Veckoresumé #57

2014 är i rullning och så även ett flertal fordon i filmens värld. Zac Efron kör ut tidningar, David Lynch plågar sina karaktärer på vilsna motorvägar, Michael Douglas glider runt i limousine, danskar får sina bilnycklar stulna och tvingas stanna kvar på katastroffest, Joy Division åker på turnéer och Daniel Brühl har det hektiskt i Trabantens land. Hoppa in i bilen du med, så kör vi iväg!

LovelaceLOVELACE (2013)
3 stjärnor DYLPC

Linda Lovelace fick 1972 stjärnstatus efter att ha medverkat i den enormt framgångsrika porrfilmen Deep Throat, som blivit något av en pornografisk milstolpe. Lovelace berättar historien om Linda Boreman (som var hennes riktiga namn), hur hon drogs in i den på många sätt bedrövliga porrindustrin, hur hennes relation med produktionsledaren Chuck Traynor förändrade hennes liv och vilket mörker hon tvingades gå igenom innan hon lyckades vända sin livsbana igen. Filmen är ganska typiskt utformad som en 90 minuters biografi och täcker in många år på kort tid, vars grunddrag den lyckas förmedla fullt dugligt. Amanda Seyfried, som spelar Lovelace, var för mig på förhand ett orosmoment då jag tycker att hon har varit rakt dålig i det mesta jag sett med henne, men hon lyckades överraska positivt och gör här en rätt stark prestation. Övriga skådespelare inkluderar många bekanta namn, däribland Peter Sarsgaard, Sharon Stone och Robert Patrick, som alla gör det bra. Filmen har vissa svagare delar och lyfter aldrig till några högre höjder, den väger lite lätt, men förmedlar ändå en intressant berättelse. Den har i övrigt vissa kronologiska omordningar och perspektivsskiften, där man kontextualiserar samma sekvenser på olika sätt, vilket är ett ganska effektfullt grepp. En i stora drag informativ och väl utförd film som för upp en i många avseenden smutsig bransch på tapeten, vilket kan vara viktigt. Filmen i sig skakar man dock snabbt av sig.

High AnxietyHIGH ANXIETY (1977)
2 stjärnor DYLPC

Helt oplanerat blev Mel Brooks hyllning till Hitchcock min eftermiddagsunderhållning på julaftonen, efter att jag skapat kontrovers med en walkout som reaktion på när dvärgarna i Snövit började gapa och ha sig. Huvudvärken var ett faktum och efter en kort återhämtning hamnade jag alltså framför den thrillerparodiserande High Anxiety (med den för de flesta svenskar igenkännbara titeln Det våras för galningarna), som är full av referenser till Alfred Hitchcocks filmer, framförallt Vertigo men även filmer som The Birds och Psycho. Mel Brooks (manus, regi, produktion, huvudroll) spelar en doktor som anländer till The Psycho-Neurotic Institute for the Very, Very Nervous, där han ska ta över som chefsdoktor. Stället är föga förvånande fullt av märkliga individer och vanor, och snart sitter Dr. Thorndyke rejält i klistret, anklagad för mord (!), varpå han till slut tvingas konfrontera sin höjdskräck som den slutgiltiga utmaningen. High Anxiety blir, trots några fyndiga referenser och parodier, tyvärr en ganska utdragen historia där avstånden mellan skratten blir alltför stora. Vad gäller kamerauppställningar och dylikt är filmen relativt kreativ, men innehållsmässigt brister den i humorkvalité och ibland även skådespelarmässigt. Den har sina toppar, men dalarna är för djupa och för långa. Brooks ska i alla fall ha en eloge för ett tappert försök med vissa ljusglimtar, detsamma gäller en härlig Madeline Kahn i en växande biroll.

