Topp 15: 2017 di Davelito

Ett år man av många anledningar snabbt vill glömma är sedan ett par veckor till ända. Några minnesvärda undantag finns emellertid: nedan följer 2017 års bästa filmer.

GRAVE* (Frankrike, Belgien, Italien)

(En: Raw.) Den mest fascinerande skapelsen jag tog del av under året var Julia Ducournaus egendomliga coming-of-age-drama om två systrars bisarra upplevelser på en belgisk veterinärskola. De förfärande nollningsritualerna bleknar i jämförelse när den yngre systern Justine (Garance Marillier), som dittills varit vegetarian, utvecklar ett okontrollerbart gryende begär för kött. Justines tillvaro förändras drastiskt och fundamentalt och blir problematisk på en rad olika plan. Grave är en äcklande, kontroversiell och gripande historia tillika väl utfört, unikt filmhantverk med kapacitet att framkalla de allra märkligaste av mänskliga reaktioner. Jag undergick en omvälvande filmupplevelse av skräckblandad förtjusning (med betoning på förtjusning) vilken jag redogjorde för mer fördjupat i fullängdsrecensionen från Göteborgs filmfestival.

SLAVA* (Bulgarien, Grekland)

(En: Glory.) En fattig järnvägsarbetare påträffar en stor summa kontanter utspridda över rälsen och rapporterar, ärlig som han är, detta direkt till polisen. Så inleds denna mycket gripande berättelse om hur en utsatt, stammande, ensam person som bara vill göra rätt för sig ofrivilligt dras in i en korruptionshärva som förändrar hela hans livssituation till det värre. Det bulgariska transportministeriet vill prisa honom som hjälte för att styra undan uppmärksamheten från den egentliga frågan kring de smutsiga pengarna medan han själv bara vill bli lämnad ifred. Kollegerna på jobbet tycker att han är dum i huvudet för att han inte tog pengarna själv, polisen försöker sätta dit honom för att ha gjort just det och till råga på allt tappar transportministeriets PR-chef bort det för henne betydelselösa men för honom ovärderliga armbandsuret, en sovjetisk Slava, han ärvt av sin far. Slava är en oerhört upprörande och tragisk film om den vardagskorruption som inte handlar om stora företag som gör stora, smutsiga affärer utan som drabbar samhällets svagaste och mest utsatta människor – de som bara vill göra rätt för sig och leva ett hederligt liv. Kommentaren av de sydeuropeiska ekonomiernas förfall är av oneklig relevans och når ända in till kärnan av vad inflytelserika människors maktmissbruk och oärlighet resulterar i. En väl skriven, regisserad och spelad film i precis rätt tempo och med precis rätt avvägning mellan realistiskt drama och dramaturgisk spänning. En alltför förbisedd pärla från det alltför outforskade filmlandet Bulgarien.

CALL ME BY YOUR NAME (Italien, Frankrike, Brasilien, USA)

Ju längre tid som gått utan att jag skrivit klart den här listan, desto högre har Luca Guadagninos sommarromantiska drama om Elio och Oliver (aka Oliver och Elio) smugit sig upp igenom densamma. Det är en känsloladdad skapelse som egentligen bara fortsätter accelerera i styrka efter att eftertexterna ackompanjerade av ett sorgset ansikte släckts ner i biosalongen: jag tänker fortfarande på den och blir både varm och vemodig av att göra det. Ett fantastiskt litet paket fyllt av kärlek och glädje, saknad och sorg, ett insiktsfullt manus, regi och skådespeleri av högsta klass, idylliska lombardiska sommarlandskap för ögat och odödliga italodiscoguldkorn för örat. En film för livet. Fler upplevelseåtergivningsförsök finns att läsa i den längre recensionen av Call Me by Your Name.

KEDI* (Turkiet, USA)

En annan liten hyllning till livet är denna oemotståndliga dokumentär om Istanbuls gatukatter och deras varierande historier och livsstilar. Katter är fascinerande djur med stor integritet som lever efter sina egna villkor och omges av ett slags mystik, vilken genomsyrar filmskaparen Ceyda Toruns ansats i författandet av detta kärleksbrev till staden och dess invånare, såväl katter som människor. Karaktärsgalleriet är rikt och innefattar allt från konstnärer till fiskare och restaurangägare, med den gemensamma nämnaren att deras vägar någon gång korsats av en katts. En frusen liten unge som behöver tak över huvudet, en kaxig buse som vill skapa lite trubbel eller en hungrig kompis som bara vill ha en bit mat och lite sällskap – alla har de en egen historia att berätta. Personliga favoriter är Sari, ”The Hustler”, med den officiella beskrivningen ”doesn’t give a sh*t, steals, begs, forages, persistent”, Duman, ”The Gentleman” (”paws at the window when hungry, never begs or goes inside, demands proper delicatessen, dives in dumpsters”) och Aslan Parçasi, ”The Hunter” (”hunts rats, eats fish, loves a good scenic view, sleeps all day, hunts at night”). Kedi är en jättefin liten film som med mycket värme handlar nästan lika mycket om människans tillvaro på jorden som katternas, och hur de två vitt skilda varelserna kan mötas och hitta gemensamma sätt att hantera den.

MOONLIGHT* (USA)

Det känns alltid lite avslaget att snacka om filmer som vunnit Oscars för snart ett år sedan, men att Barry Jenkins Moonlight skulle vara avslagen är en otänkbar föreställning. Det mesta har visserligen redan skrivits, men bra filmer förtjänar att hyllas vidare oavsett vad som sagts tidigare. Moonlight utspelar sig under tre stadier av en pojkes/tonårings/mans uppväxt utanför Miami och behandlar allt från familj och skolgårdshierarkier till identitet och sexualitet i ett hårt samhällsklimat kantat av fördomar, brist på förståelse och maskulinitetsnormer som är både förvirrande och omöjliga att leva upp till för en afroamerikansk, utstött, homosexuell kille i ständig utveckling. Tre vackra och smärtsamma porträtt av en individ sammanlänkas till att måla en starkt drabbande bild av hur svårt och vilset det kan vara att växa upp, och detta görs med en filmisk verktygslåda rik på färger, kontraster och nyanser. Kort och gott en fantastisk film som förtjänat sitt prisregn. (Älskar också den mångbottnat symboliska slutscensreferensen till Les quatre cents coups.)

MOTHER! (USA)

Efter att ha sett Grave hade jag svårt att se hur något skulle kunna komma i närheten av samma nivå av vansinne. Sedan kom hösten och Darren Aronofsky med den, och han hade i en klassisk ”hold my beer”-aktion bestämt sig för att vrida upp alla reglage till max och ge biopubliken en omtumlande upplevelse utan motstycke. mother! börjar som en förhållandevis stillsam thriller om ett par i ett hus och slutar som en våldsam och grotesk undergångsskildring med bombastiska allegorier och bibelreferenser, och när man tror att ingenting kan gå mer åt helvete gör det det tio gånger till. En helt sinnessjuk film som inte liknar något annat jag sett och som är i det närmaste omöjlig att koka ner till en recension eller ett omdöme som gör upplevelsen rättvisa. Jennifer Lawrence gör sin karriärs mest krävande rollprestation och är bättre än någonsin, och Aronofsky befäster sin position som världens mest spännande filmskapare. (En längre recension finns att läsa här.)

GOOD TIME (USA)

En rimlig förväntning inför Good Time är att få lite skön spänning och bankrånarthriller. Och visst, det får man, men bröderna Josh och Benny Safdies kriminaldrama erbjuder långt mycket mer än så. Filmen handlar om den tämligen desperate Connie (Robert Pattinson) som rånar en bank i New York med sin mer eller mindre ofrivillige, förståndshandikappade bror Nick (Benny Safdie), varpå Nick efter en svettig jakt åker fast. Därefter går det mesta snett, fler och fler personer blir på dråpliga vis inblandade och det ena brottet leder till det andra. Mitt i allt befinner sig en frustrerad och medtagen men målmedveten Connie, porträtterad av en storspelande Robert Pattinson, i ett intensivt försök att få ut sin bror från fängelset i en nedåtgående spiral av tveksamma handlingar. Good Time är ett klockrent exempel på när visionärt filmskapande med klara idéer får genomföras fullt ut i precis lagom skala, med gedigen finansiering men utan att den så fina indiekänslan går förlorad. Storyn är ständigt oviss och engagerande, och det välskrivna manuset ger karaktärerna djup och gör spänningen mångbottnad. Den pulserande musiken av Oneohtrix Point Never kapslar läckert in den mörka, neontäta neo-noirkänslan. En tragedi, på sitt sätt, om vilsna individer utan riktning.

T2 TRAINSPOTTING (Storbritannien)

På tal om vilsna individer utan riktning. Danny Boyles uppföljare till sin egen milstolpe från 1996 är en fullkomligt värdig, måhända underskattad, sådan. Renton (Ewan McGregor), nu 46, återvänder till Edinburgh efter 20 år i Amsterdam, ren från heroinet men besvärad av äktenskaps- och jobbproblem. Där tar han upp kontakten med de gamla vännerna Spud, Simon och Begbie, alla med egna problem och trasiga relationer med Renton efter sveket för 20 år sedan. Återkomsten blir komplicerad och smärtsam och egentligen ett enda långt försök att övervinna olika former av självdestruktiva krafter hos var och en av individerna i det forna kompisgänget. Även om originalet serverades med en god dos svärta lägger den lite mer nedtonade, om än stundtals karakteristiskt Trainspotting-höga, uppföljaren klart mer vikt vid det smärtsamma och tragiska i återbesöket hos de nu mycket äldre och än mer trasiga huvudpersonerna. En tung och nostalgisk men färgstark film som pillar upp några sårskorpor och framkallar ett par tårar, med hjälp av skarpt skådespeleri och (givetvis) ett skönt soundtrack kombinerat med Boyles stilsäkra klippning. Ett praktexempel på en lyckad och värdig uppföljare.

ORPHELINE* (Frankrike)

(Sv: Fragment av en kvinna.) Skarpt skådespeleri återfinns också i detta originella och alltför förbisedda drama om fyra utdrag ur en kvinnas uppväxttid från barn till vuxen. Denna kvinna, som går under olika namn under de olika epokerna, spelas av Vega Cucytek (vid 6 års ålder), Solène Rigot (13 år), Adèle Exarchopoulos (20 år) och Adèle Haenel (27 år), och allt presenteras i omkastad kronologi, vilket gör att en viss uppmärksamhet och tankepussel krävs för att historiens fragment ska flätas samman. Ett liten flicka på landet som leker kurragömma blir strulig tonårsrebell, rymmer till Paris och börjar jobba på en travbana, blir indragen i en rånkupp involverande stora pengar och tvingas i vuxen ålder söka frihet från sitt förflutna för att kunna leva sitt liv som lärare, mor och fru. Orpheline är en ambitiös, intensiv och gripande film med lysande skådespeleri och innovativa berättargrepp. Haenel och Exarchopoulos är exceptionellt bra, och därtill gör Gemma Arterton en betydande, mycket fin, biroll. Arnaud des Pallières (manus och regi) är en filmskapare jag hoppas få se mer av.

JACKIE* (Chile, Frankrike, USA, Hongkong)

En inte förbisedd men möjligtvis underskattad film är Pablo Larraíns subtilt kraftfulla porträtt av Jackie Kennedy, med en utomordentligt skicklig Natalie Portman i huvudrollen. Den största styrkan i detta ganska nedtonade drama är just frånvaron av de bombastiska dramatiseringarna och brotten mot de sedvanliga riktlinjerna för hur en biografisk film ska utformas. Jackie skildrar visserligen delar av Kennedy Onassis liv, men gör det utifrån en klart begränsad tidsperiod och utan ambitionen att ge en fullfjädrad biografi. Istället gör Larraín en neddykning i första damens turbulenta dagar i samband med presidentens chockerande död 1963, och mycket av historien berättas genom de intervjuer hon gjorde med Life:s Theodore H. White (som Billy Crudups journalistkaraktär baseras på). Man skildrar den traumatiska chocken, sorgen och den vardagliga kampen dels för att hantera den personliga krisen och dels för att hantera familjen, barnen och faderns tillika presidentens fortsatta arv, och dramatiseringen framstår okonstlad och naturlig. Foto, kostym och scenografi möter musik (Mica Levi!), klippning och regi för att skapa ett ödesmättat stycke amerikansk tillika allmänmänsklig historia. Portman är helt magnifik.

DETROIT (USA)

En annan dramatisk historia från 60-talets USA är den om incidenten på Algiers Motel i Detroit 1967, när tre vita, klart rasistiskt agerande poliser under förkastliga former ”förhörde”, torterade och sköt tre svarta män, bara 17-19 år gamla, till döds i kulmen av de våldsamma upploppen mellan framförallt polis och afroamerikanska invånare i staden. Poliserna friades senare av domstol i en starkt kritiserad rättsprocess och händelsen fick stort symbolvärde i den mångåriga kampen för rättvisa och upprätthållandet av mänskliga rättigheter för alla amerikanska invånare. Kathryn Bigelows filmatisering av händelserna är en mycket otäck och upprörande sådan som kastar publiken mellan spänning och ångest till nivåer där händerna är alldeles skakiga av anspänning. Med stark realism, Bigelows som alltid stabila regi och skådespeleri av hög kvalité är Detroit definitivt värd en plats på listan och en sevärd skildring av (ännu) ett tragiskt kapitel ur den amerikanska historien. Tyvärr ett intäktsmässigt misslyckande (spelade bara in 22 av de 34 miljonerna dollar filmen kostade att göra) som förtjänade mycket bättre.

