mother! (2017)

Vissa recensioner sätter man sig ned för att skriva utan att ha den blekaste aning om var, eller hur, man ska börja. Det finns liksom oändliga mängder trådar att dra i och punkter att diskutera, men att presentera dem i ord känns som en omöjlighet.

För att göra ett första nedslag i något slags bakgrund kan sägas att regissören och manusförfattaren Darren Aronofsky knappast gjort sig känd som en man av de enkla och konventionella historierna. Debutfilmen Pi (1998) var i princip obegriplig, Requiem for a Dream (2000) ett ikoniskt stycke psykisk terror, The Fountain (2006) filmisk poesi, The Wrestler (2008) tung diskbänksrealism och Black Swan (2010) en knivskarp psykologisk thriller. Samtliga av dessa filmer är mer eller mindre fantastiska. (Noah glömmer jag medvetet.)

Med mother! rör sig Aronofsky kanske mest mot Black Swan, om filmografiska paralleller ska dras, i avseendet att han återigen gör en starkt subjektiv porträttering av en ung kvinnlig huvudkaraktärs besvärade upplevelser av en eskalerande intrig av obehagliga situationer. Samtidigt är skildringen i stora delar långt mer grov och brutal än den finkänsliga rysning som Black Swan kanske snarare ger upphov till. I de hemskaste partierna av mother! finns en hopplöshet och en skoningslöshet som mer liknar den i Requiem for a Dream.

Filmen börjar som ett relationsdrama med en kvinnlig part (Jennifer Lawrence) och en manlig (Javier Bardem). Han är en poet som fastnat i skrivandet, hon hans yngre fru som lagt ner hela sin själ i att på egen hand återuppbygga och renovera det hus som hennes man en gång bott i men som brunnit ner till grunden. Hon har utvecklat en minst sagt särskild relation till huset, som hon omsorgsfullt gjort till sitt eget. Tillvaron verkar, förutom Lawrence rollfigurs återkommande migränliknande anfall, relativt harmonisk i det enorma huset mitt ute i ingenstans.

Hushållsjämvikten rubbas dock i det ögonblick som en oinbjuden, okänd men till synes vänlig man (Ed Harris) knackar på och önskar tala med poeten. Poeten erbjuder, utan att konsultera sin inte alls lika övertygade fru, mannen fri logi under odefinierad tidsrymd. När sedan gästens fru (Michelle Pfeiffer) efter ett par dagar anländer utan förvarning blir stämningen alltmer märklig och obekväm för Lawrence rollfigur. Poeten, å andra sidan, finner sällskapet inspirerande och verkar helt oslagen av tanken om att hans fru kanske inte alls är lika upprymd som han över den ur hennes perspektiv påträngande och alltmer störande visiten.

Vad som sker härnäst finner jag ingen anledning att ens försöka beskriva, för det är ett extremt händelseförlopp som bör upplevas helt utan förhandsinformation. Och även om jag skulle göra mitt yttersta för att beskriva det i detalj skulle jag inte vara i närheten av att lyckas förmedla den kolossalt chockerande, gränslöst grymma och fullkomligt absurda fortsättning som följer. Filmens andra hälft är bland det sjukaste, mest bisarra och såväl mentalt som fysiskt krävande jag upplevt i en biosalong. Som att trängas in i ett hörn, trampas på, bombarderas med knytnävsslag efter knytnävsslag och inse sig inte kunna andas ordentligt. Man ska vara extremt försiktig med att likna saker vid våldtäkt, men i famlandet efter ord att beskriva den omtumlande upplevelsen som den sista akten av mother! är ska jag vara ärlig och säga att det är ett ord som inte undgått mina tankar. Just när man sitter och tänker att ”nu kan det fan inte bli värre” trappas mardrömmen upp ännu ett steg, gång på gång på gång på gång in absurdum. Fördärvet vet verkligen inga gränser.

Absolut vital för handlingens styrka är Jennifer Lawrence fantastiska skådespelarprestation och Aronofskys ihärdigt närgångna fokus på hennes perspektiv genom hela filmen. Hennes öde blir fruktansvärt drabbande och som åskådare lider man något oerhört med henne. Övriga i ensemblen gör också fina insatser, kanske framförallt en bitchig Pfeiffer vars rollfigur är ohyggligt osympatisk. Det tekniska utförandet från Aronofsky och kompani är mestadels imponerande, där den trogne kollaboratören Matthew Libatiques högspänt klaustrofobiska foto är en av sakerna som står ut. Även frånvaron av musik genom hela filmen är nämnvärd, inte bara för att det är första gången Aronofsky inte samarbetar med Clint Mansell, utan för att man initialt anlitat Jóhann Jóhannsson för att komponera filmens score men kommit fram till att slutprodukten gjorde sig bäst helt utan musik.

Den stora diskussionspunkten kring mother! är otvivelaktigt dess allegoriska narrativ, då det är uppenbart att syftet med den spelade handlingen är att den ska fungera som en rik uppsättning symboler och metaforer. Vad man väljer att läsa in i berättelsen är givetvis upp till åskådaren själv, och Aronofsky har betonat värdet av att var persons upplevelse av filmen är unik. Den är mångbottnad och har många lager av möjliga budskap, varav allt från religion och krig till klimatförstörelse och könsroller har diskuterats. För mig är den starkaste metaforen den som gör modern (Lawrence) och i viss mån huset till vår planet (moder jord), mannen (Bardem) till Gud (ett praktsvin) och inkräktarna till den respektlösa mänskligheten. Bibliska referenser finns det gott om och på religionstemat kan filmen tolkas som extremt kritisk mot människans aningslösa gudadyrkan. Som titeln antyder är även moderskap ett centralt tema, och på den punkten har Roman Polanskis Rosemary’s Baby med största sannolikhet varit en betydande inspirationskälla för manuset.

Söker man svar på frågorna lär man bli besviken, för detta är en film som inte knyter ihop särskilt många säckar utan snarare fungerar som tankeväckare och konversationsbränsle. Den bör därför inte överförklaras (råd från regissören själv), utan kräver att man som åskådare accepterar en något förnuftsvidrig drömlogik. Vissa köper den, andra inte, vilket resulterat i ett brett spektrum av åsikter och omdömen där de högsta betygen varvats med de lägsta. Utifrån recensionen hittills framstår förmodligen mitt omdöme som reservationslöst positivt, men så är inte fallet. Jag saknar inte förståelse för dem som avfärdar filmen som både pretentiös och överdriven. Hade jag fått råversionen av mother! på mitt klippbord (om jag nu hade haft ett sådant) hade jag förmodligen kapat ett par scener och kanske funderat över att modifiera vissa andra. Men sedan kan man fråga sig vem jag egentligen tror att jag är. Hade jag klippt filmen hade vi inte fått se ett något så när lika chockerande, provokativt och okonventionellt slutresultat, och jag hade aldrig haft förmågan att skriva manuset från första början.

mother! är en vild mardrömsresa som ånyo manifesterar Darren Aronofskys strävan efter att alltid ge sin publik en unik upplevelse som inte liknar något de tidigare sett. Den ambitionen, i kombination med modet att göra det i de storskaliga Hollywoodstudiosammanhangen (ett tack till Paramount som vågar satsa på detta är också på sin plats), är en av anledningarna till att jag älskar honom så mycket som jag gör och håller honom som en av de viktigaste auteurerna vi har i dagens filmindustri. mother! är långt ifrån perfekt, men den är något helt eget och en skrämmande uppsättning bilder som fortfarande gör mig illa till mods och som sannerligen inte lär lämna näthinnan under en lång tid framöver. Hatten, återigen, av.

Annonser

GFF17: Grave

GÖTEBORGS FILMFESTIVAL 2017

grave

4 stjärnor DYLPC

(En: Raw.) Att röra upp känslor och rent kroppsliga sinnesreaktioner är en sak, att framkalla och paketera impulserna effektivt och trovärdigt en annan. Få filmer lyckas vara både ordentligt provocerande och till fullo kvalitativt tillfredsställande, men långfilmsdebuterande Julia Ducournaus bisarra coming-of-age-kannibaldrama tillhör definitivt den dubbelbottnat lyckade minoritetskategorin.

Justine (Garance Marillier) ska precis flytta in på en internatskola någonstans i de franskspråkiga delarna av Belgien, där hon ska följa både sina föräldrars och sin storasyster Alexias (Ella Rumpf) fotspår och gå första året av en veterinärutbildning de alla gått. Hela familjen är strikta vegetarianer, vilket illustreras med all önskvärd tydlighet i öppningsscenens rabalder där Justine faller offer för en felplacerad köttbulle i sitt potatismos, varpå föräldrarna ger kökspersonalen en utskällning. Kött ses som något strängt förbjudet och i kombination med veterinärkulturen i familjen har vi som biopublik introducerats till en premiss som inte omedelbart för tankarna till kannibalism.

grave-3Skolgången börjar på ett tämligen helvetiskt vis med brutala nollningsritualer och fullkomligt urartade fylleslag, och hela campusområdet porträtteras som en fängelselik betongborg präglad av maktlöshet och hemlängtan. Det känns riktigt jobbigt och studentlivet på en veterinärskola verkar inte alls så fridfullt och harmoniskt man kanske tänkt sig att det skulle vara.

Efter den käftsmällslika inledningen på utbildningen mattas emellertid ångesten av och andra aspekter av Justines liv tar över filmens fokus. Hon blir rumskamrat med homosexuelle Adrien (Rabah Nait Oufella), som hon efter en stel inledning bekantar sig och blir ganska god vän med, och hon finner ett visst stöd hos sin syster (som alltså går sista året). Skolarbetet rullar på och än så länge ser det för Justine ut att kunna bli några förhållandevis normala år som veterinärstudent. Men icke.

grave-7Under introduktionsceremonierna har förstaårseleverna utsatts för både det ena och det andra, däribland behandlingar som att bli dränkt av djurblod och att tvingas äta diverse motbjudande animaliska inälvor för att bli accepterad som fullärd recentior. Djurvännen Justine protesterar naturligtvis högljutt och hamnar i konflikt med den härdade Alexia över någon kaninnjure hon inte vill stoppa i munnen, men efter många om och men klarar hon av kraven och tar sig igenom nollningen. Punkt för köttätandet och nog om det, hade man kanske kunnat tro, men Justine börjar notera ett ovanligt behov hos sig själv.

Efter en kraftig allergisk reaktion till följd av (det minimala) intaget av kött som ger henne utslag och en klåda från dödsriket kan Justine inte släppa att hon alltjämt känner ett påträngande sug efter mer. Här slutar nog lite abrupt min redogörelse för vad som händer härnäst, för jag vet inte riktigt vad mer jag kan eller bör säga om handlingens fortsatta utveckling mer än att det som följer tillhör det mest bisarra och legendariskt groteska jag sett under min visserligen korta livstid.

grave-6Grave tar steg och vändningar som är så fel, så chockerande och så fruktansvärt motbjudande men ändå fängslande intressanta att jag som åskådare bjuds på en både psykologiskt och fysiskt utmattande upplevelse som attackerar kroppens sinnen på ett sätt jag nog måste säga att jag aldrig erfarit. Jag har, vad jag vet, inga märkvärda problem med kannibalism på film (om det nu är en rimlig mening att yttra), i alla fall inte på pappret, men under filmens gång fann jag mig själv sittande i alltmer märkliga positioner med förvridna armar och fingrar över huvud och ansikte och i ett alltmer frekvent växlande av ställningar. Min tolkning av rörelsemönstret är att jag alltså drabbats på ett sällsynt fysiskt, biologiskt, kroppsligt vis där hjärnan helt enkelt meddelar kroppen om att något mycket märkligt utspelar sig framför dess ögon. Mycket av detta har förmodligen att göra med att det tekniska utförandet i filmen är exceptionellt bra. Kroppsdelar, blod och kontakten dem emellan är extremt verklighetstrogna och ger filmen en hög trovärdighet genom hela speltiden. Jag förstår absolut de personer som gick ut under visningen, för har man svårt för blod är Grave ingenting att rekommendera.

Den obehagliga sinnesupplevelsen som beskrivs i föregående stycke är emellertid ingen negativ aspekt hos filmen, trots att det lätt kan uppfattas så. Jag älskar att film kan göra sådant med oss och att det går att framkalla ovanliga reaktioner hos en åskådare. Jag njöt under alla 99 minuter av att jag inte riktigt förstår vad som sker med mig och varför jag påverkas så kraftigt.

grave-9Den största styrkan i Julia Ducournaus manus och regi är att de grova scenerna inte är där bara för att vara där, utan för att de ingår i och bidrar till en stark karaktärsstudie och ett gripande relationsdrama som inte på något sätt skulle vara en ursäkt till att få visa lite banala kannibalscener. Skådespeleriet är suveränt, paketeringen med foto, ljud och musik likaså, och storyn kommenterar allt från uppväxt, grupptryck, sexualitet och lust till systerskap och identitet (och kannibalism) på ett ofta ovanligt, ibland märkligt erotiskt och ständigt intressant vis. Trots att filmen etiketterats som skräck skulle jag snarare kalla den för ett obehagligt drama med vissa makabra inslag, för den har så många fler lager än bara kött och blod.

Vad Ducournau har i görningen härnäst återstår att se, men vad det än blir ser jag fram emot att få ta del av det. Hennes förmåga att finkänsligt balansera drama med gore och att prestera eget och unikt filmskapande är imponerande och känslan är att Grave är en upplevelse jag sent kommer glömma.

Topp 10: 2016 di Davelito

Den slumrande filmbloggen gör sitt årliga dödsryck när det gångna året ska summeras. Jag har under 2016 sett oerhört lite film och även om årslistor aldrig fångar in alla relevanta titlar blir denna upplaga mindre heltäckande än vanligt. Ni får helt enkelt se det som ett något random hopplock av bra film. Låtom oss börja – här är (några av) 2016 års bästa filmer.

too-late-2TOO LATE* (USA)

Stor siffra 1 vit bakgrund

4 stjärnor DYLPC liten

Den åtråvärda förstaplatsen tilldelas en ack så älskvärd liten indiepärla med den precis lika älskvärde John Hawkes i spetsen. Hawkes spelar en Philip Marlowe-lik privatdetektiv som på egen hand försöker leta efter en ung kvinna som försvunnit uppe på Los Angeles utsiktssköna höjder. Handlingen presenteras i fem 22 minuter långa episoder i omkastad kronologi. Just 22 minuter är de för att varje avsnitt filmats i en enda oavbruten tagning och begränsats till längden på den fysiska filmrullen man spelat in på. Det känns helt naturligt och det krävs att man faktiskt stannar till och tänker efter för att man ska inse att det faktiskt inte görs några klipp alls. Det tekniska utförandet är överlag mycket imponerande med långa panoreringar, extrem zoomanvändning och ett hela tiden dynamiskt kameraarbete. Filmen drivs emellertid framåt av framförallt en välskriven dialog, spännande intrig och en ständig oförutsägbarhet som i kombination med en skön stämning och 70-talskänsla ger en fantastisk filmupplevelse. Pulp Fiction och framförallt The Long Goodbye är filmer som kan nämnas som jämförelseobjekt, även om jag tycker att Too Late står på egna och mycket kapabla ben. Långfilmsdebuterande regissören Dennis Hauck hamnar direkt på listan över filmskapare att följa framöver. Och hur underbart är det inte att man valde att inledningsvis distribuera filmen enbart på 35 mm? Jag stöttar alltid sådana initiativ. Filmen lever!

demolition-2DEMOLITION* (USA)

Stor siffra 2

4 stjärnor DYLPC liten

Efter Dallas Buyers Club och Wild står Jean-Marc Vallées aktie högt i kurs, och hans senaste drama ger ytterligare vind i seglen. Jake Gyllenhaal spelar en bankman som efter att ha förlorat sin fru i en bilolycka tvingas rasera hela sin tillvaro för att så småningom kunna återuppbygga den. Hur man gör något sådant vet nog ingen, och Davis (Gyllenhaal) resa mot att finna harmoni börjar i en överväldigande likgiltighet som längs vägen utvecklas till en omtumlande känslostorm. Demolition är en engagerande karaktärsstudie i hur vi som individer på olika sätt hanterar trauma och sorg, hur vi börjar tvivla över våra känslor och ifrågasätter vad vi egentligen känner eller inte känner, och hur återhämtningen kan ta sig ganska absurda uttryck. Filmen leds av en som alltid fenomenal Gyllenhaal genom såväl mental kollaps à la Falling Down som ren och skär smärta och förtvivlan. Bland birollerna glänser Chris Cooper, som han brukar göra, i rollen som polemisk styvfar. En intressant detalj att studera närmare är hur skoningslös filmens klippning är. Kort och tvärt bryts scenerna och kastar publiken in i nästa, vilket tillsammans med frånvaron av ett traditionellt score ger en rå och direkt upplevelse av skeendena. Mänskligt, drabbande och rakt igenom högkvalitativt.

hector-2HECTOR* (Storbritannien)

Stor siffra 3

4 stjärnor DYLPC liten

Ett annat gripande livsöde är Hector McAdams (Peter Mullan), en sympatisk man i övre medelåldern som varit hemlös i ett antal år och varje dag kämpar för att uthärda nästa natt i ett kargt Skottland. Dagarna ägnas åt att hitta något att äta, besöka offentliga toaletter för att skölja ansiktet och blåsa liv i de fuktiga sockorna och leta tak över huvudet innan mörkret faller. Det är snart jul och traditionen i Hectors nuvarande liv är då att lifta med lastbilar ner till London för att kunna tillbringa några dagar i värmen på ett årligt härbärge med ordentliga sängar, måltider och sällskap. I år blir hösten händelserik och problematisk och Hectors förflutna, familjen och livet han lämnat bakom sig gör sig påmint. Peter Mullan, en av Skottlands allra finaste, övertygar starkt i huvudrollen och personifierar den fortsatt robusta brittiska socialrealismen tillsammans med en rad gripande biroller i en tänkvärd och ofta deprimerande berättelse. Tårarna är svåra att hålla borta, liksom tankarna på Ken Loach vars ande absolut vilar över tematiken och berättarstilen. En, trots det betungande ämnet och de gråa tonerna, varm film.

the-lobsterTHE LOBSTER* (Grekland/Irland/Nederländerna/ Storbritannien/Frankrike)

Stor siffra 4

4 stjärnor DYLPC liten

Kynodontas (Dogtooth), som jag avskydde, är en av 2000-talets mest provocerande filmer och regissören Yorgos Lanthimos därför en filmskapare värd att följa. I The Lobster har Lanthimos skruvat ner nivåerna av absurdism och groteskhet och gjort en något mer tillgänglig film. Med det sagt är detta en högst märklig och egendomlig film som verkar i ett helt eget universum med en unik uppsättning av logik och konsekvens. Colin Farrell spelar en medelålders man som i en dystopisk, inte alltför avlägsen framtid råkar vara singel. Detta civilstånd leder i The Lobster-samhället till obligatorisk incheckning på ett hotell där alla ogifta ges en tidsfrist om 45 dagar för att hitta en partner. Misslyckas man med detta förvandlas man till ett djur. Sex, våld och brutala handlingar paketeras med svart humor och Rachel Weisz iskalla berättarröst till en mycket bisarr och sevärd historia som både engagerar, äcklar och förbryllar. Ordet för den nedersta raden är nog ändå fascination, för det är den starkaste känslan som jag tar med mig.

team-foxcatcherTEAM FOXCATCHER (USA)

