskilt för oss som inte vet överdrivet mycket om honom som person. I Mitt följer filmaren Greg Whiteley Mitt Romney och hans familj från det att han 2006 bestämmer sig för att ställa upp i racet för presidentposten, vidare under kampanjperioden inför presidentvalet 2008, efter vilken han inte lyckades ta sig hela vägen, fram till och med 2012 års kampanj. Det mest spännande med Mitt är att det är en dokumentär som trots sitt ämne inte alls handlar om politik. Det är snarare en film om en familj och en familjefar, man och yrkesman och hur dessa roller samspelar med familjen och privatlivet, samt vad som krävs av familjemedlemmarna för att en presidentkandidatssatsning ska vara genomförbar. Även om klipp från debatter och TV-intervjuer naturligtvis infogas fokuserar filmen i huvudsak på det vi aldrig fick se, livet bakom de klassiska kulisserna och vad som egentligen sägs i soffan där familjen sitter samlad och inväntar ett livsavgörande rösträkningsresultat. Jag är långt ifrån påläst nog för att kunna uttala mig om Mitt Romneys politik, men efter att ha sett den här dokumentären handlar en av mina eftertankar om hur lätt det är att döma en person efter TV-framträdanden och offentliga tal, och hur man då bedömer yrkesmannen Mitt Romney och missar hela människan Mitt Romney. En stor poäng som filmen belyser. Mitt är långt ifrån en perfekt dokumentär, då den saknar en hel del kontextualisering och till exempel inte presenterar vissa viktiga personer tillräckligt tydligt. Man gör även ett stort hopp i tiden på flera år, vilka inte täcks alls. Men tillgången till material, exklusivt sådant som man aldrig sett förut, är enormt värdefullt och spännande att ta del av. Därför blir Mitt ändå en mycket sevärd och fascinerande dokumentär, stundals även smått rörande. En svag, svag, fyra.

För er som mot förmodan orkat ta er ända hit och fortfarande suktar efter mer läsning kan jag hänvisa till vårt lilla tack till Philip Seymour Hoffman, mina recensioner från Göteborgs filmfestival (bl a Dallas Buyers Club, All Is Lost, Her, Locke och Child of God) samt recensionen av Oscarsgalans dokumentärkategoris bästa, The Square.

Är ni som jag och inte kan få nog av titanen Matthew McConaughey gör han en alldeles förträfflig insats i videon till Butch Walker and the Black Widows Synthesizers, vilken ni hittar här. Och så utgår jag givetvis ifrån att ni följer True Detective. Om inte är det dags att ni börjar se över era liv och fundera på vad ni egentligen håller på med. Keep livin’!

Veckans topp 3

  1. The Broken Circle Breakdown
  2. Blue Jasmine
  3. Mitt

GIFF14: Dallas Buyers Club

GÖTEBORGS FILMFESTIVAL 2014

Dallas Buyers Club 2

4 stjärnor DYLPC

Dallas, 1985. Ron Woodroof är en bit över 30, arbetar som elektriker, hänger på strippklubbar, knullar, super och drar linor. Han lever i en machovärld av rodeoridande, homofobiska Texas-cowboys. När han, efter att ha kollapsat i sitt hus, får diagnosen AIDS – bögsjukdomen AIDS – och prognosen 30 dagar kvar att leva tvingas han konfrontera en dödlig sjukdom, ett byråkratiskt sjukvårdssystem, ett samhälle som vänt honom ryggen och sina egna värderingar.

Under 1980-talet testades bromsmedicinen AZT på AIDS-patienter. Woodroof ingick inte i testgruppen och tvingades muta till sig medicinen, vilken dock visade sig påverka hans tillstånd negativt, särskilt i kombination med hans tunga intag av kokain. Medicinen hade inte så goda effekter som man hoppats, men trots detta godkändes AZT som medicin för HIV-smittade. Woodroof påbörjade jakten på alternativa mediciner, vilka han importerande från bland annat Mexiko och sålde till AIDS-sjuka. Dessa var exempelvis helt ofarliga proteiner och vitaminer som dock var olagliga i USA. I och med att dessa behandlingsmetoder visade sig bättre än sjukhusens växte Woodroofs verksamhet och han startade Dallas Buyers Club, en förening där alla betalande medlemmar fick tillgång till de alternativa medicinerna. Samtidigt som han hjälpte många människor gick han en kamp mot lagen, läkemedelsindustrin och FDA (Food and Drug Administration).

Ron Woodroof porträtteras av en nedbantad och tanig Matthew McConaughey, vars fysiska transformering, likt Christian Bales i The Machinist, gör att han ser läskigt svag och sjuk ut. Den kroppsliga uppoffringen vittnar om hans ambition som skådespelare. Även hans karaktär är föränderlig och genomgår en stor utveckling som person under den svåra tiden som AIDS-sjuk. Från att ha tillhört gruppen Texas-homofober som avfärdar HIV som en åkomma exklusiv för gaysamhället tvingas han nu istället kämpa för en utsatt grupp som visserligen präglas av homosexuella men som inte går att kategorisera efter kön eller sexualitet – en uppfattning som idag är en självklarhet men som 1985 inte var det.

Även om filmen bygger på en sann historia finns vissa fiktiva inslag, eller filmiska förvrängningar (vilket inte alls är ovanligt), vilka i det här fallet inte alls stör utan snarare höjer filmen. Ett exempel är karaktären Rayon, en transsexuell man (som alltså betraktar sig själv som kvinna), briljant spelad av en pinnsmal Jared Leto, som Woodroof träffar på sjukhuset. Deras relation börjar kyligt men förbättras allteftersom och blir symbolisk för Woodroofs personliga utveckling och acceptans av andra sexualiteter än den heterosexuella. Hans fördomar utmanas och besegras en efter en och Rayon blir hans affärspartner. En annan viktig karaktär är doktorn Eve (Jennifer Garner) som jobbar på sjukhuset och som protesterar mot de medicinska bestämmelserna och för en svår kamp med sin anställning som insats. Garner hamnar lite i skuggan av McConaughey och Leto, vilket är synd men inte något större problem eftersom deras karaktärer är så pass starka och intressanta på egen hand.

McConaughey gör en riktig kraftansträngning och spränger upp sitt engagemang på bioduken. Woodroof är i många avseenden en skitstövel, men en charmig sådan med hjärtat på rätt ställe, och med McConaugheys underbara Texas-dialekt, ”up yours”-uppträdande, pondus, timing och sköna utstrålning blir han en minnesvärd karaktär. Jared Leto behandlar sin transvestitkaraktär med respekt och övertygelse och undviker att göra Rayon till en överflamboyant och överspelande parodi, ett potentiellt problem som setts i diverse filmer. Resultatet blir två äkta karaktärer, två mänskliga karaktärer, som det är lätt att bry sig om.

Dallas Buyers Club är en film där både berättelse och karaktärer engagerar. Den är tempofylld och underhållande, och samtidigt som den är mörk, tragisk och gripande finns många härliga, roliga och varma stunder. Två timmar flyger förbi och lämnar en engagerad och berörd.

Även om detta i många avseenden är en typisk Oscarsfilm som mycket riktigt blivit belönad med flera nomineringar undviker den manipulativa grepp som smörig musik, scener där det är uppenbart att vi ska gråta och övertydlighet. Regissör Jean-Marc Vallée låter istället karaktärerna föra den framåt och sparar de filmiska greppen till ställen där de tillför. Ett exempel är de tinnitustjut som effektivt används i samband med Woodroofs fysiska kollapser, som är ett symptom av hans sjukdom. Det är både snyggt och otäckt.

Dallas Buyers Club är en strålande bra film, värd sina nomineringar. Framförallt på skådespelarsidan håller jag mina tummar för att Matthew och Jared ska få en varsin guldgubbe. Bästa film? Av de jag sett (alla förutom American Hustle och Nebraska) – ja.

The Wolf of Wall Street (2013)

the wolf of wall street

4 stjärnor DYLPC

Leonardo DiCaprios femte samarbete med mästerregissören Martin Scorsese tar med publiken in i det sena 80-talets pengagalna värld. Jordan Belfort (DiCaprio) är ung och nygift och det enda han kan tänka på är pengar. Han bestämmer sig för att ta ett jobb som börsmäklare på en etablerad Wall Street-firma. Med hjälp från den excentriske, kokainsniffande chefen Mark (Matthew McConaughey) lär sig Belfort de bästa och girigaste knepen för att tjäna stora högar stålar. Men bara en kort period efter att han anställts inträffar den stora börskraschen, Black Monday, och Belforts arbete är förgäves. En dag stöter han på den högljudde Donnie (Jonah Hill) som han snabbt blir vän med. De bestämmer sig för att med hjälp av några av Donnies kontakter skapa en egen börsfirma. Med oklara metoder och olagligt fiffel lyckas Belfort och hans vänner skapa en snabbt växande börsfirma som gör dem till miljonärer. Media och finansvärlden får nys om Belfort och han får smeknamnet ”The Wolf of Wall Street” för sin aggressiva och vilda ledarstil. Hans firma får snart tusentals unga och pengahungriga sökande som alla vill få ett jobb i ”underdog”-firman. Men mitt i all publicitet börjar FBI och staten nosa i företagets och Belforts metoder.