A GHOST STORY (USA)

David Lowerys spökhistoria är inte någon skräckfilm eller rysare utan ett djupt existentiellt drama om sorg och de såväl fysiska som själsliga komponenterna av det mänskliga varandet. Rooney Mara och Casey Affleck spelar ett ungt par som flyttar in i ett hus, vilket är utgångssituationen för filmens handling. När mannen hastigt dör i en bilolycka övergår berättelsen i att kretsa kring dels kvinnans kamp mot sorgen och tomheten, och dels mannens reinkarnation som lakanmunderat spöke. Den senare delhistorien spänner över flera generationer och tidsepoker och blir ett slags spökets odyssé genom ett till synes oändligt liv och en utforskning av en hopplös, kanske meningslös, tillvaro av ständigt sökande efter sin förlorade kärlek. A Ghost Story är en klart originell och minimalistiskt uppfinningsrik film som sår ett frö av ångest med kapacitet att växa till ett ofantligt uppslag av existentiella frågeställningar och en egentligen bottenlös tragik och svärta. Samtidigt är den oerhört fin, med ett vackert bildspråk och en ömsint berättarstil.

ZAGROS (Belgien)

Belgisk-kurdiske Sahim Omar Kalifas långfilmsdebut handlar om titelkaraktären Zagros, en fåraherde som bor fridfullt och lyckligt med sin fru (Havin), som väntar barn, och dotter i en liten bergsby i Kurdistan. Tumult uppstår när rykten börjar florera om att Havin ska ha haft en utomäktenskaplig affär med en köpman i byn, och situationen eskalerar raskt till att bli ohållbar. Zagros familj kräver att han bryter alla band med Havin, och hennes motståndskraft mot de hårda trakasserier hon får utstå börjar försvagas. Hon finner att den enda rimliga utvägen är att lämna landet och tar kontakt med en släkting i Bryssel, dit hon flyttar tillsammans med dottern. Kvar står en vilsen och förkrossad Zagros som slits mellan drömmen om det kurdiska landsbygdsparadiset å ena sidan och drömmen om kärleken och familjen å andra sidan. Zagros är ett utmärkt socialt drama om relationer, familj, släkt, tradition, patriarkala strukturer, heder och kulturer som kolliderar. Det är en film som på nyanserat vis lyfter många frågor om sociala regler och rättigheter, könsroller och friktionen mellan de konservativa krafterna och en värld i utveckling. Zagros är en både spännande och smärtsam tragedi som med oerhört starkt skådespeleri engagerar fullt ut och rakt igenom och lämnar publiken med en rad viktiga frågeställningar i huvudet. (En några rader längre text finns att läsa här.)

A CIAMBRA (Italien, Brasilien, Tyskland, Frankrike, Sverige, USA)

Italiens Oscarsbidrag utspelar sig i kalabriska Gioia Tauro på överdelen av stövelns tå, där huvudpersonen, 14-årige Pio, bor tillsammans med sin stora familj i ett litet romskt samhälle. Han befinner sig i brytpunkten mellan barndom och vuxenliv och driver mest runt med en grupp jämnåriga, röker litegrann, blir skälld på av sina föräldrar, dricker öl med sin äldre vän Ayiva från Burkina Faso och känner en viss dragenhet till sin storebror Cosimos eskalerande brottsliga bana. A Ciambra är den italiensk-amerikanske regissören Jonas Carpignanos uppföljare till den prisade Mediterranea och har en rollista till majoriteten bestående av verkliga invånare från området, vilket ger en stark känsla av autenticitet. Filmen fungerar både som närstuderande uppväxtsskildring och en berättelse om det splittrade Italien där (i det här fallet) italienare, romer och afrikaner lever i samma stad men i helt olika delar av samhället. Pio blir den sammanfogande massan som studsar fram och tillbaka mellan dessa grupper, utan att riktigt veta vart han kan, vill eller bör ta vägen. A Ciambra är en levande och pulserande film som håller ett gott tempo och levererar ett stabilt drama mot en spännande geografisk och kulturell bakgrund. I en högpresterande ensemble lyser Pio Amato och Koudous Seihon starkast. (Detta utdrags ursprungstext finns här.)

DUNKIRK (Storbritannien, Nederländerna, Frankrike, USA)

Christopher Nolans krigsdrama skildrar Operation Dynamo, då de allierade under sommaren 1940 skulle evakuera sina styrkor från den franska kuststaden Dunkerque undan nazisterna. Handlingen presenteras utifrån tre olika perspektiv och följer soldaterna på stranden, de krisinkallade civila båtarna och flygvapenstyrkornas kamp för att hålla de tyska bombplanen stången. Dunkirk är tekniskt sett ett oerhört imponerande filmhantverk, vilket knappast förvånar med tanke på regissören i fråga, och erbjuder välkoreograferade stridsscener fångade av Hoyte van Hoytemas suveräna filmfoto och tonsatta av Hans Zimmers raffinerade musik. Spänningen ger pulsen en egen liten resa, allt berättas med dämpad verbal interaktion och man förlitar sig mer till den ödesmättade stämningen som ligger som ett grått filter över hela filmen. Karaktärsgalleriet är visserligen något svagt, manuset saknar bitvis djup och dialogen är inget mästerverk, men filmens tveklösa styrkor gör ändå detta till Nolans bästa sedan The Prestige. En cool detalj är att man i princip aldrig får se några tyskar i bild – och då talar vi alltså om en film om andra världskriget.

Bubblare

20th Century Women*, Blade Runner 2049, Columbus, Get Out, Home*, Icarus, Le secret de la chambre noire*, Okja, Underverden, Wind River

Inte ens nära

Dark Night*, Personal Shopper*

Sammanfattningsvis känns det helt rimligt att konstatera att 2017 var ett mycket gott filmår, trots att jag missat ett dussin eller två eller hundra av intressanta titlar. Nämnas bör också återkomsten för Twin Peaks, men vad jag egentligen ska säga om den är oklart, då den kräver ett eget kapitel och en hjärnaktivitet av betydligt högre grad än vad jag just nu förmår. Det fanns delar jag gillade och delar jag inte gillade, men i helhet känner jag framförallt glädje över att nutidens TV-scen rymmer även de allra märkligaste och svårtillgängliga av projekt. Vad en liten person som jag tycker är egentligen oväsentligt.

Avslutningsvis vill jag inför fortsättningen av 2018 uppmana er alla att verkligen ta till er Michael Stuhlbargs ömma, varma, insiktsfulla och kärleksfulla monolog i Call Me by Your Name om hur ett liv och dess upplevelser kan berika en som person om man bara låter dem påverka en fullt ut och spela på alla strängar av känsloregistrets finstämda gitarr. Då blir melodin som renast, ärligast och vackrast.

Fotnot

Årtalsfrågan är alltid en huvudvärk i dessa sammanhang. Produktionsår? Premiärår? Internationellt sådant eller svenskt? Hur gör vi med direkt-till-DVD-filmer? Vilka filmer som bör räknas till 2017 och vilka som bör räknas till 2016 är en intrikat definitionsfråga, och som ni ser är våra listor inte helt konsekventa. Vi resonerar som så att vi i första hand går efter produktionsår, men att även filmer från tidigare år (2016 i huvudsak) som inte gått att se förrän 2017 kan inkluderas. Sådana filmer markeras med en asterisk (*). Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2017 eller som bara visats på festivaler under 2016. Detta inkonsekventa förhållningssätt stör mig något oerhört, men utan denna kompromiss hade jag tvingats stryka flera nämnvärda filmer från listan. Och det hade ju varit tråkigt.

Annonser

47 titlar att hålla reda på under 2014

Under det numera pågående året 2014 lär man, i vanlig ordning, konsumera en hel del film. Men vad ska man prioritera? Målet med nedanstående lista är att, likt Scotts lista, göra den frågan lite mer lättbesvarad. Premiärdatum för filmerna är i många fall inte bestämda, och filmproduktionen med alla sina led tenderar att ta oberäkneliga mängder tid. Det där är alltid lite oklart – flera av filmerna från förra årets lista har exempelvis fortfarande inte kommit ut. Men låt mig slänga in några titlar här (i bokstavsordning), så får vi helt enkelt se vad som händer med dem under året!

20,000 Days on Earth20,000 DAYS ON EARTH (Storbritannien)

Ett slags dramadokumentär om musikern och författaren Nick Cave som skildrar 24 fiktiva timmar av hans liv. Man följer hans konstnärliga process, utforskar vad som gör oss till de vi är och hyllar den ”transformativa kraften” i den kreativa själen. Som stort Nick Cave-fan ser jag mycket fram emot detta projekt, som just nu visas på Sundance.

AloftALOFT (USA/Spanien/Frankrike)

En film jag inte vet mycket om alls, mer än att den finfina rollistan rymmer Jennifer Connelly, Cillian Murphy och Mélanie Laurent. Det verkar vara snöigt, i Minnesota och norra Kanada, och storyn berättas i två olika tidsperioder och kretsar kring en mor (Connelly) och en son (Murphy) som tidigt skiljs åt och lever sina liv i olika riktningar. En journalist (Laurent) undersöker deras livsöden. Filmen regisseras av peruanskan Claudia Llosa och är lite av ett wildcard på listan – ingen superpepp, men kan bli bra.

BIRDMAN (USA)

Alejandro González Iñárritu är efter filmer/knytnävsslag som 21 GramsBiutifulAmores perros och Babel en av mina favoritregissörer. I år gör han en komedi (!) om en skådespelare som kämpar med en Broadway-pjäs och samtidigt tvingas hantera sig själv, sin familj, sin karriär och sitt ego. Detta med en blandad cast innehållandes Michael Keaton, Naomi Watts, Andrea Riseborough, Edward Norton, Amy Ryan, Emma Stone och Zach Galifianakis. Snyggt lär det bli, med tanke på att filmen fotas av Emmanuel Lubezki (Children of Men, The Tree of Life, To the Wonder, Gravity).

Blood TiesBLOOD TIES (USA/Frankrike)

Déjà vu? Var inte orolig, du är inte med i en ny Groundhog Day. Jag skrev nämligen om den här filmen redan i förra årets pepplista, men eftersom den fortfarande inte nått oss (förutsatt att vi inte är t ex serber eller norrmän, vilka fick se den på bio redan somras) känner jag att jag vill uppmärksamma den igen. Hade jag rangordnat denna lista hade den kanske legat allra högst upp. Låt mig citera mig själv (oh, dear): ”Guillaume Canet, regissören bakom bland annat Les petits mouchoirs (Små vita lögner) och Ne le dis à personne (Berätta inte för någon), har satt ihop ett gediget skådespelargäng till ett kriminaldrama i 70-talets New York. Två bröder på varsin sida om lagen ska göra upp på slagfältet Brooklyn, och vi kan se framemot en välspelad film med bland andra Marion Cotillard, Clive Owen, James Caan, Matthias Schoenaerts, Billy Crudup och Mila Kunis. Noterbart är att James Gray (Two LoversWe Own the Night) har varit med och skrivit manuset. Jag är svag för både 70-tal, New York, franskt, Cotillard, Owen och genren, så detta är utan tvekan en av de mest emotsedda filmerna under 2013 för min del.” Well, 2014 då. Och postern vill jag bara rama in, alternativt Marion Cotillards fantastiskt vackra karaktärsposter. Femstjärniga affischer.

BoyhoodBOYHOOD (USA)

Richard Linklater som skrivit och regisserat Before-trilogin, vilken jag sett de senaste dagarna och verkligen älskar, har gjort detsamma även här i en film som följer en pojkes uppväxt. Det smått otroliga med detta projekt är att filmen är inspelad under de elva år som den skildrar (2002-2013), från det att pojken i huvudrollen är sex år till det att han är 17-18. Hans föräldrar (Ethan Hawke och Patricia Arquette) är skilda och filmen utforskar relationen mellan dem och pojken under denna period. Kan bli fantastiskt och unikt.

The Class of 92THE CLASS OF ’92 (Storbritannien)

Dokumentär om en gyllene generation ur engelsk fotboll, bestående av Manchester United-spelarna David Beckham, Nicky Butt, Ryan Giggs, Gary och Phil Neville och Paul Scholes. Filmen tar vid 1992 och följer gruppen från FA Youth Cup fram till Champions League-triumfen 1999, med inslag av samhällskommentarer kring social och kulturell utveckling i landet. Förutom de nämnda spelarna ges intervjuer av legender som Zinedine Zidane och Eric Cantona, ungdomstränaren Eric Harrison, regissören Danny Boyle och före detta premiärministern Tony Blair.

Devil's KnotDEVIL’S KNOT (USA)

Ett verklighetsbaserat kriminaldrama/-thriller om ett fall som behandlats i dokumentärfilmsserien Paradise Lost (vilken jag inte sett men definitivt ska se). 1993 i West Memphis, Arkansas, mördades tre 8-åriga pojkar brutalt, varpå tre tonårspojkar – the West Memphis Three – misstänktes och genomgick rättegång. Devil’s Knot, regisserad av Atom Egoyan, återberättar historien och hur omgivningen hanterade den. I rollistan finns bland andra Reese Witherspoon, Alessandro Nivola, Colin Firth, Elias Koteas, Bruce Greenwood och Dane DeHaan. Det ser ut att bli mörkt, obehagligt och dramatiskt.

The DogTHE DOG (USA)

Al Pacinos porträttering av den minst sagt vilsne John Wojtowicz i Dog Day Afternoon är fantastisk och filmen i sig är utmärkt. The Dog är en dokumentär om Wojtowicz, mannen som alltså försökte råna en bank i Brooklyn för att finansiera sin manlige älskares könsoperation, en historia som ska bli intressant att få veta mer om. Hur den ligger till premiärmässigt (bio, VOD, DVD?) vet jag inte, mer än att den endast visats på festivaler i Toronto och New York.