Stor siffra 5

4 stjärnor DYLPC liten

Bennett Millers spelfilm Foxcatcher uppmärksammade för ett par år sedan den mycket märkliga och tragiska historien om John Eleuthère du Pont, multimiljonären som blev brottningsentreprenör som blev galenförklarad mördare. Team Foxcatcher utvecklar den mediala redogörelsen för händelserna i form av en dokumentär skildring byggd på intervjuer och arkivmaterial. Det besynnerliga händelseförloppet börjar egentligen i du Ponts isolerade och problematiska barndom i en rik familj med enorma egendomar, fortsätter i ett något oväntat och växande intresse för brottning som under 80-talet leder honom så långt som till rollen som självlärd tränare för de olympiska brottarbröderna Mark och Dave Schultz, och avslutas i ett alltmer oberäkneligt beteende och tilltagande paranoia som leder till det förödande klimax i vilket du Pont en grå vinterdag 1996 skjuter Dave Schultz till döds på Foxcatcheranläggningen där de under flera år bott och tränat tillsammans. Team Foxcatcher är en stabilt och kompetent genomförd dokumentär som effektivt förmedlar historien i fokus. Arkivmaterialet är extensivt och det räcker egentligen med att paketera och arrangera detta för att skapa en gripande och fascinerande dokumentär om det ändlöst tragiska fallet John E. du Pont. Det finns så mycket att undersöka, analysera och försöka förstå i detta så märkliga människoöde, och denna dokumentär är ett utmärkt första steg i ett sådant åtagande.

nocturnal-animalsNOCTURNAL ANIMALS (USA)

Stor siffra 6

3 stjärnor DYLPC liten

Modeskaparregissören Tom Fords andra långfilm är en läckert paketerad spänningsroman i filmform, om en konstgalleriägare (Amy Adams) som får sin före detta mans (Jake Gyllenhaal) nya bokmanuskript skickat till sig och snart finner sig fast i en fängslande och personligt drabbande bladvändare. Boken handlar om en till synes vänlig man (Gyllenhaal) som under en bilresa genom Texas tillsammans med sin fru och dotter stöter på ett gäng obehagliga män i 25-30-årsåldern vars intentioner är oklara. Saker och ting blir alltmer olustiga och den stackars familjefadern tvingas genomgå ett helvete. Det blir alltmer tydligt att boken är en allegori för Susan (Adams) och Edwards (Gyllenhaal) förlorade äktenskap och i takt med att den fiktiva intrigen tätnar gör verklighetens drama detsamma. Jag kan visserligen tycka att filmen blir lite överdrivet meta och för just de narrativa lagren av multipla verkligheter, ett grepp som känns aningen väntat och klyschigt, är mitt intresse begränsat. Med det sagt är Nocturnal Animals en mycket snygg och stundtals oerhört spännande thriller som underhåller i två timmar och innehåller flera skarpa rollprestationer från såväl Adams och Gyllenhaal i huvudrollerna som Michael Shannon och Aaron Taylor-Johnson i viktiga biroller.

the-revenantTHE REVENANT* (USA)

Stor siffra 7

3 stjärnor DYLPC liten

Även om den uppenbarligen tar sig in bland årets tio bästa filmer går det inte att komma ifrån att Alejandro González Iñárritus ändlöst upphaussade mastodontfilm måste betraktas som en besvikelse och hans hittills sämsta film. Huvudanledningarna till detta är en ganska banal och alltför utdragen story, CGI-djur (har det någonsin funkat?), trötta flashbacksekvenser och världens mest ointressanta skådespelare Leonardo DiCaprio som förmodligen skulle kunna dö framför kameran utan att jag skulle känna någonting för honom. Dessutom kan jag störa mig på att man i marknadsföringen så hårt understrukit att det varit en helvetisk filminspelning, som om man haft för avsikt att bygga upp en Apocalypse Now-myt kring hela produktionen. Så varför i hela friden har jag tagit med filmen i den här listan? Även om jag bara engageras begränsat av den stackars DiCaprios överlevnadskamp mot svält, kyla och indianer i den skoningslösa amerikanska naturen har The Revenant otvivelaktigt en rad kvalitéer som gör den relevant för en listan. Till att börja med är Emmanuel Lubezkis foto (helt från naturligt ljus, som det också tjatats om) magnifikt som alltid och det är en mycket vacker och naturnära film. Skådespeleriet är (trots min nollställdhet gentemot DiCaprio) gediget och det tekniska utförandet likaså. En episk film som trots sina brister har nog med kvalitéer för att knipa en sjundeplats.

the-light-between-oceansTHE LIGHT BETWEEN OCEANS (USA/Australien/Storbritannien/Nya Zeeland)

Stor siffra 8

3 stjärnor DYLPC liten

En inte lika extrem, mer klassisk melodram får också plats på listan. Michael Fassbender spelar en ärrad krigsveteran som antar ett erbjudande om att bli fyrvaktare på en ö utanför Australiens västkust. På vägen dit korsas hans vägar med Isabels (Alicia Vikander) och mötet leder till äktenskap och ett till en början romantiskt liv i den avskärmade tillvaron vid fyren. Men ett drama är inget drama utan just drama, och drama händer när en liten roddbåt driver iland på ön, innehållandes en död man och ett litet barn som fortfarande andas. Tom (Fassbender) vill följa protokollet, rapportera incidenten och låta myndigheterna ta hand om barnet men Isabel känner ett band till den lilla flickan och vill istället själv ta hand om henne. Meningsskiljaktigheter, lögner och moraliska dilemman anstränger såväl förhållandet som deras fortsatta liv i kustsamhället. The Light Between Oceans är en föga nyskapande men ordentlig och solid dramafilm med pålitliga skådespelare (även Rachel Weisz gör en stark insats) och ett fint foto med matinémäktiga solnedgångar på havets horisont. (Det verkar för övrigt vara begynnande solnedgång ca 85 % av dygnet på den där ön.) Derek Cianfrance är inte i närheten av styrkan i Blue Valentine och hans signatur är mindre tydlig än i The Place Beyond the Pines, i meningen att filmen känns något anonym. Ändock en fin åttondeplacering för Fassy och Alicia.

the-modelTHE MODEL (Danmark)

Stor siffra 9

3 stjärnor DYLPC liten

Två danska regissörer gjorde i år en varsin film om unga modellaspiranter som tar de första stegen in i branschen, varpå äventyret går ganska galet. Den mer omtalade av de två är naturligtvis Nicolas Winding Refns The Neon Demon om Los Angeles förrädiska ytlighet, och även om det är en mer djärv och egensinnig film är det den inte alls lika omskrivna The Model av Mads Matthiesen som tar sig in på min lista. 16-åriga Emma, spelad av skådespelardebutanten Maria Palm (som har mer erfarenhet som modell), lämnar Danmark för Paris för att ge sin dröm om att bli modell ett ärligt försök. Det nya livet blir dock, föga förvånande, tufft och den stenhårda branschen är nära att knäcka henne. Men så händer det (inte särskilt) oväntade: hon träffar en fotograf som fattar ordentligt tycke för henne (även på andra plan än det professionella). För Emma leder förhållandet till en besatthet som äventyrar både karriär, relationer och hennes personliga hälsa. Trots ett ganska stereotypt upplägg och en överdramatiserad sista akt finns mycket gott att säga om den här filmen. För det första gör Palm en stark huvudroll som hela tiden upprätthåller mitt intresse och engagemang. För det andra är filmen snygg och stilistiskt fräsch och för det tredje berättas den med bra driv och nerv. Inte på Black Swan-nivå naturligtvis (det skulle vara ett orimligt krav att ha), men likheterna finns där, liksom till François Ozons Jeune & jolie. Kort och gott en absolut sevärd film som också kanske har en poäng eller två om den (inte alltid men ofta) skeva modellbranschen.

blue-jayBLUE JAY (USA)

Stor siffra 10

3 stjärnor DYLPC liten

”Indiepärla” är ett uttjatat ord (jag har redan använt det i den här listan), men är så av en anledning – det är ju ett så träffande och användbart ord för att beskriva just filmer som denna. I en liten, mer eller mindre manuslös miniproduktion (relativt sett) spelar Mark Duplass och Sarah Paulson ett före detta par som som av en slump springer in i varandra i en mataffär flera år efter att deras high school-förhållande tagit slut. Efter ett stelt möte bestämmer de sig ändå för att samtala över en kopp kaffe, och det nostalgiska samtalet fortsätter över middagen hemma hos Jim (Duplass). Gamla minnen väcks till liv, härliga som jobbiga, och utan att egentligen veta vart kvällen ska ta vägen låter Jim och Amanda sig svepas tillbaka i tiden och återuppleva sin forna relation. Jag älskar den här typen av filmer, som låter sig vara småskaliga och intima och inte behöver vara så mycket mer än ett enkelt möte mellan två vilsna själar. Ett till stora delar improviserat skådespeleri från de två ledskådespelarna, några skratt här och några tårar där, fångat på fint svartvitt dokumentärfilmsaktigt foto, räcker för att göra ett fint litet drama som berör.

Bubblare

99 Homes*, Als wir träumten*, The Big Short*, City 40, Knight of Cups*, Midnight Special, The Neon Demon, The Ones Below*, Slow West*, I Trumpland med Filip & Fredrik

Inte ens nära

How to Make Love Like an Englishman*, Kollektivet

Som ni ser har jag inte delat ut fyra stjärnor mer än fem gånger under det gångna året. Man ska dock vara försiktig med att tolka detta som att 2016 skulle ha varit ett svagt filmår, för jag tror snarare att det handlar om att jag helt enkelt sett för lite och framförallt inte besökt någon av filmfestivalerna (där de bästa titlarna för dessa listor ofta återfinns). Dessutom blev det, i den andra änden av spektrat, bara två riktigt svaga titlar under ”inte ens nära”-rubriken, så jag har med andra ord undgått en massa rövfilmer också. Ska vi blicka framåt ska jag först och främst dränka mig i vin under dagen och därefter är 2017 ett mer eller mindre blankt papper som förhoppningsvis ska fyllas med lite mer film än vad 2016 gjorde. Mina sista visdomsord på denna sida nyårsslaget får bli något i stil med må väl, lev fritt och slå sönder ett kök med slägga.

Fotnot

Årtalsfrågan är alltid en huvudvärk i dessa sammanhang. Produktionsår? Premiärår? Internationellt sådant eller svenskt? Hur gör vi med direkt-till-DVD-filmer? Vilka filmer som bör räknas till 2016 och vilka som bör räknas till 2015 är en intrikat definitionsfråga, och som ni ser är våra listor inte helt konsekventa. Vi resonerar som så att vi i första hand går efter produktionsår, men att även filmer från tidigare år (2015 i huvudsak) som inte gått att se förrän 2016 kan inkluderas. Sådana filmer markeras med en asterisk (*). Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2016 eller som bara visats på festivaler under 2015. Detta inkonsekventa förhållningssätt stör mig något oerhört, men utan denna kompromiss hade jag tvingats stryka flera nämnvärda filmer från listan. Och det hade ju varit tråkigt.

Topp 15: 2015 di Davelito

2015 var ett skitår på många sätt och vis, men även hos de sämsta av år finns ofta några höjdpunkter i filmens värld. En parallell värld som blir som viktigast i hårda tider, då den får fungera som obesudlad fristad och en många gånger fullkomligt nödvändig verklighetsflykt. Filmåret 2015 var faktiskt ett mycket dugligt sådant, och trots att jag såg extremt lite film finns många titlar med och slåss om placeringar på (förra) årets topp 15.

(Om du upplever déjà vu under läsningen beror det förmodligen inte på att din hjärna är av bristande funktion utan snarare på att jag är lat och återanvänt vissa stycken från tidigare texter.)

Relatos salvajes 1RELATOS SALVAJES* (Argentina/Spanien)

Stor siffra 1 vit bakgrund

5 stjärnor DYLPC liten

(En: Wild Tales.) På första plats återfinns ett argentinsk-spanskt våldsspektakel regisserat av den för framtiden hyperintressante Damián Szifron. Relatos salvajes är en antologifilm bestående av sex separata kortfilmsdelar (total speltid 122 minuter) som inte hänger samman mer än tematiskt: våld och hämnd är gemensamma nämnare. Exempel på de fantasifulla situationer som skildras är en osannolik flygplansrendezvous, en vägkrogsuppgörelse involverande råttgift och knivar, en Duel-lik (Spielbergfilmen alltså) vendetta mellan två rosenrasande bilförare på en landsväg mitt ute i ingenstans, en felaktigt parkeringsbötfälld demoleringsexpert som i sin förtvivlan gör uppror mot hela det statliga systemet, en mutfylld och genomkorrupt advokataffär efter en hit-and-run-olycka och slutligen den mest kaotiska bröllopsfest som någonsin sett dagens ljus. Relatos salvajes är den roligaste filmen jag sett på länge och en helt unik triumf i kombinationen av svärta och humor. Bakom varje antologidel finns en mörk grund, vare sig det gäller samhällsstrukturella problem eller personliga bekymmer, och hade dessa skeenden inträffat i verkligheten hade man förmodligen plockat fram näsdukar och talat om episka tragedier. Tarantino-jämförelserna har inte låtit vänta på sig, och det är en klart relevant parallell att dra, liksom den till Michael Douglas golgatavandring i Falling Down och tankbilsterrorn i redan nämnda Duel. Pedro Almodóvar har ett producentfinger med i spelet, vilket märks. Relatos salvajes är rolig, spännande, energisk, oberäknelig, flippad och helt jävla galen och – viktigast av allt – är så utan att någon gång tappa i kvalité eller falla utom dramatisk och estetisk kontroll. Detta är något så välskrivet, välregisserat och välspelat och så befriande unikt och frisläppt att inget annat än högsta betyg kan ses som rättvist.

Lost River 3LOST RIVER* (USA)

Stor siffra 2

4 stjärnor DYLPC liten

Årets mest intressanta regidebut stod Ryan Gosling för i sin mycket fria och konstnärligt utsvävande filmatisering av en historia som han dessutom skrivit själv. Lost River handlar om en liten och halvt övergiven ort i den amerikanska småstadsperiferin, där en ensamstående mamma (Christina Hendricks) kämpar för att betala hyran för ett hus som hon av sin begränsade omgivning blir rekommenderad att sälja och flytta ifrån. I jakten på jobb öppnar sig en mörk värld av obehagliga individer och suspekta klubbar, och i de ödsliga ruinerna av en stad som sedan länge slutat blomstra försöker några ungdomar (Iain De Caestecker och Saoirse Ronan) ta sig fram och upprätthålla ett hyggligt liv. Ben Mendelsohn imponerar återigen som creepy Frank Booth-snubbe och är bara en av många likheter till David Lynchs småstadsmardröm Blue Velvet. Terrence Malick och Nicolas Winding Refn är andra nämnvärda paralleller som gjorts, och Gosling har säkerligen influerats från flera håll. En del har kritiserat filmen för att vara ett hopplock av andra filmskapares stilar, att Gosling kopierar snarare än skapar och att Lost River därför i viss mån saknar egen identitet. Jag förstår kritiken, noterar också likheterna men håller absolut inte med om att Gosling skulle kopiera och ha misslyckats med att skapa något eget. Tvärtom ser jag Lost River som en superintressant start på en förhoppningsvis betydande filmskaparkarriär för den gode Gosling, och dessutom en debutfilm som står på egna, starka ben och absolut har något värdefullt att berätta. Mest slående är kanske hur balanserad filmen är mellan tematik och problematik sprungen ur verklighetens USA (arbetslöshet, bostadskris, urbanisering, osv) och en mörk, surrealistisk, mystisk och suggestiv behandling av densamma. Den mardrömslika och i viss mån orealistiska handlingen bottnar ändå i mänskliga situationer och livsöden och blir därför mycket starkare än många andra filmer med liknande stilistiska ansatser (exempelvis Winding Refns Only God Forgives, indie-sci-fi:n Beyond the Black Rainbow eller nämnda Blue Velvet som jag personligen inte blev träffad av med samma styrka som jag blev av Lost River). För mig har Lost River, trots sin absurda och enligt vissa flummiga stil och narrativ, tydlig substans och en kraftig emotionell tyngd som bara förhöjs av den visuella magi som också erbjuds här. En mörk och lika förförisk som skräckinjagande värld byggs upp med hjälp av foto, ljus och inte minst ljud och musik som är av yppersta världsklass och skapar en fantastisk stämning och atmosfär. Lost River nosar på en femte stjärna och står definitivt någonstans på prispallen för årets bästa filmer. IMDb-betyget (5,8) understryker (1) att IMDb-betyg är trams, (2) att folk inte förstår någonting och (3) hur hopplöst allt är.

Ex Machina 2EX MACHINA (Storbritannien)

Stor siffra 3

4 stjärnor DYLPC liten

En av alla av SF Bio ignorerade kvalitetsfilmer är Alex Garlands lysande regidebut, som i alla fall visades på festivalen i Göteborg och fått rättmätigt fina betyg från de flesta andra håll och kanter. Caleb (Domhnall Gleeson), en ung programmerare, får veta att han blivit utvald i ett experiment, vilket går ut på att han ska samtala med en robot, Ava (Alicia Vikander), och utvärdera hennes mänskliga egenskaper med den klassiska frågan om huruvida en människa kan skapas på artificiell väg eller ej som bakgrund. Ansvarig för detta projekt är den skäggige, idrottande, öldrickande och ganska märklige Nathan (Oscar Isaac) som bor i ett ultramodernt hus mitt i naturen ute i ingenstans och för ett ganska avslappnat och oortodoxt forskarleverne. Caleb flyttar in i huset under testperioden och finner sig snabbt i en alltmer obehaglig situation där huset ter sig alltmer som en bunker och han har svårt att veta om han kan lita på Nathan. Vem är han, vad är hans historia och vad har han för avsikter? Samtidigt upptas hans tankar av den inte alltför existentiellt lätthanterliga situationen kring Avas uppenbarelse, och hans känslor och sympatier förvirras i ett komplicerat drama. Ex Machina är ett utmärkt tillskott till sci-fi-genren som visar upp en träffsäker kombination av högteknologiska idéexperiment och jordnära mänsklighet, och mötet dessa två poler emellan. Handlingen känns som för oss både avlägsen och samtidigt inte alls särskilt avlägsen, och det är detta fascinationsmoment som gör filmen så träffande. Dessutom är det ofantligt befriande att slippa en klimax som går ut på antingen total undergång eller något slags räddningsaktion för hela mänskligheten. Ex Machina förblir småskalig och sofistikerad fram till eftertexterna. Den är oberäknelig och kittlande twistad, utan att twista sönder sig själv. En sansad och intelligent, om än fritt filosoferande, film med flera lager som öppnar upp för fundering och diskussion kring inte bara teknologi och mänsklig kontra artificiell existens utan också ämnen som makt och könsroller. Ständigt närvarande är den fatalistiskt illavarslande känslan av att något kommer skita sig men utan att man vet vad eller hur. Gleeson, Isaac och framförallt Vikander ger utomordentliga prestationer i vad som i stora delar kan beskrivas som ett intensivt, klaustrofobiskt kammarspel i mörka rum med tjocka stenväggar och glasrutor. Därtill håller allt från manus och regi till foto, musik och produktionsdesign mycket hög klass. AI-skapelsen Ava ser mycket bra ut (alltså inte bara för att det är Alicia Vikander, utan tekniskt och konceptuellt) och visar upp förföriskt mänskliga drag trots sitt robotskap. Tematiskt, filosofiskt och till viss del stilmässigt fördes mina tankar gång på gång till filmer som Blade Runner och THX 1138 (faktiskt också Almodóvars La piel que habito), utan att jag för den delen kände att jag sett konceptet förut. Ex Machina väcker kittlande tankar om vår värld och vår framtid, och den är definitivt en av 2000-talets bästa sci-fi-filmer.

