Topp 15: 2017 di Davelito

Ett år man av många anledningar snabbt vill glömma är sedan ett par veckor till ända. Några minnesvärda undantag finns emellertid: nedan följer 2017 års bästa filmer.

GRAVE* (Frankrike, Belgien, Italien)

(En: Raw.) Den mest fascinerande skapelsen jag tog del av under året var Julia Ducournaus egendomliga coming-of-age-drama om två systrars bisarra upplevelser på en belgisk veterinärskola. De förfärande nollningsritualerna bleknar i jämförelse när den yngre systern Justine (Garance Marillier), som dittills varit vegetarian, utvecklar ett okontrollerbart gryende begär för kött. Justines tillvaro förändras drastiskt och fundamentalt och blir problematisk på en rad olika plan. Grave är en äcklande, kontroversiell och gripande historia tillika väl utfört, unikt filmhantverk med kapacitet att framkalla de allra märkligaste av mänskliga reaktioner. Jag undergick en omvälvande filmupplevelse av skräckblandad förtjusning (med betoning på förtjusning) vilken jag redogjorde för mer fördjupat i fullängdsrecensionen från Göteborgs filmfestival.

SLAVA* (Bulgarien, Grekland)

(En: Glory.) En fattig järnvägsarbetare påträffar en stor summa kontanter utspridda över rälsen och rapporterar, ärlig som han är, detta direkt till polisen. Så inleds denna mycket gripande berättelse om hur en utsatt, stammande, ensam person som bara vill göra rätt för sig ofrivilligt dras in i en korruptionshärva som förändrar hela hans livssituation till det värre. Det bulgariska transportministeriet vill prisa honom som hjälte för att styra undan uppmärksamheten från den egentliga frågan kring de smutsiga pengarna medan han själv bara vill bli lämnad ifred. Kollegerna på jobbet tycker att han är dum i huvudet för att han inte tog pengarna själv, polisen försöker sätta dit honom för att ha gjort just det och till råga på allt tappar transportministeriets PR-chef bort det för henne betydelselösa men för honom ovärderliga armbandsuret, en sovjetisk Slava, han ärvt av sin far. Slava är en oerhört upprörande och tragisk film om den vardagskorruption som inte handlar om stora företag som gör stora, smutsiga affärer utan som drabbar samhällets svagaste och mest utsatta människor – de som bara vill göra rätt för sig och leva ett hederligt liv. Kommentaren av de sydeuropeiska ekonomiernas förfall är av oneklig relevans och når ända in till kärnan av vad inflytelserika människors maktmissbruk och oärlighet resulterar i. En väl skriven, regisserad och spelad film i precis rätt tempo och med precis rätt avvägning mellan realistiskt drama och dramaturgisk spänning. En alltför förbisedd pärla från det alltför outforskade filmlandet Bulgarien.

CALL ME BY YOUR NAME (Italien, Frankrike, Brasilien, USA)

Ju längre tid som gått utan att jag skrivit klart den här listan, desto högre har Luca Guadagninos sommarromantiska drama om Elio och Oliver (aka Oliver och Elio) smugit sig upp igenom densamma. Det är en känsloladdad skapelse som egentligen bara fortsätter accelerera i styrka efter att eftertexterna ackompanjerade av ett sorgset ansikte släckts ner i biosalongen: jag tänker fortfarande på den och blir både varm och vemodig av att göra det. Ett fantastiskt litet paket fyllt av kärlek och glädje, saknad och sorg, ett insiktsfullt manus, regi och skådespeleri av högsta klass, idylliska lombardiska sommarlandskap för ögat och odödliga italodiscoguldkorn för örat. En film för livet. Fler upplevelseåtergivningsförsök finns att läsa i den längre recensionen av Call Me by Your Name.

KEDI* (Turkiet, USA)

En annan liten hyllning till livet är denna oemotståndliga dokumentär om Istanbuls gatukatter och deras varierande historier och livsstilar. Katter är fascinerande djur med stor integritet som lever efter sina egna villkor och omges av ett slags mystik, vilken genomsyrar filmskaparen Ceyda Toruns ansats i författandet av detta kärleksbrev till staden och dess invånare, såväl katter som människor. Karaktärsgalleriet är rikt och innefattar allt från konstnärer till fiskare och restaurangägare, med den gemensamma nämnaren att deras vägar någon gång korsats av en katts. En frusen liten unge som behöver tak över huvudet, en kaxig buse som vill skapa lite trubbel eller en hungrig kompis som bara vill ha en bit mat och lite sällskap – alla har de en egen historia att berätta. Personliga favoriter är Sari, ”The Hustler”, med den officiella beskrivningen ”doesn’t give a sh*t, steals, begs, forages, persistent”, Duman, ”The Gentleman” (”paws at the window when hungry, never begs or goes inside, demands proper delicatessen, dives in dumpsters”) och Aslan Parçasi, ”The Hunter” (”hunts rats, eats fish, loves a good scenic view, sleeps all day, hunts at night”). Kedi är en jättefin liten film som med mycket värme handlar nästan lika mycket om människans tillvaro på jorden som katternas, och hur de två vitt skilda varelserna kan mötas och hitta gemensamma sätt att hantera den.

MOONLIGHT* (USA)

Det känns alltid lite avslaget att snacka om filmer som vunnit Oscars för snart ett år sedan, men att Barry Jenkins Moonlight skulle vara avslagen är en otänkbar föreställning. Det mesta har visserligen redan skrivits, men bra filmer förtjänar att hyllas vidare oavsett vad som sagts tidigare. Moonlight utspelar sig under tre stadier av en pojkes/tonårings/mans uppväxt utanför Miami och behandlar allt från familj och skolgårdshierarkier till identitet och sexualitet i ett hårt samhällsklimat kantat av fördomar, brist på förståelse och maskulinitetsnormer som är både förvirrande och omöjliga att leva upp till för en afroamerikansk, utstött, homosexuell kille i ständig utveckling. Tre vackra och smärtsamma porträtt av en individ sammanlänkas till att måla en starkt drabbande bild av hur svårt och vilset det kan vara att växa upp, och detta görs med en filmisk verktygslåda rik på färger, kontraster och nyanser. Kort och gott en fantastisk film som förtjänat sitt prisregn. (Älskar också den mångbottnat symboliska slutscensreferensen till Les quatre cents coups.)

MOTHER! (USA)

Efter att ha sett Grave hade jag svårt att se hur något skulle kunna komma i närheten av samma nivå av vansinne. Sedan kom hösten och Darren Aronofsky med den, och han hade i en klassisk ”hold my beer”-aktion bestämt sig för att vrida upp alla reglage till max och ge biopubliken en omtumlande upplevelse utan motstycke. mother! börjar som en förhållandevis stillsam thriller om ett par i ett hus och slutar som en våldsam och grotesk undergångsskildring med bombastiska allegorier och bibelreferenser, och när man tror att ingenting kan gå mer åt helvete gör det det tio gånger till. En helt sinnessjuk film som inte liknar något annat jag sett och som är i det närmaste omöjlig att koka ner till en recension eller ett omdöme som gör upplevelsen rättvisa. Jennifer Lawrence gör sin karriärs mest krävande rollprestation och är bättre än någonsin, och Aronofsky befäster sin position som världens mest spännande filmskapare. (En längre recension finns att läsa här.)

GOOD TIME (USA)

En rimlig förväntning inför Good Time är att få lite skön spänning och bankrånarthriller. Och visst, det får man, men bröderna Josh och Benny Safdies kriminaldrama erbjuder långt mycket mer än så. Filmen handlar om den tämligen desperate Connie (Robert Pattinson) som rånar en bank i New York med sin mer eller mindre ofrivillige, förståndshandikappade bror Nick (Benny Safdie), varpå Nick efter en svettig jakt åker fast. Därefter går det mesta snett, fler och fler personer blir på dråpliga vis inblandade och det ena brottet leder till det andra. Mitt i allt befinner sig en frustrerad och medtagen men målmedveten Connie, porträtterad av en storspelande Robert Pattinson, i ett intensivt försök att få ut sin bror från fängelset i en nedåtgående spiral av tveksamma handlingar. Good Time är ett klockrent exempel på när visionärt filmskapande med klara idéer får genomföras fullt ut i precis lagom skala, med gedigen finansiering men utan att den så fina indiekänslan går förlorad. Storyn är ständigt oviss och engagerande, och det välskrivna manuset ger karaktärerna djup och gör spänningen mångbottnad. Den pulserande musiken av Oneohtrix Point Never kapslar läckert in den mörka, neontäta neo-noirkänslan. En tragedi, på sitt sätt, om vilsna individer utan riktning.

T2 TRAINSPOTTING (Storbritannien)

På tal om vilsna individer utan riktning. Danny Boyles uppföljare till sin egen milstolpe från 1996 är en fullkomligt värdig, måhända underskattad, sådan. Renton (Ewan McGregor), nu 46, återvänder till Edinburgh efter 20 år i Amsterdam, ren från heroinet men besvärad av äktenskaps- och jobbproblem. Där tar han upp kontakten med de gamla vännerna Spud, Simon och Begbie, alla med egna problem och trasiga relationer med Renton efter sveket för 20 år sedan. Återkomsten blir komplicerad och smärtsam och egentligen ett enda långt försök att övervinna olika former av självdestruktiva krafter hos var och en av individerna i det forna kompisgänget. Även om originalet serverades med en god dos svärta lägger den lite mer nedtonade, om än stundtals karakteristiskt Trainspotting-höga, uppföljaren klart mer vikt vid det smärtsamma och tragiska i återbesöket hos de nu mycket äldre och än mer trasiga huvudpersonerna. En tung och nostalgisk men färgstark film som pillar upp några sårskorpor och framkallar ett par tårar, med hjälp av skarpt skådespeleri och (givetvis) ett skönt soundtrack kombinerat med Boyles stilsäkra klippning. Ett praktexempel på en lyckad och värdig uppföljare.

ORPHELINE* (Frankrike)

(Sv: Fragment av en kvinna.) Skarpt skådespeleri återfinns också i detta originella och alltför förbisedda drama om fyra utdrag ur en kvinnas uppväxttid från barn till vuxen. Denna kvinna, som går under olika namn under de olika epokerna, spelas av Vega Cucytek (vid 6 års ålder), Solène Rigot (13 år), Adèle Exarchopoulos (20 år) och Adèle Haenel (27 år), och allt presenteras i omkastad kronologi, vilket gör att en viss uppmärksamhet och tankepussel krävs för att historiens fragment ska flätas samman. Ett liten flicka på landet som leker kurragömma blir strulig tonårsrebell, rymmer till Paris och börjar jobba på en travbana, blir indragen i en rånkupp involverande stora pengar och tvingas i vuxen ålder söka frihet från sitt förflutna för att kunna leva sitt liv som lärare, mor och fru. Orpheline är en ambitiös, intensiv och gripande film med lysande skådespeleri och innovativa berättargrepp. Haenel och Exarchopoulos är exceptionellt bra, och därtill gör Gemma Arterton en betydande, mycket fin, biroll. Arnaud des Pallières (manus och regi) är en filmskapare jag hoppas få se mer av.

JACKIE* (Chile, Frankrike, USA, Hongkong)

En inte förbisedd men möjligtvis underskattad film är Pablo Larraíns subtilt kraftfulla porträtt av Jackie Kennedy, med en utomordentligt skicklig Natalie Portman i huvudrollen. Den största styrkan i detta ganska nedtonade drama är just frånvaron av de bombastiska dramatiseringarna och brotten mot de sedvanliga riktlinjerna för hur en biografisk film ska utformas. Jackie skildrar visserligen delar av Kennedy Onassis liv, men gör det utifrån en klart begränsad tidsperiod och utan ambitionen att ge en fullfjädrad biografi. Istället gör Larraín en neddykning i första damens turbulenta dagar i samband med presidentens chockerande död 1963, och mycket av historien berättas genom de intervjuer hon gjorde med Life:s Theodore H. White (som Billy Crudups journalistkaraktär baseras på). Man skildrar den traumatiska chocken, sorgen och den vardagliga kampen dels för att hantera den personliga krisen och dels för att hantera familjen, barnen och faderns tillika presidentens fortsatta arv, och dramatiseringen framstår okonstlad och naturlig. Foto, kostym och scenografi möter musik (Mica Levi!), klippning och regi för att skapa ett ödesmättat stycke amerikansk tillika allmänmänsklig historia. Portman är helt magnifik.