Draft DayDRAFT DAY (USA)

Efter en snabbt kastad blick på postern, där en kostymklädd och fokuserad Kevin Costner står i något slags NFL-studio med en amerikansk fotboll i handen, känner jag bara att jag är redo. Bring it! Costner är General Manager för Cleveland Browns och kämpar för att få igenom en spelarvärvning genom att få välja först i draften. Costner backas upp av bl a Jennifer Garner, Sam Elliot, Tom Welling, Ellen Burstyn, Rosanna Arquette, Denis Leary och Frank Langella. Komedi-touchen (?) och regissör Ivan Reitman sätter jag vissa frågetecken för.

EVEREST (USA/Storbritannien)

Baltasar Kormákur (Contraband2 Guns) fortsätter sin internationella karriär med en äventyrsthriller om det disastruösa Mount Everest-bestigningsförsöket som efter en storm kostade åtta personer livet 1996. Bergsklättringstemat är alltid lockande med sitt erkännande av naturens och vädrets förrädiska makt, och för ytterligare pepp kan man kasta ett öga på vilka skådespelare som ska slicka snön längs bergsväggarna: Jake Gyllenhaal, Josh Brolin, Jason Clarke och John Hawkes. Killer cast!

(Ej att förväxla med den andra Everest, 2014, vilken numera heter The Summit och finns med längre ner på listan).

GentlemenGENTLEMEN (Sverige)

Efter fantastiska Call Girl är Mikael Marcimains kommande film något att verkligen se fram emot. Manuset är baserat på Klas Östergrens roman med samma namn från 1980 och handlar om en författare som flyttar in i en Stockholmslägenhet hos de gåtfulla bröderna Morgan – boxaren och pianisten Henry och den nedgångne filosofen och poeten Leo. Det verkar hända mycket skumma saker, bland annat spionage och hemliga vapenaffärer, i en värld av jazz, poesi och kärlek, paketerad i ett format med allt från thriller till drama och kärlekshistoria. Det ser mörkt, läckert och skrämmande ut.

Gone GirlGONE GIRL (USA)

Mörkt, läckert och skrämmande kan det nog bli även här – det brukar bli det när David Fincher står bakom kameran. Efter att Nick (Ben Affleck) och Amy (Rosamund Pike) varit gifta i fem år försvinner Amy spårlöst. Parets förhållande visar sig ha varit mer problematiskt än vad man trott och Nick misstänks som gärningsman. Ett mystiskt fall med grävande poliser för, om man kan sin Fincher, tankarna till Se7en och Zodiac – och bara det förklarar varför peppen är av hög grad.

The Grand Budapest HotelTHE GRAND BUDAPEST HOTEL (USA/Tyskland)

Wes Anderson? Pepp, såklart! I år placerar han sitt verk i mellankrigstiden på ett europeiskt hotell, där den legendariske portvakten M. Gustave (Ralph Fiennes) härjar runt. Hotellmiljöer kan i Andersons händer bli otroligt härligt (Hotel Chevalier!) och casten är helt sjuk. Och då menar jag verkligen helt sjuk: Fiennes, Saoirse Ronan, Léa Seydoux, Edward Norton, Jude Law, Bill Murray, Tilda Swinton, Owen Wilson, Adrien Brody, Willem Dafoe, Jason Schwartzman, Jeff Goldblum, Harvey Keitel, Tom Wilkinson, F. Murray Abraham, Bob Balaban…

HAPPY VALLEY (USA)

Den framgångsrike college football-tränaren Joe Paternos karriär överskuggas kraftigt av skandalen kring förekomsten av sexuella övergrepp inom hans tränarstab under 2000-talet. Snart ska hans liv, alltså hans liv och inte bara skandalen, bli film. Al Pacino och Brian De Palma teamar upp igen (de gjorde Scarface och Carlito’s Way tillsammans) och Pacino ska alltså spela Paterno. David McKenna (American History X) skriver manus medan den oerhört erfarne producenten Edward R. Pressman (American Psycho, Das Boot, Wall Street) producerar. Detta kan bli en intressant och kontroversiell film som jag ser mycket fram emot.

How to Make Love Like an EnglishmanHOW TO MAKE LOVE LIKE AN ENGLISHMAN (USA)

Min väldigt ensidiga kärlekshistoria med Jessica Alba är ständigt närvarande i mitt liv (tyvärr existerar den förmodligen inte alls i hennes). Jag lever i en flyktig övertygelse om att det någon gång ska bli hon och jag, vilken ofta byts ut i total hjärtesorg när realistiska tankar når min hjärna. Så länge får jag nöja mig med eskapistiskt filmtittande. Tyvärr medverkar hon mest i mediokra komedier, men undantag som Sin City och The Killer Inside Me finns, och förhoppningsvis kan även detta bli ett trevligt litet romcom-undantag. Storyn är centrerad kring Pierce Brosnans karaktär som är poesiprofessor på Cambridge och som lever i ”hedonistisk excess” och hamnar i något slags triangeldrama med Alba och Salma Hayek. Jag är tveksam, men försiktigt nyfiken. Brosnan är ju härlig.

THE HUMBLING (USA)

Philip Roths roman med samma namn är ett drama om relationen mellan en åldrande, suicidal skådespelare och en yngre kvinna på en gård i upstate New York. Al Pacino köpte loss rättigheterna till en filmatisering av boken redan 2009, och när den väl blir av är oklart. Vad som verkar mer eller mindre klart är att den ska regisseras av Barry Levinson, som gjort bland annat magiska Rain Man och den suveräna HBO-filmen You Don’t Know Jack från 2010 tillsammans med just Pacino. Buck Henry (The Graduate) skriver manus medan namn som Greta Gerwig, Kyra Sedgwick, Dianne Wiest och Charles Grodin ser ut att göra biroller.

IMAGINE (USA)

Mer Pacino åt folket! Cars– och Crazy, Stupid, Love.-författaren Dan Fogelman regidebuterar med en dramakomedi om en åldrande musiker som, efter att ha läst ett gammalt brev som skickats till honom från John Lennon och Yoko Ono, inspireras att leva sitt liv annorlunda och ta kontakt med sin biologiska son. Al Pacino backas upp av Jennifer Garner, Annette Bening, Bobby Cannavale, Josh Peck, Michael Caine och Christopher Plummer.

The Imitation GameTHE IMITATION GAME (USA)

Benedict Cumberbatch porträtterar den brittiske matematikern och logikern Alan Turing, som försökte knäcka krypteringskoder under andra världskriget. Hodejegerne-regissören Morten Tyldum regisserar denna biografiska dramathriller och i skådespelarväg ansluter Keira Knightley, Matthew Goode och Mark Strong. Ser lovande ut på pappret.

The ImmigrantTHE IMMIGRANT (USA)

Detta är också en film som var med redan förra året, men oh my lord – Joaquin Phoenix och Marion Cotillard! Och Jeremy Renner också som något slags bonusfigur. James Gray (manus och regi) har gjort det smått fantastiska relationsdramat Two Lovers (som det talas för lite om) och det riktigt stabila kriminaldramat We Own the Night, varav båda har Phoenix i huvudrollen. Filmen har hetat både Nightingale och Lowlife tidigare, men är nu alltså The Immigrant, utspelar sig på Manhattan och handlar om en polsk invandrarkvinna (Cotillard) som träffar den trevlige men lömske Bruno (Phoenix) som lurar henne till prostitution. Renner spelar Orlando the Magician som kanske har några ess i rockärmen och kan bli Ewas räddning.

INHERENT VICE (USA)

Joaquin Phoenix gjorde i The Master en av sina allra bästa roller under Paul Thomas Andersons ledning, och i år samarbetar de igen i en dramathriller om en droganvändande detektiv som undersöker fallet kring en försvunnen före detta flickvän i 70-talets Los Angeles. Vad PTA gjort vet ni väl, men att nämna There Will Be Blood, Magnolia och Boogie Nights kan ju aldrig skada. Reese Witherspoon, Josh Brolin, Owen Wilson och Benicio Del Toro finns med på tåget, vilket förhoppningsvis åker mot biografernas station under 2014.

JANE GOT A GUN (USA)

En film vars inspelning varit ett kaos, med stjärnor och regissörer som hoppat av, men som ser ut att bli klar till sommaren. Kvar i detta västern-action-drama finns Natalie Portman (det är hon som har en pistol), Ewan McGregor och Joel Edgerton, och regisserar gör Gavin O’Connor (Warrior). Handlingen involverar en kvinna, Jane, som tar hjälp av sin ex-pojkvän för att rädda sin nuvarande, laglöse, man från ett gäng som försöker döda honom.

JoeJOE (USA)

En film som hyllats från många håll och som dessutom har enorma likheter med Mud (enligt mig 2013 års bästa film). Regissör David Gordon Green och Mud:s regissör Jeff Nichols är goda vänner sedan länge och i upplägg påminner deras filmer mycket om varandra. Titelkaraktären Joe är, likt titelkaraktären Mud, en (före detta?) brottsling med ett mörkt förflutet som stöter på en pojke i de nedre tonåren och utvecklar en otippad vänskap med honom. Joe spelas av Nicolas Cage som, liksom Matthew McConaughey (Mud), varit stundtals utskälld och i behov av ett lyft. Pojken spelas – i båda filmerna – av den otroligt talangfulle Tye Sheridan. Joe är en timmerarbetare med alkoholproblem, ett gott hjärta och opålitligt temperament. Jag gillar Cage, och det ska bli riktigt spännande att se vad han kan göra med detta.

Magic in the MoonlightMAGIC IN THE MOONLIGHT (USA)

Woody Allen har de senaste åren gett oss både fantastiska filmer som Midnight in Paris och trötta historier som To Rome with Love. Nu senast kom han starkt tillbaka med den ovanligt mörka Blue Jasmine med en fantastisk Cate Blanchett. 2014 års film fylls av skådespelare som Colin Firth, Emma Stone, Marcia Gay Harden och Jacki Weaver och utspelar sig på franska rivieran under 20-talet. Handlingen kretsar kring något slags bedrägerihärva, involverar en besökande engelsman och lär innehålla sedvanligt Allenskt tilltrasslade situationer.

The Man from UNCLETHE MAN FROM U.N.C.L.E. (USA)

Den klassiska spionserien från mitten av 60-talet ska bli film, och bakom kameran står Guy Ritchie (vars Snatch. är rätt skön och vars Sherlock Holmes är ett riktigt misslyckande). Det har ryktats om Tom Cruise, men den castingen blev dessvärre inte av, utan vi får nöja oss med Henry Cavill (Man of Steel) och Armie Hammer (The Social Network, The Lone Ranger) som Napoleon Solo och Ilya Kuryakin. Utöver dem finns Hugh Grant, Alicia Vikander och kanske även David Beckham (!) med i biroller. Vi får hoppas att Ritchie kan förvalta kultseriens charm och glimt i ögat, för i så fall kan detta bli ett underhållande och skönt actionäventyr.

MANGLEHORN (USA)

Nämnde David Gordon Green (aktuell med Joe, ovan) gör ännu ett drama, denna gång med Texas som inspelningsplats och Al Pacino som huvudroll. Filmen handlar enligt uppgifter om en excentrisk man som tvingas möta konsekvenserna av ett kriminellt liv och en förlorad kärlek. Holly Hunter, Chris Messina och Spring Breakers-regissören Harmony Korine ansluter till en lite udda cast och ett intressant projekt.

Kill the MessengerKILL THE MESSENGER (USA)

Kriminal-drama-mysterie-thriller verkar vara benämningen för denna ”based on a true story”-film om en journalist som tog livet av sig efter att ha blivit utsatt för en smutskastningskampanj. Detta efter att han avslöjat CIA:s inblandning i vapenhandel med rebeller i Nicaragua samt kokainsmuggling i Kalifornien under 1990-talet. TV-serieerfarne regissören Michael Cuesta (Six Feet Under, Dexter, Homeland) har en diger rollista till sitt förfogande: Jeremy Renner, Mary Elizabeth Winstead, Michael Sheen, Barry Pepper, Michael K. Williams, Robert Patrick, Ray Liotta, Oliver Platt, Paz Vega, Andy García och Tim Blake Nelson. Nice!

The Monuments MenTHE MONUMENTS MEN (USA/Tyskland)

George Clooneys Oscarsdoftande men försenade film om en allierad pluton under andra världskriget vars uppdrag var att hitta och ”stjäla tillbaka” konstverk och andra kulturellt värdefulla saker från nazisterna, innan Hitler hade förstört dem. Action, historia, drama och komedi verkar vara mixens ingredienser och bredvid Clooney (regi, manus, produktion, huvudroll) framträder skådespelare som Matt Damon, Bill Murray, Cate Blanchett, John Goodman och Jean Dujardin. Som kuriosa kan nämnas att Clooneys pappa, Nick Clooney, gör ett inhopp som en äldre version av sin sons karaktär. Även om The Monuments Men verkar mindre allvarlig än t ex Good Night, and Good Luck. och The Ides of March (som är riktigt bra båda två) litar jag på att George lyckas göra något vasst av detta.

Noah 2NOAH (USA)

(Min favoritregissör) Darren Aronofskys kommande film är en påkostad filmatisering av den episka berättelsen om Noas ark med Russell Crowe i titelrollen. Även namn som Anthony Hopkins, Jennifer Connelly, Emma Watson, Ray Winstone, Nick Nolte och den obligatoriske Mark Margolis finns med på tåget, som ankommer till biografperrongen i början av april. Aronofsky regisserar, producerar och har skrivit manuset och har en stor budget till sitt förfogande. Det finns alltså många anledningar att vara hoppfull inför Noah, även om min pepp sjunkit under den senaste tiden. Min oro handlar väl mest om att det ska bli för stort, för matinéaktigt och kanske för mainstream för en så pass egen och personlig regissör som Aronofsky. Men förhoppningsvis är denna oro helt i onödan.

