The Grand Budapest Hotel (2014)

I Wes Andersons senaste film ger han liv åt ensamma själar som sitter och berättar historier för varandra i en ekande matsal i ett halvt förfallet hotell. Genom en tillbakablickande sagostund får vi träffa den legendariske conciergen M. Gustave, ljuvligt spelad av Ralph Fiennes, som vigt sitt liv åt det ärofyllda serviceyrket på The Grand Budapest Hotel i den fiktiva centraleuropeiska alprepubliken Zubrowka. Vi genomgår flera lager av sagoberättande där ett antal personer beskriver sina möten, men mest tid ägnar vi åt att lyssna på vad lobbypojken Zero Moustafa (Tony Revolori/F. Murray Abraham) har att förmedla. Zero blev under 1930-talet utbildad i yrket av excellenten M. Gustave och utvecklade inte bara en utomordentlig kompetens för professionens alla befattningar utan även en rar vänskap för livet med den förnäme conciergen. Inte långt efter att de träffats blir de indragna i ett mordmysterium där hela den avlidna damens arvstörstande släkt (med det fantastiska efternamnet Desgoffe-und-Taxis) och det ovärderliga konstverket Boy with Apple står i centrum för en historia som innefattar allt från fängelsevistelser och kälkjakter till skottlossningar och romantisk poesi. Men vänta lite nu. Håll dina hästar. Hur kul kan det egentligen bli att tramsa runt med två hotellarbetare i 100 minuter?

Som svar på föregående styckes smått idiotiska fråga: Helfestligt, såklart! I enlighet med egentligen hela Andersons filmografi står stil, yta och visuell detaljrikedom i centrum, medan storyn står som möjligen underordnad. En av den Texasfödde regissörens största styrkor är emellertid förmågan att kunna kombinera yta och innehåll och trots ett visuellt fokus lyckosamt förmedla historier med komplexa karaktärer och engagerande intriger. I The Grand Budapest Hotel är rangordningen yta/innehåll dragen till sin spets. Det är en fröjd för ögat att föras runt i det bombastiska överklasshotellet, där färger och detaljer skiner upp i fantastiska scenerier, och varje bildruta skulle – för att använda ett något slitet uttryck – kunna ramas in och sättas upp på väggen. Ljus- och färgsättning, kameraåkningar och en smått hysteriskt tempofylld klippning präglas av lekfullhet, energi och finess. Användningen av konstgjorda miljöer och handgjorda miniatyrmodeller som ser totalt overkliga ut ingår också i hela det paket som den Wes Andersonska illusionen inbegriper. För en person som likt mig lägger vikt vid att tillfredsställa pedantiska tvångstankar om symmetri, raka linjer och centrerade objekt är upplevelsen i det närmaste terapeutisk.

Storyn är välskriven och underhållande, men hamnar bitvis i skuggan av den visuella excessen. Karaktärsgalleriet är enormt, på gott och ont. Vid varje introduktion av ett bekant ansikte som dyker upp i någon märklig utstyrsel blossar hela ansiktet upp i ett fånigt leende. Utöver Ralph Fiennes, som är fullkomligt briljant och bemästrar den brittiska gentlemannasnobbaccenten till perfektion, syns en herrans massa härliga skådespelare. Den debuterande Tony Revolori passar fint in i den unge lobbypojkekaraktären och påminner en hel del om en ung Jason Schwartzman, med Rushmore som relevant jämförelseobjekt. Schwartzman gör även han ett kort litet inhopp som lat, rökande och ointresserad efterträdare till Zero, Adrien Brody spelar den förbannade, alkoholiserade och svartklädde Dmitri, Willem Dafoe är läskig, brutal motorcykelskurk, Jeff Goldblum är lagens man Deputy Kovacs, Harvey Keitel är tatuerad fånge, Edward Norton är Inspector Henckels, Saoirse Ronan är Zeros cupcakebakande flickvän och Tilda Swinton är en jättegammal tant. I andra små roller står Jude Law, Bill Murray, Mathieu Amalric, Léa Seydoux, Tom Wilkinson, Owen Wilson och Bob Balaban att avnjuta. Med en så gigantisk rollista finns naturligtvis inte möjligheten att göra samtliga till fullt utvecklade karaktärer med egna historier, men det är likväl ett faktum att karaktärerna inte får samma tyngd, djup och ingående relationer som exempelvis de tre bröderna Whitman i The Darjeeling Limited – en film som berör mig på ett helt annat sätt och kommer klart närmare mitt känslocentrum. The Grand Budapest Hotel blir därför mer av en lättsam komedi, en underhållande liten saga, än den berörande dramakomedi som Wes Anderson är fullt kapabel att göra och har gjort tidigare.

Att jag jämför med tidigare Wes Anderson-filmer är oundvikligt, då hans stil är unik och många drag återkommande. Det är som att kliva in i en värld vilken man direkt känner att det är den långhårige amerikanen som ligger bakom. Genremässigt har hans filmer ganska tydligt utkristalliserat sig som en korsning av komedi och drama. Den kombinationen är svårgenomförd, men jag har alltid uppskattat Andersons lyckade försök. Framförallt den subtila deadpan-humorn, där folk säger roliga saker utan att röra en min och där saker uppfattas som helt naturliga även om de i vår förståelse av situationen i fråga bör uppfattas som högst märkvärdiga, är något som alltid får mig att skratta. Självklart finns det gott om sådan även här, men The Grand Budapest Hotel väger ändå tydligare över åt komedihållet och humorn är många gånger mer rättfram. På gott och ont, som sagt, för även om de dramamässiga aspekterna är nedprioriterade är ju filmen fantastiskt rolig. Som när M. Gustave, när han blir anhållen av en hel polistrupp inne på hotellet, helt sonika lämnar sällskapet och trots sin chanslöshet att komma undan rusar iväg mot trapporna och försöker springa upp för att gömma sig inne på hotellet. Underbart.

The Grand Budapest Hotel är mästerlig tekniskt och visuellt, och ett storslaget resultat av det kreativa och fantastiska hantverk som filmkonsten är. Upplevelsemässigt är den ett konstant stort leende, men till skillnad från Wes Andersons främsta filmer lämnar den inget större eftertryck. Att den skulle vara hans bästa film, som vissa vill göra gällande, kan jag inte alls hålla med om. Jag är inte ens säker på att den kvalar in på en personlig topp fem – men det vittnar väl mest om vilken imponerande kvalitetsnivå Wes Anderson befinner sig på.

47 titlar att hålla reda på under 2014

Under det numera pågående året 2014 lär man, i vanlig ordning, konsumera en hel del film. Men vad ska man prioritera? Målet med nedanstående lista är att, likt Scotts lista, göra den frågan lite mer lättbesvarad. Premiärdatum för filmerna är i många fall inte bestämda, och filmproduktionen med alla sina led tenderar att ta oberäkneliga mängder tid. Det där är alltid lite oklart – flera av filmerna från förra årets lista har exempelvis fortfarande inte kommit ut. Men låt mig slänga in några titlar här (i bokstavsordning), så får vi helt enkelt se vad som händer med dem under året!

20,000 DAYS ON EARTH (Storbritannien)

Ett slags dramadokumentär om musikern och författaren Nick Cave som skildrar 24 fiktiva timmar av hans liv. Man följer hans konstnärliga process, utforskar vad som gör oss till de vi är och hyllar den ”transformativa kraften” i den kreativa själen. Som stort Nick Cave-fan ser jag mycket fram emot detta projekt, som just nu visas på Sundance.

ALOFT (USA/Spanien/Frankrike)

En film jag inte vet mycket om alls, mer än att den finfina rollistan rymmer Jennifer Connelly, Cillian Murphy och Mélanie Laurent. Det verkar vara snöigt, i Minnesota och norra Kanada, och storyn berättas i två olika tidsperioder och kretsar kring en mor (Connelly) och en son (Murphy) som tidigt skiljs åt och lever sina liv i olika riktningar. En journalist (Laurent) undersöker deras livsöden. Filmen regisseras av peruanskan Claudia Llosa och är lite av ett wildcard på listan – ingen superpepp, men kan bli bra.

BIRDMAN (USA)

Alejandro González Iñárritu är efter filmer/knytnävsslag som 21 Grams, Biutiful, Amores perros och Babel en av mina favoritregissörer. I år gör han en komedi (!) om en skådespelare som kämpar med en Broadway-pjäs och samtidigt tvingas hantera sig själv, sin familj, sin karriär och sitt ego. Detta med en blandad cast innehållandes Michael Keaton, Naomi Watts, Andrea Riseborough, Edward Norton, Amy Ryan, Emma Stone och Zach Galifianakis. Snyggt lär det bli, med tanke på att filmen fotas av Emmanuel Lubezki (Children of Men, The Tree of Life, To the Wonder, Gravity).

BLOOD TIES (USA/Frankrike)

Déjà vu? Var inte orolig, du är inte med i en ny Groundhog Day. Jag skrev nämligen om den här filmen redan i förra årets pepplista, men eftersom den fortfarande inte nått oss (förutsatt att vi inte är t ex serber eller norrmän, vilka fick se den på bio redan somras) känner jag att jag vill uppmärksamma den igen. Hade jag rangordnat denna lista hade den kanske legat allra högst upp. Låt mig citera mig själv (oh, dear): ”Guillaume Canet, regissören bakom bland annat Les petits mouchoirs (Små vita lögner) och Ne le dis à personne (Berätta inte för någon), har satt ihop ett gediget skådespelargäng till ett kriminaldrama i 70-talets New York. Två bröder på varsin sida om lagen ska göra upp på slagfältet Brooklyn, och vi kan se framemot en välspelad film med bland andra Marion Cotillard, Clive Owen, James Caan, Matthias Schoenaerts, Billy Crudup och Mila Kunis. Noterbart är att James Gray (Two Lovers, We Own the Night) har varit med och skrivit manuset. Jag är svag för både 70-tal, New York, franskt, Cotillard, Owen och genren, så detta är utan tvekan en av de mest emotsedda filmerna under 2013 för min del.” Well, 2014 då. Och postern vill jag bara rama in, alternativt Marion Cotillards fantastiskt vackra karaktärsposter. Femstjärniga affischer.

BOYHOOD (USA)

Richard Linklater som skrivit och regisserat Before-trilogin, vilken jag sett de senaste dagarna och verkligen älskar, har gjort detsamma även här i en film som följer en pojkes uppväxt. Det smått otroliga med detta projekt är att filmen är inspelad under de elva år som den skildrar (2002-2013), från det att pojken i huvudrollen är sex år till det att han är 17-18. Hans föräldrar (Ethan Hawke och Patricia Arquette) är skilda och filmen utforskar relationen mellan dem och pojken under denna period. Kan bli fantastiskt och unikt.

THE CLASS OF ’92 (Storbritannien)

Dokumentär om en gyllene generation ur engelsk fotboll, bestående av Manchester United-spelarna David Beckham, Nicky Butt, Ryan Giggs, Gary och Phil Neville och Paul Scholes. Filmen tar vid 1992 och följer gruppen från FA Youth Cup fram till Champions League-triumfen 1999, med inslag av samhällskommentarer kring social och kulturell utveckling i landet. Förutom de nämnda spelarna ges intervjuer av legender som Zinedine Zidane och Eric Cantona, ungdomstränaren Eric Harrison, regissören Danny Boyle och före detta premiärministern Tony Blair.

DEVIL’S KNOT (USA)

Ett verklighetsbaserat kriminaldrama/-thriller om ett fall som behandlats i dokumentärfilmsserien Paradise Lost (vilken jag inte sett men definitivt ska se). 1993 i West Memphis, Arkansas, mördades tre 8-åriga pojkar brutalt, varpå tre tonårspojkar – the West Memphis Three – misstänktes och genomgick rättegång. Devil’s Knot, regisserad av Atom Egoyan, återberättar historien och hur omgivningen hanterade den. I rollistan finns bland andra Reese Witherspoon, Alessandro Nivola, Colin Firth, Elias Koteas, Bruce Greenwood och Dane DeHaan. Det ser ut att bli mörkt, obehagligt och dramatiskt.

THE DOG (USA)

Al Pacinos porträttering av den minst sagt vilsne John Wojtowicz i Dog Day Afternoon är fantastisk och filmen i sig är utmärkt. The Dog är en dokumentär om Wojtowicz, mannen som alltså försökte råna en bank i Brooklyn för att finansiera sin manlige älskares könsoperation, en historia som ska bli intressant att få veta mer om. Hur den ligger till premiärmässigt (bio, VOD, DVD?) vet jag inte, mer än att den endast visats på festivaler i Toronto och New York.

DRAFT DAY (USA)

Efter en snabbt kastad blick på postern, där en kostymklädd och fokuserad Kevin Costner står i något slags NFL-studio med en amerikansk fotboll i handen, känner jag bara att jag är redo. Bring it! Costner är General Manager för Cleveland Browns och kämpar för att få igenom en spelarvärvning genom att få välja först i draften. Costner backas upp av bl a Jennifer Garner, Sam Elliot, Tom Welling, Ellen Burstyn, Rosanna Arquette, Denis Leary och Frank Langella. Komedi-touchen (?) och regissör Ivan Reitman sätter jag vissa frågetecken för.