DETROIT (USA)

En annan dramatisk historia från 60-talets USA är den om incidenten på Algiers Motel i Detroit 1967, när tre vita, klart rasistiskt agerande poliser under förkastliga former ”förhörde”, torterade och sköt tre svarta män, bara 17-19 år gamla, till döds i kulmen av de våldsamma upploppen mellan framförallt polis och afroamerikanska invånare i staden. Poliserna friades senare av domstol i en starkt kritiserad rättsprocess och händelsen fick stort symbolvärde i den mångåriga kampen för rättvisa och upprätthållandet av mänskliga rättigheter för alla amerikanska invånare. Kathryn Bigelows filmatisering av händelserna är en mycket otäck och upprörande sådan som kastar publiken mellan spänning och ångest till nivåer där händerna är alldeles skakiga av anspänning. Med stark realism, Bigelows som alltid stabila regi och skådespeleri av hög kvalité är Detroit definitivt värd en plats på listan och en sevärd skildring av (ännu) ett tragiskt kapitel ur den amerikanska historien. Tyvärr ett intäktsmässigt misslyckande (spelade bara in 22 av de 34 miljonerna dollar filmen kostade att göra) som förtjänade mycket bättre.

A GHOST STORY (USA)

David Lowerys spökhistoria är inte någon skräckfilm eller rysare utan ett djupt existentiellt drama om sorg och de såväl fysiska som själsliga komponenterna av det mänskliga varandet. Rooney Mara och Casey Affleck spelar ett ungt par som flyttar in i ett hus, vilket är utgångssituationen för filmens handling. När mannen hastigt dör i en bilolycka övergår berättelsen i att kretsa kring dels kvinnans kamp mot sorgen och tomheten, och dels mannens reinkarnation som lakanmunderat spöke. Den senare delhistorien spänner över flera generationer och tidsepoker och blir ett slags spökets odyssé genom ett till synes oändligt liv och en utforskning av en hopplös, kanske meningslös, tillvaro av ständigt sökande efter sin förlorade kärlek. A Ghost Story är en klart originell och minimalistiskt uppfinningsrik film som sår ett frö av ångest med kapacitet att växa till ett ofantligt uppslag av existentiella frågeställningar och en egentligen bottenlös tragik och svärta. Samtidigt är den oerhört fin, med ett vackert bildspråk och en ömsint berättarstil.

ZAGROS (Belgien)

Belgisk-kurdiske Sahim Omar Kalifas långfilmsdebut handlar om titelkaraktären Zagros, en fåraherde som bor fridfullt och lyckligt med sin fru (Havin), som väntar barn, och dotter i en liten bergsby i Kurdistan. Tumult uppstår när rykten börjar florera om att Havin ska ha haft en utomäktenskaplig affär med en köpman i byn, och situationen eskalerar raskt till att bli ohållbar. Zagros familj kräver att han bryter alla band med Havin, och hennes motståndskraft mot de hårda trakasserier hon får utstå börjar försvagas. Hon finner att den enda rimliga utvägen är att lämna landet och tar kontakt med en släkting i Bryssel, dit hon flyttar tillsammans med dottern. Kvar står en vilsen och förkrossad Zagros som slits mellan drömmen om det kurdiska landsbygdsparadiset å ena sidan och drömmen om kärleken och familjen å andra sidan. Zagros är ett utmärkt socialt drama om relationer, familj, släkt, tradition, patriarkala strukturer, heder och kulturer som kolliderar. Det är en film som på nyanserat vis lyfter många frågor om sociala regler och rättigheter, könsroller och friktionen mellan de konservativa krafterna och en värld i utveckling. Zagros är en både spännande och smärtsam tragedi som med oerhört starkt skådespeleri engagerar fullt ut och rakt igenom och lämnar publiken med en rad viktiga frågeställningar i huvudet. (En några rader längre text finns att läsa här.)

A CIAMBRA (Italien, Brasilien, Tyskland, Frankrike, Sverige, USA)

Italiens Oscarsbidrag utspelar sig i kalabriska Gioia Tauro på överdelen av stövelns tå, där huvudpersonen, 14-årige Pio, bor tillsammans med sin stora familj i ett litet romskt samhälle. Han befinner sig i brytpunkten mellan barndom och vuxenliv och driver mest runt med en grupp jämnåriga, röker litegrann, blir skälld på av sina föräldrar, dricker öl med sin äldre vän Ayiva från Burkina Faso och känner en viss dragenhet till sin storebror Cosimos eskalerande brottsliga bana. A Ciambra är den italiensk-amerikanske regissören Jonas Carpignanos uppföljare till den prisade Mediterranea och har en rollista till majoriteten bestående av verkliga invånare från området, vilket ger en stark känsla av autenticitet. Filmen fungerar både som närstuderande uppväxtsskildring och en berättelse om det splittrade Italien där (i det här fallet) italienare, romer och afrikaner lever i samma stad men i helt olika delar av samhället. Pio blir den sammanfogande massan som studsar fram och tillbaka mellan dessa grupper, utan att riktigt veta vart han kan, vill eller bör ta vägen. A Ciambra är en levande och pulserande film som håller ett gott tempo och levererar ett stabilt drama mot en spännande geografisk och kulturell bakgrund. I en högpresterande ensemble lyser Pio Amato och Koudous Seihon starkast. (Detta utdrags ursprungstext finns här.)

DUNKIRK (Storbritannien, Nederländerna, Frankrike, USA)

Christopher Nolans krigsdrama skildrar Operation Dynamo, då de allierade under sommaren 1940 skulle evakuera sina styrkor från den franska kuststaden Dunkerque undan nazisterna. Handlingen presenteras utifrån tre olika perspektiv och följer soldaterna på stranden, de krisinkallade civila båtarna och flygvapenstyrkornas kamp för att hålla de tyska bombplanen stången. Dunkirk är tekniskt sett ett oerhört imponerande filmhantverk, vilket knappast förvånar med tanke på regissören i fråga, och erbjuder välkoreograferade stridsscener fångade av Hoyte van Hoytemas suveräna filmfoto och tonsatta av Hans Zimmers raffinerade musik. Spänningen ger pulsen en egen liten resa, allt berättas med dämpad verbal interaktion och man förlitar sig mer till den ödesmättade stämningen som ligger som ett grått filter över hela filmen. Karaktärsgalleriet är visserligen något svagt, manuset saknar bitvis djup och dialogen är inget mästerverk, men filmens tveklösa styrkor gör ändå detta till Nolans bästa sedan The Prestige. En cool detalj är att man i princip aldrig får se några tyskar i bild – och då talar vi alltså om en film om andra världskriget.

Bubblare

20th Century Women*, Blade Runner 2049, Columbus, Get Out, Home*, Icarus, Le secret de la chambre noire*, Okja, Underverden, Wind River

Inte ens nära

Dark Night*, Personal Shopper*

Sammanfattningsvis känns det helt rimligt att konstatera att 2017 var ett mycket gott filmår, trots att jag missat ett dussin eller två eller hundra av intressanta titlar. Nämnas bör också återkomsten för Twin Peaks, men vad jag egentligen ska säga om den är oklart, då den kräver ett eget kapitel och en hjärnaktivitet av betydligt högre grad än vad jag just nu förmår. Det fanns delar jag gillade och delar jag inte gillade, men i helhet känner jag framförallt glädje över att nutidens TV-scen rymmer även de allra märkligaste och svårtillgängliga av projekt. Vad en liten person som jag tycker är egentligen oväsentligt.

Avslutningsvis vill jag inför fortsättningen av 2018 uppmana er alla att verkligen ta till er Michael Stuhlbargs ömma, varma, insiktsfulla och kärleksfulla monolog i Call Me by Your Name om hur ett liv och dess upplevelser kan berika en som person om man bara låter dem påverka en fullt ut och spela på alla strängar av känsloregistrets finstämda gitarr. Då blir melodin som renast, ärligast och vackrast.

Fotnot

Årtalsfrågan är alltid en huvudvärk i dessa sammanhang. Produktionsår? Premiärår? Internationellt sådant eller svenskt? Hur gör vi med direkt-till-DVD-filmer? Vilka filmer som bör räknas till 2017 och vilka som bör räknas till 2016 är en intrikat definitionsfråga, och som ni ser är våra listor inte helt konsekventa. Vi resonerar som så att vi i första hand går efter produktionsår, men att även filmer från tidigare år (2016 i huvudsak) som inte gått att se förrän 2017 kan inkluderas. Sådana filmer markeras med en asterisk (*). Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2017 eller som bara visats på festivaler under 2016. Detta inkonsekventa förhållningssätt stör mig något oerhört, men utan denna kompromiss hade jag tvingats stryka flera nämnvärda filmer från listan. Och det hade ju varit tråkigt.

Annonser

The Amazing Spider-Man 2 (2014)

906429 - The Amazing Spider-Man 2

2 stjärnor DYLPC

Blockbuster-sommaren har smygstartat och efter bibelaction kommer serietidningsaction. Teamet bakom The Amazing Spider-Man, 2012 års start på spindelmansrebooten, är nu redo att bjuda på ännu ett storslaget äventyr. Kanske skakar ni nu på huvudet och tänker ”Vilket lågt betyg!”, men icke att förglömma är att allt är relativt. Jag tyckte att den första filmen var tämligen usel, och med det i medvetandet förstår ni alltså att uppföljaren faktiskt är mycket bättre.

Peter Parker (Andrew Garfield) har vuxit till sig en aning och graduerar från high school, men bor fortfarande hos sin faster (Sally Field), umgås fortfarande med Gwen Stacy (Emma Stone) och sliter fortfarande för att få sitt dubbelliv som Spider-Man att fungera. Nya utmaningar väntar emellertid bakom krönet. Peter undersöker, plågad av separationen från sina föräldrar i tidig ålder, sin fars historia inom genetisk forskning, anar att något är i görningen hos OsCorp Industries och upplever en turbulent period i relationen med Gwen. Spider-Mans roll i samhället debatteras – är han en hjälte eller en olaglig vigilant? – och när både fans och vänner blir besvikna på Spider Mans respektive Peter Parkers agerande gör han sig fiender som ska komma att hota New York-bornas säkerhet.

Utifrån det upplägget stöps Marc Webbs superhjältefilm i en superhjältefilmsmall så bekant att man kan skissa ner den med förbundna ögon. Story, manus och dramaturgi är förutsägbart och typiskt för superhjältegenren, och det är inte i dessa aspekter som filmens främsta egenskaper ligger. Den börjar starkt med en spännande omstrukturering i flashback-sekvenser och karaktärsperspektiv och en rafflande actionscen i en flygplanskabin. Men därefter är The Amazing Spider-Man 2 en ojämn film som många gånger skiftar i kvalité. Här finns riktigt häftiga, mäktiga och spektakulära partier och riktigt dåliga, skämskuddekompatibla partier.

Tonproblemen är ständigt framträdande. Spider-Man framstår som en pajas när han svingar sig mellan husen och droppar one-liners i samma takt som J-O Waldner matar pingisbollar. Humorn är ofta fjantig och barnslig och motarbetar de mörkare partierna som ofta har något intressant att utforska. Som totalt okunnig i serietidningsvärlden kanske jag är snett ute, kanske är det så Spider-Man ska bete sig, men jag hade mer än gärna sett en minskad barnslighet, ett ökat allvar och en större tonmässig konsekvens. Hur uttjatad jämförelsen än är så kan jag inte låta bli att referera till Christopher Nolans Batman-trilogi som föredöme – den är långt ifrån perfekt men har i alla fall stämt sin ton i en förhållandevis konsekvent seriositet. Ett steg i rätt riktning i The Amazing Spider-Man 2 är att Hans Zimmer gör musiken istället för föregångarens James Horner, vars musik är betydligt glättigare.

Det är inte bara Spider-Mans lattjo-lajban-beteende som går till överdrift. Jamie Foxx karaktär, ingenjören Max (som får en elchock och blir elmannen Electro), går runt och pratar för sig själv och beter sig allmänt hysteriskt – inget fel med det, men det går att göra mer finkänsligt. Paul Giamatti spelar en tatuerad ryss som prickar in de flesta av den stereotypens attribut. Dr Kafka, spelad av Marton Csokas, är kanske den sämsta galen-professor-inkarnationen mitt öga beskådat.