PaddingtonPADDINGTON (Storbritannien/Frankrike)

Stor siffra 4

4 stjärnor DYLPC liten

I yngre dagar spenderade jag många timmar framför televisionsapparaten och underhölls av diverse VHS-band som stadigt blev mer och mer slitna. Ett sådant var Paddington, historien om den lilla björnen från mörkaste Peru med en marmeladsmörgås under hatten och världens intensivaste blick, som flyttat till London och försöker hantera det brittiska storstadslivet med begränsad framgång. En nyfilmatisering av denna underbara berättelse tog sig naturligtvis rakt in på min radar och det är med stor glädje som jag konstaterar att Paddington fått en fantastisk reinkarnation. Filmen följer Paddington från uppväxten i mörkaste Peru, där hans björnfamilj bevandrats i engelska och brittisk kultur under ett besök av en upptäcktsresande, till ankomsten till England och familjen Brown och jakten på ett nytt hem och ett nytt liv i ett samhälle som är främmande och annorlunda från det han lämnat bakom sig. Förutom klanderfri animation, vackra miljöer, härliga skådespelare och bra manus har filmen ett enormt hjärta och en värme som sprider sig genom hela kroppen. Det är å ena sidan en mysig och sockersöt historia med en dundercharmig björn som huvudperson, å andra sidan en allvarlig (potentiell) samhällskommentar och en för vår tid relevant skildring av hur det kan vara att komma som flykting in i ett nytt, främmande och ibland rakt främlingsfientligt land där ingen vill ta hand om en och där ens olikhet ständigt gör sig påmind. Symboliken är kanske övertydlig i och med att Paddington inte ens är en människa, men budskapet om att alla kan accepteras och ingå i en familj, i ett folk, i ett samhälle är skickligt inskrivet i filmen och kan förhoppningsvis ge både barn och föräldrar en bild av hur viktigt det är att vi tar hand om varandra, respekterar olikheter och förstår att vi inte kan behandla folk (eller björnar) efter vilket land de kommer från, vilken hud-/pälsfärg de har eller vilket språk de talar. Paddington är, politisk eller ej, en alldeles strålande film som så när som på en lite överdriven Nicole Kidman-skurk förtjänar toppbetyg. En oemotståndlig och superhärlig film. Lille Paddington är en hjälte.

Listen Up Philip 1LISTEN UP PHILIP* (USA)

Stor siffra 5

4 stjärnor DYLPC liten

En av årets snyggaste filmer är Alex Ross Perrys Woody Allen-doftande, 70-talsstiliga och jazzfyllda indiedramakomedi om en självgod författare i New York. Filmen är inspelad på Super 16mm-film och är sådär härligt retrogrynig och gulaktig och nostalgiskt varm (för yngre generationer kan här ett Instagramfilter användas som kontemporär jämförelseobjekt). Philip Lewis Friedman (Jason Schwartzman) ska precis släppa uppföljaren till sin hyllade debutroman och befinner sig i ett tillstånd av hybris och självupptagenhet (detta verkar i och för sig också vara hans normaltillstånd). Succén uteblir dock och hans ofta ganska dryga beteende slår sprickor i förhållandet med Ashley (Elisabeth Moss). Philip träffar i samma veva Ike Zimmerman (Jonathan Pryce), en författare som är en av få människor Philip faktiskt respekterar, som kan ge honom värdefulla råd för den fortsatta författarkarriären. Philip bestämmer sig för att lämna lägenheten i New York ett tag och installera sig i Ikes hus på landet, med målet att i isolationen finna frid och skrivmässig renässans. Detta beslut leder hur som haver snarare till ökad egocentrism och ett än mer kaotiskt socialt liv. Listen Up Philip är en underbart svart och cynisk dramakomedi som mycket oromantiskt men ändå charmigt reflekterar över livet mellan den vardagliga verkligheten och den mer entusiastiskt ambitiösa planen som bit för bit glider ifrån en. Det är också en film som både rör sig i konstens och litteraturens upphöjda sfär och förlöjligar densamma. Redan nämnde Woody Allen är en oundviklig referens. Manuset är vasst medan regi (Perry både skriver och regisserar) och skådespeleri möts i perfekt harmoni och spontanitet. Schwartzman är lika underbar som alltid och som klippt och skuren för rollen som intellektuell författarnarcissist medan också Moss gör en mycket bra och nyanserad roll. Ovanpå detta lever fotot sitt eget lilla liv, där kameran flyger runt lite som den vill på ett nästan dokumentärt sätt och inte räds närbilder eller sekvenser av konstigt fokus, och jazzmusiken ligger som ett varmt täcke över hela filmen. Det är ett fantastiskt snyggt porträtt av nutiden genom ett 70-talsfilter och sammantaget en på många sätt underbar film.

Lampedusa in Winter 3LAMPEDUSA IN WINTER (Österrike/Italien/Schweiz)

Stor siffra 6

4 stjärnor DYLPC liten

Dokumentärfilmens kraft och betydelse kan inte nog betonas, och det är verk som den 29-årige österrikaren Jakob Brossmanns Lampedusa in Winter som på något sätt skapar förståelse för världen vi lever i och därigenom driver den framåt (vill jag hoppas). Den omfattande flyktingkris som utspelar sig på alldeles för många håll och kanter i vår direkta eller indirekta närhet har skildrats i nyhetsmedia, fotografier, reportage och mycket annat, och ett både viktigt, nyanserat och vackert tillskott till denna dokumentation är denna centraleuropeiska samproduktion som handlar om den lilla medelhavsön Lampedusa, belägen mellan Sicilien och Nordafrikas kust. Detta läge, nära såväl Tunisien och Libyen som Malta, har gett ön en otacksam position mitt i resvägen som första anhalt för många människor som flyr krig och annat elände och behöver säkerhet och någonstans att ta vägen. Otacksamt i bemärkelsen att den ca 6000 personer stora befolkningen saknar resurser och stöd för att ta hand om alla människor i nöd, särskilt eftersom ekonomin redan på förhand är enormt ansträngd och det lilla fiskesamhällets enda Sicilienfärja riskerar haveri. Bilden av Lampedusa som ett rasistiskt näste, vilken vissa media målat upp, är emellertid felaktig. Filmen visar upp ett hjälpsamt och sympatiskt folk som varje dag samlar kraft för att göra någon annans liv bättre. En kvinna medlar mellan myndigheter och en grupp nordafrikanska flyktingar som sitter och fryser på ett torg, förser dem med vatten och filtar och till slut också tak över huvudet. En man klättrar runt på båtvrak för att samla ihop ägodelar från människor som fallit offer för havets grymhet. Det är ett sätt att försöka förstå vad som hänt och hedra de som omkommit. Migrationsströmmarna har kommit att prägla öfolkets vardag, och i förlängningen deras identitet. I dokumentärens framställning av den konfliktdrabbade ön står inte alls relationen mellan flyktingarna och öinvånarna i problematikens centrum – konflikten återfinns snarare mellan Lampedusa och de italienska myndigheterna, vilkas stöd varit bristfälligt. Inte bara som tidsdokument och iakttagelse av världen har Lampedusa in Winter stora kvalitéer. Rent filmiskt finns många fina vyer och upptagningar att njuta av. Tempot är lågt, musiken helt frånvarande och ur det på något sätt nästan obefintliga narrativet, den totalt inaktiva berättaren, uppstår en poetisk ton som fångar absurditeten i att ett i grunden paradisiskt medelhavssamhälle trots lugnet, trots naturen, trots den ursprungliga harmonin kan befinna sig i kris och inte veta säkert att morgondagen blir bättre.

Next Goal WinsNEXT GOAL WINS* (Storbritannien)

Stor siffra 7

4 stjärnor DYLPC liten

Listans andra dokumentär berättar den rörande historien om ett av världens sämsta fotbollslandslag, Amerikanska Samoas. 2001 spelades den historiska match som innebar världsrekord i brakförlust när Amerikanska Samoa förlorade mot Australien med 31-0. I mål stod Nicky Salapu, som sedan dess uttryckt en nästan hopplös önskan om att någon gång få vinna en match för sitt land. Next Goal Wins gör en djupdykning i den amerikanska samoanska fotbollskulturen och undersöker vad som egentligen driver detta till synes hopplösa projekt. Svaret är att den lilla ön med 55 000 invånare har en alldeles särskild kultur av broderskap och respekt och en hoppfull syn på livet. Landet är till exempel det första någonsin att ställa upp med en fa’afafine i laget, det vill säga en person som ser sig som både man och kvinna och därmed identifierar sig med ett tredje genus. Detta är ett viktigt led i att sudda ut den (ofta enkelspåriga och överdrivna) bilden av fotbollen som en plats för ett slags machokultur. Dokumentären porträtterar utöver fotbollen även kultur och religion och andra mer allmängiltiga aspekter av det samoanska livet. Inför kvalspelet till VM i Rio de Janeiro 2014 tog landslaget in den karismatiske holländske tränaren Thomas Rongen (som tränat flera olika amerikanska klubblag och ungdomslandslag) för att göra en ansats mot Amerikanska Samoas första seger någonsin och att avancera till nästa runda i kvalet. En krock av både kulturer och arbetsmetoder ser först ut att hota företaget, men allteftersom börjar spelarna och Rongen förstå varandra bättre och växa in i ett allt närmare och framgångsrikt team, och det är denna utveckling som dokumentären följer. Att det man på planen saknar i kvalité vägs upp av en stark vilja må vara en klassisk kliché, men det är faktiskt precis vad detta landslag visar. I november 2011 var triumfen ett faktum när man besegrade Tonga med 2-1, och man var bara ett slutminutsmål från att faktiskt gå vidare. Tillbaka var då Nicky Salapu, den gamle målvakten som en tid tidigare både lagt av och gett upp sin önskan om en seger, vilken innan Rongens ankomst allmänt betraktats som ett osannolikt mirakel. Det finns många starka ögonblick i Next Goal Wins att beröras av, och det är definitivt en av de bästa idrottsdokumentärerna jag sett. Även bland dokumentärer i allmänhet rankar jag den högt.

WildWILD* (USA)

Stor siffra 8

4 stjärnor DYLPC liten

Jag såg en (1) film på bio under 2015 (exklusive festivalvisningar), vilket visserligen förmodligen säger mest om min egen ekonomi och mina prioriteringar men kanske också något om de svenska biljettpriserna och det rådande utbudsklimatet. Nåväl, den frågan kan diskuteras annorstädes. Wild var alltså filmen i fråga, och med det är jag nöjd. Jean-Marc Vallée skulle följa upp succén Dallas Buyers Club med en klart Into the Wild-lik och verklighetsbaserad historia om en kvinna (Reese Witherspoon) som gav sig ut på en lång jäkla ensamvandring (typ 1100 miles) längs the Pacific Crest Trail, som går parallellt med stillahavskusten en bit in i landet i de västra delarna av USA, för att uppnå något slags frigörande upplevelse och därigenom finna kraft att därefter gå vidare i livet. Det är en påfrestande utmaning som vi får följa, från den första dagen till den sista, medan episoder från Cheryls (Witherspoon) förflutna bit för bit kartlägger hennes livspussel i ett slags korsberättande narrativ. Ju längre som går, ju mer vi får veta om vad som tidigare hänt och ju närmare vi kommer Cheryl, desto starkare växer sig filmen. Fram växer också en stark biroll från den alltid så fantastiska Laura Dern, och Witherspoon gör sin karriärs hittills vassaste prestation. Filmens största styrka är den närgångna karaktärsstudien och min, åskådarens, starka förankring i densamma, tillsammans med det smarta berättandet och blandningen av nutid och dåtid. Det är en vacker film med ömsom frihet och harmoni, ömsom ångest och tragedi, och liksom i Simon & Garfunkels återkommande ledmotiv El condor pasa väcks samtidiga känslor av dödsångest och livsglädje. Jag steg ut från biografen, tog ett varv runt Uppsalas gator i vintermörkret (som om det skulle dämpa ångesten) och visste inte riktigt om jag ville hoppa i ån och dö eller skutta iväg och leva life. En från filmen utmärkt emotionell stöt, med andra ord.

Wir sind jung Wir sind stark 2WIR SIND JUNG. WIR SIND STARK.* (Tyskland)

Stor siffra 9

4 stjärnor DYLPC liten

(En: We Are Young, We Are Strong.) I Rostock utspelade sig i augusti 1992 fasansfulla scener när ett främlingsfientligt protesttåg övergick i våldsamma kravaller som eskalerade till något långt bortom kontroll. Under en mörk sommarnatt belägrade flera hundra högerextremister, till applåder från en 3000 människor stor åskådarskara, ett lägenhetshus i vilket över hundra asylsökande invandrare (många från Vietnam) bodde. Upploppen inleddes av några kastade stenar, vilka så småningom byttes ut mot molotovcocktails och bensinbomber, och efter tre dygn av våldsamheter hade över 200 poliser skadats och nästan dubbelt så många arresteringar skett. Byggnaden hade vandaliserats och stod i full brand, och att ingen dog är ett mirakel. Händelserna var delvis ett resultat av missförstånd, obeslutsamhet och högst bristfälligt agerande från myndigheter och polis, men framförallt en effekt av de politiska spänningar som uppstått i det sedan två år tillbaka enade Tyskland. De östliga delarna plågades fortsatt av arbetslöshet och svåra socioekonomiska förhållanden, samtidigt som flyktingar, bland andra romer och vietnameser, flydde in i landet. Främlingsfientligheten växte sig starkare och nynazistiska rörelser fick fotfäste i ett alltmer politiskt instabilt samhälle. Wir sind jung. Wir sind stark. följer utvecklingen ur tre olika perspektiv: en grupp ungdomar som (mer eller mindre genomtänkt eller övertygat) sugs in i det nynazistiska uppvaknandet, en politiker (far till en av ungdomarna) som försöker förhindra våldsamheterna och en vietnamesisk kvinna som bor med sin familj i det terroriserade huset. Detta är en skakande och mörk film med många olika kvalitéer. Först och främst, för att börja med det filmtekniska, ser den otroligt bra ut. Första halvan utspelar sig i svartvitt och andra halvan i färg (övergången precis i ett kritiskt ögonblick för våldets upptrappning), och allt har fångats med ett magiskt foto. Ett av de främsta partierna är en lång, panorerande tagning över ett gräsfält när ungdomarna ansluter till den redan enorma folksamlingen, en tagning som påminner lite om True Detective:s omtalade motsvarighet. I övrigt påminner filmen om såväl This Is England som La haine, som har liknande infallsvinklar på ungdomsgäng och deras plats i samhället. Bra skådespelarinsatser rakt igenom och en ständig nerv kring vart detta ska ta vägen gör filmen till såväl engagerande drama som pulshöjande thriller. Soundtracket är tungt, ofta elektroniskt präglat, och skänker än mer estetiska kvalitéer till den audiovisuella paketeringen. Det höga filmtekniska värdet kompletteras av ett kanske ännu högre historiskt och samhälleligt värde. Trots att dessa förfärligheter utspelade sig för över 20 år sedan är filmen dystert nog fortfarande högaktuell, sett till vad som händer i den europeiska och för all del den svenska politiken. Gränser stängs, SD växer och främlingsfientligheten börjar ånyo bli obehagligt rumsren. Mycket tyder på att vi står på tröskeln till en ny tid av rasism, våld och hat. Det är här som filmen som uttrycksform kan göra en insats. Regissören, afghansk-tyske Burhan Qurbani, blott 34 år gammal men redan med stor säkerhet i sin regi, besökte Göteborgs filmfestival i vintras och talade om sitt engagemang för att flyktingar och minoriteters historier berättas och hörs. Händelserna i Rostock 1992 var tydligen så illa dokumenterade och uppmärksammade att han ägnade ett helt år bara åt att forska kring vad som egentligen hände, genom att intervjua inblandade personer och noggrant granska tillgängliga fakta. Resultatet blev en grymt stark och viktig film som kan påminna om historiens mörka sidor och kanske få en eller annan person att inse att vi inte vill tillbaka dit.

Ekstra Bladet Uden for citat 3EKSTRA BLADET: UDEN FOR CITAT* (Danmark)

Stor siffra 10

4 stjärnor DYLPC liten

(En: The Newsroom: Off the Record.) Med på listan finns något så sexigt som en dokumentär om den danska tidningen Ekstra Bladet (extremt jobbig särskrivning), vilken tar oss rakt in i redaktionens arbete under ledning av chefredaktör Poul Madsen. Filmens största värde är att den verkligen är ”off the record”. Utan censur eller stängda dörrar iakttar kameran känsliga situationer som uppstår, vilka kan handla om allt från etiska dilemman och PR-strategier till tekniska detaljer som rubriksättningar och löpsedelslayout. Filmens klimax centreras kring ett gisslandrama involverande två danska sjömän i Somalia, vilket utgör en intrikat situation som tidningen kan utnyttja för att sälja nummer men som samtidigt måste balanseras på ett sätt som gör att man inte förhindrar en lösning av dramat och placerar sjömännen i ytterligare fara. Med hjälp av fallande försäljningssiffror angrips problemet med tidningsdöden och den oundvikliga digitala nyhetsrevolutionen på ett mycket intressant sätt. Madsen med flera talar öppet och spekulerar fritt kring hur tidningen ska överleva och vad som måste göras för att man ska förbli relevanta och dessutom leva upp till tanken om att vara ledande och erbjuda något unikt till marknaden. Med styrkor i klippning och paketering levererar Ekstra Bladet: Uden for citat en oväntat stor spänning och dramaturgiskt driv, och dess aktualitet för medievärlden ska inte underskattas. Kanske är detta om tio år ett gyllene dokument om pappersjournalistikens fall. Gillar man Page One: Inside the New York Times lär man defenitivt gilla den danska motsvarigheten, och jag håller nog den senare som snäppet vassare.

Me and Earl and the Dying GirlME AND EARL AND THE DYING GIRL (USA)

Stor siffra 11

4 stjärnor DYLPC liten

En självförtroendebefriad och nedstämd pessimist i övre tonåren som hatar sig själv (låter ju som jag) träffar en cancersjuk tjej och utvecklar sakta men (inte alls särskilt) säkert en allt starkare och betydelsefull relation med henne. Det är premissen för denna oerhört välskrivna och kreativitetssprudlande film om allt från tonårstidens vardagstristess och meningslöshet till dödsångest och riktigt fin och fullkomligt livsviktig vänskap. Me and Earl and the Dying Girl nyttjar likt exempelvis Little Miss Sunshine eller en Wes Anderson-film de mörka sidorna av komedi och de ljusa sidorna av drama för att skapa en liten känslokarusell av finaste sort. Manuset är rappt och finurligt och samtidigt djupt förankrat i mänskliga dilemman och existentiella frågetecken. Frågan som mellan raderna (mer eller mindre) behandlas är huruvida det finns något bakom krönet eller om man lika gärna bara kan ge upp (det är i alla fall vad jag personligen läser in som konstant kvasideprimerad livspessimist). Det är trots allt en hoppfull film, men en omtumlande sådan med stor smärta och sorg på vägen. Utöver att fungera väl som drama är filmen dessutom en guldgruva för cineaster och i många fall en enda stor hyllning till filmkonsten och dess pionjärer. Greg (huvudpersonen) och hans polare Earl har som hobby att återskapa diverse filmklassiker med någon form av parodisk twist, och det är fantastiskt roligt och idérikt. Vi snackar alltså inte Star Wars och The Dark Knight utan mer Herzog och Fellini, och alldeles oemotståndliga små hyllningar till filmer som Breathless (Breathe Less), Death in Venice (Death in Tennis), The Seventh Seal (The Seven Seals), The 400 Blows (The 400 Bros) och Midnight Cowboy (2:48 PM Cowboy). Så älskvärt. För att återgå till kritiken av själva filmen är huvudrollsinnehavarna Thomas Mann, Olivia Cooke och RJ Cyler värda beröm och den ganska gröne Alfonso Gómez-Rejóns regi är skönt osentimental och mestadels klichébefriad. Jag såg visserligen Me and Earl and the Dying Girl på ett flygplan någonstans över Atlanten (det sägs att man är mer emotionellt sårbar på hög höjd och i flygplanskabiner), men eftersom jag är ett känslomässigt vrak även på markhöjd kan jag nog stå för mina ord.