EVEREST (USA/Storbritannien)

Baltasar Kormákur (Contraband, 2 Guns) fortsätter sin internationella karriär med en äventyrsthriller om det disastruösa Mount Everest-bestigningsförsöket som efter en storm kostade åtta personer livet 1996. Bergsklättringstemat är alltid lockande med sitt erkännande av naturens och vädrets förrädiska makt, och för ytterligare pepp kan man kasta ett öga på vilka skådespelare som ska slicka snön längs bergsväggarna: Jake Gyllenhaal, Josh Brolin, Jason Clarke och John Hawkes. Killer cast!

(Ej att förväxla med den andra Everest, 2014, vilken numera heter The Summit och finns med längre ner på listan).

GENTLEMEN (Sverige)

Efter fantastiska Call Girl är Mikael Marcimains kommande film något att verkligen se fram emot. Manuset är baserat på Klas Östergrens roman med samma namn från 1980 och handlar om en författare som flyttar in i en Stockholmslägenhet hos de gåtfulla bröderna Morgan – boxaren och pianisten Henry och den nedgångne filosofen och poeten Leo. Det verkar hända mycket skumma saker, bland annat spionage och hemliga vapenaffärer, i en värld av jazz, poesi och kärlek, paketerad i ett format med allt från thriller till drama och kärlekshistoria. Det ser mörkt, läckert och skrämmande ut.

GONE GIRL (USA)

Mörkt, läckert och skrämmande kan det nog bli även här – det brukar bli det när David Fincher står bakom kameran. Efter att Nick (Ben Affleck) och Amy (Rosamund Pike) varit gifta i fem år försvinner Amy spårlöst. Parets förhållande visar sig ha varit mer problematiskt än vad man trott och Nick misstänks som gärningsman. Ett mystiskt fall med grävande poliser för, om man kan sin Fincher, tankarna till Se7en och Zodiac – och bara det förklarar varför peppen är av hög grad.

THE GRAND BUDAPEST HOTEL (USA/Tyskland)

Wes Anderson? Pepp, såklart! I år placerar han sitt verk i mellankrigstiden på ett europeiskt hotell, där den legendariske portvakten M. Gustave (Ralph Fiennes) härjar runt. Hotellmiljöer kan i Andersons händer bli otroligt härligt (Hotel Chevalier!) och casten är helt sjuk. Och då menar jag verkligen helt sjuk: Fiennes, Saoirse Ronan, Léa Seydoux, Edward Norton, Jude Law, Bill Murray, Tilda Swinton, Owen Wilson, Adrien Brody, Willem Dafoe, Jason Schwartzman, Jeff Goldblum, Harvey Keitel, Tom Wilkinson, F. Murray Abraham, Bob Balaban…

HAPPY VALLEY (USA)

Den framgångsrike college football-tränaren Joe Paternos karriär överskuggas kraftigt av skandalen kring förekomsten av sexuella övergrepp inom hans tränarstab under 2000-talet. Snart ska hans liv, alltså hans liv och inte bara skandalen, bli film. Al Pacino och Brian De Palma teamar upp igen (de gjorde Scarface och Carlito’s Way tillsammans) och Pacino ska alltså spela Paterno. David McKenna (American History X) skriver manus medan den oerhört erfarne producenten Edward R. Pressman (American Psycho, Das Boot, Wall Street) producerar. Detta kan bli en intressant och kontroversiell film som jag ser mycket fram emot.

HOW TO MAKE LOVE LIKE AN ENGLISHMAN (USA)

Min väldigt ensidiga kärlekshistoria med Jessica Alba är ständigt närvarande i mitt liv (tyvärr existerar den förmodligen inte alls i hennes). Jag lever i en flyktig övertygelse om att det någon gång ska bli hon och jag, vilken ofta byts ut i total hjärtesorg när realistiska tankar når min hjärna. Så länge får jag nöja mig med eskapistiskt filmtittande. Tyvärr medverkar hon mest i mediokra komedier, men undantag som Sin City och The Killer Inside Me finns, och förhoppningsvis kan även detta bli ett trevligt litet romcom-undantag. Storyn är centrerad kring Pierce Brosnans karaktär som är poesiprofessor på Cambridge och som lever i ”hedonistisk excess” och hamnar i något slags triangeldrama med Alba och Salma Hayek. Jag är tveksam, men försiktigt nyfiken. Brosnan är ju härlig.

THE HUMBLING (USA)

Philip Roths roman med samma namn är ett drama om relationen mellan en åldrande, suicidal skådespelare och en yngre kvinna på en gård i upstate New York. Al Pacino köpte loss rättigheterna till en filmatisering av boken redan 2009, och när den väl blir av är oklart. Vad som verkar mer eller mindre klart är att den ska regisseras av Barry Levinson, som gjort bland annat magiska Rain Man och den suveräna HBO-filmen You Don’t Know Jack från 2010 tillsammans med just Pacino. Buck Henry (The Graduate) skriver manus medan namn som Greta Gerwig, Kyra Sedgwick, Dianne Wiest och Charles Grodin ser ut att göra biroller.

IMAGINE (USA)

Mer Pacino åt folket! Cars– och Crazy, Stupid, Love.-författaren Dan Fogelman regidebuterar med en dramakomedi om en åldrande musiker som, efter att ha läst ett gammalt brev som skickats till honom från John Lennon och Yoko Ono, inspireras att leva sitt liv annorlunda och ta kontakt med sin biologiska son. Al Pacino backas upp av Jennifer Garner, Annette Bening, Bobby Cannavale, Josh Peck, Michael Caine och Christopher Plummer.

THE IMITATION GAME (USA)

Benedict Cumberbatch porträtterar den brittiske matematikern och logikern Alan Turing, som försökte knäcka krypteringskoder under andra världskriget. Hodejegerne-regissören Morten Tyldum regisserar denna biografiska dramathriller och i skådespelarväg ansluter Keira Knightley, Matthew Goode och Mark Strong. Ser lovande ut på pappret.

THE IMMIGRANT (USA)

Detta är också en film som var med redan förra året, men oh my lord – Joaquin Phoenix och Marion Cotillard! Och Jeremy Renner också som något slags bonusfigur. James Gray (manus och regi) har gjort det smått fantastiska relationsdramat Two Lovers (som det talas för lite om) och det riktigt stabila kriminaldramat We Own the Night, varav båda har Phoenix i huvudrollen. Filmen har hetat både Nightingale och Lowlife tidigare, men är nu alltså The Immigrant, utspelar sig på Manhattan och handlar om en polsk invandrarkvinna (Cotillard) som träffar den trevlige men lömske Bruno (Phoenix) som lurar henne till prostitution. Renner spelar Orlando the Magician som kanske har några ess i rockärmen och kan bli Ewas räddning.

INHERENT VICE (USA)

Joaquin Phoenix gjorde i The Master en av sina allra bästa roller under Paul Thomas Andersons ledning, och i år samarbetar de igen i en dramathriller om en droganvändande detektiv som undersöker fallet kring en försvunnen före detta flickvän i 70-talets Los Angeles. Vad PTA gjort vet ni väl, men att nämna There Will Be Blood, Magnolia och Boogie Nights kan ju aldrig skada. Reese Witherspoon, Josh Brolin, Owen Wilson och Benicio Del Toro finns med på tåget, vilket förhoppningsvis åker mot biografernas station under 2014.

JANE GOT A GUN (USA)

En film vars inspelning varit ett kaos, med stjärnor och regissörer som hoppat av, men som ser ut att bli klar till sommaren. Kvar i detta västern-action-drama finns Natalie Portman (det är hon som har en pistol), Ewan McGregor och Joel Edgerton, och regisserar gör Gavin O’Connor (Warrior). Handlingen involverar en kvinna, Jane, som tar hjälp av sin ex-pojkvän för att rädda sin nuvarande, laglöse, man från ett gäng som försöker döda honom.

JOE (USA)

En film som hyllats från många håll och som dessutom har enorma likheter med Mud (enligt mig 2013 års bästa film). Regissör David Gordon Green och Mud:s regissör Jeff Nichols är goda vänner sedan länge och i upplägg påminner deras filmer mycket om varandra. Titelkaraktären Joe är, likt titelkaraktären Mud, en (före detta?) brottsling med ett mörkt förflutet som stöter på en pojke i de nedre tonåren och utvecklar en otippad vänskap med honom. Joe spelas av Nicolas Cage som, liksom Matthew McConaughey (Mud), varit stundtals utskälld och i behov av ett lyft. Pojken spelas – i båda filmerna – av den otroligt talangfulle Tye Sheridan. Joe är en timmerarbetare med alkoholproblem, ett gott hjärta och opålitligt temperament. Jag gillar Cage, och det ska bli riktigt spännande att se vad han kan göra med detta.

MAGIC IN THE MOONLIGHT (USA)

Woody Allen har de senaste åren gett oss både fantastiska filmer som Midnight in Paris och trötta historier som To Rome with Love. Nu senast kom han starkt tillbaka med den ovanligt mörka Blue Jasmine med en fantastisk Cate Blanchett. 2014 års film fylls av skådespelare som Colin Firth, Emma Stone, Marcia Gay Harden och Jacki Weaver och utspelar sig på franska rivieran under 20-talet. Handlingen kretsar kring något slags bedrägerihärva, involverar en besökande engelsman och lär innehålla sedvanligt Allenskt tilltrasslade situationer.

THE MAN FROM U.N.C.L.E. (USA)

Den klassiska spionserien från mitten av 60-talet ska bli film, och bakom kameran står Guy Ritchie (vars Snatch. är rätt skön och vars Sherlock Holmes är ett riktigt misslyckande). Det har ryktats om Tom Cruise, men den castingen blev dessvärre inte av, utan vi får nöja oss med Henry Cavill (Man of Steel) och Armie Hammer (The Social Network, The Lone Ranger) som Napoleon Solo och Ilya Kuryakin. Utöver dem finns Hugh Grant, Alicia Vikander och kanske även David Beckham (!) med i biroller. Vi får hoppas att Ritchie kan förvalta kultseriens charm och glimt i ögat, för i så fall kan detta bli ett underhållande och skönt actionäventyr.

MANGLEHORN (USA)

Nämnde David Gordon Green (aktuell med Joe, ovan) gör ännu ett drama, denna gång med Texas som inspelningsplats och Al Pacino som huvudroll. Filmen handlar enligt uppgifter om en excentrisk man som tvingas möta konsekvenserna av ett kriminellt liv och en förlorad kärlek. Holly Hunter, Chris Messina och Spring Breakers-regissören Harmony Korine ansluter till en lite udda cast och ett intressant projekt.

KILL THE MESSENGER (USA)

Kriminal-drama-mysterie-thriller verkar vara benämningen för denna ”based on a true story”-film om en journalist som tog livet av sig efter att ha blivit utsatt för en smutskastningskampanj. Detta efter att han avslöjat CIA:s inblandning i vapenhandel med rebeller i Nicaragua samt kokainsmuggling i Kalifornien under 1990-talet. TV-serieerfarne regissören Michael Cuesta (Six Feet Under, Dexter, Homeland) har en diger rollista till sitt förfogande: Jeremy Renner, Mary Elizabeth Winstead, Michael Sheen, Barry Pepper, Michael K. Williams, Robert Patrick, Ray Liotta, Oliver Platt, Paz Vega, Andy García och Tim Blake Nelson. Nice!

THE MONUMENTS MEN (USA/Tyskland)

George Clooneys Oscarsdoftande men försenade film om en allierad pluton under andra världskriget vars uppdrag var att hitta och ”stjäla tillbaka” konstverk och andra kulturellt värdefulla saker från nazisterna, innan Hitler hade förstört dem. Action, historia, drama och komedi verkar vara mixens ingredienser och bredvid Clooney (regi, manus, produktion, huvudroll) framträder skådespelare som Matt Damon, Bill Murray, Cate Blanchett, John Goodman och Jean Dujardin. Som kuriosa kan nämnas att Clooneys pappa, Nick Clooney, gör ett inhopp som en äldre version av sin sons karaktär. Även om The Monuments Men verkar mindre allvarlig än t ex Good Night, and Good Luck. och The Ides of March (som är riktigt bra båda två) litar jag på att George lyckas göra något vasst av detta.

NOAH (USA)

(Min favoritregissör) Darren Aronofskys kommande film är en påkostad filmatisering av den episka berättelsen om Noas ark med Russell Crowe i titelrollen. Även namn som Anthony Hopkins, Jennifer Connelly, Emma Watson, Ray Winstone, Nick Nolte och den obligatoriske Mark Margolis finns med på tåget, som ankommer till biografperrongen i början av april. Aronofsky regisserar, producerar och har skrivit manuset och har en stor budget till sitt förfogande. Det finns alltså många anledningar att vara hoppfull inför Noah, även om min pepp sjunkit under den senaste tiden. Min oro handlar väl mest om att det ska bli för stort, för matinéaktigt och kanske för mainstream för en så pass egen och personlig regissör som Aronofsky. Men förhoppningsvis är denna oro helt i onödan.