NymphomaniacNYMPHOMANIAC (Danmark/Tyskland/Frankrike/Belgien)

Även om jag har sett på tok för lite av Lars von Trier har man ju en känsla av hur vrickad den här filmen verkar vara. Bioversionen är fyra timmar lång (en 5,5-timmarsversion finns och dyker väl förhoppningsvis upp på DVD och blu-ray senare) och är en lång resa av sex, våld, erotik och poesi. Många bekanta skådespelare finns med: Charlotte Gainsbourg, Stellan Skarsgård, Shia LaBeouf, Christian Slater, Uma Thurman, Willem Dafoe, Connie Nielsen och Udo Kier. Underbara karaktärsposters dessutom. Jag är lite rädd, men definitivt nyfiken.

THE REACH (USA)

Michael Douglas spelar huvudrollen i en thriller som spelats in i New Mexico och som enligt uppgifter ska handla om en jägare (Douglas) som  tar hjälp av en guide som leder honom ut i öknen, där ett mord tar plats. En indiethriller som nog kan bli en riktigt angenäm bekantskap.

ROALD DAHL’S ESIO TROT (Storbritannien)

Om detta görs rätt kan det bli hur mysigt som helst. Från barnboken av Roald Dahl har Richard Curtis (Love ActuallyNotting Hill) och Paul Mayhew-Archer skrivit ett manus som ska bli TV-film för BBC under 2014. Huvudrollsmässigt är det så mysigt att man bara vill springa ut och krama en sköldpadda – Dustin Hoffman och Judi Dench. Mr. Hoppy (Dusty) är en gammal man som är hemligt förälskad i Ms. Silver (Judi) som bor i lägenheten under honom, men hon verkar mer intresserad av sin sköldpadda.

wilde salomeSALOMÉ OCH WILDE SALOMÉ (USA)

Ett hjärteprojekt för Al Pacino har under de senaste åren varit denna utforskning av Oscar Wilde och hans pjäs Salomé, en utforskning som lett till ett slags dokumentär, Wilde Salomé, och en mer renodlad filmad version av pjäsen, Salomé. Båda projekten regisseras av Pacino själv. Det förstnämnda innehåller både material från inspelningen av pjäsen som Pacino satte upp i Los Angeles 2006, där han spelar King Herod och en då relativt okänd Jessica Chastain spelar Salomé, och beskriver Pacinos försök att utforska, förstå och komma närmare Oscar Wilde som författare och person – ”an unusual, revealing and avant-garde journey into the light and heart of Oscar Wilde’s masterwork.” Den andra filmen, Salomé, är en film/teaterupptagning där Pacino försöker kombinera filmens språk med teaterns och framkalla en känsla av att se teater på film. Utgivningsdatum och -år, framförallt i Europa, är högst oklara, då Wilde Salomé färdigställdes redan 2011 och fortfarande inte har visats mer än i Venedig samma år och vid enstaka specialvisningar. Salomé är som jag förstår det planerad att släppas under 2014. Förhoppningsvis ges filmerna ut på DVD eller genom någon form av internetalternativ inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag är personligen otroligt peppad på att se dem och väldigt glad att Pacino inte bara fortsätter göra film utan även satsar på personligt motiverade och utmanande projekt.

Sin City A Dame to Kill for 1SIN CITY: A DAME TO KILL FOR (USA)

Ännu en film från förra årets lista som inte kommit ut. Hur många år vi har väntat på den här uppföljaren har jag tappat räkningen på för längesedan. Robert Rodriguez har återsamlat flera av den första filmens skådespelare, däribland Bruce Willis, Mickey Rourke, Jessica Alba, Rosario Dawson, Jaime King och Michael Madsen. Clive Owen har tyvärr fallit bort och ersatts av Josh Brolin (som inte alls är någon dålig ersättare). Tillkommer gör bl a Joseph Gordon-Levitt, Eva Green, Juno Temple och Ray Liotta. Sin City, som kom för åtta år sedan, var en sjukt cool och stilfull thriller, baserad på Frank Millers serietidningar med samma namn. Just serietidningsfilmer tenderar ofta att bli lite löjliga och ”over the top”, men Sin City träffade verkligen rätt och jag hoppas att A Dame to Kill For kan leva upp både till den första filmens klass och till den sköna titeln.

SLOW WEST (USA/Storbritannien)

En 17-årig pojke (Kodi Smit-McPhee) reser genom det amerikanska landskapet under 1800-talet för att söka efter kvinnan han älskar. Han får en följeslagare i den mystiske Silas (Michael Fassbender). Ben Mendelsohn gör en roll, Fassbender producerar och fullängdsdebutanten John Mclean regisserar. Inspelningen har redan startat och inspelningsplatser inkluderar Nya Zeeland, Colorado och Skottland. Slutligen kan vi konstatera att en västernthriller med Fassy inte låter helt fel.

STRETCH (USA)

Joe Carnahan (Narc, The Grey) gör komediaktig actionthriller där Patrick Wilson spelar en limousinechaufför som plockar upp en jobbig miljardär (Chris Pine), som gör tillvaron både farlig och spännande för chauffören. Jessica Alba, Brooklyn Decker, Ray Liotta, Ed Helms, James Badge Dale och David Hasselhoff (!) finns med i rollistan. Filmen har haft marknadsföringsproblem efter att Universal hoppat av och det återstår att se om den går upp på bio eller släpps via VOD. Jag själv är inte överdrivet peppad men försiktigt optimistisk.

THE SUMMIT (USA)

Efter vissa finansiella tveksamheter och konkurrensproblematik, i och med att Kormákurs Everest ser ut att bli klar först, verkar det som att Doug Liman (The Bourne Identity, Fair Game) ändå ska göra en andra Mount Everest-film under 2014. Fortsatta oklarheter kring inspelningsstart finns dock. The Summit utspelar sig under 20-talet och berättar om britten George Mallory, som försvann under ett försök att bestiga Mount Everest 1924 (hans eventuella framgång är fortfarande ett ämne för spekulation). Tom Hardy har varit aktuell för huvudrollen, men det har också ryktats om Benedict Cumberbatch. Vem av dem det än blir, eller om det blir någon helt annan, förblir projektet av intresse.

TranscendenceTRANSCENDENCE (USA/Storbritannien)

Christopher Nolans fotograf Wally Pfister bryter sig loss och regidebuterar med en sci-fi-thriller om en dödssjuk forskare som utvecklar en dator som ger honom enorm makt och gör honom ostoppbar, typ. Jag vet inte om det låter så jätteintressant egentligen, men ser man till skådisar finns anledning att ändå peppa lite lätt, plus att filmen lär bli ordentligt snygg visuellt. I huvudrollen står Johnny Depp, som är i behov av att gå tillbaka till mer seriösa roller (Donnie Brasco, What’s Eating Gilbert Grape t ex) efter maskeradroller som i The Lone Ranger, medan biroller intas av Kate Mara, Cillian Murphy, Morgan Freeman, Rebecca Hall m fl.

True Detective 1TRUE DETECTIVE (USA)

Att denna hittills fantastiska TV-serie är med på listan är knappast för att upplysa er om något ni inte kände till, utan snarare för att slå ett sista slag för att de som ännu inte gett sig in i den tar tag i sina liv och gör det. HBO och kvalité går ofta hand i hand, så definitivt även här. Matthew McConaughey är en av världens absolut bästa skådespelare just nu och utgör tillsammans med fullblodsproffset Woody Harrelson en oerhört intressant polisduo nere i de allra pissigaste och (o)härligaste Louisiana-områdena. Under åtta avsnitt ska vi följa deras jakt på en seriemördare, men framförallt deras personliga utveckling och livshistorier, vilka utvecklas gradvis genom ett intressant flashback-upplägg. Sin nombre-regissören Cary Fukunaga och manusförfattaren Nic Pizzolatto ansvarar för hela den första säsongen, vilket naturligtvis leder till en stor kontinuitet och säkerhet genom seriens upptrappning. De två första avsnitten har varit förstklassiga och intressanta på många sätt, eftersom serien känns både bekant i sina teman och upplägg, men också nyskapande vad gäller narrativ och TV- och produktionsmässig innovation. Fortsätter serien på samma nivå lär vi, när vi talar om den i retrospekt, benämna den som mästerlig och oförglömlig.

Under the SkinUNDER THE SKIN (Storbritannien)

En film som beskrivits som en erotisk sci-fi-thriller med Scarlett Johansson i huvudrollen. Den utspelar sig i Skottland, där en utomjording i mänsklig form (Johansson) förför ensamma, manliga liftare, vilka blir hennes byten (vilken som är den exakta betydelsen av ”byte” i detta fall vet jag inte riktigt). Den ska vara mardrömslik och svår, kanske även med en touch av David Lynch, och bara det gör mig oerhört peppad. Skottland, Johansson, sci-fi och thriller ökar den peppen och jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig.

WAYWARD PINES (USA)

Efter fiaskon som After Earth och förmodade sådana som The Last Airbender och Lady in the Water (vilka jag inte sett) är det lätt att glömma bort M. Night Shyamalans talang, vilken han visar prov på i filmer som Signs och Unbreakable. I år gör han en miniserie i tio delar för Fox med en uttalad Twin Peaks-vibe. Handlingen påminner mycket riktigt om David Lynchs och Mark Frosts kultserie: en Secret Service-agent får i uppdrag att åka till Wayward Pines, Idaho, för att undersöka fallet kring två agenter som försvunnit i området. Under vistelsen i småstaden tätnar mysteriet och han börjar oroa sig för sin egen säkerhet. Om ni läste min TV-special om Twin Peaks vet ni att jag älskar den serien, och med tanke på vilken stämning M. Night har visat sig kapabel att framkalla ser jag stora möjligheter för att detta ska kunna bli hans stora återkomst. Den spännande casten inkluderar bl a Matt Dillon, Melissa Leo, Terrence Howard, Juliette Lewis och Toby Jones. Den här bilden ger mig riktigt kalla (och underbara) kårar. Stor pepp!

We Gotta Get Out of This PlaceWE GOTTA GET OUT OF THIS PLACE (USA)

Ytterligare ett litet wildcard på listan, som jag egentligen inte vet så mycket om. Vad jag vet är att det är en småskalig produktion och att en av huvudrollerna spelas av Breathe In-bekanta Mackenzie Davis, som jag vill sätta ett stort utropstecken för. Hon påminner mycket om Laura Dern, vilket är en komplimang att glädjas över. Filmen handlar om några ungdomar i Texas som suckar över sin stillastående tillvaro i en liten bomullsfarmsstad och samtidigt blir indragna i en kriminell värld när en av dem råkar stjäla från fel man. Filmen är delvis inspelad i staden med det fantastiska namnet, Corpus Christi, Texas, och har en precis lika fantastisk, retrodoftande, poster. Bra kritik har den fått, och jag hoppas att även jag får dela ut sådan till den.

White Bird in a BlizzardWHITE BIRD IN A BLIZZARD (USA/Frankrike)

Av regissören Greg Arakis filmer (Mysterious Skin, The Doom Generation) har jag inte sett någonting, men det ska det bli ändring på. Flera av filmerna behandlar tonåringar och deras möten med sexualitet, droger och depression, vilket även denna verkar göra i viss mån. Shailene Woodley (The Descendants, The Spectacular Now) tar rollen som tonårsdotter vars mamma (Eva Green) försvinner och lämnar henne ensam i en kritisk uppväxtsfas. Drömmar ska vara centrala genom filmen, som verkar balansera mellan thriller- och dramagenren.

Untitled Lance Armstrong BiopicUNTITLED LANCE ARMSTRONG BIOPIC (USA/Storbritannien)

Någon utförlig handlingsbeskrivning är knappast nödvändig, då de flesta känner till Lance Armstrongs historia – hjälten och idrottsikonen som visade sig vara en dopad lögnare. Stephen Frears (The Queen, Philomena) gör alltså en biografisk film med Ben Foster som Armstrong samt bl a Dustin Hoffman och Guillaume Canet i biroller. Storyn bör göra sig bra i filmform (vilket den gjorde i dokumentären The Armstrong Lie), även om jag är något tveksam inför regissören.

Knight of CupsTERRENCE MALICK?

Frågorna är här fler än svaren – det går aldrig riktigt att veta vad den gode Malick kommer slänga fram på bordet och när han bestämmer sig för att göra det. Hans karriär verkar i alla fall vara i ett mycket intressant skede eftersom han under de senaste åren blivit oerhört mycket mer produktiv än vad han någonsin har varit. Hela tre filmer befinner sig just nu i post-production-fasen, en fas som dock verkar vara problematisk. Hans dokumentär Voyage of Time, som är något slags vidareutveckling på The Tree of Life:s skapelsesekvenser och handlar om universums födelse och död, har blivit anklagad för att vara något annat än vad producenterna blivit lovade när de gick in med stora pengar och är därför av osäker release-status. Hans ej än namngivna film (Untitled Terrence Malick Project) är en kärlekshistoria om besatthet och svek, placerad i Austin, Texas. Casten är helt sinnessjuk: Christian Bale, Michael Fassbender, Cate Blanchett, Ryan Gosling, Rooney Mara, Natalie Portman, Holly Hunter, Val Kilmer, Bérénice Marlohe, Benicio Del Toro, Clifton Collins Jr., osv. Hans Knight of Cups – ”a man, temptations, celebrity, and excess” – har även den en välfylld cast: Christian Bale, Cate Blanchett, Natalie Portman, Antonio Banderas, Jason Clarke, Imogen Poots, Joel Kinnaman, Teresa Palmer m fl. Sedan riskerar ju föstås alla att bli bortklippta. Malicks projekt är vi alltid peppade på.