Ain't Them Bodies SaintsAIN’T THEM BODIES SAINTS (2013)
3 stjärnor DYLPC

David Lowery har ägnat större delen av sin karriär åt kortfilm och redigering (bland annat i Upstream Color – 2013 års nionde eller kanske till och med fjärde bästa film), men gör här med manus och regi sitt största språng mot att bli ett erkänt namn på filmskaparhimlen. Ett förälskat par ute på landsbygden i 70-talets Texas skiljs åt när Bob (Casey Affleck) fängslas efter en misslyckad skottlossning med polisen, varpå Ruth (Rooney Mara) på egen hand tvingas föda och ta hand om barnet de väntat. De brevväxlar med varandra under flera år och tror på en återförening, men en sådan ska visa sig komplicerad och svårframkallad, då Bob rymmer och efterlyses i byn där Ruth bor. Det är en klassisk story om hopplös kärlek, placerad i Badlands-miljöer och berättad med romantiska brevuppläsningar, fin musik och vackert foto – dock utan något som gör att filmen sticker ut från liknande historier. Den trevar runt i typiska spår ett bra tag innan den växlar upp en aning, och den blir aldrig något extraordinärt, men ändå tillräckligt bra för att klassas som just bra. Rooney Mara gör en bra roll och det gör väl egentligen Casey Affleck också, men känslan är att han måste börja variera sig i sina rollval. Hur många gånger har han inte gjort den här rollen – besvärad, hes, lite naiv och med en lätt sömnlös uppsyn – förut? Vidare skiner Ben Foster och Keith Carradine till i varsina biroller. Ain’t Them Bodies Saints är en film som – framförallt estetiskt – ändå gör en nyfiken på Lowerys fortsatta regikarriär, och kan man blunda för att man sett storyn hundra gånger förut finns här en rätt finstämd film att se.

Lost Highway

LOST HIGHWAY (1997)
3 stjärnor DYLPC

Veckans första riktigt stora frågetecken kommer naturligtvis från den svåre David Lynchs fascinerande tankebanor. Fred (Bill Pullman) traskar omkring i morgonrocken hemma i sitt hus där han bor med sin fru Renee (Patricia Arquette). Stämningen är märklig och skrämmande, som sig bör, och snart blir det ännu obehagligare när de hittar ett videoband med en upptagning filmad i deras hus, som visar hur Bill mördar Renee. Med tanke på handlingens konstanta Lynchighet bör jag stanna där för att inte skriva en hel uppsats, men kort kan sägas att den behandlar frågor kring identitet, verklighet och fantasi/(mar)drömmar, minne och skiftar fokus mellan olika karaktärer. Svartsjuka, mentala problem och personlighetstvivel är andra ämnen som kan läsas in, placerade i en värld av sex, våldsbrott, femme fatales, surrealism och noir-estetik. Den har även många metafilmiska kommentarer till mediet, kanske tydligast i nedanstående citat, där Fred beskriver varför han hatar kameror:

”I like to remember things my own way.”
”How I remembered them. Not necessarily the way they happened.”

Kameror och filmer av olika slag spelar en central roll, och de förvränger mycket riktigt händelser – i alla fall i relation till de minnen eller den förståelse vi (eller Bill) har för dem. Det kanske allra mest skrämmande inslaget är Robert Blakes isande Mystery Man, som hemsöker Bill och verkar ha gudalika, allseende, krafter. Scenen när de första gången möts, på en fest, är det som att Bill möter djävulen i egen hög person – där satt jag med uppspärrade ögon och försökte intala mig själv att jag hade läget under kontroll. Det hade jag inte – och det är en av de saker jag älskar med David Lynch. Samtidigt är hans verk otroligt svåra att betygsätta, och dessa ständiga stjärnor som ska delas ut här får här ses som placerade inom parantes. Upplevelsen är svår och flyter omkring åt olika håll och jag tror att det krävs ett antal tittar innan jag kan försöka greppa densamma. Avslutningsvis måste jag nämna den patenterat Lynchska, surrealistiska och svävande stämningen som finns även här. Angelo Badalamenti är med, mörka skräckinslag likaså, läskig ljussättning och sceneri och ett något annorlunda soundtrack med exempelvis Rammstein, Marilyn Manson, Lou Reed och inte minst David Bowies suveräna och som-handen-i-handsken-passande I’m Deranged. En film värld att se, som i princip alla Lynchs filmer, enbart för sitt kombinerade bild- och ljudspråk.