NYMPHOMANIAC (Danmark/Tyskland/Frankrike/Belgien)

Även om jag har sett på tok för lite av Lars von Trier har man ju en känsla av hur vrickad den här filmen verkar vara. Bioversionen är fyra timmar lång (en 5,5-timmarsversion finns och dyker väl förhoppningsvis upp på DVD och blu-ray senare) och är en lång resa av sex, våld, erotik och poesi. Många bekanta skådespelare finns med: Charlotte Gainsbourg, Stellan Skarsgård, Shia LaBeouf, Christian Slater, Uma Thurman, Willem Dafoe, Connie Nielsen och Udo Kier. Underbara karaktärsposters dessutom. Jag är lite rädd, men definitivt nyfiken.

THE REACH (USA)

Michael Douglas spelar huvudrollen i en thriller som spelats in i New Mexico och som enligt uppgifter ska handla om en jägare (Douglas) som  tar hjälp av en guide som leder honom ut i öknen, där ett mord tar plats. En indiethriller som nog kan bli en riktigt angenäm bekantskap.

ROALD DAHL’S ESIO TROT (Storbritannien)

Om detta görs rätt kan det bli hur mysigt som helst. Från barnboken av Roald Dahl har Richard Curtis (Love Actually, Notting Hill) och Paul Mayhew-Archer skrivit ett manus som ska bli TV-film för BBC under 2014. Huvudrollsmässigt är det så mysigt att man bara vill springa ut och krama en sköldpadda – Dustin Hoffman och Judi Dench. Mr. Hoppy (Dusty) är en gammal man som är hemligt förälskad i Ms. Silver (Judi) som bor i lägenheten under honom, men hon verkar mer intresserad av sin sköldpadda.

SALOMÉ OCH WILDE SALOMÉ (USA)

Ett hjärteprojekt för Al Pacino har under de senaste åren varit denna utforskning av Oscar Wilde och hans pjäs Salomé, en utforskning som lett till ett slags dokumentär, Wilde Salomé, och en mer renodlad filmad version av pjäsen, Salomé. Båda projekten regisseras av Pacino själv. Det förstnämnda innehåller både material från inspelningen av pjäsen som Pacino satte upp i Los Angeles 2006, där han spelar King Herod och en då relativt okänd Jessica Chastain spelar Salomé, och beskriver Pacinos försök att utforska, förstå och komma närmare Oscar Wilde som författare och person – ”an unusual, revealing and avant-garde journey into the light and heart of Oscar Wilde’s masterwork.” Den andra filmen, Salomé, är en film/teaterupptagning där Pacino försöker kombinera filmens språk med teaterns och framkalla en känsla av att se teater på film. Utgivningsdatum och -år, framförallt i Europa, är högst oklara, då Wilde Salomé färdigställdes redan 2011 och fortfarande inte har visats mer än i Venedig samma år och vid enstaka specialvisningar. Salomé är som jag förstår det planerad att släppas under 2014. Förhoppningsvis ges filmerna ut på DVD eller genom någon form av internetalternativ inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag är personligen otroligt peppad på att se dem och väldigt glad att Pacino inte bara fortsätter göra film utan även satsar på personligt motiverade och utmanande projekt.

SIN CITY: A DAME TO KILL FOR (USA)

Ännu en film från förra årets lista som inte kommit ut. Hur många år vi har väntat på den här uppföljaren har jag tappat räkningen på för längesedan. Robert Rodriguez har återsamlat flera av den första filmens skådespelare, däribland Bruce Willis, Mickey Rourke, Jessica Alba, Rosario Dawson, Jaime King och Michael Madsen. Clive Owen har tyvärr fallit bort och ersatts av Josh Brolin (som inte alls är någon dålig ersättare). Tillkommer gör bl a Joseph Gordon-Levitt, Eva Green, Juno Temple och Ray Liotta. Sin City, som kom för åtta år sedan, var en sjukt cool och stilfull thriller, baserad på Frank Millers serietidningar med samma namn. Just serietidningsfilmer tenderar ofta att bli lite löjliga och ”over the top”, men Sin City träffade verkligen rätt och jag hoppas att A Dame to Kill For kan leva upp både till den första filmens klass och till den sköna titeln.

SLOW WEST (USA/Storbritannien)

En 17-årig pojke (Kodi Smit-McPhee) reser genom det amerikanska landskapet under 1800-talet för att söka efter kvinnan han älskar. Han får en följeslagare i den mystiske Silas (Michael Fassbender). Ben Mendelsohn gör en roll, Fassbender producerar och fullängdsdebutanten John Mclean regisserar. Inspelningen har redan startat och inspelningsplatser inkluderar Nya Zeeland, Colorado och Skottland. Slutligen kan vi konstatera att en västernthriller med Fassy inte låter helt fel.

STRETCH (USA)

Joe Carnahan (Narc, The Grey) gör komediaktig actionthriller där Patrick Wilson spelar en limousinechaufför som plockar upp en jobbig miljardär (Chris Pine), som gör tillvaron både farlig och spännande för chauffören. Jessica Alba, Brooklyn Decker, Ray Liotta, Ed Helms, James Badge Dale och David Hasselhoff (!) finns med i rollistan. Filmen har haft marknadsföringsproblem efter att Universal hoppat av och det återstår att se om den går upp på bio eller släpps via VOD. Jag själv är inte överdrivet peppad men försiktigt optimistisk.

THE SUMMIT (USA)

Efter vissa finansiella tveksamheter och konkurrensproblematik, i och med att Kormákurs Everest ser ut att bli klar först, verkar det som att Doug Liman (The Bourne Identity, Fair Game) ändå ska göra en andra Mount Everest-film under 2014. Fortsatta oklarheter kring inspelningsstart finns dock. The Summit utspelar sig under 20-talet och berättar om britten George Mallory, som försvann under ett försök att bestiga Mount Everest 1924 (hans eventuella framgång är fortfarande ett ämne för spekulation). Tom Hardy har varit aktuell för huvudrollen, men det har också ryktats om Benedict Cumberbatch. Vem av dem det än blir, eller om det blir någon helt annan, förblir projektet av intresse.

TRANSCENDENCE (USA/Storbritannien)

Christopher Nolans fotograf Wally Pfister bryter sig loss och regidebuterar med en sci-fi-thriller om en dödssjuk forskare som utvecklar en dator som ger honom enorm makt och gör honom ostoppbar, typ. Jag vet inte om det låter så jätteintressant egentligen, men ser man till skådisar finns anledning att ändå peppa lite lätt, plus att filmen lär bli ordentligt snygg visuellt. I huvudrollen står Johnny Depp, som är i behov av att gå tillbaka till mer seriösa roller (Donnie Brasco, What’s Eating Gilbert Grape t ex) efter maskeradroller som i The Lone Ranger, medan biroller intas av Kate Mara, Cillian Murphy, Morgan Freeman, Rebecca Hall m fl.

TRUE DETECTIVE (USA)

Att denna hittills fantastiska TV-serie är med på listan är knappast för att upplysa er om något ni inte kände till, utan snarare för att slå ett sista slag för att de som ännu inte gett sig in i den tar tag i sina liv och gör det. HBO och kvalité går ofta hand i hand, så definitivt även här. Matthew McConaughey är en av världens absolut bästa skådespelare just nu och utgör tillsammans med fullblodsproffset Woody Harrelson en oerhört intressant polisduo nere i de allra pissigaste och (o)härligaste Louisiana-områdena. Under åtta avsnitt ska vi följa deras jakt på en seriemördare, men framförallt deras personliga utveckling och livshistorier, vilka utvecklas gradvis genom ett intressant flashback-upplägg. Sin nombre-regissören Cary Fukunaga och manusförfattaren Nic Pizzolatto ansvarar för hela den första säsongen, vilket naturligtvis leder till en stor kontinuitet och säkerhet genom seriens upptrappning. De två första avsnitten har varit förstklassiga och intressanta på många sätt, eftersom serien känns både bekant i sina teman och upplägg, men också nyskapande vad gäller narrativ och TV- och produktionsmässig innovation. Fortsätter serien på samma nivå lär vi, när vi talar om den i retrospekt, benämna den som mästerlig och oförglömlig.

UNDER THE SKIN (Storbritannien)

En film som beskrivits som en erotisk sci-fi-thriller med Scarlett Johansson i huvudrollen. Den utspelar sig i Skottland, där en utomjording i mänsklig form (Johansson) förför ensamma, manliga liftare, vilka blir hennes byten (vilken som är den exakta betydelsen av ”byte” i detta fall vet jag inte riktigt). Den ska vara mardrömslik och svår, kanske även med en touch av David Lynch, och bara det gör mig oerhört peppad. Skottland, Johansson, sci-fi och thriller ökar den peppen och jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig.

WAYWARD PINES (USA)

Efter fiaskon som After Earth och förmodade sådana som The Last Airbender och Lady in the Water (vilka jag inte sett) är det lätt att glömma bort M. Night Shyamalans talang, vilken han visar prov på i filmer som Signs och Unbreakable. I år gör han en miniserie i tio delar för Fox med en uttalad Twin Peaks-vibe. Handlingen påminner mycket riktigt om David Lynchs och Mark Frosts kultserie: en Secret Service-agent får i uppdrag att åka till Wayward Pines, Idaho, för att undersöka fallet kring två agenter som försvunnit i området. Under vistelsen i småstaden tätnar mysteriet och han börjar oroa sig för sin egen säkerhet. Om ni läste min TV-special om Twin Peaks vet ni att jag älskar den serien, och med tanke på vilken stämning M. Night har visat sig kapabel att framkalla ser jag stora möjligheter för att detta ska kunna bli hans stora återkomst. Den spännande casten inkluderar bl a Matt Dillon, Melissa Leo, Terrence Howard, Juliette Lewis och Toby Jones. Den här bilden ger mig riktigt kalla (och underbara) kårar. Stor pepp!

WE GOTTA GET OUT OF THIS PLACE (USA)

Ytterligare ett litet wildcard på listan, som jag egentligen inte vet så mycket om. Vad jag vet är att det är en småskalig produktion och att en av huvudrollerna spelas av Breathe In-bekanta Mackenzie Davis, som jag vill sätta ett stort utropstecken för. Hon påminner mycket om Laura Dern, vilket är en komplimang att glädjas över. Filmen handlar om några ungdomar i Texas som suckar över sin stillastående tillvaro i en liten bomullsfarmsstad och samtidigt blir indragna i en kriminell värld när en av dem råkar stjäla från fel man. Filmen är delvis inspelad i staden med det fantastiska namnet, Corpus Christi, Texas, och har en precis lika fantastisk, retrodoftande, poster. Bra kritik har den fått, och jag hoppas att även jag får dela ut sådan till den.

WHITE BIRD IN A BLIZZARD (USA/Frankrike)

Av regissören Greg Arakis filmer (Mysterious Skin, The Doom Generation) har jag inte sett någonting, men det ska det bli ändring på. Flera av filmerna behandlar tonåringar och deras möten med sexualitet, droger och depression, vilket även denna verkar göra i viss mån. Shailene Woodley (The Descendants, The Spectacular Now) tar rollen som tonårsdotter vars mamma (Eva Green) försvinner och lämnar henne ensam i en kritisk uppväxtsfas. Drömmar ska vara centrala genom filmen, som verkar balansera mellan thriller- och dramagenren.

UNTITLED LANCE ARMSTRONG BIOPIC (USA/Storbritannien)

Någon utförlig handlingsbeskrivning är knappast nödvändig, då de flesta känner till Lance Armstrongs historia – hjälten och idrottsikonen som visade sig vara en dopad lögnare. Stephen Frears (The Queen, Philomena) gör alltså en biografisk film med Ben Foster som Armstrong samt bl a Dustin Hoffman och Guillaume Canet i biroller. Storyn bör göra sig bra i filmform (vilket den gjorde i dokumentären The Armstrong Lie), även om jag är något tveksam inför regissören.

TERRENCE MALICK?

Frågorna är här fler än svaren – det går aldrig riktigt att veta vad den gode Malick kommer slänga fram på bordet och när han bestämmer sig för att göra det. Hans karriär verkar i alla fall vara i ett mycket intressant skede eftersom han under de senaste åren blivit oerhört mycket mer produktiv än vad han någonsin har varit. Hela tre filmer befinner sig just nu i post-production-fasen, en fas som dock verkar vara problematisk. Hans dokumentär Voyage of Time, som är något slags vidareutveckling på The Tree of Life:s skapelsesekvenser och handlar om universums födelse och död, har blivit anklagad för att vara något annat än vad producenterna blivit lovade när de gick in med stora pengar och är därför av osäker release-status. Hans ej än namngivna film (Untitled Terrence Malick Project) är en kärlekshistoria om besatthet och svek, placerad i Austin, Texas. Casten är helt sinnessjuk: Christian Bale, Michael Fassbender, Cate Blanchett, Ryan Gosling, Rooney Mara, Natalie Portman, Holly Hunter, Val Kilmer, Bérénice Marlohe, Benicio Del Toro, Clifton Collins Jr., osv. Hans Knight of Cups – ”a man, temptations, celebrity, and excess” – har även den en välfylld cast: Christian Bale, Cate Blanchett, Natalie Portman, Antonio Banderas, Jason Clarke, Imogen Poots, Joel Kinnaman, Teresa Palmer m fl. Sedan riskerar ju föstås alla att bli bortklippta. Malicks projekt är vi alltid peppade på.