Whiplash-5547.cr2WHIPLASH* (USA)

Stor siffra 12

4 stjärnor DYLPC liten

Från staterna kommer ofta de mest intressanta titlarna från indiescenen, där de mindre resurserna i många fall kompenseras för i och med att filmerna tillåts vara mer personliga, vågade eller okonventionella i någon aspekt. Undantag existerar givetvis, men trenden är ändå att lågbudgetprojekten ofta överträffar blockbusterfilmernas kvalité i en budgetmässigt alltmer polariserad värld. Damien Chazelles Whiplash är en lysande uppvisning i det intensiva kammarskådespelets kraft, där en tät och laddad, nästan klaustrofobiskt koncentrerad, handling förs framåt med hjälp av finkänsligt manus och ruskigt slipade skådespelarprestationer. Miles Teller är svinbra som kämpande och emellanåt psykiskt attackerad trummis och den ständige birollsmästaren J.K. Simmons gör en sjukt laddad, explosiv, oförutsägbar och rent av läskig rollprestation som dirigent/orkesterledare. Att lyckas göra intensiv och pressande psykologisk dramathriller av några jazzrepetitioner är en imponerande bedrift, och storyn och utförandet i Whiplash är definitivt något utöver det vanliga, långt ifrån någon färdig Hollywood-mall och utan att man någon gång har fullständig koll på vad det egentligen är för film man ser.

I Won't Come Back 3I WON’T COME BACK* (Ryssland/Finland/Estland/ Kazakstan/Vitryssland)

Stor siffra 13

4 stjärnor DYLPC liten

(Originaltitel: Ya ne vernus.) Denna transnationella berättelse handlar om två ryska ungdomar som genomgår en lång och tuff resa i både geografisk och biografisk bemärkelse. Anya, en ung kvinna som är vuxen men som ser ut som en tonåring (varför jag heller inte riktigt vet hur gammal hon de facto är), studerar till lärare men blir felaktigt efterlyst för ett brott hon inte begått, varpå hon flyr och flyttar in på ett barnhem under falsk identitet. Där träffar hon 13-åriga, föräldralösa Kristina, som med en hårdhudad yta som resultat av en tuff uppväxt stöter bort alla i sin närhet. Det dröjer länge innan de två börjar gilla varandra överhuvudtaget, men efter att Kristina berättat att hon har en farmor i Kazakstan inser de att de egentligen inte har så mycket att förlora på att bara dra iväg och söka lyckan någon annanstans. En lång resa genom det karga Ryssland tar sin början, längs motorvägar med mysko lastbilschaufförer och järnvägar med dånande tåg. Utan pengar och med en stundtals uppgiven inställning till livet utvecklar Anya och Kristina en klassiskt trögstartad vänskap som till slut ska komma att innebära förkrossande emotionella effekter. Skådespelarna Polina Pushkaruk och Vika Lobachova är inget annat än hjärtegripande duktiga i sina emotionella nyanser och I Won’t Come Back är en vacker film som trots all grå betong, skoningslös kyla och deprimerande livsmörker lyckas framföra ett optimistiskt budskap. Jag antar att dess starkaste kraft är att den träffar den där glipan mellan hopplösheten och hoppfullheten, det där smärtsamma gränsområdet i vilket man ibland tvingas möta sina tvivel.

APphoto_Film Review Men Women ChildrenMEN, WOMEN & CHILDREN* (USA)

Stor siffra 14

4 stjärnor DYLPC liten

Jason Reitman, som gjort filmer som Juno och Up in the Air, fortsätter att betrakta relationer, familjer, ensamhet och svåra sociala situationer, och det genomgående temat som används för detta är i Men, Women & Children modern kommunikation, internet, mobiltelefoner och sociala medier. Filmen är ett ensembledrama med många olika karaktärer och delhistorier, men alla har gemensamt att de bor i ett typiskt amerikanskt förortsvillaområde och går på eller har barn som går på samma high school. Här finns till exempel en kille som tröttnat på den amerikanska fotbollen och nu bara spelar datorspel istället och ses som en svikare av laget, en blyg tjej med en överbeskyddande mamma som kollar igenom hennes mobiltelefon och dator varenda dag (Jennifer Garners karaktär är omöjlig att inte avsky här), en annan ung tjej med ätstörningar och (av normsamhället framtvingade) ohälsosamma kropps-, kost- och viktideal, en cheerleadertjej som vill bli känd och tar vågade bilder på sig själv, ett sexuellt frustrerat föräldrapar vars äktenskap tappat all inspiration och nu dras med såväl porrmissbruk som otrohetsepisoder, och en hel bunt till med vilsna själar i denna moderna värld av alienation och ensamhet trots att alla är ständigt uppkopplade. Ja, den digitala vardagen målas som ni hör upp som lite av en dystopi. Många menar att filmen framför något slags moralpanik och en överdriven bild av den teknosociala verkligheten, och att Reitman har en 400-årings hållning gentemot densamma. Jag förstår faktiskt inte den kritiken, för jag tycker att Men, Women & Children gör ett ärligt försök att tackla den tillvaro som de flesta av oss idag faktiskt befinner oss i (och då syftar jag kanske inte på att vi lägger upp nakenbilder på oss själva utan snarare den vardagliga sociala interaktion som sker genom olika skärmar och apparater) på ett sätt som jag inte sett på film förut. Den är till exempel närmare vår verklighet än Spike Jonze Her, som nämnts i dessa sammanhang. Jag förstår överhuvudtaget inte varför filmen floppat både ekonomiskt och kritikmässigt, för det är en riktigt bra film. Regi, skådespeleri, manus, stämning, musik, foto, budskap och hela galoppen är på plats. Till och med herr Hjärndöd själv, Adam Sandler, är bra i den. Vad som drabbade mig mest med Men, Women & Children är den filosofiska tanken om att vår existens på jorden egentligen saknar mening – vi dör och allt går vidare som om ingenting hänt – men ändå finns det små, små saker i ens närhet som gör att man trots allt hänger i och finner något slags värde ändå i detta liv, meningslösheten till trots. Jag vet inte hur jag ska få det där att inte låta tramsigt och överdrivet men det är ett jävla jobb ibland att hålla undan de där tankarna, och när Emma Thompsons berättarröst talar om människans litenhet samtidigt som en satellitbild visar jorden från så långt håll att den ser ut som en liten prick i rymden är det svårt att inte känna orden träffa som en liten klump i magen som påminner om att det finns all anledning till existentiellt tvivel och samtidigt all anledning att slå undan detsamma och fortsätta leva. (Jag konstaterar att jag genom hela den här listan framstår som något slags hobbypsykfall.)

AnnaANNA (Frankrike/Colombia)

Stor siffra 15

4 stjärnor DYLPC liten

En fransk paradgren är konsten att skriva, regissera och spela finkänsliga familjedramer, ofta i en kombination av svart diskbänksrealism och hjärtlig vardagsromantik. Colombianskfödde Jacques Toulemondes långfilmsdebut är ett gott exempel på detta. Filmens titelkaraktär Anna är en colombiansk-fransk kvinna i 30-årsåldern som bor i Paris med sin 10-årige son Nathan. Hon delar vårdnaden med sin frånskilde man och ingår samtidigt förhållande med en fransk krögare vid namn Bruno. Snart framgår att relationen med ex-mannen Philippe är klart ansträngd. Han litar inte på Anna, refererar till hennes instabila psyke (hon har uppenbarligen någon form av historia) och vill ta över hela vårdnaden av Nathan, varpå Anna inser sina svaga odds och agerar halvt i panik: hon köper enkelbiljetter till Colombia och sticker iväg med Nathan och Bruno, utan att meddela Philippe om planerna. Anna vet själv om att hon hanterar situationen felaktigt, men försöker i förnekelse bygga upp ett nytt liv i Sydamerika med en ny familjekonstellation. I kläm hamnar förstås Nathan, som visserligen uppskattar Annas entusiasm och excessiva leksaksinköp men som blir mer och mer otålig och orolig över att han hela tiden får höra att han ska få ringa sin pappa ”lite senare”. Bruno försöker, till viss del förblindad av förälskelse, underlätta för Annas idéer, men blir alltmer frustrerad när situationens problematik bara fortsätter att trappas upp. Anna är en välspelad och spännande film, vars utgång hela tiden känns oklar och intressant. Teman som föräldraskap, social press, utanförskap och depression behandlas genom fräscha perspektiv och med en naturlig och trovärdig realism. Toulemonde visar upp en övertygande stilsäkerhet och presenterar ett gediget och genomarbetat drama nästan helt utan debutfilmsskavanker.

Bubblare

Beasts of No Nation, Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance)*, Bridgend, Il capitale umano*, The End of the Tour, Filip & Fredrik presenterar Trevligt folk, Inherent Vice*, Jauja*, The Kids from the Marx and Engels Street*, Leviatan*, De nærmeste, Nøgle hus spejl, Phoenix*, Respire*, La Sapienza*, Slow West, Victoria, Winter on Fire: Ukraine’s Fight for Freedom, Youth

Inte ens nära

7 Days in Hell, Adieu au langage*, American Sniper*, Butter on the Latch*, Danny Collins, Into the Woods*, Mad Max: Fury Road, The Man Who Saved the World*, Son of a Gun*, Testament of Youth*

Utöver de 15 utvalda titlarna på listan och de 19 nästan utvalda titlarna ovan bjöd 2015 även på en gedigen uppsättning höjdpunkter från de diverse televisionsformaten. Steven Soderberghs sjukhusdrama The Knick är bland det bästa jag sett i hela mitt liv – mästerlig på alla plan – och brottsdokumentärerna Making a Murderer och framförallt The Jinx: The Life and Deaths of Robert Durst skänkte många stunder av spänning, fascination och frustration. Andra säsongen av True Detective floppade hårt (dock ej värdelös) medan House of Cards tredje säsong snarare lyfte sig och närmade sig första säsongens nivå. Dessutom fick vi ett känslosamt avsked (?) till allas vårt älskade This Is England-gäng i den förmodligen avslutande ’90.

Vad 2016 har att erbjuda återstår att se, men så mycket tid/ork/lust att skriva här lär vi inte ha i år heller. Nåväl. Seize the day, boys. Make your lives extraordinary.

Fotnot

Årtalsfrågan är alltid en huvudvärk i dessa sammanhang. Produktionsår? Premiärår? Internationellt sådant eller svenskt? Hur gör vi med direkt-till-DVD-filmer? Vilka filmer som bör räknas till 2015 och vilka som bör räknas till 2014 är en intrikat definitionsfråga, och som ni ser är våra listor inte helt konsekventa. Vi resonerar som så att vi i första hand går efter produktionsår, men att även filmer från tidigare år (2014 i huvudsak) som inte gått att se förrän 2015 kan inkluderas. Sådana filmer markeras med en asterisk (*). Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2015 eller som bara visats på festivaler under 2014. Detta inkonsekventa förhållningssätt stör mig något oerhört, men utan denna kompromiss hade jag tvingats stryka flera fantastiska filmer från listan. Och det hade ju varit tråkigt.

SFF15: This Is England ’90

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2015

This Is England '90 4

4 stjärnor DYLPC

En av 2000-talets mest ambitiösa och minnesvärda filmserier är Shane Meadows uppväxtshistoria om en grupp ungdomar i 1980-talets Storbritannien, som likt milstolpar som François Truffauts berättelser om Antoine Doinel och Richard Linklaters Before-trilogi följer en grupp människor över en längre tid och genom flera nedslag i olika åldrar och tidpunkter. Meadows historia börjar 1983 i filmen This Is England (2006), fortsätter tre respektive fem år senare i This Is England ’86 och ’88 (2010 respektive 2011) och får nu alltså (förmodligen) sin avslutning i och med This Is England ’90 som utspelar sig sju år efter den första filmen.

This Is England '90Karaktärerna är desamma och de karga förortsmiljöerna med, när historien om England återupptas i början av 1990. ’90 är uppdelad i fyra trekvartslånga avsnitt varav alla representerar varsin av de fyra årstiderna, och i stora drag kan sägas att våren och sommaren är positivt hoppfulla medan mörkret sänker sig över hösten och följer med in i vintern. Ungefär som i det verkliga livet med andra ord.

Shaun, den lille pojken, har blivit 19 år gammal och funderar på college och framtiden och försöker fortfarande komma över Smell. Han hänger mycket med Harvey och Gadget, som mest sitter i soffan i lägenheten och snackar skit och röker på till Madchestermusik. Woody är heltidsfarsa i helskägg och mjukisbyxor medan Lol jobbar som kökschef i en skolmatsal. Milky, Kelly, Trev och de andra hänger också kvar i knutarna och umgås gärna över några öl. Livet rullar vidare alltså, och när 90-talet anländer gör det så med droger, rave och Margaret Thatchers avgång. Mycket av tillvaron går fortfarande ut på att försöka hitta på saker att göra, testa nya piller eller saker att röka och leta efter veckans stora party.

This Is England '90 11Men även den spontana dagdrivarsolen har sina fläckar och våra vänners förflutna är långt ifrån oproblematiskt. Bekymmer växer fram bland annat när ett inledningsvis legendariskt rave försvinner utom kontroll, när Combo kommer ut ur fängelset och när det faktum att droger kan vara kul men minst lika farligt återigen blir uppenbart. Våren blir sommar och hösten blir vinter, och svärtan tar över alltmer av det gemensamma medvetandet.

Det är möjligt att något för stora delar av speltiden emellanåt ägnas åt lättsam komik, men på det stora hela väger Meadows, återigen, finkänsligt upp humor och glädje med mörker och elände, och det är en av de största styrkorna hos dessa filmer: man skrattar och ler med dessa karaktärer lika mycket som man lider med dem när allt är skit. Filmens längsta scen, en utdragen diskussion vid ett middagsbord, är ett högintensivt kammarspel av totalt gravallvar som är så långt ifrån humor man kan komma.

This Is England '90 7Succén This Is England bygger givetvis på genomgående gedigna beståndsdelar i filmskaparhantverket. Grundläggande faktorer som manus, regi och skådespeleri är av absolut världsklass. Skådespelarna Thomas Turgoose (Shaun) och Andrew Shim (Milky), som presenterade filmen på filmfestivalen, talade om hur de växt tillsammans med sina karaktärer under alla dessa år och hur det gjort dem nästan oseparerbara från dem. Händer något med Milky händer också något med Andrew, resonerade de, och det skiner verkligen igenom till andra sidan duken. Andra skådespelarprestationer som står ut är Chanel Cresswell (Kelly), Stephen Graham (Combo), Joseph Gilgun (Woody), Andrew Ellis (Gadget), Michael Socha (Harvey) och framförallt Vicky McClure (Lol) som sett över hela serien presterat en av de bästa skådespelarinsatserna någonsin.

Stilmässigt transporteras vi på nytt in i en svunnen tid, där kläder, frisyrer, smink och musik och livsstil är ett enda stort spektakel (men ett trovärdigt och inte alls förlöjligande sådant). Ludovico Einaudi är tillbaka med bitterljuva pianostycken och stråkar, fotot är en njutning i sig och de flera slow-motion-sekvenserna likaså. På musiksidan inkluderas bland annat The Stone Roses, Depeche Mode, Happy Mondays och Fine Young Cannibals för att ta oss in i rusets eufori mot den gråa vardagsrealismens tegelhårda bakgrund.

This Is England '90 1This Is England ’90 ligger på en klart jämn nivå med de tidigare delarna i serien. This Is England och uppföljaren ’86 är båda fantastiska, men i mina ögon är ’88 det verkliga mästerverket i Meadows Englandsrepertoar. Jag blev helt omkullkastad, mitt hjärta slets i bitar och ögonen rann i princip konstant under tre timmar. Det var en fullkomlig emotionell katarsis och en av de starkaste filmupplevelserna jag haft. Det var otroligt. Kärleken till dessa karaktärer har vuxit sig enorm och jag var inte helt fri från oro över att ’90 inte skulle leva upp till förväntningarna. All eventuell oro visade sig dock vara onödig: This Is England ’90 är en mycket säker och fullt värdig avslutning (?) på en totalt sett mästerlig filmkonstnärlig skapelse. Fan vad jag kommer sakna det här gänget.

SFF15: Sex kortrecensioner

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2015

Det blev inte mycket uträttat på festivalen i år för min del, på grund av studier och annat beklämmande livsinnehåll. Sju filmer har jag emellertid sett, varav sex kortfattat recenseras nedan (This Is England ’90 är den sjunde). Trots den begränsade skörden återfinns här Litauen, Italien, Medelhavet, Nordafrika, Sverige, Rumänien, Frankrike, Colombia, Syrien, Kanada och Chile och den spridningen är en av många fina saker med filmfestivaler.

Sangailes vasaraSANGAILES VASARA (Litauen/Frankrike/Nederländerna)
2 stjärnor DYLPC liten

(En: The Summer of Sangaile.) Detta litauiska drama inleds med bilder från ett flygfält, där 17-åriga Sangaile står och blickar upp mot de vilt snurrande propellerplanen. Hon har en önskan om att sätta sig i ett av flygplanen, lyfta från marken och leva ut sina inre demoner, men har samtidigt svårt för höjder och hela flygspektaklets karusellkoefficient. I övrigt är hon en tonåring som alla andra, om än en person som verkar ganska stängd gentemot sin omgivning, introvert eller bara blyg, och svår att komma särskilt nära. Detta intryck består under hela filmen, och för mig personligen gör det att min relation till Sangaile aldrig blir särskilt stark. Dessutom känns flygmetaforen inte särskilt originell. Merparten av filmen handlar om det förhållande som växer fram mellan Sangaile och den mer avspända Auste som jobbar på ett café nära flygfältet, och det är tydligt från första mötet att det ligger en överhängande sexuell spänning i luften. Detta förstärks på klassiskt filmiskt vis av blickar, färger och kamerapositioner och växlar mellan att vara spännande och att vara mest förutsebart. Dialogen är mycket knapp och filmen drivs framåt av karaktärernas kroppsspråk, vilket ger både positiv och negativ effekt. Filmen är relativt snygg, välpolerad och gör vissa intressanta konstnärliga ansatser, men når liksom aldrig riktigt någon särskilt givande utveckling berättelsemässigt. Det blir tyvärr alltför ytligt och tunt, och Austes roll som den frigörande kraften som ska få Sangaile att hitta sig själv är inte särskilt nyskapande. Även om klichéer är ett starkt ord finns en ständig känsla av att detta gjorts förut.