Peter Parkers googlarförmåga kan också ifrågasättas:

”what is roosevelt”

Skådespelarmässigt finns några riktigt starka kort i ensembeln. Andrew Garfield har gjort flera mycket bättre roller än Peter Parker, men är klart godkänd. Emma Stone funkar också bra, även om man kan klaga en aning på hennes karaktär. Gwen Stacy är långt ifrån den sämst behandlade flickvänskaraktären på film, men att hennes universitetsambitioner och steg ut i vuxenlivet ständigt hakas upp av Peters ibland hopplöst planlösa leverne – och att hon till slut ändå står där i hans, hjältens, famn på ett hustak – känns lite trist. Sally Field, Chris Cooper, Campbell Scott, Embeth Davidtz och Denis Leary gör stabila birollsinsatser. I den alltid så tråkiga kategorin underanvända skådespelare får vi tyvärr placera in Felicity Jones, som efter förträffliga prestationer i bland annat Like Crazy och Breathe In här bara får ett par repliker.

Bäst i filmen är tveklöst Dane DeHaan som Harry Osborn, Peter Parkers barndomsvän vars vägar åter korsas med spindelkillen. Harry är superrik arvtagare men döende och plågas av både sjukdom, jakten på botemedel och en alltmer ansträngd vänskap med Peter. Kort bakgrund på Dane DeHaan: 28-årig supertalang med filmer som Chronicle, Lawless, The Place Beyond the Pines, Lincoln, Kill Your Darlings och Devil’s Knot på CV:t – allt inom en tvåårsperiod. Detta stycke kan för övrigt inte passera utan att jag noterar att han förutom att vara en skicklig skådespelare även är otroligt het. Snyggare än vad Leonardo DiCaprio någonsin har varit! DiCaprios snygghet är i och för sig överskattad. Nåväl, nog om det.

På ett visuellt plan är filmen stundtals lysande – bokstavligt talat. Electros elljusspektakel på Times Square är oerhört mäktigt, läckert och sprakande coolt. Slow-motion, CGI, 3D, ljus, färger, ljudeffekter, pulserande musik – ibland stämmer allt och då är filmen jäkligt bra. Synd bara att det bara är just ibland. Exempel på scener där långt ifrån allt stämmer är de relationsmässiga bitarna mellan Peter och Gwen. Den smöriga musiken är all over the place, klyschorna haglar och deras relation, vilken alltid är nära att ta slut men som ändå aldrig är nära att ta slut, är bara så utdragen, tröttsam och ointressant. Filmens handling är i allmänhet ganska rörig med skurkar hit och dit och fighter och klimax (?) hit och dit. Samtidigt har allt gjorts förut och nyskapandet lyser med sin frånvaro – en svaghet som i och för sig finns i hela superhjältegenren.

På ett personligt plan är Spider-Man för mig en karaktär som jag mest stör mig på. Jag varken relaterar till eller sympatiserar med honom och hejade filmen ut på hans motståndare, i princip. Jag vet inte om det är mig eller filmen det är fel på, men lite märkligt blir det i vilket fall. Kanske kan detta till slut ändå spåras till mitt grundläggande problem med superhjältefenomenet – jag har sällan något att hämta i dessa filmer.

För att runda av denna recension säger jag: Stirra er inte blinda på mitt betyg och ha i åtanke att superhjältefilm inte på långa vägar är någon favoritgenre för mig. The Amazing Spider-Man 2 är absolut sevärd, och då på bio – med 3D, som ser riktigt bra ut. Som lättsam matiné gör den sitt jobb, även om det finns många, många detaljer att fila på, och gillar man superhjältegrejen blir man nog nöjd. Marc Webbs serie är på uppåtgående av de två första filmerna att döma, och jag är faktiskt – vilket jag aldrig trodde att jag skulle säga efter att ha sett den första filmen – lite, lite nyfiken på nästa Spider-Man-film.

47 titlar att hålla reda på under 2014

Under det numera pågående året 2014 lär man, i vanlig ordning, konsumera en hel del film. Men vad ska man prioritera? Målet med nedanstående lista är att, likt Scotts lista, göra den frågan lite mer lättbesvarad. Premiärdatum för filmerna är i många fall inte bestämda, och filmproduktionen med alla sina led tenderar att ta oberäkneliga mängder tid. Det där är alltid lite oklart – flera av filmerna från förra årets lista har exempelvis fortfarande inte kommit ut. Men låt mig slänga in några titlar här (i bokstavsordning), så får vi helt enkelt se vad som händer med dem under året!

20,000 Days on Earth20,000 DAYS ON EARTH (Storbritannien)

Ett slags dramadokumentär om musikern och författaren Nick Cave som skildrar 24 fiktiva timmar av hans liv. Man följer hans konstnärliga process, utforskar vad som gör oss till de vi är och hyllar den ”transformativa kraften” i den kreativa själen. Som stort Nick Cave-fan ser jag mycket fram emot detta projekt, som just nu visas på Sundance.

AloftALOFT (USA/Spanien/Frankrike)

En film jag inte vet mycket om alls, mer än att den finfina rollistan rymmer Jennifer Connelly, Cillian Murphy och Mélanie Laurent. Det verkar vara snöigt, i Minnesota och norra Kanada, och storyn berättas i två olika tidsperioder och kretsar kring en mor (Connelly) och en son (Murphy) som tidigt skiljs åt och lever sina liv i olika riktningar. En journalist (Laurent) undersöker deras livsöden. Filmen regisseras av peruanskan Claudia Llosa och är lite av ett wildcard på listan – ingen superpepp, men kan bli bra.

BIRDMAN (USA)

Alejandro González Iñárritu är efter filmer/knytnävsslag som 21 GramsBiutifulAmores perros och Babel en av mina favoritregissörer. I år gör han en komedi (!) om en skådespelare som kämpar med en Broadway-pjäs och samtidigt tvingas hantera sig själv, sin familj, sin karriär och sitt ego. Detta med en blandad cast innehållandes Michael Keaton, Naomi Watts, Andrea Riseborough, Edward Norton, Amy Ryan, Emma Stone och Zach Galifianakis. Snyggt lär det bli, med tanke på att filmen fotas av Emmanuel Lubezki (Children of Men, The Tree of Life, To the Wonder, Gravity).

Blood TiesBLOOD TIES (USA/Frankrike)

Déjà vu? Var inte orolig, du är inte med i en ny Groundhog Day. Jag skrev nämligen om den här filmen redan i förra årets pepplista, men eftersom den fortfarande inte nått oss (förutsatt att vi inte är t ex serber eller norrmän, vilka fick se den på bio redan somras) känner jag att jag vill uppmärksamma den igen. Hade jag rangordnat denna lista hade den kanske legat allra högst upp. Låt mig citera mig själv (oh, dear): ”Guillaume Canet, regissören bakom bland annat Les petits mouchoirs (Små vita lögner) och Ne le dis à personne (Berätta inte för någon), har satt ihop ett gediget skådespelargäng till ett kriminaldrama i 70-talets New York. Två bröder på varsin sida om lagen ska göra upp på slagfältet Brooklyn, och vi kan se framemot en välspelad film med bland andra Marion Cotillard, Clive Owen, James Caan, Matthias Schoenaerts, Billy Crudup och Mila Kunis. Noterbart är att James Gray (Two LoversWe Own the Night) har varit med och skrivit manuset. Jag är svag för både 70-tal, New York, franskt, Cotillard, Owen och genren, så detta är utan tvekan en av de mest emotsedda filmerna under 2013 för min del.” Well, 2014 då. Och postern vill jag bara rama in, alternativt Marion Cotillards fantastiskt vackra karaktärsposter. Femstjärniga affischer.

BoyhoodBOYHOOD (USA)

Richard Linklater som skrivit och regisserat Before-trilogin, vilken jag sett de senaste dagarna och verkligen älskar, har gjort detsamma även här i en film som följer en pojkes uppväxt. Det smått otroliga med detta projekt är att filmen är inspelad under de elva år som den skildrar (2002-2013), från det att pojken i huvudrollen är sex år till det att han är 17-18. Hans föräldrar (Ethan Hawke och Patricia Arquette) är skilda och filmen utforskar relationen mellan dem och pojken under denna period. Kan bli fantastiskt och unikt.

The Class of 92THE CLASS OF ’92 (Storbritannien)

Dokumentär om en gyllene generation ur engelsk fotboll, bestående av Manchester United-spelarna David Beckham, Nicky Butt, Ryan Giggs, Gary och Phil Neville och Paul Scholes. Filmen tar vid 1992 och följer gruppen från FA Youth Cup fram till Champions League-triumfen 1999, med inslag av samhällskommentarer kring social och kulturell utveckling i landet. Förutom de nämnda spelarna ges intervjuer av legender som Zinedine Zidane och Eric Cantona, ungdomstränaren Eric Harrison, regissören Danny Boyle och före detta premiärministern Tony Blair.

Devil's KnotDEVIL’S KNOT (USA)

Ett verklighetsbaserat kriminaldrama/-thriller om ett fall som behandlats i dokumentärfilmsserien Paradise Lost (vilken jag inte sett men definitivt ska se). 1993 i West Memphis, Arkansas, mördades tre 8-åriga pojkar brutalt, varpå tre tonårspojkar – the West Memphis Three – misstänktes och genomgick rättegång. Devil’s Knot, regisserad av Atom Egoyan, återberättar historien och hur omgivningen hanterade den. I rollistan finns bland andra Reese Witherspoon, Alessandro Nivola, Colin Firth, Elias Koteas, Bruce Greenwood och Dane DeHaan. Det ser ut att bli mörkt, obehagligt och dramatiskt.

The DogTHE DOG (USA)

Al Pacinos porträttering av den minst sagt vilsne John Wojtowicz i Dog Day Afternoon är fantastisk och filmen i sig är utmärkt. The Dog är en dokumentär om Wojtowicz, mannen som alltså försökte råna en bank i Brooklyn för att finansiera sin manlige älskares könsoperation, en historia som ska bli intressant att få veta mer om. Hur den ligger till premiärmässigt (bio, VOD, DVD?) vet jag inte, mer än att den endast visats på festivaler i Toronto och New York.

Draft DayDRAFT DAY (USA)

Efter en snabbt kastad blick på postern, där en kostymklädd och fokuserad Kevin Costner står i något slags NFL-studio med en amerikansk fotboll i handen, känner jag bara att jag är redo. Bring it! Costner är General Manager för Cleveland Browns och kämpar för att få igenom en spelarvärvning genom att få välja först i draften. Costner backas upp av bl a Jennifer Garner, Sam Elliot, Tom Welling, Ellen Burstyn, Rosanna Arquette, Denis Leary och Frank Langella. Komedi-touchen (?) och regissör Ivan Reitman sätter jag vissa frågetecken för.

EVEREST (USA/Storbritannien)

Baltasar Kormákur (Contraband2 Guns) fortsätter sin internationella karriär med en äventyrsthriller om det disastruösa Mount Everest-bestigningsförsöket som efter en storm kostade åtta personer livet 1996. Bergsklättringstemat är alltid lockande med sitt erkännande av naturens och vädrets förrädiska makt, och för ytterligare pepp kan man kasta ett öga på vilka skådespelare som ska slicka snön längs bergsväggarna: Jake Gyllenhaal, Josh Brolin, Jason Clarke och John Hawkes. Killer cast!

(Ej att förväxla med den andra Everest, 2014, vilken numera heter The Summit och finns med längre ner på listan).

GentlemenGENTLEMEN (Sverige)

Efter fantastiska Call Girl är Mikael Marcimains kommande film något att verkligen se fram emot. Manuset är baserat på Klas Östergrens roman med samma namn från 1980 och handlar om en författare som flyttar in i en Stockholmslägenhet hos de gåtfulla bröderna Morgan – boxaren och pianisten Henry och den nedgångne filosofen och poeten Leo. Det verkar hända mycket skumma saker, bland annat spionage och hemliga vapenaffärer, i en värld av jazz, poesi och kärlek, paketerad i ett format med allt från thriller till drama och kärlekshistoria. Det ser mörkt, läckert och skrämmande ut.

Gone GirlGONE GIRL (USA)

Mörkt, läckert och skrämmande kan det nog bli även här – det brukar bli det när David Fincher står bakom kameran. Efter att Nick (Ben Affleck) och Amy (Rosamund Pike) varit gifta i fem år försvinner Amy spårlöst. Parets förhållande visar sig ha varit mer problematiskt än vad man trott och Nick misstänks som gärningsman. Ett mystiskt fall med grävande poliser för, om man kan sin Fincher, tankarna till Se7en och Zodiac – och bara det förklarar varför peppen är av hög grad.