Så, det var alltså 47 spännande titlar. Sedan finns det säkert 47 till som är precis lika intressanta. Jag vill även påminna om A Most Wanted Man, Foxcatcher och Interstellar, vilka Scott skrev om i sin pepplista. Förra året skrev jag även om Sean Penns två planerade regiföretag, Crazy for the Storm och The Comedian, som jag givetvis fortfarande är lika peppad på som då. Hur aktuella de är låter jag vara osagt, men vill ni läsa om vad det är för projekt hänvisar jag till min lista från förra året.

Nu har både ni och filmskaparna lite att jobba med. Make it work!

Veckoresumé #45

Veckans massiva startfält bjuder på både det ena och det andra och jag vill rikta ett stort tack till dig som orkar läsa denna mastodonttext i sin helhet. I en rättmätig pole position står denna ryska urkraft till film. Den var så kraftfull att min lilla text blev en hel recension. När du tagit dig igenom den kan du söka dig mot varmare breddgrader, närmare bestämt till…

HAVANA (1990)

Kuba, december 1958. Revolutionen står för dörren och i lugnet före stormen anländer storspelaren Jack Weil (Robert Redford) för att organisera en stor match. På båten dit träffar han Roberta (Lena Olin), som ber honom om en tjänst, vilken går ut på att köra hennes bil genom staden när de kommer fram. Han har i detta ögonblick omedvetet blivit indragen i det politiska spelet som till slut fick Batistas regim att falla. Biltransporten går utmärkt, men efteråt kan han ändå inte släppa Roberta från sina tankar utan vill veta vad det är som pågår. De träffas slumpartat igen, denna gång i Robertas man Arturos sällskap, varpå Jack får reda på att de stöttar revolutionen och är delaktiga i förberedelserna. När Arturo ryktas mördad av polisen och Roberta blir intagen för förhör blir Jack än mer insyltad i det farliga politiska klimatet, som ett resultat av hans dragning till Roberta. Han ställs inför ett slutgiltigt dilemma som kräver en rejäl funderare och stor självrannsakan – pokermatchen, pengarna och den eventuella framgången eller Roberta och kärleken? Havana har både för- och nackdelar. Bland fördelarna finns huvudrollsinnehavarna Redford och Olin, två mycket skickliga skådespelare. Redford är alltid en njutning att se, nästan oberoende av filmens kvalité. En annan fördel är musiken, med ett tydligt karibiskt tema som förstärker känslan av Kuba och tidsperioden (stråkarna går dock till överdrift några gånger). Tempot är tillbakalutat och ger en ganska soft film med en historisk kontext som fungerar på godkänt vis. Däremot är filmen för lång (nästan 2,5 timmar), vilket ger ett osäkert engagemang hos tittaren. Storyn är inte revolutionerande utan ganska standardmässig, men fungerar då den är stabilt genomförd. Havana har beskrivits som en sämre Casablanca, och visst, det är väl ungefär vad det är. Fullt duglig dock ska sägas – en halvsvag trea.

THE AVENGERS (2012)

Världens mäktigaste team med supertuffa superhjältar går ut i ett nytt världskrig som ska komma att bli tidernas mest episka slag! 143 minuter av ren och skär underhållning i denna fantastiska skildring av en tidlös hjältesaga! Nej, nej och åter nej. Marvel-studion har släppt ett flertal superhjältefilmer de senaste åren, bl a de hopplösa Iron Man och Thor, varav The Avengers är den mest ambitiösa. Den samlar nämligen ett slags superhjältarnas dream team, bestående av den rappt talande och framgångsrike Iron Man (Robert Downey Jr.), den otyglade Hulken (Mark Ruffalo), den amerikanske retrohjälten Captain America (Chris Evans), den godhjärtade grottmänniskan Thor (Chris Hemsworth), den sexiga ryska agenten Black Widow (Scarlett Johansson), den pilbågeskjutande (funkar tydligen även 2012) Hawkeye (Jeremy Renner) och den enögde bossen Nick Fury (Samuel L. Jackson). De har kallats in för att stoppa den storhetsvansinnesdrabbade Loki (tydligen inte alls passé) som vill ta över världen genom att öppna något slags portal och skicka ner en skjutgalen armé. Där har vi storyn i sin helhet, tunn som ett löv och lika intressant som Iron Sky:s dito. Det slutgiltiga slaget (där vi ska bli oroliga över jordens fortsatta existens och mänsklighetens frihet på grund av generiska stridsrobotar/-varelser/-saker som attackerar men ständigt blir sönderköttade av vårt beskyddande Avengers-gäng) håller på i uppskattningsvis 37 dagar (speltidsmässigt alltså) och gav mig en rejäl utmaning i att hålla mig vaken. Luftfighter, gigantiska rymdskepp, explosioner och obligatoriska atombomber finns det gott om, i så pass stora mängder i att man kan ta en toapaus, gå en promenad, läsa tidningen och lyssna på fullängdsversionen av Autobahn, komma tillbaka och inte ha missat något alls av värde. Det som ger filmen godkänt är en hyfsad första halva, kompetenta skådespelare och ett stabilt tekniskt genomförande av vad som sker på duken, även om det som sker i sig är sövande ointressant. Svag tvåa.

LIZ & DICK (2012)

Här har vi ett projekt som borde ha stannat på idéstadiet, för allt är bara fel från början. Castingen – Lindsay Lohan som Elizabeth Taylor – är horribel. Lohans skådespelarförmåga är högst begränsad, och som om inte det vore en tillräckligt stark varningsklocka har man alltså dessutom gett henne det ärofyllda uppdraget att gestalta den legendariska Elizabeth Taylor (Giant, Cat on a Hot Tin Roof, Who’s Afraid of Virginia Wolf m fl). Det funkar inte för fem öre och skapar ett fundamentalt problem som påverkar hela filmen. Det är en sak att sminka henne, klä ut henne och förse henne med peruker så att hon på bild liknar Taylor, och en annan sak att faktiskt få en att tänka att hon är Taylor. Lohans motspelare Grant Bowler, som spelar Richard Burton (bl a The Spy Who Came in from the Cold och Where Eagles Dare), gör ett klart bättre jobb och både liknar Burton och talar som honom. Men han får kämpa mot både den dåliga omgivningen och ett enformigt manus som innehåller några rent av löjeväckande scener. Handlingen baseras på det minst sagt instabila men passionerade förhållandet mellan Taylor och Burton, från det att de träffas under inspelningen av Cleopatra 1963 fram till dess att Burton dör 1984. Måhända att deras förhållande var stormigt och berg-och-dalbaneaktigt, men framställningen i Liz & Dick är både endimensionell och repititiv. De springer mellan logerna och har sex, de dricker, de bråkar, lämnar varandra och kommer tillbaka för att göra om allt igen. Dessutom har man fört in partier i filmen där dessa två sitter på en varsin stol i strålkastarljuset på någon form av scen för att blicka tillbaka på tiden de hade tillsammans, vilket slag för slag hamrar i den berömda spiken i kistan för hur ofungerande en idé kan bli. Gör om, gör rätt, och casta inte Lindsay Lohan för Guds skull!

SVINALÄNGORNA (2010)

Svensk diskbänksrealism är nästa punkt på programmet, i form av Pernilla Augusts regidebut. En kvinna i 30-årsåldern (Noomi Rapace) bor med sin man (Ola Rapace) och sina barn i vad som ser ut som ett stabilt och bra familjeliv. Men med sig bär hon mörka historier från en svår barndom. I tillbakablickar till denna, som varvas med nutidssekvenser, lindas historien om Leena (Noomi/Tehilla Blad som barn) och hennes uppväxt upp bit för bit. Hennes föräldrar kom till Sverige från Finland och flyttade in i en liten förortslägenhet i Ystad, där det svenska livet ska ta fart. Bristen på pengar, pappans alkoholism och pressen som långsamt bryter ner Leenas mamma river dock upp stora sår i en dysfunktionell familj på väg att falla sönder. Leenas lillebror vågar knappt prata och har stora problem med att utvecklas normalt i det rådande familjeklimatet. När den vuxna Leena en lång tid senare tvingas åka tillbaka för att besöka sin dödssjuka mor bubblar gamla minnen upp till ytan igen och mötet är laddat med frustration, hat och mörker. Svärtan är påträngande i denna svåra uppväxtsskildring och ljusglimtar är sällsynta. Med riktigt bra skådespelare, väl förvaltade genom lika bra regi, trovärdiga miljöer och tidsmarkörer, smidiga och effektfulla tidshopp och gripande livsöden är Svinalängorna en bra film och en finfin regidebut av August. Särskilt Noomi Rapace, Ville Virtanen och Outi Mäenpää imponerar stort i sina roller. Ändå finns en känsla av att någonting saknas. Kunde filmen kanske ha varit längre än 99 minuter? Vissa frågor lämnas obesvarade, vilket i och för sig kanske är medvetet och kanske till och med vad som gör filmen så pass gripande. Jag är osäker kring betyget – jag kanske är snål?

INVICTUS (2009)

I mitten av 90-talet stod Sydafrika inför många utmaningar. Den nytillträdde presidenten Nelson Mandela fick 1995, mitt i all politik och samhällsutveckling, upp ögonen för den ”vita” sporten rugby. Med ett annalkande VM på hemmaplan såg han en gyllene chans att ena sitt land i en gemensam kraftansamling för att vinna hela turneringen. Den svarta och färgade delen av befolkningen ställde sig mycket kritisk till att supporta The Springboks, som länge varit ett lag för den vita befolkningen och starkt associerats med apartheid. Men med hårt arbete och inställningen att aldrig ge upp lyckades Mandela skapa ett band mellan laget och hela befolkningen genom att gång på gång understryka vikten av en gemensam idrottsframgång. Clint Eastwoods Invictus berättar historien om 1995 års rugbylag och i första hand om Nelson Mandelas arbete kring detsamma. Apropå vikten av casting: Morgan Freeman som Mandela är ett utmärkt val som känns uppenbart både till utseendet och till sättet att prata, föra sig och ha glimten i ögat. Filmens andra affischnamn, Matt Damon, som spelar lagkaptenen Francois Pienaar, gör det också bra av det lilla han har att arbeta med men hamnar dessvärre helt i skuggan av Mandela-sidan av handlingen. Damon underanvänds å det grövsta och mycket av hans karaktär slarvas bort eftersom den knappt får något eget utrymme. Filmen i sig är bra, välproducerad och tekniskt sett proffsig rakt igenom, men blir aldrig mer än stabil. Visserligen ger de mäktigaste ögonblicken gåshud och det är en slående känsla av triumf som träffar en, men filmen är i grunden enkelspårig, en gnutta förutsägbar och värd att ifrågasätta vad gäller trovärdighet. Filmen ger intryck av att Mandela inte gjorde något annat än att följa The Springboks, lära sig sporten och arbeta inför mästerskapet, något som rimligtvis inte kan vara fallet då Sydafrika på många plan var ett enda stort kaos i detta skede. Det är naturligtvis så att Clintan vill berätta om laget, sporten och triumfen, men i princip all övrig politik läggs här helt åt sidan. Som sportfilm med sydafrikanskt tema är detta hur som helst en bra och lagom film till kvällskaffet.

UNDER STILL WATERS (2008)

Låt inte betyget och den okända titeln avskräcka dig! För här har vi en film med stor potential men med halvdant utförande. Ett ungt, gift par, till synes i sina bästa år, åker ut till sitt stora herrgårdshus i skogen vid en sjö. Hon (Lake Bell) är en (otroligt) snygg och eftertraktad kvinna med en rik och framgångsrik far, medan han (Jason Clarke) är en arkitekt som kämpar på med att hitta ett nytt jobb och inte är helt tillfreds med att stå i skuggan av sin frus pappa ekonomiskt. Det på ytan vackra paret har dock stora problem. Charlie dricker för mycket och misstänks ha varit otrogen medan tveksamheter finns kring Andrews mjöl i påsen och dess renhet. En ytterligare dimension i det knakande förhållandet skapas när de på vägen stöter på en man (Clifton Collins Jr.) som fått slut på bensin. De tar med honom till huset, oanandes (eller?) om vad som komma skall… Där fick jag allt till klipphängaren va? Det börjar bra i denna ödsliga och rätt snygga dramathriller, en diskret spänning byggs upp och jag gillar vad jag ser en lång stund. Men sedan tar den vändningar som, utan att avslöja något, får en att både höja ögonbrynen och fundera på huruvida det finns någon logik i händelseförloppet. Synd på en så pass lovande inledning, men det är ändå en sevärd film. Skådespelarna gör alla gedigna insatser. Clarke (Lawless, Zero Dark Thirty) är en skådis med en naturlig utstrålning och Lake Bell fungerar riktigt bra som den glamorösa frun, medan Collins Jr övertygar som mystisk främling. En stark tvåa som hade kunnat vara av högre valör om inte upplösningen hade varit så oklar och överambitiös.