The PaperboyTHE PAPERBOY (2012)
3 stjärnor DYLPC

Mera konstigheter! Nu visserligen inte Lynchska sådana, men likväl en Florida-vistelse som spårar ur totalt. Ett svart före detta hembiträde (Macy Gray) återberättar ur sitt perspektiv om hennes tid hos familjen Jansen, där Jack (Zac Efron) bor med sin rätt slätstrukne pappa och hans rasistiska sambo i ett vanligt medelklasshus. Jack är frustrerad, dels för att hans ungdomliga liv mest står och stampar, dels på grund av något slags saknad av sin mamma och framförallt för att han träffar den äldre och attraktiva Charlotte (Nicole Kidman). Hon anländer i samma veva som den förlorade storebrodern, Ward Jansen (Matthew McConaughey), som ska göra journalistiskt grävande för att försöka få Charlottes egendomliga kärleksintresse Hillary (John Cusack) frikänd från death row. I detta projekt deltar även en svart man, Yardley (David Oyelowo), som säger sig vara engelsman och vars hudfärg skapar enorma barriärer i ett rasistiskt präglat sydstats-USA i slutet av 60-talet. Ingredienser som frigivningssatsningen, rasism, sex(uell frustration), homosexualitet, relationer och framförallt önskningar om sådana, en potentiell mördare och skumma träskmarker med en familj som det osar incest om ger en film som vill berätta mycket. Mestadels är den ett drama, men den väver även in thrillerbitar. Det är på gott och ont en galen film som verkligen skiftar och rör om i grytan, men den tappar också i det faktum att slutprodukten känns något ofärdig. Jag hade gärna sett en mer utvecklad och förlängd film, för det finns så mycket spännande karaktärer och öden att ta del av. Ge dem tre timmar – varför inte? Jag är dock medveten om att det hade blivit svårt att sälja in. Lee Daniels har hur som helst hårt paketerat in allt i vakuumplast för att filmen ska bli så tight och fartfylld som möjligt, vilket den lyckas vara. Det finns stilmässiga grepp att lägga märke till, som en tidskänsla som känns naturlig, ett levande foto och en uttrycksfull klippning. I Efrons karaktär finns en lätt (notera lätt) The Graduate-vibb (observera att jag verkligen inte nyss jämförde Dustin Hoffman med Zac Efron). Träskutflykterna är lite (observera lite) Deliverance-skumma och faktum är att filmen tar ut sådana svängar i tonläge att jag vid ett par tillfällen mådde riktigt illa. Den är brutal, blodig och makaber och skildrar udda karaktärer med tragiska öden. Zac Efron bär upp filmen på fullt kompetent vis och jag tror att det finns en talang där som håller på att formas för att komma till uttryck – han imponerade på mig och verkar ha lämnat High School Musical-köret bakom sig. Med sig har han proffs som McConaughey och Kidman som sällan lämnar mig besviken, och en John Cusack som är bättre än vad han brukar vara. The Paperboy är sevärd och annorlunda – en film som vågar sticka ut. En stark trea!

Inland EmpireINLAND EMPIRE (2006)
3 stjärnor DYLPC

Jaha, här sitter jag och suckar. Inte för att detta är dåligt, men för att det är ett jäkla projekt att skriva några rader om en 180 minuter lång film av David Lynch – som dessutom kanske också är hans absolut konstigaste. Se på bilden till exempel. Ett obehagligt ljussatt rum där några kaniner går runt och samtalar stelt med varandra, ackompanjerat av en publik som skrattar vid helt oförståeligt valda tidpunkter. I huvudrollen vandrar Laura Dern runt som i en evighetsmardröm, i en story som har sin grund i att hon får ett skådespelarjobb i en film vars produktion har mystiska omständigheter där gränserna mellan filmens handling och verklighetens dito gradvis suddas ut. Även här finns alltså något slags passning till Hollywood och, återigen, kamerans makt. Tolkningar av filmen i helhet överlämnar jag till någon annan, för jag var minst lika förvirrad efter dessa tre timmar som efter Lost Highway. Frågan är om det ens finns någon förklaring att tillgå, då Lynch gjorde filmen utan manus och istället kom med nyskriven dialog varje dag under inspelningen. Laura Dern och Justin Theroux (hennes primäre motspelare) har uttalat sig om att de inte har någon aning om vad filmen handlar om. Det finns så många hopp i tid och rum, olika karaktärer och surrealistiska inslag att en redogörelse av allt som händer i filmen skulle kräva att jag förde en lista under hela filmen, som skulle bli av något slags jultomteönskelistelängd. Hur som helst finns även här skräckinslag som får hela kroppen att stelna, och det finns i princip inte en enda stund när man har grepp om vad som sker på riktigt och vad som är fantasi. Stilmässigt skiljer den sig mycket från mycket av Lynchs tidigare arbete (även om den också är mörk och stämningsfull), framförallt i att den är digitalt fotat med en relativt liten, handhållen kamera. Detta ger i första hand en ofta (ursäkta språket) skitful bild som ser ut att vara filmad av en amatör. Å andra sidan gör det oss medvetna om kamerans existens och man tänker hela tiden på att det vi ser utspela sig är skildrat genom en kameralins – ett genomgående tema i filmen som i viss mån knyter an till Lost Highway-tematiken. Även i i Mulholland Dr. går filminspelningsproblematiken att se. Inland Empire har beskrivits som både genial och en självparodi, och jag står någonstans mittemellan, i total förvirring.