Så, det var alltså 47 spännande titlar. Sedan finns det säkert 47 till som är precis lika intressanta. Jag vill även påminna om A Most Wanted Man, Foxcatcher och Interstellar, vilka Scott skrev om i sin pepplista. Förra året skrev jag även om Sean Penns två planerade regiföretag, Crazy for the Storm och The Comedian, som jag givetvis fortfarande är lika peppad på som då. Hur aktuella de är låter jag vara osagt, men vill ni läsa om vad det är för projekt hänvisar jag till min lista från förra året.

Nu har både ni och filmskaparna lite att jobba med. Make it work!

Veckoresumé #35

Pang på rödbetan! Back in action! Nu är vi tillbaka med en hel lista med filmer, för det mesta bra sådana dessutom. Trevlig läsning och kör i vind!

Hot Shots!HOT SHOTS! (1991)
4 stjärnor DYLPC

Den mycket ostiga kultfilmen Top Gun bjöd på många sätt in till parodi, vilket Airplane!-regissören och The Naked Gun-författaren Jim Abrahams tog vara på genom att ge oss denna sensationellt underhållande komedi. Flygarhjälten Tom Cruise är utbytt mot Charlie Sheen, vars emotionellt instabila karaktär Topper Harley kallas till ett topphemligt uppdrag som går ut på att försöka spränga Saddam Husseins kärnkraftverk. Uppdraget leds av den tankspridde och mentalt frånvarande amiralen ”Tug” Benson, underbart spelad av Lloyd Bridges. Man parodierar flera klassiska filmer och slänger in många slumpartade inslag, så som att Charlie Sheen blir Stålmannen och att en tandläkare snabbt ställer frågan ”Is it safe?”, en referens till Laurence Oliviers fasansfulle tandläkare i Marathon Man. Vidare steker Topper bacon på sin flickväns (Valeria Golino) mage, Tug bedömer ”enemies 12 o’clock” som en fin lunchpausmarginal på 25 minuter och man planerar hur amiralens bortflugna keps ska hämtas på tillbakaresan ute till havs. Vissa bitar skulle mycket väl kunna ha skrivits för Family Guy. Det är löjligt och ibland barnsligt, intelligensnivån är låg och slapstick-inslagen många – men det är också helt fantastiskt! Det är gapflabb på gapflabb och det finns inga gränser för hur mycket man kan skratta i de allra dummaste ögonblicken! En klart underskattad film som med sin genialiskt dumma humor gjort sig förtjänt av en helt självklar fyra i betyg!

Righteous KillRIGHTEOUS KILL (2008)
2 stjärnor DYLPC

Två av mina husgudar, Al Pacino och Robert De Niro, har tidigare synts tillsammans på duken i ett magiskt möte i Michael Manns grymma actionthriller Heat från 1995. Här återförenas de i en inte alls lika grym snutfilm med den svaga regissören Jon Avnet som dirigent. Ingen av dem når upp till någon mästernivå (vilken de båda visat gång på gång att de besitter), men ansvarig för detta är i första hand regissören och manusförfattaren, vilka inte lyckas göra dessa titaner rättvisa. 50 Cent gör en skurkroll – bara det sänder ut varningssignaler som kan få det stabilaste av stenblock att krackelera – och allt känns verkligen bara trött och halvdant. De Niro och Pacino är två gamla NYPD-veteraner som ska reda ut ett antal mord. Morden har en viss koppling till varandra som de försöker lista ut, och de blir båda mer och mer insyltade på ett eller annat sätt. Mer ska kanske inte sägas, för överraskande nog finns här en twist som i alla fall inte jag hade väntat mig. Den skänkte i alla fall en liten gnutta hopp till denna annars hopplösa film och gör tillsammans med det faktum att det alltid är trevligt att se De Niro och Pacino, oavsett filmens kvalité, att jag kan ge den en mycket snäll och svag tvåa.

DetachmentDETACHMENT (2011)
4 stjärnor DYLPC

Den fantastiske Adrien Brody spelar en lärarvikarie som kommer till en skola där allt är hopplöst. Eleverna har gett upp, lärarna har gett upp och skolan är nu mer av ett mentalt slagfält där alla trampar på sociala minor gång efter annan. Allt i den här filmen är svart – mörker och misär. Det är lätt att utifrån omslaget tro att filmen handlar om en lärare som ska organisera en stökig klass, men så är icke fallet. Den handlar om så mycket mer än så. Hur klyschigt det än låter så handlar den om livet, och allt vad det innebär. Den handlar om hur olika människor reagerar i och hanterar tuffa situationer – lärarvikarien (Brody), en minderårig prostituerad (Sami Gayle), en pillerbrukande lärare som spårat ur (James Caan), en känslomässigt tyngd och svårt deprimerad elev med stor kreativitet och vision (Betty Kaye) och diverse andra personer på skolan. American History X-regissören Tony Kaye har skapat en film med ett enormt djup, oändlig svärta och gripande berättelser och rolltolkningar. Adrien Brody håller i den röda tråden och visar vilken enorm förmåga han besitter, bland annat genom återkommande monologer där han berättar om sin tillvaro framför en kamera. I början kändes filmen något överdriven, allt var så maximalt uppskruvat negativt, men ju längre som går desto djupare in i tragiken förs man som tittare. Och till slut bara brister det och tårarna uppenbarar sig. Och låt dem komma! Det är det som är det vackra med film! Det är också ett kvitto på hur djupt Detachment berör och vilket strålande jobb Tony Kaye har gjort med densamma.

Fantastic Mr FoxFANTASTIC MR. FOX (2009)
5 stjärnor DYLPC

Ett magiskt mästerverk från Wes Anderson och hans animationsteam! En otroligt väldekorerad stop motion-film där varje bildruta är en konstnärlig skapelse som talar för sig själv. George Clooney hoppar in och gör rösten till Mr. Fox, denna fantastiska räv, med ett kriminellt förflutet men som nu skriver krönikor i en dagstidning. Han köper ett träd av mäklaren Badger (Bill Murray) där han flyttar in tillsammans med sin fru Felicity Fox (Meryl Streep) och sin son Ash (Jason Schwartzman). I området finns tre onda bönder, vars farmar Mr. Fox inte kan motstå att försöka råna. Hans mästerplan är dock inte helt vattentät och företaget får fatala konsekvenser som ska komma att påverka hela byn. Under resans gång får vi möta en massa underbara karaktärer: familjen Fox, naturligtvis, Mr. Fox atletiske brorson Kristofferson, den nervöse pungråttan tillika Mr. Fox sidekick Kylie, äppelcidervakten Rat (Willem Dafoe) som alltid ackompanjeras av västernmusik, skolans tränare i den svårförståeliga sporten whack-bat Skip (Owen Wilson), för att bara nämna några stycken ur den stora skaran av genomcharmiga filurer. Den ambitiösa stop motion-tekniken gör filmen levande och genomgående gullig, manuset är fyllt av Andersons klockrena humor och bara det faktum att små djur går runt och pratar som vilka personer som helst blir i det här fallet fantastiskt. Jag log mig igenom hela filmen och investerade hela min själ i de spännande och roliga äventyren – det var helt enkelt en perfekt upplevelse. Trots sin överhängande gullighet hanterar Fantastic Mr. Fox flera seriösa problem och, om man så vill, existensfilosofiska dilemman. Mr. Fox känner ett ansvar att ta hand om sin familj, samtidigt som han vill behålla sin äventyrliga sida. Mrs. Fox uttrycker sin frustration över att inte riktigt kunna lita på sin man och sonen Ash känner sig bortglömd och är avundsjuk på sin kusin Kristofferson, som i sin tur oroas över sin sjuke far. Kylie undrar vad hans roll i allt är och allt detta lägger egentligen grunden för budskapet att alla har något unikt som gör att han eller hon kan bidra på något sätt. Alla som har sett Rebel Without a Cause kan dessutom hålla utkik efter en klockren liten referens när Kylie blir förvirrad över paret Fox oenighet i en hetsig diskussion. Sammanfattningsvis är Fantastic Mr. Fox ett strålande mästerverk och en film som går direkt upp som en av mina favoriter. Ren filmmagi från Wes och gänget!

The TenTHE TEN (2007)
1 stjärna DYLPC

En komedi som i sin helhet inte alls håller måttet. Upplägget The Ten går ut på att framföra tio olika småhistorier (de får ungefär 5-10 minuter var), som på otroligt krystad väg binds samman av Bibelns tio budord. Varje segment ska alltså motsvara ”Du skall inte dräpa”, ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig” osv. Denna koppling ser jag som en nödlösning för att man på något sätt desperat försökt hitta en röd tråd. Det finns ett par delar som faktiskt är lite småroliga, t ex den där två grannar tävlar i vem som kan köpa flest datortomografer, vilket förstör deras liv. Vissa delar är dock bara usla, som när Winona Ryder blir kär i en docka och mellanpartierna där Paul Rudd utifrån ett värdelöst manus ska försöka skämta och samtidigt skapa en övergång mellan de olika historierna framför en mycket ful green screen. Som komedi faller filmen på att det går alldeles för lång tid mellan skratten. Den faller även på att manuset bitvis är fantasilöst, klyschigt, fördomsfullt och framförallt tråkigt. The Ten får inte godkänt.

The Hunt (Jagten) film stillJAGTEN (2012)
4 stjärnor DYLPC

(Sv: Jakten). Mads Mikkelsen vann pris för bästa skådespelare i Cannes, samtidigt som delar av publiken lämnade salongen mitt under pågående visning. Jagten är sannerligen en film som upprör, för vissa i positiv mening, för andra i negativ. Jag tillhör utan tvekan den positiva skaran. Handlingen utspelar sig i en småstad i Danmark där den 40-årige dagisläraren Lucas (Mikkelsen) är på god väg att få ordning på sitt liv igen efter att ha skiljt sig och hittat ett nytt jobb. Han är omtyckt bland både dagisbarnen och personalen och har goda relationer med sina vänner. Men en dag sipprar det där lilla ryktet ut som ska förändra hans liv för gott. En flicka på dagiset berättar för en annan lärare att hon har sett saker hon inte bör se och att Lucas är ansvarig för detta. Vi vet att Lucas inte har gjort något fel, men vem tror man på i första hand – en vuxen man eller ett oskyldigt barn? Det dröjer inte länge förrän uppgifterna sprider sig till föräldrar och vidare bland stadens invånare och Lucas tvingas stå ut med både det ena och det andra, och se dörr efter dörr stängas framför sina ögon. Han är inte välkommen längre och måste nu lägga om hela sin tillvaro. Det finns en känsla som driver den här filmen framåt – den spelar ett enda kort, ett kort som är jäkligt starkt. Frustration. Det är fruktansvärt att följa utvecklingen kring den oskyldige Lucas liv och den frustration, förtvivlan och ilska som väcks hos en som tittare för ständigt engagemanget upp till nya nivåer. Det är gripande, förbannat jobbigt, välspelat – Mads Mikkelsen är fenomenal – och vackert inramat med hjälp av foto, musik och höstmiljöer som förstärker upplevelsen. Man kan kanske ifrågasätta upptrappningens hiskeliga tempo (är det trovärdigt?), där folket genast vänder sig mot Lucas, men kanske är det så vi människor fungerar, enligt principen ”barn ljuger aldrig”. Sammanfattningsvis är Jagten är en frustrerande upplevelse som växer sig starkare och starkare, och en av 2012 års bästa filmer.

Big FishBIG FISH (2003)
3 stjärnor DYLPC

Sagoberättaren Tim Burton träffar inte alltid rätt, men Big Fish är en film som skiljer sig en hel del från hans mörkare, mer gotiska filmer som gärna kombinerar skräck och komedi. Big Fish kombinerar snarare drama och komedi i en stundtals varm och känslosam berättelse. Narrativet har utformats kring filmens teman, såsom fantasi, anekdoter och mytomani, och huvudkaraktären Edward Bloom (ej att förväxla med gastronomkungen i TV) tar oss med på resor genom tid och rum. Ewan McGregor gestaltar den yngre versionen av Ed, som träffar en jätte, jobbar på cirkus och förälskar sig, medan den äldre Ed, som mest ligger i sängen och berättar om gamla minnen, spelas av Albert Finney. Eds son William (Billy Crudup) har tröttnat på att inte veta vad han egentligen ska tro om sin pappa och hur mycket av det han berättar som egentligen är sant, så han försöker ta reda på mer om sin fars liv och sin egen historia. Han vill helt enkelt lära känna sin pappa på ålderns höst, vilket ger oss den fullspäckade och rikligt utsmyckade sammanfattningen av Edward Blooms till synes sensationella liv. Jag var till en början skeptisk – löjligt och inte särskilt trovärdigt var mina spontana tankar – men ju längre som gick av filmen desto mer involverad blir man och ju närmare man kommer kärnan av historien desto intressantare blir det. Slutet är också riktigt bra och rörande, vilket ger Big Fish en i slutändan fin trea i betyg.

Hot Shots! Part DeuxHOT SHOTS! PART DEUX (1993)
3 stjärnor DYLPC

Jahaja, då var det dags igen för Charlie Sheen att kallas in till ett topphemligt uppdrag, den här gången i Vietnam. Parodierna anspelar på bland annat Apocalypse Now och Platoon, med sedvanliga randomiserade inslag som en kort cameo av Martin Sheen som förbiåkandes på en båt passar på att berömma sin son för insatsen i Wall Street och vice versa. Filmens bodycount överstiger både RoboCop och Total Recall, och Hot Shots! Part Deux utnämner således sig själv till Bloodiest Movie Ever och ger oss återigen en underbart förvirrad Lloyd Bridges och Topper Harleys flamma Ramada (Valeria Golino), bland andra. Förutom ett antal stora skratt i dess roligaste situationer har dock filmen inte mycket nytt att komma med, och mer än en svag trea räcker det inte till för denna småljumna uppföljare.