AVALON (2011)

Sveriges svar på Spring Breakers! Inte riktigt kanske (särskilt inte eftersom den kom före vårbrytarfilmen), men jag ska förklara vad jag menar längre ner i texten. Avalon är veckans andra svenska regidebut som belönas med en stark trea. Skulle jag välja skulle jag välja Axel Peterséns dito, som är ett inträde i långfilmsvärlden som ger mersmak. 60-årige Janne (Johannes Brost) är en riktig räv i nattklubbsvärlden och har som gammal festfixare haft en fot i många olika projekt, bl a i hotell- och fastighetsbranschen. Han har nu bjudits in till öppningen av en ny och fräsch nattklubb i Båstad under tennisveckan. Det ser ut att bli ett rätt soft uppdrag – in och glassa lite, hämta hem cashen och lev livet. Men en allvarlig olyckshändelse med fatala konsekvenser vänder hans värld upp och ner och frågan är nu om allt kan återgå till det normala efter det här. Angående Spring Breakers-kopplingen: Båda filmerna målar upp två drömdestinationer (spring break:ets Florida och tennisveckans Båstad). Alla talar om hur bra och häftigt det ska bli med fest, alkohol och pengar. Droger blandas in med stor negativ påverkan på storyns riktning och huvudkaraktärerna (tjejerna i Spring Breakers och Janne i Avalon) tar till olämpliga metoder för att nå framgång och hamnar i fara. Och framförallt lämnar båda filmerna tittaren med en olustig känsla av hur sjuka eller i alla fall märkliga vissa av de vanor och levnadssätt som framställs i filmerna är. Festa är ungefär det sista man vill göra efteråt – särskilt inte på en proppfull balkong i Florida eller en stekardominerad nattklubb i Båstad. Nåja, det var den jämförelsen, som inte är något särskilt alls egentligen, bara en tanke som slog mig. Tillbaka till filmen! Avalon är en supersnygg film med ett frihands- och närbildsdominerat foto, klockren klippning med många tempoväxlingar och passande musik. Eldkvarns Kärlekens tunga ljuder i en härlig bilscen där farten ökar stadigt, Roxy Music:s Avalon ger en nostalgisk touch när Janne går in på ett ödsligt dansgolv och intensiv klubbmusik ökar pulsen i den värsta ruschen. Storyn är i sina bästa stunder sjukt drabbande och framkallar en jobbig känsla av obehag. Sista delen tappar dock lite av det så gripande elementet och slutet lämnade mig inte helt tillfredsställd. Även här kunde filmen gott ha fått varit 20 minuter längre, men jag ska inte klaga alltför mycket. Avalon är en långa stunder riktigt bra film och jag längtar efter Axel Peterséns nästa film! Och glöm inte: Brost is King.

BATTLE ROYALE (2000)

(Originaltitel: Batoru rowaiaru). Att japanerna är galna är lika uppenbart som att kaffe är nödvändigt för att skriva färdigt den här jäkla resumén. För att fokusera på det förstnämnda är Battle Royale en grov och blodig film med sedvanlig japansk magstark humor inflikad lite här och där. En äventyrsskräckis med inslag av röjar-action och någon form av sci-fi-element. En av slumpen utvald skolklass luras ut på vad som marknadsförs som en klassresa men som i själva verket är en enkelbiljett (med ett undantag) till en isolerad ö där de ska strida mot varandra och tvingas döda sina bästa vänner för att överleva. Den japanska regeringen har instiftat ett slags dödsspel där bara en kan segra, vilket möjliggörs endast om han/hon/hen lyckas slakta alla andra och vara ensam överlevande kvar på ön. Denna helvetesklassresa blir en obekväm historia med många skräcksituationer och makabra händelser. Men framförallt blir det en enformig och långtråkig film som långa stunder endast är en lång väntan på att det ska ta slut. Ett mord kan ju vara kul kanske, men 41? En inverterad death count gör oss också medvetna om exakt hur många som ska dödas innan filmen kan gå vidare och utvecklas. Med bristfälliga skådespelarinsatser (Takeshi Kitano stort undantag!), otrolig (i bemärkelsen att det är svårt att tro på) tålighet hos i princip alla karaktärer (några skott i hjärtat dör man ju inte av) och en återkommande B-känsla förstörs möjligheterna till en riktigt tung och emotionellt jobbig film. Den blir rätt jobbig, men mest för att man vill att den ska ta slut. Nåväl, en stark tvåa får den, för vissa bitar är rätt bra. Och förresten: Påståendet att The Hunger Games inte skulle vara en ripoff på Battle Royale – en Battle Royale with Cheese – är bullshit.

SHAME (2011)

Michael Fassbender, älskade Fassy. En man med skarpt sinne för skådespelets ädla konst och mannen bakom en av 2011 års absolut bästa rollinsatser, som får en att grubbla över hur fan Jean Dujardin kunde vinna Oscarn. Shame är en svår film på många sätt och en naken och närgången skildring av en besvärad man som fastnat i missbrukets hårdföra klor. Brandon (Fassbender) är en välvårdad, stilig och trevlig man som har det gott ställt. Hans New York-lägenhet andas Patrick Bateman (dock utan motorsågar), med vita möbler, stora fönster och en väl omhändertagen vinylspelare. Men i hans vardagsvanor finns rutiner som tyder på ett stort problem – sexmissbruk. Han onanerar flera gånger om dagen, till och med på jobbet, och ”träffar” kvinnor via sin webbkamera och diverse barnförbjudna internetsidor. I öppningsscenen ser vi hur han på tunnelbanan med suktande blick klär av en kvinna i sitt huvud, för att sedan nästan förfölja henne ut på stationen. Hans begär har helt enkelt tagit överhanden och det skapar problem i sociala sammanhang, på jobbet och i relationen med hans syster (Carey Mulligan). Shame är en gripande film med alla komponenter för ett förstklassigt drama. Firma McQueen-Fassbender har gjort det igen och lyft sitt samarbete ytterligare ett snäpp från 2008 års Hunger. Steve McQueen (ej att förväxla med Bullitt-legenden) låter scenerna ta tid och räds inte att låta kameran gå några sekunder extra. Det förstärker autenciteten och tar oss närmare scenerna. Fotot är magnifikt, liksom den tunga musiken och det redan nämnda skådespeleriet. Fassbender vandrar runt som en svärmorsdröm och pressar tillbaka de förbjudna tankarna för att sedan ryta till i ett vredesutbrott av Guds nåde. Shame har några jobbiga och motbjudande scener som väger upp de annars avskalade och subtila scenerna på ett effektfullt sätt. En riktigt bra film med ett stort eftertryck som får en lite halvstark fyra!

LOS ABRAZOS ROTOS (2009)

(Sv: Brustna omfamningar). En något invecklad historia – ingen överraskning när det är Pedro Almodóvar som sitter både vid skrivmaskinen och i registolen. En blind författare (Lluís Homar) med ett förflutet som filmregissör blir påmind om sitt förflutna när han läser att en rik finansman, Ernesto Martel (José Luis Gómez), har dött och när en ung man med artistnamnet Ray X söker upp honom i avsikt att skriva ett manus tillsammans med honom. De två har något med varandra att göra, och genom tillbakablickar får vi veta vad som lett fram till de händelser som tar plats i nutiden. Parallellt följer vi Lena (Penélope Cruz), som i början av 90-talet är Martels sekreterare men också söker jobb som skådespelerska. Hon står nära Martel och de två flyttar så småningom ihop. Förhållandet är dock inte helt fläckfritt och när Mateo Blanco (regissören som senare blir blind och tar namnet Harry Caine) och Lenas vägar korsas uppstår en laddad otrohetshistoria med passion och svartsjuka som drivkrafter. Almodóvars sedvanliga udda, ofta kvinnliga, homosexuella eller bara förvridet hemlighetsfulla, karaktärer finns även här och metainslagen som skildringen av en filminspelning likaså. De tekniska bitarna som foto, musik och klippning har han stenkoll på och skådespeleriet är det inget fel på, framförallt inte från den ständigt imponerande Penélope Cruz. Historien fungerar, engagerar och underhåller, det är liksom inget fel på den heller. Men även om den har sina överraskningar, twistar och avslöjanden är känslan inte mer påtaglig än en 3-av-5-känsla. Och även om en fyra inte är alltför långt borta och filmen är stabil och bra hela vägen stannar den på en stark trea.

FEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS (1998)

Monty Python-personligheten Terry Gilliam står bakom kameran när den egensinnige journalisten och författaren Hunter S. Thompsons bok med samma namn filmatiseras. Filmen slungar oss direkt in i en bil åkandes genom den amerikanska öknen, på väg mot Las Vegas. I den sitter Raoul Duke (Hunter S. Thompsons pseudonym) (Johnny Depp) och hans advokat med trivselmage, Dr. Gonzo (Benicio Del Toro). Deras uppdrag är att rapportera från en motorcykeltävling, ett uppdrag som (dessvärre för arbetsgivaren) hamnar helt i skymundan av ett hejdlöst och konstant drogintag som gör att de två vännerna stormar in på alla möjliga klubbar, hotellrum och kasinon för att testa rusets effekter. Detta leder naturligtvis till en massa galenskaper, som att en badande Gonzo vill att Duke kastar in en brödrost i badkaret, som att en restaurangvistelse förvandlas till en panikslagen flykt från älskande dinosaurier och som att de båda försöker döda varandra och lämnar hotellrummet i spillror. En galen journalists penna kombinerat med en Monty Python-hjärnas konvertering till film ger inte helt oväntat en skruvad film som handlar mer om upplevelse, rus och stundens hetta än om den helt logiska storyn. Det är stundtals kul och lättsamt underhållande att följa, men blir i längden enformigt och vattentrampande med tanke på att historien knappt utvecklar sig. Allt som allt en rätt skön film som får en svag trea. På ämnet Hunter S. Thompson vill jag annars rekommendera den mer traditionella komedin Where the Buffalo Roam med Bill Murray och Peter Boyle från tidigt 80-tal. Den är rätt härlig, och jag föredrar nog den om jag ska välja.

A BEAUTIFUL MIND (2001)

John Forbes Nash Jr. (Russell Crowe) är ett matematiskt geni som kan se mönster ingen annan skulle kunna se. Innan Nash blev erkänd som en stor vetenskapsman och tilldelades Nobelpriset i ekonomi 1994 gick han en lång kamp mot samhällets hinder, sociala svårigheter och framförallt mot sig själv och sitt eget sinne. Nash led/lider nämligen av schizofreni och hade en unik världsbild som vållade problem som t ex fantasipersoner han uppfattar som verkliga och extrem paranoia. Men inget ont som inte har något gott med sig, sägs det, och Nash mentala (o)hälsa öppnade dörrar i hans tänkande sinne som möjliggjorde revolutionerande idéer, stor arbetskapacitet och en ihärdig tro på vad han försökte uppnå. Ron Howards biografiskt baserade film är en stundtals gripande skildring av en delvis hyperintelligent, delvis (ibland omedvetet) psykiskt plågad person, som är uppbyggd kring överraskningsmoment och chockartade vändningar. I de brännande ögonblicken fungerar det mycket bra, lite så där så att hjärtat hoppar till en smula. Både inledningen och avslutningen är dock lite trista och Crowes skådespeleri lite märkligt balanserat. Ibland framstår Nash som en helt ”normal” människa, men i vissa scener blir han något slags Rain Man-figur. Det kanske är så det fungerar, men det känns lite konstigt i filmen. I övrigt är Crowe riktigt bra, som vanligt, och birollerna fylls av den iskalle mästaren Ed Harris, vars roll påminner Nash om den maktlöshet han ibland känner, och Jennifer Connelly som Nash fru. A Beautiful Mind får en stark trea.

DR. T AND THE WOMEN (2000)

Haha, vad hände här? Den frågan ställer sig nog Richard Gere, Robert Altman, hela ensemblen och hela produktionsteamet bakom detta enorma frågetecken till film – det bör de åtminstone göra. Dr. T (Gere) jobbar som gynekolog på en kvinnomottagning, där han inte bara är den stora stjärnan – han är också den enda mannen i hela byggnaden. Vi träffar honom några dagar innan hans dotter ska gifta sig och i väntan på den stora dagen brakar det mesta ihop. Hans fru får ett nervöst sammanbrott och dansar naken i en fontän, hans dotter (som ska gifta sig) visar sig vara lesbisk och han själv går och förälskar sig i en golfinstruktör. Dr. T and the Women har inte många rätt – i princip inga faktiskt. Den är inte rolig, den är inte material för ett fungerande drama och det konstigaste är hur den framställer människorna i filmen. Alla kvinnor är som kacklande höns som springer runt i tillgjorda kläder och hattar, går och shoppar, pratar skvaller och gör sig sexuellt tillgängliga för män – i synnerhet den populäre Dr. T som visar sig vara ett riktigt svin. Utan att få någon som helst skit för det är han otrogen mot sin psykiskt sjuka fru som är inlagd på sjukhus och tar inte mycket ansvar för sin alltmer splittrade familj. Allt är bara så konstigt med den här filmen – vad är syftet, vad vill den förmedla? – och konstigast av allt är att den är regisserad av självaste Robert Altman, mannen bakom filmer som The Long Goodbye och suveräna Short Cuts. Vad tänkte han på här? Och som om det inte vore nog med en helt meningslös film slänger man in ett slut som får en att tappa hakan av oförståelse. Det är helt obegripligt, och således inte en fatal spoiler (om du nu skulle få för dig att se filmen). Det som händer är att Dr. T, körandes genom ett oväder i sin cabriolet, styr rakt in i en tornado, virvlar runt en stund (med pinsamma specialeffekter) och till slut slungas hela vägen från Dallas och hamnar i Mexiko, där han vaknar upp, vandrar direkt in i ett hus (som ser ut att ha flera mil till närmsta granne) och förlöser ett barn. Jag förstår ingenting.