A055_C015_02252TLAMPEDUSA IN WINTER (Österrike/Italien/Schweiz)
4 stjärnor DYLPC liten

Dokumentärfilmens kraft och betydelse kan inte nog betonas, och det är verk som den 29-årige österrikaren Jakob Brossmanns Lampedusa in Winter som på något sätt skapar förståelse för världen vi lever i och därigenom driver den framåt (vill jag hoppas). Den omfattande flyktingkris som utspelar sig på alldeles för många håll och kanter i vår direkta eller indirekta närhet har skildrats i nyhetsmedia, fotografier, reportage och mycket annat, och ett både viktigt, nyanserat och vackert tillskott till denna dokumentation är denna centraleuropeiska samproduktion som handlar om den lilla medelhavsön Lampedusa, belägen mellan Sicilien och Nordafrikas kust. Detta läge, nära såväl Tunisien och Libyen som Malta, har gett ön en otacksam position mitt i resvägen som första anhalt för många människor som flyr krig och annat elände och behöver säkerhet och någonstans att ta vägen. Otacksamt i bemärkelsen att den ca 6000 personer stora befolkningen saknar resurser och stöd för att ta hand om alla människor i nöd, särskilt eftersom ekonomin redan på förhand är enormt ansträngd och det lilla fiskesamhällets enda Sicilienfärja riskerar haveri. Bilden av Lampedusa som ett rasistiskt näste, vilken vissa media målat upp, är emellertid felaktig. Filmen visar upp ett hjälpsamt och sympatiskt folk som varje dag samlar kraft för att göra någon annans liv bättre. En kvinna medlar mellan myndigheter och en grupp nordafrikanska flyktingar som sitter och fryser på ett torg, förser dem med vatten och filtar och till slut också tak över huvudet. En man klättrar runt på båtvrak för att samla ihop ägodelar från människor som fallit offer för havets grymhet. Det är ett sätt att försöka förstå vad som hänt och hedra de som omkommit. Migrationsströmmarna har kommit att prägla öfolkets vardag, och i förlängningen deras identitet. I dokumentärens framställning av den konfliktdrabbade ön står inte alls relationen mellan flyktingarna och öinvånarna i problematikens centrum – konflikten återfinns snarare mellan Lampedusa och de italienska myndigheterna, vilkas stöd varit bristfälligt. Inte bara som tidsdokument och iakttagelse av världen har Lampedusa in Winter stora kvalitéer. Rent filmiskt finns många fina vyer och upptagningar att njuta av. Tempot är lågt, musiken helt frånvarande och ur det på något sätt nästan obefintliga narrativet, den totalt inaktiva berättaren, uppstår en poetisk ton som fångar absurditeten i att ett i grunden paradisiskt medelhavssamhälle trots lugnet, trots naturen, trots den ursprungliga harmonin kan befinna sig i kris och inte veta säkert att morgondagen blir bättre.

”Vi vill att ni ska minnas Lampedusa som ön som räddade er, inte som ön som orsakade er smärta.”

– Giusi Nicolini, Lampedusas borgmästare

I jakt på ett bättre livI JAKT PÅ ETT BÄTTRE LIV (Sverige/Rumänien)
3 stjärnor DYLPC liten

På ett angränsande tema skildras i denna dokumentär Sverige ur tre rumänska kvinnors perspektiv. Denisa, 23, Sara, 24, och Liliana, 49, lämnade Rumänien för att söka lyckan i ett iskallt IKEA-land där de pantar burkar och tigger pengar från förbipasserande på gatan, vid tunnelbanestationer och utanför ICA-butiker i stockholmska förorter. Det är en besvärlig, nedbrytande och ovärdig tillvaro, och Sverige är sannerligen iskallt inte bara klimatmässigt. De bor i temporära tält ute i skogen, hämtar kvistar för att tända en eld och hoppas ha nog med mynt för att kunna äta något. Varje dag, varje kväll. Allt detta känner vi kanske redan till, men hur mycket vet vi egentligen om dessa enskilda individer? Vilka är de, vilken är deras historia och vad har drivit dem till detta livsöde? Det är dessa frågor som Caroline Kernen och Tova Kurkiala Medbos dokumentärfilm ämnar besvara, och resultatet i form av tre ingående personporträtt är lyckat. Filmen ger en inblick i kvinnornas bakgrunder, deras familj, äktenskap, studiesituation, planer och funderingar om framtiden, och utöver dokumentationen av livet i Sverige har man även rest till Rumänien för att kontrastera de båda länderna och hur livet i respektive land kan se ut. Vad gäller filmen som film kan jag sakna en vassare estetik – den hade gärna fått kännas lite mindre som ett långt nyhetsinslag – och att vissa stilmässiga detaljer hade kunnat vara mer genomarbetade, därav inget toppbetyg. Men filmens kärna står stark och även här kan vi tala om ett relevant och högaktuellt dokument av Sverige, och Europa, 2015. Tänk om alla svenskar som tycker det är så himla jobbigt att passera några tiggare på vägen hem kunde se utanför sig själva en stund och sätta sig ner och faktiskt försöka förstå vad folk går igenom där ute på gatorna.

AnnaANNA (Frankrike/Colombia)
4 stjärnor DYLPC liten

En fransk paradgren är konsten att skriva, regissera och spela finkänsliga familjedramer, ofta i en kombination av svart diskbänksrealism och hjärtlig vardagsromantik. Colombianskfödde
Jacques Toulemondes långfilmsdebut är ett gott exempel på detta. Filmens titelkaraktär Anna är en colombiansk-fransk kvinna i 30-årsåldern som bor i Paris med sin 10-årige son Nathan. Hon delar vårdnaden med sin frånskilde man och ingår samtidigt förhållande med en fransk krögare vid namn Bruno. Snart framgår att relationen med ex-mannen Philippe är klart ansträngd. Han litar inte på Anna, refererar till hennes instabila psyke (hon har uppenbarligen någon form av historia) och vill ta över hela vårdnaden av Nathan, varpå Anna inser sina dåliga odds och agerar halvt i panik: hon köper enkelbiljetter till Colombia och sticker iväg med Nathan och Bruno, utan att meddela Philippe om planerna. Anna vet själv om att hon hanterar situationen felaktigt, men försöker i förnekelse bygga upp ett nytt liv i Sydamerika med en ny familjekonstellation. I kläm hamnar förstås Nathan, som visserligen uppskattar Annas entusiasm och excessiva leksaksinköp men som blir mer och mer otålig och orolig över att han hela tiden får höra att han ska få ringa sin pappa ”lite senare”. Bruno försöker, till viss del förblindad av förälskelse, underlätta för Annas idéer, men blir alltmer frustrerad när situationens problematik bara fortsätter att trappas upp. Anna är en välspelad och spännande film, vars utgång hela tiden känns oklar och intressant. Teman som föräldraskap, social press, utanförskap och depression behandlas genom fräscha perspektiv och med en naturlig och trovärdig realism. Toulemonde visar upp en övertygande stilsäkerhet och presenterar ett gediget och genomarbetat drama nästan helt utan debutfilmsskavanker.

A Gay Girl in Damascus The Amina ProfileA GAY GIRL IN DAMASCUS: THE AMINA PROFILE (Kanada)
3 stjärnor DYLPC liten

I samband med att den arabiska våren blommade upp startades bloggen A Gay Girl in Damascus, vilken snabbt växte och länkades alltmer frekvent under 2011 och framåt. Författaren uppgav sig för att vara Amina Arraf, en homosexuell ung kvinna i Syriens huvudstad Damaskus, vilket där är långt ifrån oproblematiskt att öppet vara och direkt olagligt och farligt. Aminas popularitet ökade och hon växte fram till att bli mer och mer av en frihetskämpe och en symbol för mänskliga rättigheter i kampen mot den diktatoriska regimen. En av Aminas första kontakter, innan hon startade bloggen, var en kanadensisk kvinna, med vem hon inledde ett distansförhållande med genom chatt- och mejlkonversationer. Det är genom henne, Sandra från Montreal, historien berättas i denna dokumentär. När Amina ryktades ha bortförts började man på flera håll undersöka var hon kunde vara, och för att svara på det behövde man ta reda på vem hon egentligen var. Det var då bluffen avslöjades: Amina existerade inte utan var egentligen en amerikansk författare som inte ens befunnit sig i Syrien utan lekt med identiteter och skapat en fiktiv persona med fiktiva historier. Värdet av denna Aminas berättelser och spridningen de fick kvarstår kanske, men till vilket pris? The Amina Profile är långa stunder mycket spännande och avtäcker konspirationen bit för bit, utan att från början avslöja något. (Detta ger givetvis störst effekt om man, som jag, inte kände till historien på förhand, men filmen är i vilket fall sevärd.) Filmen undersöker vilka konsekvenser detta bedrägeri gett, såväl för Sandra som lurats som för den syriska frihetskampen i stort. Det är en snygg och väl sammansatt film som berättas i precis lagom tempo och med en klar stilistisk identitet, men som tyvärr tappar lite udd de sista 20 minuterna. En stark trea är den värd, och jag har nu genom en ny vinkel fått en smula mer vetskap om det politiska klimatet i Syrien de senaste åren.

La memoria del aguaLA MEMORIA DEL AGUA (Chile/Spanien/Argentina/Tyskland)
2 stjärnor DYLPC liten

(En: The Memory of Water.) På pappret inte helt olik Anna är chilenaren Matías Bizes drama om ett föräldrapar som förlorat sin fyraårige son i en drunkningsolycka. Handlingen kretsar kring svårigheterna i att gå vidare efter en så traumatisk händelse, och minnet av vattnet gör sig ständigt påmint i Amanda och Javiers vardag. Amanda ser ingen mening med någonting längre och anser att hon måste vara radikal och lämna Javier, medan Javier är mer hoppfull och vill få deras förhållande och fortsatta liv tillsammans att fungera. La memoria del agua låter tyvärr bättre än vad den faktiskt är, för faktum är att den är rätt smetigt regisserad med övertydlig symbolik och alltför sentimental musiksättning, och den är inte på något sätt originell och saknar helt emotionell slagkraft. Tråkigt, för det hade kunnat bli bra, särskilt med en så skicklig skådespelerska som Elena Anaya (La piel que habito) i en av huvudrollerna. Potentialen finns där men utförandet är taffligt, varför det inte blir mer än godkänt på betygsskalan.

GFF15: 29 överblivna kortrecensioner

GÖTEBORGS FILMFESTIVAL 2015

Festivalen är sedan länge över och detta inlägg har vid tillfället för publicering förlorat i princip all aktualitet. Som motargument kan dock nämnas att blott två av dessa 29 filmer haft svensk biopremiär. Och jag vill ändå, för helt personlig del om inte annat, sätta någon form av punkt för vinterns Göteborgsvistelse som i ärlighetens namn varit något av det roligaste jag gjort.

GFF15 2

Att jobba som festivalvolontär är något jag rekommenderar alla med ett stort filmintresse. Under två veckor sprang jag runt mellan spårvagnar och biografer och fick pyssla med lite allt möjligt. Agera biografvärd, bygga scen inför Dragon Awards, lyfta instrument på konserter, rulla ut röda mattor och springa runt och sätta upp filmaffischer är en handfull exempel på uppdrag som kan dyka upp. Förvisso ingenting som evenemanget står och faller med, men det är kul att få en inblick i hur saker och ting fungerar i dessa sammanhang och vad som sker bakom kulisserna. Biljettrivningsdebuten gick bra trots det illabådande visningsnumret (tror det hade att göra med att den gode Simon J. Berger var i byggnaden och spred god energi).

GFF15 3

Övrig tid upptogs av film, film och åter film (min lön för ”mödan”). Mat och sömn gav jag gladeligen upp, för dessa knappa två veckorna är kanske årets absoluta höjdpunkt och således värda att maximeras. Det finns få stunder i vilka jag känner mig lika mycket som mig själv som när man rusar över Järntorget i det piskande Göteborgsregnet för att hinna med en spårvagn och oroar sig över att man ska missa någon obskyr dokumentär eller något litet drama från någonstans långt borta som efter festivalen ska avdunsta och kanske aldrig återvända till en svensk duk eller skärm. Filmfestivaltillvaron måste nog betraktas som en form av verklighetsflykt där man varje dag träder in och ut ur två, tre, kanske fyra eller fem fjärran världar, och det är en helt underbar tillvaro.

GFF15 1

En av dessa världar som drömskt kan stigas in i var en av spelningarna på Pustervik, när den svensk-australiska elektropopgruppen Kate Boy äntrade byggnaden och lyfte taket på densamma (för att använda det slitnaste av uttryck för att illustrera en bra spelning). De är bra på skiva men de är helt jävla amazing live. (★★★★★.)

Men nog om det. Nedan följer kortrecensioner (vissa refererar till längre recensioner) för samtliga av de filmer jag såg under festivalen.*

Adieu au langage 1

ADIEU AU LANGAGE (Frankrike/Schweiz)
1 stjärna DYLPC liten

(En: Goodbye to Language.) Bokstavsordningen jag slaviskt följer för denna sammanställning hade ingenting bättre än Jean-Luc Godards hiskeligt värdelösa abstraktionsexperiment (redan här vet jag inte vad jag pratar om) att placera överst. Ett kritikerhyllat stycke pretentiöst nonsens som jag skrivit 1161 ord om här, för den som mot förmodan orkar ägna en stund åt detta käbbel.

Al doilea jocAL DOILEA JOC (Rumänien)
2 stjärnor DYLPC liten

(En: The Second Game.) Dinamo Stadium, Bukarest, 1988. I ett rumänskt snölandskap tillika stadions fotbollsplan utspelar sig ett huvudstadsderby mellan Dinamo och Steaua. De förstnämnda är den hemliga säkerhetspolisen och hela det kommunistiska systemets lag och de sistnämnda arméns. I filmen The Second Game vevas en gammal TV-sändning av matchen igång, helt oklippt och utan ljud. Istället hörs, parallellt med matchen och därav i 90 minuter, regissören Corneliu Porumboius intervju med sin far, matchens domare Adrian Porumboiu, som undrar varför detta ska bli film och vem i hela friden som ska titta på den men som också bjuder på en hel del sköna anekdoter om den rumänska ligafotbollen på slutet av 80-talet. Utöver en massa fotbollskuriosa snuddar filmen vid det rådande politiska läget, censur (så fort potentiella stökigheter bland spelarna uppstår klipper man i TV-sändningen till intilligande träd vid arenan), domartillvaron med mutor och förföljelse och en del annat härligt. Bland vilt kämpande spelare i snö, blod och bandage syns dessutom Gheorghe Hagi, Rumäniens kanske genom tiderna bäste spelare med 125 landskamper och meriter från bland annat Real Madrid, Barcelona och Galatasaray. För att återgå till filmen är The Second Game mer av ett stundtals intressant historiedokument än en bra film. Intervjun ger i kombination med ett retrocharmigt Bukarestderby en ibland rolig, ibland intressant, ibland segdragen 90-minutare, men någon rejäl politisk utredning erbjuds inte och man blir därav inte jättemycket klokare. För icke fotbollsintresserat folk är jag rädd att filmen ter sig hopplös. Matchen slutade för övrigt 0-0 och inget anmärkningsvärt hände.

BridgendBRIDGEND (Danmark/Storbritannien)
3 stjärnor DYLPC liten

Kanske hela festivalens mörkaste film, både till berättelse och stil, står danske dokumentärfilmaren Jeppe Rønde för i sin debut som fiktionsregissör. Bridgend är en liten stad i södra Wales som tragiskt nog är mest känd för en häpnadsväckande omfattande serie självmord under 2000-talet. 2012 rapporterades att 79 personer hängt sig bara sedan 2007, varav många av personerna var mellan 13 och 17 år gamla. Viktigt att ha i åtanke är att Bridgends invånarantal inte är högre än 39 000. Det har talats om att det kan handla om ett slags självmordskult. Vare sig det stämmer eller inte är tragiken är total och dessa händelser givetvis både känsliga och svårutredda. Rønde har i sex år försökt kartlägga vad som egentligen hänt och hitta ett sätt att återberätta historien på. Rekommenderad vidare läsning är denna intervju med Rønde, där han berättar mer om hur han gick tillväga och vilket ansvar som följer med att göra fiktionsfilm av en så pass laddad historia. Det slutresultat som är filmen Bridgend leder oss in i staden och händelserna via nyditflyttade Sara (Hannah Murray), som lär känna flera av de personer som ska komma att ta sina liv. Detta är en film jag fortfarande inte kunnat bearbeta ordentligt. Det är en så ogreppbart mörk film med så mycket svärta och smärta att jag nästan inte kunde ta till mig den. En omtitt krävs alltså, och det finns en dokumentär från 2013 som (också) heter Bridgend som jag definitivt lär se. Vad jag kan säga är att Røndes film är ett oerhört snyggt, välspelat (flera av ungdomarna bor i Bridgend och har aldrig tidigare skådespelat), känslomässigt laddat och visuellt spännande drama med ett konstant brittiskt, kargt småstadsmörker och ett intensivt pulserande soundtrack. Kontrasten mellan tegelstenshus och walesiska skogar och något slags tung elektronisk musikladdning i månskenet är mycket snygg. Det finns en nästan Twin Peaks:skt drömsk skönhet i allt detta mörker. Rønde är en klart spännande filmskapare. Han närvarade vid visningen och höll ett Q&A efter filmen, men jag behövde tyvärr rusa till Draken för nästa film och hann inte lyssna. Det grämer jag mig över. Låt mig i alla fall ge ett utdrag från artikeln jag länkade till:

”Ronde is an immersive director, and says he was drugged and assaulted during his time in Wales – he sees that related to his documentary work, where he has been shot at in South Africa, for instance. ‘I do go all the way in, so people see that they can trust me, it’s not a strategy that I have to make a film, it’s what I do. It’s who I am.'”

Butter on the LatchBUTTER ON THE LATCH (USA)
2 stjärnor DYLPC liten

Experimentell psykologisk dramathriller verkar vara termen som vanligtvis används i anslutning till Josephine Deckers högst fragmenterade historia om de två vännerna Sarah och Isolde som åker på något slags Balkanmusikfestival någonstans i de kaliforniska skogarna. Det mesta av filmen är som jag förstår det improviserat och här växlas fritt mellan långa dialogdrivna scener om lite vad som helst, berusade nattliga skogsvandringar och paranoitt, hallicunatoriskt obehagliga sekvenser där man vet varken ut eller in. Mestadels känns filmen som en sammansättning av osammanhängande dokumentärmaterial. I vissa stunder är detta ett coolt och originellt försök till en konstnärligt fri film (och då så himla mycket bättre än Godards försök), men mest känner jag bara att jag inte kan ta med mig så mycket från den och att vissa bitar (framförallt ett klassiskt thrillerelement mot filmens slut) dessutom är onödiga och går från den vardagliga iakttagelsen av två personers smått existentiella utflykt, vad som enligt mig är filmens kärna.

