Topp 15: 2014 di Davelito

Så var vi här igen. Året är snart slut och ska summeras, överallt, av alla, på alla möjliga sätt. Jag och Scott följer vår nyårstradition och bjuder på en varsin lista över årets bästa filmer, även om vi ökar antalet titlar med 50 % från tio till femton. Nedan återfinns alltså 2014 års enligt mig 15 bästa filmer. Och för att klargöra: Årtalsfrågan är en ständig huvudvärk. Längst ner finns en förklaring av hur vi resonerar.

Nog om det nu. Här är årets topp 15.

Neposlusni

NEPOSLUŠNI (Serbien)

Stor siffra 1 vit bakgrund

5 stjärnor DYLPC liten

(En: The Disobedient.) Det är lite tråkigt att typ ingen har sett listans etta tillika årets bästa film, men desto roligare är det att få lyfta fram och hylla dolda guldkorn från den tätvuxna filmåkern. Mina Djukics debutfilm är ett stycke bitterljuv filmlyrik om två barndomsvänner, nu i dryga 20-årsåldern, som i sin planlöshet bestämmer sig för att bara cykla iväg, ut i den romantiskt porträtterade sommaren på den serbiska landsbygden. Det är en sagolikt vacker resa som har allt man kan önska sig från en filmupplevelse och som rörde upp en djup, nyansrik känslostorm inom mig. Den cyklade rakt in i hjärtat och framkallade en känsla jag verkligen inte kan beskriva med ord. Lite som Iggy Pops The Passenger. Utan att vara någon kännare av den serbiska DVD-marknaden hoppas jag att man också kan få se om den här filmen någon gång framöver, vilken för min del var den stora fullträffen på Göteborgs filmfestival i vintras. (Läs mer i recensionen av Neposlušni.)

La grande bellezza 2

LA GRANDE BELLEZZA* (Italien)

Stor siffra 2

5 stjärnor DYLPC liten

(Sv: Den stora skönheten.) I kategorin känslor som inte går att beskriva måste jag också placera effekten av Paolo Sorrentinos La grande bellezza. Detta gör mig förmodligen till en värdelös recensent, men även denna film gjorde något mycket speciellt med mitt sinne och väckte den i min mening allra vackraste och komplicerade av känslor: nostalgiskt vemod. Som en halvt misslyckad pjäsförfattare i filmen uttrycker det (ungefär): ”Nostalgi är den sista tillflykten för den utan framtidshopp.” Det må låta mörkt och patetiskt, men så är också tillvaron. La grande bellezza följer Jep Gambardella, en 65-årig författare som festat bort de senaste åren i det italienska nattlivets dekadens men som nu genomgår något slags uppvaknande och vandrar runt genom Rom och i ensamhet reflekterar över sitt liv. Stämningsfull musik med mängder av tidlösa körarrangemang, magiskt foto, ett mångbottnat manus och ett lika absurt som drömskt vackert porträtt av Rom gör Jep Gambardellas jakt på den stora skönheten till en oförglömlig film som har mycket att säga om såväl Italien som livet. Jag förstår den inte fullt ut och det är svårt att peka på vad som är ärligt och vad som är ironiskt, för det är lika mycket en hyllning av det vackra, det italienska, det konstnärliga, det filosofiska, som en kritik och ett förlöjligande av detsamma. Den stora skönheten finns överallt men är omöjlig att hitta, för att summera detta magnifika verk i en pretentiös slutsats medan en kristallklar tår lämnar mitt öga.

All Is Lost 2

ALL IS LOST* (USA)

Stor siffra 3

4 stjärnor DYLPC liten

Robert Redford ensam på en segelbåt som tar in vatten någonstans i Indiska oceanen. Det är upplägget för en dialoglös och rättfram överlevnadshistoria om en ensam mans kamp mot naturen, vilken i sin enkelhet både erbjuder spänning och ger upphov till existentiella reflektioner, stegrande puls och tårbildning på hornhinnan. Filmens storhet ligger i det faktum att det är en så pass enkel och okomplicerad historia – det är verkligen bara Redford, en sjunkande båt och en herrans massa vatten i 106 minuter – men som likväl är oerhört gripande och tankeväckande. Vem är Our Man? Varför gör han denna soloseglats? Vad är det för liv han har lämnat bakom sig? Och Bobby Redford. 77 år och kastar sig rakt ut i havets stormiga inferno som vore det hans sista färd. En av de allra största. (Läs mer i recensionen av All Is Lost.)

The Grand Budapest Hotel

THE GRAND BUDAPEST HOTEL (Storbritannien/Tyskland/USA)

Stor siffra 4

4 stjärnor DYLPC liten

Ralph Fiennes strålar som aldrig förr i rollen som den legendariske conciergen M. Gustave på det ståtliga Grand Budapest Hotel i den fiktiva centraleuropeiska staten Zubrowka, där ett mycket njutbart och festligt äventyr tar plats i en fantastiskt charmig och detaljerad Wes Anderson-kreerad värld. Det denna historia förlorar i att inte vara av samma emotionella kvalité som exempelvis The Darjeeling Limited och The Royal Tenenbaums kompenserar den för genom att vara tekniskt och visuellt mästerlig och oemotståndligt rolig. I många avseenden en briljant och säregen film i sann Wes Anderson-anda. (Läs mer i recensionen av The Grand Budapest Hotel.)

Dallas Buyers Club 4

DALLAS BUYERS CLUB* (USA)

Stor siffra 5

4 stjärnor DYLPC liten

Rollen som gav Matthew McConaughey en välförtjänt Oscarsstatyett är en kraftfull uppvisning i passionerat skådespeleri, vilket tar plats i en berättelse om AIDS, kampen mot läkemedelsindustrin och det besvärliga ödet i att lida av ”bögsjukdomen” i ett machopräglat och homofobt cowboy-Texas under 1980-talet. Storartat skådespeleri från McConaughey och Jared Leto är den främsta av filmens kvalitéer, men även övriga komponenter lägger grunden för en mycket snygg, engagerande, tempofylld och gripande film med färgstarka karaktärer som skakar om och berör. Enligt mig överlägsen 12 Years a Slave och borde minsann fått Best Picture-gubben. (Läs mer i recensionen av Dallas Buyers Club.)

Gone Girl 2

GONE GIRL (USA)

Stor siffra 6

4 stjärnor DYLPC liten

En av årets mest glädjande saker är att thrillerkungen David Fincher är tillbaka i sitt rätta habitat. Med det sagt är Gone Girl långt ifrån mästerverk som Zodiac och Seven, men att den ändå klockar in på en sjätteplats säger en del om Finchers nivå. Gone Girl är ett tight, kusligt, effektivt och oförutsägbart (jag har inte läst boken) mysterium som ger en spänningar i muskler och leder (på ett positivt sätt). Rosamund Pike står för kanske årets bästa prestation i den mångfacetterade rollen som den mystiskt försvunna kvinnan och är den främsta kvalité som upprätthåller filmens ovisst nervkittlande utveckling. Ben Affleck gör också en bra roll som hennes frustrerade man och det avancerade narrativet med flera lager och perspektiv ger en intressant struktur. Filmen är inte prickfri – några scener är en aning svagare än andra och dialogen ibland för rapp för sitt eget bästa – men den är grymt snygg, grymt välspelad och grymt spännande hela vägen.

The Skeleton Twins

THE SKELETON TWINS (USA)

Stor siffra 7

4 stjärnor DYLPC liten

En dramakomedi som i sitt känsligt balanserade utförande besöker både höga bergstoppar av sensationellt rolig humor och djupa dalar av ren och skär smärtsam svärta. Bill Hader och Kristen Wiig (båda komiker i grunden) spelar två tvillingar som i vuxen ålder träffas för första gången på länge efter att ha genomgått händelserika episoder med allt från äktenskap till självmordsförsök. Det blir djupt komplicerat, varmt och härligt emellanåt, hopplöst och förtvivlat emellanåt. Hader och Wiig är fenomenalt bra i sina roller och ger verkligen sig själva till filmen. De sista raderna av detta lilla stycke skola emellertid ägnas åt filmens mirakulösa trumfkort: Luke Wilson. Lance, Maggies (Wiig) urfåniga och smådumma men helt underbare man, är en av de roligaste karaktärerna jag sett gestaltas i rörlig bild. Luke Wilson är ett geni. Det finns inte många sekunder i filmen under vilka Wilson medverkar då man inte skrattar. Ack, en sådan sagolik person, denne Lance.

Locke

LOCKE* (Storbritannien/USA)

Stor siffra 8

4 stjärnor DYLPC liten

Den första delen av en isolationens double feature på GIFF i vintras var denna Tom Hardy-ledda nattliga biltur mellan Birmingham och London (Redford-seglatsen var den andra). Locke utspelar sig i princip uteslutande inuti Ivan Lockes (Hardy) BMW och drivs framåt av telefonsamtal som han uträttar från förarsätet. Samtal med familj och kolleger flyter samman med gatljusen och stillheten som på något märkligt sätt står att finna i motorvägstrafiken. Locke är en oerhört imponerande karaktärsstudie som lyckas göra väldigt mycket med väldigt lite, tack vare en mycket fin skådespelarprestation från Tom Hardy och smart och effektivt arbete från manusförfattare och regissör Steven Knight. Kuriosa: Min far blev rörd till tårar och klassade filmen som ett mästerverk. (Läs mer i recensionen av Locke.)