Side EffectsSIDE EFFECTS (2013)
3 stjärnor DYLPC

Efter den svaga Magic Mike och bottennappet Haywire är Steven Soderbergh tillbaka med ett nytt thrilleraktigt drama på vilket förväntningarna var hyfsat högt ställda. De motsvarades rätt bra, då det ser ut som att Soderbergh är på väg tillbaka (det var ju inte så längesedan han gjorde den avsevärt mycket bättre Contagion). En ung, psykiskt sjuk kvinna (Rooney Mara) begår i samma veva som när hennes man (Channing Tatum) släpps från fängelset ett självmordsförsök. Hon tar hjälp av psykiatern Jon (Jude Law) som skriver ut ett antal nya mediciner till henne, av varierande experimentell karaktär. När något våldsamt och livsomvändande inträffar (som jag absolut inte kan avslöja) spelar tabletterna en huvudroll i ett mystiskt och oklart rättsdrama där hemligheterna nystas upp en efter en… Nu blev du nyfiken va? Ja, det är en spännande och småklurig intrig som spelas upp i en film som är bra på alla plan, men inte fantastisk någonstans. Det tenderar att bli lite slätstruket, även om intresset hela tiden finns där. Finns där gör även Soderberghs patenterade stil med skarpt foto, perfekt avskalad musik av Thomas Newman och en ihärdigt småkylig stämning. En ganska stark trea får Side Effects i betyg!

En tumme upp ska också delas ut, och det till Alicia, Mads och gänget i En kongelig affære (4/5) som Scott skrev om här. Scott skrev även positivt om Roman Coppolas A Glimpse Inside the Mind of Charles Swan III här, vilket naturligtvis är roligare att läsa än min något besvikna imaginära text om densamma (2/5). Ha nu en trevlig vecka och se mycket film!

Veckans topp 3

  1. Fantastic Mr. Fox
  2. Jagten
  3. Detachment

Scooter Awards for Proper Excellence in the Art of the Symbiosis Between Moving Pictures, Sound and Acting

Marion_Cotillard_Oscar_Award

Inatt samlas de största skådespelarna och regissörerna för att lyssna på den vise Seth MacFarlane leda Oscarsgalan in i vad som förhoppningsvis kan bli en lite mindre stel och traditionell tillställning än tidigare. Som en sann filmnörd har jag skrivit en lista där jag tippar vilka Oscarsjuryn kommer välja som vinnare bland de nominerade. Mina fördomar mot Oscarsjuryn luftas men förhoppningsvis besannas inte alla. Jag kommer även välja ut en nominerad i varje kategori som jag vill ska vinna samt i en tredje punkt välja helt fritt en film eller person från filmåret 2012 som jag hade önskat skulle vinna.

Det är med stor förväntan inför nattens gala som jag presenterar min egen imaginära gala Scooter Awards for Proper Excellence in the Art of the Symbiosis Between Moving Pictures, Sound and Acting.

Många av filmerna har vi skrivit om tidigare, så om du vill läsa mer om en särskild titel hittar du den bland taggarna vid slutet av artikeln. Listan över alla nominerade i de olika kategorierna hittar du här.

  1. Vilken film/person tror jag kommer vinna?
  2. Vilken film/person hoppas jag kommer vinna?
  3. Vilken film/person hade jag valt om jag fick välja helt fritt?

BEST PICTURE

  1. Daniel-Day-Lewis-in-Lincoln-2012-Movie-Image-3-600x397Lincoln. Oscarsjuryn älskar hyllningar av alla dess slag. Förra året vann The Artist som är en svartvit hyllning till hela Hollywood. Juryn är även svaga för hyllningar av historiska personer. Senast 2010 bevisades det då King’s Speech vann men även tidigare har det varit tydligt med den överskattade hyllningen av Shakespeare i Shakespeare in Love som vann 1999. Lincoln har stor chans att vinna på grund av flera faktorer, men de starkaste och mest vinstbringande är att Abraham Lincoln är en historisk amerikansk ikon och hjälte och att Steven Spielberg i juryns ögon är en av de bästa mainstream-regissörerna vi har. Abraham Lincoln var en otroligt viktig och lysande president från en historisk synvinkel men att en film om honom ska vinna bara för att den handlar om honom är löjligt. Att den dessutom regisseras av en man som på senare år har använt sentimentalt slisk som huvudverktyg för att berätta sina berättelser gör saken värre. Tråkig berättelse om en amerikansk hjälte + överskattad amerikansk superregissör = Bingo!
  2. Django Unchained. Quentin Tarantino är en man som går sin egen väg och väljer att göra filmer som är kontroversiella eller allmänt udda. Han blandar det med ultravåld, fantastiska utdragna dialoger och exceptionella karaktärer. Django Unchained är en typisk Tarantino-film som underhåller och… underhåller. Den gör egentligen inte så mycket mer, det finns inget djupare budskap som jag har hittat med filmen. Django utspelar sig i en extremt mörk del av världshistorien, något som de flesta regissörerna inte skulle kunna tänka sig göra en våldsam och humoristisk film om. Jag tycker att Tarantinos västernrulle förtjänar en Oscar för att den skiljer sig tematiskt och filmiskt från de andra nominerade och för att jag helt enkelt tycker att den är den bästa av dem.
  3. The Impossible. Jag har flera filmer jag skulle kunna sätta här, Rust and Bone och Moonrise Kingdom för att nämna några, om det inte hade varit för den emotionella tyngden som The Impossible inverkade på mig. En fullständig attack av känslor och gråt som fullkomligt överraskade mig. Jag förväntade mig inte mycket av denna spanska tsunamifilm. Min cyniska sida tänkte att det här kommer bara bli en stor sliskig sörja. Men ack så fel jag hade. Briljant skådespel och en tsunami av känslor gjorde att jag föll pladask. Ingen film från 2012 har varit lika svår att titta på och vänt upp och ner på mig som The Impossible och därför vill jag se den som vinnare av Bästa Film. Synd att den inte ens är nominerad.

ACTOR IN A LEADING ROLE

  1. lincoln-2012-still1Daniel Day-Lewis. En sann mästare som alltid lägger ner sin själ i en roll och alltid lyckas bli sin karaktär. Som jag redan har klargjort är Lincoln inte min favorit men det är Day-Lewis. Trots att filmen inte är något att hänga i julgranen tar Day- Lewis och förvandlar sig själv till Abraham Lincoln och trollbinder publiken. Självklart kommer Oscarsjuryn välja en av deras egna favoriter och särskilt eftersom han spelar en legendarisk president. Det finns en liten risk att de inte kommer ge ut den bara för anledningen att han vann 2008 för There Will Be Blood och det anses vara för nära inpå. Däremot är Day-Lewis känd för att inte vara den mest produktiva skådespelaren så att vänta på nästa troligtvis fantastiska roll han gör kanske blir en för lång stund att vänta. Kritikerna kommer att vakna till liv och klaga på juryn och ifrågasätta varför de inte gav han en till Oscar tidigare. Om det är något Oscarskommitén inte gillar är det kritik.
  2. Daniel Day-Lewis. Vad är det här? Jag håller med juryn, det trodde jag själv inte skulle hända. Daniel Day-Lewis förtjänar Oscarn, jag vill att han ska den!
  3. Ewan McGregor. Om jag däremot fick friheten att välja helt fritt från 2012 måste jag låta Daniel Day-Lewis träda ner från prispallen och låta en av mina stora favoriter Ewan McGregor få lite ära. Lysande skådis som har varit med i alla möjliga filmer av olika genrer. I år förtjänar han en Oscargubbe för sin hjärtskärande och tunga rollinsats i The Impossible. Han har glömts bort i all hype och snack om galan och dess nominerade. Hela tiden har jag ställt mig frågan: ”Var är Ewan?”.

ACTRESS IN A LEADING ROLE

  1. EmmanuelleRiva_1652274aEmmanuelle Riva. Här tror jag faktiskt att juryn kommer överraska och ge guldstatyetten till den äldsta kvinnliga nominerade någonsin. Det finns två stora anledningar till varför. Först och främst för att hon gör en väldigt bra och mänsklig rollprestation i Amour. Andra och näst främst…? Riva kommer vinna för att det blir än mer historiskt om hon också vinner och blir den äldsta någonsin att vinna.
  2. Naomi Watts. Det här var en väldigt jämn kategori. Naomi Watts gör kanske sin karriärs bästa roll i The Impossible men samtidigt glider den alltid briljanta Jennifer Lawrence in och spelar med en speciell scennärvaro som är svår att beskriva i Silver Linings Playbook. Watts blir dock mitt val eftersom hon överraskade mig med hennes intensiva och sorgsna rollprestation som fick mig till gråt ett flertal gånger. Men om Lawrence vinner är jag  också nöjd och man kan alltid hoppas på ett roligt tacktal då hon har en känsla för komisk tajming och inte alltid är så politiskt korrekt. Hon är sig själv helt enkelt.
  3. Marion Cotillard. Ge denna gudomliga kvinna alla Oscars! Marion Cotillard är en av mina kvinnliga favoriter eftersom hon är både vacker och ruggigt bra som skådespelerska. I Rust and Bone går hon utanför de konventionella ramarna och spelar en skadad kvinna på ett väldigt mänskligt och realistiskt sätt och skapar en otrolig personkemi med sin motspelare Matthias Schoenaerts. Cotillard har vunnit en Oscar tidigare och det var 2008 för sin roll som Edith Piaf i La vie en rose och det är på tiden igen. Just det, juryn ”glömde” henne. Oscarjuryns största miss i år!

ACTOR IN A SUPPORTING ROLE

  1. ArgoAlan Arkin. Oscarjuryn kommer ge Arkin priset inte för sin rollprestation som överhuvudtaget inte förtjänar en statyett (jag tror juryn håller med mig) utan för trogen tjänst. Arkin vann senast i denna kategori 2006 för Little Miss Sunshine och det är också hans enda vinst på Oscarsgalan. Därför tycker juryn att Arkin förtjänar en till eftersom han är gammal och har varit med väldigt länge. Punkt slut.
  2. Robert De Niro. Här var det också jämnt! Christoph Waltz och Philip Seymour Hoffman gjorde båda stort intryck på mig och skulle kunna vinna och jag skulle vara nöjd. De Niro gör den bästa rollinsatsen mellan dessa tre herrar enligt mig. Som en pedantisk tvångare med en omedveten humoristisk ton levererar De Niro stort i Silver Linings Playbook.
  3. Robert De Niro. Det blir De Niro även här. Han förtjänar verkligen att vinna och jag hittar ingen utanför de nominerade som kan matcha sig med hans rollprestation. Men om jag var tvungen att välja någon som inte är nominerad faller min uppmärksamhet på Michael Fassbender och hans roll som androiden David i Prometheus.

ACTRESS IN A SUPPORTING ROLE

  1. anne-hathaway-les-miserablesAnne Hathaway. Les Misérables är en plågsam musikal som har fått allt för mycket uppmärksamhet. Oscarsjuryn älskar filmen och har givit den hela åtta nomineringar. Självklart är Anne Hathaway nominerad för hon gapar och skriker mest i filmen.
  2. Amy Adams. I The Master är det vid första anblick Philip Seymour Hoffman som är mästaren men åsikterna kring det skiljer sig. Jag är av den åsikten att Amy Adams karaktär Peggy Dodd kanske är den sanna mästaren som styr och ställer. Adams spelar med auktoritet och bestämdhet och förtjänar Oscarstatyetten.
  3. Judi Dench. Dame Dench förtjänar en Oscar för sin roll som supertanten M i Skyfall. Med envishet, auktoritet och en mästare på att hålla i ordning världens bästa spionbyrå är M en fantastisk karaktär som spelas av en fantastisk Judi Dench. Ro hit gumman en Oscar vetja!

DIRECTING

  1. michael-hanekeMichael Haneke. Amour är en film som verkligen går hem bland jurymedlemmarna och Haneke likaså. Han har aldrig tidigare vunnit eller nominerats för en Oscar och det är väl på tiden nu. Haneke har gjort många respekterade och kontroversiella filmer men Amour hör till en av de mer stillsamma och accepterade.
  2. Ang Lee. En av mina favoriter är Ang Lee som har ett mästerligt CV med starka filmer med bland annat mästerverket The Ice Storm. Även om inte Life of Pi är en fantastik film så har den mycket positiva aspekter och Ang Lee är en av dem.
  3. Paul Thomas Anderson. Nominerad hela fem gånger på Oscarsgalan men har inte vunnit. På årets gala uteslöts han och får gå på galan utan någon chans att vinna. The Master är som PTA:s tidigare filmer extremt välregisserad och välgjord och han förtjänar verkligen en statyett.

WRITING – ORIGINAL SCREENPLAY

  1. zero-dark-thirty-2012-img05Zero Dark Thirty (Mark Boal). Information hämtad utifrån intervjuer med personer direkt involverade i jakten på Usama Bin Laden utgör det autentiska och realistiska manuset till Zero Dark Thirty. Skrivet av Mark Boal, en från början undersökande journalist gör att manuset undviker överdrivna dramatiska filmklyschor. Juryn kommer välja Boal för att han skriver om en viktig händelse i amerikansk militärhistoria som är aktuell. Det finns dock en liten risk att han inte får priset för att filmen har fått utså mycket kritik för hur trovärdig den egentligen är. Som jag nämnde tidigare tror jag inte Oscarkommitén välkommnar kritik.
  2. Moonrise Kingdom (Wes Anderson & Roman Coppola). Den färgglada och mysiga filmen Moonrise Kingdom backas starkt upp av ett lekfullt och kreativt manus skrivet av två härliga herrar, Wes och Roman. Moonrise Kingdom har endast fått en nominering i år och förtjänar åtminstone att vinna.
  3. Looper (Rian Johnson). Sci-fi är ofta innehållsrikt med komplexa idéer om spejsade teorier om avancerad teknologi och dylikt. Regissören och manusförfattaren Rian Johnson konstruerar i Looper en intrikat och spännande berättelse om tidsresor och telepatiska förmågor och lyckas samtidigt väva in välskrivna karaktärer och cool action.