Ekstra Bladet Uden for citatEKSTRA BLADET: UDEN FOR CITAT (Danmark)
4 stjärnor DYLPC liten

(En: The Newsroom: Off the Record.) En av de bästa filmerna jag såg under festivalen är något så sexigt som en dokumentär om den danska tidningen Ekstra Bladet (extremt jobbig särskrivning by the way). Filmen tar oss rakt in i redaktionens arbete under ledning av Poul Madsen, och filmen är verkligen ”off the record”. Utan censur eller stängda dörrar iakttar kameran känsliga situationer som uppstår, vilka kan handla om allt från etiska dilemman och PR-strategier till tekniska detaljer som rubriksättningar och löpsedelslayout. Filmens klimax centreras kring ett gisslandrama involverande två danska sjömän i Somalia, vilket utgör en intrikat situation som tidningen kan utnyttja för att sälja nummer men som samtidigt måste balanseras på ett sätt som gör att man inte förhindrar en lösning av dramat och placerar sjömännen i ytterligare fara. Med hjälp av fallande försäljningssiffror angrips problemet med tidningsdöden och den oundvikliga digitala nyhetsrevolutionen på ett mycket intressant sätt. Madsen med flera talar öppet och spekulerar fritt kring hur tidningen ska överleva och vad som måste göras för att man ska förbli relevanta och dessutom leva upp till tanken om att vara ledande och erbjuda något unikt till marknaden. Med styrkor i klippning och paketering levererar Ekstra Bladet: Uden for citat en oväntat stor spänning och dramaturgiskt driv, och dess aktualitet för medievärlden ska inte underskattas. Kanske är detta om tio år ett gyllene dokument om pappersjournalistikens fall. Gillar man Page One: Inside the New York Times lär man defenitivt gilla den danska motsvarigheten, och kanske håller jag den senare som snäppet vassare.

Ex Machina 2EX MACHINA (Storbritannien)
4 stjärnor DYLPC liten

En annan av festivalvistelsens bästa filmer är Alex Garlands regidebut. Den 45-årige britten Garland har tidigare skrivit manus till bland annat 28 Days LaterSunshine och Never Let Me Go, och även Ex Machina placerar sig i science-fiction-genren. Caleb (Domhnall Gleeson), en ung programmerare, får veta att han blivit utvald i ett experiment, vilket går ut på att han ska samtala med en robot, Ava (Alicia Vikander), och utvärdera hennes mänskliga egenskaper med den klassiska frågan om huruvida en människa kan skapas på artificiell väg eller ej som bakgrund. Ansvarig för detta projekt är den skäggige, idrottande, öldrickande och ganska märklige Nathan (Oscar Isaac) som bor i ett ultramodernt hus mitt i naturen ute i ingenstans och för ett ganska avslappnat och oortodoxt forskarleverne. Caleb flyttar in i huset under testperioden och finner sig snabbt i en alltmer obehaglig situation där huset ter sig alltmer som en bunker och han har svårt att veta om han kan lita på Nathan. Vem är han, vad är hans historia och vad har han för avsikter? Samtidigt upptas hans tankar av den inte alltför existentiellt lätthanterliga situationen kring Avas uppenbarelse, och hans känslor och sympatier förvirras i ett komplicerat drama. Ex Machina är ett utmärkt tillskott till sci-fi-genren och visar upp en träffsäker kombination av högteknologiska idéexperiment och jordnära mänsklighet, och mötet dessa två poler emellan. Handlingen känns som för oss både avlägsen och samtidigt inte alls särskilt avlägsen, och det är detta fascinationsmoment som gör filmen så träffande. Dessutom är det ofantligt befriande att slippa en klimax som går ut på antingen total undergång eller något slags räddningsaktion för hela mänskligheten. Ex Machina förblir småskalig och sofistikerad fram till eftertexterna. Den är oberäknelig och kittlande twistad, utan att twista sönder sig själv. En sansad och intelligent, om än fritt filosoferande, film med flera lager som öppnar upp för fundering och diskussion kring inte bara teknologi och mänsklig kontra artificiell existens utan också ämnen som makt och könsroller. En liten släng av humor har man också lyckats klämma in, utan att det förstör (sådant brukar vara mycket svårt att få till), men mest framträdande är den illavarslande känslan av att något kommer skita sig men jag vet inte vad eller hur. En oerhört intressant detalj är också hur pass stora friheter Universal tillåtit filmskaparna att ta sig vad gäller berättelsens upplösning och därmed det finala budskapet, men detta bör jag inte utveckla mer än så (har ni sett filmen förstår ni vad jag menar). Utöver föregående kan sägas att Gleeson, Isaac och framförallt Vikander ger utomordentliga prestationer i vad som i stora delar kan beskrivas som ett intensivt, klaustrofobiskt kammarspel i mörka rum med tjocka stenväggar och glasrutor. Därtill håller allt från manus och regi till foto, musik och produktionsdesign mycket hög klass. AI-skapelsen Ava ser mycket bra ut (alltså inte bara för att det är Alicia Vikander, utan tekniskt och konceptuellt) och visar upp förföriskt mänskliga drag trots sitt robotskap. Tematiskt, filosofiskt och till viss del stilmässigt fördes mina tankar gång på gång till filmer som Blade Runner och THX 1138 (faktiskt också Almodóvars La piel que habito), utan att jag för den delen kände att jag sett konceptet förut. Ex Machina är när jag tänker tillbaka på den en av få filmer som fått mig att tänka ”Shit, är detta framtiden? Är vi faktiskt där snart?” och efter snart två månader av reflektion har filmen fortfarande inte lämnat min hjärna.

Filip & Fredrik presenterar Trevligt folkFILIP & FREDRIK PRESENTERAR TREVLIGT FOLK (Sverige)
4 stjärnor DYLPC liten

Filmen om det somaliska bandylandslag som vuxit fram som ett integrationsprojekt i Borlänge är en härlig och hjärtevärmande historia. Filmen i sig är måhända inget banbrytande mästerverk, men initiativet är välbehövligt och den politiska tyngd som utgör filmens grund värt att uppmärksamma. Mer om detta finns att läsa i den mer utförliga recensionen från januari.

I Won't Come BackI WON’T COME BACK (Ryssland/Finland/Estland/ Kazakstan/Vitryssland)
4 stjärnor DYLPC liten

(Originaltitel: Ya ne vernus.) En av tre filmer jag grät till under festivalen är denna transnationella berättelse om två ryska ungdomar som genomgår en lång och tuff resa i både geografisk och biografisk bemärkelse. Anya, en ung kvinna som är vuxen men som ser ut som en tonåring (varför jag heller inte riktigt vet hur gammal hon de facto är), studerar till lärare men blir felaktigt efterlyst för ett brott hon inte begått, varpå hon flyr och flyttar in på ett barnhem under falsk identitet. Där träffar hon 13-åriga, föräldralösa Kristina, som med en hårdhudad yta som resultat av en tuff uppväxt stöter bort alla i sin närhet. Det dröjer länge innan de två börjar gilla varandra överhuvudtaget, men efter att Kristina berättat att hon har en farmor i Kazakstan inser de att de egentligen inte har så mycket att förlora på att bara dra iväg och söka lyckan någon annanstans. En lång resa genom det karga Ryssland tar sin början, längs motorvägar med mysko lastbilschaufförer och järnvägar med dånande tåg. Utan pengar och med en stundtals uppgiven inställning till livet utvecklar Anya och Kristina en klassiskt trögstartad vänskap som till slut ska komma att innebära förkrossande emotionella effekter. Skådespelarna Polina Pushkaruk och Vika Lobachova är inget annat än hjärtegripande duktiga i sina emotionella nyanser och I Won’t Come Back är en vacker film som trots all grå betong, skoningslös kyla och deprimerande livsmörker lyckas framföra ett optimistiskt budskap. Jag antar att dess starkaste kraft är att den träffar den där glipan mellan hopplösheten och hoppfullheten, det där smärtsamma gränsområdet i vilket man ibland tvingas möta sina tvivel.

Imagining EmanuelIMAGINING EMANUEL (Norge, 2011)
3 stjärnor DYLPC liten

Emanuel Agara flydde från det krigshärjade Liberia 2003 och tog sig per båt till Norge. Väl där fick han inget uppehållstillstånd och har därför inte kunnat arbeta eller utbilda sig i landet. Vad som komplicerat situationen ytterligare är att Liberia inte velat låta honom återvända, då han som papperslös inte kunnat bevisa sin nationalitet. Norge har hävdat att han rimligen bör tillhöra Ghanas nation och därför placerat honom på ett flygplan dit, inte bara en utan två gånger. Ghana har i sin tur refuserat honom inträde i landet och skickat tillbaka honom till Norge. Emanuel har gång på gång berättat sin historia, men mötts av tvivel och rynkade pannor och myndighetsfolk som skakat på huvudet. Dödlägesvistelsen i Norge varade i åtta år. I Imagining Emanuel attackerar regissör Thomas Østbye frågan om vari människans identitet ligger och vad som definierar vem man är. Ens livshistoria? Ens nationalitet? Någon annans teorier om ens livshistoria? Har man ingen identitet om man inte har fysiska papper som kan bevisa den? Genom ett tiotal olika rubriker angriper filmen Emanuels komplicerade och frustrerande situation med olika infallsvinklar och frågeställningar för att försöka förstå vad som faktiskt utgör en människa. Det är en lika tung som intressant fråga som lyfts och appliceras på en byråkratisk mardrömshistoria involverande allt från berättelser om krig och flykt till  förhörssituationer, fängelsevistelser och övervakning. Filmen samlar under sin 52 minuter långa speltid på sig olika röster och perspektiv som alla tillsammans målar en bild som på så fullt vis som möjligt sammansätts till ett försök att besvara frågan ”Vem är Emanuel?” En mycket tänkvärd film.

Out of NorwayOUT OF NORWAY (Norge)
3 stjärnor DYLPC liten

Bryts gör här min alfabetiska titelordning, men detta sällsynta undantag har gjorts för enkelhetens skull, eftersom Out of Norway är en direkt fortsättning på Imagining Emanuel och visades direkt påföljande i en naturlig double feature. Out of Norway består helt och hållet av videomaterial filmat av Emanuel själv och dokumenterar hans återvändo till Liberia. Denna aktion, genom vilken han smugglade hem sig själv, möjliggjordes med hjälp av pengarna som Imagining Emanuel genererade. I denna 42 minuter långa uppföljare beskriver han sin resa hem och talar genomgående om sitt liv, de förlorade åren i Norge, kärleken till sin familj och alla erfarenheter han samlat på sig under de turbulenta åren. Out of Norway är ett slags videodagbok, nerkomprimerad till en kortfilm. Det är en gripande och fascinerande livshistoria som Emanuel bär på, och filmen är en unik typ av filmskapande i det faktum att allt är filmat av Emanuel själv och att hans röst och berättelse utgör hela filmens narrativ.

Inherent Vice GFF 4INHERENT VICE (USA)
3 stjärnor DYLPC liten

Nu är den alfabetiska ordningen tack och lov återställd. Eftersträvar man fortsatt ordning måste jag dock avråda från Paul Thomas Andersons Inherent Vice, för det är en jävla tripp vill jag lova. Och den vill man ju uppleva. Så skit i ordningen en stund, se Inherent Vice och läs gärna min recension.

Jauja 3JAUJA (USA/Brasilien/Danmark/ Tyskland/Frankrike/Mexiko/ Argentina/Holland)
3 stjärnor DYLPC liten

De multinationella samarbetenas Rolls-Royce. Ja, sanna mina ord, vilken sensation! Den danske generalen Gunnar Dinesen (Viggo Mortensen) är på fältuppdrag i 1800-talets Patagonien när hans dotter plötsligt försvinner med en ung soldat. Filmen går härifrån mer eller mindre ut på att han ensam vandrar runt i den sydamerikanska naturen och letar efter henne i takt med en ökande desperation, törst och existentiell förvirring. Filmen är otroligt långsam och presenteras med ett helt passivt kameraarbete, i meningen att kameran ställts in och placerats på en plats för att sedan inte röra sig på flera minuter. Tagningarna är extremt långa och tempot till en början påfrestande, för att sedan bli alltmer hypnotiskt tilltalande i takt med att hjärnan vänjer sig vid det för en mainstreamfilmvan hjärna okonventionellt långsamma berättandet. Varje bildruta ser ut som en diabild, nästan kvadratisk och med rundade kanter och starka färger – lite som en Instagrambild skulle man kunna säga, för att även personer av min generation ska förstå vad jag talar om. Jauja är en film som, om man ger den tid och accepterar att det i princip inte händer någonting, kan erbjuda både en arthouse-läcker visuell upplevelse och en själslig stillhet som kan öppna ens tankeverksamhet på ett sätt som man inte erfar varje dag. Med det sagt är filmen inte fantastisk, men den är mycket speciell och intressant i många avseenden, och det är logiskt att regissör Lisandro Alonso kopplas med den nya argentinska filmen, för här finns potential för framtida stordåd. Werner Herzog är ett namn som ekade i mitt huvud under filmens gång, och det finns stora stilmässiga likheter mellan Jauja och filmer som Aguirre, der Zorn Gottes och Fitzcarraldo.

Kyoto ElegyKYOTO ELEGY (Japan)
2 stjärnor DYLPC liten

(Originaltitel: Manga niku to boku.) Jag har visserligen inte sett särskilt många japanska filmer genom åren, men jag har sällan lyckats uppskatta de jag sett. Det är tråkigt. Tyvärr är också Kyoto Elegy en film som jag helt enkelt inte kan ta till mig ordentligt. Filmen handlar om juridikstudenten Watabe, som bor ensam i en liten lägenhet, samt huvudsakligen tre olika kvinnor som under olika perioder av hans liv står i centrum för hans tillvaro. Den första, Satomi, tar sig in i hans liv på nästan våldsamt vis och dränerar honom på pengar genom att ligga på soffan och äta groteska mängder kött. Filmen leker en hel del med könsroller, varav Satomi utgör det för mig mest tydliga exemplet (hennes rollfigur hade i en mer konventionell film varit man). Efter Satomi kommer Watabes förälskelse Nako och efter henne kommer affärskvinnan Sayaka. Gemensamt för alla tre kvinnor är att de på ett eller annat sätt kämpar mot rådande sociala strukturer. Detta är givetvis en intressant aspekt av filmen, men för min del drunknar detta i sedvanlig japansk absurdism och en långsam och stel yta som förhindrar mig från att ta mig in i den värld som karaktärerna bebor och sympatisera med dem. Jag hittar ingen identifikationspunkt, kanske för att det är en så annorlunda kultur med helt andra filosofier och synsätt, och jag har ständigt problem med den konstigt implementerade humorn som ska in lite här och där. Det kan visserligen vara roligt, men det bryter av från andra bitar och skapar i mina ögon konstiga och inte särskilt bra tonskiften. Jag vill verkligen kunna ta till mig den japanska filmen (och jag vet att det finns många olika typer och genrer och regissörer), men jag har verkligen stora problem med den japanska filmskapartraditionen och vet inte riktigt hur jag ska komma förbi det hindret. Filmtips välkomnas med öppna armar.

Listen Up Philip 1LISTEN UP PHILIP (USA)
4 stjärnor DYLPC liten

Festivalens snyggaste film är kanske Alex Ross Perrys Woody Allen-doftande, 70-talsstiliga och jazzfyllda indiefilm om en självgod författare i New York. Filmen är inspelad på Super 16mm-film och är sådär härligt retrogrynig och gulaktig och nostalgiskt varm (även här kan ett Instagramfilter användas som kontemporär jämförelse). Philip Lewis Friedman (Jason Schwartzman) ska precis släppa uppföljaren till sin hyllade debutroman och befinner sig i ett tillstånd av hybris och självupptagenhet (detta verkar i och för sig också vara hans normaltillstånd). Succén uteblir dock och hans ofta ganska dryga beteende slår sprickor i förhållandet med Ashley (Elisabeth Moss). Philip träffar i samma veva Ike Zimmerman (Jonathan Pryce), en författare som är en av få människor Philip faktiskt respekterar, som kan ge honom värdefulla råd för Philips fortsatta författarkarriär. Han bestämmer sig för att lämna lägenheten i New York ett tag och installera sig i Ikes hus på landet, med målet att i isolationen finna frid och skrivarmässig renässans. Detta beslut leder hur som haver snarare till ökad egocentrism och ett än mer kaotiskt socialt liv. Listen Up Philip är en underbart svart och cynisk dramakomedi som mycket oromantiskt men ändå charmigt reflekterar över livet mellan den vardagliga verkligheten och den mer entusiastiskt ambitiösa planen som bit för bit glider ifrån en. Det är också en film som både rör sig i konstens och litteraturens upphöjda sfär och förlöjligar densamma. Redan nämnda Woody Allen är en oundviklig referens. Manuset är vasst medan regi (Perry har både skrivit och regisserat filmen) och skådespeleri möts i perfekt harmoni och spontanitet. Schwartzman är lika underbar som alltid och som klippt och skuren för rollen som intellektuell författarnarcissist medan också Moss gör en mycket bra och nyanserad roll. Ovanpå detta lever fotot sitt eget lilla liv, där kameran flyger runt lite som den vill på ett nästan dokumentärt sätt och inte räds närbilder eller sekvenser av konstigt fokus, och jazzmusiken ligger som ett varmt täcke över hela filmen. Det är ett fantastiskt snyggt porträtt av nutiden genom ett 70-talsfilter och sammantaget en på många sätt underbar film.

APphoto_Film Review Men Women ChildrenMEN, WOMEN & CHILDREN (USA)
4 stjärnor DYLPC liten

Så har turen kommit till den andra av de tre festivalfilmerna jag grät till. Jason Reitman, som gjort filmer som Juno och Up in the Air, fortsätter att betrakta relationer, familjer, ensamhet och svåra sociala situationer, och det genomgående temat som används för detta är i Men, Women & Children modern kommunikation, internet, mobiltelefoner och sociala medier. Filmen är ett ensembledrama med många olika karaktärer och delhistorier, men alla har gemensamt att de bor i ett typiskt amerikanskt förortsvillaområde och går på eller har barn som går på samma high school. Här finns till exempel en kille som tröttnat på den amerikanska fotbollen och nu bara spelar datorspel istället och ses som en svikare av laget, en blyg tjej med en överbeskyddande mamma som kollar igenom hennes mobiltelefon och dator varenda dag (Jennifer Garners karaktär är omöjlig att inte avsky här), en annan ung tjej med ätstörningar och (av normsamhället framtvingade) ohälsosamma kropps-, kost- och viktideal, en cheerleadertjej som vill bli känd och tar vågade bilder på sig själv, ett sexuellt frustrerat föräldrapar vars äktenskap tappat all inspiration och nu dras med såväl porrmissbruk som otrohetsepisoder, och en hel bunt till med vilsna själar i denna moderna värld av alienation och ensamhet trots att alla är ständigt uppkopplade. Ja, den digitala vardagen målas som ni hör upp som lite av en dystopi. Många menar att filmen framför något slags moralpanik och en överdriven bild av den teknologisociala verkligheten, och att Reitman har en 400-årings hållning gentemot densamma. Jag förstår faktiskt inte den kritiken, för jag tycker att Men, Women & Children gör ett ärligt försök att tackla den tillvaro som de flesta av oss idag faktiskt befinner oss i (och då syftar jag kanske inte på att vi lägger upp nakenbilder på oss själva utan snarare den vardagliga sociala interaktion som sker genom olika skärmar och apparater) på ett sätt som jag inte sett på film förut. Den är till exempel närmare vår verklighet än Spike Jonze Her, som nämnts i dessa sammanhang. Jag förstår överhuvudtaget inte varför filmen floppat både ekonomiskt och kritikmässigt, för det är en riktigt bra film. Regi, skådespeleri, manus, stämning, musik, foto, budskap och hela galoppen är på plats. Till och med herr Hjärndöd själv, Adam Sandler, är bra i den. Vad som drabbade mig mest med Men, Women & Children är den filosofiska tanken om att vår existens på jorden egentligen saknar mening – vi dör och allt går vidare som om ingenting hänt – men ändå finns det små, små saker i ens närhet som gör att man trots allt hänger i och finner något slags värde ändå i detta liv, meningslösheten till trots. Jag vet inte hur jag ska få det där att inte låta tramsigt och överdrivet, men det är ett jävla jobb ibland att hålla undan de där tankarna, och när Emma Thompsons berättarröst talar om människans litenhet samtidigt som en satellitbild visar jorden från så långt håll att den ser ut som en liten prick i rymden är det svårt att inte känna orden träffa som en liten klump i magen som påminner om att det finns all anledning till existentiellt tvivel och samtidigt all anledning att slå undan detsamma och fortsätta leva.