Better Living Through Chemistry

BETTER LIVING THROUGH CHEMISTRY (USA)

Stor siffra 9

4 stjärnor DYLPC liten

Direkt till DVD, alldeles för lågt IMDb-betyg och omnämnd ingenstans. Med reservation för att jag inte hade sovit på ca 30 timmar fann jag denna komedi fantastiskt underhållande och oförtjänt bortglömd och/eller underskattad. Sam Rockwell spelar en förvirrad apotekare vars händelsefattiga vardag flippar ur totalt när han stöter på en förrädisk femme fatale spelad av Olivia Wilde, och hans tillvaro övergår i en märklig händelseutveckling involverande allt från droger och sex till cykeltävlingar och potentiellt mord. Rockwell är helt och hållet klockren och övriga i ensemblen (Wilde, Michelle Monaghan, Ray Liotta, Jane Fonda) bidrar med mycket härliga figurer.

Foxcatcher

FOXCATCHER (USA)

Stor siffra 10

4 stjärnor DYLPC liten

Listans kyligaste film följer Mark Schultz (Channing Tatum), olympisk mästare i brottning 1984, och hans möte med den högst egendomlige multimiljonären John Eleuthère du Pont (Steve Carell) som under 80-talet bjöd in Schultz och hans bror Dave (Mark Ruffalo) till sitt projekt Team Foxcatcher, inom vilket du Pont, trots tveksamma kompetenser, insisterade på att träna de två bröderna och leda dem till framgångar i de olympiska spelen i Seoul 1988. Detta märkliga projekt slutade dock i bisarr tragedi när du Pont sköt Dave Schultz till döds 1996. Denna historia blir i Moneyball-regissören Bennett Millers händer en klinisk, kylig, rå, grå och känslokall skildring där Carell gör en lysande insats i nedtonat vansinne. En film helt utan värme eller sympatiskt målande berättande – helt enkelt en rättfram skildring av en mörk historia. Lite av en korsning mellan Darren Aronofskys The Wrestler och Paul Thomas Andersons The Master.

20,000 Days on Earth

20,000 DAYS ON EARTH (Storbritannien)

Stor siffra 11

4 stjärnor DYLPC liten

En enormt fascinerande dokumentär om en minst lika fascinerande person. 20,000 Days on Earth porträtterar musikern och författaren Nick Cave och hans förhållande till livet, konsten och den kreativa processen. Det är en film som illustrerar det faktum att genren dokumentär är så mycket mer än bara ”dokumentation”. Experimentell dokumentärfilm är en kreativ uttrycksform som rymmer så många andra element än att bara fånga verkligheten på bild. 20,000 Days on Earth är en svårutredd blandning av Nick Caves egen verklighet och den fiktiva idévärld som han ständigt besöker och försöker beskriva i filmen, och således en på många sätt intressant konstnärlig skapelse. Dessutom en visuellt och berättartekniskt utmanande och inspirerande film.

Palo Alto

PALO ALTO* (USA)

Stor siffra 12

4 stjärnor DYLPC liten

När man trodde att man hade fått kläm på Coppola-släktträdet dyker Gia Coppola (Francis Ford Coppolas barnbarn) upp och regidebuterar med en alldeles förträfflig ungdomsfilm, adapterad från James Francos novellsamling med samma namn. Palo Alto följer ett antal ungdomar i Los Angeles och deras många gånger problemfyllda och osäkra tillvaro. Emma Roberts är superb i huvudrollen, och filmen är stilmässigt inte helt olik Sofia Coppolas (snygga och intressanta) stil som filmskapare. Den utforskar liknande teman och miljöer som (besvikelsen) The Bling Ring, men är flera klasser bättre. Palo Alto beskriver den i många avseenden deprimerande, besvärliga och meningslösa tiden i övergången mellan barndom och vuxenliv, och gör så med stor träffsäkerhet och lågmäld svärta. Trots att min svenska mellanmjölkstillvaro är ljusår från LA-ditot kan jag känna igen mig i just känslan av att inte veta vad man egentligen håller på med och vad det ska bli av en. Devonté Hynes soundtrack är för övrigt smått fantastiskt.

Joe 2

JOE* (USA)

Stor siffra 13

4 stjärnor DYLPC liten

Är Nic Cage tillbaka i storform? Hell yes! Mitt livskall att stå upp för Cage och försvara hans kvalitéer som skådespelare, alltid, i alla situationer, blir så mycket lättare när han slår till med pangprestationer som här. I Joe spelar han helt sonika Joe, en man med kriminell bakgrund som nu chefar över ett gäng trädförgiftare (vet inte exakt hur den rätta yrkestiteln lyder, men de knallar i alla fall runt i skogen och förgiftar träd som ska fällas). Joe träffar 15-årige Gary (Tye Sheridan) som kommer från en trasig familj där fadern är förlorad till alkoholen. Kring just fadern finns en gripande historia om skådespelaren Gary Poulter, som var alkoholost även i det verkliga livet och som dog innan filmen hade haft premiär. Han är sensationellt bra i filmen och skulle i en rättvis värld bli postumt Oscarsnominerad. Joe är en oerhört mörk film med tunga teman, starka skådespelarprestationer och en tilltalande sydstatsestetik som i vissa sekvenser ger en lättare Terrence Malick-vibb. Det är också kul att jämföra David Gordon Greens Joe med Jeff Nichols Mud (förra årets etta på min lista), eftersom de två goda vännernas filmer har enorma likheter – lite som att de bestämt sig för att göra en varsin version av samma film.

Frank

FRANK (Irland/Storbritannien)

Stor siffra 14

4 stjärnor DYLPC liten

Ytterligare en korsning mellan genrerna drama och komedi, och i sådana brukar jag allt som oftast sugas in i mörkret, den tunga grunden som de komiska bitarna vilar och faller tillbaka på. Så är fallet även med Frank. Det är en mycket rolig och underhållande film, men framförallt en mycket sorglig och deprimerande film. Frank är inspirerad av verklighetens Chris Sievey, brittisk musiker och komiker känd för sitt alter ego Frank Sidebottom, och handlar om ett egendomligt popband under ledning av just Frank (Michael Fassbender), som alltid går klädd i ett papier-maché-huvud och aldrig visar sitt ansikte. Förutom mycket märklig och härlig humor finns här en enorm svärta, med suicidala karaktärer som bär på svåra trauman. Det är lätt att bli deppig av Frank. Michael Fassbender är som vanligt strålande i huvudrollen, inte bara skådespelarmässigt utan även musikaliskt. The Soronprbfs musik är en mycket angenäm bekantskap, med titlar som Ginger Crouton, Lay an Egg, Creaky Door, Secure the Galactic Perimeter, Frank’s Cacophony och framförallt den ljuvliga I Love You All.

The Square 3THE SQUARE* (Egypten/Storbritannien/USA)

Stor siffra 15

4 stjärnor DYLPC liten

(Originaltitel: Al Midan.) Listans andra dokumentär berättar om Tahrirtorget i Kairo, även kallat Befrielsetorget, en viktig plats för det egyptiska folket och en symbol för värden som demokrati och frihet. Torgets betydelse underströks markant under den arabiska våren, då den egyptiska revolutionen tog fart 2011, och blev en samlingspunkt för de demonstranter, revolutionärer, som kämpade, och fortfarande kämpar, för befrielse från politiska orättvisor och fortsatt frihet. Det är här deras berättelser som ges plats och står i centrum. The Square är en slående snygg, engagerande, skakande och viktig film som ger en värdefull inblick i den revolution och det krig som utspelat sig i Egypten, ur folkets och demonstranternas perspektiv. (Läs mer i recensionen av The Square.)

Bubblare

August: Osage County*, Begin Again*, Blackfish*, Blood Ties*, Cutie and the Boxer*, Før snøen faller*, Her*, The Immigrant*, Maps to the Stars, Mitt, Nebraska*, Nightcrawler, Pine Ridge*, The Spectacular Now*, Stretch, Under the Skin*, La Vénus à la fourrure*, The Wolf of Wall Street*

Inte ens nära

A.C.O.D.*, The Amazing Spider-Man 2, American Hustle*, Dawn of the Planet of the Apes, Lucy, Need for Speed, Noah, Qu’est-ce qu’on a fait au Bon Dieu?, Trash, Twenty Feet from Stardom*

Vissa filmer från förra årets lista hade kunnat kvala in även i år, sett till att de inte blivit brett tillgängliga förrän 2014. Sådana titlar är The Armstrong LieEnemyL’arbitroDrinking Buddies och Upstream Color (samt några av förra årets bubblare), men eftersom jag redan gett dem en plats i DYLPC:s strålkastarljus får de nöja sig med det. Man kan alltid bläddra tillbaka och läsa om dem i 2013 års lista.