The Grand Budapest HotelTHE GRAND BUDAPEST HOTEL (USA/Tyskland)

Wes Anderson? Pepp, såklart! I år placerar han sitt verk i mellankrigstiden på ett europeiskt hotell, där den legendariske portvakten M. Gustave (Ralph Fiennes) härjar runt. Hotellmiljöer kan i Andersons händer bli otroligt härligt (Hotel Chevalier!) och casten är helt sjuk. Och då menar jag verkligen helt sjuk: Fiennes, Saoirse Ronan, Léa Seydoux, Edward Norton, Jude Law, Bill Murray, Tilda Swinton, Owen Wilson, Adrien Brody, Willem Dafoe, Jason Schwartzman, Jeff Goldblum, Harvey Keitel, Tom Wilkinson, F. Murray Abraham, Bob Balaban…

HAPPY VALLEY (USA)

Den framgångsrike college football-tränaren Joe Paternos karriär överskuggas kraftigt av skandalen kring förekomsten av sexuella övergrepp inom hans tränarstab under 2000-talet. Snart ska hans liv, alltså hans liv och inte bara skandalen, bli film. Al Pacino och Brian De Palma teamar upp igen (de gjorde Scarface och Carlito’s Way tillsammans) och Pacino ska alltså spela Paterno. David McKenna (American History X) skriver manus medan den oerhört erfarne producenten Edward R. Pressman (American Psycho, Das Boot, Wall Street) producerar. Detta kan bli en intressant och kontroversiell film som jag ser mycket fram emot.

How to Make Love Like an EnglishmanHOW TO MAKE LOVE LIKE AN ENGLISHMAN (USA)

Min väldigt ensidiga kärlekshistoria med Jessica Alba är ständigt närvarande i mitt liv (tyvärr existerar den förmodligen inte alls i hennes). Jag lever i en flyktig övertygelse om att det någon gång ska bli hon och jag, vilken ofta byts ut i total hjärtesorg när realistiska tankar når min hjärna. Så länge får jag nöja mig med eskapistiskt filmtittande. Tyvärr medverkar hon mest i mediokra komedier, men undantag som Sin City och The Killer Inside Me finns, och förhoppningsvis kan även detta bli ett trevligt litet romcom-undantag. Storyn är centrerad kring Pierce Brosnans karaktär som är poesiprofessor på Cambridge och som lever i ”hedonistisk excess” och hamnar i något slags triangeldrama med Alba och Salma Hayek. Jag är tveksam, men försiktigt nyfiken. Brosnan är ju härlig.

THE HUMBLING (USA)

Philip Roths roman med samma namn är ett drama om relationen mellan en åldrande, suicidal skådespelare och en yngre kvinna på en gård i upstate New York. Al Pacino köpte loss rättigheterna till en filmatisering av boken redan 2009, och när den väl blir av är oklart. Vad som verkar mer eller mindre klart är att den ska regisseras av Barry Levinson, som gjort bland annat magiska Rain Man och den suveräna HBO-filmen You Don’t Know Jack från 2010 tillsammans med just Pacino. Buck Henry (The Graduate) skriver manus medan namn som Greta Gerwig, Kyra Sedgwick, Dianne Wiest och Charles Grodin ser ut att göra biroller.

IMAGINE (USA)

Mer Pacino åt folket! Cars– och Crazy, Stupid, Love.-författaren Dan Fogelman regidebuterar med en dramakomedi om en åldrande musiker som, efter att ha läst ett gammalt brev som skickats till honom från John Lennon och Yoko Ono, inspireras att leva sitt liv annorlunda och ta kontakt med sin biologiska son. Al Pacino backas upp av Jennifer Garner, Annette Bening, Bobby Cannavale, Josh Peck, Michael Caine och Christopher Plummer.

The Imitation GameTHE IMITATION GAME (USA)

Benedict Cumberbatch porträtterar den brittiske matematikern och logikern Alan Turing, som försökte knäcka krypteringskoder under andra världskriget. Hodejegerne-regissören Morten Tyldum regisserar denna biografiska dramathriller och i skådespelarväg ansluter Keira Knightley, Matthew Goode och Mark Strong. Ser lovande ut på pappret.

The ImmigrantTHE IMMIGRANT (USA)

Detta är också en film som var med redan förra året, men oh my lord – Joaquin Phoenix och Marion Cotillard! Och Jeremy Renner också som något slags bonusfigur. James Gray (manus och regi) har gjort det smått fantastiska relationsdramat Two Lovers (som det talas för lite om) och det riktigt stabila kriminaldramat We Own the Night, varav båda har Phoenix i huvudrollen. Filmen har hetat både Nightingale och Lowlife tidigare, men är nu alltså The Immigrant, utspelar sig på Manhattan och handlar om en polsk invandrarkvinna (Cotillard) som träffar den trevlige men lömske Bruno (Phoenix) som lurar henne till prostitution. Renner spelar Orlando the Magician som kanske har några ess i rockärmen och kan bli Ewas räddning.

INHERENT VICE (USA)

Joaquin Phoenix gjorde i The Master en av sina allra bästa roller under Paul Thomas Andersons ledning, och i år samarbetar de igen i en dramathriller om en droganvändande detektiv som undersöker fallet kring en försvunnen före detta flickvän i 70-talets Los Angeles. Vad PTA gjort vet ni väl, men att nämna There Will Be Blood, Magnolia och Boogie Nights kan ju aldrig skada. Reese Witherspoon, Josh Brolin, Owen Wilson och Benicio Del Toro finns med på tåget, vilket förhoppningsvis åker mot biografernas station under 2014.

JANE GOT A GUN (USA)

En film vars inspelning varit ett kaos, med stjärnor och regissörer som hoppat av, men som ser ut att bli klar till sommaren. Kvar i detta västern-action-drama finns Natalie Portman (det är hon som har en pistol), Ewan McGregor och Joel Edgerton, och regisserar gör Gavin O’Connor (Warrior). Handlingen involverar en kvinna, Jane, som tar hjälp av sin ex-pojkvän för att rädda sin nuvarande, laglöse, man från ett gäng som försöker döda honom.

JoeJOE (USA)

En film som hyllats från många håll och som dessutom har enorma likheter med Mud (enligt mig 2013 års bästa film). Regissör David Gordon Green och Mud:s regissör Jeff Nichols är goda vänner sedan länge och i upplägg påminner deras filmer mycket om varandra. Titelkaraktären Joe är, likt titelkaraktären Mud, en (före detta?) brottsling med ett mörkt förflutet som stöter på en pojke i de nedre tonåren och utvecklar en otippad vänskap med honom. Joe spelas av Nicolas Cage som, liksom Matthew McConaughey (Mud), varit stundtals utskälld och i behov av ett lyft. Pojken spelas – i båda filmerna – av den otroligt talangfulle Tye Sheridan. Joe är en timmerarbetare med alkoholproblem, ett gott hjärta och opålitligt temperament. Jag gillar Cage, och det ska bli riktigt spännande att se vad han kan göra med detta.

Magic in the MoonlightMAGIC IN THE MOONLIGHT (USA)

Woody Allen har de senaste åren gett oss både fantastiska filmer som Midnight in Paris och trötta historier som To Rome with Love. Nu senast kom han starkt tillbaka med den ovanligt mörka Blue Jasmine med en fantastisk Cate Blanchett. 2014 års film fylls av skådespelare som Colin Firth, Emma Stone, Marcia Gay Harden och Jacki Weaver och utspelar sig på franska rivieran under 20-talet. Handlingen kretsar kring något slags bedrägerihärva, involverar en besökande engelsman och lär innehålla sedvanligt Allenskt tilltrasslade situationer.

The Man from UNCLETHE MAN FROM U.N.C.L.E. (USA)

Den klassiska spionserien från mitten av 60-talet ska bli film, och bakom kameran står Guy Ritchie (vars Snatch. är rätt skön och vars Sherlock Holmes är ett riktigt misslyckande). Det har ryktats om Tom Cruise, men den castingen blev dessvärre inte av, utan vi får nöja oss med Henry Cavill (Man of Steel) och Armie Hammer (The Social Network, The Lone Ranger) som Napoleon Solo och Ilya Kuryakin. Utöver dem finns Hugh Grant, Alicia Vikander och kanske även David Beckham (!) med i biroller. Vi får hoppas att Ritchie kan förvalta kultseriens charm och glimt i ögat, för i så fall kan detta bli ett underhållande och skönt actionäventyr.

MANGLEHORN (USA)

Nämnde David Gordon Green (aktuell med Joe, ovan) gör ännu ett drama, denna gång med Texas som inspelningsplats och Al Pacino som huvudroll. Filmen handlar enligt uppgifter om en excentrisk man som tvingas möta konsekvenserna av ett kriminellt liv och en förlorad kärlek. Holly Hunter, Chris Messina och Spring Breakers-regissören Harmony Korine ansluter till en lite udda cast och ett intressant projekt.

Kill the MessengerKILL THE MESSENGER (USA)

Kriminal-drama-mysterie-thriller verkar vara benämningen för denna ”based on a true story”-film om en journalist som tog livet av sig efter att ha blivit utsatt för en smutskastningskampanj. Detta efter att han avslöjat CIA:s inblandning i vapenhandel med rebeller i Nicaragua samt kokainsmuggling i Kalifornien under 1990-talet. TV-serieerfarne regissören Michael Cuesta (Six Feet Under, Dexter, Homeland) har en diger rollista till sitt förfogande: Jeremy Renner, Mary Elizabeth Winstead, Michael Sheen, Barry Pepper, Michael K. Williams, Robert Patrick, Ray Liotta, Oliver Platt, Paz Vega, Andy García och Tim Blake Nelson. Nice!

The Monuments MenTHE MONUMENTS MEN (USA/Tyskland)

George Clooneys Oscarsdoftande men försenade film om en allierad pluton under andra världskriget vars uppdrag var att hitta och ”stjäla tillbaka” konstverk och andra kulturellt värdefulla saker från nazisterna, innan Hitler hade förstört dem. Action, historia, drama och komedi verkar vara mixens ingredienser och bredvid Clooney (regi, manus, produktion, huvudroll) framträder skådespelare som Matt Damon, Bill Murray, Cate Blanchett, John Goodman och Jean Dujardin. Som kuriosa kan nämnas att Clooneys pappa, Nick Clooney, gör ett inhopp som en äldre version av sin sons karaktär. Även om The Monuments Men verkar mindre allvarlig än t ex Good Night, and Good Luck. och The Ides of March (som är riktigt bra båda två) litar jag på att George lyckas göra något vasst av detta.

Noah 2NOAH (USA)

(Min favoritregissör) Darren Aronofskys kommande film är en påkostad filmatisering av den episka berättelsen om Noas ark med Russell Crowe i titelrollen. Även namn som Anthony Hopkins, Jennifer Connelly, Emma Watson, Ray Winstone, Nick Nolte och den obligatoriske Mark Margolis finns med på tåget, som ankommer till biografperrongen i början av april. Aronofsky regisserar, producerar och har skrivit manuset och har en stor budget till sitt förfogande. Det finns alltså många anledningar att vara hoppfull inför Noah, även om min pepp sjunkit under den senaste tiden. Min oro handlar väl mest om att det ska bli för stort, för matinéaktigt och kanske för mainstream för en så pass egen och personlig regissör som Aronofsky. Men förhoppningsvis är denna oro helt i onödan.

NymphomaniacNYMPHOMANIAC (Danmark/Tyskland/Frankrike/Belgien)

Även om jag har sett på tok för lite av Lars von Trier har man ju en känsla av hur vrickad den här filmen verkar vara. Bioversionen är fyra timmar lång (en 5,5-timmarsversion finns och dyker väl förhoppningsvis upp på DVD och blu-ray senare) och är en lång resa av sex, våld, erotik och poesi. Många bekanta skådespelare finns med: Charlotte Gainsbourg, Stellan Skarsgård, Shia LaBeouf, Christian Slater, Uma Thurman, Willem Dafoe, Connie Nielsen och Udo Kier. Underbara karaktärsposters dessutom. Jag är lite rädd, men definitivt nyfiken.

THE REACH (USA)

Michael Douglas spelar huvudrollen i en thriller som spelats in i New Mexico och som enligt uppgifter ska handla om en jägare (Douglas) som  tar hjälp av en guide som leder honom ut i öknen, där ett mord tar plats. En indiethriller som nog kan bli en riktigt angenäm bekantskap.