The Wolf of Wall Street flyger förbi som en raket. De tre timmarna märks knappt av. Pengar, sex, droger och fester utgör vad som känns som mer än hälften av filmen. Men trots en egentligen enformig struktur lyckas Scorsese med hjälp av Thelma Schoonmakers briljanta klippning och ett snabbt tempo få filmen att kännas fräsch, modern och väldigt underhållande. En svart komedi i grunden som med sin uppvisning av Belforts provocerande livsstil frambringar många skratt. Jordan Belfort är en otroligt osympatisk karaktär som har en förfärlig syn på människor. Han löser alla sina problem med pengar och prostituerade. Det hjälper inte att hans kollegor är minst lika osympatiska. Men trots en karaktär som är lätt att hata lyckas Scorsese skapa intresse i Belfort. Man skrattar inte med honom utan åt honom, men ändå vill man lära sig mer om honom och veta vad som ska hända. En stor anledning är Leonardo DiCaprio som levererar sin kanske bästa prestation någonsin. DiCaprios Belfort är en kombination av storskurk, komiker, vild college-festare, säljargeni och ett barn. Han lyckas övertyga såväl sina anställda som sin publik när han håller inspirerande tal för sina kollegor. Han får publiken att skratta när han dansar och beter sig på filmens alla vilda fester. Han skapar hat och förakt som girig börsmäklare och han spenderar pengar som ett bortskämt och oförstående barn. DiCaprio är allt och lite till i The Wolf of Wall Street och förtjänar inte bara sin Oscarsnominering utan kanske även sin första vinst. Även Jonah Hill gör ett oväntat bra jobb som DiCaprios vän och kollega.

The Wolf of Wall Street är baserad på den verklige Jordan Belforts memoarer och är en intressant inblick i en vild mans liv. Det är häpnadsväckande att Belfort kom undan med så mycket men också en aning imponerande att han lyckades skapa sig en så enorm förmögenhet på kort tid. Filmen har trots fyra Oscarsnomineringar fått mycket kritik för sin provocerande och kontroversiella handling. Många tycker filmen gottar sig för länge i sex, droger och pengar och att den är en glorifiering av Belfort och hans livsstil. Jag kan förstå vissa argument och även i smått hålla med om några. Samtidigt tycker jag att det inte är en hyllning av Belforts liv. Snarare tvärtom. Det som visas i filmen gjorde att jag som sagt skrattade åt Belfort och filmen, inte med. Efter filmen uppkommer snarare ett obehag än ett leende. Själva tanken att man har skrattat åt en individ och en livsstil som är ytterst osympatisk och farlig gör filmens potentiella budskap tydligare. Kanske är det så att det är Martin Scorseses mening med filmen. Men trots kontroverser och obehag så är filmen också väldigt underhållande och rolig. Den lyckas rama in både behagliga som obehagliga känslor och samtidigt kritisera finansvärlden och den konsumtionsmani som existerar. Imponerande och vågat!

GIFF14: En kort visit

GÖTEBORGS FILMFESTIVAL 2014

HER

Precis som Joaquin Phoenix blickar ut över skyskrapelandskapet brukar jag ställa mig på farfars balkong i Göteborg och andas in den friska havsluften, höra fiskmåsarna skratta och titta ut över skog, höghus och inte sällan mörka regnmoln. Där trivs jag.

Imorgon befinner jag mig återigen på ett X2000 i västlig riktning. Men även om balkongmediterande är ett skönt tidsfördriv har jag andra prioriteringar den här gången, i första hand Göteborgs filmfestival. Under tre hektiska dagar ska jag springa mellan spårvagnar och biografer och titta på film, och naturligtvis försöka konvertera filmtittandet till lite läsning för er som läser här. Dessa åtta filmer ska ses:

  • ALL IS LOST (J.C. Chandor, USA)
  • CHILD OF GOD (James Franco, USA)
  • DALLAS BUYERS CLUB (Jean-Marc Vallée, USA)
  • THE DISOBEDIENT (Neposlušni, Mina Djukic, Serbien)
  • HER (Spike Jonze, USA)
  • LOCKE (Steven Knight, Storbritannien/USA)
  • NEPAL FOREVER (Alyona Polunina, Ryssland)
  • PINE RIDGE (Anna Eborn, Danmark/USA)

Allra mest peppad är jag på att se Robert Redfords one man show i All Is Lost, där han alltså är den ende skådespelaren i hela den dialoglösa filmen. Tom Hardy gör en liknande grej i Locke, som utspelar sig i en bil, men han ”fuskar” med telefonsamtal och liknande. Även Oscarsaktuella Her med Joaquin Phoenix ska vara en film med stort fokus på sin huvudkaraktär, även om där också finns en stark birollslista med Scarlett Johansson(s röst), Olivia Wilde, Amy Adams och Rooney Mara. Ännu mer Oscarsaktuella Dallas Buyers Club ser jag mycket framemot, särskilt med tanke på Matthew McConaugheys medverkan och hyllade prestation. I övrigt slängde jag in Child of God, som är en del av James Francos fortsatta filmskaparäventyr, ur vilket jag faktiskt gillade William Faulkner-filmatiseringen As I Lay Dying. För att skapa den där internationella touchen man gärna vill åt under filmfestivaler ser jag också dokumentären Pine Ridge om ett indianreservat i South Dakota, den beryktat Truffaut-doftande Neposlušni från Serbien samt den ryska dokumentären Nepal Forever, som ska vara en högst udda berättelse om två leninister som reser till Nepal.

Där har ni min helg i Göteborg.

47 titlar att hålla reda på under 2014

Under det numera pågående året 2014 lär man, i vanlig ordning, konsumera en hel del film. Men vad ska man prioritera? Målet med nedanstående lista är att, likt Scotts lista, göra den frågan lite mer lättbesvarad. Premiärdatum för filmerna är i många fall inte bestämda, och filmproduktionen med alla sina led tenderar att ta oberäkneliga mängder tid. Det där är alltid lite oklart – flera av filmerna från förra årets lista har exempelvis fortfarande inte kommit ut. Men låt mig slänga in några titlar här (i bokstavsordning), så får vi helt enkelt se vad som händer med dem under året!

20,000 Days on Earth20,000 DAYS ON EARTH (Storbritannien)

Ett slags dramadokumentär om musikern och författaren Nick Cave som skildrar 24 fiktiva timmar av hans liv. Man följer hans konstnärliga process, utforskar vad som gör oss till de vi är och hyllar den ”transformativa kraften” i den kreativa själen. Som stort Nick Cave-fan ser jag mycket fram emot detta projekt, som just nu visas på Sundance.

AloftALOFT (USA/Spanien/Frankrike)

En film jag inte vet mycket om alls, mer än att den finfina rollistan rymmer Jennifer Connelly, Cillian Murphy och Mélanie Laurent. Det verkar vara snöigt, i Minnesota och norra Kanada, och storyn berättas i två olika tidsperioder och kretsar kring en mor (Connelly) och en son (Murphy) som tidigt skiljs åt och lever sina liv i olika riktningar. En journalist (Laurent) undersöker deras livsöden. Filmen regisseras av peruanskan Claudia Llosa och är lite av ett wildcard på listan – ingen superpepp, men kan bli bra.

BIRDMAN (USA)

Alejandro González Iñárritu är efter filmer/knytnävsslag som 21 GramsBiutifulAmores perros och Babel en av mina favoritregissörer. I år gör han en komedi (!) om en skådespelare som kämpar med en Broadway-pjäs och samtidigt tvingas hantera sig själv, sin familj, sin karriär och sitt ego. Detta med en blandad cast innehållandes Michael Keaton, Naomi Watts, Andrea Riseborough, Edward Norton, Amy Ryan, Emma Stone och Zach Galifianakis. Snyggt lär det bli, med tanke på att filmen fotas av Emmanuel Lubezki (Children of Men, The Tree of Life, To the Wonder, Gravity).

Blood TiesBLOOD TIES (USA/Frankrike)

Déjà vu? Var inte orolig, du är inte med i en ny Groundhog Day. Jag skrev nämligen om den här filmen redan i förra årets pepplista, men eftersom den fortfarande inte nått oss (förutsatt att vi inte är t ex serber eller norrmän, vilka fick se den på bio redan somras) känner jag att jag vill uppmärksamma den igen. Hade jag rangordnat denna lista hade den kanske legat allra högst upp. Låt mig citera mig själv (oh, dear): ”Guillaume Canet, regissören bakom bland annat Les petits mouchoirs (Små vita lögner) och Ne le dis à personne (Berätta inte för någon), har satt ihop ett gediget skådespelargäng till ett kriminaldrama i 70-talets New York. Två bröder på varsin sida om lagen ska göra upp på slagfältet Brooklyn, och vi kan se framemot en välspelad film med bland andra Marion Cotillard, Clive Owen, James Caan, Matthias Schoenaerts, Billy Crudup och Mila Kunis. Noterbart är att James Gray (Two LoversWe Own the Night) har varit med och skrivit manuset. Jag är svag för både 70-tal, New York, franskt, Cotillard, Owen och genren, så detta är utan tvekan en av de mest emotsedda filmerna under 2013 för min del.” Well, 2014 då. Och postern vill jag bara rama in, alternativt Marion Cotillards fantastiskt vackra karaktärsposter. Femstjärniga affischer.