Som vanligt är det en jäkla massa filmer som gått en förbi och filmer man helt enkelt inte hunnit få in i schemat. Jag orkar inte ens börja ta upp exempel, för det skulle säkert innebära en hel dags arbete. Nu har jag i alla fall listat det bästa av vad jag har sett. Vad håller ni med om och vad håller ni inte med om?

Läs även min eminente kollega Kottemans (inom kort publicerade) lista över 2014 års bästa filmer. Vill man vandra bakåt i tiden (nostalgiskt vemod?) följer härefter länkar för våra tidigare listor. Scooter: 2012, 2013. Dave: 2012, 2013. Så, nu räcker det. Gott nytt år på er.

Fotnot

Årtalsfrågan är som sagt en ständig huvudvärk. Produktionsår? Premiärår? Internationellt sådant eller svenskt? Hur gör vi med direkt-till-DVD-filmer? Vilka filmer som bör räknas till 2014 och vilka som bör räknas till 2013 är en intrikat definitionsfråga, och som ni ser är våra listor inte helt konsekventa. Vi resonerar som så att vi i första hand går efter produktionsår, men att även filmer från tidigare år (2013 i huvudsak) som inte gått att se förrän 2014 kan inkluderas. Sådana filmer markeras med en asterisk (*). Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2014 eller som bara visats på festivaler under 2013. Detta inkonsekventa förhållningssätt stör mig något oerhört, men utan denna kompromiss hade jag tvingats stryka flera fantastiska filmer från listan. Och det hade ju varit tråkigt.

Annonser

Topp 10: Scotts magiska filmår 2013

Då är vi här än en gång! I civilisationens sista dagar! Vid tideräkningens ände! Världens undergång! Nej, det var ju 2012! Vi har passerat ett betydligt mindre pretentiöst slut. Slutet på 2013! För att fira filmåret som gått är det nästintill en självklarhet att sätta ihop en varsin lista över de filmer vi anser är de bästa. Filmåret 2013 har i mitt tycke varit ett av de starkaste på flera år och slår förra årets filmlista med hästlängder.

cold eyesCOLD EYES (Sydkorea)

Stor siffra 10

4 stjärnor DYLPC

(Originaltitel: Gam-si-ja-deul). Mycket nöjd är jag med att en av mina favoritfilmnationer har lyckats klämma sig in bland de bästa. Sydkorea har under 2013 levererat bland annat stabila actionrullar med superinternationella The Berlin File. Men det var gangsterthrillern New World och bankrånarrullen Cold Eyes som imponerade mest, varav den sistnämnda är snäppet bättre! Vad mer kan man önska sig från en hyperteknologisk och fartfylld actionthriller än en perfekt kombination av spänning och humor, en grupp härliga karaktärer och en super-badass skurk? En välgjord och smart film som är fylld till bredden och lite till med 100% underhållning! (Läs mer i recensionen av Cold Eyes).

the east

THE EAST (USA/Storbritannien)

Stor siffra 9

4 stjärnor DYLPC

Den skickliga Brit Marling samarbetar för andra gången med den unge och lovande regissören med det coola namnet Zal Batmanglij efter deras lyckade thriller Sound of My Voice. Den här gången ska en aktivist-/frigan-/terroristgrupp infiltreras och Marling tvingas ta itu med komplexa och udda karaktärer spelade av talanger som Ellen Page och Alexander Skarsgård. The East är en spännande och ytterst aktuell film som reflekterar kring frågor om frihet och miljöförstöring. Det är också en smart thriller som tar oväntade vändningar och bjuder på en hel del minnesvärda scener. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det verkar inte finnas något stopp på Marling-tågets framfart. Det är ett tåg jag hoppas aldrig stannar. (Läs mer i veckoresumé #52).

michael-kohlhaas

MICHAEL KOHLHAAS (Frankrike/Tyskland)

Stor siffra 8

4 stjärnor DYLPC

Mads Mikkelsens filmäventyr den senaste tiden har varit imponerande med bland annat en briljant roll vid Alicia Vikanders sida i A Royal Affair från 2012 och en roll i den hyllade danska filmen Jagten, som David placerade på sin topp 10-listaJagten är en av de filmer jag tyvärr inte hann se innan årets slut och den har därför ingen chans på den här listan, hur bra den än må vara. Men den briljante Mikkelsen har ändå lyckats klämma sig in på min lista genom den fantastiska men relativt okända Michael Kohlhaas. Ett stilla och vackert medeltidsdrama om en förbannad hästhandlare (Mikkelsen) som blir berövad på både hästar och sin heder. En film som är en av 2013 års vackraste filmer med utsökt foto, bra skådespel och en gudomlig stämning. (Läs mer i recensionen av Michael Kohlhaas).

A-Field-in-England

A FIELD IN ENGLAND (Storbritannien)

Stor siffra 7

4 stjärnor DYLPC

Psykedelisk film när den är som allra märkligast! Våghalsige regissören Ben Wheatley har med A Field in England skapat en mycket ovanlig och svårförståelig upplevelse där vi får följa en grupp soldater och deras försök att korsa ett svampbelägrat fält under det engelska inbördeskriget. Snyggt svartvitt foto, otäcka slow-motion-scener och en mystisk alkemist gör den här pärlan till en film svår att glömma. Vad den egentligen handlar om är oklart, men fånga ens intresse, det kan den! (Läs mer i veckoresumé #46).

gravity

GRAVITY (USA)

Stor siffra 6

4 stjärnor DYLPC

Alfonso Cuaróns rymdthriller Gravity hör till de mest visuellt och teknologiskt imponerande filmer jag har sett. Med 3D-effekter som får de flesta filmer att blekna och en ljus- och ljudsättning som är massage för sinnena levererar Gravity på enormt vis. Svett rinner och hjärtan bankar hårt när Sandra Bullock och George Clooney svävar runt i rymdens mörker. Kanske årets mest fräscha upplevelse som stundtals känns som en virtuell berg-och-dalbana där alla ens sinnen ska pressas till max. (Läs mer i recensionen av Gravity).

Star_Trek_Into_Darkness

STAR TREK INTO DARKNESS (USA)

Stor siffra 5

4 stjärnor DYLPC

En fest för Star Trek-fans som mig själv och en film som lyckas charma även de allra mest ointresserade. Det är vad J.J. Abrams Star Trek Into Darkness är. En fantastiskt fartfylld, underhållande och alldeles underbar sci-fi-rulle. Som Star Trek-entusiast blir jag varm om hjärtat när jag ser Kirk och hans gäng slåss mot super-Cumberbatch. Into Darkness bjuder på det mesta. Humor, action, äventyr och även en gnutta av det som gör Star Trek i TV-serieform till något av det bästa man kan se, nämligen de klassiska moral- och filosofilektionerna. J.J. Abrams slänger också in vulkaner, klingoner och självaste Enterprise under vattnet! (Läs mer i veckoresumé #34).

upstream color

UPSTREAM COLOR (USA)

Stor siffra 4

4 stjärnor DYLPC

Likt A Field in England är Shane Carruths Upstream Color en av de mest komplexa och abstrakta filmerna från 2013. Det är svårt att förstå vad filmen handlar om och den är svår att hänga med i. Men med hjälp av snyggt foto, bra musik, briljant klippning och isande stämning håller filmen mitt intresse på högsta nivå hela vägen ut. Trots att man egentligen inte har fått en enda fråga besvarad när filmen är slut så känns det otroligt tillfredsställande och bra. Man känner sig förvirrad men samtidigt nöjd. Det är också otroligt imponerande att Carruth ligger bakom i princip allt i filmen: manus, regi, klippning, musik och skådespel (han spelar en av huvudrollerna). (Läs mer i veckoresumé #34).

fruitvale station

FRUITVALE STATION (USA)

Stor siffra 3

4 stjärnor DYLPC

En av 2013 års bästa rollprestationer står Michael B. Jordan för i den hjärtskärande och fenomenala Fruitvale Station från regidebutanten Ryan Coogler. En sorgsen och realistisk film baserad på en verklig händelse om polisbrutalitet och rasism. En film med många minnesvärda stunder och känslosamma scener. Jordan förtjänar en Oscarsnominering och Coogler förtjänar mängder av jobberbjudanden! (Läs mer i recensionen av Fruitvale Station).

prisoners

PRISONERS (USA)

Stor siffra 2

4 stjärnor DYLPC

Spännande, mörk, smart och fylld av vändningar. Det är bara en handfull attribut som gör Denis Villeneuves kidnappningsthriller Prisoners till årets näst bästa film. En kall och dyster men fantastiskt välgjord djupdykning in i den känslostorm som uppkommer när ens barn försvinner. En desperat kamp efter upprättelse och hjälp. Skådespelet är på en nivå för sig med fantastiska prestationer av en gedigen rollista. Hugh Jackman, Paul Dano, Melissa Leo, Viola Davis och många fler gör djupa och känslosamma prestationer. Men det är Jake Gyllenhaals roll som polisen som måste jaga kidnapparen som imponerar allra mest. Med en mystik och ett utseende som vittnar om en potentiellt kriminell bakgrund gör Gyllenhaal en av sina bästa roller. Han är tystlåten och observerande och lyckas förmedla känslor, tankar och idéer genom blickar och subtila rörelser. Vad som gör det hela ännu mer imponerande är hans användande av tics och andra beteenden som gör hans karaktär både unik och ännu mer intressant. (Läs mer i recensionen av Prisoners).

