SFF13: Enemy

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2013

Efter den alldeles fantastiska Prisoners anländer nu Denis Villeneuves nya samarbete med Jake Gyllenhaal till festivalbiograferna, en kollaboration som de facto är deras första. Enemy gjordes först men släpps inte förrän nu, vilket innebär att den med sin experimentella och relativt smala profil kan rida på framgångsvågen som den bredare succéthrillern byggt upp. Även detta är ett slags thriller, men i helt annan bemärkelse än kidnappningsditot.

Gyllenhaal gör, som bilden vittnar om, dubbla roller som två till synes identiska karaktärer. I första hand följer vi hans lärarkaraktär, som undervisar i historia och i detta skede föreläser om diktaturer, kontroll och samhällsstrukturer. ”Allt är del av ett mönster” förklarar han, och det finns definitivt en mening med just det temat filmen igenom. Hans liv är tydligt utstakat: vakna, gå till universitetet, vara lärare, sluta, komma hem till sin fru (Mélanie Laurent), äta och lägga sig. En dag får han dock ett (luddigt) filmtips från en kollega och bestämmer sig för att hyra filmen i fråga. Oberörd av filmen i sig slås han snart av en svindlande insikt. Hade han precis sett sig själv?

I andra änden av denna skumma situation finner vi statisten som spelar dubbelgångaren (Gyllenhaal #2), en halvkänd skådespelare som bor med sin gravida fru (Sarah Gadon) och som reagerar med irritation när Gyllenhal #1 ringer honom. Men snart efter att ha avfärdat den förmodade stalkern läser han tecken i sin omgivning som tyder på att det faktiskt finns något här värt att utforska. Konfrontationen blir laddad, svårförstådd och i allra högsta grad mystisk.

En märklig men lättförståelig story än så länge, men vad som höjer filmen till ett välutsmyckat mysterium är dess återkommande symboliska inslag och surrealistiska passager. Spindlar i olika skalor, någon form av herrklubb med hemliga möten och en ständig känsla av identitetstvivel gör att förståelsen glider oss ur händerna – på ett njutbart sätt.

Det storslagna fotot med ett gult filter, som ibland för tankarna till Steven Soderbergh, tar fram det allra mäktigaste ur Torontos moderna skyskrapearkitektur, hotellkorridorer, enorma fönster och skuggor i dunkla lägenheter. Ett långsamt och lömskt soundtrack ger ytterligare thrill till den vackra mystiken. Atmosfären är svettig och på något sätt tom och domedagsaktig – det känns som att det inte finns några fler människor i staden. Gyllenhaal-karaktärernas nästan paralyserade jakt på sanningen för mina tankar till Christian Bales mindfuck-upplevelse i The Machinist.

Temat är inte unikt, vi har sett dubbelgångarproblematiken tidigare, men historien är otroligt väl skildrad och det med en personlig touch från Denis Villeneuve. Med subtila medel och små instick av förbryllande detaljer är Enemy en film som tål att funderas på en stund. Den klockrena duon Villeneuve/Gyllenhaal har haft ett suveränt år med både denna och Prisoners och peppen inför nästa kollaboration (som vi väl räknar med?) behöver vi inte ens tala om.