SOMMAREN MED GÖRAN (2009)

Svensk sommar är det rådande tillståndet hos vår kära jord, i alla fall i dessa områden, så varför inte avsluta denna veckas (inte så) lilla resumé med en svensk midsommarnattskomedi? Göran (Peter Magnusson) är en godhjärtad men lite vilsen ung man som jobbar med evenemang och precis är på väg att fria till sin flickvän. Men när hon istället råkar svälja ringen bryts förhållandet och han springer snart in en gammal klasskamrat som han blir störtförälskad i. Genom diverse mingelsamtal och ihoptrasslade kontaktnät leder alla vägar till storfräsaren Doddes midsommarfest på västkusten, dit Göran åker tillsammans med sin vän Alex (David Hellenius) och hans hund Tingeling. En kavalkad av klantiga ingripanden och situationskomik ger oss en rätt kul, avslappnad och underhållande komedi av det enklare slaget, där Göran kan beskrivas som en modern Stig-Helmer (någon klassiker à la Sällskapsresan lyckas man dock inte åstadkomma). Äh, det är inget mer än så, och ibland behöver det inte vara det heller. En bussig trea i betyg och that’s a wrap!

Veckans topp 3

1. Återkomsten
2. Shame
3. Avalon

Veckoresumé #35

Pang på rödbetan! Back in action! Nu är vi tillbaka med en hel lista med filmer, för det mesta bra sådana dessutom. Trevlig läsning och kör i vind!

HOT SHOTS! (1991)

Den mycket ostiga kultfilmen Top Gun bjöd på många sätt in till parodi, vilket Airplane!-regissören och The Naked Gun-författaren Jim Abrahams tog vara på genom att ge oss denna sensationellt underhållande komedi. Flygarhjälten Tom Cruise är utbytt mot Charlie Sheen, vars emotionellt instabila karaktär Topper Harley kallas till ett topphemligt uppdrag som går ut på att försöka spränga Saddam Husseins kärnkraftverk. Uppdraget leds av den tankspridde och mentalt frånvarande amiralen ”Tug” Benson, underbart spelad av Lloyd Bridges. Man parodierar flera klassiska filmer och slänger in många slumpartade inslag, så som att Charlie Sheen blir Stålmannen och att en tandläkare snabbt ställer frågan ”Is it safe?”, en referens till Laurence Oliviers fasansfulle tandläkare i Marathon Man. Vidare steker Topper bacon på sin flickväns (Valeria Golino) mage, Tug bedömer ”enemies 12 o’clock” som en fin lunchpausmarginal på 25 minuter och man planerar hur amiralens bortflugna keps ska hämtas på tillbakaresan ute till havs. Vissa bitar skulle mycket väl kunna ha skrivits för Family Guy. Det är löjligt och ibland barnsligt, intelligensnivån är låg och slapstick-inslagen många – men det är också helt fantastiskt! Det är gapflabb på gapflabb och det finns inga gränser för hur mycket man kan skratta i de allra dummaste ögonblicken! En klart underskattad film som med sin genialiskt dumma humor gjort sig förtjänt av en helt självklar fyra i betyg!

RIGHTEOUS KILL (2008)

Två av mina husgudar, Al Pacino och Robert De Niro, har tidigare synts tillsammans på duken i ett magiskt möte i Michael Manns grymma actionthriller Heat från 1995. Här återförenas de i en inte alls lika grym snutfilm med den svaga regissören Jon Avnet som dirigent. Ingen av dem når upp till någon mästernivå (vilken de båda visat gång på gång att de besitter), men ansvarig för detta är i första hand regissören och manusförfattaren, vilka inte lyckas göra dessa titaner rättvisa. 50 Cent gör en skurkroll – bara det sänder ut varningssignaler som kan få det stabilaste av stenblock att krackelera – och allt känns verkligen bara trött och halvdant. De Niro och Pacino är två gamla NYPD-veteraner som ska reda ut ett antal mord. Morden har en viss koppling till varandra som de försöker lista ut, och de blir båda mer och mer insyltade på ett eller annat sätt. Mer ska kanske inte sägas, för överraskande nog finns här en twist som i alla fall inte jag hade väntat mig. Den skänkte i alla fall en liten gnutta hopp till denna annars hopplösa film och gör tillsammans med det faktum att det alltid är trevligt att se De Niro och Pacino, oavsett filmens kvalité, att jag kan ge den en mycket snäll och svag tvåa.

DETACHMENT (2011)

Den fantastiske Adrien Brody spelar en lärarvikarie som kommer till en skola där allt är hopplöst. Eleverna har gett upp, lärarna har gett upp och skolan är nu mer av ett mentalt slagfält där alla trampar på sociala minor gång efter annan. Allt i den här filmen är svart – mörker och misär. Det är lätt att utifrån omslaget tro att filmen handlar om en lärare som ska organisera en stökig klass, men så är icke fallet. Den handlar om så mycket mer än så. Hur klyschigt det än låter så handlar den om livet, och allt vad det innebär. Den handlar om hur olika människor reagerar i och hanterar tuffa situationer – lärarvikarien (Brody), en minderårig prostituerad (Sami Gayle), en pillerbrukande lärare som spårat ur (James Caan), en känslomässigt tyngd och svårt deprimerad elev med stor kreativitet och vision (Betty Kaye) och diverse andra personer på skolan. American History X-regissören Tony Kaye har skapat en film med ett enormt djup, oändlig svärta och gripande berättelser och rolltolkningar. Adrien Brody håller i den röda tråden och visar vilken enorm förmåga han besitter, bland annat genom återkommande monologer där han berättar om sin tillvaro framför en kamera. I början kändes filmen något överdriven, allt var så maximalt uppskruvat negativt, men ju längre som går desto djupare in i tragiken förs man som tittare. Och till slut bara brister det och tårarna uppenbarar sig. Och låt dem komma! Det är det som är det vackra med film! Det är också ett kvitto på hur djupt Detachment berör och vilket strålande jobb Tony Kaye har gjort med densamma.

FANTASTIC MR. FOX (2009)

Ett magiskt mästerverk från Wes Anderson och hans animationsteam! En otroligt väldekorerad stop motion-film där varje bildruta är en konstnärlig skapelse som talar för sig själv. George Clooney hoppar in och gör rösten till Mr. Fox, denna fantastiska räv, med ett kriminellt förflutet men som nu skriver krönikor i en dagstidning. Han köper ett träd av mäklaren Badger (Bill Murray) där han flyttar in tillsammans med sin fru Felicity Fox (Meryl Streep) och sin son Ash (Jason Schwartzman). I området finns tre onda bönder, vars farmar Mr. Fox inte kan motstå att försöka råna. Hans mästerplan är dock inte helt vattentät och företaget får fatala konsekvenser som ska komma att påverka hela byn. Under resans gång får vi möta en massa underbara karaktärer: familjen Fox, naturligtvis, Mr. Fox atletiske brorson Kristofferson, den nervöse pungråttan tillika Mr. Fox sidekick Kylie, äppelcidervakten Rat (Willem Dafoe) som alltid ackompanjeras av västernmusik, skolans tränare i den svårförståeliga sporten whack-bat Skip (Owen Wilson), för att bara nämna några stycken ur den stora skaran av genomcharmiga filurer. Den ambitiösa stop motion-tekniken gör filmen levande och genomgående gullig, manuset är fyllt av Andersons klockrena humor och bara det faktum att små djur går runt och pratar som vilka personer som helst blir i det här fallet fantastiskt. Jag log mig igenom hela filmen och investerade hela min själ i de spännande och roliga äventyren – det var helt enkelt en perfekt upplevelse. Trots sin överhängande gullighet hanterar Fantastic Mr. Fox flera seriösa problem och, om man så vill, existensfilosofiska dilemman. Mr. Fox känner ett ansvar att ta hand om sin familj, samtidigt som han vill behålla sin äventyrliga sida. Mrs. Fox uttrycker sin frustration över att inte riktigt kunna lita på sin man och sonen Ash känner sig bortglömd och är avundsjuk på sin kusin Kristofferson, som i sin tur oroas över sin sjuke far. Kylie undrar vad hans roll i allt är och allt detta lägger egentligen grunden för budskapet att alla har något unikt som gör att han eller hon kan bidra på något sätt. Alla som har sett Rebel Without a Cause kan dessutom hålla utkik efter en klockren liten referens när Kylie blir förvirrad över paret Fox oenighet i en hetsig diskussion. Sammanfattningsvis är Fantastic Mr. Fox ett strålande mästerverk och en film som går direkt upp som en av mina favoriter. Ren filmmagi från Wes och gänget!

THE TEN (2007)

En komedi som i sin helhet inte alls håller måttet. Upplägget The Ten går ut på att framföra tio olika småhistorier (de får ungefär 5-10 minuter var), som på otroligt krystad väg binds samman av Bibelns tio budord. Varje segment ska alltså motsvara ”Du skall inte dräpa”, ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig” osv. Denna koppling ser jag som en nödlösning för att man på något sätt desperat försökt hitta en röd tråd. Det finns ett par delar som faktiskt är lite småroliga, t ex den där två grannar tävlar i vem som kan köpa flest datortomografer, vilket förstör deras liv. Vissa delar är dock bara usla, som när Winona Ryder blir kär i en docka och mellanpartierna där Paul Rudd utifrån ett värdelöst manus ska försöka skämta och samtidigt skapa en övergång mellan de olika historierna framför en mycket ful green screen. Som komedi faller filmen på att det går alldeles för lång tid mellan skratten. Den faller även på att manuset bitvis är fantasilöst, klyschigt, fördomsfullt och framförallt tråkigt. The Ten får inte godkänt.

JAGTEN (2012)

(Sv: Jakten). Mads Mikkelsen vann pris för bästa skådespelare i Cannes, samtidigt som delar av publiken lämnade salongen mitt under pågående visning. Jagten är sannerligen en film som upprör, för vissa i positiv mening, för andra i negativ. Jag tillhör utan tvekan den positiva skaran. Handlingen utspelar sig i en småstad i Danmark där den 40-årige dagisläraren Lucas (Mikkelsen) är på god väg att få ordning på sitt liv igen efter att ha skiljt sig och hittat ett nytt jobb. Han är omtyckt bland både dagisbarnen och personalen och har goda relationer med sina vänner. Men en dag sipprar det där lilla ryktet ut som ska förändra hans liv för gott. En flicka på dagiset berättar för en annan lärare att hon har sett saker hon inte bör se och att Lucas är ansvarig för detta. Vi vet att Lucas inte har gjort något fel, men vem tror man på i första hand – en vuxen man eller ett oskyldigt barn? Det dröjer inte länge förrän uppgifterna sprider sig till föräldrar och vidare bland stadens invånare och Lucas tvingas stå ut med både det ena och det andra, och se dörr efter dörr stängas framför sina ögon. Han är inte välkommen längre och måste nu lägga om hela sin tillvaro. Det finns en känsla som driver den här filmen framåt – den spelar ett enda kort, ett kort som är jäkligt starkt. Frustration. Det är fruktansvärt att följa utvecklingen kring den oskyldige Lucas liv och den frustration, förtvivlan och ilska som väcks hos en som tittare för ständigt engagemanget upp till nya nivåer. Det är gripande, förbannat jobbigt, välspelat – Mads Mikkelsen är fenomenal – och vackert inramat med hjälp av foto, musik och höstmiljöer som förstärker upplevelsen. Man kan kanske ifrågasätta upptrappningens hiskeliga tempo (är det trovärdigt?), där folket genast vänder sig mot Lucas, men kanske är det så vi människor fungerar, enligt principen ”barn ljuger aldrig”. Sammanfattningsvis är Jagten är en frustrerande upplevelse som växer sig starkare och starkare, och en av 2012 års bästa filmer.

BIG FISH (2003)

Sagoberättaren Tim Burton träffar inte alltid rätt, men Big Fish är en film som skiljer sig en hel del från hans mörkare, mer gotiska filmer som gärna kombinerar skräck och komedi. Big Fish kombinerar snarare drama och komedi i en stundtals varm och känslosam berättelse. Narrativet har utformats kring filmens teman, såsom fantasi, anekdoter och mytomani, och huvudkaraktären Edward Bloom (ej att förväxla med gastronomkungen i TV) tar oss med på resor genom tid och rum. Ewan McGregor gestaltar den yngre versionen av Ed, som träffar en jätte, jobbar på cirkus och förälskar sig, medan den äldre Ed, som mest ligger i sängen och berättar om gamla minnen, spelas av Albert Finney. Eds son William (Billy Crudup) har tröttnat på att inte veta vad han egentligen ska tro om sin pappa och hur mycket av det han berättar som egentligen är sant, så han försöker ta reda på mer om sin fars liv och sin egen historia. Han vill helt enkelt lära känna sin pappa på ålderns höst, vilket ger oss den fullspäckade och rikligt utsmyckade sammanfattningen av Edward Blooms till synes sensationella liv. Jag var till en början skeptisk – löjligt och inte särskilt trovärdigt var mina spontana tankar – men ju längre som gick av filmen desto mer involverad blir man och ju närmare man kommer kärnan av historien desto intressantare blir det. Slutet är också riktigt bra och rörande, vilket ger Big Fish en i slutändan fin trea i betyg.