Good Bye Lenin! 2GOOD BYE LENIN! (2003)
4 stjärnor DYLPC

En film jag visserligen tänkt se även annars, men efter att vår fantastiske, brittiske gatuguide i Berlin i somras rekommenderade den var det givet. Det tog i och för sig ett halvår för mig, men bättre sent än aldrig. Daniel Brühl (för den breda massan mest känd för Inglourious Basterds och Rush) spelar en ung man som i Östberlin 1989 är lika ovisst och spänt inställd till konflikten mellan öst och väst som alla andra. Han bor relativt spartanskt med sin mamma, sin syster och hennes barn. Pappan lämnade dem för Västtyskland 1978 och kom aldrig tillbaka, varpå mamman blev deprimerad och utvecklade ett starkt engagemang i den socialistiska rörelsen i öst. Alex (Brühl) deltar i en demonstration som går snett och blir bortförd av polisen framför sin mors ögon. Hon faller ihop i en hjärtattack och försätts i koma. Hon ska inte komma att vakna förrän efter murens fall, och efter doktorns råd om att hon absolut inte får utsättas för kraftiga intryck (vilket ett enat Tyskland definitivt bör klassas som) måste Alex & co skydda henne från nyheter och vetskap om de massiva förändringar som skett, vari den huvudsakliga handlingen ligger. Good Bye Lenin! är en välskriven och påhittig film som både underhåller, berör och undervisar. De betongtyska scenerierna och den ständigt närvarande historiska kontextualiseringen framhäver samhällsförändringarna som sker och hur dessa påverkar karaktärernas liv. Det är samtidigt en familjehistoria, efter omständigheterna en udda sådan, som behandlar olika sidor av svårigheten att hålla en familj enad och lycklig. Brühl bär filmen på lysande vis och Yann Tiersen (mannen bakom Amélie-soundtracket) sätter tårframkallande vackra toner på berättelsen. Ett geni, helt klart, som verkligen förgyller hela filmen. För mig är detta i första hand ett allvarligt drama, men visst finns vissa komiska inslag, och det är en kreativ och livfull film. Jag personligen lämnar ofta sådana filmer med en ganska tung men fin känsla, så även här. Fyra av fem Spreewaldgurkor!

Wall StreetWALL STREET (1987)
3 stjärnor DYLPC

Snart är det dags att hugga in på Scorseses senaste skapelse, och vad kan som uppladdning passa bättre än Oliver Stones klassiska börsmäklarhistoria från 80-talet? Bud Fox (Charlie Sheen) är en nybörjare på Wall Street med stora drömmar. Han har det kämpigt med affärerna, men snart ska hans liv få sig en skjuts, när han träffar mästaren, legenden, fullblodsproffset Gordon Gekko (Michael Douglas). Han kan marknaden utan och innan. Det är en typ av karaktär som återfinns i många liknande filmer, den där sjukligt framgångsrike bossen som sällan har rent mjöl i påsen och predikar om att allt som räknas är pengar och framgång, medan allt annat är underordnat.

”Greed is good!”

Douglas har enorm pondus och levererar en frejdig och respektingivande prestation. Sheen gör en av sina bättre prestationer, men är aldrig särskilt mycket mer än godkänd. Storyn bäddar in etiska och moraliska frågeställningar där personer alltid kommer att hamna i kläm, mest tydligt när Buds pappa (roligt nog spelad av Martin Sheen) och flygbolaget han jobbar på blandas in i en affär med olika bud om vad som ska ske. Krocken mellan lantlig och hederlig knegare och urban storfräsare är tydlig, och budskapet om att Wall Street-klimatet sätter människors liv ur balans likaså. Wall Street är en snygg, tight och angenämt engagerande film som underhåller och ger en, för sin tid, spännande bild av New Yorks yuppiekultur på 80-talet. Tiden har visserligen börjat trippa i från den så smått, men den förblir en stilbildare. Storyn i sig är i dagsläget inget nyskapande. Kanske var den det då, men nu är den ganska förutsägbar och bekant, utan att det för den delen blir ett stort problem. Andra halvan är stark och en fjärde stjärna är nära att trilla in.