BoyhoodBOYHOOD (USA)

Richard Linklater som skrivit och regisserat Before-trilogin, vilken jag sett de senaste dagarna och verkligen älskar, har gjort detsamma även här i en film som följer en pojkes uppväxt. Det smått otroliga med detta projekt är att filmen är inspelad under de elva år som den skildrar (2002-2013), från det att pojken i huvudrollen är sex år till det att han är 17-18. Hans föräldrar (Ethan Hawke och Patricia Arquette) är skilda och filmen utforskar relationen mellan dem och pojken under denna period. Kan bli fantastiskt och unikt.

The Class of 92THE CLASS OF ’92 (Storbritannien)

Dokumentär om en gyllene generation ur engelsk fotboll, bestående av Manchester United-spelarna David Beckham, Nicky Butt, Ryan Giggs, Gary och Phil Neville och Paul Scholes. Filmen tar vid 1992 och följer gruppen från FA Youth Cup fram till Champions League-triumfen 1999, med inslag av samhällskommentarer kring social och kulturell utveckling i landet. Förutom de nämnda spelarna ges intervjuer av legender som Zinedine Zidane och Eric Cantona, ungdomstränaren Eric Harrison, regissören Danny Boyle och före detta premiärministern Tony Blair.

Devil's KnotDEVIL’S KNOT (USA)

Ett verklighetsbaserat kriminaldrama/-thriller om ett fall som behandlats i dokumentärfilmsserien Paradise Lost (vilken jag inte sett men definitivt ska se). 1993 i West Memphis, Arkansas, mördades tre 8-åriga pojkar brutalt, varpå tre tonårspojkar – the West Memphis Three – misstänktes och genomgick rättegång. Devil’s Knot, regisserad av Atom Egoyan, återberättar historien och hur omgivningen hanterade den. I rollistan finns bland andra Reese Witherspoon, Alessandro Nivola, Colin Firth, Elias Koteas, Bruce Greenwood och Dane DeHaan. Det ser ut att bli mörkt, obehagligt och dramatiskt.

The DogTHE DOG (USA)

Al Pacinos porträttering av den minst sagt vilsne John Wojtowicz i Dog Day Afternoon är fantastisk och filmen i sig är utmärkt. The Dog är en dokumentär om Wojtowicz, mannen som alltså försökte råna en bank i Brooklyn för att finansiera sin manlige älskares könsoperation, en historia som ska bli intressant att få veta mer om. Hur den ligger till premiärmässigt (bio, VOD, DVD?) vet jag inte, mer än att den endast visats på festivaler i Toronto och New York.

Draft DayDRAFT DAY (USA)

Efter en snabbt kastad blick på postern, där en kostymklädd och fokuserad Kevin Costner står i något slags NFL-studio med en amerikansk fotboll i handen, känner jag bara att jag är redo. Bring it! Costner är General Manager för Cleveland Browns och kämpar för att få igenom en spelarvärvning genom att få välja först i draften. Costner backas upp av bl a Jennifer Garner, Sam Elliot, Tom Welling, Ellen Burstyn, Rosanna Arquette, Denis Leary och Frank Langella. Komedi-touchen (?) och regissör Ivan Reitman sätter jag vissa frågetecken för.

EVEREST (USA/Storbritannien)

Baltasar Kormákur (Contraband2 Guns) fortsätter sin internationella karriär med en äventyrsthriller om det disastruösa Mount Everest-bestigningsförsöket som efter en storm kostade åtta personer livet 1996. Bergsklättringstemat är alltid lockande med sitt erkännande av naturens och vädrets förrädiska makt, och för ytterligare pepp kan man kasta ett öga på vilka skådespelare som ska slicka snön längs bergsväggarna: Jake Gyllenhaal, Josh Brolin, Jason Clarke och John Hawkes. Killer cast!

(Ej att förväxla med den andra Everest, 2014, vilken numera heter The Summit och finns med längre ner på listan).

GentlemenGENTLEMEN (Sverige)

Efter fantastiska Call Girl är Mikael Marcimains kommande film något att verkligen se fram emot. Manuset är baserat på Klas Östergrens roman med samma namn från 1980 och handlar om en författare som flyttar in i en Stockholmslägenhet hos de gåtfulla bröderna Morgan – boxaren och pianisten Henry och den nedgångne filosofen och poeten Leo. Det verkar hända mycket skumma saker, bland annat spionage och hemliga vapenaffärer, i en värld av jazz, poesi och kärlek, paketerad i ett format med allt från thriller till drama och kärlekshistoria. Det ser mörkt, läckert och skrämmande ut.

Gone GirlGONE GIRL (USA)

Mörkt, läckert och skrämmande kan det nog bli även här – det brukar bli det när David Fincher står bakom kameran. Efter att Nick (Ben Affleck) och Amy (Rosamund Pike) varit gifta i fem år försvinner Amy spårlöst. Parets förhållande visar sig ha varit mer problematiskt än vad man trott och Nick misstänks som gärningsman. Ett mystiskt fall med grävande poliser för, om man kan sin Fincher, tankarna till Se7en och Zodiac – och bara det förklarar varför peppen är av hög grad.

The Grand Budapest HotelTHE GRAND BUDAPEST HOTEL (USA/Tyskland)

Wes Anderson? Pepp, såklart! I år placerar han sitt verk i mellankrigstiden på ett europeiskt hotell, där den legendariske portvakten M. Gustave (Ralph Fiennes) härjar runt. Hotellmiljöer kan i Andersons händer bli otroligt härligt (Hotel Chevalier!) och casten är helt sjuk. Och då menar jag verkligen helt sjuk: Fiennes, Saoirse Ronan, Léa Seydoux, Edward Norton, Jude Law, Bill Murray, Tilda Swinton, Owen Wilson, Adrien Brody, Willem Dafoe, Jason Schwartzman, Jeff Goldblum, Harvey Keitel, Tom Wilkinson, F. Murray Abraham, Bob Balaban…

HAPPY VALLEY (USA)

Den framgångsrike college football-tränaren Joe Paternos karriär överskuggas kraftigt av skandalen kring förekomsten av sexuella övergrepp inom hans tränarstab under 2000-talet. Snart ska hans liv, alltså hans liv och inte bara skandalen, bli film. Al Pacino och Brian De Palma teamar upp igen (de gjorde Scarface och Carlito’s Way tillsammans) och Pacino ska alltså spela Paterno. David McKenna (American History X) skriver manus medan den oerhört erfarne producenten Edward R. Pressman (American Psycho, Das Boot, Wall Street) producerar. Detta kan bli en intressant och kontroversiell film som jag ser mycket fram emot.

How to Make Love Like an EnglishmanHOW TO MAKE LOVE LIKE AN ENGLISHMAN (USA)

Min väldigt ensidiga kärlekshistoria med Jessica Alba är ständigt närvarande i mitt liv (tyvärr existerar den förmodligen inte alls i hennes). Jag lever i en flyktig övertygelse om att det någon gång ska bli hon och jag, vilken ofta byts ut i total hjärtesorg när realistiska tankar når min hjärna. Så länge får jag nöja mig med eskapistiskt filmtittande. Tyvärr medverkar hon mest i mediokra komedier, men undantag som Sin City och The Killer Inside Me finns, och förhoppningsvis kan även detta bli ett trevligt litet romcom-undantag. Storyn är centrerad kring Pierce Brosnans karaktär som är poesiprofessor på Cambridge och som lever i ”hedonistisk excess” och hamnar i något slags triangeldrama med Alba och Salma Hayek. Jag är tveksam, men försiktigt nyfiken. Brosnan är ju härlig.

THE HUMBLING (USA)

Philip Roths roman med samma namn är ett drama om relationen mellan en åldrande, suicidal skådespelare och en yngre kvinna på en gård i upstate New York. Al Pacino köpte loss rättigheterna till en filmatisering av boken redan 2009, och när den väl blir av är oklart. Vad som verkar mer eller mindre klart är att den ska regisseras av Barry Levinson, som gjort bland annat magiska Rain Man och den suveräna HBO-filmen You Don’t Know Jack från 2010 tillsammans med just Pacino. Buck Henry (The Graduate) skriver manus medan namn som Greta Gerwig, Kyra Sedgwick, Dianne Wiest och Charles Grodin ser ut att göra biroller.