12 years a slave12 YEARS A SLAVE (USA/Storbrittannien)

Stor siffra 1 vit bakgrund

5 stjärnor DYLPC

Om ni har läst min recension från Stockholms filmfestival är det kanske inte så oväntat att 2013 års bästa film enligt mig är slavdramat 12 Years a Slave. Efter att ha sett den en andra gång är filmen för mig ännu mer självklar för sin första plats. Det är en film som behandlar ondska och orättvisa på ett sätt som få filmer någonsin har gjort tidigare. Det är no mercy från första bildruta till sista i Steve McQueens mästerverk. Det finns ingen sentimentalitet, det finns inget hopp. Filmen är endast ett stort moln av ondska och död. Skådespelet är det bästa från 2013, regin likaså. Fotot är ett av de snyggaste och musiken är magisk. 12 Years a Slave är 2013 bästa film! (Läs mer i recensionen av 12 Years a Slave).

Bubblare

New World, Side Effects, The Spectacular Now, Spring Breakers*, Stoker, This is the End, The Way Way Back

Inte ens nära

2 Guns, The Bling Ring, The Conjuring, Elysium, Evil Dead, Furious 6, G.I. Joe: Retaliation, Kick-Ass 2, The Lone Ranger, Mama, Man of Steel, Now You See Me, Pain & Gain, Turbo, White House Down, The Wolverine, World War Z

Som vanligt finns det mängder av filmer som man inte har hunnit se från året som gått. Men det är också omöjligt, om man inte är någon sorts supermänniska förstås. Filmerna jag hade velat se men inte har hunnit se är för många för att listas. Förvänta er att många filmer från 2013 kommer att dyka upp på bloggen i år i form av recensioner och resuméer. Några av filmerna jag inte har hunnit se som jag vill se kan du hitta på min pepplista.

Kommer du inte ihåg mina favoriter från förra året? Du kanske aldrig har sett den listan, kika i så fall in här! Mer läsning om bubblare och årets mindre bra filmer finns med stor sannolikhet att tillgå, då vi skrivit om de flesta. Klicka på en tagg och bläddra dig sedan ner till stycket om filmen i fråga.

Fotnot

Produktionsår? Svensk premiär? Världspremiär? Till slut har vi kommit fram till att gå efter världspremiär/produktionsår i första hand, men samtidigt tillåta vissa undantag gällande filmer som inte varit möjliga att se förrän i år. Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2013 eller som bara visats på festivaler under 2012. Bra filmer måste ju få vara med någonstans i alla fall och slippa hamna i kläm. Samtidigt känns det inte jätterelevant att skriva om exempelvis Django UnchainedThe Master eller Silver Linings Playbook – de avverkades ju redan inför Oscarsgalan för snart ett år sedan och har fått sin tid i ljuset. Så dylika titlar, som känns passé och tydligt 2012, tas inte upp här. Lite inkonsekvent kanske, men vi bedömer att listan på så sätt blir fräschare och mer aktuell. Undantagstitlar markeras emellertid med en asterisk (*) för tydlighetens skull. Capisce?

Topp 10: 2013 in the Name of the Dave

Tiden är kommen och nyårstimmen snart slagen, men än finns tid att reflektera över året som gått. I vanlig ordning har vi knåpat ihop en varsin lista över vad som varit allra bäst från i år, och i samma vanliga ordning är jag först ut medan Scott håller lite längre på sin.

Dilemmat kring årtal och vilka titlar som bör inkluderas har vi länge grubblat och kliat oss på huvudet över. Hur vi resonerar kan den intresserade läsa i fotnoten.

Redo? Låt mig då presentera årets tio bästa filmer!

MudMUD* (USA)

Stor siffra 1 vit bakgrund

5 stjärnor DYLPC

Sydstatsromantik i sin finaste form! En varm och vacker historia om två pojkar som stöter på en spännande figur med ett mörkt förlutet och tar del av ett äventyr som blir både magiskt och hjärtskärande, i all sin enkelhet. 15-årige Tye Sheridan förmedlar på imponerande vis den ungdomligt naiva tron på att kärleken ska segra medan Matthew McConaughey överträffar sig själv som den problematiske antihjälten Mud. Filmen påminner om både Stand By Me och A Perfect World och är minst lika bra, vilket säger en del. Mud är en film som gör mig varm i kroppen och ger mig en tår i ögat. Ett jordnära och personligt mästerverk signerat Jeff Nichols – en fulländad upplevelse som inte lämnar något att önska. (Läs mer i texten om Jeff Nichols).

Prisoners

PRISONERS (USA)

Stor siffra 2

4 stjärnor DYLPC

Tätt bakom Mud skuggar kanadensaren Denis Villeneuves kraftfulla dramathriller om en svårlöst kidnappningshistoria där två barn försvunnit, varpå pappa Hugh Jackman tar lagen i egna händer parallellt med att Jake Gyllenhaals gåtfulle Detective Loki försöker knäcka bortrövarens kod. Prisoners placerar åskådaren på nålar och släpper inte taget förrän man vandrar ut ur salongen, förstenad och utmattad. En på ytan ”vanlig” thriller blir så mycket mer i Villeneuves händer, med starka skådespelare, ett vasst och klurigt manus, ruskiga höstmiljöer, en hela tiden orolig stämning och en aning om att det finns mer under den yta vi först lägger märke till. Grym film, i dubbel bemärkelse. (Läs mer i recensionen av Prisoners).

The Hunt (Jagten) film stillJAGTEN* (Danmark)

Stor siffra 3

4 stjärnor DYLPC

(Sv: Jakten). Att på ett eller annat sätt plågade män och barn spelar viktiga roller verkar vara ett vinnande koncept i år, för det kriteriet uppfyller även Thomas Vinterbergs grovt olustiga film. En dagislärare blir av en flicka anklagad för att ha gjort något olämpligt. En liten lögn som får ofattbara konsekvenser för den 40-årige Lucas (fantastiskt spelad av Mads Mikkelsen) och som får hela byn att se snett på honom. Ett liv som varit på rätt väg får sig en brutal käftsmäll – för vem tror man på, en vuxen man eller ett oskyldigt litet barn? Jagten är en otroligt gripande film som stångar in en klump i magen som växer likt en tumör i takt med att händelserna eskalerar. Till slut känns allt bara förbannat jobbigt och enormt frustrerande. Välregisserat, välspelat och en intressant studie i mänskligt agerande. Och Mads är som sagt fantastisk. (Läs mer i veckoresumé #35).

Lance ArmstrongTHE ARMSTRONG LIE (USA)

Stor siffra 4

4 stjärnor DYLPC

Dokumentärfilm hålls ofta i en separat kategori, men så är inte fallet hos oss. Förra året gick Searching for Sugar Man till och med och vann, medan årets dokumentära inslag går in på fjärde plats. Alex Gibneys film om den före detta cyklistlegenden och hjälteikonen Lance Armstrong, som skördat otaliga medaljer och övervunnit cancer men som senare avslöjats dopad, är en engagerande och fascinerande dokumentär som höll mig fången i två timmar. Historien i sig är svindlande, den om hur en så älskad man bedrog en hel värld, och The Armstrong Lie återberättar händelseutvecklingen kring densamma på skickligt vis. En film om makt, lögner och etik samt den problematiska växelverkan mellan cykelsport och dopning. Spännande, intressant och med givande intervjuer från diverse inblandade personer – en oerhört fascinerande film. (Läs mer i texten från Stockholms filmfestival).

EnemyENEMY (Kanada/Spanien)

Stor siffra 5

4 stjärnor DYLPC

Villeneuve och Gyllenhaal gick starkt i år och Enemy är deras andra (egentligen första) samarbete. Gyllenhaal spelar en universitetslärare som ser sin dubbelgångare (spelad av samme Jake) i en film, varpå han blir besatt av att hitta mannen i fråga. Medan Prisoners är en stor Hollywoodproduktion är Enemy en smal och experimentell film som tar större konstnärliga friheter och använder sig av fler abstrakta och symboliska grepp. Det är en långsam och suggestiv thriller som mäktigt ramar in Torontos skyskrapearkitektur med oerhört snyggt, gulaktigt, foto, mystisk musik och en svettig domedagskänsla. En förbryllande och på många sätt läcker film. (Läs mer i recensionen av Enemy).