ROALD DAHL’S ESIO TROT (Storbritannien)

Om detta görs rätt kan det bli hur mysigt som helst. Från barnboken av Roald Dahl har Richard Curtis (Love ActuallyNotting Hill) och Paul Mayhew-Archer skrivit ett manus som ska bli TV-film för BBC under 2014. Huvudrollsmässigt är det så mysigt att man bara vill springa ut och krama en sköldpadda – Dustin Hoffman och Judi Dench. Mr. Hoppy (Dusty) är en gammal man som är hemligt förälskad i Ms. Silver (Judi) som bor i lägenheten under honom, men hon verkar mer intresserad av sin sköldpadda.

wilde salomeSALOMÉ OCH WILDE SALOMÉ (USA)

Ett hjärteprojekt för Al Pacino har under de senaste åren varit denna utforskning av Oscar Wilde och hans pjäs Salomé, en utforskning som lett till ett slags dokumentär, Wilde Salomé, och en mer renodlad filmad version av pjäsen, Salomé. Båda projekten regisseras av Pacino själv. Det förstnämnda innehåller både material från inspelningen av pjäsen som Pacino satte upp i Los Angeles 2006, där han spelar King Herod och en då relativt okänd Jessica Chastain spelar Salomé, och beskriver Pacinos försök att utforska, förstå och komma närmare Oscar Wilde som författare och person – ”an unusual, revealing and avant-garde journey into the light and heart of Oscar Wilde’s masterwork.” Den andra filmen, Salomé, är en film/teaterupptagning där Pacino försöker kombinera filmens språk med teaterns och framkalla en känsla av att se teater på film. Utgivningsdatum och -år, framförallt i Europa, är högst oklara, då Wilde Salomé färdigställdes redan 2011 och fortfarande inte har visats mer än i Venedig samma år och vid enstaka specialvisningar. Salomé är som jag förstår det planerad att släppas under 2014. Förhoppningsvis ges filmerna ut på DVD eller genom någon form av internetalternativ inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag är personligen otroligt peppad på att se dem och väldigt glad att Pacino inte bara fortsätter göra film utan även satsar på personligt motiverade och utmanande projekt.

Sin City A Dame to Kill for 1SIN CITY: A DAME TO KILL FOR (USA)

Ännu en film från förra årets lista som inte kommit ut. Hur många år vi har väntat på den här uppföljaren har jag tappat räkningen på för längesedan. Robert Rodriguez har återsamlat flera av den första filmens skådespelare, däribland Bruce Willis, Mickey Rourke, Jessica Alba, Rosario Dawson, Jaime King och Michael Madsen. Clive Owen har tyvärr fallit bort och ersatts av Josh Brolin (som inte alls är någon dålig ersättare). Tillkommer gör bl a Joseph Gordon-Levitt, Eva Green, Juno Temple och Ray Liotta. Sin City, som kom för åtta år sedan, var en sjukt cool och stilfull thriller, baserad på Frank Millers serietidningar med samma namn. Just serietidningsfilmer tenderar ofta att bli lite löjliga och ”over the top”, men Sin City träffade verkligen rätt och jag hoppas att A Dame to Kill For kan leva upp både till den första filmens klass och till den sköna titeln.

SLOW WEST (USA/Storbritannien)

En 17-årig pojke (Kodi Smit-McPhee) reser genom det amerikanska landskapet under 1800-talet för att söka efter kvinnan han älskar. Han får en följeslagare i den mystiske Silas (Michael Fassbender). Ben Mendelsohn gör en roll, Fassbender producerar och fullängdsdebutanten John Mclean regisserar. Inspelningen har redan startat och inspelningsplatser inkluderar Nya Zeeland, Colorado och Skottland. Slutligen kan vi konstatera att en västernthriller med Fassy inte låter helt fel.

STRETCH (USA)

Joe Carnahan (Narc, The Grey) gör komediaktig actionthriller där Patrick Wilson spelar en limousinechaufför som plockar upp en jobbig miljardär (Chris Pine), som gör tillvaron både farlig och spännande för chauffören. Jessica Alba, Brooklyn Decker, Ray Liotta, Ed Helms, James Badge Dale och David Hasselhoff (!) finns med i rollistan. Filmen har haft marknadsföringsproblem efter att Universal hoppat av och det återstår att se om den går upp på bio eller släpps via VOD. Jag själv är inte överdrivet peppad men försiktigt optimistisk.

THE SUMMIT (USA)

Efter vissa finansiella tveksamheter och konkurrensproblematik, i och med att Kormákurs Everest ser ut att bli klar först, verkar det som att Doug Liman (The Bourne Identity, Fair Game) ändå ska göra en andra Mount Everest-film under 2014. Fortsatta oklarheter kring inspelningsstart finns dock. The Summit utspelar sig under 20-talet och berättar om britten George Mallory, som försvann under ett försök att bestiga Mount Everest 1924 (hans eventuella framgång är fortfarande ett ämne för spekulation). Tom Hardy har varit aktuell för huvudrollen, men det har också ryktats om Benedict Cumberbatch. Vem av dem det än blir, eller om det blir någon helt annan, förblir projektet av intresse.

TranscendenceTRANSCENDENCE (USA/Storbritannien)

Christopher Nolans fotograf Wally Pfister bryter sig loss och regidebuterar med en sci-fi-thriller om en dödssjuk forskare som utvecklar en dator som ger honom enorm makt och gör honom ostoppbar, typ. Jag vet inte om det låter så jätteintressant egentligen, men ser man till skådisar finns anledning att ändå peppa lite lätt, plus att filmen lär bli ordentligt snygg visuellt. I huvudrollen står Johnny Depp, som är i behov av att gå tillbaka till mer seriösa roller (Donnie Brasco, What’s Eating Gilbert Grape t ex) efter maskeradroller som i The Lone Ranger, medan biroller intas av Kate Mara, Cillian Murphy, Morgan Freeman, Rebecca Hall m fl.

True Detective 1TRUE DETECTIVE (USA)

Att denna hittills fantastiska TV-serie är med på listan är knappast för att upplysa er om något ni inte kände till, utan snarare för att slå ett sista slag för att de som ännu inte gett sig in i den tar tag i sina liv och gör det. HBO och kvalité går ofta hand i hand, så definitivt även här. Matthew McConaughey är en av världens absolut bästa skådespelare just nu och utgör tillsammans med fullblodsproffset Woody Harrelson en oerhört intressant polisduo nere i de allra pissigaste och (o)härligaste Louisiana-områdena. Under åtta avsnitt ska vi följa deras jakt på en seriemördare, men framförallt deras personliga utveckling och livshistorier, vilka utvecklas gradvis genom ett intressant flashback-upplägg. Sin nombre-regissören Cary Fukunaga och manusförfattaren Nic Pizzolatto ansvarar för hela den första säsongen, vilket naturligtvis leder till en stor kontinuitet och säkerhet genom seriens upptrappning. De två första avsnitten har varit förstklassiga och intressanta på många sätt, eftersom serien känns både bekant i sina teman och upplägg, men också nyskapande vad gäller narrativ och TV- och produktionsmässig innovation. Fortsätter serien på samma nivå lär vi, när vi talar om den i retrospekt, benämna den som mästerlig och oförglömlig.

Under the SkinUNDER THE SKIN (Storbritannien)

En film som beskrivits som en erotisk sci-fi-thriller med Scarlett Johansson i huvudrollen. Den utspelar sig i Skottland, där en utomjording i mänsklig form (Johansson) förför ensamma, manliga liftare, vilka blir hennes byten (vilken som är den exakta betydelsen av ”byte” i detta fall vet jag inte riktigt). Den ska vara mardrömslik och svår, kanske även med en touch av David Lynch, och bara det gör mig oerhört peppad. Skottland, Johansson, sci-fi och thriller ökar den peppen och jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig.

WAYWARD PINES (USA)

Efter fiaskon som After Earth och förmodade sådana som The Last Airbender och Lady in the Water (vilka jag inte sett) är det lätt att glömma bort M. Night Shyamalans talang, vilken han visar prov på i filmer som Signs och Unbreakable. I år gör han en miniserie i tio delar för Fox med en uttalad Twin Peaks-vibe. Handlingen påminner mycket riktigt om David Lynchs och Mark Frosts kultserie: en Secret Service-agent får i uppdrag att åka till Wayward Pines, Idaho, för att undersöka fallet kring två agenter som försvunnit i området. Under vistelsen i småstaden tätnar mysteriet och han börjar oroa sig för sin egen säkerhet. Om ni läste min TV-special om Twin Peaks vet ni att jag älskar den serien, och med tanke på vilken stämning M. Night har visat sig kapabel att framkalla ser jag stora möjligheter för att detta ska kunna bli hans stora återkomst. Den spännande casten inkluderar bl a Matt Dillon, Melissa Leo, Terrence Howard, Juliette Lewis och Toby Jones. Den här bilden ger mig riktigt kalla (och underbara) kårar. Stor pepp!

We Gotta Get Out of This PlaceWE GOTTA GET OUT OF THIS PLACE (USA)

Ytterligare ett litet wildcard på listan, som jag egentligen inte vet så mycket om. Vad jag vet är att det är en småskalig produktion och att en av huvudrollerna spelas av Breathe In-bekanta Mackenzie Davis, som jag vill sätta ett stort utropstecken för. Hon påminner mycket om Laura Dern, vilket är en komplimang att glädjas över. Filmen handlar om några ungdomar i Texas som suckar över sin stillastående tillvaro i en liten bomullsfarmsstad och samtidigt blir indragna i en kriminell värld när en av dem råkar stjäla från fel man. Filmen är delvis inspelad i staden med det fantastiska namnet, Corpus Christi, Texas, och har en precis lika fantastisk, retrodoftande, poster. Bra kritik har den fått, och jag hoppas att även jag får dela ut sådan till den.

White Bird in a BlizzardWHITE BIRD IN A BLIZZARD (USA/Frankrike)

Av regissören Greg Arakis filmer (Mysterious Skin, The Doom Generation) har jag inte sett någonting, men det ska det bli ändring på. Flera av filmerna behandlar tonåringar och deras möten med sexualitet, droger och depression, vilket även denna verkar göra i viss mån. Shailene Woodley (The Descendants, The Spectacular Now) tar rollen som tonårsdotter vars mamma (Eva Green) försvinner och lämnar henne ensam i en kritisk uppväxtsfas. Drömmar ska vara centrala genom filmen, som verkar balansera mellan thriller- och dramagenren.

Untitled Lance Armstrong BiopicUNTITLED LANCE ARMSTRONG BIOPIC (USA/Storbritannien)

Någon utförlig handlingsbeskrivning är knappast nödvändig, då de flesta känner till Lance Armstrongs historia – hjälten och idrottsikonen som visade sig vara en dopad lögnare. Stephen Frears (The Queen, Philomena) gör alltså en biografisk film med Ben Foster som Armstrong samt bl a Dustin Hoffman och Guillaume Canet i biroller. Storyn bör göra sig bra i filmform (vilket den gjorde i dokumentären The Armstrong Lie), även om jag är något tveksam inför regissören.

Knight of CupsTERRENCE MALICK?

Frågorna är här fler än svaren – det går aldrig riktigt att veta vad den gode Malick kommer slänga fram på bordet och när han bestämmer sig för att göra det. Hans karriär verkar i alla fall vara i ett mycket intressant skede eftersom han under de senaste åren blivit oerhört mycket mer produktiv än vad han någonsin har varit. Hela tre filmer befinner sig just nu i post-production-fasen, en fas som dock verkar vara problematisk. Hans dokumentär Voyage of Time, som är något slags vidareutveckling på The Tree of Life:s skapelsesekvenser och handlar om universums födelse och död, har blivit anklagad för att vara något annat än vad producenterna blivit lovade när de gick in med stora pengar och är därför av osäker release-status. Hans ej än namngivna film (Untitled Terrence Malick Project) är en kärlekshistoria om besatthet och svek, placerad i Austin, Texas. Casten är helt sinnessjuk: Christian Bale, Michael Fassbender, Cate Blanchett, Ryan Gosling, Rooney Mara, Natalie Portman, Holly Hunter, Val Kilmer, Bérénice Marlohe, Benicio Del Toro, Clifton Collins Jr., osv. Hans Knight of Cups – ”a man, temptations, celebrity, and excess” – har även den en välfylld cast: Christian Bale, Cate Blanchett, Natalie Portman, Antonio Banderas, Jason Clarke, Imogen Poots, Joel Kinnaman, Teresa Palmer m fl. Sedan riskerar ju föstås alla att bli bortklippta. Malicks projekt är vi alltid peppade på.

Så, det var alltså 47 spännande titlar. Sedan finns det säkert 47 till som är precis lika intressanta. Jag vill även påminna om A Most Wanted Man, Foxcatcher och Interstellar, vilka Scott skrev om i sin pepplista. Förra året skrev jag även om Sean Penns två planerade regiföretag, Crazy for the Storm och The Comedian, som jag givetvis fortfarande är lika peppad på som då. Hur aktuella de är låter jag vara osagt, men vill ni läsa om vad det är för projekt hänvisar jag till min lista från förra året.

Nu har både ni och filmskaparna lite att jobba med. Make it work!