IMAGINE (USA)

Mer Pacino åt folket! Cars– och Crazy, Stupid, Love.-författaren Dan Fogelman regidebuterar med en dramakomedi om en åldrande musiker som, efter att ha läst ett gammalt brev som skickats till honom från John Lennon och Yoko Ono, inspireras att leva sitt liv annorlunda och ta kontakt med sin biologiska son. Al Pacino backas upp av Jennifer Garner, Annette Bening, Bobby Cannavale, Josh Peck, Michael Caine och Christopher Plummer.

The Imitation GameTHE IMITATION GAME (USA)

Benedict Cumberbatch porträtterar den brittiske matematikern och logikern Alan Turing, som försökte knäcka krypteringskoder under andra världskriget. Hodejegerne-regissören Morten Tyldum regisserar denna biografiska dramathriller och i skådespelarväg ansluter Keira Knightley, Matthew Goode och Mark Strong. Ser lovande ut på pappret.

The ImmigrantTHE IMMIGRANT (USA)

Detta är också en film som var med redan förra året, men oh my lord – Joaquin Phoenix och Marion Cotillard! Och Jeremy Renner också som något slags bonusfigur. James Gray (manus och regi) har gjort det smått fantastiska relationsdramat Two Lovers (som det talas för lite om) och det riktigt stabila kriminaldramat We Own the Night, varav båda har Phoenix i huvudrollen. Filmen har hetat både Nightingale och Lowlife tidigare, men är nu alltså The Immigrant, utspelar sig på Manhattan och handlar om en polsk invandrarkvinna (Cotillard) som träffar den trevlige men lömske Bruno (Phoenix) som lurar henne till prostitution. Renner spelar Orlando the Magician som kanske har några ess i rockärmen och kan bli Ewas räddning.

INHERENT VICE (USA)

Joaquin Phoenix gjorde i The Master en av sina allra bästa roller under Paul Thomas Andersons ledning, och i år samarbetar de igen i en dramathriller om en droganvändande detektiv som undersöker fallet kring en försvunnen före detta flickvän i 70-talets Los Angeles. Vad PTA gjort vet ni väl, men att nämna There Will Be Blood, Magnolia och Boogie Nights kan ju aldrig skada. Reese Witherspoon, Josh Brolin, Owen Wilson och Benicio Del Toro finns med på tåget, vilket förhoppningsvis åker mot biografernas station under 2014.

JANE GOT A GUN (USA)

En film vars inspelning varit ett kaos, med stjärnor och regissörer som hoppat av, men som ser ut att bli klar till sommaren. Kvar i detta västern-action-drama finns Natalie Portman (det är hon som har en pistol), Ewan McGregor och Joel Edgerton, och regisserar gör Gavin O’Connor (Warrior). Handlingen involverar en kvinna, Jane, som tar hjälp av sin ex-pojkvän för att rädda sin nuvarande, laglöse, man från ett gäng som försöker döda honom.

JoeJOE (USA)

En film som hyllats från många håll och som dessutom har enorma likheter med Mud (enligt mig 2013 års bästa film). Regissör David Gordon Green och Mud:s regissör Jeff Nichols är goda vänner sedan länge och i upplägg påminner deras filmer mycket om varandra. Titelkaraktären Joe är, likt titelkaraktären Mud, en (före detta?) brottsling med ett mörkt förflutet som stöter på en pojke i de nedre tonåren och utvecklar en otippad vänskap med honom. Joe spelas av Nicolas Cage som, liksom Matthew McConaughey (Mud), varit stundtals utskälld och i behov av ett lyft. Pojken spelas – i båda filmerna – av den otroligt talangfulle Tye Sheridan. Joe är en timmerarbetare med alkoholproblem, ett gott hjärta och opålitligt temperament. Jag gillar Cage, och det ska bli riktigt spännande att se vad han kan göra med detta.

Magic in the MoonlightMAGIC IN THE MOONLIGHT (USA)

Woody Allen har de senaste åren gett oss både fantastiska filmer som Midnight in Paris och trötta historier som To Rome with Love. Nu senast kom han starkt tillbaka med den ovanligt mörka Blue Jasmine med en fantastisk Cate Blanchett. 2014 års film fylls av skådespelare som Colin Firth, Emma Stone, Marcia Gay Harden och Jacki Weaver och utspelar sig på franska rivieran under 20-talet. Handlingen kretsar kring något slags bedrägerihärva, involverar en besökande engelsman och lär innehålla sedvanligt Allenskt tilltrasslade situationer.

The Man from UNCLETHE MAN FROM U.N.C.L.E. (USA)

Den klassiska spionserien från mitten av 60-talet ska bli film, och bakom kameran står Guy Ritchie (vars Snatch. är rätt skön och vars Sherlock Holmes är ett riktigt misslyckande). Det har ryktats om Tom Cruise, men den castingen blev dessvärre inte av, utan vi får nöja oss med Henry Cavill (Man of Steel) och Armie Hammer (The Social Network, The Lone Ranger) som Napoleon Solo och Ilya Kuryakin. Utöver dem finns Hugh Grant, Alicia Vikander och kanske även David Beckham (!) med i biroller. Vi får hoppas att Ritchie kan förvalta kultseriens charm och glimt i ögat, för i så fall kan detta bli ett underhållande och skönt actionäventyr.

MANGLEHORN (USA)

Nämnde David Gordon Green (aktuell med Joe, ovan) gör ännu ett drama, denna gång med Texas som inspelningsplats och Al Pacino som huvudroll. Filmen handlar enligt uppgifter om en excentrisk man som tvingas möta konsekvenserna av ett kriminellt liv och en förlorad kärlek. Holly Hunter, Chris Messina och Spring Breakers-regissören Harmony Korine ansluter till en lite udda cast och ett intressant projekt.

Kill the MessengerKILL THE MESSENGER (USA)

Kriminal-drama-mysterie-thriller verkar vara benämningen för denna ”based on a true story”-film om en journalist som tog livet av sig efter att ha blivit utsatt för en smutskastningskampanj. Detta efter att han avslöjat CIA:s inblandning i vapenhandel med rebeller i Nicaragua samt kokainsmuggling i Kalifornien under 1990-talet. TV-serieerfarne regissören Michael Cuesta (Six Feet Under, Dexter, Homeland) har en diger rollista till sitt förfogande: Jeremy Renner, Mary Elizabeth Winstead, Michael Sheen, Barry Pepper, Michael K. Williams, Robert Patrick, Ray Liotta, Oliver Platt, Paz Vega, Andy García och Tim Blake Nelson. Nice!

The Monuments MenTHE MONUMENTS MEN (USA/Tyskland)

George Clooneys Oscarsdoftande men försenade film om en allierad pluton under andra världskriget vars uppdrag var att hitta och ”stjäla tillbaka” konstverk och andra kulturellt värdefulla saker från nazisterna, innan Hitler hade förstört dem. Action, historia, drama och komedi verkar vara mixens ingredienser och bredvid Clooney (regi, manus, produktion, huvudroll) framträder skådespelare som Matt Damon, Bill Murray, Cate Blanchett, John Goodman och Jean Dujardin. Som kuriosa kan nämnas att Clooneys pappa, Nick Clooney, gör ett inhopp som en äldre version av sin sons karaktär. Även om The Monuments Men verkar mindre allvarlig än t ex Good Night, and Good Luck. och The Ides of March (som är riktigt bra båda två) litar jag på att George lyckas göra något vasst av detta.

Noah 2NOAH (USA)

(Min favoritregissör) Darren Aronofskys kommande film är en påkostad filmatisering av den episka berättelsen om Noas ark med Russell Crowe i titelrollen. Även namn som Anthony Hopkins, Jennifer Connelly, Emma Watson, Ray Winstone, Nick Nolte och den obligatoriske Mark Margolis finns med på tåget, som ankommer till biografperrongen i början av april. Aronofsky regisserar, producerar och har skrivit manuset och har en stor budget till sitt förfogande. Det finns alltså många anledningar att vara hoppfull inför Noah, även om min pepp sjunkit under den senaste tiden. Min oro handlar väl mest om att det ska bli för stort, för matinéaktigt och kanske för mainstream för en så pass egen och personlig regissör som Aronofsky. Men förhoppningsvis är denna oro helt i onödan.

NymphomaniacNYMPHOMANIAC (Danmark/Tyskland/Frankrike/Belgien)

Även om jag har sett på tok för lite av Lars von Trier har man ju en känsla av hur vrickad den här filmen verkar vara. Bioversionen är fyra timmar lång (en 5,5-timmarsversion finns och dyker väl förhoppningsvis upp på DVD och blu-ray senare) och är en lång resa av sex, våld, erotik och poesi. Många bekanta skådespelare finns med: Charlotte Gainsbourg, Stellan Skarsgård, Shia LaBeouf, Christian Slater, Uma Thurman, Willem Dafoe, Connie Nielsen och Udo Kier. Underbara karaktärsposters dessutom. Jag är lite rädd, men definitivt nyfiken.

