Topp 10: Scotts magiska filmår 2013

Då är vi här än en gång! I civilisationens sista dagar! Vid tideräkningens ände! Världens undergång! Nej, det var ju 2012! Vi har passerat ett betydligt mindre pretentiöst slut. Slutet på 2013! För att fira filmåret som gått är det nästintill en självklarhet att sätta ihop en varsin lista över de filmer vi anser är de bästa. Filmåret 2013 har i mitt tycke varit ett av de starkaste på flera år och slår förra årets filmlista med hästlängder.

COLD EYES (Sydkorea)

(Originaltitel: Gam-si-ja-deul). Mycket nöjd är jag med att en av mina favoritfilmnationer har lyckats klämma sig in bland de bästa. Sydkorea har under 2013 levererat bland annat stabila actionrullar med superinternationella The Berlin File. Men det var gangsterthrillern New World och bankrånarrullen Cold Eyes som imponerade mest, varav den sistnämnda är snäppet bättre! Vad mer kan man önska sig från en hyperteknologisk och fartfylld actionthriller än en perfekt kombination av spänning och humor, en grupp härliga karaktärer och en super-badass skurk? En välgjord och smart film som är fylld till bredden och lite till med 100% underhållning! (Läs mer i recensionen av Cold Eyes).

THE EAST (USA/Storbritannien)

Den skickliga Brit Marling samarbetar för andra gången med den unge och lovande regissören med det coola namnet Zal Batmanglij efter deras lyckade thriller Sound of My Voice. Den här gången ska en aktivist-/frigan-/terroristgrupp infiltreras och Marling tvingas ta itu med komplexa och udda karaktärer spelade av talanger som Ellen Page och Alexander Skarsgård. The East är en spännande och ytterst aktuell film som reflekterar kring frågor om frihet och miljöförstöring. Det är också en smart thriller som tar oväntade vändningar och bjuder på en hel del minnesvärda scener. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det verkar inte finnas något stopp på Marling-tågets framfart. Det är ett tåg jag hoppas aldrig stannar. (Läs mer i veckoresumé #52).

MICHAEL KOHLHAAS (Frankrike/Tyskland)

Mads Mikkelsens filmäventyr den senaste tiden har varit imponerande med bland annat en briljant roll vid Alicia Vikanders sida i A Royal Affair från 2012 och en roll i den hyllade danska filmen Jagten, som David placerade på sin topp 10-lista. Jagten är en av de filmer jag tyvärr inte hann se innan årets slut och den har därför ingen chans på den här listan, hur bra den än må vara. Men den briljante Mikkelsen har ändå lyckats klämma sig in på min lista genom den fantastiska men relativt okända Michael Kohlhaas. Ett stilla och vackert medeltidsdrama om en förbannad hästhandlare (Mikkelsen) som blir berövad på både hästar och sin heder. En film som är en av 2013 års vackraste filmer med utsökt foto, bra skådespel och en gudomlig stämning. (Läs mer i recensionen av Michael Kohlhaas).

A FIELD IN ENGLAND (Storbritannien)

Psykedelisk film när den är som allra märkligast! Våghalsige regissören Ben Wheatley har med A Field in England skapat en mycket ovanlig och svårförståelig upplevelse där vi får följa en grupp soldater och deras försök att korsa ett svampbelägrat fält under det engelska inbördeskriget. Snyggt svartvitt foto, otäcka slow-motion-scener och en mystisk alkemist gör den här pärlan till en film svår att glömma. Vad den egentligen handlar om är oklart, men fånga ens intresse, det kan den! (Läs mer i veckoresumé #46).

GRAVITY (USA)

Alfonso Cuaróns rymdthriller Gravity hör till de mest visuellt och teknologiskt imponerande filmer jag har sett. Med 3D-effekter som får de flesta filmer att blekna och en ljus- och ljudsättning som är massage för sinnena levererar Gravity på enormt vis. Svett rinner och hjärtan bankar hårt när Sandra Bullock och George Clooney svävar runt i rymdens mörker. Kanske årets mest fräscha upplevelse som stundtals känns som en virtuell berg-och-dalbana där alla ens sinnen ska pressas till max. (Läs mer i recensionen av Gravity).

STAR TREK INTO DARKNESS (USA)

En fest för Star Trek-fans som mig själv och en film som lyckas charma även de allra mest ointresserade. Det är vad J.J. Abrams Star Trek Into Darkness är. En fantastiskt fartfylld, underhållande och alldeles underbar sci-fi-rulle. Som Star Trek-entusiast blir jag varm om hjärtat när jag ser Kirk och hans gäng slåss mot super-Cumberbatch. Into Darkness bjuder på det mesta. Humor, action, äventyr och även en gnutta av det som gör Star Trek i TV-serieform till något av det bästa man kan se, nämligen de klassiska moral- och filosofilektionerna. J.J. Abrams slänger också in vulkaner, klingoner och självaste Enterprise under vattnet! (Läs mer i veckoresumé #34).