ControlCONTROL (2007)
4 stjärnor DYLPC

Fotografen och The American-regissören Anton Corbijn har länge arbetat med musikvideor till band som Depeche Mode och U2, samt fotograferat bland annat just Joy Division, som Control handlar om. 2007 gjorde han den svartvita biografin om Ian Curtis, frontman i det brittiska rock-/punkbandet, vilket var aktivt under andra halvan av 70-talet. Jag hade innan jag såg filmen ingen särskild relation till Joy Division, men efteråt har jag omfamnat musiken med en klar känsla av bekantskap. Den problematiske Curtis, spelad av Sam Riley (On the Road), växte upp i Macclesfield där han utvecklade poetiska talanger, fattade intresse för litteratur och musik och gifte sig redan vid 19 års ålder – ett beslut som senare skulle visa sig förhastat. Han hamnade i ett band, vilka skulle bli Joy Division, och blev dess sångare, varpå de blev alltmer framgångsrika. Men Curtis var inte äldre än 23 när han fann sina personliga, relationsmässiga och konstnärliga tvivel övermäktiga, och hängde sig 1980 i sitt hem. Control är lågmäld, relativt långsam och stillsamt berättad och har skalats ner till vad som känns som ett gråskaligt fotografi som rör sig till tystnaden och musiken. Jag hade till en början svårt att identifiera mig med Curtis fullt ut och höll en viss distans. Denna distans går emellertid helt i linje med den alienation och isolation som Curtis ska ha upplevt under sin i mångt och mycket plågade tillvaro. Det dröjer således ett tag innan filmen verkligen blir drabbande, men lagom till eftertexterna sitter jag i full gråt, ordlös över Ian Curtis tragiska berättelse. Sam Riley gör ett oerhört skickligt porträtt som fångar Curtis tomma och smått livlösa, patenterade danssätt och det mörka moln som ständigt överskuggar honom. Övriga skådespelare backar upp honom fint, med Samantha Morton som mest nämnvärd. Corbijns svartvita foto är av yppersta klass och låter ögonen njuta av delikata bildrutor. Joy Divisions musik har släppts in i det svartvita landskapet och verkligen matchats, vilket skapat en film som tagit mig in i deras diskografi och fått mig att fastna för flera suveräna spår. En grått, enkelt och nedtonat vacker film som stannar kvar.

FestenFESTEN (1998)
4 stjärnor DYLPC

Den första filmen ur den danska avant-garde-rörelsen Dogme 95, som under slutet av 90-talet ville förändra filmproduktionens syfte och metod genom ett antal regler som de (med Lars von Trier och Thomas Vinterberg i spetsen) menade skulle följas för att filmen skulle renas från ytlighet, auteurism och specialeffekter, bland annat. Manifestet och ”kyskhetslöftena” finns att läsa här, en läsning jag rekommenderar då rörelsen har många intressanta, om än ibland svårgenomförliga, poänger. Festen är Thomas Vinterbergs (eller ja, han får ju inte krediteras som regissör) film om den 60-årige Helges födelsedagsfest på ett lantligt hotell dit familj och vänner anländer till vad som ska bli en sammankomst de sent ska glömma. Utan att spoila något sker, kort och gott, avslöjanden av mörka hemligheter som legat och samlat damm bakom familjens stängda dörrar, och hela festen blir en enda stor fars av söndermanglad stämning och den stackars toastmasterns patetiska försök att få tillställningen på fötter igen. Faktum är att detta är en av de mest genomgående engagerande filmer jag sett och som dessutom pendlar mellan att vara oerhört rolig – flera scener blir så absurda och hysteriska att man bara flabbar till – till att vara minst lika tragisk. Våld, alkohol, psykisk misär och hemska barndomsminnen som kommer upp till ytan är bara några av de problem som finns. Det mesta står egentligen bedrövligt till hos de stackars gästerna och familjemedlemmarna, som alla verkar plågas av någon undanträngd sorg, minnen eller begär. Ett brett karaktärsgalleri gör det svårt att, som i Jagten, investera sig helt i någon karaktär – tittaren blir mer som en neutral åskådare, mitt i kaoset. Manuset är briljant och ständigt intressant, skådespelarna (Ulrich Thomsen, Henning Moritzen, Thomas Bo Larsen, Paprika Steen m fl) spelar med enorm inlevelse och styrka och dogmastilen (frånvaro av extra ljussättning, handhållen kamera, ingen musik mm) ger stor realism. En till viss del gripande, men mest omskakande, film som på i princip alla plan imponerar stort och visar på en mycket intressant gren inom filmskapande. Vad gäller betyget är jag fortfarande osäker – fyra eller fem. En sjukt bra film.