THE REACH (USA)

Michael Douglas spelar huvudrollen i en thriller som spelats in i New Mexico och som enligt uppgifter ska handla om en jägare (Douglas) som  tar hjälp av en guide som leder honom ut i öknen, där ett mord tar plats. En indiethriller som nog kan bli en riktigt angenäm bekantskap.

ROALD DAHL’S ESIO TROT (Storbritannien)

Om detta görs rätt kan det bli hur mysigt som helst. Från barnboken av Roald Dahl har Richard Curtis (Love ActuallyNotting Hill) och Paul Mayhew-Archer skrivit ett manus som ska bli TV-film för BBC under 2014. Huvudrollsmässigt är det så mysigt att man bara vill springa ut och krama en sköldpadda – Dustin Hoffman och Judi Dench. Mr. Hoppy (Dusty) är en gammal man som är hemligt förälskad i Ms. Silver (Judi) som bor i lägenheten under honom, men hon verkar mer intresserad av sin sköldpadda.

wilde salomeSALOMÉ OCH WILDE SALOMÉ (USA)

Ett hjärteprojekt för Al Pacino har under de senaste åren varit denna utforskning av Oscar Wilde och hans pjäs Salomé, en utforskning som lett till ett slags dokumentär, Wilde Salomé, och en mer renodlad filmad version av pjäsen, Salomé. Båda projekten regisseras av Pacino själv. Det förstnämnda innehåller både material från inspelningen av pjäsen som Pacino satte upp i Los Angeles 2006, där han spelar King Herod och en då relativt okänd Jessica Chastain spelar Salomé, och beskriver Pacinos försök att utforska, förstå och komma närmare Oscar Wilde som författare och person – ”an unusual, revealing and avant-garde journey into the light and heart of Oscar Wilde’s masterwork.” Den andra filmen, Salomé, är en film/teaterupptagning där Pacino försöker kombinera filmens språk med teaterns och framkalla en känsla av att se teater på film. Utgivningsdatum och -år, framförallt i Europa, är högst oklara, då Wilde Salomé färdigställdes redan 2011 och fortfarande inte har visats mer än i Venedig samma år och vid enstaka specialvisningar. Salomé är som jag förstår det planerad att släppas under 2014. Förhoppningsvis ges filmerna ut på DVD eller genom någon form av internetalternativ inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag är personligen otroligt peppad på att se dem och väldigt glad att Pacino inte bara fortsätter göra film utan även satsar på personligt motiverade och utmanande projekt.

Sin City A Dame to Kill for 1SIN CITY: A DAME TO KILL FOR (USA)

Ännu en film från förra årets lista som inte kommit ut. Hur många år vi har väntat på den här uppföljaren har jag tappat räkningen på för längesedan. Robert Rodriguez har återsamlat flera av den första filmens skådespelare, däribland Bruce Willis, Mickey Rourke, Jessica Alba, Rosario Dawson, Jaime King och Michael Madsen. Clive Owen har tyvärr fallit bort och ersatts av Josh Brolin (som inte alls är någon dålig ersättare). Tillkommer gör bl a Joseph Gordon-Levitt, Eva Green, Juno Temple och Ray Liotta. Sin City, som kom för åtta år sedan, var en sjukt cool och stilfull thriller, baserad på Frank Millers serietidningar med samma namn. Just serietidningsfilmer tenderar ofta att bli lite löjliga och ”over the top”, men Sin City träffade verkligen rätt och jag hoppas att A Dame to Kill For kan leva upp både till den första filmens klass och till den sköna titeln.

SLOW WEST (USA/Storbritannien)

En 17-årig pojke (Kodi Smit-McPhee) reser genom det amerikanska landskapet under 1800-talet för att söka efter kvinnan han älskar. Han får en följeslagare i den mystiske Silas (Michael Fassbender). Ben Mendelsohn gör en roll, Fassbender producerar och fullängdsdebutanten John Mclean regisserar. Inspelningen har redan startat och inspelningsplatser inkluderar Nya Zeeland, Colorado och Skottland. Slutligen kan vi konstatera att en västernthriller med Fassy inte låter helt fel.

STRETCH (USA)

Joe Carnahan (Narc, The Grey) gör komediaktig actionthriller där Patrick Wilson spelar en limousinechaufför som plockar upp en jobbig miljardär (Chris Pine), som gör tillvaron både farlig och spännande för chauffören. Jessica Alba, Brooklyn Decker, Ray Liotta, Ed Helms, James Badge Dale och David Hasselhoff (!) finns med i rollistan. Filmen har haft marknadsföringsproblem efter att Universal hoppat av och det återstår att se om den går upp på bio eller släpps via VOD. Jag själv är inte överdrivet peppad men försiktigt optimistisk.

THE SUMMIT (USA)

Efter vissa finansiella tveksamheter och konkurrensproblematik, i och med att Kormákurs Everest ser ut att bli klar först, verkar det som att Doug Liman (The Bourne Identity, Fair Game) ändå ska göra en andra Mount Everest-film under 2014. Fortsatta oklarheter kring inspelningsstart finns dock. The Summit utspelar sig under 20-talet och berättar om britten George Mallory, som försvann under ett försök att bestiga Mount Everest 1924 (hans eventuella framgång är fortfarande ett ämne för spekulation). Tom Hardy har varit aktuell för huvudrollen, men det har också ryktats om Benedict Cumberbatch. Vem av dem det än blir, eller om det blir någon helt annan, förblir projektet av intresse.

TranscendenceTRANSCENDENCE (USA/Storbritannien)

Christopher Nolans fotograf Wally Pfister bryter sig loss och regidebuterar med en sci-fi-thriller om en dödssjuk forskare som utvecklar en dator som ger honom enorm makt och gör honom ostoppbar, typ. Jag vet inte om det låter så jätteintressant egentligen, men ser man till skådisar finns anledning att ändå peppa lite lätt, plus att filmen lär bli ordentligt snygg visuellt. I huvudrollen står Johnny Depp, som är i behov av att gå tillbaka till mer seriösa roller (Donnie Brasco, What’s Eating Gilbert Grape t ex) efter maskeradroller som i The Lone Ranger, medan biroller intas av Kate Mara, Cillian Murphy, Morgan Freeman, Rebecca Hall m fl.

True Detective 1TRUE DETECTIVE (USA)

Att denna hittills fantastiska TV-serie är med på listan är knappast för att upplysa er om något ni inte kände till, utan snarare för att slå ett sista slag för att de som ännu inte gett sig in i den tar tag i sina liv och gör det. HBO och kvalité går ofta hand i hand, så definitivt även här. Matthew McConaughey är en av världens absolut bästa skådespelare just nu och utgör tillsammans med fullblodsproffset Woody Harrelson en oerhört intressant polisduo nere i de allra pissigaste och (o)härligaste Louisiana-områdena. Under åtta avsnitt ska vi följa deras jakt på en seriemördare, men framförallt deras personliga utveckling och livshistorier, vilka utvecklas gradvis genom ett intressant flashback-upplägg. Sin nombre-regissören Cary Fukunaga och manusförfattaren Nic Pizzolatto ansvarar för hela den första säsongen, vilket naturligtvis leder till en stor kontinuitet och säkerhet genom seriens upptrappning. De två första avsnitten har varit förstklassiga och intressanta på många sätt, eftersom serien känns både bekant i sina teman och upplägg, men också nyskapande vad gäller narrativ och TV- och produktionsmässig innovation. Fortsätter serien på samma nivå lär vi, när vi talar om den i retrospekt, benämna den som mästerlig och oförglömlig.

Under the SkinUNDER THE SKIN (Storbritannien)

En film som beskrivits som en erotisk sci-fi-thriller med Scarlett Johansson i huvudrollen. Den utspelar sig i Skottland, där en utomjording i mänsklig form (Johansson) förför ensamma, manliga liftare, vilka blir hennes byten (vilken som är den exakta betydelsen av ”byte” i detta fall vet jag inte riktigt). Den ska vara mardrömslik och svår, kanske även med en touch av David Lynch, och bara det gör mig oerhört peppad. Skottland, Johansson, sci-fi och thriller ökar den peppen och jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig.

WAYWARD PINES (USA)

Efter fiaskon som After Earth och förmodade sådana som The Last Airbender och Lady in the Water (vilka jag inte sett) är det lätt att glömma bort M. Night Shyamalans talang, vilken han visar prov på i filmer som Signs och Unbreakable. I år gör han en miniserie i tio delar för Fox med en uttalad Twin Peaks-vibe. Handlingen påminner mycket riktigt om David Lynchs och Mark Frosts kultserie: en Secret Service-agent får i uppdrag att åka till Wayward Pines, Idaho, för att undersöka fallet kring två agenter som försvunnit i området. Under vistelsen i småstaden tätnar mysteriet och han börjar oroa sig för sin egen säkerhet. Om ni läste min TV-special om Twin Peaks vet ni att jag älskar den serien, och med tanke på vilken stämning M. Night har visat sig kapabel att framkalla ser jag stora möjligheter för att detta ska kunna bli hans stora återkomst. Den spännande casten inkluderar bl a Matt Dillon, Melissa Leo, Terrence Howard, Juliette Lewis och Toby Jones. Den här bilden ger mig riktigt kalla (och underbara) kårar. Stor pepp!