Scotts pepplista 2014

2013 är över och vi är i mitten av det nya årets första månad. Det är en perfekt tid att berätta om vilka filmer som jag ser fram emot allra mest under 2014. Nedanstående filmer är listade utan någon form av ranking och där trailers finns att tillgå länkas dessa. Självklart finns det många fler filmer jag också gärna vill se, men alla kan inte få en plats på listan. Detta är helt enkelt ett urval av de filmer som ligger högst på peppmätaren.

FrankFRANK (Storbritannien/Irland)

En komedi om en ung amatörmusiker vid namn Jon (Domhnall Gleeson) som inser att han har tagit sig vatten över huvudet när han ansluter sig till ett excentriskt popband under ledning av den mystiske och gåtfulle Frank (Michael Fassbender). Som av någon okänd anledning bär en stor mask på huvudet. Gleeson och Fassbender får sällskap av Maggie Gyllenhaal och Scoot McNairy i vad som beskrivs som en mystisk dramakomedi enligt IMDb. Någon mer information om filmen är svår att få tag på och det är en av anledningarna till att det är en film jag ser fram emot väldigt mycket. Tillsammans med det faktum att filmen har en härlig rollista med skådespelare som inte är så vanliga att stöta på i komedier.

a most wanted manA MOST WANTED MAN (Storbritannien/USA/Tyskland)

Det är dags för en till filmatisering av en John le Carré-roman. Den senaste var svenskregisserade Tinker Tailor Soldier Spy från 2011. I år är det dags för spionthrillern A Most Wanted Man att få en filmversion. Och vilken rollista Carrés författartalanger har lyckats locka till sig! En av mina absoluta favoriter Philip Seymour Hoffman leder en grupp bestående av Robin Wright, Rachel McAdams, Daniel Brühl och Willem Dafoe. A Most Wanted Man utspelar sig i Hamburg och kretsar kring en ung tjetjensk f d fånge som illegalt tar sig in i Tyskland. Han är outbildad men med anspråk på en stor förmögenhet i en privat bank. Filmen bjuder på tunga teman som pengatvätt, terrorism och många andra intressanta teman. Spionthriller med superskådisar och en mörk och spännande stämning låter perfekt på papperet! Det enda som gör mig lite orolig är att alla pratar engelska med tysk brytning, men trots det är peppen fortfarande otroligt hög!

Trailer

raid-2-sequelTHE RAID 2: BERANDAL (Indonesien)

Den tidigare okände brittiske Indonesienbaserade regissören Gareth Evans, vars namn numera är välkänt efter 2011 års kanske bästa actionfilm The Raid: Redemption, är i år tillbaka med uppföljaren The Raid 2: Berandal. Filmen följer i första filmens fotspår och utspelar sig bara några timmar efter föregångarens slut. Åter igen är det den unge och ambitiöse polisen Rama (Iko Uwais) som är i fokus. Några fler detaljer om filmen finns inte förutom en makalös trailer som bjuder på våld uppskruvat till 1000 och vad som ser ut att vara minst lika spektakulärt koreograferade fighter som i första filmen. Det är fel att glorifiera våld men i det här fallet är det svårt att inte vara peppad!

Trailer

foxcatcherFOXCATCHER (USA)

Bennett Miller, regissören bakom filmer som Capote och Moneyball har tagit sig an uppgiften att göra sin tredje långfilm baserad på verkliga händelser och personer. Foxcatcher handlar om den amerikanske OS-vinnaren i brottning, Mark Schultz och hans schizofrene tränare John Du Pont som dödade hans bror Dave Schultz (också OS-vinnare i brottning). Mark spelas av Channing Tatum, John av Steve Carell och Dave av Mark Ruffalo. Foxcatcher verkar utifrån handlingen och trailern att vara en mörk, dyster och realistisk film som går djupt in i de tre individernas liv och relation med varandra. Med en lysande regissör, bra skådisar och en potentiellt tårframkallande handling är peppen hög. Tatum själv har i intervjuer sagt att rollen som Mark är det svåraste och tuffaste skådespelarjobbet han någonsin har tagit sig an. Det är upp till bevis om han och de andra kan slänga fram fantastiska prestationer, för de rätta förutsättningarna ser ut att finnas. Peppen är hög.

Trailer

low downLOW DOWN (USA)

En titt på pianisten Joe Albanys liv och hans kamp mot drogerna utifrån hans dotters perspektiv under 60- och 70-talets jazzscen. Low Down är baserad på Albanys dotters verkliga memoarer och filmen är en dramabiografi med den alltid briljanta Elle Fanning i rollen som Albanys dotter Amy. Själv har jag ingen koll på vem Joe Albany var och jag har inte hört hans musik. Anledningen till min pepp för denna film är en intressant handling, särskilt eftersom karaktären den handlar om berättas om utifrån en annan karaktär. En annan anledning är Fanning i huvudrollen och resten av den sköna rollistan som består av namn som John Hawkes som Joe, Lena Headey, Peter Dinklage, Glenn Close, Burn Gorman och Red Hot Chili Peppers-basisten Flea. Low Down har chans att bli en välspelad och intressant film som redan har vunnit mitt hjärta med en handling som utspelar sig i de härliga 60- och 70-talen.

godzillaGODZILLA (USA)

Den största överraskningen för mig själv är den kommande monsterfilmen Godzilla. När jag fick höra om filmen första gången kunde jag inte vara mer ointresserad. Godzilla har filmatiserats många gånger och Hollywoods skicklighet vad gäller monster och dylikt är inte av någon hög nivå. Men efter att filmens regissör avslöjades och två magnifika trailers lanserades har filmen vänt håll helt och hållet och blivit en av de filmer jag ser fram emot mest i år. Regisserad av f d indieregissören Gareth Edwards som 2010 lyckades skapa en spännande monsterfilm med låg budget, med den simpla titeln Monsters, känns det helt rätt att Edwards har fått chansen att göra en till monsterfilm, denna gång med betydligt högre budget. Godzilla har förutom en duktig och kostnadseffektiv regissör en trevlig rollista med namn som Bryan Cranston, Elizabeth Olsen, Aaron Taylor-Johnson, Juliette Binoche, Sally Hawkins, David Strathairn och Ken Watanabe. Kan komma att överraska totalt, något som inte känns omöjligt eftersom förra årets monsterfilm Pacific Rim lyckades leverera.

Trailer

interstellarINTERSTELLAR (USA/Storbritannien)

Christopher Nolan är i år tillbaka med ett helt nytt projekt som följer hans riktlinjer totalt: ”berätta ingenting om filmen, gör den så hemlig och mystisk som möjligt”. Peppen är enorm när Nolan får göra film på originalidéer skrivna av honom själv och hans bror. Det är då Nolan är som bäst. Interstellar heter hans kommande film och den har Matthew McConaughey i huvudrollen. Han backas upp av en gigantisk rollista av tunga namn som Jessica Chastain, Anne Hathaway, Michael Caine, Casey Affleck, Wes Bentley, Ellen Burstyn, John Lithgow och David Oyelowo. Vad filmen handlar om är som sagt oklart eftersom Nolan gillar att vara hemlig. Men den ska enligt uppgifter kretsa kring en grupp forskare som reser genom ett nyligen upptäckt maskhål i rymden. Filmen sägs bland annat innefatta tidsresor, alternativa dimensioner och annat smått och gott som får mitt sci-fi-hjärta att smälta av pepp. Bara tanken att Nolan ska göra en sci-fi-film som troligtvis är komplex och massiv får mina knän att vika sig. Som väntat säger trailern ingenting som bidrar till en ökad förståelse av vad filmen kommer att handla om. Men det är det som gör filmen ännu mer intressant.

Trailer

33 Razzies som aldrig delades ut

John Travolta vinkar retarderat

Liksom under Oscarsgalan uppstod tidsbrist på den 33:e Razziegalan (Golden Raspberry Awards, där priser för årets sämsta inom film delas ut), vilket innebär att vi får stå även för bördan att dela ut de 33 Razzies som blev över.

So, here it goes! Härmed går priset för…

  1. …sämsta fottvätt till Shia LaBeouf för Lawless
  2. …sämsta avgångsvederlag till Looper
  3. …sämsta väder till Moonrise Kingdom
  4. …sämsta badvett till Tom Hardy för Lawless
  5. …sämsta känsla för sociala sammanhang till Matthias Schoenaerts för Rust and Bone
  6. …sämsta brandvägg till Skyfall
  7. …sämsta replik per minut-snitt till Ola Rapace för Skyfall
  8. …sämsta användning av talangfull skådespelerska till Christopher Nolan för Marion Cotillard i The Dark Knight Rises
  9. …sämsta poster-rip-off till Savages
  10. …sämsta framtidsutsikter till ”The Rainmaker” i Looper
  11. …sämsta bankomatuttag till ATM
  12. …sämsta humor till American Reunion
  13. …sämsta svenska titel till Silver Linings Playbook
  14. …sämsta förklädnad till Anne Hathaway för The Dark Knight Rises
  15. …sämsta magkänsla till Noomi Rapace för Prometheus
  16. …sämsta bakfylla till Project X
  17. …sämsta ordförråd till End of Watch
  18. …sämsta smidighet vid införande av hagelgevär i handlingen till Rust and Bone
  19. …sämsta tandställning till Tom Hardy för The Dark Knight Rises
  20. …sämsta chanser till anställning på ICA till Ted i Ted
  21. …sämsta fräschör till samtliga i The Hobbit: An Unexpected Journey
  22. …sämsta knarkdeal till Savages
  23. …sämsta bilförare till Richard Gere för Arbitrage
  24. …sämsta hållning till Joaquin Phoenix för The Master
  25. …sämsta semester till The Impossible
  26. …sämsta konfliktlösning till Django Unchained
  27. …sämsta tonåring till Miley Cyrus för LOL
  28. …sämsta karriärsutveckling till Steven Soderbergh för Magic Mike
  29. …sämsta ”Ah, fuck it! Let’s have sex!”-scen till Looper
  30. …sämsta saliv till den manliga delen av ensembeln i Lawless
  31. …sämsta lösnäsor till The Hobbit: An Unexpected Journey
  32. …sämsta dialogleverans till Les Misérables
  33. …sämsta temperament till Philip Seymour Hoffman för The Master

I och med dessa utmärkelser (och våra 85 Oscars) är Award Season officiellt över, så nu kan vi gå vidare med våra liv. Auf wiedersehen!

Veckoresumé #10

Den här veckan blev det allt möjligt i filmväg, från science-fiction till anime. Hela åtta filmer har setts, betygsatts och reflekterats kring!

tormenta_blanca_1996_1WHITE SQUALL (1996)
3 stjärnor DYLPC

Ridley Scott bevisar än en gång att han är en mångsidig regissör som kan skapa film i olika genrer. Den här gången tar han med oss på ett äventyr ute till havs. Skeppskaptenen Sheldon (Jeff Bridges) och hans fru Alice (Caroline Goodall) anordnar varje år ett månadslångt sommarläger ombord på båten Albatross för odisciplinerade och stökiga tonårspojkar. Pojkarna ska under lägret kunna samarbeta ombord och lära sig alla knep och knåp för att framgångsrikt styra ett skepp. White Squall är en berättelse om kamratskap och svårigheter med att vara tonåring, att inte finna sin identitet och plats i världen. Jeff Bridges gör en lysande insats som den envisa och stränga kaptenen. Han backas upp av en bra Caroline Goodall och en härlig John Savage som agerar engelsklärare ombord på båten. White Squall är både ett äventyr och ett intimt drama som underhåller och väcker känslor. Betyget seglar sig in till en väldigt stark trea!

monday-2000-directed-by-sabu-hiroyuki-tanaka-975e

MONDAY (2000)
4 stjärnor DYLPC

Det är måndag morgon och Takagi vaknar upp i ett hotellrum helt ovetande om hur han hamnat där eller vad han gjort kvällen innan. Plötsligt faller en påse begravningssalt ur hans ficka som triggar igång hans minne som startar en kedjereaktion av fler minnen som kontinuerligt fylls på i Takagis minnesluckor. Det som började med en simpel begravning visar sig vara något helt annat när pusselbitarna stadigt faller på plats. Monday är en annorlunda film som på ett smart och humoristiskt sätt återberättar och sätter ihop Takagis minnen. Det är typisk japansk galenskap och humor som regissören och manusförfattaren Hiroyuki Tanaka (oftast kallad Sabu) och hans udda karaktärer bjuder på. Filmen är även väldigt kreativ – ett exempel är en scen i en bar där Takagi och en förvirrad äldre herre kommunicerar med varandra genom skratt och glädje utan ord och meningar. En annan scen involverar enbart fylledans. Det skapar nya upplevelser som tänjer på de filmnormer som vi är vana med. Monday är en rolig, smart men också våldsam film som kritiserar samhällets inställning till alkohol och våld och bjuder på ett oväntat slut. Den här japanska filmpärlan dansar sig fram till en stabil fyra i betyg.

paprika2PAPRIKA (2006)
4 stjärnor DYLPC

Anime-regissören Satoshi Kon som ligger bakom filmer som Tokyo Godfathers och den briljanta thrillern Perfect Blue hann regissera en sista film innan han avled 2010. I Paprika får vi följa en grupp forskare och psykologer samt en detektiv som tillsammans försöker finna en så kallad ”dröm-terrorist” som har stulit en uppfinning som gör det möjligt för läkare att ta del av och dokumentera sina patienters drömmar. Den kvinnliga psykologen Chiba och hennes alter ego Paprika, som endast existerar i drömmarnas värld, hjälper detektiven och de andra att lösa mysteriet med den okända terroristen som har infiltrerat och modifierat människors drömmar. Satoshi Kon transporterar publiken rakt in i en magisk och komplex värld komplett med vilda karaktärer och färgsprakande animationer. Paprika är en upplevelse olikt något annat med en spännande och hjärtvärmande historia som fascinerar och överraskar. Intressant kuriosa kring filmen är att Christopher Nolan använde sig av Paprika som inspiration när han skrev manuset till dröm-thrillern Inception, något som märks av om man har sett båda filmerna och kan jämföra dem med varandra. Likheterna åsido är Paprika en starkare och bättre upplevelse. Det är en perfekt film när man vill drömma sig bort och uppleva något utöver det vanliga. Paprika får fyra stora och starka paprikor i betyg!