Drinking BuddiesDRINKING BUDDIES (USA)

Stor siffra 6

4 stjärnor DYLPC

Jag hade inte trott att den här filmen skulle hamna så högt upp på listan som den till slut gjorde, men faktum är att jag mår väldigt bra när jag tänker tillbaka på den. Och filmer som lyckas med det är icke att underskatta. Drinking Buddies är en mysig, gemytlig och till stor del improviserad dramakomedi om några vänner på ett litet bryggeri i Chicago som trivs väldigt bra med varandra men som också går igenom några svängar i relationslivet. Handlingen förs framåt på ett spontant, roligt och osentimentalt sätt som känns befriande, och hela filmen har en naturlig känsla över sig. Skådespelarna (Olivia Wilde, Jake Johnson, Ron Livingston, Anna Kendrick) har fantastisk kemi och regissör Joe Swanberg har lyckats bra med den spontana känslan. Jag drack öl, skrattade och myste och hade enormt trevligt med Drinking Buddies, en av årets främsta små pärlor i skymundan av de största filmerna. (Läs mer i veckoresumé #55).

La vie d'AdèleLA VIE D’ADÈLE (Frankrike)

Stor siffra 7

4 stjärnor DYLPC

(Sv: Blå är den varmaste färgen). Knepiga relationer, naturligt och improviserat? Javisst! Roligt och mysigt? Not so much. Den omtalade tretimmarsskildringen av två unga kvinnors stormiga kärlekshistoria har en betydligt allvarligare ton än föregående film och berör på ett mer hänsynslöst vis. Stjärnskottet Adèle Exarchopoulos står tillsammans med Léa Seydoux för sensationellt bra skådespeleri i en ambitiös film med ett naket, närgånget och starkt berättande som ger en nästan dokumentär känsla. En högproblematisk inspelning blev en riktigt bra film som lämnar ett litet sår i magen som det tar en stund för att läka. (Läs mer i recensionen av La vie d’Adèle).

L'arbitroL’ARBITRO (Italien/Argentina)

Stor siffra 8

4 stjärnor DYLPC

(En: The Referee). Listans andra sportrelaterade inslag är en komedi om ett katastrofalt lågdivisionslag från Sardinien och en italiensk fotbollsdomares absurda framgång och nedgång. L’arbitro är något unikt, i alla fall sett till mitt eget register av filmupplevelser. Den är ojämn och har sina brister men är samtidigt så udda och speciell att jag måste lyfta fram den. Det är svartvitt, filosofiskt, roligt, satiriskt och kritiserande, romantiserande, märkligt, slapstickaktigt och konstnärligt på samma gång, med flera intressanta referenser till fotbollsvärlden och dess maktstruktur, den italienska fotbollsreligionen, dess framsidor och baksidor. En film som, mitt i allt det absurda, framhåller ett poetiskt förhållningssätt till fotbollen och som på många sätt är en sevärd upplevelse. (Läs mer i recensionen av L’arbitro).

Upstream Color 1UPSTREAM COLOR (USA)

Stor siffra 9

4 stjärnor DYLPC

Shane Carruths sinne för komplicerat berättande tar hans Upstream Color till en niondeplats, men det är en svårplacerad film som hade kunnat hamna både högre och lägre. Vad den handlar om har jag inte plats att ens försöka gå in på här, men den har många lager av besynnerliga avsnitt som överlappar varandra i en svårdefinierad kronologi och kausalitetskarta. Den är förvirrande, stundtals bisarr och lockar då och då in en i ett hopp om att förstå den, för att sekunder senare krossa det lilla hoppet och leda in en i ytterligare varv av oförstående fascination. Foto, ljud, musik och sparsam dialog används på ett sätt som förde mina tankar åt Terrence Malick-hållet, men Upstream Color är betydligt råare, på något sätt. Tror jag. Vackert är det i alla fall, och en film som får tankarna att snurra. (Läs mer i veckoresumé #34).

Rush 1RUSH (USA/Storbritannien/Tyskland)

Stor siffra 10

4 stjärnor DYLPC

Mer sport! Här kastas vi in i 70-talets hetaste Formel 1-duell, den mellan österrikaren Niki Lauda (Daniel Brühl) och britten James Hunt (Chris Hemsworth), i en högoktanig och adrenalinpumpande åktur av ganska klassiska sportfilmsmått. Den imponerar i utförandet och ger en fysisk upplevelse hos åskådaren där pulsen ökar i takt med motorerna som skakar i snabba närbilder, Hans Zimmers musik som eskalerar och hästkrafterna som får hela biosalongen att vibrera. Brühl gör Lauda galant och Hemsworth är faktiskt också riktigt bra, dessutom med en oemotståndlig frisyr och fysik. En tacksam grundstory förvaltades väl av Ron Howard och blev ett intensivt racingpaket, efter visst tvivel värt en plats på listan. Slutracet i Japan är maxat! (Läs mer i recensionen av Rush).

Bubblare

Behind the Candelabra, Breathe In, Fruitvale Station, Gravity, Känn ingen sorg, The Place Beyond the Pines*, Side Effects, Spring Breakers*, Star Trek Into Darkness, Trance, Wrong*, We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks

Inte ens nära

Adore, After Earth, The Bling Ring, The Conjuring, Furious 6, Gangster Squad, A Glimpse Inside the Mind of Charles Swan III*, The Great Gatsby, The Lone Ranger, Mama, Night Train to Lisbon, Oblivion, Only God Forgives, Parkland, Passion*, To the Wonder*, White House Down, World War Z

Egentligen hade jag velat ha sett Before-trilogin också (med årets Before Midnight), men den hanns dessvärre inte. Detsamma gäller för Hotell, 12 Years a Slave, Captain Phillips, The Necessary Death of Charlie Countryman, Disconnect, Prince Avalanche, The Broken Circle Breakdown och en bunt filmer från Stockholms filmfestival som jag inte fick in i schemat. Har säkert glömt en hel hög också. Men, men, jag har ju fått se en massa bra film ändå!

Om du är en bakåtsträvare, tycker 2013 var ett skitår eller har andra nostalgiska skäl att vara intresserad av 2012 års topplista hittar du den här. Mer läsning om bubblare och årets mindre bra filmer finns med stor sannolikhet att tillgå, då vi skrivit om de flesta. Klicka på en tagg och bläddra dig sedan ner till stycket om filmen i fråga.

Välkommen att undra, kritisera eller rent av spy på listan. Jag är klar med den, för nu åtminstone. Nu återstår ingenting mer för mig än att önska er alla ett gott nytt (film)år!

Fotnot

Produktionsår? Svensk premiär? Världspremiär? Till slut har vi kommit fram till att gå efter världspremiär/produktionsår i första hand, men samtidigt tillåta vissa undantag gällande filmer som inte varit möjliga att se förrän i år. Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2013 eller som bara visats på festivaler under 2012. Bra filmer måste ju få vara med någonstans i alla fall och slippa hamna i kläm. Samtidigt känns det inte jätterelevant att skriva om exempelvis Django UnchainedThe Master eller Silver Linings Playbook – de avverkades ju redan inför Oscarsgalan för snart ett år sedan och har fått sin tid i ljuset. Så dylika titlar, som känns passé och tydligt 2012, tas inte upp här. Lite inkonsekvent kanske, men vi bedömer att listan på så sätt blir fräschare och mer aktuell. Undantagstitlar markeras emellertid med en asterisk (*) för tydlighetens skull. Capisce?

Veckoresumé #53

A little less conversation, a little more action.

Ja, om vi ser bloggmediet som ett sätt att konversera och att koffeindarrigt bläddra sig igenom tung kurslitteratur som action, då kan vi nog beskriva situationen med ovanstående rad. Det blir lite hackigt, lite instabilt, vad gäller uppdateringen här under hösten, men vi gör vårt bästa för att få ihop någonting läsvärt lite då och då!

Au revoir les enfantsAU REVOIR LES ENFANTS (1987)
4 stjärnor DYLPC

(Sv: Vi ses igen, barn). Louis Malle är dubbelt representerad denna vecka, först och främst med en berättelse från en fransk-katolsk internatskola under en av andra världskrigets kalla vintrar. Julien (i mitten av bilden) lämnar sin mamma på perrongen med tårarna inte alltför långt borta och åker iväg, ut på landet, för att spendera terminen på den nämnda skolan. Där busas det friskt mellan barnen, ibland inte alltför schysst, men de godhjärtat stränga lärarna håller en viss disciplin. En stor del av filmen fokuserar på att återberätta och skildra livet på skolan, utan några större dramatiska händelser, innan den stora problematiken gör sin entré. En ny kille i klassen, som Julien så smått börjat lära känna, visar sig vara jude. Detta får absolut inte upptäckas av de tyska kontrollanterna. Kriget, som i dessa miljöer lyst med sin frånvaro, kommer nu påtagligt närmare Julien, hans nye vän Bonnet, prästerna och lärarna. Även i skuggan av bombningar och slagfält var kriget närvarande. Louis Malle, som skrivit, regisserat och producerat filmen, har lyckats fånga livet på den lilla skolan med realism, enkelhet och både vemod och en lite småmysig, familjär känsla, trots det mörker som väntar bakom hörnet. Handlingen är baserad på Malles egna erfarenheter från sin barndom, då han som 11-åring blev vittne till en liknande situation, något som naturligtvis ökar den genuina känslan. Au revoir les enfants är en subtil skildring av andra världskrigets konsekvenser för dem som inte var inuti det men vars vardag ändå påverkades. Manus och regi är lysande, liksom alla duktiga barnskådespelare, och inte minst Malles förmåga att fånga och förmedla atmosfär och miljö. Snöblaskiga skolgårdar, höstiga skogar, tysta sovsalar och stökiga badrum med tandborstande barn. Lekfullt och för det mesta osentimentalt berättat genom ett oskuldsfullt barnasinne men med en allvarlig efterton och poäng. En fantastisk film som gav mig en tår i ögat. Stark fyra.

