Denis Villeneuves dramathriller har smugit sig upp som en av höstens mest intressanta premiärer och gett högljudda ekon runt om i filmvärlden. Den har jämförts med Zodiac och lovordats med rejäla superlativ och hyllningar. Är den verkligen så bra?
I de höstiga och regnruskiga villaområdena i ett litet samhälle i Pennsylvania träffas två grannfamiljer för att äta middag och umgås. Maten har de jagat själva och underhållningen utgörs av en högst bristfällig men hjärtlig saxofonperformans. Den trevliga kvällen avslutas dock med en rejäl klump i magen när de båda föräldraparen inser att de två minsta barnen (ett från vardera familj) är borta. De är säkert och leker, resonerar man, men så är inte fallet.
In kallas polisen Loki (Jake Gyllenhaal) för att reda ut försvinnandet. En förståndshandikappad man (Paul Dano) pekas ut som misstänkt, men några bevis finns emellertid inte och utredningen går långsamt. Föräldrarna frustreras och reagerar på olika sätt. I familjen Dover går pappan (Hugh Jackman) bananas och vill ta saken i egna händer då han i sin känslomässiga panik finner polisen ignorant och ineffektiv. Mamman (Maria Bello) lägger sig på sängen och gråter. I familjen Birch (Terrence Howard och Viola Davis) är man inte lika radikala i sitt agerande men ändock kraftigt oroliga och bekymrade.
Närmare in på handlingen vill jag inte gå, då den sakta vandrar i labyrinter av mysterier och mörka, tragiska historier som avslöjas bit för bit. Twistar och vändningar gör det hela ännu mer intressant och oförutsägbart, och den där skumma, obehagliga Zodiac-känslan finns mycket riktigt där. En thriller i världsklass som trots sin deckaraktiga dimension bibehåller fokus på dramat, det mänskliga och det jordnära.
Faktorer som verkar för att skapa denna jordnära känsla kan hittas i foto – kyligt, mulet och skoningslöst – och klippning – långsam och naturlig, noga med att ge alla scener den tid de behöver. Filmen är väldigt tyst och värnar om en intim känsla, vilket i sin tur förstärker skådespelarnas resonans i kontakten med biosalongen. Miljöerna är som sagt ”höstiga”, gråa och ospektakulära på ett mycket vackert sätt. Man använder de mörka skogarna, de renoveringsbehövande husen och vardagliga fenomen som fallande snö och gatuljusens spektakel under bilfärder genom regn på ett fantastiskt sätt.
Manuset är som sagt klurigt och så sanslöst välskrivet att jag gång på gång fascineras över hur många dimensioner och sidospår det finns att utforska i storyn. Varje karaktär skulle kunna ges en varsin film, för känslan är att de alla bär på en intressant historia. Att filmen är lång och långsam störde mig inte alls under de knappa två och en halv timmarna – jag ville bara ha mer.
Villeneuves regi är klockren och skådespeleriet likaså. Hugh Jackman är så fantastisk i sin prestation att jag vid ett tillfälle nästan blev tårögd bara över hans enorma inlevelse. Jake Gyllenhaal visar återigen att han tillhör den absoluta eliten och hans karaktär väcker många spännande frågetecken. Tatueringarna? Hans (välberyktade) historik som polis? Familj? Vänner? Vi vet nästan ingenting, men ändå känns karaktären välutvecklad och enormt välspelad. Jag älskar dessutom blinkningstics-detaljen. Och att hans bil alltid piper på ett visst sätt när han öppnar dörren. Små grejer, stor effekt.
Vidare är birollerna också utmärkta. Paul Dano håller jag som en av de bästa av sin generation, Terrence Howard och Viola Davis levererar som väntat och en ålderssminkad Melissa Leo likaså. Bland de små birollerna vill jag även berömma en obehaglig David Dastmalchian.
Spänningen avtar aldrig under hela filmens speltid och den engagerar intensivt – blinkade jag ens under hela filmen? Det är heller inte den standardfilm med en mystisk kidnappning och en lite överengagerad polis som korta synopsisar felaktigt kan vittna om. Slutet – nejdå, inga spoilers – är perfekt. Ville bara understryka det. Men jag ville ha mer, i positiv bemärkelse alltså.
Prisoners är förmodligen årets bästa film (det beror dock på hur man tidsdefinierar filmåret – Mud går före om den räknas dit) och belönas med en av de starkaste fyrorna jag någonsin delat ut. Snudd på femma that is, och så kan det bli när jag ser om den. För det kommer jag göra, dels för att ta reda på om jag är feg i betygssättningen, men framförallt för att få återuppleva en fantastisk film som (håll i hatten) hör till de bästa thrillers jag sett.
do you like phil collins? 
Jag håller med om betyget och det mesta du och många andra tycker om den här filmen. Jag är lite mer försiktig i mitt gillande av filmen dock då jag kanske inte är riktigt lika entusiastisk över dess kvaliteter. Jag gillar det den gör men känner att trots att den gör allt väldigt bra så har jag ändå upplevt det tidigare. På många sätt är den ju en nordiskt grå thriller men givetvis mycket starkare. Paralleller till svenska filmer som Jägarna och till och med Beck är dock relevanta.
Det jag mest av allt är något svalare för angåenden Prisoners, men som är så marginellt att det knappast är någon kritik utan bara mitt ställningstagande, är att jag tycker att Hugh Jackman gör det riktigt bra, men inte i en toppklass där jag blir häpen på något vis. Älskar däremot Jake Gyllenhaals prestation och även Paul Danos + en till.
Den andra saken jag är något svalare inför är väl själva händelseutvecklingen, som inte ger mig något egentligt nytt alls jämfört med mängden. Filmen är dock så pass kompetent på alla plan – särskilt med atmosfär, att det lyfter handlingen så att den skiner långt, långt över typiska TV-thrillers som skulle kunna leverera precis samma handling.
Filmer som innehåller regntung blöta och framför allt skogsatmosfär är jag otroligt svag för och framför allt därför (tillsammans med Gyllenhaal) är Prisoners en stark film i mina ögon. All media som har vaga liknelser med Twin Peaks får gratispoäng av mig!
I see! Kan förstå sett-det-tidigare-känslan, men för mig bara stämde det och eftersom allt är så väl genomfört tänkte jag inte i sådana banor utan bara drogs in i spänningen. Kul att du nämner Twin Peaks, håller på att ta mig igenom andra säsongen just nu, och miljöerna är ju helt underbara att befinna sig i, inramade av Lynch-estetiken. Vågar inte ens tänka på hur Prisoners hade blivit om David Lynch hade gjort den!
Wow, kul att du tar dig ann Twin Peaks – själva kärnan för allt jag gillar i princip! :) Trots sina brister finns det knappt något jag värdesätter högre än den serien. Skulle vara den efterföljande långfilmen som du får ta dig ann efteråt i så fall, utan att läsa om den i förväg.
Prisoners gjord genom Lynchs händer hade varit något!
Oj, så pass! Härligt! Första säsongen var helt fantastisk, andra är fortfarande bra men håller på att dra iväg i alldeles för mycket sidospår och bedrägerier och allt vad det är. Har väl tio avsnitt kvar ungefär, står dock rätt still i festivaltider, men ska försöka recensera den (och filmen) sen :)
Pingback: SFF13: Enemy | do you like phil collins?
Pingback: Topp 10: 2013 in the Name of the Dave | do you like phil collins?
Pingback: Topp 10: Scotts magiska filmår 2013 | do you like phil collins?
Pingback: Veckoresumé #59 | do you like phil collins?