UPSTREAM COLOR (USA)

Likt A Field in England är Shane Carruths Upstream Color en av de mest komplexa och abstrakta filmerna från 2013. Det är svårt att förstå vad filmen handlar om och den är svår att hänga med i. Men med hjälp av snyggt foto, bra musik, briljant klippning och isande stämning håller filmen mitt intresse på högsta nivå hela vägen ut. Trots att man egentligen inte har fått en enda fråga besvarad när filmen är slut så känns det otroligt tillfredsställande och bra. Man känner sig förvirrad men samtidigt nöjd. Det är också otroligt imponerande att Carruth ligger bakom i princip allt i filmen: manus, regi, klippning, musik och skådespel (han spelar en av huvudrollerna). (Läs mer i veckoresumé #34).

FRUITVALE STATION (USA)

En av 2013 års bästa rollprestationer står Michael B. Jordan för i den hjärtskärande och fenomenala Fruitvale Station från regidebutanten Ryan Coogler. En sorgsen och realistisk film baserad på en verklig händelse om polisbrutalitet och rasism. En film med många minnesvärda stunder och känslosamma scener. Jordan förtjänar en Oscarsnominering och Coogler förtjänar mängder av jobberbjudanden! (Läs mer i recensionen av Fruitvale Station).

PRISONERS (USA)

Spännande, mörk, smart och fylld av vändningar. Det är bara en handfull attribut som gör Denis Villeneuves kidnappningsthriller Prisoners till årets näst bästa film. En kall och dyster men fantastiskt välgjord djupdykning in i den känslostorm som uppkommer när ens barn försvinner. En desperat kamp efter upprättelse och hjälp. Skådespelet är på en nivå för sig med fantastiska prestationer av en gedigen rollista. Hugh Jackman, Paul Dano, Melissa Leo, Viola Davis och många fler gör djupa och känslosamma prestationer. Men det är Jake Gyllenhaals roll som polisen som måste jaga kidnapparen som imponerar allra mest. Med en mystik och ett utseende som vittnar om en potentiellt kriminell bakgrund gör Gyllenhaal en av sina bästa roller. Han är tystlåten och observerande och lyckas förmedla känslor, tankar och idéer genom blickar och subtila rörelser. Vad som gör det hela ännu mer imponerande är hans användande av tics och andra beteenden som gör hans karaktär både unik och ännu mer intressant. (Läs mer i recensionen av Prisoners).

12 YEARS A SLAVE (USA/Storbrittannien)

Om ni har läst min recension från Stockholms filmfestival är det kanske inte så oväntat att 2013 års bästa film enligt mig är slavdramat 12 Years a Slave. Efter att ha sett den en andra gång är filmen för mig ännu mer självklar för sin första plats. Det är en film som behandlar ondska och orättvisa på ett sätt som få filmer någonsin har gjort tidigare. Det är no mercy från första bildruta till sista i Steve McQueens mästerverk. Det finns ingen sentimentalitet, det finns inget hopp. Filmen är endast ett stort moln av ondska och död. Skådespelet är det bästa från 2013, regin likaså. Fotot är ett av de snyggaste och musiken är magisk. 12 Years a Slave är 2013 bästa film! (Läs mer i recensionen av 12 Years a Slave).

Bubblare

New World, Side Effects, The Spectacular Now, Spring Breakers*, Stoker, This is the End, The Way Way Back

Inte ens nära

2 Guns, The Bling Ring, The Conjuring, Elysium, Evil Dead, Furious 6, G.I. Joe: Retaliation, Kick-Ass 2, The Lone Ranger, Mama, Man of Steel, Now You See Me, Pain & Gain, Turbo, White House Down, The Wolverine, World War Z

Som vanligt finns det mängder av filmer som man inte har hunnit se från året som gått. Men det är också omöjligt, om man inte är någon sorts supermänniska förstås. Filmerna jag hade velat se men inte har hunnit se är för många för att listas. Förvänta er att många filmer från 2013 kommer att dyka upp på bloggen i år i form av recensioner och resuméer. Några av filmerna jag inte har hunnit se som jag vill se kan du hitta på min pepplista.

Kommer du inte ihåg mina favoriter från förra året? Du kanske aldrig har sett den listan, kika i så fall in här! Mer läsning om bubblare och årets mindre bra filmer finns med stor sannolikhet att tillgå, då vi skrivit om de flesta. Klicka på en tagg och bläddra dig sedan ner till stycket om filmen i fråga.

Fotnot

Produktionsår? Svensk premiär? Världspremiär? Till slut har vi kommit fram till att gå efter världspremiär/produktionsår i första hand, men samtidigt tillåta vissa undantag gällande filmer som inte varit möjliga att se förrän i år. Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2013 eller som bara visats på festivaler under 2012. Bra filmer måste ju få vara med någonstans i alla fall och slippa hamna i kläm. Samtidigt känns det inte jätterelevant att skriva om exempelvis Django Unchained, The Master eller Silver Linings Playbook – de avverkades ju redan inför Oscarsgalan för snart ett år sedan och har fått sin tid i ljuset. Så dylika titlar, som känns passé och tydligt 2012, tas inte upp här. Lite inkonsekvent kanske, men vi bedömer att listan på så sätt blir fräschare och mer aktuell. Undantagstitlar markeras emellertid med en asterisk (*) för tydlighetens skull. Capisce?