FlickornaFLICKORNA (1968)
3 stjärnor DYLPC

Feministisk kultfilm har också inkluderats i veckans program i form av Mai Zetterlings omtalade samhällskritiska och artistiska skildring av Sverige på 60-talet. Handlingen, som svävar omkring i en konstnärlig sfär, har sin grund i en kringresande teatergrupp bestående av kvinnor, framförandes en egen version av den gamla grekiska komedin Lysistrate (om kvinnor i Aten som sexstrejkar för att stoppa männens krig, osv). Teaterscenerna varvas med inblickar i de olika aktrisernas egna liv, deras mäns liv samt surrealistiska, drömska och ibland oerhört märkliga partier där gränserna för vad som är verkligt helt suddats ut. Allt har emellertid en gemensam nämnare i den hela tiden skildrande, kommenterande och kritiserande framställningen av kvinnors roll i olika situationer, männens maktposition och jämställdhetens ofta absurda frånvaro. Flickorna är intressant, underhållande, tankeväckande och estetiskt fascinerande – dessutom oväntat rolig med många skratt som följd. Det går att uttolka många meningar i filmen, med ett huvusakligt budskap om feminismens vikt och betydelse – något som inte möttes av jubel när filmen premiärvisades. Filmen har fått utstå hård kritik, delvis förståeligt eftersom männen i filmen inte sällan framställs som absurt agerande, nästintill korkade och oförskämda mansgrisar utan förståelse. Mycket är överdrivet, men min känsla är att det är ett medvetet grepp för att belysa de skillnader och orättvisor i de könsroller som faktiskt finns/fanns på den aktuella tidpunkten för filmens produktion. I mitt tycke en möjligen underskattad och mycket sevärd film, nära en fyra på betygsskalan.

DamageDAMAGE (1992)
3 stjärnor DYLPC

Vi förflyttar oss till London och återlämnar ansvaret till Louis Malle, som med sitt erotiska otrohetsdrama ger oss en välspelad och genomkompetent version av en historia vi dock sett förut. En framstående politiker (Jeremy Irons) minglar runt på en fest när han plötsligt träffar en ung fransk-engelsk kvinna (Juliette Binoche) som är vän med Stephens (Irons) son Martyn (Rupert Graves). Att det finns en laddning mellan Stephen och Anna (Binoche) är dock uppenbart från det första blickutbytet. Härifrån är vägen relativt uppenbart utstakad – den leder Stephen in i passionens fördärv och förförelsens förrädiska lockelser. När Martyn offentliggör att han och Anna ska gifta sig är den moraliska krisen hos Stephen total och hans sunda förnuft (stanna hos fru och familj) ställs i en brinnande konflikt med kärleken, som han säger är unik från vad han någonsin känt i sitt 50-åriga liv. Damage är som sagt mycket välspelad och välregisserad, och även här står Malles höstiga miljöer att känna igen. Manuset är fyllt av intelligenta fraser och gripande konflikter, men filmen som helhet blir ändå något lidande av det faktum att upplägget är så bekant från mycket man sett tidigare. Sista halvtimmen är dock suverän och är nära att värva en fjärde stjärna till betyget. Är man svag för otrohetshistorier med mycket sex, plågsamt pinsamma släktmiddagar och tragiska vändningar kan jag inget annat än att rekommendera denna högst kompetenta film.

The Bling RingTHE BLING RING (2013)
2 stjärnor DYLPC

En lite halvljummen pepp låg i luften inför Sofia Coppolas nya kändisstölddrama, nästan enbart på grund av nämnda regissör och Emma Watson i en av huvudrollerna. I de kändistäta Hollywood-kvarteren får en grupp ungdomar för sig att leta upp kända personers hus, googla fram uppgifter om huruvida de är hemma eller inte, och slutligen bryta sig in och leva runt i sängar, garderober och festvåningar. (Detta baserat på verkliga händelser). Vi får följa en typisk ny-i-skolan-lite-osäker-i-sig-själv-dude som träffar en tjej som verkar rätt tuff, varpå han dras in i hela kändishemkrascharäventyret tillsammans med en grupp bortskämda rikemansbarn. De festar på de hetaste klubbarna, springer runt i klädbutiker, kör (stulen) bil onyktra och drogpåverkade och postar ca 30 Facebook-bilder i sekunden. Till slut stöter de naturligtvis på motgångar, i form av övervakningskameror och rättsliga påföljder, och då börjar en intressant del av filmen – trodde jag. Men då var det i princip slut och någon vidare uppföljning på de problemfria hus-raiderna kommer aldrig, vilket gör att filmen saknar svärta. Fram tills dess hade filmen varit tämligen tröttsam, repititiv som bara den och mest bara en väntan på någon poäng. Vid fjärde inbrottet, som sker på exakt samma sätt som de föregående, har man liksom fattat grejen. Coppolas manus är oväntat tunt och stundtals klyschigt, karaktärerna är platta och ytliga – inte så konstigt i och för sig, men ytligheten utmanas aldrig riktigt. Som komedi är den helt i avsaknad av skratt, som drama engagerar den inte. Några få snygga tagningar (t ex en lång exteriör bild på ett av inbrotten) är det enda som håller filmen godkänd. Från Lost in Translation till detta – vad hände Sofia? Svag tvåa.

Night Train to LisbonNIGHT TRAIN TO LISBON (2013)
2 stjärnor DYLPC

Som jag skrev i min pepplista i början av året är detta en film jag sett mycket fram emot. Av okunskap väntade jag mig dock en thriller i tågmiljöer, vilket jag inte fick. Istället vecklade ett tillbakablickande och lite journalistiskt drama med historiska referenser ut sig. En schweizisk professor (Jeremy Irons) tar mycket riktigt ett nattåg till Lissabon efter att ha räddat en kvinna som försökt ta livet av sig och blivit stående med hennes röda jacka innehållandes den tågbiljett han nu utnyttjar. Han anländer till det soliga Portugal (här slutar tågtemat) och börjar undersöka saker kopplade till en bok han också hittat i jackan, skriven av en portugisisk författare/läkare/filosof. Boken skildrar historier kring motståndsrörelsen under Salazar-diktaturen och sakta men säkert börjar Raimund (Irons) bena ut frågetecken kring de inblandade personerna i takt med att han blir mer och mer besatt av berättelsen. I det nät av personer han lyckas träffa ser vi en rad stora skådespelare: Charlotte Rampling, Mélanie Laurent, Christopher Lee, Lena Olin, Jack Huston, August Diehl och en fantastisk Bruno Ganz. Filmen i sig vill vara romantisk, filosofisk, historisk och dramatisk, men lyckas bara emellanåt. Det största problemet är det bekanta alla-talar-engelska-fenomenet, med försök till portugisisk brytning, som mest tar en ur historien då det känns så onaturligt och tillgjort. Det förminskar skådespelarna till accentimitatörer och verkar direkt för en försämrad autencitet. Märkligt också med tanke på att filmen är ett europeiskt samarbete med många internationella aktörer. Bortsett från detta är Night Train to Lisbon ett ganska slätstruket verk som dock lyfter sig efter en dryg timme, dock aldrig tillräckligt för mer än en rågad tvåa i betyg. En scen som sticker ut är ett samtal mellan Jeremy Irons och Bruno Ganz som, drickandes stora mängder vin (alternativt annan stark dryck) på ett risigt litet café, mitt i natten, diskuterar både ditten och den tillhörande datten. En simpel scen som förgylls av två mästare.