HOT SHOTS! PART DEUX (1993)

Jahaja, då var det dags igen för Charlie Sheen att kallas in till ett topphemligt uppdrag, den här gången i Vietnam. Parodierna anspelar på bland annat Apocalypse Now och Platoon, med sedvanliga randomiserade inslag som en kort cameo av Martin Sheen som förbiåkandes på en båt passar på att berömma sin son för insatsen i Wall Street och vice versa. Filmens bodycount överstiger både RoboCop och Total Recall, och Hot Shots! Part Deux utnämner således sig själv till Bloodiest Movie Ever och ger oss återigen en underbart förvirrad Lloyd Bridges och Topper Harleys flamma Ramada (Valeria Golino), bland andra. Förutom ett antal stora skratt i dess roligaste situationer har dock filmen inte mycket nytt att komma med, och mer än en svag trea räcker det inte till för denna småljumna uppföljare.

SIDE EFFECTS (2013)

Efter den svaga Magic Mike och bottennappet Haywire är Steven Soderbergh tillbaka med ett nytt thrilleraktigt drama på vilket förväntningarna var hyfsat högt ställda. De motsvarades rätt bra, då det ser ut som att Soderbergh är på väg tillbaka (det var ju inte så längesedan han gjorde den avsevärt mycket bättre Contagion). En ung, psykiskt sjuk kvinna (Rooney Mara) begår i samma veva som när hennes man (Channing Tatum) släpps från fängelset ett självmordsförsök. Hon tar hjälp av psykiatern Jon (Jude Law) som skriver ut ett antal nya mediciner till henne, av varierande experimentell karaktär. När något våldsamt och livsomvändande inträffar (som jag absolut inte kan avslöja) spelar tabletterna en huvudroll i ett mystiskt och oklart rättsdrama där hemligheterna nystas upp en efter en… Nu blev du nyfiken va? Ja, det är en spännande och småklurig intrig som spelas upp i en film som är bra på alla plan, men inte fantastisk någonstans. Det tenderar att bli lite slätstruket, även om intresset hela tiden finns där. Finns där gör även Soderberghs patenterade stil med skarpt foto, perfekt avskalad musik av Thomas Newman och en ihärdigt småkylig stämning. En ganska stark trea får Side Effects i betyg!

En tumme upp ska också delas ut, och det till Alicia, Mads och gänget i En kongelig affære (4/5) som Scott skrev om här. Scott skrev även positivt om Roman Coppolas A Glimpse Inside the Mind of Charles Swan III här, vilket naturligtvis är roligare att läsa än min något besvikna imaginära text om densamma (2/5). Ha nu en trevlig vecka och se mycket film!

Veckans topp 3

1. Fantastic Mr. Fox
2. Jagten
3. Detachment

85 Oscars som aldrig delades ut

På grund av en misslyckad schemaläggning av den 85:e Oscarsgalan för två veckor sedan (rykten gör gällande att planeringen sköttes av Hrundi V. Bakshi) blev det hela 85 guldstatyetter över som ännu inte hittat sina rättmätiga ägare. Vi har nu fått i uppdrag av Oscarsakademien att dela ut dessa, ett uppdrag vi verkställer nedan.

Vi har nu äran att dela ut en Oscar för…

1. …bästa originalmanustitel till Nick Flynn för Another Bullshit Night in Suck City (Being Flynn)
2. …bästa autotune till Tom Hardy för The Dark Knight Rises
3. …bästa namedropping till Mark Wahlberg för Ted
4. …bästa mittbena till Guy Pearce för Lawless
5. …bästa lön per on-screen-minut till Mikael Persbrandt för The Hobbit: An Unexpected Journey
6. …bästa John Cale-samling till Keira Knightley för Seeking a Friend for the End of the World
7. …bästa motion capture till Holy Motors
8. …bästa sätt att effektivt avsluta en otrohetsaffär till Richard Gere för Arbitrage
9. …bästa självförtroende till Robert De Niro för Being Flynn
10. …bästa casual friday till Steve Carell för Seeking a Friend for the End of the World
11. …bästa sex med kläderna på till Blake Lively för Savages
12. …bästa magtröja till Matthew McConaughey för Magic Mike
13. …bästa volontärarbetare till Paul Dano för Being Flynn
14. …bästa butler till Michael Caine för The Dark Knight Rises
15. …bästa uppslutning till Project X
16. …bästa stereotypcementering till End of Watch
17. …bästa limousininteriör till Holy Motors
18. …bästa förtexter till Skyfall
19. …bästa eftertexter till Moonrise Kingdom
20. …bästa comeback från käppbrukande gubbe till vältränad superhjälte till Christian Bale för The Dark Knight Rises
21. …bästa polare till Ted i Ted
22. …bästa gig till Denis Lavant med ensemble för Holy Motors
23. …bästa scoutledare till Edward Norton för Moonrise Kingdom
24. …bästa uteliggare till Robert De Niro för Being Flynn
25. …bästa Ladies Night-substitut till Magic Mike
26. …bästa spoiler av klassisk film till Blake Lively för Savages
27. …bästa annons till Safety Not Guaranteed
28. …bästa titelkompabilitet för den svenska marknaden till Skyfall
29. …bästa namn till Marietta von Hausswolff von Baumgarten för Call Girl
30. …bästa actionskådis i dramakomedi till Bruce Willis för Moonrise Kingdom
31. …bästa raggningsreplik till Idris Elba för Prometheus
32. …bästa skyddsrum till Seeking a Friend for the End of the World
33. …bästa pendlare till Javier Bardem för Skyfall
34. …bästa Baywatch-legend till David Hasselhoff för Piranha 3DD
35. …bästa hipster till Kara Hayward för Moonrise Kingdom
36. …bästa affärsresa till Safety Not Guaranteed
37. …bästa leende till Marion Cotillard för Rust and Bone
38. …bästa mindfuck till Holy Motors
39. …bästa flaggviftning till Battleship
40. …bästa mustasch till Zach Galifianakis för The Campaign
41. …bästa duschsångare till Fabio Armiliato för To Rome with Love
42. …bästa inzoomning till Django Unchained
43. …bästa läderdräkt till Kate Beckinsale för Underworld: Awakening
44. …bästa fyrverkeriposter till Beasts of the Southern Wild
45. …bästa fejkleende till Julianne Moore för Game Change
46. …bästa svettmängd per person till We Are Legion: The Story of the Hacktivists
47. …bästa person att festa med till Sam Jones för Ted
48. …bästa konstnär till Christopher Walken för Stand Up Guys
49. …bästa berättare till Patrick Stewart för Ted
50. …bästa sömnpiller till Cosmopolis
51. …bästa räddare i nöden till John Goodman för Flight
52. …bästa kameleont till Denis Lavant för Holy Motors
53. …bästa utnyttjande av regissörsskapet för att kunna resa till häftiga europeiska städer till Woody Allen för To Rome with Love
54. …bästa betongklump till Taylor Kitsch för Savages
55. …bästa hipsterfildelare till Bradley Cooper för The Words
56. …bästa tunnel till The Perks of Being a Wallflower
57. …bästa trailer till Rust and Bone
58. …bästa ”Nej det var droppen, nu stänger jag av”-ögonblick till Amanda Seyfrieds inträde i Les Misérables
59. …bästa hårsvall till William H. Macy för The Sessions
60. …bästa Johnny Depp-parodi till Johnny Depp för Dark Shadows
61. …bästa husdjur till Richard Parker för Life of Pi
62. …bästa leverans av one-liner till Matthew McConaughey för ”The law says you cannot touch, but I see a lot of lawbreakers up in this house” i Magic Mike
63. …bästa vinkelskott till Jamie Foxx för Django Unchained
64. …bästa älskare till Alan Arkin i Stand Up Guys
65. …bästa svensk till Malik Bendjelloul för Searching for Sugar Man
66. …bästa chans till Human Wrecking Balls-kontrakt till Joaquin Phoenix för The Master
67. …bästa krutgumma till Judi Dench för Skyfall
68. …bästa krutgubbar till Al Pacino, Christopher Walken och Alan Arkin för Stand Up Guys
69. …bästa Hans Landa 2.0 Good Guy Edition till Christoph Waltz för Django Unchained
70. …bästa Bill Murray till Bill Murray för Moonrise Kingdom
71. …bästa chans till Dancing with the Stars-förfrågan till Bradley Cooper och Jennifer Lawrence för Silver Linings Playbook
72. …bästa planlösning till Anna Karenina
73. …bästa flotte till Kon-Tiki
74. …bästa DDR-känsla till Barbara
75. …bästa klassråd deluxe till Lincoln
76. …bästa 70-talskänsla till Argo
77. …bästa Woody Allen-fanatiker till Alice Taglioni för Paris-Manhattan
78. …bästa byggarbetare till Rodríguez för Searching for Sugar Man
79. …bästa skjul till Beasts of the Southern Wild
80. …bästa författare till Paul Dano för Ruby Sparks
81. …bästa dörrvakt till Matthias Schoenaerts för Rust and Bone
82. …bästa produktplacering till Caterpillar för grävskopan i Skyfall
83. …bästa dödskrök till Denzel Washington för Flight
84. …bästa ensemble till Side by Side
85. …bästa WINNING till Charlie Sheen för A Glimpse Inside the Mind of Charles Swan III

Där har vi en gedigen lista med en stor skara glada vinnare. Några som inte lär vara lika glada är vinnarna av de 33 Razzies vi också har delat ut, en lista du hittar här.

Veckoresumé #18

Krig är det tunga tema som har präglat mitt filmtittande den här veckan. Tre spelfilmer och en dokumentär som alla skildrar krig. Men allt kan inte bara handla om misär, därför har jag också sett en komedi och en animerad kortfilm.

A GLIMPSE INSIDE THE MIND OF CHARLES SWAN III (2012)

Underhållaren Charlie Sheen är tillbaka och den här gången spelar han en självgod grafisk designer vid namn Charles Swan III som är deprimerad efter att hans flickvän lämnat honom. Osäker på om han vill ha tillbaka henne eller inte tar han hjälp av sin bästa vän Kirby (Jason Schwartzman) och sin manager/revisor Saul (Bill Murray). Roman Coppolas andra spelfilm är en skruvad men samtidigt avslappnad resa genom Charles Swans drömmar och verklighet. Med cool 70-talsstil komplett med utsvängda byxor, vilda frillor och skrikiga färger har filmen en häftig visuell yta som backas upp av ett roligt manus och udda karaktärer. Charlie Sheen passar perfekt i rollen som trött och deprimerad som samtidigt har humorn i behåll. Jason Schwartzman glider in i filmen som en älskvärd lirare och Bill Murray är som alltid en mästare på bild. A Glimpse Inside the Mind of Charles Swan III är en tripp genom 70-talets glada dagar med härliga skådespelare, bra musik och snygga tjejer som också bjuder på kanske den bästa ”eftertexten som inte är någon text” någonsin, kanske också den enda. Om du inte förstår, se filmen! Betyget glider in till en stark trea.

NO END IN SIGHT (2007)

Miljarder av amerikanska dollar har spenderats på ockupationen av Irak och tusentals soldater och civila har mist sitt liv. Oscarsnominerade dokumentären No End In Sight undersöker hur arbetet inom Bush-administrationen gick till och konsekvenserna som följde. En sak framkommer tydligt redan efter ett par minuter. Bush, Donald Rumsfeld och de andra storpamparna som styr och ställer i den amerikanska politiken under kriget har ingen koll på någonting och drivs endast av sin jakt efter pengar och framgång. Amatörmässiga strategier, ostrukturerade offensiver och dålig säkerhet är flera aspekter som plågar de amerikanska soldaterna och Iraks invånare när militärer med kompetens åsidosätts för politiker med kapitalistiska agendor. No End in Sight är en djupgående dokumentär som tydligt lägger fram allt som gick dåligt i Irakkriget. Stora profiler som var ansvariga för planeringen av invasionen öppnar upp sig och erkänner samt förklarar hur allt gick till. En informativ, tydlig och riktigt bra dokumentär som får en halvstark fyra i betyg.

CITY OF LIFE AND DEATH (2009)

1937 marscherar japanska trupper in i dåvarande kinesiska huvudstaden Nanjing och dödar alla kinesiska trupper de kan hitta. Till råga på allt håller japanska soldater massavrättningar och våldtäkter av civila kineser. Uppemot 300 000 dödades. Den kinesiska krigsfilmen City of Life and Death skildrar Nanjing-massakern på ett mästerligt sätt. En stor ensemble av kinesiska och japanska skådespelare utgör de karaktärer man får följa under belägringen av huvudstaden och för ovanlighetens skull skildras en stor del av krigets fasor från antagonisternas (de japanska soldaterna) synvinkel. Regissören och manusförfattaren Chuan Lu använder sig av en minimalistisk dialog där bilden är i centrum. Cinematografi på mästarnivå med svartvitt foto används när krigets mörka sidor skildras. Varje bildruta ser ut som ett foto som har tagits med stor omsorg och passion. Aldrig har en krigsfilm sett så bra ut. Schindler’s List släng dig i väggen! City of Life and Death är en rå och obehaglig upplevelse som kryper in under skinnet på en. Inga detaljer utesluts och ger därför filmen en realistisk och grå ton som inte är något för den känsliga tittaren. Det här okända mästerverket är svårt att glömma. City of Life and Death får högsta betyg!