WRITING – ADAPTED SCREENPLAY

  1. argoArgo (Chris Terrio). Som sagt gillar juryn filmer om amerikanska profiler och politik. Argo är ett sådant exempel och huvudkaraktären Tony Mendez som är baserad på den riktiga Tony Mendez som har skrivit boken som filmen är baserad på är en f.d amerikansk CIA-agent. Kan det bli mer passande? Argo och Chris Terrio kammar hem den här, inget snack om saken. Argo, fuck yourself!
  2. Beasts of the Southern Wild (Lucy Alibar & Benh Zeitlin). En fin indiefilm som spelades in med en small budget och okända skådespelare har ett välskrivet och djupgående manus som helt klart förtjänar en Oscar. Det skulle vara riktigt roligt att se Oscarsjuryn belöna en riktig indiefilm, det händer inte ofta.
  3. Lawless (Nick Cave). Spritlangarfilmen Lawless har ett manus som får en att verkligen känna sig som att man är i Franklin County med Bondurantbröderna. Tjocka dialekter, intressanta karaktärsdialoger och en känsla av att något kommer gå snett.

CINEMATOGRAPHY

  1. Life-of-Pi-Richard-ParkerLife of Pi (Claudio Miranda). 2012 års snyggaste och mest visuellt kompletta film kommer vinna. Med en fantastisk mix av starka färger och nytänkande kameravinklar ser varje bild ut som ett konstverk.
  2. Life of Pi (Claudio Miranda). Såklart blir Life of Pi mitt val i denna kategori eftersom det är ett visuellt mästerverk som trollband och förförde mig.
  3. The Master (Mihai Malaimare Jr.). Om jag kan välja fritt (som jag kan i detta fall) skulle The Master få mitt pris för bästa foto. Trots att jag har lovordat Life of Pi föredrar jag naturligt foto utan specialeffekter och modifierade bilder. I The Master har Malaimare Jr. skapat en samling konstverk som alla visar exceptionell klass. Varje bild är snygg och spännande med annorlunda kameravinklar och fina färger.

MUSIC – ORIGINAL SCORE

  1. life-of-pi-image03Life of Pi (Mychael Danna). Med ett Indieninfluerat soundtrack kommer Life of Pi och kompositören Mychael Danna vara Oscarjuryns vinnare. Lekfullt, mystiskt och vackert är Dannas levande soundtrack som passar utmärkt till filmens färgglada och äventyrliga aura.
  2. Skyfall (Thomas Newman). Pulserande, spännande och intensivt är Newmans agentsoundtrack som lyfter fram Bonds intrig och kamp mot storskurken Silva. En perfekt balans mellan lugnande stämmor och fartfyllda jaktstråk.
  3. The Dark Knight Rises (Hans Zimmer). Den mest överhypade filmen förra året visade sig I slutändan inte vara så fantastisk som alla fick den att framstå som. Men det var en sak som många förbisåg i all frenetisk hype och det var musiken. Den mästerliga Hans Zimmer pumpar på med pampig och effektfull musik med tunga slag och snabba stråkar. Snabbt, köttigt och episkt, The Dark Knight Rises soundtrack pressas ut från mina högtalare nästan varje dag och förgyller vardagen med spänning. Hans Zimmer förtjänar Oscarn för bästa originalmusik allra mest!

Här nedan följer kategorier som jag inte har full koll på och därför bjuder jag endast på mina gissningar, alltså vilken film som jag tror kommer vinna.

ANIMATED FEATURE FILM

  • ParaNorman

COSTUME DESIGN

  • Anna Karenina

DOCUMENTARY FEATURE

  • Searching for Sugar Man

DOCUMENTARY SHORT

  • Open Heart

FILM EDITING

  • Lincoln

FOREIGN LANGUAGE FILM

  • Amour

MAKEUP AND HAIRSTYLING

  • Les Misérables

MUSIC – ORIGINAL SONG

  • Skyfall

PRODUCTION DESIGN

  • Lincoln

SHORT FILM – ANIMATED

  • Paperman

SHORT FILM – LIVE ACTION

  • Curfew

SOUND EDITING

  • Skyfall

SOUND MIXING

  • Les Misérables

VISUAL EFFECTS

  • Life of Pi

Efter mina gissningar ser ”statyett-listan” ut så här:

Tippade Vinnare

  • 4 Oscars Lincoln
  • 3 Oscars Life of Pi, Amour, Les Misérables
  • 2 Oscars Argo, Skyfall
  • 1 Oscar Zero Dark Thirty, Anna Karenina, Curfew, ParaNorman, Paperman, Open Heart, Searching for Sugar Man

Vad händer om vi går efter mina önskade vinnare bland de nominerade (exkl. de fjorton sista kategorierna)?

Önskade vinnare

  • 2 Oscars Life of Pi
  • 1 Oscar Django Unchained, Skyfall, Lincoln, The Impossible, Silver Linings Playbook, The Master, Moonrise Kingdom, Beasts of the Southern Wild

Nu släpper vi loss och kör på mina fria val (exkl. de fjorton sista kategorierna).

Vinnare på scooter awards for proper excellence in the art of the symbiosis between moving pictures, sound and acting

  • 2 Oscars The Impossible, The Master
  • 1 Oscar Rust and Bone, Silver Linings Playbook, Skyfall, Looper, Lawless, The Dark Knight Rises

Sådär, nu har jag gissat, tippat och spekulerat! Nu är det bara att avnjuta en sen söndagsnatt och sjunka ner i soffan och följa galan koncentrerat med kinapuffar, öl och en laptop i knät. Ha en trevlig Oscarsgala!

Veckoresumé #11

Award Season är i full gång, med Golden Globe-galan som pågår i skrivande stund och nyligen avslöjade Oscarsnomineringar, så de närmaste veckorna kommer förmodligen präglas en hel del av alla förhandsfavoriter man vill hinna se. Men visst finns det även plats för lite annat!

Monster's Ball (2001)Halle Berry and Billy Bob ThorntonMONSTER’S BALL (2001)
3 stjärnor DYLPC

I sydstatsrasismens USA avrättas en svart man efter att ha dömts till döden. Avrättningen sker genom den elektriska stolen och leds av den rasistiske polisen Hank (Billy Bob Thornton). Den dömde mannens fru (Halle Berry) får svårt att få ihop livet efter sin mans död och dras med stora ekonomiska problem, och som om detta inte vore nog råkar hon ut för en olycka. Då korsas hennes livsbana av Hanks, vilket leder till en minst sagt komplicerad situation. Filmen bärs upp av mycket bra rollprestationer, framförallt av Billy Bob Thornton och Halle Berry, som även vann en Oscar för sin insats. I biroller ser vi även Peter Boyle och Heath Ledger, varav den sistnämndes karaktär tyvärr får alldeles för lite utrymme. En tung och svår film i svettiga sydstatsmiljöer med några riktigt starka scener som det verkligen tar emot att se på. Stark trea, med reservation för eventuell höjning.

HaywireHAYWIRE (2011)
2 stjärnor DYLPC

Efter den fyrstjärniga Contagion har inte Steven Soderbergh kommit upp i närheten av sin högstanivå. Innan årets Magic Mike gjorde han den här actionthrillern, en film som jag rätt snabbt vill glömma. Med välrenommerade skådespelare som Michael Douglas, Antonio Banderas, Ewan McGregor och Michael Fassbender i rollistan överlämnas huvudrollen åt ingen mindre än (trumvirvel)… MMA-fightern Gina Carano! Det blir lika tveksamt som det låter, dels eftersom Caranos skådespelartalang är högst begränsad, dels för att hennes främste motspelare inte är någon mindre än… Channing Tatum! Ja, det blir ju som det blir och filmen går ut på att Carano ska springa runt och slåss med poliser och skurkar för att Soderbergh ska få visa upp lite schyssta fightscener, men som i slutändan bara känns löjliga och meningslösa. Folk tål hur mycket som helst och storyn brister i flera sömmar, kvar lämnas vi med en uttråkande actionsoppa som endast förlitar sig på Soderberghs känsla för visuell stil. Den är det enda som gör att filmen klarar godkänt med nöd och näppe, men den lever riktigt farligt och riskerar en betygssänkning. En cast som Haywire:s (minus Carano och Tatum) får inte slösas bort så här.

Alfie 2ALFIE (1966)
4 stjärnor DYLPC

En underbar Michael Caine spelar Alfie, en ung man i sina bästa år, med ett liv som rullar på bra med grym skjuts i vardagen! Han är nöjd med sin tillvaro, som går ut på att träffa kvinnor att förföra, jobba litegrann, äta och ligga på soffan med en kall öl i handen. Han möter nya damer varje dag, eller birds som han själv kallar dem, och njuter av att inte behöva hantera några komplicerade relationer. Han svävar lite som på moln och vandrar med lätta steg genom London för att bege sig in i nästa lustfyllda möte. Molnen mörknar något när han får veta att Gilda, en av hans affärer, är gravid, men efter mycket om och men bestämmer han sig för att det skulle vara ganska trevligt att bli pappa, trots allt. Riktigt så enkelt blir det inte, och relationen mellan Alfie och Gilda sätts på många prov. Filmen har en trevlig och lättsam stämning och en stor glimt i ögat, något som är nödvändigt när ens huvudkaraktär benämner kvinnor som den och beter sig allmänt oansvarigt. Michael Caine är som sagt helt underbar, och filmen har ett speciellt narrativ som går ut på att han gör korta avbrott då och då där han pratar direkt in i kameran och adresserar publiken. Hans härliga dialekt och positiva approach gör dessa pratstunder till en njutning att se på, och filmen blir en charmig och härlig feel-good med en klockren 60-talskänsla.

INDECENT PROPOSAL (1993)
2 stjärnor DYLPC

Skulle du ha sex med Robert Redford för en miljon dollar? Den frågan ställer den här filmen till Demi Moore, som får ta sig en rejäl funderare kring saken tillsammans med sin man (Woody Harrelson). Diana och David (Moore och Harrelson) håller på att bygga sig ett drömhus efter Davids egen ritning när de får reda på att banken vill ha tillbaka sina pengar som de lånat. De åker då till Vegas för att försöka spela in pengarna, där de träffar miljardären John Gage (Redford). Han erbjuder dem sin hjälp i form av ett högst udda erbjudande: En miljon dollar för en natt med Diana. En svår fråga, naturligtvis, eftersom de verkligen behöver pengarna, men kan de tacka ja med gott samvete? Filmen presenterar matchen Love vs Money för publiken, och har man sett ett par filmer från Hollywood kan man snabbt ana vart filmen är på väg. Lite väl sliskiga scener med överdrivna kärleksförklaringar och en förutsägbarhet i klass med Oscarsjuryn drar ner filmen en hel del, så pass mycket att den inte kan räddas upp av de helt godkända skådespelarinsatserna från de tre huvudrollsinnehavarna. Den är långt ifrån dålig, men också långt ifrån bra.

WestworldWESTWORLD (1973)
3 stjärnor DYLPC

Glöm Disneyland, Legoland och Skara Sommarland – världens bästa nöjespark heter Westworld! Där får du uppleva en simulerad värld där alla människor egentligen är robotar, vilket innebär att du kan göra vad du vill eftersom det inte är på riktigt! Du får skjuta vem du vill, starta barslagsmål, spränga hus och råna banker, allt utan att behöva ta något som helst ansvar för dina handlingar, till en kostnad av 1 000 dollar per dag. Två män bestämmer sig för att åka dit och hamnar i samma värld, västernstaden Westworld. (Det finns även en medeltida värld och en som motsvarar Romarriket). De roar sig tillsammans i den spännande världen, innan saker börjar gå snett. Robotarna beter sig underligt och i kontrollrummet förstår man ingenting. Snart blir de två männen jagade av en skräckinjagande cowboy-robot (Yul Brynner) vars sikte är inställt på att döda. Westworld är en grymt underhållande och explosiv rulle och en skön hyllning till västerngenren, regisserad av Michael Crichton (som även gjort Coma som jag skrev om förra veckan). En lättsam men spännande film med ett roligt och kreativt koncept.

Iron SkyIRON SKY (2012)
1 stjärna DYLPC

Finland associeras ofta med Mumintroll, depression, mörker, misär och Marimekko, men nu kan vi även lägga till rymdnazister i listan. Redan 2006 började man fila på projektet Iron Sky, en storslagen sci-fi-komedi, som till stor del finansierats med hjälp av crowdfunding. Filmen bygger på en idé om att nazisterna efter andra världskrigets slut 1945 flög till månens baksida för att bygga upp en stor militärbas. 2018 upptäcker amerikanerna nazisternas månbas, varpå nazisterna skrider till verket med sin plan att återvända till jorden och erövra planeten. Detta trappas upp till ett nytt världskrig i rymden, där USA:s president (en fiktiv version av Sarah Palin) tar upp kampen med nazisterna och drar med sig hela FN in i kriget. Filmen spelar på många bekanta nazistskämt, vilka håller en stund innan det blir uttjatat och överspelat. Skådespeleri och manus är uruselt, och när inte humorn håller faller hela filmen, trots en ganska imponerande produktion (sett till budgeten) med specialeffekter och rymddueller. Naturligtvis bör man inte ta filmen seriöst, men letar man efter någon form av kvalité är Iron Sky en återvändsgränd.