Miss JulieMISS JULIE (Norge/Storbritannien/ Irland/Frankrike)
2 stjärnor DYLPC liten

Miss Julie, den gamla soppan, är den verkligen så intressant? Nej, det är den faktiskt inte, och jag vet inte vad för intressant jag skulle kunna skriva om den. Jessica Chastain är jättebra, Colin Farrell likaså och Samantha Morton också, och allt är lite härligt teatralt uppspelt, men det finns liksom ingenting för mig i den här historien – ingen identifikationspunkt! – den är död och slut. Tyvärr, Liv Ullmann. Det är inget fel på produktionen, det är snyggt och välspelat och välregisserat, men det går inte att engagera sig i detta i 129 minuter. Ni får googla efter synopsis för av mig får ni ingenting av den varan.

Natt til 17NATT TIL 17. (Norge)
2 stjärnor DYLPC liten

(En: One Night in Oslo.) En ganska snygg men problemtyngd ungdomsfilm som utspelar sig runt den norska nationaldagen, vars natt är en uppenbarligen vild tillställning av fest och (alkoholrelaterat) ståhej. Huvudpersoner är 15-åriga Sam och Amir, vänner sedan barnsben, som gett sig fan på att ha en kanonkväll. Ett problem uppstår dock och genererar kalabalik när Amir inser att hans före detta tjej, Thea (spelad av personen med ett av världens tveklöst mest badass namn: Thea Sofie Loch Næss), som han nu tänkt försöka vinna tillbaka, istället har något på gång med Sam. Ett triangeldrama uppstår mitt i det drama som under kvällen ska förena Sam och Amirs småstökiga grabbgäng med Theas tjejmotsvarighet. Det blir en lång och händelsefull natt. Natt til 17. är en mestadels snygg film som tar flera spännande ansatser. Skådespelarna sköter sig, soundtracket är nice (lyssna till exempel på Heimförin av Ásgeir Trausti), det finns en nerv, en berättelse att förmedla och en estetisk medvetenhet. Dessutom är den politiska dimensionen i att huvudpersonerna är en mix av invandrare med olika bakgrund och ”vanliga” norrmän/norskor (ursäkta denna klumpiga formulering, men vad är egentligen motsatsordet till invandrare?) både relevant och viktig, vilket det olustiga citatet från en norsk tidningsrecension nedan bevisar.

”At en pen og dannet jente (Thea Sofie Loch Næss) fra Oslos vestkant er kjæreste med en somalisk gutt (Samakab Omar) – og også får morens velsignelse for forholdet – virker ganske urealistisk.”

24-timmarskonceptet påminner en del om Mathieu Kassovitz superba La haine, men är i Natt til 17. dessvärre inte alls lika skarpt och fokuserat i utförandet. Problemet är att regissör Eirik Svensson verkar vilja lite för mycket, och flera bitar kunde och borde ha skrivits om. Det finns till exempel ett osmidigt infogat gängslagsmål som mer stjälper än utvecklar berättelsen, och sådant har man inte råd med när speltiden inte överstiger 83 minuter. Resultatet blir att filmen tappar både fokus och trovärdighet och att vissa bitar blir forcerade och lite för enkla och klyschiga. Men att filmens trovärdighetsproblem skulle ha med det som den citerade recensenten tar upp att göra vore inget annat än befängt att påstå.

Next Goal WinsNEXT GOAL WINS (Storbritannien)
4 stjärnor DYLPC liten

Detta inläggs andra fotbollsdokumentär och den tredje och sista tårframkallande filmen på festivalen är denna fantastiska film om ett av världens sämsta fotbollslandslag, Amerikanska Samoas. 2001 spelades den historiska match som innebar världsrekord i brakförlust när Amerikanska Samoa förlorade mot Australien med 31-0. I mål stod Nicky Salapu, som sedan dess uttryckt en nästan hopplös önskan om att någon gång få vinna en match för sitt land. Next Goal Wins gör en djupdykning i den amerikanska samoanska fotbollskulturen och undersöker vad som egentligen driver detta till synes hopplösa projekt. Svaret är att den lilla ön med 55 000 invånare har en alldeles särskild kultur av broderskap och respekt och en hoppfull syn på livet. Landet är till exempel det första någonsin att ställa upp med en fa’afafine i laget, det vill säga en person som ser sig som både man och kvinna och därmed identifierar sig med ett tredje genus. Detta är ett viktigt led i att sudda ut den (ofta enkelspåriga och överdrivna) bilden av att fotbollen är en plats för ett slags machokultur. Dokumentären porträtterar utöver fotbollen även kultur och religion och andra mer allmängiltiga aspekter av det samoanska livet. Inför kvalspelet till VM i Rio de Janeiro 2014 tog landslaget in den karismatiske holländske tränaren Thomas Rongen (som tränat flera olika amerikanska klubblag och ungdomslandslag) för att göra en ansats mot Amerikanska Samoas första seger någonsin och att avancera till nästa runda i kvalet. En krock av både kulturer och arbetsmetoder ser först ut att hota företaget, men allteftersom börjar spelarna och Rongen förstå varandra bättre och växa in i ett allt närmare och framgångsrikt team, och det är denna utveckling som dokumentären följer. Att det man på planen saknar i kvalité vägs upp av en stark vilja må vara en klassisk kliché, men det är faktiskt precis vad detta landslag visar. I november 2011 var triumfen ett faktum när man besegrade Tonga med 2-1, och man var bara ett slutminutsmål från att faktiskt gå vidare. Tillbaka var då Nicky Salapu, den gamle målvakten som en tid tidigare både lagt av och gett upp sin önskan om en seger, vilket innan Rongens ankomst allmänt betraktats som ett osannolikt mirakel. Det finns många starka ögonblick i Next Goal Wins att beröras av, och det är definitivt en av de bästa idrottsdokumentärerna jag sett. Även bland dokumentärer i allmänhet rankar jag den högt. Den ser dessutom grymt bra ut och är mycket välproducerad. En av festivalens bästa filmer.

De nærmesteDE NÆRMESTE (Norge)
3 stjärnor DYLPC liten

(En: Homesick.) 27-åriga Charlotte (Ine Marie Wilmann) bor i Oslo och jobbar som danslärare. En dag dyker hennes halvstorebror Henrik (Simon J. Berger) upp. Inget märkvärdigt möte, kan tyckas, men grejen är att de vuxit upp i olika länder (hon i Oslo, han i Norge) och inte träffats tidigare. Mötet är till en början frostigt och nästan fientligt, men efter att de till slut tagit sig ut på byen och sänkt några glas börjar de uppskatta varandras sällskap mer och mer. Känslor utvecklas och snart blir deras bakgrund ett problem, eftersom de inte ser varandra som syskon utan snarare som en kvinna och en man som tycker mycket om varandra. Såväl kärlekens som familjens och den sociala omgivningens gränser testas och vänskapen för med sig svårhanterliga känslor och dilemman. De nærmeste är ett oerhört tätt, intimt och välspelat drama. Wilmann är strålande i huvudrollen och Berger visar återigen att han är en av Sveriges bästa skådespelare. Hur märkligt det än låter gör filmen ett ärligt och försök att skildra något så svårt och kontroversiellt som incest, och gör det till en situation som framstår som mer komplicerad och mindre självklart fel än man gärna vill tro. Ett visuellt snyggt paketerat drama med mycket skådespelarkraft och tonsäker regi. De tre stjärnorna är starka och angränsar till högre betyg.

Nøgle hus spejlNØGLE HUS SPEJL (Danmark)
3 stjärnor DYLPC liten

(En: Key House Mirror.) Detta drama kretsar också kring relationer, kärlek och svåra dilemman och utspelar sig på ett ålderdomshem, där Lily (Ghita Nørby) och Max (Jens Brenaa) flyttar in efter att den senare fått en stroke. De har varit gifta i 50 år och har ett mycket starkt förhållande, men ju längre tiden går och ju sämre Max blir, desto mer ensam och frustrerande blir Lilys situation. En dag flyttar en saxofonspelande skojare, ”Piloten” (Sven Wollter), in i rummet mittemot och han blir för Lily en både en befriande kraft och en komplicerad attraktion i hennes liv. Nøgle hus spejl är en fin film om kärlek på ålderns höst, samtidigt som det är en smärtsam skildring av åldrande och allt vad det innebär, varav en sak är demens och minnenas betydelse i livet. Fina skådespelarinsatser och en ganska diskbänksnära realism gav mig en slående känsla av att ”fan, jag vill inte bli gammal.”

P'tit QuinquinP’TIT QUINQUIN (Frankrike)
3 stjärnor DYLPC liten

(En: Li’l Quinquin.) En spektakulärt märklig film är denna kriminaldramakomedi som tar avstamp i ett makabert fynd av en ko fylld av blod och delar av en människokropp i något slags bunker i en liten småstad i norra Frankrike. Till verket skrider kommissarie Van der Weyden (Bernard Pruvost), som kan beskrivas som ett slags halvförvirrad korsning av Jacques Clouseau och Sherlock Holmes som utstrålar både auktoritet och inkompetens och besitter ett ryckigt, ticsdrabbat och sensationellt komiskt minspel. Han har en rutinerad aura, men man vet aldrig riktigt om han är ett geni under denna säregna yta eller om han bara är säregen. Med sig har han assistenten Carpentier, som verkar rätt stabil och vettig men som också har sina idéer (bland annat att han vill testa att köra polisbilen på bara två hjul, vilket han också osannolikt nog lyckas med i en spektakulär triumf). Han har också för vana att med fart och fläkt köra bilen ett par varv runt i en cirkel innan de åker iväg dit de ska, vilket givetvis är väldigt roligt. Jag har lite svårt just nu att vidare sammanfatta vad filmen egentligen handlar om, för ingenting låter särskilt logiskt i återberättad form. Det finns i alla fall ett karaktärsgalleri med bland andra poliserna, några små pojkar (en är titelpersonen, lille Quinquin) som också försöker snoka i det märkliga mordfallet, en tonårstjej som ska delta i en talangtävling med en (ganska bedrövlig) sång, några helt yrkesinkapabla präster som håller en fiaskoartad begravningsgudstjänst, några invandrarkillar som hamnar i bråk med Quinquins gäng och lite ströfolk som deltar i någon enstaka scen och sedan försvinner. Släktfejder, otrohetshistorier och invandrarfientlighet är återkommande problematik, men faktum är att det aldrig riktigt är klart vad filmen egentligen handlar om (på gott och ont, mest gott). Politiska undertoner går att spåra, men för att veta vilka budskap filmen vill förmedla krävs tanke och reflektion. P’tit Quinquin är egentligen en 200 minuter lång miniserie och kan i och med detta anta ett långsamt tempo med många vackra miljöbilder på den franska landsbygden ute vid havet och inkludera scener som i en vanlig långfilm hade känts för obetydliga eller otydliga för att föra handlingen framåt. Det är mestadels positivt, men 200 minuter är i överkant, i alla fall när man visar den som film och inte som miniserie i fyra delar. P’tit Quinquin är hur som haver en stundtals hysteriskt rolig film med absurd och bisarr humor som knappt går att hitta någon annanstans. Fellini och Tati har nämnts i recensioner och filmen blev (kanske inte så förvånande) utsedd till förra årets bästa film av Truffe, Godde och gängets gamla magasin Cahiers du cinéma. Vill man se något unikt är P’tit Quinquin ett mycket gångbart val, men jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska kunna uttrycka mig kring den, och det kanske är något gott.

OLYMPUS DIGITAL CAMERARELATOS SALVAJES (Argentina/Spanien)
4 stjärnor DYLPC liten

(En: Wild Tales.) När filmåret 2015 ska summeras kan jag nästan garantera att detta argentinsk-spanska våldsspektakel återfinns högt upp på min topplista. 39-årige Damián Szifrons antologifilm består av sex separata kortfilmsdelar (total speltid 122 minuter) som inte hänger samman mer än tematiskt: våld och hämnd är gemensamma nämnare. Exempel på de fantasifulla situationer som skildras är en osannolik flygplansrendezvous, en vägkrogsuppgörelse involverande råttgift och knivar, en Duel-lik (Spielbergfilmen alltså) vendetta mellan två rosenrasande bilförare på en landsväg mitt ute i ingenstans, en felaktigt parkeringsbötfälld demoleringsexpert som i sin förtvivlan gör uppror mot hela det statliga systemet, en mutfylld och genomkorrupt advokataffär efter en hit-and-run-olycka och slutligen den mest kaotiska bröllopsfest som någonsin sett dagens ljus. Relatos salvajes är den roligaste filmen jag sett på år och dagar (är inte det förresten en extremt otydlig tidsangivelse?) och en helt unik triumf i kombinationen av svärta och humor. Bakom varje antologidel finns en mörk grund, vare sig det gäller samhällsstrukturella problem eller personliga bekymmer, och hade dessa skeenden inträffat i verkligheten hade man förmodligen plockat fram näsdukar och talat om episka tragedier. Tarantinojämförelserna har inte låtit vänta på sig, och det är en klart relevant parallell att dra. Maestro Pedro Almodóvar har ett producentfinger med i spelet också, och hans ande svävar som ett litet lätt moln över hela filmen. Roligt, spännande, energiskt, oberäkneligt, flippat och helt jävla galet och – viktigast av allt – utan att någon gång tappa i kvalité eller falla utom dramatisk och estetisk kontroll. Detta är något så välskrivet, välregisserat och välspelat och så befriande unikt och frisläppt att det kan bli tal om betygshöjning när jag ser om den härnäst (förhoppningsvis snart!).

La Sapienza 1LA SAPIENZA (Frankrike/Italien)
3 stjärnor DYLPC liten

Avskalat, nedtonat och nästan känslokallt skådespeleri möter sydeuropeisk arkitekturhistoria i detta vackra, stillsamma och nästan meditativt långsamma drama om halvvilsna personer på såväl geografisk som inre resa genom Schweiz och Italien. Paret Alexandre, utbränd arkitekt, och Aliénor, psykoanalytiker, spenderar en helg i den italiensktalande delen av Schweiz och stöter där på 20-årige(-ish) Goffredo, passande nog arkitektstudent, och hans syster Lavinia. Alexandre och Aliénors relation och yrkesliv kantas för tillfället av frågetecken, och efter inledande skepsis går Alexandre med på idén att ta med sig Goffredo till Italien och lära honom ett och annat om deras gemensamma intresse och inspiration, med särskilt fokus på 1600-talsmästaren Francesco Borromini (som bland annat ritat kyrkan i Rom som filmen är döpt efter, Sant’Ivo alla Sapienza), medan Aliénor och Lavinia stannar i Schweiz. La Sapienza är en bombastisk visuell upplevelse och en film som visar upp en enorm respekt för dramats egentliga huvudperson – den italienska arkitekturen. När jag såg filmen hade jag nyligen kommit hem från en högst inspirerande Palermovistelse, där jag njutit av ändlösa gator av magnifika byggnader och statyer och hela det sicilianska kulturpaketet, och dessutom en dagsvandring i Rom. Den italienska stadssiluetten var ett kärt återseende i La Sapienza och att se filmen var som att ta några Italienromantiska och själsligt upplyftande andetag. Filmen är otroligt vacker och dramat ofta intressant och substansrikt, men i vissa delar blir filmen påfrestande långsam och stel (skådespeleriet är som sagt mycket stelt i sin natur, på gott och ont). En stark trea är ett rimligt betyg. Är man intresserad av arkitektur, eller vill man bara få sig några italienska andetag, finns ingen anledning att inte se den.

Julianne Moore Still AliceSTILL ALICE (USA)
3 stjärnor DYLPC liten

Julianne Moore vann välförtjänt en Oscar för sin roll som Alzheimersdrabbad, blott 50 år gammal språkprofessor i detta genomstabila familjedrama. Handlingen är lättförklarad: hon får Alzheimers och livet förändras för både henne själv och henns familj, och Still Alice följer händelseutvecklingen och utgör ett kompetent och trovärdigt porträtt av en fruktansvärd sjukdom. Egentligen allt är stabilt med filmen men ingenting är fantastiskt, förutom möjligen Moore (även om hon gjort flera roller som nog är bättre). Fina biroller av bland andra Alec Baldwin och Kristen Stewart kan också nämnas, men min mest koncisa och konkreta omdömesformulering lyder nog ”stabil 3/5-film”.

Terre battueTERRE BATTUE (Frankrike/Belgien)
2 stjärnor DYLPC liten

(En: 40-Love.) Franska familjedramer är en svag punkt i mitt filmtittande, och det är sällan ett sådant träffar fel. Terre battue träffar kanske inte direkt fel, men det är inget serveess heller. Filmen handlar om en familjefar som lämnat sitt jobb och planerar att starta egen skobutik. Själv är han superentusiastisk, men hans fru är både skeptisk och orolig över hans potentiella storhetsvansinne, och äktenskapet pressas mer och mer. Lite i kläm hamnar deras 11-åriga son, som är mycket lovande i tennis och enligt en specialiserad skola i Paris borde satsa fullhjärtat på att träna tennis redan nu för att bli en av de allra bästa. Filmen skildrar pojkens liv parallellt med att föräldrarnas äktenskap krackelerar allt kraftigare. Terre battue bjuder på klart stabila skådespelarinsatser och en i botten intressant story, men likt Natt til 17. tappar den tråden litegrann och spretar till, varför det känns som att man till slut inte riktigt kommit fram till, löst eller framkallat någonting. Nja, en film med potential men halvdan slutprodukt.

Three Windows and a HangingTRI DRITARE DHE NJË VARJE (Kosovo)
3 stjärnor DYLPC liten

(En: Three Windows and a Hanging.) Detta är en historisk film: den är Kosovos första bidrag till kategorin för bästa utländska film på Oscarsgalan någonsin. Den är också historisk sett till innehåll, eftersom (den endast halvt erkända) nationens ofrånkomliga folkliga trauman står i centrum för handlingen. Filmen utspelar sig i en liten by strax efter Kosovokriget i slutet av 1990-talet, där läraren Lushe blir intervjuad av en internationell journalist och bestämmer sig för att berätta om hur hon och tre andra kvinnor våldtogs under kriget. Detta framkallar en återigen infekterad situation i den lilla byn som så långsamt är på väg att återhämta sig, och männen i byn känner sig förödmjukade och kränkta och iscensätter en hårdhänt hatkampanj mot Lushe. Three Windows and a Hanging är, även om den behandlar tunga historier och nationella sår, inte genomgående så mörk som den låter utan infogar även en del humor för att balansera upp för alla kval och problem. Det är en stilig och långsam film med nedtonad dialog som främsta narrativa verktyg. Det hänger trots allt ett dystert moln på himlen över byn, och vikten av att dessa historier berättas måste understrykas. Film är ett mycket användbart verktyg för att hantera nationella trauman, konflikter och historia, och det är Three Windows and a Hanging ett fint bevis på.