Angst essen Seele aufANGST ESSEN SEELE AUF (1974)
3 stjärnor DYLPC

(Sv: Rädsla urholkar själen). En av den nya tyska filmens stora profiler var regissören Rainer Werner Fassbinder, som med detta lilla drama skildrar och problematiserar kärleken mellan en tysk kvinna och en arabisk man i 70-talets München, präglat av rasistisk mentalitet och diskriminering. I samma ögonblick som 60-åriga Emmi träffar den betydligt yngre Ali från Marocko går hon in i ett problematiskt skede av sitt liv. Med kärleken till en generellt socialt utfryst person av en annan kultur tvingas hon inse det faktum att folk tittar annorlunda på henne och hon blir utfryst av arbetskamrater och sina egna barn, allt för att hon visar sig tillsammans med en ”svarting”. Det är ett ganska gjort tema nuförtiden, men den tyska kontexten gör det desto mer intressant, liksom ensamhet som en minst lika stor del av tematiken. Till filmens minus hör en kanske något onyanserad (men för budskapet kanske befogat överdriven?) bild av alla tyskar som fyrkantiga rasister (med enstaka undantag) och en vag känsla av att själva berättelsen saknar något unikt, även om Fassbinders berättarteknik har flera utstickande drag. Det är i dessa som filmens största styrkor ligger. Klippning, kameraföringar, musik och tystnad, avskalade miljöer och minimalistiska dialoger. Återkommande svart humor och avsiktligt stelt skådespeleri är andra komponenter, liksom de långa, kvardröjande tagningarna som tar god tid på sig att skildra osympatiska blickutbyten över bardiskar, föraktande servitörer och märkliga måltider i tomma restauranger. En film värd se enbart för den formalistiska biten, men som sagt även som samhällskritik och ensamhetsskildring. Det råder oklarhet kring mitt betyg – tre eller fyra – men sammanfattningsvis en mycket se- och tänkvärd film.

Mannen utan minneMIES VAILLA MENNEISYYTTÄ (2002)
3 stjärnor DYLPC

(Sv: Mannen utan minne). Lite på samma tema vandrar en stackars finsk man runt utan att minnas vem han är, vad han heter och var han bor, efter att ha blivit brutalt nedslagen i en park och förlorat minnet. Han får hjälp av frälsningsarmén och hittar ett hem i form av en container i ett litet fattigt samhälle vid vattnet. Fortsatt utan identitet försöker han bygga sig ett nytt liv från ruta ett, men utan namn eller legitimation har han ingen trovärdighet hos arbetsförmedlingen eller banken, så uppförsbacken är rejäl. Under sitt medvetandes nya era hittar han ett kärleksintresse och skapar sig nya relationer, men frågorna och oklarheterna förblir många i hans tillvaro. Finsk film är för mig helt främmande mark och en outforskad kultur, i vilken regissör Aki Kaurismäki är en förgrundsfigur. Mannen utan minne är en bra film med minimalistisk dialog, nedtonat skådespeleri och ett tragiskt livsöde som ändå skildras någorlunda harmoniskt och bäddar in en kraftigt svärtad humor. Markku Peltola, som spelar den namnlöse huvudkaraktären, utstrålar vemod och hopplöshet blandat med en blind optimism som en total minnesförlust kanske kan framkalla. Långsamt tempo och en isolerad känsla förstärker ensamheten, handlingen är smått absurd egentligen och den fåordiga, smått deprimerade finskheten är alltjämt närvarande. Det är lite svårt att sätta ord på känslan som finns i den här filmen märker jag nu när jag försöker formulera detta, men betyget är tydligare – stark trea! För övrigt finns ett härligt och ganska märkligt musikinslag i filmen där en grupp musiker ur frälsningsarmén framför en sång om att djävulen är överallt, typ. Hade aldrig trott att jag skulle gå runt och lyssna på finsk folkrock, men det skulle jag. Paha vaanii heter låten och den är fantastisk.

Citizen KaneCITIZEN KANE (1941)
4 stjärnor DYLPC

Ensamhet börjar forma ett mönster som genomsyrar denna resumé, och av de behandlade filmerna brukar denna rankas som ett av de största, kanske det största, verken genom tiderna. Fram med superlativen då, eller? Ja, men inte hela arsenalen kanske. Bäst genom tiderna, en titel som kritikerkåren ofta delar ut till just Citizen Kane, tycker jag inte att den är – men det är en på många sätt enastående film. Orson Welles regisserar sig själv i titelrollen, Charles Foster Kane, en svårförstådd man som gör en sällan skådad resa från bortskickat barn till förmögen tidningsmogul med ett globalt medieimperium vid sina fötter. Det är en tidig tackling på den amerikanska drömmen, framgångens baksida och maktens förrädiska kraft, med en fåfäng och komplicerad huvudkaraktär som både vinnare och offer. I filmens inledning ser vi hur Kane ligger för döden, ensam i sitt enorma palats, och uttalar ett sista ord innan han lämnar in. Resten av speltiden ägnas åt utredningen av detta mystiska ord och berättandet av vad som lett fram till tragedin. Detta berättande sker till en början av en smått hysterisk och ganska påfrestande berättarröst, tillsammans med ett montage av bilder och tidningsurklipp, men övergår sedan i ett mer sansat, klassiskt skådespel. Från barndomen, till första idén om att grunda en tidning, de följande framgångarna, expansionen, äktenskap, utpressningssituationer, partnerskap och meningsskiljaktigheter, enorm rikedom, kändisskap, politisk kandidatur och slutligen den suck som kan dras över att vaka över ett episkt rike av dyrbara saker och gränslös ekonomi och ändå behöva känna ensamhetens kalla hand. Det ligger en stor tomhet över filmen som är svårbeskriven och fruktansvärt mäktig, på något sätt. Berättelsen i sig ger inga wow-reaktioner förrän i det gripande slutet, men den tekniska aspekten av filmen ger desto fler. Fotot, ljussättningen, sceneriet, kameravinklarna och klippningen är fulländat, mästerligt. Varje bildruta kan ramas in och sättas upp på väggen. Sammantaget bör Citizen Kane absolut klassas som ett storverk. Orson Welles pondus är dessutom enorm.

Killer's KissKILLER’S KISS (1955)
2 stjärnor DYLPC

En av Stanley Kubricks tidigaste filmer klockar in på blygsamma 67 minuter och handlar om en 29-årig boxare i New York som genom sitt fönster en kväll ser en kvinna i lägenheten mittemot. Han tar kontakt med henne och hamnar i samspråk med hennes arbetsgivare (hon är en s k taxi dancer), en osympatisk herre. När boxaren hör Gloria skrika en kväll springer han över och ser chefen slå henne, varpå han går emellan, förälskar sig i Gloria och därmed blir inblandad som den tredje parten i ett svartsjukedrama. Stanley Kubrick är en legendarisk regissör med många mästerverk på sitt samvete, men detta är onekligen det blekaste jag sett ur hans filmografi. Enskilda ljusglimtar finns, som den långa jaktscenen över gator och tak, och den surrealistiska skyltdockedekorerade scenen där filmens klimax utspelar sig, men helheten går förlorad i ett oklart syfte med för många olika ingredienser nermixade i en dryg timmes film. Är det ett romantiskt drama, en noir-thriller, boxningsfilm, ett tillbakablickande familjemysterium, jakt-action? Kubrick flaxar runt med både det ena och det andra – ambitiöst men luddigt. Hade filmen varit en halvtimme längre är det möjligt att den hade blivit riktigt bra. Nu är karaktärerna relativt platta och svåra att identifiera sig med, storyn rätt blahablaha och inget hinner utvecklas till något riktigt intressant. Slagsmålsscenen fram mot slutet håller ingen vidare nivå heller. En besvikelse, men som tur var skulle ju Kubrick lyfta sig med galaktiska mått.

Ladri di bicicletteLADRI DI BICICLETTE (1948)
4 stjärnor DYLPC

(Sv: Cykeltjuven). Tillsammans med ovan behandlade Citizen Kane är Vittorio De Sicas socialrealistiska far och son-berättelse en film som brukar nämnas i de, förvisso tveksamt filmhistoriskt rättvisande, bäst-genom-tiderna-enligt-kritikerna-sammanhangen. Och även detta är en suverän film, om inte ännu bättre. Filmens historiska kontext finns i den italienska neorealismen som efter andra världskriget inte sällan skildrade arbetarklassens vardag på de italienska gatorna och ofta använde amatörskådespelare. Så är fallet även här. Den arbetslöse pappan Antonio (spelad av fabriksarbetaren Lamberto Maggiorani) får chans till anställning som affischmontör, ett jobb som kräver cykel. Till sin förtvivlan inser han att han måste skaffa en cykel och ser lösningen i att pantsätta familjens sängkläder, varpå optimismen sprider sig i familjen som börjar planera sin ekonomi utifrån nya, bredare ramar – allt ser ut att kunna lösa sig nu. Antonio skjutsar sin lille son Bruno (Enzo Staiola) genom Rom och blickar entusiastiskt framåt mot sin första arbetsdag. Han har precis satt upp sin första affisch när ett marddrömsscenario plötsligt blir verklighet – cykeln blir stulen. Vad som följer nu är en lång och problematisk jakt på cykeln, på marknader och torg, men i en storstad som Rom är fallet av klassiska nål-i-höstack-proportioner. Under resans gång följs Antonio och Bruno åt genom medgång och mestadels motgång, och deras relation ansträngs, utmanas och utvecklas. Cykeltjuven är en fantastisk studie i vikten av ett enskilt föremål (cykeln) och dess betydelse för en hel tillvaro och livstillstånd. Det är samtidigt en film om hur långt man kan vara villig att gå för att få tillbaka cykeln, som klimaxet så tydligt handlar om, och hur mycket man kan offra. Antonios jakt på cykeln påverkar inte bara hans egen inställning till andra människor, utan även Brunos förståelse för pappans agerande. Relationen dem emellan är väluppbyggd och innehåller många nyanser av far-och-son-bandets olika sidor. Ett annat betydande tema är samhällskontexten, skildringen av arbetslöshet och fattigdom, de lägre klassernas kämpan för att klara vardagen, och den ofrivilliga resan från avlönad arbetare till ignorerad förlorare. En särskild scen skär rakt genom hjärtat, när pappa Antonio mitt i cykeljaktseländet tar med Bruno på restaurang och låter honom frossa i mat och dryck i sann nu-glömmer-vi-allt-och-äter-anda. Från kompromisslös lycka förvandlas Antonios leende halvvägs in i middagen till en vilsen, smått skräckslagen blick som inser att hans liv just nu är ett enda stort frågetecken utan säkerhet för familjens framtida liv. Vittorio De Sicas film är en lysande berättelse ner till varje komponent – manus, budskap, spänning och flera otroligt gripande scener, stilsäkerhet, ett brett känslospektrum och skådespelare som imponerar (särskilt sett till deras obefintliga skådisbakgrund). Det finns mycket mer att säga och mycket mer att berömma, men genom att dela ut en stark fyra känner jag att min åsikt är demonstrerad. Molto bene!