Veckans topp 3

  1. Festen
  2. Control
  3. Good Bye Lenin!

TV-special: Twin Peaks

Vi vidgar våra vyer och ger oss i kast med en TV-serierecension! Först ut är David Lynchs och Mark Frosts av många älskade kultserie från början av 90-talet, som i kyliga tider som dessa får skogarna kring den lilla småstaden att te sig mörkare än någonsin…

Twin Peaks 1

4 stjärnor DYLPC

Det är lite svårt att veta var man ska börja när det gäller Twin Peaks. Det är nämligen en serie som har nästan allt, på gott och ont (mest gott). Drama, skräck, komedi, mysterier, drömmar, fantasier, romantik, mord, kluvna personligheter, hemligheter, en ständigt närvarande David Lynch-koefficient, tibetansk spiritualitet, donuts, kaffe, en i gåtor talande jätte, ugglor, körsbärspajer, en dansande dvärg som pratar baklänges, en sheriff som heter Harry S. Truman, bedrägerier, timmerstugor, kärlek, dimmiga skogar, ödsliga rödljuskorsningar, ett vattenfall och en oförutsägbarhet som gör att man inte känner till någon karaktärs alla sidor. Det där var bara en lätt skrapning på ytan av vad som presenteras under seriens gång.

Så, var tar vi vid? Allt börjar med att en ung kvinnas lik flyter i land i en vit plastsäck. Stackars polisen Andy, den genomsnälle men lite smådumme Andy, börjar genast gråta vid åsynen. Sheriff Truman, ärligheten och hederligheten personifierad, identifierar kroppen som high school-eleven Laura Palmers. Pete Martell, som bor vid stranden och är den som gör fyndet när han är ute och fiskar, konstaterar:

”She’s deead. Wraepped in plaestic.”

In kallas, för den fortsatta utredningen, FBI-agenten Dale Cooper (Kyle MacLachlan), som ska komma att bli seriens huvudkaraktär. Han är briljant på alla sätt och vis med ett skärpt sinne som är oväntat öppet för improvisation och accepterande av drömupplevelser som användbart utredningsmaterial. Han är oerhört trevlig mot de personer från den lilla stadens befolkning (51 201 invånare) han träffar. Han läser in små meddelanden i en liten röstinspelare, adresserade den för oss okända ”Diane”, vilka handlar om i princip allt som sker under resans gång, från uppdateringar kring polisarbetet till bedömningar av hotellservice och kaffekvalité. Han blir snabbt förälskad i naturen och människorna i det charmiga lilla amerikanska samhället strax nedanför Kanadas gräns.

En förklaring av den följande händelseutvecklingen är något vansklig att åstadkomma, dels på grund av ett stort karaktärsgalleri och många parallella historier, dels på grund av ett stort värde i att inte veta för mycket. Sammanfattningsvis kan hur som haver sägas att mordet misstänks ha koppling till ett annat fall, samt att detaljer en efter en vittnar om ett fall som är större och mer avancerat än vad det först verkar. Fler och fler fingrar blandar sig i leken, eller visar sig ha varit inblandade sedan länge, och mitt i nätet av mysterier och lösa trådar står våra primära protagonister, lagens män, Cooper och Truman, inför ett svårt uppdrag.

Jag vill mycket gärna snabbt presentera de viktigaste av alla underbara karaktärer som figurerar i den lilla stadens täta men alltmer konfliktdrabbade samhälle. Sheriff Truman (Michael Ontkean) har redan nämnts, ordnings- och trygghetsfaktor número uno på Twin Peaks polisstation. I sitt lilla men familjära team har han den känslige, lite tröge, jättesnälle Andy (Harry Goaz), den tystlåtne och långhårige indianättlingen Hawk (Michael Horse), den gulligt orutinerade men lojala receptionisten Lucy (Kimmy Robertson) och såklart Agent Cooper (MacLachlan), kanske världens mest sympatiske och genombegåvade karaktär. Ibland tittar FBI-chefen Gordon Cole in, spelad av David Lynch i egen hög person. Han är nästan döv och ropar ut allt han säger. Det är väldigt roligt.