THE FRONT LINE (2011)

2011 satsade svensk filmindustri på att Svinalängorna skulle få en Oscarsnominering i kategorin bästa utländska film. Det lyckades inte. Ett annat land som inte lyckades med sin nominering var Sydkorea som valde ut krigsdramat The Front Line i hopp om en i deras ögon välförtjänt Oscarsnominering. The Front Line är en påkostad och maffig krigsfilm om ett Sydkoreanskt kompani som strider i Koreakrigets allra sista strid högt uppe på en strategiskt viktig kulle. Spektakulära miljöer och explosiva krigsscener räddar inte denna film från att kännas som en såpopera. Överspelande skådespelare, tråkigt manus och översentimentalt händelseförlopp gör The Front Line till en stundtals jobbig upplevelse. Men det finns helt klart ljusglimtar. Krigsscenerna är välgjorda och massiva i storlek med vacker koreansk natur som underlag. Något den sydkoreanska filmkulturen är bra på är att implementera konstig men rolig humor i allvarliga filmer. The Front Line lyckas med att applicera ett par scener där vardagshumor förekommer utan att vara irriterande. Det lättar på den annars så seriösa stämningen. The Front Line är underhållande för stunden men inget minnesvärt och får därför en stark två i betyg.

PAPERMAN (2012)

I den relativt ouppmärksammade Oscarskategorin bästa animerade kortfilm vann i år Disney och animatören och regissören John Kahrs för den svartvita Paperman. En uttråkad kontorsarbetare stöter på en tjej vid en tågstation när han är på väg till sitt jobb. I en ordlös interaktion skapar de intresse för varandra men abrupt avslutas deras möte när deras respektive tåg anländer och de måste båda åka till sitt arbete, tillbaka till den trista vardagen. Men kontorsarbetarens lycka vänder när han från sitt kontor ser tjejen i ett fönster i skyskrapan bredvid. Det som följer är ett frenetiskt försök att kasta ett pappersflygplan med en kärleksförklaring mellan byggnaderna och pricka i rätt fönster. Paperman är en vacker kortfilm som värmer hjärtat. Med snygg och minimalistisk animering och en smart idé förtjänar filmen sin Oscarsstatyett. En svag fyra får denna lilla kärleksförklaring! (För att se kortfilmen, klicka här!)

Jag har utöver ovanstående filmer även sett Ridley Scotts Director’s Cut-version av den episka Kingdom of Heaven för andra gången som jag recenserar här. Jag har även tittat på Michael Hanekes Amour (4/5) som David skrev om i veckoresumé #5.

Veckans topp 3

1. City of Life and Death
2. No End in Sight
3. Amour

Topp 10: Scotts 2012

Filmåret 2012 har i mina ögon varit ett ganska svagt år jämfört med 2011. Jag har inte beundrats och gripits tag av någon film från året så pass mycket att jag har belönat den med en femma i betyg. Ingen av filmerna är särskilt nära en femma heller, inga starka fyror här utan de sträcker sig som allra högst till en stabil fyra. Trots att jag är lite besviken på filmåret utifrån de jag har sett har det bjudits på några riktigt bra guldkorn, här nedan följer min topp 10 lista från 2012.

RUST AND BONE (Frankrike/Belgien)

Årets bästa film är ett relationsdrama om en ung, arbetslös, ensamstående far vid namn Ali och en vacker späckhuggartränare som heter Stéphanie. Två sorgsna och missnöjda karaktärer vars liv kopplas samman varefter en stark relation skapas. Rust and Bone regisserad av fransmannen Jacques Audiard kanske på ytan ser ut som en typisk film om relationer och livsval men det fantastiska skådespelet och det naturliga manuset ger filmen mycket mer än en enkel film om kärlek – det ger liv och hjärta. Passionen och kemin mellan de två huvudkaraktärerna i Rust and Bone är magisk och fantastiskt välspelad. Den otroligt vackra och skickliga Marion Cotillard ger sin karaktär Stéphanie sorg och tyngd som är svår att överträffa. Cotillards motspelare Matthias Schoenaerts skapar med sin karaktär Ali en rädd och hjälplös man som på utsidan döljer det med en våldsam och beslutsam sida, en sida som är ovanlig att se någon på ett lyckat sätt i film klara av utan att överdriva och kännas orealistisk. Schoenaerts bemästrar den sidan perfekt. Rust and Bone är en unik och förträfflig film som river upp starka känslor i tittaren. Jag längtar efter nästa gång jag får snyfta med Ali och Stéphanie.

INDIE GAME: THE MOVIE (Kanada)

En indiedokumentär om indiespel kan låta ointressant för någon som inte är insatt i datorspelsvärlden. Indie Game: The Movie är precis en sådan dokumentär som passar alla även fast den handlar om ett relativt smalt ämne. Vi får i dokumentären följa fyra så kallade indie-spel utvecklare som gör spel med egen budget och egna idéer utan uppbackning av ett stort produktionsbolag, precis som en indie-film. Tre av spelvärldens kanske största indie-spel efter Minecraft dokumenteras, Braid, Fez och Super Meat Boy. Istället för att dyka ned i komplexa detaljer om programmering och speldesign får vi istället den mänskliga och personliga sidan av spelutveckling. Den press och stress som utvecklarna utsätts för när de med egna pengar ska försöka hinna innan deadlines och lanseringar. Indie Game: The Movie är en av de starkaste och känsloberörande dokumentärer jag har sett. Den överraskade mig totalt när jag i soffan koncentrerat tittade på dokumentären och jag helt plötsligt ryste till och blev blöt i ögat. Indie Game: The Movie inspirerar när den berättar om de kreativa människor som inte gör spel för att tjäna pengar utan för att dela med sig av berättelser och upplevelser.

MOONRISE KINGDOM (USA)

Vi fick under 2012 återvända till Wes Andersons finurliga och färgglada värld i form av Moonrise Kingdom. Filmen utspelar sig på en idyllisk ö med en lite befolkning färgglada och udda karaktärer. Vi får följa med en ung scoutpojke vid namn Sam Shakusky som bestämmer sig för att fly scoutlägret och träffa flickan Suzy Hayward i skogen. En stel men trevlig relation bildas mellan de två barnen som blir mer än bara en vänskap. Sams scoutledare (Edward Norton), poliskonstapeln Captain Sharp (Bruce Willis) och Suzys advokatföräldrar Walt (Bill Murray) och Laura (Frances McDormand) sätter igång ett febrilt sökande efter de bortsprungna ungdomarna. Det visuella är en stor del av Wes Andersons filmer och än en gång får vi underbar musik, fantastiska utstyrslar och färgglada miljöer.

GAME CHANGE (USA)

I Game Change får vi följa John McCains valkampanj för att bli USA:s nästa president under valet 2008. McCains kampanj går dåligt med låg aktivitet i partiet och en motståndare i form av Barack Obama som fångar nya väljare i varje stat. Valet av vice-presidentskandidat når snart sin deadline och McCains stab väljer Alaskas guvernör Sarah Palin i hopp om en fräsch boost till McCains valpkamanj. Game Change är en HBO-producerad film som fokuserar mycket på Palins snabba kändisskap och hennes aktioner under McCains valkampanj. Julianne Moore gör kanske sin livsroll som Sarah Palin då hon både till utseende, tal och rörelsemönster fångar Palin på pricken. Hon får sällskap av Ed Harris som spelar John McCain som gör ett bra jobb, men utseendemässigt inte passar, filmens enda stora svaghet. Woody Harrelson har rollen som John McCains kampanjstrateg och Sarah Paulson spelar Palins rådgivare. Starka rollprestationer och riktigt bra manus gör den här filmen till en sevärd och tankeväckande politisk film.

SIDE BY SIDE (USA)

(Från veckoresumé #4) Keanu Reeves undersöker i den här dokumentären den digitala teknikens framfart och användning inom filmmediet. Filmindustrin har alltid använt sig av kameror med riktig filmrulle för att spela in filmer med. På senare år har den digitala eran tagit över allt mer och idag spelas många filmer in med digitala filmkameror där det inspelade materialet sparas på minneskort och hårddiskar istället för filmrullar. I dokumentären får vi se både positiva och negativa aspekter hos det digitala filmskapandet respektive det klassiska arbetssättet. Stora filmprofiler som Martin Scorsese, Danny Boyle, James Cameron, Steven Soderbergh, David Fincher och Christopher Nolan uttrycker sina åsikter om vad som är bäst. Side by Side är en otroligt intressant dokumentär för filmnördar som vill få sig både en historielektion och en inblick i filmskapandets magiska värld. Keanu Reeves gör ett bra jobb när han intervjuar och berättar, vilket gör att dokumentären känns personlig.

SKYFALL (Storbritannien/USA)

Brittiska regissören Sam Mendes skickar ut James Bond på ett nytt uppdrag. Den här gången måste Bond rätta till sina misstag efter att ha misslyckats med ett uppdrag som resulterar i att ett stort antal hemliga agenters identiteter läcks ut från MI6:s databaser och hamnar i en storskurks händer. Skyfall är en fräsch och häftig Bond film där actionscenerna är nedtonade för att få plats med karaktärsuppbyggnad, något som Mendes & Co lyckas med på ett effektivt och spektakulärt sätt. Daniel Craigs Bond har fått mer personlighet och karaktärer som M (Judi Dench) har aldrig tidigare fått så mycket att göra och säga. Skyfall är en underhållande och sexig Bond-film som ändå har fötterna på jorden och inte blir så överdriven.

LOOPER (USA/Kina)

Kanske en av årets mest kreativa filmer är Looper av Rian Johnson. Looper handlar om Joe (Joseph Gordon-Levitt) som lever i framtidens USA. Joe är en så kallad Looper, en prisjägare som dödar människor som maffian vill ha kål på. Det kanske låter enkelt, men så är det inte. Maffian lever nämligen 30 år fram i tiden och skickar sina offer bak i tiden där Loopers som Joe väntar. På det sättet raderar man offrets existens både från nutiden som dåtiden. Joe får dock problem när han en dag får i uppdrag att döda sitt framtida jag spelad av Bruce Willis. Looper är en spännande, cool och kreativ film som fokuserar mer på karaktärer än action och explosioner. Det är en smart och sevärd film som kan komma att lämna en förvirrad men imponerad.

COMPLIANCE (USA)

Compliance är en sanningsbaserad indie-thriller som handlar om en ung kvinna som på sin arbetsplats anklagas av en man via telefon som påstår sig vara polis för att ha utfört ett brott. Mannen beodrar kvinnan och de andra anställda att utföra annorlunda order och akter och använder sin påstådda auktoritet för att kontrollera individerna. Compliance är en skrämmande och obehaglig film som visar hur människor lyssnar blint på någon med auktoritet. Välspelad med snyggt foto bidrar till den hemska upplevelse som karaktärerna och tittaren får genomstå.

BEASTS OF THE SOUTHERN WILD (USA)

(Från veckoresumé #2) Regissören Benh Zeitlin har tidigare endast gjort tre kortfilmer, här följer han upp dem med en hjärtvärmande film om en flicka och hennes pappa som bor i ett översvämmat träsk, vid världens ände. Skådespelarna i filmen består endast av okända obeprövade skådespelare från bayou-områden i Louisiana som alla bidrar med autentiska dialekter och en känsla av realism. En imponerade debut med snyggt foto och fantastiska miljöer.

WE ARE LEGION (USA)

We Are Legion eller We Are Legion: The Story of the Hacktivists som den också heter är en dokumentär om en ny sorts aktivism, en nätbaserad aktivism ledd av hackerkollektivet Anonymous. Vi får följa med i berättandet om hur nätaktivism började och hur Anonymous grundades. Profiler inom hackervärlden talar ut och debatten om den nya aktivismen är etiskt rätt behandlas. We Are Legion är en väldigt intressant och aktuell dokumentär som ger en djup inblick i Anonymous budskap och struktur. Jag blev positivt överraskad av hur dokumentären lyckades på ett effektivt och lärorikt sätt berätta om de anvancerade grupperna som regerar på internet. Många av mina tidigare fördomar om Anonymous försvann efter att ha sett dokumentären och jag lärde mig mycket nytt.

Bubblare

Lawless, Arbitrage, Nameless Gangster, The Dark Knight Rises, Prometheus, Holy Motors, Chronicle, Ted, Seeking a Friend for the End of the World, Killing Them Softly, Flight

Inte ens nära

Battleship, The Avengers, The Amazing Spider-Man, Lincoln, American Pie: Reunion, Total Recall, Underworld: Awakening, This Means War, End of Watch, Hamilton – I nationens intresse, Abraham Lincoln: Vampire Hunter, Iron Sky, Lockout, Safe House, John Carter, Project X, The Campaign, Snow White and the Huntsman

Som vanligt hinner man aldrig med alla filmer under året. Några särskilda är The Master, Searching for Sugar Man, The Perks of Being a Wallflower, The Paperboy, The Place Beyond the Pines, Life of Pi för att nämna några.

FOTNOT

*Begreppet ”filmer från 2012” tenderar ofta att bli lite luddigt, med tanke på att produktionsåret kan vara ett annat än premiäråret, särskilt eftersom svenska premiärer ofta dröjer (alldeles för) länge. För enkelhetens skull går vi därför efter IMDb:s definiering av vilka filmer som räknas för 2012, dvs produktionsåret.