Prisoners (2013)

Denis Villeneuves dramathriller har smugit sig upp som en av höstens mest intressanta premiärer och gett högljudda ekon runt om i filmvärlden. Den har jämförts med Zodiac och lovordats med rejäla superlativ och hyllningar. Är den verkligen så bra?

I de höstiga och regnruskiga villaområdena i ett litet samhälle i Pennsylvania träffas två grannfamiljer för att äta middag och umgås. Maten har de jagat själva och underhållningen utgörs av en högst bristfällig men hjärtlig saxofonperformans. Den trevliga kvällen avslutas dock med en rejäl klump i magen när de båda föräldraparen inser att de två minsta barnen (ett från vardera familj) är borta. De är säkert och leker, resonerar man, men så är inte fallet.

In kallas polisen Loki (Jake Gyllenhaal) för att reda ut försvinnandet. En förståndshandikappad man (Paul Dano) pekas ut som misstänkt, men några bevis finns emellertid inte och utredningen går långsamt. Föräldrarna frustreras och reagerar på olika sätt. I familjen Dover går pappan (Hugh Jackman) bananas och vill ta saken i egna händer då han i sin känslomässiga panik finner polisen ignorant och ineffektiv. Mamman (Maria Bello) lägger sig på sängen och gråter. I familjen Birch (Terrence Howard och Viola Davis) är man inte lika radikala i sitt agerande men ändock kraftigt oroliga och bekymrade.

Närmare in på handlingen vill jag inte gå, då den sakta vandrar i labyrinter av mysterier och mörka, tragiska historier som avslöjas bit för bit. Twistar och vändningar gör det hela ännu mer intressant och oförutsägbart, och den där skumma, obehagliga Zodiac-känslan finns mycket riktigt där. En thriller i världsklass som trots sin deckaraktiga dimension bibehåller fokus på dramat, det mänskliga och det jordnära.

Faktorer som verkar för att skapa denna jordnära känsla kan hittas i foto – kyligt, mulet och skoningslöst – och klippning – långsam och naturlig, noga med att ge alla scener den tid de behöver. Filmen är väldigt tyst och värnar om en intim känsla, vilket i sin tur förstärker skådespelarnas resonans i kontakten med biosalongen. Miljöerna är som sagt ”höstiga”, gråa och ospektakulära på ett mycket vackert sätt. Man använder de mörka skogarna, de renoveringsbehövande husen och vardagliga fenomen som fallande snö och gatuljusens spektakel under bilfärder genom regn på ett fantastiskt sätt.

Manuset är som sagt klurigt och så sanslöst välskrivet att jag gång på gång fascineras över hur många dimensioner och sidospår det finns att utforska i storyn. Varje karaktär skulle kunna ges en varsin film, för känslan är att de alla bär på en intressant historia. Att filmen är lång och långsam störde mig inte alls under de knappa två och en halv timmarna – jag ville bara ha mer.

Villeneuves regi är klockren och skådespeleriet likaså. Hugh Jackman är så fantastisk i sin prestation att jag vid ett tillfälle nästan blev tårögd bara över hans enorma inlevelse. Jake Gyllenhaal visar återigen att han tillhör den absoluta eliten och hans karaktär väcker många spännande frågetecken. Tatueringarna? Hans (välberyktade) historik som polis? Familj? Vänner? Vi vet nästan ingenting, men ändå känns karaktären välutvecklad och enormt välspelad. Jag älskar dessutom blinkningstics-detaljen. Och att hans bil alltid piper på ett visst sätt när han öppnar dörren. Små grejer, stor effekt.

Vidare är birollerna också utmärkta. Paul Dano håller jag som en av de bästa av sin generation, Terrence Howard och Viola Davis levererar som väntat och en ålderssminkad Melissa Leo likaså. Bland de små birollerna vill jag även berömma en obehaglig David Dastmalchian.

Spänningen avtar aldrig under hela filmens speltid och den engagerar intensivt – blinkade jag ens under hela filmen? Det är heller inte den standardfilm med en mystisk kidnappning och en lite överengagerad polis som korta synopsisar felaktigt kan vittna om. Slutet – nejdå, inga spoilers – är perfekt. Ville bara understryka det. Men jag ville ha mer, i positiv bemärkelse alltså.

Prisoners är förmodligen årets bästa film (det beror dock på hur man tidsdefinierar filmåret – Mud går före om den räknas dit) och belönas med en av de starkaste fyrorna jag någonsin delat ut. Snudd på femma that is, och så kan det bli när jag ser om den. För det kommer jag göra, dels för att ta reda på om jag är feg i betygssättningen, men framförallt för att få återuppleva en fantastisk film som (håll i hatten) hör till de bästa thrillers jag sett.