Familjen Palmer upplever naturligtvis en stor kris. Mamman (Grace Zabriskie) brakar samman och börjar få märkliga syner. Pappan, Leland Palmer, en av de mest intressanta karaktärerna i serien, reagerar på ett udda sätt genom att först vara helt nedslagen men en dag vakna upp med grått hår och ägna större delen av sin tid åt att gå runt och dansa och sjunga. Ray Wise är helt jäkla fantastisk i den rollen. Leland är advokat och rådgivare till Ben Horne (Richard Beymer), ägare av The Great Northern Hotel, en viktig plats genom hela serien (där Cooper hyr sitt rum). Ben är en till synes osympatisk affärsman som röker en rejäl cigarr. Han har dock också sina vändningar och spårar ur på ett mycket underhållande sätt en bit in i serien. Hans luriga och snokande dotter, Audrey (Sherilyn Fenn), ställer till med en del problem och är lite för nyfiken för sitt eget bästa. Hon går i samma klass som Donna Hayward (Lara Flynn Boyle), Laura Palmers bästa vän, som tillsammans med den motorcykelåkande James Hurley (James Marshall) försöker utreda det mystiska mordet på egen hand parallellt med den officiella utredningen, med blandade resultat. Lauras nästan identiska kusin, Madeleine (Sheryl Lee) hjälper också till ett tag. Åh, så kär jag är i Donna Hayward förresten.

En annan central grupp karaktärer är familjen Packard/Martell (Jack Nance, Piper Laurie, Joan Chen), som äger sågverket som syns i den vackra och behagliga vinjetten. Där finns några påsar innehållandes inte helt rent mjöl. Andra viktiga karaktärer är ex-militären Major Briggs (Don S. Davis), som sysslat med hemlig UFO-bevakning i skogen, hans son, skollagskaptenen och rebellen Bobby Briggs (Dana Ashbrook), som är tillsammans med Shelly Johnson (Mädchen Amick) som jobbar hos Norma Jennings (Peggy Lipton) på Double-R Diner, stadens mötesplats där folk träffas över en kaffe och paj, men egentligen är tillsammans med den våldsamme truckern Leo Johnson (Eric Da Re). Haha, ja, ni hör ju hur snårigt det blir det här… För att hålla mig lite kort kan sägas att vi också stöter på en enögd och superstark kvinna som är besatt av gardinstänger, en kanadensisk droghandlare, en kvinna som alltid går runt med ett vedträ, en Hawaii-inspirerad doktor och psykolog med blåröda glasögon, en agorafobiker som inte kan gå utanför sitt hus, en snobbig herrklädesförsäljande britt som heter Dick, en jättegammal och överdrivet, nästan läskigt, glad rumsbetjänt och en enarmad man som säljer skor. I skådespelarväg görs inhopp, små som stora, av bekanta namn som Miguel Ferrer, Billy Zane, David Bowie, Kiefer Sutherland, Heather Graham och Michael Parks (med filmen Twin Peaks: Fire Walk with Me inräknad).

Nog med namedropping nu! Jag vill egentligen berätta om fler spännande figurer, men ibland får man lägga band på sig själv. Se serien istället, för så här bra är nämligen Twin Peaks:

Twin Peaks 2SÄSONG 1 (1990)
5 stjärnor DYLPC

Den åtta avsnitt långa första säsongen är helt fantastisk. Unikt, trollbindande och mästerligt serieskapande av Lynch, Frost och övriga inblandade. En TV-klassiker.

Twin Peaks 3SÄSONG 2 (1990-1991)
4 stjärnor DYLPC

Hela 22 avsnitt bjuder den uppföljande säsongen på, och dessvärre även en smått urspårande sidohistorieuppsättning. Svajigt emellanåt, men kärnan finns kvar och det faktum att man mellan avsnitten fortfarande går runt och längtar efter att få dyka in i Twin Peaks mystik igen gör att den når upp till en svag fyra.

Twin Peaks Fire Walk with MeTWIN PEAKS: FIRE WALK WITH ME (1992)
2 stjärnor DYLPC

Den 135 minuter långa filmen fungerar primärt som en prequel som utreder mer kring vad som föranledde mordet på Laura Palmer. Den har sina stunder men är en i stort sett ganska onödig film som inte tillför jättemycket. Observera att den inte ska ses innan man avverkat serien.

Det finns flera säregna drag hos Twin Peaks. Den nämnda mixen av ingredierande genrer och stämningar ger upphov till högkontrasterande tonskiften, vilka serien hanterar med bravur. En i ena stunden slapstick-aktig scen, kanske med Deputy Andy Brennan som fumlar runt med post-it-lappar över hela kroppen, kan på nolltid övergå i en gravallvarlig överläggning kring nästa steg i mordutredningen – och det blir aldrig någon kollision mellan de olika stämningarna. För detta har serieskaparna till stor del kompositören Angelo Badalamenti att tacka, då hans fantastiska soundtrack innehåller liknande övergångar mellan olika stämningspartier. Laura Palmer’s Theme växlar till exempel mellan sentimentala slingor och mörka, svarta, djupa basgångar av dova stråkar. Även jazz, slöa elgitarrer, knäppande fingrar och loungemusik återkommer i soundtracket.