Argo, film of the weekARGO (2012)
3 stjärnor DYLPC

En av årets Oscarsnomineringar för bästa film är Ben Afflecks historiska thriller om en grupp amerikaners flykt från ett krigshärjat Iran under den iranska revolutionen 1979. Sex amerikaner lyckades smita från ett gisslandrama, men tvingas gömma sig i väntan på att kunna ta sig ut ur landet, något som Tony Mendez (Affleck) får i uppdrag att hjälpa till med. Med en plan som går ut på något så osannolikt som en fejkad filminspelning åker han ner för att försöka rädda de sex personerna. Filmen är baserad på en sann historia och visar upp många bilder från den våldsamma revolution som ägde rum i Iran. Tidskänslan finns där hela tiden, med 70-talskostymer, faxapparater och lufsiga frillor och mustascher, något som tillsammans med de Alla presidentens män-liknande korridorerna och den härligt tidsenliga musiken gör resan bakåt i tiden till en angenäm sådan. Argo är en spännande film som lyckas hantera det känsliga ämnet med en hel del humor (John Goodman och Alan Arkin bjuder på lättsamma skratt), men som i slutändan blir en något endimensionell ”hinna till planet”-historia. Jag saknar även någon form av karaktärsfördjupning, då jag aldrig känner mig särskilt involverad i någon av personerna, men trots dessa svagheter är det en bra film och en härlig resa i tiden som är klart sevärd.

Silver Linings PlaybookSILVER LININGS PLAYBOOK (2012)
3 stjärnor DYLPC

En annan Oscarsnominerad film är The Fighter-regissören David O. Russells dramakomedi med Bradley Cooper och Jennifer Lawrence i huvudrollerna. Cooper spelar en psykiskt instabil man som kommer ut från den psykiatriska anstalten och kommer hem till sina föräldrar (Robert De Niro och Jacki Weaver). Han vill söka upp sin (före detta) fru, något alla avråder honom från, och istället träffar han en annan tjej (Lawrence) som visar sig vara ganska speciell. Här utvecklas en relation med upp- och nedgångar, i en film som blandar drama och komedi på ett bra sätt. Cooper och Lawrence är bra, men bäst är en helt underbar Robert De Niro, som spelar en fotbollstokig farsa med tvångstankar om fjärrkontrollernas placering på TV-bordet. Filmen är bra hela vägen, ibland riktigt bra, men saknar en sista lilla växel för ett riktigt högt betyg. Tre starka stjärnor förtjänar den i alla fall, och jag tycker att De Niro ska ha en guldgubbe – han briljerar verkligen och fick mig att skratta många gånger! Det största garvet bjuder dock översättaren bakom den svenska titeln på, en titel som gör mig rent av galen!

I addition till ovanstående kan jag liksom Scott rekommendera tsunamidramat Lo imposible (4/5) med två starka prestationer från Naomi Watts och Ewan McGregor, samt dokumentären om Hergé, Tintin et moi (4/5), som jag recenserat under veckan.

Veckans topp 3

  1. Alfie
  2. Tintin et moi
  3. Lo imposible

Veckoresumé #10

Den här veckan blev det allt möjligt i filmväg, från science-fiction till anime. Hela åtta filmer har setts, betygsatts och reflekterats kring!

tormenta_blanca_1996_1WHITE SQUALL (1996)
3 stjärnor DYLPC

Ridley Scott bevisar än en gång att han är en mångsidig regissör som kan skapa film i olika genrer. Den här gången tar han med oss på ett äventyr ute till havs. Skeppskaptenen Sheldon (Jeff Bridges) och hans fru Alice (Caroline Goodall) anordnar varje år ett månadslångt sommarläger ombord på båten Albatross för odisciplinerade och stökiga tonårspojkar. Pojkarna ska under lägret kunna samarbeta ombord och lära sig alla knep och knåp för att framgångsrikt styra ett skepp. White Squall är en berättelse om kamratskap och svårigheter med att vara tonåring, att inte finna sin identitet och plats i världen. Jeff Bridges gör en lysande insats som den envisa och stränga kaptenen. Han backas upp av en bra Caroline Goodall och en härlig John Savage som agerar engelsklärare ombord på båten. White Squall är både ett äventyr och ett intimt drama som underhåller och väcker känslor. Betyget seglar sig in till en väldigt stark trea!

monday-2000-directed-by-sabu-hiroyuki-tanaka-975e

MONDAY (2000)
4 stjärnor DYLPC

Det är måndag morgon och Takagi vaknar upp i ett hotellrum helt ovetande om hur han hamnat där eller vad han gjort kvällen innan. Plötsligt faller en påse begravningssalt ur hans ficka som triggar igång hans minne som startar en kedjereaktion av fler minnen som kontinuerligt fylls på i Takagis minnesluckor. Det som började med en simpel begravning visar sig vara något helt annat när pusselbitarna stadigt faller på plats. Monday är en annorlunda film som på ett smart och humoristiskt sätt återberättar och sätter ihop Takagis minnen. Det är typisk japansk galenskap och humor som regissören och manusförfattaren Hiroyuki Tanaka (oftast kallad Sabu) och hans udda karaktärer bjuder på. Filmen är även väldigt kreativ – ett exempel är en scen i en bar där Takagi och en förvirrad äldre herre kommunicerar med varandra genom skratt och glädje utan ord och meningar. En annan scen involverar enbart fylledans. Det skapar nya upplevelser som tänjer på de filmnormer som vi är vana med. Monday är en rolig, smart men också våldsam film som kritiserar samhällets inställning till alkohol och våld och bjuder på ett oväntat slut. Den här japanska filmpärlan dansar sig fram till en stabil fyra i betyg.

paprika2PAPRIKA (2006)
4 stjärnor DYLPC

Anime-regissören Satoshi Kon som ligger bakom filmer som Tokyo Godfathers och den briljanta thrillern Perfect Blue hann regissera en sista film innan han avled 2010. I Paprika får vi följa en grupp forskare och psykologer samt en detektiv som tillsammans försöker finna en så kallad ”dröm-terrorist” som har stulit en uppfinning som gör det möjligt för läkare att ta del av och dokumentera sina patienters drömmar. Den kvinnliga psykologen Chiba och hennes alter ego Paprika, som endast existerar i drömmarnas värld, hjälper detektiven och de andra att lösa mysteriet med den okända terroristen som har infiltrerat och modifierat människors drömmar. Satoshi Kon transporterar publiken rakt in i en magisk och komplex värld komplett med vilda karaktärer och färgsprakande animationer. Paprika är en upplevelse olikt något annat med en spännande och hjärtvärmande historia som fascinerar och överraskar. Intressant kuriosa kring filmen är att Christopher Nolan använde sig av Paprika som inspiration när han skrev manuset till dröm-thrillern Inception, något som märks av om man har sett båda filmerna och kan jämföra dem med varandra. Likheterna åsido är Paprika en starkare och bättre upplevelse. Det är en perfekt film när man vill drömma sig bort och uppleva något utöver det vanliga. Paprika får fyra stora och starka paprikor i betyg!

SUB-24ZERO-articleLarge

ZERO DARK THIRTY (2012)3 stjärnor DYLPC

I Zero Dark Thirty tar Kathryn Bigelow med tittaren på vad som anses av filmens marknadsföring och tagline som the greatest manhunt in history. Det är en pompös och maffig tagline som skriker uppmärksamhet, men den kan också kritiseras för att vara typiskt amerikansk och patriotisk, något som jag förväntade mig att själva filmen skulle vara. Så var det inte…riktigt. Zero Dark Thirty kretsar kring världens troligen dyraste jakt och kanske en av de längsta. Vi får följa Maya (Jessica Chastain) som leder jakten på Usama Bin Laden å CIA:s vägnar. Positionerad i ett flertal olika länder i mellanöstern driver hon arbetet inom ett team av rådgivare och konsulter hämtade direkt från universitetet av USA:s regering. Spännande och tunga disskussioner i små rum som luktar auktoritet blandas med obehagliga tortyrscener och bombattentat, allt förpackat i en story som sträcker sig från 2003 till 2011. Filmen är som sagt inte särskilt patriotisk eller USA-glorifierande utan känns istället som en dokumentation av hur arbetet gick till på en administrativ nivå, något som resulterar i att det är svårt att tyda fram något glasklart budskap eller kritik mot USA:s insats, vilket förekom i Bigelows förra film The Hurt Locker. Zero Dark Thirty är oerhört välproducerad med ett bra och komplicerat manus som känns autentiskt, troligen eftersom manusförfattaren Mark Boal egentligen är en undersökande journalist som har skrivit manuset utifrån förstahandskällor han själv träffat. Men trots en trevlig rollista och en bra Chastain så blir filmen aldrig gripande eller riktigt spännande förrän den sista halvtimmen. Zero Dark Thirty är mer dokumentär än vad den är politisk thriller. En stabil trea får filmen i betyg.

the-impossible1THE IMPOSSIBLE (2012)5 stjärnor DYLPC

Lite av en smygare under filmåret 2012. The Impossible är en oväntad fullpottare som vänder känslorna upp och ner och kastar dem ner för en brant backe. Filmen är baserad på en riktig händelse, nämligen tsunamikatastrofen i Thailand 2004 och följer en familj baserad på en riktig familj som var närvarande när vågorna sköljde över tusentals liv. Ewan McGregor och Naomi Watts agerar föräldrar i en brittisk globetrotter-familj med tre pojkar som barn. Vad som från början var en fridfull och avslappnad semester blir till ett letande efter varandra när vågorna träffar land. The Impossible är en fasansfullt sorglig och känslomässigt påfrestande film som man inte kan se utan att bli berörd. Med fantastiska specialeffekter och vattenscener som för det mesta har spelats in med riktigt vatten har The Impossible förmågan att även imponera på ens ögon. Filmen känns realistisk och har en blodig och rå handling som bidrar än mer till den känslovåg som träffar tittaren. Ewan McGregor gör en av sina bästa roller i karriären som fadern i familjen och med sig har han en duktig Tom Holland som den äldsta pojken i familjen. Men det är Naomi Watts som stjäl showen med en fantastisk rollinsats som hon har fått en Oscarsnominering för, något hon verkligen förtjänar. Jag hade heller inte protesterat ifall McGregor också skulle fått en för sin prestation. The Impossible har några smådetaljer som inte är perfekta, men på det stora hela är det ett känslomässigt mästerverk! Tårarna rann och det förtjänar filmen en femma i betyg för.

dark-city4

DARK CITY (1998)
3 stjärnor DYLPC

John Murdoch (Rufus Sewell) vaknar precis som Takagi upp i ett hotellrum helt ovetande om hur och varför han hamnade där. Kort efter en förvirrad och stirrande Murdochs uppvaknande ringer det på en telefon och via en doktor vid namn Dr. Schreber (Kiefer Sutherland) får Murdoch reda på att han är efterlyst för ett antal mord. Med den dramatiska inledningscenen sätts Dark City igång och tittaren släpps ut i en mörk 40-talsinspirerad storstad. Dark City är en sci-fi-rulle med noir-vibbar och mystiska konspirationer som börjar oerhört starkt. Handlingen är kreativ och spektakulär och innehåller många oväntade scener som imponerade på mig. Filmens stora svaghet ligger i några överdrivna slutscener som är löjliga och slarviga och huvudrollsinnehavaren Rufus Sewell som är tråkig och inte gör en särskilt stabil rollprestation. Intresset dalar ännu mer så fort karaktären Murdoch stöter på någon som helst karaktärsutveckling, eftersom han endast blir mer ointressant. Däremot gör Kiefer Sutherland en minnesvärd och annorlunda rollinsats som visar att han är en mångsidig skådespelare. Jennifer Connelly gör också ett bra jobb som Murdochs fru. Dark City är en cool film som underhåller och väcker tankar, och betyget vaknar upp till en stabil trea.

DemonSeed4DEMON SEED (1977)
1 stjärna DYLPC

Om man som jag tycker att vissa scener i Dark City är löjliga, är Demon Seed snäppet värre. Filmen handlar om en forskare (Fritz Weaver) som tillsammans med ett team begåvade människor har skapat en superdator som kan tänka och utveckla sig själv likt en människa. En dag går datorn bärsärk när den har bestämt sig för att den vill göra som den vill. Datorn vid namn Proteus IV hackar sig in i forskarens hus och låser in hans fru Susan, spelad av en överspelande Julie Christie, i huset. Proteus IV:s intention är att impregnera Susan så att hans avkomma kan röra sig fritt i världen som en människa. Till råga på allt innehåller Demon Seed ruttna scener där Susan slåss mot en robotrullstol och en surfer-hacker-nörd som dödas av en triangel gjord av brons som kan förvandla sig till en triangel-orm av brons. Ni fattar grejen! Demon Seed får en trött etta i betyg.

kukuriko-12

FROM UP ON POPPY HILL (2011)4 stjärnor DYLPC

Den här mysiga animeberättelsen är regisserad av anime-mästaren Hayao Miyazakis son Goro och handlar om flickan Umi som lever utan sina föräldrar tillsammans med sin farmor och sina syskon, bosatta i ett fint hus med blick ut över havet, beläget i en pittoresk stad under 60-talet i Japan. Umi har ansvaret för både matlagningen och städningen i hemmet samtidigt som hon går i skolan. I skolan intresserar hon sig för en pojke som hon snabbt bildar en relation med. Handlingen i From Up on Poppy Hill är en simpel och avslappnad sådan som fokuserar på karaktärer och dialog. Det är en fantastiskt fin och trevlig film med snygga animationer och detaljerade bakgrunder. Men trots den simpla handlingen innehåller filmen en oväntad twist som lyfter den ännu mer. Filmen får en svag fyra i betyg.

Veckans topp 3

  1. The Impossible
  2. Paprika
  3. Monday