We Gotta Get Out of This PlaceWE GOTTA GET OUT OF THIS PLACE (USA)

Ytterligare ett litet wildcard på listan, som jag egentligen inte vet så mycket om. Vad jag vet är att det är en småskalig produktion och att en av huvudrollerna spelas av Breathe In-bekanta Mackenzie Davis, som jag vill sätta ett stort utropstecken för. Hon påminner mycket om Laura Dern, vilket är en komplimang att glädjas över. Filmen handlar om några ungdomar i Texas som suckar över sin stillastående tillvaro i en liten bomullsfarmsstad och samtidigt blir indragna i en kriminell värld när en av dem råkar stjäla från fel man. Filmen är delvis inspelad i staden med det fantastiska namnet, Corpus Christi, Texas, och har en precis lika fantastisk, retrodoftande, poster. Bra kritik har den fått, och jag hoppas att även jag får dela ut sådan till den.

White Bird in a BlizzardWHITE BIRD IN A BLIZZARD (USA/Frankrike)

Av regissören Greg Arakis filmer (Mysterious Skin, The Doom Generation) har jag inte sett någonting, men det ska det bli ändring på. Flera av filmerna behandlar tonåringar och deras möten med sexualitet, droger och depression, vilket även denna verkar göra i viss mån. Shailene Woodley (The Descendants, The Spectacular Now) tar rollen som tonårsdotter vars mamma (Eva Green) försvinner och lämnar henne ensam i en kritisk uppväxtsfas. Drömmar ska vara centrala genom filmen, som verkar balansera mellan thriller- och dramagenren.

Untitled Lance Armstrong BiopicUNTITLED LANCE ARMSTRONG BIOPIC (USA/Storbritannien)

Någon utförlig handlingsbeskrivning är knappast nödvändig, då de flesta känner till Lance Armstrongs historia – hjälten och idrottsikonen som visade sig vara en dopad lögnare. Stephen Frears (The Queen, Philomena) gör alltså en biografisk film med Ben Foster som Armstrong samt bl a Dustin Hoffman och Guillaume Canet i biroller. Storyn bör göra sig bra i filmform (vilket den gjorde i dokumentären The Armstrong Lie), även om jag är något tveksam inför regissören.

Knight of CupsTERRENCE MALICK?

Frågorna är här fler än svaren – det går aldrig riktigt att veta vad den gode Malick kommer slänga fram på bordet och när han bestämmer sig för att göra det. Hans karriär verkar i alla fall vara i ett mycket intressant skede eftersom han under de senaste åren blivit oerhört mycket mer produktiv än vad han någonsin har varit. Hela tre filmer befinner sig just nu i post-production-fasen, en fas som dock verkar vara problematisk. Hans dokumentär Voyage of Time, som är något slags vidareutveckling på The Tree of Life:s skapelsesekvenser och handlar om universums födelse och död, har blivit anklagad för att vara något annat än vad producenterna blivit lovade när de gick in med stora pengar och är därför av osäker release-status. Hans ej än namngivna film (Untitled Terrence Malick Project) är en kärlekshistoria om besatthet och svek, placerad i Austin, Texas. Casten är helt sinnessjuk: Christian Bale, Michael Fassbender, Cate Blanchett, Ryan Gosling, Rooney Mara, Natalie Portman, Holly Hunter, Val Kilmer, Bérénice Marlohe, Benicio Del Toro, Clifton Collins Jr., osv. Hans Knight of Cups – ”a man, temptations, celebrity, and excess” – har även den en välfylld cast: Christian Bale, Cate Blanchett, Natalie Portman, Antonio Banderas, Jason Clarke, Imogen Poots, Joel Kinnaman, Teresa Palmer m fl. Sedan riskerar ju föstås alla att bli bortklippta. Malicks projekt är vi alltid peppade på.

Så, det var alltså 47 spännande titlar. Sedan finns det säkert 47 till som är precis lika intressanta. Jag vill även påminna om A Most Wanted Man, Foxcatcher och Interstellar, vilka Scott skrev om i sin pepplista. Förra året skrev jag även om Sean Penns två planerade regiföretag, Crazy for the Storm och The Comedian, som jag givetvis fortfarande är lika peppad på som då. Hur aktuella de är låter jag vara osagt, men vill ni läsa om vad det är för projekt hänvisar jag till min lista från förra året.

Nu har både ni och filmskaparna lite att jobba med. Make it work!

Veckoresumé #57

2014 är i rullning och så även ett flertal fordon i filmens värld. Zac Efron kör ut tidningar, David Lynch plågar sina karaktärer på vilsna motorvägar, Michael Douglas glider runt i limousine, danskar får sina bilnycklar stulna och tvingas stanna kvar på katastroffest, Joy Division åker på turnéer och Daniel Brühl har det hektiskt i Trabantens land. Hoppa in i bilen du med, så kör vi iväg!

LovelaceLOVELACE (2013)
3 stjärnor DYLPC

Linda Lovelace fick 1972 stjärnstatus efter att ha medverkat i den enormt framgångsrika porrfilmen Deep Throat, som blivit något av en pornografisk milstolpe. Lovelace berättar historien om Linda Boreman (som var hennes riktiga namn), hur hon drogs in i den på många sätt bedrövliga porrindustrin, hur hennes relation med produktionsledaren Chuck Traynor förändrade hennes liv och vilket mörker hon tvingades gå igenom innan hon lyckades vända sin livsbana igen. Filmen är ganska typiskt utformad som en 90 minuters biografi och täcker in många år på kort tid, vars grunddrag den lyckas förmedla fullt dugligt. Amanda Seyfried, som spelar Lovelace, var för mig på förhand ett orosmoment då jag tycker att hon har varit rakt dålig i det mesta jag sett med henne, men hon lyckades överraska positivt och gör här en rätt stark prestation. Övriga skådespelare inkluderar många bekanta namn, däribland Peter Sarsgaard, Sharon Stone och Robert Patrick, som alla gör det bra. Filmen har vissa svagare delar och lyfter aldrig till några högre höjder, den väger lite lätt, men förmedlar ändå en intressant berättelse. Den har i övrigt vissa kronologiska omordningar och perspektivsskiften, där man kontextualiserar samma sekvenser på olika sätt, vilket är ett ganska effektfullt grepp. En i stora drag informativ och väl utförd film som för upp en i många avseenden smutsig bransch på tapeten, vilket kan vara viktigt. Filmen i sig skakar man dock snabbt av sig.

High AnxietyHIGH ANXIETY (1977)
2 stjärnor DYLPC

Helt oplanerat blev Mel Brooks hyllning till Hitchcock min eftermiddagsunderhållning på julaftonen, efter att jag skapat kontrovers med en walkout som reaktion på när dvärgarna i Snövit började gapa och ha sig. Huvudvärken var ett faktum och efter en kort återhämtning hamnade jag alltså framför den thrillerparodiserande High Anxiety (med den för de flesta svenskar igenkännbara titeln Det våras för galningarna), som är full av referenser till Alfred Hitchcocks filmer, framförallt Vertigo men även filmer som The Birds och Psycho. Mel Brooks (manus, regi, produktion, huvudroll) spelar en doktor som anländer till The Psycho-Neurotic Institute for the Very, Very Nervous, där han ska ta över som chefsdoktor. Stället är föga förvånande fullt av märkliga individer och vanor, och snart sitter Dr. Thorndyke rejält i klistret, anklagad för mord (!), varpå han till slut tvingas konfrontera sin höjdskräck som den slutgiltiga utmaningen. High Anxiety blir, trots några fyndiga referenser och parodier, tyvärr en ganska utdragen historia där avstånden mellan skratten blir alltför stora. Vad gäller kamerauppställningar och dylikt är filmen relativt kreativ, men innehållsmässigt brister den i humorkvalité och ibland även skådespelarmässigt. Den har sina toppar, men dalarna är för djupa och för långa. Brooks ska i alla fall ha en eloge för ett tappert försök med vissa ljusglimtar, detsamma gäller en härlig Madeline Kahn i en växande biroll.