Serien använder också, på ett kreativt sätt, klassiska genre- och TV-konventioner – delvis seriöst, delvis lätt parodiserande – likt det Lynch gör i Mulholland Dr. Här finns såpoperaaktig dialog och relationsmässigt drama, kanske framförallt mellan ungdomarna, som ackompanjeras av gråtande stråkar och pianoslingor. Här finns knarkhandlare med klassisk gangsterframtoning, en sheriff med khakikläder och cowboyhatt, typiska high school-ungdomar och inte minst en rad referenser till deckar- och polisserier. Detta blir i kombination med den typiska David Lynch-estetiken med drömmar, surrealistiska vanföreställningar och lekar med det övernaturliga både effektivt och unikt. På något sätt blir den enorma variationen både bekant och behaglig – serien blir som en egen liten värld med en alldeles särskild atmosfär, som man vid varje avsnitt går in i igen. Och jag älskar det.

David Lynch är så pass starkt kopplad till serien att man ofta talar om ”auteur-TV” i samband med Twin Peaks, det vill säga en serie som påtagligt präglas av en individuell skapare och, om man så vill, konstnär. Stilen är igenkännbar och Lynchs engagemang kanaliseras ut i bland annat manus, regi, casting och låttexter till musiken. Han hade dock sina dispyter med produktionsbolaget, bland annat gällande till vilken grad vissa detaljer i storyn skulle avslöjas eller förklaras, och den konstnärliga friheten når alltid en gräns när så pass mycket pengar investerats.

I slutet av serien finns några scener som är tekniskt och stilmässigt otroligt effektfulla. Ljusen slocknar och ersätts av hypersnabbt blinkande lampor, ungefär som kamerablixtar, vilka skapar en svårmanövrerad miljö där ansikten syns i millisekundsintervall och blickar möts inom samma tidsramar. Naturligtvis sker obehagliga händelser i detta ljusinferno. Dessa delar hör till de snyggaste och häftigaste i serien och är ett spektakulärt ess ur rockärmen signerat Lynch.

Vad gäller skådespelet svajar allt runt omkring ett så absurt manus och i en så märklig värld att allt kan verka logiskt. En nästan löjligt tårdrypande och melodramatisk scen kan passa in perfekt, trots att skådespelarna ger ifrån sig genuina Days of Our Lives-vibbar (nej, så illa är det inte). Men eftersom det funkar så gör det ingenting – det blir bra på något märkligt sätt. I princip alla skådespelare gör något kul och minnesvärt av sina roller, och därför ges ett positivt omdöme till nästan samtliga. Kyle MacLachlan är tilläggningsvis genialisk som Dale Cooper och förtjänar en extra omnämning.

Det mäktigaste av allt med Twin Peaks är också det mest svårbeskrivliga. I Badalamentis allra svartaste stunder, och när Lynch leker sina dödligaste lekar, lägger sig en dimma av mörker och mysterium över hela Twin Peaks. Tankar som ”wow, det finns något större här, något abstrakt, en okontrollerbar kraft som omfamnar allt som sker” förekommer, i alla fall i min hjärna. Och som Sherrif Truman formulerar det: det finns en ”närvaro” bland träden, som kan anta många olika former. Det låter märkligt och mumbo jumbo, men det finns något där som är så jäkla häftigt. Lynch är en gud vad gäller sådant.

”The owls are not what they seem.”

Oklarheter och lösa trådar är standard. Det och några svaga stunder får man försöka ha överseende med. Andra säsongens händelseupptrappning är lite av en cirkus där allt möjligt händer. Men det är underhållande, förbryllande och man vet aldrig när man kommer gapskratta och när man kommer förfäras av obehag. David Lynchs filmer är ofta förvirrande, och i samma anda avslutas hela serien med en cliffhanger av Guds nåde. Och visst fan ska man vara lite förvirrad!

Men nu får det vara nog. Någon gång ska jag återvända till Twin Peaks, för abstinensen har redan börjat komma krypandes. Jag tar med mig både mardrömslika bilder och supermysiga känslor från serien, i en lätt befängd blandning. Nu ska jag följa Coopers mycket visa råd tillika livsprincip om att man varje dag ska unna sig något litet extra, ett helt och hållet oplanerat infall av självbelöning. Oftast blir det en varm kopp kaffe för Coop, och han är en man som kan sitt kaffe.

”Black as midnight on a moonless night.”

Och det är också precis så jag ska ordna det för mig själv nu. Svart, mörkt och kraftfullt!