Irene Huss - I skydd av skuggornaIRENE HUSS – I SKYDD AV SKUGGORNA (2011)
1 stjärna DYLPC

Stopp, stopp, stopp! Stanna kameran, bränn rullen och lägg pengarna på något annat! Snälla? Det är filmer som dessa som gör att Sverige aktivt jobbar mot sin egen industri och de inspirerade krafter som existerar där, och förminskar chanserna till ett nytänkande och intressant klimat i vår egen filmatmosfär som drar tunga och rossliga Wallander-suckar. Beck, Johan Falk och nu Irene Huss – när ska folk tröttna? Egentligen tänker jag inte ödsla mer tid på detta trams, 90 minuter gick ju till att konsumera det, men samtidigt kan det kanske vara en idé att göra sin röst hörd och försöka motverka dessa produktioner. Först vill jag poängtera att den enda anledningen till att jag faktiskt såg filmen var ett internskämt med en kompis, då vi skrattat gott åt den tidigare Tatuerad torso i samma serie. Redan där förstår ni alltså att attraktionen i att se filmen ligger i dess potentiella kapacitet som ofrivillig komedi, inte som det kriminaldrama den försöker vara. Vem är då denna Irene Huss? Ja, en kombination av helt irrelevanta kampsportsfärdigheter, rollerna som mamma, självständig kvinna, hustru och framförallt modig polis som ständigt lyckas hamna i de allra farligaste uppdragen (dvs uppgörelser med trööötta och urvattnade MC-gäng) i Göteborg (tror jag? Svårt att avgöra dock eftersom ingen pratar göteborgska förutom en malplacerad Lasse Brandeby). Med sig har hon en liten detektivbyrå/polisgrupp som för det mesta utstrålar inkompetens men ändå lyckas lösa det mesta, t ex genom fysiskt omöjliga inzoomningar som från löjliga avstånd med usel upplösning kan se registreringsnummer på bilar från sidan. Just denna, I skydd av skuggorna, handlar om en utpressningshärva med stereotypa slaviska motorcykelgangsters som bovar i vilken Irene Huss familj, föga förvånande, blir inblandad och snart har vi en helt väntad historia innehållandes mord, droghandel och sprängda hus. Logiken lyser med sin frånvaro, liksom manusets kvalité, dialogen är stundtals löjeväckande och skådespelarna är svaga. Poliserna agerar korkat och är förhoppningsvis inte baserade på våra verkliga poliser, för då är det dags att bli orolig. Nu tänker jag inte ge fler ord till den här smörjan utan avslutar kort och gott med en önskan om att få se filmpengarna investeras i projekt som inte somnat redan i utvecklingsfasen.

En dödsdömd har rymtUN CONDAMNÉ À MORT S’EST ÉCHAPPÉ OU LE VENT SOUFFLE OÙ IL VEUT (1956)
4 stjärnor DYLPC

(Sv: En dödsdömd har rymt). Kunde du dra den titeln i ett svep? Grattis i så fall. Robert Bresson var ett av den franska filmens största namn och en stor inspirationskälla för flera regissörer under den nya vågen. Till sin fängelsefilm om en fransk fånge under naziockupationen kunde han använda sina egna erfarenheter från över ett år i fångenskap, och kombinera det med en annan verklig fånges memoarer från ett fängelse i Lyon, motståndsaktivisten André Devigny, som filmen är baserad på. Egentligen är filmen väldigt enkel, en typisk fängelsefilm som följer huvudkaraktären Fontaine (François Letterier) i den isolerade tillvaron, från vilken han bestämmer sig för att försöka fly. Genom en voice-over-lösning får vi följa hans noga planering in i minsta detalj, från det försiktiga karvandet i trädörren till reptillverkning av hopknutna lakan och den slutgiltiga nagelbitaravslutningen där varje litet knastrande gruskorn kan utgöra skillnaden mellan frihet och avrättning. Bortsett från ett lite statiskt mittenparti är filmen mycket spännande, logiskt nog framförallt i sista tredjedelen, och en välskriven och välspelad demonstration av det lilla, lilla hopp som finns på en plats som annars präglas av svärta, tragik, orättvisa, smärta och död. Mycket bra och sevärd. En svag fyra.

Et Dieu… créa la femmeET DIEU… CRÉA LA FEMME (1956)
3 stjärnor DYLPC

(Sv: Och Gud skapade kvinnan…). Fortsatt Frankrike och produktionsår 1956, men från svartvitt till färg och från ett grått fängelse till en annan sorts fångenskap, som Juliettes (Brigitte Bardot) sökande efter lycka kan beskrivas som. Hon är 18 år gammal, bor hos sina fosterföräldrar i Saint-Tropez där hon gjort sig ett rykte som lössläppt, fräck och oanständig. Själv ser hon sig som naturlig och kärleksfull. Hon har inte svårt att hitta intresserade män då hennes sensuella utstrålning kan få de flesta att bli knäsvaga, men kvantité är inte detsamma som kvalité, och svårigheten ligger i att finna den man som verkligen kan göra henne lycklig. Hon har hur som helst en pågående relation med Antoine Tardieu, den äldste sonen i en varvsarbetarfamilj vars ägor den rike affärsmannen Eric Carradine (som Juliette också har/haft någon form av relation till trots den stora åldersskillnaden) vill köpa för att bygga ett casino på. När relationen till fostermamman blir så frostig att man beslutar att hon ska skickas tillbaka till barnhemmet, inser herr Carradine att något måste göras rent formellt för att hon ska få vara kvar enligt lag. Den ”enklaste” lösningen verkar vara giftermål, något som viftas bort av Antoine. Fram träder istället den blyge och långt mycket mindre klassiskt manlige Michel Tardieu (Antoines bror) som är hemligt förälskad i Juliette och frågar henne helt sonika om hon vill gifta sig med honom. Ja, så kan det alltså gå till i sensommarens Saint-Tropez med vita stränder, blått hav och underbara marina 50-talskläder och hamnmiljöer. Detta är en trevlig liten romantisk berättelse som är behaglig att befinna sig i. Bakom den lättsamma tonen finns dock en relevant och intressant problematik kring att hitta sin plats, vara lycklig och hantera relationer, att kunna vara fri men samtidigt ansvarsfull. Bardot är ibland mer snygg än vad hon är bra, men visar också hur långt den magnetiska utstrålningen kan ta en, och hur man kan balansera upp några falska repliker med en stark personlighet. Hon gör alltså en sammantaget klart godkänd insats. Amour-bekante Jean-Louis Trintignant är riktigt bra som Michel och Curd Jürgens levererar en härlig handelsmästare med pondus. Filmen är lite ojämn och aspirerar aldrig på de högre betygen, men den är klart sevärd och som sagt trevlig att titta på, dessutom med en del intressanta teman på agendan.

Vi har som sagt gett oss in i universitetslivet under hösten, från vilket vi förhoppningsvis kan hämta ny och användbar kunskap som vi kan utveckla vårt skrivande utifrån. Uppdateringsfrekvensen blir lidande och jag kan absolut inte lova något, men vi har lite nya idéer på gång för nytt innehåll, och med lite tid över då och då kan vi kanske ge er det så småningom. Ge inte upp att titta in här ibland, även om det kanske inte kommit något nytt på flera veckor, för rätt var det är så är vi tillbaka bakom tangentbordet! (Hade önskat att det var en Woody Allensk skrivmaskin, men man kan inte få allt). Au revoir!

Veckans topp 3

  1. Ladri di biciclette
  2. Au revoir les enfants
  3. Citizen Kane