SUB-24ZERO-articleLarge

ZERO DARK THIRTY (2012)3 stjärnor DYLPC

I Zero Dark Thirty tar Kathryn Bigelow med tittaren på vad som anses av filmens marknadsföring och tagline som the greatest manhunt in history. Det är en pompös och maffig tagline som skriker uppmärksamhet, men den kan också kritiseras för att vara typiskt amerikansk och patriotisk, något som jag förväntade mig att själva filmen skulle vara. Så var det inte…riktigt. Zero Dark Thirty kretsar kring världens troligen dyraste jakt och kanske en av de längsta. Vi får följa Maya (Jessica Chastain) som leder jakten på Usama Bin Laden å CIA:s vägnar. Positionerad i ett flertal olika länder i mellanöstern driver hon arbetet inom ett team av rådgivare och konsulter hämtade direkt från universitetet av USA:s regering. Spännande och tunga disskussioner i små rum som luktar auktoritet blandas med obehagliga tortyrscener och bombattentat, allt förpackat i en story som sträcker sig från 2003 till 2011. Filmen är som sagt inte särskilt patriotisk eller USA-glorifierande utan känns istället som en dokumentation av hur arbetet gick till på en administrativ nivå, något som resulterar i att det är svårt att tyda fram något glasklart budskap eller kritik mot USA:s insats, vilket förekom i Bigelows förra film The Hurt Locker. Zero Dark Thirty är oerhört välproducerad med ett bra och komplicerat manus som känns autentiskt, troligen eftersom manusförfattaren Mark Boal egentligen är en undersökande journalist som har skrivit manuset utifrån förstahandskällor han själv träffat. Men trots en trevlig rollista och en bra Chastain så blir filmen aldrig gripande eller riktigt spännande förrän den sista halvtimmen. Zero Dark Thirty är mer dokumentär än vad den är politisk thriller. En stabil trea får filmen i betyg.

the-impossible1THE IMPOSSIBLE (2012)5 stjärnor DYLPC

Lite av en smygare under filmåret 2012. The Impossible är en oväntad fullpottare som vänder känslorna upp och ner och kastar dem ner för en brant backe. Filmen är baserad på en riktig händelse, nämligen tsunamikatastrofen i Thailand 2004 och följer en familj baserad på en riktig familj som var närvarande när vågorna sköljde över tusentals liv. Ewan McGregor och Naomi Watts agerar föräldrar i en brittisk globetrotter-familj med tre pojkar som barn. Vad som från början var en fridfull och avslappnad semester blir till ett letande efter varandra när vågorna träffar land. The Impossible är en fasansfullt sorglig och känslomässigt påfrestande film som man inte kan se utan att bli berörd. Med fantastiska specialeffekter och vattenscener som för det mesta har spelats in med riktigt vatten har The Impossible förmågan att även imponera på ens ögon. Filmen känns realistisk och har en blodig och rå handling som bidrar än mer till den känslovåg som träffar tittaren. Ewan McGregor gör en av sina bästa roller i karriären som fadern i familjen och med sig har han en duktig Tom Holland som den äldsta pojken i familjen. Men det är Naomi Watts som stjäl showen med en fantastisk rollinsats som hon har fått en Oscarsnominering för, något hon verkligen förtjänar. Jag hade heller inte protesterat ifall McGregor också skulle fått en för sin prestation. The Impossible har några smådetaljer som inte är perfekta, men på det stora hela är det ett känslomässigt mästerverk! Tårarna rann och det förtjänar filmen en femma i betyg för.

dark-city4

DARK CITY (1998)
3 stjärnor DYLPC

John Murdoch (Rufus Sewell) vaknar precis som Takagi upp i ett hotellrum helt ovetande om hur och varför han hamnade där. Kort efter en förvirrad och stirrande Murdochs uppvaknande ringer det på en telefon och via en doktor vid namn Dr. Schreber (Kiefer Sutherland) får Murdoch reda på att han är efterlyst för ett antal mord. Med den dramatiska inledningscenen sätts Dark City igång och tittaren släpps ut i en mörk 40-talsinspirerad storstad. Dark City är en sci-fi-rulle med noir-vibbar och mystiska konspirationer som börjar oerhört starkt. Handlingen är kreativ och spektakulär och innehåller många oväntade scener som imponerade på mig. Filmens stora svaghet ligger i några överdrivna slutscener som är löjliga och slarviga och huvudrollsinnehavaren Rufus Sewell som är tråkig och inte gör en särskilt stabil rollprestation. Intresset dalar ännu mer så fort karaktären Murdoch stöter på någon som helst karaktärsutveckling, eftersom han endast blir mer ointressant. Däremot gör Kiefer Sutherland en minnesvärd och annorlunda rollinsats som visar att han är en mångsidig skådespelare. Jennifer Connelly gör också ett bra jobb som Murdochs fru. Dark City är en cool film som underhåller och väcker tankar, och betyget vaknar upp till en stabil trea.

DemonSeed4DEMON SEED (1977)
1 stjärna DYLPC

Om man som jag tycker att vissa scener i Dark City är löjliga, är Demon Seed snäppet värre. Filmen handlar om en forskare (Fritz Weaver) som tillsammans med ett team begåvade människor har skapat en superdator som kan tänka och utveckla sig själv likt en människa. En dag går datorn bärsärk när den har bestämt sig för att den vill göra som den vill. Datorn vid namn Proteus IV hackar sig in i forskarens hus och låser in hans fru Susan, spelad av en överspelande Julie Christie, i huset. Proteus IV:s intention är att impregnera Susan så att hans avkomma kan röra sig fritt i världen som en människa. Till råga på allt innehåller Demon Seed ruttna scener där Susan slåss mot en robotrullstol och en surfer-hacker-nörd som dödas av en triangel gjord av brons som kan förvandla sig till en triangel-orm av brons. Ni fattar grejen! Demon Seed får en trött etta i betyg.

kukuriko-12

FROM UP ON POPPY HILL (2011)4 stjärnor DYLPC

Den här mysiga animeberättelsen är regisserad av anime-mästaren Hayao Miyazakis son Goro och handlar om flickan Umi som lever utan sina föräldrar tillsammans med sin farmor och sina syskon, bosatta i ett fint hus med blick ut över havet, beläget i en pittoresk stad under 60-talet i Japan. Umi har ansvaret för både matlagningen och städningen i hemmet samtidigt som hon går i skolan. I skolan intresserar hon sig för en pojke som hon snabbt bildar en relation med. Handlingen i From Up on Poppy Hill är en simpel och avslappnad sådan som fokuserar på karaktärer och dialog. Det är en fantastiskt fin och trevlig film med snygga animationer och detaljerade bakgrunder. Men trots den simpla handlingen innehåller filmen en oväntad twist som lyfter den ännu mer. Filmen får en svag fyra i betyg.

Veckans topp 3

  1. The Impossible
  2. Paprika
  3. Monday

Topp 10: Scotts 2012

Filmåret 2012 har i mina ögon varit ett ganska svagt år jämfört med 2011. Jag har inte beundrats och gripits tag av någon film från året så pass mycket att jag har belönat den med en femma i betyg. Ingen av filmerna är särskilt nära en femma heller, inga starka fyror här utan de sträcker sig som allra högst till en stabil fyra. Trots att jag är lite besviken på filmåret utifrån de jag har sett har det bjudits på några riktigt bra guldkorn, här nedan följer min topp 10 lista från 2012.

rust-and-bone-2RUST AND BONE (Frankrike/Belgien)

Stor siffra 1 vit bakgrund

4 stjärnor DYLPC

Årets bästa film är ett relationsdrama om en ung, arbetslös, ensamstående far vid namn Ali och en vacker späckhuggartränare som heter Stéphanie. Två sorgsna och missnöjda karaktärer vars liv kopplas samman varefter en stark relation skapas. Rust and Bone regisserad av fransmannen Jacques Audiard kanske på ytan ser ut som en typisk film om relationer och livsval men det fantastiska skådespelet och det naturliga manuset ger filmen mycket mer än en enkel film om kärlek – det ger liv och hjärta. Passionen och kemin mellan de två huvudkaraktärerna i Rust and Bone är magisk och fantastiskt välspelad. Den otroligt vackra och skickliga Marion Cotillard ger sin karaktär Stéphanie sorg och tyngd som är svår att överträffa. Cotillards motspelare Matthias Schoenaerts skapar med sin karaktär Ali en rädd och hjälplös man som på utsidan döljer det med en våldsam och beslutsam sida, en sida som är ovanlig att se någon på ett lyckat sätt i film klara av utan att överdriva och kännas orealistisk. Schoenaerts bemästrar den sidan perfekt. Rust and Bone är en unik och förträfflig film som river upp starka känslor i tittaren. Jag längtar efter nästa gång jag får snyfta med Ali och Stéphanie.

indie-game-the-movie

INDIE GAME: THE MOVIE (Kanada)

Stor siffra 2

4 stjärnor DYLPC

En indiedokumentär om indiespel kan låta ointressant för någon som inte är insatt i datorspelsvärlden. Indie Game: The Movie är precis en sådan dokumentär som passar alla även fast den handlar om ett relativt smalt ämne. Vi får i dokumentären följa fyra så kallade indie-spel utvecklare som gör spel med egen budget och egna idéer utan uppbackning av ett stort produktionsbolag, precis som en indie-film. Tre av spelvärldens kanske största indie-spel efter Minecraft dokumenteras, Braid, Fez och Super Meat Boy. Istället för att dyka ned i komplexa detaljer om programmering och speldesign får vi istället den mänskliga och personliga sidan av spelutveckling. Den press och stress som utvecklarna utsätts för när de med egna pengar ska försöka hinna innan deadlines och lanseringar. Indie Game: The Movie är en av de starkaste och känsloberörande dokumentärer jag har sett. Den överraskade mig totalt när jag i soffan koncentrerat tittade på dokumentären och jag helt plötsligt ryste till och blev blöt i ögat. Indie Game: The Movie inspirerar när den berättar om de kreativa människor som inte gör spel för att tjäna pengar utan för att dela med sig av berättelser och upplevelser.