Ain't Them Bodies SaintsAIN’T THEM BODIES SAINTS (2013)
3 stjärnor DYLPC

David Lowery har ägnat större delen av sin karriär åt kortfilm och redigering (bland annat i Upstream Color – 2013 års nionde eller kanske till och med fjärde bästa film), men gör här med manus och regi sitt största språng mot att bli ett erkänt namn på filmskaparhimlen. Ett förälskat par ute på landsbygden i 70-talets Texas skiljs åt när Bob (Casey Affleck) fängslas efter en misslyckad skottlossning med polisen, varpå Ruth (Rooney Mara) på egen hand tvingas föda och ta hand om barnet de väntat. De brevväxlar med varandra under flera år och tror på en återförening, men en sådan ska visa sig komplicerad och svårframkallad, då Bob rymmer och efterlyses i byn där Ruth bor. Det är en klassisk story om hopplös kärlek, placerad i Badlands-miljöer och berättad med romantiska brevuppläsningar, fin musik och vackert foto – dock utan något som gör att filmen sticker ut från liknande historier. Den trevar runt i typiska spår ett bra tag innan den växlar upp en aning, och den blir aldrig något extraordinärt, men ändå tillräckligt bra för att klassas som just bra. Rooney Mara gör en bra roll och det gör väl egentligen Casey Affleck också, men känslan är att han måste börja variera sig i sina rollval. Hur många gånger har han inte gjort den här rollen – besvärad, hes, lite naiv och med en lätt sömnlös uppsyn – förut? Vidare skiner Ben Foster och Keith Carradine till i varsina biroller. Ain’t Them Bodies Saints är en film som – framförallt estetiskt – ändå gör en nyfiken på Lowerys fortsatta regikarriär, och kan man blunda för att man sett storyn hundra gånger förut finns här en rätt finstämd film att se.

Lost Highway

LOST HIGHWAY (1997)
3 stjärnor DYLPC

Veckans första riktigt stora frågetecken kommer naturligtvis från den svåre David Lynchs fascinerande tankebanor. Fred (Bill Pullman) traskar omkring i morgonrocken hemma i sitt hus där han bor med sin fru Renee (Patricia Arquette). Stämningen är märklig och skrämmande, som sig bör, och snart blir det ännu obehagligare när de hittar ett videoband med en upptagning filmad i deras hus, som visar hur Bill mördar Renee. Med tanke på handlingens konstanta Lynchighet bör jag stanna där för att inte skriva en hel uppsats, men kort kan sägas att den behandlar frågor kring identitet, verklighet och fantasi/(mar)drömmar, minne och skiftar fokus mellan olika karaktärer. Svartsjuka, mentala problem och personlighetstvivel är andra ämnen som kan läsas in, placerade i en värld av sex, våldsbrott, femme fatales, surrealism och noir-estetik. Den har även många metafilmiska kommentarer till mediet, kanske tydligast i nedanstående citat, där Fred beskriver varför han hatar kameror:

”I like to remember things my own way.”
”How I remembered them. Not necessarily the way they happened.”

Kameror och filmer av olika slag spelar en central roll, och de förvränger mycket riktigt händelser – i alla fall i relation till de minnen eller den förståelse vi (eller Bill) har för dem. Det kanske allra mest skrämmande inslaget är Robert Blakes isande Mystery Man, som hemsöker Bill och verkar ha gudalika, allseende, krafter. Scenen när de första gången möts, på en fest, är det som att Bill möter djävulen i egen hög person – där satt jag med uppspärrade ögon och försökte intala mig själv att jag hade läget under kontroll. Det hade jag inte – och det är en av de saker jag älskar med David Lynch. Samtidigt är hans verk otroligt svåra att betygsätta, och dessa ständiga stjärnor som ska delas ut här får här ses som placerade inom parantes. Upplevelsen är svår och flyter omkring åt olika håll och jag tror att det krävs ett antal tittar innan jag kan försöka greppa densamma. Avslutningsvis måste jag nämna den patenterat Lynchska, surrealistiska och svävande stämningen som finns även här. Angelo Badalamenti är med, mörka skräckinslag likaså, läskig ljussättning och sceneri och ett något annorlunda soundtrack med exempelvis Rammstein, Marilyn Manson, Lou Reed och inte minst David Bowies suveräna och som-handen-i-handsken-passande I’m Deranged. En film värld att se, som i princip alla Lynchs filmer, enbart för sitt kombinerade bild- och ljudspråk.

The PaperboyTHE PAPERBOY (2012)
3 stjärnor DYLPC

Mera konstigheter! Nu visserligen inte Lynchska sådana, men likväl en Florida-vistelse som spårar ur totalt. Ett svart före detta hembiträde (Macy Gray) återberättar ur sitt perspektiv om hennes tid hos familjen Jansen, där Jack (Zac Efron) bor med sin rätt slätstrukne pappa och hans rasistiska sambo i ett vanligt medelklasshus. Jack är frustrerad, dels för att hans ungdomliga liv mest står och stampar, dels på grund av något slags saknad av sin mamma och framförallt för att han träffar den äldre och attraktiva Charlotte (Nicole Kidman). Hon anländer i samma veva som den förlorade storebrodern, Ward Jansen (Matthew McConaughey), som ska göra journalistiskt grävande för att försöka få Charlottes egendomliga kärleksintresse Hillary (John Cusack) frikänd från death row. I detta projekt deltar även en svart man, Yardley (David Oyelowo), som säger sig vara engelsman och vars hudfärg skapar enorma barriärer i ett rasistiskt präglat sydstats-USA i slutet av 60-talet. Ingredienser som frigivningssatsningen, rasism, sex(uell frustration), homosexualitet, relationer och framförallt önskningar om sådana, en potentiell mördare och skumma träskmarker med en familj som det osar incest om ger en film som vill berätta mycket. Mestadels är den ett drama, men den väver även in thrillerbitar. Det är på gott och ont en galen film som verkligen skiftar och rör om i grytan, men den tappar också i det faktum att slutprodukten känns något ofärdig. Jag hade gärna sett en mer utvecklad och förlängd film, för det finns så mycket spännande karaktärer och öden att ta del av. Ge dem tre timmar – varför inte? Jag är dock medveten om att det hade blivit svårt att sälja in. Lee Daniels har hur som helst hårt paketerat in allt i vakuumplast för att filmen ska bli så tight och fartfylld som möjligt, vilket den lyckas vara. Det finns stilmässiga grepp att lägga märke till, som en tidskänsla som känns naturlig, ett levande foto och en uttrycksfull klippning. I Efrons karaktär finns en lätt (notera lätt) The Graduate-vibb (observera att jag verkligen inte nyss jämförde Dustin Hoffman med Zac Efron). Träskutflykterna är lite (observera lite) Deliverance-skumma och faktum är att filmen tar ut sådana svängar i tonläge att jag vid ett par tillfällen mådde riktigt illa. Den är brutal, blodig och makaber och skildrar udda karaktärer med tragiska öden. Zac Efron bär upp filmen på fullt kompetent vis och jag tror att det finns en talang där som håller på att formas för att komma till uttryck – han imponerade på mig och verkar ha lämnat High School Musical-köret bakom sig. Med sig har han proffs som McConaughey och Kidman som sällan lämnar mig besviken, och en John Cusack som är bättre än vad han brukar vara. The Paperboy är sevärd och annorlunda – en film som vågar sticka ut. En stark trea!

Inland EmpireINLAND EMPIRE (2006)
3 stjärnor DYLPC

Jaha, här sitter jag och suckar. Inte för att detta är dåligt, men för att det är ett jäkla projekt att skriva några rader om en 180 minuter lång film av David Lynch – som dessutom kanske också är hans absolut konstigaste. Se på bilden till exempel. Ett obehagligt ljussatt rum där några kaniner går runt och samtalar stelt med varandra, ackompanjerat av en publik som skrattar vid helt oförståeligt valda tidpunkter. I huvudrollen vandrar Laura Dern runt som i en evighetsmardröm, i en story som har sin grund i att hon får ett skådespelarjobb i en film vars produktion har mystiska omständigheter där gränserna mellan filmens handling och verklighetens dito gradvis suddas ut. Även här finns alltså något slags passning till Hollywood och, återigen, kamerans makt. Tolkningar av filmen i helhet överlämnar jag till någon annan, för jag var minst lika förvirrad efter dessa tre timmar som efter Lost Highway. Frågan är om det ens finns någon förklaring att tillgå, då Lynch gjorde filmen utan manus och istället kom med nyskriven dialog varje dag under inspelningen. Laura Dern och Justin Theroux (hennes primäre motspelare) har uttalat sig om att de inte har någon aning om vad filmen handlar om. Det finns så många hopp i tid och rum, olika karaktärer och surrealistiska inslag att en redogörelse av allt som händer i filmen skulle kräva att jag förde en lista under hela filmen, som skulle bli av något slags jultomteönskelistelängd. Hur som helst finns även här skräckinslag som får hela kroppen att stelna, och det finns i princip inte en enda stund när man har grepp om vad som sker på riktigt och vad som är fantasi. Stilmässigt skiljer den sig mycket från mycket av Lynchs tidigare arbete (även om den också är mörk och stämningsfull), framförallt i att den är digitalt fotat med en relativt liten, handhållen kamera. Detta ger i första hand en ofta (ursäkta språket) skitful bild som ser ut att vara filmad av en amatör. Å andra sidan gör det oss medvetna om kamerans existens och man tänker hela tiden på att det vi ser utspela sig är skildrat genom en kameralins – ett genomgående tema i filmen som i viss mån knyter an till Lost Highway-tematiken. Även i i Mulholland Dr. går filminspelningsproblematiken att se. Inland Empire har beskrivits som både genial och en självparodi, och jag står någonstans mittemellan, i total förvirring.

