GIFF14: Locke

GÖTEBORGS FILMFESTIVAL 2014

Locke

4 stjärnor DYLPC

Festivalens sista dag inleddes med en double feature i ensamhetens, eller kanske snarare isolationens, tecken, i vilken seglatsen med Robert Redford blev en riktigt lyckad andra hälft som lämnade stort avtryck. Dubbelns första hälft utgjordes av en nattlig biltur med Tom Hardy mellan Birmingham och London, en film som är intressant att jämföra med All Is Lost då den har både stora likheter och skillnader vad gäller koncept och berättarmetod.

Förlust och kamp är gemensamma teman. Medan Redford på egen hand kämpar för sitt liv och för att bli räddad ligger Hardys utmaning i att arrangera olika åtaganden och lösa konflikter genom telefonsamtal, samt att hinna fram till en viss händelse i tid. På sätt och vis är de båda ensamma karaktärer – Redford är det definitivt, medan Hardy i och med sina kontakter per telefon kan betraktas som en betydligt mindre ensam karaktär, beroende på hur man definierar ensam. Isolerade är de i alla fall och båda tvingas ge upp saker och lämna bitar av sina liv bakom sig. Uttrycket ”all is lost” går i viss utsträckning att applicera på båda filmerna.

Den intresserade kan på egen hand spinna vidare på dessa jämförelser, men denna recension fokuserar hädanefter på Locke. Ivan Locke (Hardy) är en respekterad, skicklig och lojal betongexpert som dagen efter natten under vilken filmen utspelar sig ska leda en rekordstor grundläggning av en betongkonstruktion. Detta får vi veta genom en serie telefonsamtal som Ivan gör kontinuerligt under den bilresa som äger rum. Filmen inleds med att han lämnar sin arbetsplats, sätter sig i sin BMW och åker iväg, ut på de engelska motorvägarna. Eftersom hela filmen utspelar sig i bilen bygger dess handlingsutveckling på att telefonsamtalen successivt ger oss mer information om vem Ivan är och vad som har hänt i hans liv. Utan att spoila något kan sägas att han gjort vissa tveksamma handlingar vars konsekvenser han nu tvingas möta, och att hans relationer med familj, vänner och arbetskamrater ansträngs å det grövsta under denna natt, natten då han ska reparera sina misstag.

Även om thrillerelement finns är det i det karaktärsstuderande dramat som filmens största kvalitéer ligger. Den förhållandevis oerfarne regissören Steven Knight, som även skrivit manus, har under sin över 20-åriga karriär mestadels arbetat med just manus, vilket märks i hans stora förmåga att berätta om en karaktär och hans omgivning utifrån kraftigt begränsade berättarmässiga tillgångar. Telefonsamtalen öppnar upp för ett ordentligt karaktärsgalleri, en rad olika situationer och en mer avancerad problematik som tillsammans utgör en rik dramaturgi. Det hade lätt kunnat bli konstlat och onaturligt, och det var något jag oroades över i början av filmen, en oro som dock snabbt avtog.

Tom Hardy övertygar som den oerhört sansade och metodiske Ivan Locke, vars stabila personlighet återspeglas på flera plan. Han jobbar med betong (ganska stabilt?), bor i ett vanligt hus med en vanlig familj och kör en vanlig bil. Han är, för att citera Steven Knight, ”the most ordinary man in Britain”. Han gör sällan oväntade val, bemöter alla problem systematiskt och försöker rationellt tänka ut nästa steg för att lösa problemet. Han är praktiskt lagd men i vissa situationer även socialt odynamisk eller okänslig. Under den här natten konfronterar han på så vis de mest grundläggande dragen i hans person och utmanar sin egen personlighet, vilket genererar situationer där han både förstör för sig själv och stänger dörrar, men kanske också öppnar nya dörrar i sitt liv. Ivan är den hederlige mannen som gjort ett sällsynt fel och som måste testa gränserna för förlåtelse och förståelse.

Visuellt är filmen träffsäker och elegant, med många olika vinklar, kamerainställningar och klipp som ger filmen tempo trots en statisk skådeplats. Genom ett snyggt foto som arbetar mycket med fokusskiften, toningar och klipp som glider över i varandra fångar man den nattliga motorvägsestetiken med gatuljus, mörker och bilstrålkastare. Musiken är nästan konstant närvarande och arbetar också för en flytande, dynamisk film med fin och laddad atmosfär.

Regissör Steven Knight var på plats i Göteborg och berättade mer om inspelningen. Ett av hans mål med filmen var att kombinera film och teater, vilket han gjorde genom att sätta Tom Hardy i en bil och låta kamerorna rulla i 28 minuter (då fick man pausa och byta minneskort) och på så vis spela in filmen i realtid. Man spelade in under nätterna mellan nio och fyra, Hardy stannade ”in character” och skådespelarna som spelar personerna han ringer satt faktiskt i ett konferensrum och gjorde samtalen live med Hardy. På flera olika ställen i bilen installerade man monitorer där manuset rullade, så att Hardy skulle kunna göra hela filmen i ett svep utan att behöva lära sig manuset utantill. Birollsskådisarna ger alla bra – och viktiga – insatser, trots att de aldrig syns i bild. Olivia Colman, Ruth Wilson och Andrew Scott är några av dem.

Tom Hardy har jag tidigare sett som en bra skådespelare, stabil. Men nu gör han något som placerar honom som en mycket intressant och skicklig aktör som jag ser fram emot att se i fler krävande roller. Han lyckas bära filmen i 85 minuter, trots att han bara sitter i en bil, och gör det med bravur. Det är för övrigt en njutning att höra hans Richard Burton-aktiga walesiska dialekt som är klar, tydlig och nästan nobelt välartikulerad.

Locke är en karaktärsdriven film som med små medel effektivt förmedlar en välskriven historia som berör. Man gör ett nedslag i en kväll i en mans problematiska liv och lämnar det vid det utan att berätta för mycket. Dessutom är detta prov på ett spännande och inspirerande filmskaparsätt.

Annonser

4 thoughts on “GIFF14: Locke

  1. Ping: GIFF14: Alla betyg och recensioner | do you like phil collins?

  2. Hade ingen aning om den här filmen men är en stor beundrare av Tom Hardys skådespelarval. När jag läser om handlingen är det inget som gör mig överjävligt nyfiken givetvis, med tanke på den ytterst ordinära balansen.

    Dock blir jag bra mycket mer intresserad av att se filmen när jag läser om inspelningsmetoden som jag finner mycket spännande. Extra kul att den Marlon Brando-jämförda Tom Hardy får köra Brandos egen skådespelarmodell av att läsa repliker live!

    Hardy är enligt mig en av dom mer genuina skådespelarna vi har som också får utrymme att testa sin potential. Vill se fler sådana här projekt där han spelar mer ordinära karaktärer för jag gissar att en stor dragningskraft för honom att ta rollen var just den att få spela någon så slätstruken som han gör, efter att ha porträtterat excentriska figurer som exempelvis Bane och Bronson.

    Ska bli kul att se filmen när tillfälle ges. Trevligt att ha varit på Göteborgs Filmfestival också. Ville ju dit men fanns ingen ”måste”-grej och var bunden till plugg och projekt vid tillfället.

    • Håller med om att både inspelningsmetoden och karaktärsvalet är något man vill se mer av!

      Borde väl egentligen ha pluggat jag också, men fick loss en helg och det var det definitivt värt :)

  3. Ping: Topp 15: 2014 di Davelito | do you like phil collins?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s