GIFF14: The Disobedient

GÖTEBORGS FILMFESTIVAL 2014

En av de finaste sakerna med filmfestivaler är att man får chansen att se film man annars kanske aldrig skulle se. Att från andra länder invandrade familjer får chansen att samlas och se film från sitt hemland – på bio – är också fint. Den serbiska Neposlušni fyllde båda dessa syften och visade sig vara den film från festivalen som nådde allra längst in i mitt hjärta.

Leni och Lazar var som barn bästa kompisar. De busade omkring på somrarna och kommunicerade genom ett eget språk som bara de två förstod. Flera år senare, närmare bestämt när de är 24 år gamla, träffas de igen efter ett långt uppehåll i sin vänskap, på Lazars pappas begravning. Lazar anländer sent, tuggar tuggummi under ceremonin och äter som en gris. Leni och Lazar är båda i svåra och direktionslösa faser i livet. De säger inte ett ord till varandra men börjar, när de får ögonkontakt, proppa i sig mer och mer mat för att i tyst samförstånd utmana varandra. De beter sig som barn tillsammans och hittar bitvis tillbaka till sin vänskap, samtidigt som det finns en tydlig spänning mellan dem efter den tappade kontakten och alla år som gått. Efter ett tag bestämmer de sig, efter att länge inte sagt ett ord till varandra, för att lämna allt och cykla iväg.

Utflykten blir en sådan där livsomvälvande resa. På Leni och Lazars mållösa drift genom det serbiska sommarlandskapet smeks våra sinnen av en bitterljuv vind som får åkrarnas gyllengula gräs att vaja och våra huvudkaraktärers känsloliv att gå i vågor. I en perfekt blandning av skruvad humor, melankoli och personliga tvivel framkallar filmen genomlyckliga skratt och ärliga tårar. En bit in i filmen träffar de en liten pojke som bär på både mörker och barnslig entusiasm, en person som de båda huvudkaraktärerna kan relatera till och som blir viktig för den livsepok de vid tillfället befinner sig i. Det är också under en av hans berättelser som filmen blir som mest hjärtskärande sorglig.

Neposlušni säger mycket med väldigt lite. Dialogen är sparsam, ibland obefintlig, och istället är de främsta medlen fysiska – kroppsspråk, ansiktsuttryck och cykelturer. Våra huvudkaraktärer gör knasiga och omogna saker och busar omkring som om världen vore deras egen, och det behövs sällan sägas särskilt mycket. Filmen är en saga i bilder, avskärmad från omvärlden och med en känsla av tidlöshet. Den somriga inramningen och naturen är oerhört vacker i sina ljusa färger, magnifikt fotad och nostalgiskt tonsatt med musik och stämning. Just musiken, med ett fantastiskt ledmotiv (Pođimo žnjeti žito av Minja Subota), är ständigt återkommande och det blir lika underbart varje gång. Det är en lyrisk film som är en härligt romantisk och samtidigt hjärtskärande uppriktig skildring av övergången mellan barndom och vuxendom. Den är lekfullt allvarlig, eller allvarligt lekfull.

Huvudrollerna innehas av Hana Selimovic och Mladen Sovilj, vilka gör enastående insatser och har en lika enastående kemi. Det är deras film rakt igenom. Framförallt Selimovic spelar med stor intensitet och säkerhet. Danijel Sike som spelar den lille pojken är också duktig. Som ett roligt inslag dyker en berättarfigur upp en handfull gånger genom filmen för att kommentera vad som händer. Sådan reflexivitet kan ibland vara illusionsbrytande och kännas påklistrat, men fungerar här utmärkt. Berättaren spelas på mysigt vis av en serbisktalande Robert Redford, mer känd under namnet Minja Subota.

Efter visningen hade jag äran att lyssna på regissören, debutanten Mina Djukic, samt skådespelarna Selimovic och Sovilj, vilka var på plats i Göteborg för att prata om filmen och svara på frågor. De berättade bland annat om hur de alla vävt in egna erfarenheter i sina roller och anekdoter från inspelningsprocessen, som att Sovilj enligt egen utsago nästan träffats i huvudet av en helikopter. Detta under en imponerande cykelscen som involverar en storm på en åker, med flera olika kamerainställningar, vilken de tvingades spela in på sju (!) minuter, eftersom det var så dyrt att hyra helikoptern.

Trots att detta är en redan lång recension känner jag fortfarande att jag inte lyckats uttrycka mig tillräckligt angående den här filmen. Den väcker en stor känsla inom mig, kanske för att jag befinner mig i en livsfas som i sin postgymnasiala ovisshet påminner om Leni och Lazars. Kanske är det just därför det är så svårt att sätta ord på den – just för att det rör sig om en känsla. Förhoppningsvis har det i alla fall framgått att jag älskar den, hyllar alla inblandade och längtar något enormt efter att få se den igen. Detta är ett mästerverk.