Moonrise Kingdom 1MOONRISE KINGDOM (USA)

Stor siffra 3

4 stjärnor DYLPC

Vi fick under 2012 återvända till Wes Andersons finurliga och färgglada värld i form av Moonrise Kingdom. Filmen utspelar sig på en idyllisk ö med en lite befolkning färgglada och udda karaktärer. Vi får följa med en ung scoutpojke vid namn Sam Shakusky som bestämmer sig för att fly scoutlägret och träffa flickan Suzy Hayward i skogen. En stel men trevlig relation bildas mellan de två barnen som blir mer än bara en vänskap. Sams scoutledare (Edward Norton), poliskonstapeln Captain Sharp (Bruce Willis) och Suzys advokatföräldrar Walt (Bill Murray) och Laura (Frances McDormand) sätter igång ett febrilt sökande efter de bortsprungna ungdomarna. Det visuella är en stor del av Wes Andersons filmer och än en gång får vi underbar musik, fantastiska utstyrslar och färgglada miljöer.

ny daily news game change

GAME CHANGE (USA)

Stor siffra 4

4 stjärnor DYLPC

I Game Change får vi följa John McCains valkampanj för att bli USA:s nästa president under valet 2008. McCains kampanj går dåligt med låg aktivitet i partiet och en motståndare i form av Barack Obama som fångar nya väljare i varje stat. Valet av vice-presidentskandidat når snart sin deadline och McCains stab väljer Alaskas guvernör Sarah Palin i hopp om en fräsch boost till McCains valpkamanj. Game Change är en HBO-producerad film som fokuserar mycket på Palins snabba kändisskap och hennes aktioner under McCains valkampanj. Julianne Moore gör kanske sin livsroll som Sarah Palin då hon både till utseende, tal och rörelsemönster fångar Palin på pricken. Hon får sällskap av Ed Harris som spelar John McCain som gör ett bra jobb, men utseendemässigt inte passar, filmens enda stora svaghet. Woody Harrelson har rollen som John McCains kampanjstrateg och Sarah Paulson spelar Palins rådgivare. Starka rollprestationer och riktigt bra manus gör den här filmen till en sevärd och tankeväckande politisk film.

side-by-side03

SIDE BY SIDE (USA)

Stor siffra 5

4 stjärnor DYLPC

(Från veckoresumé #4) Keanu Reeves undersöker i den här dokumentären den digitala teknikens framfart och användning inom filmmediet. Filmindustrin har alltid använt sig av kameror med riktig filmrulle för att spela in filmer med. På senare år har den digitala eran tagit över allt mer och idag spelas många filmer in med digitala filmkameror där det inspelade materialet sparas på minneskort och hårddiskar istället för filmrullar. I dokumentären får vi se både positiva och negativa aspekter hos det digitala filmskapandet respektive det klassiska arbetssättet. Stora filmprofiler som Martin Scorsese, Danny Boyle, James Cameron, Steven Soderbergh, David Fincher och Christopher Nolan uttrycker sina åsikter om vad som är bäst. Side by Side är en otroligt intressant dokumentär för filmnördar som vill få sig både en historielektion och en inblick i filmskapandets magiska värld. Keanu Reeves gör ett bra jobb när han intervjuar och berättar, vilket gör att dokumentären känns personlig.

james-bond-skyfall-promo1

SKYFALL (Storbritannien/USA)

Stor siffra 6

4 stjärnor DYLPC

Brittiska regissören Sam Mendes skickar ut James Bond på ett nytt uppdrag. Den här gången måste Bond rätta till sina misstag efter att ha misslyckats med ett uppdrag som resulterar i att ett stort antal hemliga agenters identiteter läcks ut från MI6:s databaser och hamnar i en storskurks händer. Skyfall är en fräsch och häftig Bond film där actionscenerna är nedtonade för att få plats med karaktärsuppbyggnad, något som Mendes & Co lyckas med på ett effektivt och spektakulärt sätt. Daniel Craigs Bond har fått mer personlighet och karaktärer som M (Judi Dench) har aldrig tidigare fått så mycket att göra och säga. Skyfall är en underhållande och sexig Bond-film som ändå har fötterna på jorden och inte blir så överdriven.

looper-image04

LOOPER (USA/Kina)

Stor siffra 7

4 stjärnor DYLPC

Kanske en av årets mest kreativa filmer är Looper av Rian Johnson. Looper handlar om Joe (Joseph Gordon-Levitt) som lever i framtidens USA. Joe är en så kallad Looper, en prisjägare som dödar människor som maffian vill ha kål på. Det kanske låter enkelt, men så är det inte. Maffian lever nämligen 30 år fram i tiden och skickar sina offer bak i tiden där Loopers som Joe väntar. På det sättet raderar man offrets existens både från nutiden som dåtiden. Joe får dock problem när han en dag får i uppdrag att döda sitt framtida jag spelad av Bruce Willis. Looper är en spännande, cool och kreativ film som fokuserar mer på karaktärer än action och explosioner. Det är en smart och sevärd film som kan komma att lämna en förvirrad men imponerad.

photo-Compliance-2012-1

COMPLIANCE (USA)

Stor siffra 8

4 stjärnor DYLPC

Compliance är en sanningsbaserad indie-thriller som handlar om en ung kvinna som på sin arbetsplats anklagas av en man via telefon som påstår sig vara polis för att ha utfört ett brott. Mannen beodrar kvinnan och de andra anställda att utföra annorlunda order och akter och använder sin påstådda auktoritet för att kontrollera individerna. Compliance är en skrämmande och obehaglig film som visar hur människor lyssnar blint på någon med auktoritet. Välspelad med snyggt foto bidrar till den hemska upplevelse som karaktärerna och tittaren får genomstå.

Quvenzhane Wallis as Hushpuppy in BEASTS OF THE SOUTHERN WILDBEASTS OF THE SOUTHERN WILD (USA)

Stor siffra 9
4 stjärnor DYLPC

(Från veckoresumé #2) Regissören Benh Zeitlin har tidigare endast gjort tre kortfilmer, här följer han upp dem med en hjärtvärmande film om en flicka och hennes pappa som bor i ett översvämmat träsk, vid världens ände. Skådespelarna i filmen består endast av okända obeprövade skådespelare från bayou-områden i Louisiana som alla bidrar med autentiska dialekter och en känsla av realism. En imponerade debut med snyggt foto och fantastiska miljöer.

we-are-legion-movie-image-01

WE ARE LEGION (USA)

Stor siffra 10

4 stjärnor DYLPC

We Are Legion eller We Are Legion: The Story of the Hacktivists som den också heter är en dokumentär om en ny sorts aktivism, en nätbaserad aktivism ledd av hackerkollektivet Anonymous. Vi får följa med i berättandet om hur nätaktivism började och hur Anonymous grundades. Profiler inom hackervärlden talar ut och debatten om den nya aktivismen är etiskt rätt behandlas. We Are Legion är en väldigt intressant och aktuell dokumentär som ger en djup inblick i Anonymous budskap och struktur. Jag blev positivt överraskad av hur dokumentären lyckades på ett effektivt och lärorikt sätt berätta om de anvancerade grupperna som regerar på internet. Många av mina tidigare fördomar om Anonymous försvann efter att ha sett dokumentären och jag lärde mig mycket nytt.

Bubblare

Lawless, Arbitrage, Nameless Gangster, The Dark Knight Rises, Prometheus, Holy Motors, Chronicle, Ted, Seeking a Friend for the End of the World, Killing Them Softly, Flight

Inte ens nära

Battleship, The Avengers, The Amazing Spider-Man, Lincoln, American Pie: Reunion, Total Recall, Underworld: Awakening, This Means War, End of Watch, Hamilton – I nationens intresse, Abraham Lincoln: Vampire Hunter, Iron Sky, Lockout, Safe House, John Carter, Project X, The Campaign, Snow White and the Huntsman

Som vanligt hinner man aldrig med alla filmer under året. Några särskilda är The Master, Searching for Sugar Man, The Perks of Being a Wallflower, The Paperboy, The Place Beyond the Pines, Life of Pi för att nämna några.

FOTNOT

*Begreppet ”filmer från 2012” tenderar ofta att bli lite luddigt, med tanke på att produktionsåret kan vara ett annat än premiäråret, särskilt eftersom svenska premiärer ofta dröjer (alldeles för) länge. För enkelhetens skull går vi därför efter IMDb:s definiering av vilka filmer som räknas för 2012, dvs produktionsåret.

Veckoresumé #4

Den här veckan har bjudit på två Jeff Bridges-filmer, följda av en dokumentär och en remake.

last-picture-show-criterionTHE LAST PICTURE SHOW (1971)
3 stjärnor DYLPC

Det här ungdomsdramat handlar om två kompisar, spelade av Jeff Bridges och Timothy Bottoms, som bor i en liten stad i Texas som håller på att förfalla på grund av dålig ekonomi och brist på arbete. Mitt i allt detta hotas de två tonåringarnas vänskap när vuxenlivet och kärleken knackar på dörren. The Last Picture Show är en ledsam och känslomässigt tung film med välskapta karaktärer som man får lära känna på djupet. Filmens svaghet är ett långsamt tempo vilket drog ner intresset en aning, då det långsamma tempot också innebär en lång speltid med ett flertal scener som känns onödiga. Jag tycker även att Timothy Bottoms inte var helt briljant – han överspelade i vissa scener och kändes frånvarande i andra. Betyget blir en stark trea!

Jeff-Bridges-Crazy-Heart-jeff-bridges-20575741-2504-1674CRAZY HEART (2009)
4 stjärnor DYLPC

I den här Oscarsbelönade dramafilmen spelar Jeff Bridges en avdankad countrystjärna vid namn Bad Blake som en gång i tiden spelade på stora arenor inför tusentals fans men som nu är tvungen att ensam åka runt i USA och spela på avlägsna barer och restauranger för att hålla sin karriär igång och tjäna sitt leverne. Jeff Bridges gör kanske sin bästa rollprestation någonsin när han spelar den alkoholiserade och smått överviktiga Blake som hamnar i en kärleksrelation med en journalist spelad av en lysande Maggie Gyllenhaal. Filmen börjar segt men förändras snabbt till ett intressant drama med Bridges sångröst som förgyller filmen. Crazy Heart är en film om kärlek och hopp som förtjänar en svag fyra i betyg!

SIDE BY SIDESIDE BY SIDE (2012)
4 stjärnor DYLPC

Keanu Reeves undersöker i den här dokumentären den digitala teknikens framfart och användning inom filmmediet. Filmindustrin har alltid använt sig av kameror med riktig filmrulle för att spela in filmer med. På senare år har den digitala eran tagit över allt mer och idag spelas många filmer in med digitala filmkameror där det inspelade materialet sparas på minneskort och hårddiskar istället för filmrullar. I dokumentären får vi se både positiva och negativa aspekter hos det digitala filmskapandet respektive det klassiska arbetssättet. Stora filmprofiler som Martin Scorsese, Danny Boyle, James Cameron, Steven Soderbergh, David Fincher och Christopher Nolan uttrycker sina åsikter om vad som är bäst. Side by Side är en otroligt intressant dokumentär för filmnördar som vill få sig både en historielektion och en inblick i filmskapandets magiska värld. Keanu Reeves gör ett bra jobb när han intervjuar och berättar, vilket gör att dokumentären känns personlig. Betyget hamnar på en halvstark fyra!

TotalRecall2012ColinFarrellandJessicaBielTOTAL RECALL (2012)
2 stjärnor DYLPC

2012 har bjudit på många remakes av alla dess slag. En av dem är Total Recall som är en remake på sci-fi-filmen med samma namn från 1990 med vår allas österrikiska actionfavorit Arnold Schwarzenegger. Den här gången spelas inte huvudkaraktären Douglas Quaid av en österrikare utan istället av irländaren Colin Farrell. Total Recall utspelar sig i framtiden där svävande bilar och spektakulära cyber-städer hör till vardagen. Douglas Quaid är en deprimerad fabriksarbetare som trots en otroligt snygg fru (Kate Beckinsale) inte känner sig lycklig. Quaid bestämmer sig för att besöka Rekall, ett företag som kan förverkliga ens drömmar genom att bokstavligt talat placera klienten i en drömvärld som känns lika verklig som den riktiga världen. Valmöjligheten är stor, men istället för att välja en avkopplande semester eller en trevlig äventyrsresa, väljer Quaid att bli hemlig spion för att få lite krut på vardagen. Men under proceduren går någonting käpprätt åt helvete och Quaid blir en jagad man. Total Recall är en typisk kassako som har spelats in endast för att tjäna pengar på varumärket och leva på originalets kultstatus. Manuset är korkat och generiskt och karaktärerna tråkiga. Men filmen har sina ljuspunkter – bland annat hör musiken och det visuella till filmens starka sidor, med häftiga ljudeffekter, pampig framtidsmusik och spektakulära miljöer. Jag tror att jag är ensam om att tycka att den här remaken är bättre än originalet, som jag endast fann extremt töntig och som gav mig B-films-vibbar. Det betyder däremot inte att Total Recall är en särskilt bra film, för trots det visuella och en ytterst häftig handling så skadas filmen rejält av klichéer och ointressanta karaktärer. Betyget blir en svag tvåa.

VECKANS TOPP 3

  1. Side by Side
  2. Crazy Heart
  3. The Last Picture Show