Good Bye Lenin! 2GOOD BYE LENIN! (2003)
4 stjärnor DYLPC

En film jag visserligen tänkt se även annars, men efter att vår fantastiske, brittiske gatuguide i Berlin i somras rekommenderade den var det givet. Det tog i och för sig ett halvår för mig, men bättre sent än aldrig. Daniel Brühl (för den breda massan mest känd för Inglourious Basterds och Rush) spelar en ung man som i Östberlin 1989 är lika ovisst och spänt inställd till konflikten mellan öst och väst som alla andra. Han bor relativt spartanskt med sin mamma, sin syster och hennes barn. Pappan lämnade dem för Västtyskland 1978 och kom aldrig tillbaka, varpå mamman blev deprimerad och utvecklade ett starkt engagemang i den socialistiska rörelsen i öst. Alex (Brühl) deltar i en demonstration som går snett och blir bortförd av polisen framför sin mors ögon. Hon faller ihop i en hjärtattack och försätts i koma. Hon ska inte komma att vakna förrän efter murens fall, och efter doktorns råd om att hon absolut inte får utsättas för kraftiga intryck (vilket ett enat Tyskland definitivt bör klassas som) måste Alex & co skydda henne från nyheter och vetskap om de massiva förändringar som skett, vari den huvudsakliga handlingen ligger. Good Bye Lenin! är en välskriven och påhittig film som både underhåller, berör och undervisar. De betongtyska scenerierna och den ständigt närvarande historiska kontextualiseringen framhäver samhällsförändringarna som sker och hur dessa påverkar karaktärernas liv. Det är samtidigt en familjehistoria, efter omständigheterna en udda sådan, som behandlar olika sidor av svårigheten att hålla en familj enad och lycklig. Brühl bär filmen på lysande vis och Yann Tiersen (mannen bakom Amélie-soundtracket) sätter tårframkallande vackra toner på berättelsen. Ett geni, helt klart, som verkligen förgyller hela filmen. För mig är detta i första hand ett allvarligt drama, men visst finns vissa komiska inslag, och det är en kreativ och livfull film. Jag personligen lämnar ofta sådana filmer med en ganska tung men fin känsla, så även här. Fyra av fem Spreewaldgurkor!

Wall StreetWALL STREET (1987)
3 stjärnor DYLPC

Snart är det dags att hugga in på Scorseses senaste skapelse, och vad kan som uppladdning passa bättre än Oliver Stones klassiska börsmäklarhistoria från 80-talet? Bud Fox (Charlie Sheen) är en nybörjare på Wall Street med stora drömmar. Han har det kämpigt med affärerna, men snart ska hans liv få sig en skjuts, när han träffar mästaren, legenden, fullblodsproffset Gordon Gekko (Michael Douglas). Han kan marknaden utan och innan. Det är en typ av karaktär som återfinns i många liknande filmer, den där sjukligt framgångsrike bossen som sällan har rent mjöl i påsen och predikar om att allt som räknas är pengar och framgång, medan allt annat är underordnat.

”Greed is good!”

Douglas har enorm pondus och levererar en frejdig och respektingivande prestation. Sheen gör en av sina bättre prestationer, men är aldrig särskilt mycket mer än godkänd. Storyn bäddar in etiska och moraliska frågeställningar där personer alltid kommer att hamna i kläm, mest tydligt när Buds pappa (roligt nog spelad av Martin Sheen) och flygbolaget han jobbar på blandas in i en affär med olika bud om vad som ska ske. Krocken mellan lantlig och hederlig knegare och urban storfräsare är tydlig, och budskapet om att Wall Street-klimatet sätter människors liv ur balans likaså. Wall Street är en snygg, tight och angenämt engagerande film som underhåller och ger en, för sin tid, spännande bild av New Yorks yuppiekultur på 80-talet. Tiden har visserligen börjat trippa i från den så smått, men den förblir en stilbildare. Storyn i sig är i dagsläget inget nyskapande. Kanske var den det då, men nu är den ganska förutsägbar och bekant, utan att det för den delen blir ett stort problem. Andra halvan är stark och en fjärde stjärna är nära att trilla in.

ControlCONTROL (2007)
4 stjärnor DYLPC

Fotografen och The American-regissören Anton Corbijn har länge arbetat med musikvideor till band som Depeche Mode och U2, samt fotograferat bland annat just Joy Division, som Control handlar om. 2007 gjorde han den svartvita biografin om Ian Curtis, frontman i det brittiska rock-/punkbandet, vilket var aktivt under andra halvan av 70-talet. Jag hade innan jag såg filmen ingen särskild relation till Joy Division, men efteråt har jag omfamnat musiken med en klar känsla av bekantskap. Den problematiske Curtis, spelad av Sam Riley (On the Road), växte upp i Macclesfield där han utvecklade poetiska talanger, fattade intresse för litteratur och musik och gifte sig redan vid 19 års ålder – ett beslut som senare skulle visa sig förhastat. Han hamnade i ett band, vilka skulle bli Joy Division, och blev dess sångare, varpå de blev alltmer framgångsrika. Men Curtis var inte äldre än 23 när han fann sina personliga, relationsmässiga och konstnärliga tvivel övermäktiga, och hängde sig 1980 i sitt hem. Control är lågmäld, relativt långsam och stillsamt berättad och har skalats ner till vad som känns som ett gråskaligt fotografi som rör sig till tystnaden och musiken. Jag hade till en början svårt att identifiera mig med Curtis fullt ut och höll en viss distans. Denna distans går emellertid helt i linje med den alienation och isolation som Curtis ska ha upplevt under sin i mångt och mycket plågade tillvaro. Det dröjer således ett tag innan filmen verkligen blir drabbande, men lagom till eftertexterna sitter jag i full gråt, ordlös över Ian Curtis tragiska berättelse. Sam Riley gör ett oerhört skickligt porträtt som fångar Curtis tomma och smått livlösa, patenterade danssätt och det mörka moln som ständigt överskuggar honom. Övriga skådespelare backar upp honom fint, med Samantha Morton som mest nämnvärd. Corbijns svartvita foto är av yppersta klass och låter ögonen njuta av delikata bildrutor. Joy Divisions musik har släppts in i det svartvita landskapet och verkligen matchats, vilket skapat en film som tagit mig in i deras diskografi och fått mig att fastna för flera suveräna spår. En grått, enkelt och nedtonat vacker film som stannar kvar.

FestenFESTEN (1998)
4 stjärnor DYLPC

Den första filmen ur den danska avant-garde-rörelsen Dogme 95, som under slutet av 90-talet ville förändra filmproduktionens syfte och metod genom ett antal regler som de (med Lars von Trier och Thomas Vinterberg i spetsen) menade skulle följas för att filmen skulle renas från ytlighet, auteurism och specialeffekter, bland annat. Manifestet och ”kyskhetslöftena” finns att läsa här, en läsning jag rekommenderar då rörelsen har många intressanta, om än ibland svårgenomförliga, poänger. Festen är Thomas Vinterbergs (eller ja, han får ju inte krediteras som regissör) film om den 60-årige Helges födelsedagsfest på ett lantligt hotell dit familj och vänner anländer till vad som ska bli en sammankomst de sent ska glömma. Utan att spoila något sker, kort och gott, avslöjanden av mörka hemligheter som legat och samlat damm bakom familjens stängda dörrar, och hela festen blir en enda stor fars av söndermanglad stämning och den stackars toastmasterns patetiska försök att få tillställningen på fötter igen. Faktum är att detta är en av de mest genomgående engagerande filmer jag sett och som dessutom pendlar mellan att vara oerhört rolig – flera scener blir så absurda och hysteriska att man bara flabbar till – till att vara minst lika tragisk. Våld, alkohol, psykisk misär och hemska barndomsminnen som kommer upp till ytan är bara några av de problem som finns. Det mesta står egentligen bedrövligt till hos de stackars gästerna och familjemedlemmarna, som alla verkar plågas av någon undanträngd sorg, minnen eller begär. Ett brett karaktärsgalleri gör det svårt att, som i Jagten, investera sig helt i någon karaktär – tittaren blir mer som en neutral åskådare, mitt i kaoset. Manuset är briljant och ständigt intressant, skådespelarna (Ulrich Thomsen, Henning Moritzen, Thomas Bo Larsen, Paprika Steen m fl) spelar med enorm inlevelse och styrka och dogmastilen (frånvaro av extra ljussättning, handhållen kamera, ingen musik mm) ger stor realism. En till viss del gripande, men mest omskakande, film som på i princip alla plan imponerar stort och visar på en mycket intressant gren inom filmskapande. Vad gäller betyget är jag fortfarande osäker – fyra eller fem. En sjukt bra film.

Veckans topp 3

  1. Festen
  2. Control
  3. Good Bye Lenin!