GIFF14: Dallas Buyers Club

GÖTEBORGS FILMFESTIVAL 2014

Dallas Buyers Club 2

4 stjärnor DYLPC

Dallas, 1985. Ron Woodroof är en bit över 30, arbetar som elektriker, hänger på strippklubbar, knullar, super och drar linor. Han lever i en machovärld av rodeoridande, homofobiska Texas-cowboys. När han, efter att ha kollapsat i sitt hus, får diagnosen AIDS – bögsjukdomen AIDS – och prognosen 30 dagar kvar att leva tvingas han konfrontera en dödlig sjukdom, ett byråkratiskt sjukvårdssystem, ett samhälle som vänt honom ryggen och sina egna värderingar.

Under 1980-talet testades bromsmedicinen AZT på AIDS-patienter. Woodroof ingick inte i testgruppen och tvingades muta till sig medicinen, vilken dock visade sig påverka hans tillstånd negativt, särskilt i kombination med hans tunga intag av kokain. Medicinen hade inte så goda effekter som man hoppats, men trots detta godkändes AZT som medicin för HIV-smittade. Woodroof påbörjade jakten på alternativa mediciner, vilka han importerande från bland annat Mexiko och sålde till AIDS-sjuka. Dessa var exempelvis helt ofarliga proteiner och vitaminer som dock var olagliga i USA. I och med att dessa behandlingsmetoder visade sig bättre än sjukhusens växte Woodroofs verksamhet och han startade Dallas Buyers Club, en förening där alla betalande medlemmar fick tillgång till de alternativa medicinerna. Samtidigt som han hjälpte många människor gick han en kamp mot lagen, läkemedelsindustrin och FDA (Food and Drug Administration).

Ron Woodroof porträtteras av en nedbantad och tanig Matthew McConaughey, vars fysiska transformering, likt Christian Bales i The Machinist, gör att han ser läskigt svag och sjuk ut. Den kroppsliga uppoffringen vittnar om hans ambition som skådespelare. Även hans karaktär är föränderlig och genomgår en stor utveckling som person under den svåra tiden som AIDS-sjuk. Från att ha tillhört gruppen Texas-homofober som avfärdar HIV som en åkomma exklusiv för gaysamhället tvingas han nu istället kämpa för en utsatt grupp som visserligen präglas av homosexuella men som inte går att kategorisera efter kön eller sexualitet – en uppfattning som idag är en självklarhet men som 1985 inte var det.

Även om filmen bygger på en sann historia finns vissa fiktiva inslag, eller filmiska förvrängningar (vilket inte alls är ovanligt), vilka i det här fallet inte alls stör utan snarare höjer filmen. Ett exempel är karaktären Rayon, en transsexuell man (som alltså betraktar sig själv som kvinna), briljant spelad av en pinnsmal Jared Leto, som Woodroof träffar på sjukhuset. Deras relation börjar kyligt men förbättras allteftersom och blir symbolisk för Woodroofs personliga utveckling och acceptans av andra sexualiteter än den heterosexuella. Hans fördomar utmanas och besegras en efter en och Rayon blir hans affärspartner. En annan viktig karaktär är doktorn Eve (Jennifer Garner) som jobbar på sjukhuset och som protesterar mot de medicinska bestämmelserna och för en svår kamp med sin anställning som insats. Garner hamnar lite i skuggan av McConaughey och Leto, vilket är synd men inte något större problem eftersom deras karaktärer är så pass starka och intressanta på egen hand.

McConaughey gör en riktig kraftansträngning och spränger upp sitt engagemang på bioduken. Woodroof är i många avseenden en skitstövel, men en charmig sådan med hjärtat på rätt ställe, och med McConaugheys underbara Texas-dialekt, ”up yours”-uppträdande, pondus, timing och sköna utstrålning blir han en minnesvärd karaktär. Jared Leto behandlar sin transvestitkaraktär med respekt och övertygelse och undviker att göra Rayon till en överflamboyant och överspelande parodi, ett potentiellt problem som setts i diverse filmer. Resultatet blir två äkta karaktärer, två mänskliga karaktärer, som det är lätt att bry sig om.

Dallas Buyers Club är en film där både berättelse och karaktärer engagerar. Den är tempofylld och underhållande, och samtidigt som den är mörk, tragisk och gripande finns många härliga, roliga och varma stunder. Två timmar flyger förbi och lämnar en engagerad och berörd.

Även om detta i många avseenden är en typisk Oscarsfilm som mycket riktigt blivit belönad med flera nomineringar undviker den manipulativa grepp som smörig musik, scener där det är uppenbart att vi ska gråta och övertydlighet. Regissör Jean-Marc Vallée låter istället karaktärerna föra den framåt och sparar de filmiska greppen till ställen där de tillför. Ett exempel är de tinnitustjut som effektivt används i samband med Woodroofs fysiska kollapser, som är ett symptom av hans sjukdom. Det är både snyggt och otäckt.

Dallas Buyers Club är en strålande bra film, värd sina nomineringar. Framförallt på skådespelarsidan håller jag mina tummar för att Matthew och Jared ska få en varsin guldgubbe. Bästa film? Av de jag sett (alla förutom American Hustle och Nebraska) – ja.

Annonser

2 tankar om “GIFF14: Dallas Buyers Club

  1. Ping: GIFF14: Alla betyg och recensioner | do you like phil collins?

  2. Ping: Topp 15: 2014 di Davelito | do you like phil collins?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s