Stato Mafia: la leggenda rossa - Sabina GuzzantiLA TRATTATIVA (Italien)
3 stjärnor DYLPC liten

(En: The State-Mafia Pact.) Åter till Italien och nu de mörkare sidorna av landet. Den inhemska politiken i stövellandet har länge dragits med korruption och alltför stor kriminell inblandning, en komplicerad och djupt rotad tradition som denna satiriska dramadokumentär försöker kartlägga, utreda och utagera i form av dramatiseringar av viktiga händelser och förklaringar av vad som hänt när, var, hur och varför. Mycket handlar om den sicilianska maffian Cosa nostra, som centreras till öhuvudstaden Palermo, vilken spelat en betydande roll i många situationer både lokalt och nationellt. Politiska affärer, rättegångar, terrorattentat och rena maffiakrig bearbetas och namnen droppas på löpande band. Jag ska inte låtsas att jag förstår alla skeenden och vändningar eller minns hälften av alla namn eller ens hängde med i alla svängar när jag väl satt och såg filmen. Är det något man förstår lite bättre efteråt är det hur komplicerade saker och ting kan vara. Filmens narrativ är klart intressant, då regissör Sabina Guzzanti (mest känd som satiriker) blandar rent dokumentära segment med arkivbilder, intervjuer och berättarröster med kreativt uppställda återuppspelningar av vissa av de historier som förmedlas. Övergångarna är flytande och vi tillåts se hela processen av att personer sminkas och klär ut sig, för att sedan sätta sig bakom skrivbord eller i fängelseceller för att skådespela. Jag vet egentligen inte riktigt vad jag tycker om det greppet, men det är ganska kreativt i alla fall. La trattativa är en bra film, men som sagt ganska svår att hänga med i. Det den försöker göra är också mycket viktigt, eftersom det bevisligen funnits otroligt mycket skuggspel som genom decennier styrt det italienska samhället från bakom stängda dörrar.

The VoicesTHE VOICES (USA/Tyskland)
3 stjärnor DYLPC liten

Den omvälvande genreförflyttningen i den iransk-franska regissören Marjane Satrapis The Voices gör den, från att ha varit rätt blek och ointressant, till en högintressant och udda skapelse med mycket mörker och absurditet. Filmen anslås som något slags halvdeppig komedi om en rätt ensam man, Jerry (Ryan Reynolds), med ett oinspirerande lagerjobb och en småsjaskig lägenhet. Lite roligare blir det dock när Jerry tar kontakt med två vackra arbetskamrater, Fiona (Gemma Arterton) och Lisa (Anna Kendrick), och han lyckas till slut få ut Fiona på dejt. Härifrån ska jag dock för oförutsägbarhetens (filmens största styrka) skull inte säga så mycket mer. Saker och ting tar makabra vändningar, romcomtonen övergår i blodig skräck och snart går vår vän Jerry in i totalt mörker. Två talande djur finns i alla fall vid hans sida, som postern föreslår. Om det är något bra eller något problematiskt är svårt att veta. Ett råd är att inte läsa något om filmen eller leta upp några bilder eller trailers innan man ser den (vilket man i och för sig aldrig ska göra om min filmtittarfilosofi ska följas). Mental ohälsa är ett tydligt tema som behandlas på intressant vis sett till narrativ och hur filmen använder subjektiva perspektiv på ett spännande sätt. Reynolds visar som i Buried att han faktiskt kan skådespela och gör en klart kompetent insats. The Voices är totalt sett en film som efter en mycket svag inledning (ge inte upp efter en halvtimme!) växer rejält och levererar en egendomlig och sällan skådad slutprodukt. Faktiskt en helt sjuk film när jag tänker efter. Eftertexterna presenteras på ett högst spektakulärt sätt och är pricken över i:et för detta bisarra spektakel.

WIR SIND JUNG. WIR SIND STARK. (Tyskland)
4 stjärnor DYLPC liten

(En: We Are Young, We Are Strong.) I Rostock utspelade sig i augusti 1992 fasansfulla scener när ett främlingsfientligt protesttåg övergick i våldsamma kravaller som eskalerade till något långt bortom kontroll. Under en mörk sommarnatt belägrade flera hundra högerextremister, till applåder från en 3 000 människor stor åskådarskara, ett lägenhetshus i vilket över hundra asylsökande invandrare (många från Vietnam) bodde. Upploppen inleddes av några kastade stenar, vilka så småningom byttes ut mot molotovcocktails och bensinbomber, och efter tre dygn av våldsamheter hade över 200 poliser skadats och nästan dubbelt så många arresteringar skett. Byggnaden hade vandaliserats och stod i full brand, och att ingen dog är ett rent mirakel. Händelserna var delvis ett resultat av missförstånd, obeslutsamhet och högst bristfälligt agerande från myndigheter och polis, men framförallt en effekt av de politiska spänningar som uppstått i det sedan två år tillbaka enade Tyskland. De östliga delarna plågades fortsatt av arbetslöshet och svåra socioekonomiska förhållanden, samtidigt som flyktingar som romer och vietnameser flydde in i landet. Främlingsfientligheten växte sig starkare och nynazistiska rörelser fick fotfäste i ett alltmer politiskt instabilt samhälle. Wir sind jung. Wir sind stark. följer utvecklingen ur tre olika perspektiv: en grupp ungdomar som (mer eller mindre genomtänkt eller övertygat) sugs in i det nynazistiska uppvaknandet, en politiker (far till en av ungdomarna) som försöker förhindra våldsamheterna och en vietnamesisk kvinna som bor med sin familj i det terroriserade huset. Detta är en film med många olika kvalitéer. Den ser otroligt bra ut, första halvan i svartvitt och andra i färg (övergången precis i ett kritiskt ögonblick för våldets upptrappning), och har fångats med ett magiskt foto. Ett av de främsta partierna är en lång, panorerande tagning över ett gräsfält när ungdomarna ansluter till den redan enorma folksamlingen, en tagning som påminner lite om True Detective:s omtalade motsvarighet. I övrigt påminner filmen om såväl This Is England som La haine, som har liknande infallsvinklar på ungdomsgäng och deras plats i samhället. Bra skådespelarinsatser rakt igenom och en ständig nerv kring vart detta ska ta vägen gör filmen till både engagerande drama och pulshöjande thriller. Soundtracket är tungt, ofta elektroniskt präglat, och skänker än mer estetiska kvalitéer till den audiovisuella paketeringen. Det höga filmtekniska värdet utmanas emellertid av ett kanske ännu högre historiskt och samhällsdebattmässigt värde. Trots att dessa förfärligheter utspelade sig för över 20 år sedan är filmen dystert nog fortfarande högaktuell, sett till vad som händer i den europeiska och för all del den svenska politiken. Främlingsfientligheten skördar nya framgångar och mycket tyder på att vi står på tröskeln till en ny tid av rasism, våld och hat. Fy fan vad värdelöst. Det är i detta som filmen som uttrycksform kan göra en insats. Regissören, afghansk-tyske Burhan Qurbani, blott 34 år gammal men redan med stor säkerhet i sin regi, närvarade vid visningen och talade efteråt om sitt engagemang för att flyktingar och minoriteters historier berättas och hörs. Händelserna i Rostock 1992 var tydligen så illa dokumenterade och uppmärksammade att han ägnade ett helt år bara åt att forska kring vad som egentligen hände, genom att intervjua inblandade personer och noggrant granska tillgängliga fakta. Resultatet blev en grymt bra och viktig film som kan påminna om historiens mörka sidor och kanske få en eller annan person att inse att vi inte vill tillbaka dit.

Dave & Noomi GFF15Har ni tagit er ända ner hit återstår bara för mig att gratulera, för nu är det slut. Gå nu och utrusta er med kaffe och se en god film. Tips har ni fått.

Fotnot

För transkriberingskrävande titlar och personnamn (exempelvis ryska) används internationell (engelsk) variant, för att undvika risken att utföra felaktiga svenska transkriberingar. Därtill rubriceras filmerna med internationell titel istället för originaltitel, ett undantag till vår originaltitelpraxis som jag bedömer måste göras i vissa fall. Jag förmodar att ingen bryr sig om detta men för mig är sådan korrekthet viktig och grunden till all ordning i världen.

Oscars 2015: en kort reflektion

Actor Redmayne reacts as he takes the stage to accept the Oscar for best actor for his role in "The Theory of Everything" during the 87th Academy Awards in Hollywood

”Nu är det äntligen över!” utbrister en euforisk Eddie Redmayne när han springer fram för att ta emot sin guldgubbe och inser att han snart kommer kunna åka hem och lägga Oscarscirkusen bakom sig.

Nåväl, det var väl en uthärdlig, om än lång, gala som hade sina både höjdpunkter och förfärliga musikalnummer. Till skillnad från många andra tyckte jag att Neil Patrick Harris skötte sig bra. John Travolta var läskig och Terrence Howard hög alternativt mentalt superinstabil alternativt både och. SVT:s studio gjorde allt som stod i deras makt för att förstöra natten och Benedict Cumberbatch tog till fickpluntan för att ta sig igenom det långa spektaklet.

Tippningskampen slutade i ett totalt fiasko för både mig och Scott. Jag degenererade från 22 av 24 till 18 medan Scott gick från 20 till 16.

DAVID

18 av 24. Klicka här för att läsa mina tippningar eller se bilden nedan.

Missade

Best Picture, Animated Feature Film, Film Editing, Music – Original Score, Writing – Adapted Screenplay, Writing – Original Screenplay.

SCOTT

16 av 24. Se bilden nedan för att se Scotts tippningar.

Missade

Animated Feature Film, Directing, Makeup and Hairstyling, Music – Original Score, Short Film – Animated, Short Film – Live Action, Sound Mixing, Visual Effects.

Oscarstippningar 2015 bild

Huvudsaken var hur som haver att undertecknad gick segrande ur striden, även om det var en bedrövlig viktoria. Angående mer världsliga ting, såsom vinnarna av Oscarsakademiens priser, var en del priser välförtjänta medan andra var mindre välförtjänta. Som vanligt, med andra ord.

Birdman som bästa film var klart mer rimligt än att Boyhood skulle bli det (även om The Grand Budapest Hotel eller Whiplash hade tagit den om jag fått bestämma), och att Alejandro González Iñárritu fick regipriset var helt rätt. Han är en av världens främsta i yrket.

Eddie Redmayne gör en mycket bra prestation i The Theory of Everything och är dessutom så söt att jag unnar honom allt gott för alltid. Det ska bli spännande att se vad han gör här näst (förhoppningsvis något lite mindre Oscarsanpassat). Julianne Moore är fantastisk och har så varit så jäkla länge att det bara var en tidsfråga innan hon skulle få sin Oscar (även om Rosamund Pike var bäst bland de nominerade). J.K. Simmons seger var given och 100 % välförtjänt. En av förra årets bästa insatser överhuvudtaget. Gällande Patricia Arquette är varken jag eller Scott särskilt begeistrade över hennes prestation i Boyhood. Laura Dern hade jag gärna sett gå upp på scenen men det var det väl aldrig tal om.

Avslutningsvis finns några talande och upplyftande siffror att begrunda en extra gång. Alejandro González Iñárritus Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance) (ja, jag älskar att skriva ut hela den titeln), Wes Andersons The Grand Budapest Hotel och Damien Chazelles Whiplash var de filmer som tog hem flest statyetter. De är alla egna och unika filmer skapade av filmskapare som vill berätta sina historier på sina egna sätt. Att sådant belönas värmer alltid ett filmälskande hjärta.

Detta värmer också och det får avsluta hela denna Awards Season. Tack och hej.

Academy Awards vs Dave Awards 2015

Dustin Hoffman Oscar 1980 2

Jaså, Oscarsgalan? Då är det bara att plocka fram stryktipstalangerna. I år ska jag hålla detta kort, av huvudsakligen tre anledningar. 1) Jag är jättetrött på Oscarsspektaklet. 2) Jag har viktigare saker att ta itu med. 3) Tredje anledningen har jag glömt.

Så, varför göra detta? Jo, för att det är tradition och därmed tvångstanke. Och för att jag naturligtvis vill slå mina 22 av 24 rätt från förra året. ”Såede”, som Bosse P hade sagt.

Upplägget för denna text är densamma som vartenda jävla år och går alltså ut på att jag inledningsvis tippar Oscarsvinnaren i respektive kategori och därefter delar ut det klart rimligare priset Dave Award till den som egentligen förtjänar att vinna. Alltså:

  1. Vilken film/person tror jag kommer vinna?
  2. Vilken film/person hoppas jag kommer vinna?
  3. Vilken film/person hade jag valt om jag fick välja helt fritt?

Listan över de nominerade finns här. Som vanligt tippar jag samtliga kategorier men kommenterar endast de i vilka jag sett alla nominerade filmer.

BEST PICTURE

  1. Boyhood 1Boyhood. Richard Linklaters smått unika uppväxtsskildring, som spelades in bitvis under tolv års tid i takt med att huvudrollsinnehavaren Ellar Coltrane själv växte upp, har länge varit favorittippad och vann exempelvis på Golden Globes. Utmanaren är Alejandro González Iñárritus Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance), som seglat upp som en stark kandidat. Min ganska nervösa tippning faller på Boyhood.
  2. The Grand Budapest Hotel. Kategorins bästa film är en av mina stora favoritregissörer Wes Andersons urcharmiga, detaljrika och sanslöst snygga skapelse om förmodligen historiens mest underbare hotellconcierge. Tätt bakom denna finns en annan av mina stora favoritregissörer, redan nämnde González Iñárritu och hans Birdman som också är en slående snygg film med många läckra ingredienser, samt den pumpande intensiva Whiplash som gör jazztrummande till extremsport. Tre mycket fina filmer som jag hoppas på allihop, varav Birdman är den mest sannolika.
  3. Neposlušni. (En: The Disobedient). Denna serbiska film som jag snart hyllat sönder hade varit tidernas mest osannolika Oscarsaspirant, men det skiter Dave Awards-juryn (jag) fullständigt i. Dave Award för bästa film går till denna fantastiska film som går att läsa mer om här.

ACTOR IN A LEADING ROLE

  1. Eddie Redmayne The Theory of EverythingEddie Redmayne. Han spelar känd person med sjukdom i en biopic – den ultimata rollen för att vinna en Oscar. Michael Keaton utmanar med sin stora comebackroll i Birdman, men jag går på Redmayne och hans Stephen Hawking-gestaltning i The Theory of Everything.
  2. Steve Carell. Jag älskar Steve Carell i mörkare, mer nedtonade roller som i The Office och Little Miss Sunshine, där han får visa sina stora skådespelarkvalitéer. I Foxcatcher finns ingen komik kvar alls och han gör en kusligt iskall roll som den märklige och komplicerade John Eleuthère du Pont. Keaton, Redmayne och Cumberbatch (The Imitation Game) är också bra, men mina primära tummar hålls för Carell. Och förresten, Bradley Coopers nominering är trams (ville bara säga det).
  3. Ralph Fiennes. För att han är helt underbar i The Grand Budapest Hotel! Underbar! I övrigt finns många andra bra roller som också varit med i diskussionen om denna Dave Award. Jag tänker bara droppa dem här: Carell (Foxcatcher), Tom Hardy (Locke), Jake Gyllenhaal (EnemyNightcrawler), Miles Teller (Whiplash), Jason Schwartzman (Listen Up Philip), Joaquin Phoenix (Inherent Vice), Mark Ruffalo (Begin Again), Patrick Wilson (Stretch), Michael Fassbender (Frank), Domhnall Gleeson (Ex Machina). Har säkert glömt en massa herrar också (skyller detta på stress).

ACTRESS IN A LEADING ROLE

  1. Julianne Moore Still AliceJulianne Moore. Den känns given. Hon spelar en person som får Alzheimers (i Still Alice) och har dessutom varit med i branschen länge utan att få en Oscar. Det är dags. Reese Witherspoon (Wild) har kanske en promilles skrällchans, men denna kategori känns i princip avgjord.
  2. Rosamund Pike. Hon är läskigt bra i Gone Girl, och även om det finns många bra kandidater i denna kategori (Moore är grym, Witherspoon likaså och Marion Cotillard och Felicity Jones är alltid bra) var det Pike som gjorde störst intryck på mig.
  3. Rosamund Pike. Japp. Men även här finns många nämnvärda utmanare: Kristen Wiig (The Skeleton Twins), Emma Roberts (Palo Alto), Julianne Moore (Still AliceMaps to the Stars), Alicia Vikander (Ex Machina), Witherspoon (Wild).

ACTOR IN A SUPPORTING ROLE

  1. JK Simmons WhiplashJ.K. Simmons. Han har vunnit typ allt hittills under Awards Season och är superfavorit, så det är ingen idé att tro något annat. Han är också mycket riktigt grym i Whiplash.
  2. J.K. Simmons. Bäst i sällskapet med en sjukt laddad, explosiv, oförutsägbar och rent av läskig rollprestation som dirigent/bandledare i jazztrummisfilmen. I andra hand hade jag gärna belönat Edward Norton för en härlig roll som hardcoremetodskådespelare i Birdman. Robert Duvall är riktigt bra i The Judge också och Ethan Hawke (Boyhood) och Mark Ruffalo (Foxcatcher) likaså.
  3. J.K. Simmons. En helt välförtjänt Dave Award till denne birollshjälte! Honorable mention till Luke Wilson också, bara för att han är så jävla rolig i The Skeleton Twins.

ACTRESS IN A SUPPORTING ROLE

  1. Patricia Arquette BoyhoodPatricia Arquette. Ännu en kategori som känns relativt självklar, i detta fall kanske mest för att utmanarna inte är tillräckligt starka. Pyttechans för Emma Stone att skrälla, om någon mot förmodan skulle göra det.
  2. Laura Dern. En stor favorit som gör en bra, om än långt ifrån hennes bästa, roll i Wild. Emma Stone är bra i Birdman och Keira Knightley (The Imitation Game) är alltid härlig, men ingen av de rollerna väger särskilt tungt. Arquettes Boyhood-roll är något överskattad och att Meryl Streep är nominerad för Into the Woods (bland det värsta jag varit med om) är ett hån mot världen.
  3. Laura Dern. Här har jag jättesvårt att hitta folk. Är det för att filmbranschen erbjuder för få intressanta biroller för kvinnor eller beror det på att jag är synskadad och ignorant? Jag vet inte, men tråkigt är det i vilket fall. Jag älskar Laura Dern i alla fall, så hon kan gott få en Dave Award. Romina i argentinska Relatos salvajes (en: Wild Tales) är ju förresten en helt galen roll av Érica Rivas (i en underbar film, by the way), så hon kan få ett omnämnande.

DIRECTING

  1. Alejandro González Iñárritu Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance)Alejandro González Iñárritu. Som i kampen om bästa film står det här mellan González Iñárritu (Birdman) och Richard Linklater (Boyhood). Eftersom jag tror att Boyhood tar hem bästa film tror jag också att det kan öppna upp för González Iñárritu här istället. Det är ju praktiskt om man kan dela på saker och ting. González Iñárritu har dessutom en fördel i att hans film är mer tekniskt avancerad och ambitiös, mest tydligt i det faktum att den är redigerad som om den vore filmad i en enda tagning. Teknisk innovation brukar premieras, lex Alfonso Cuarón för Gravity förra året. Så mexikanen tar det, tror jag. González Iñárritu alltså, det vill säga årets mexikan.
  2. Alejandro González Iñárritu. Han har förtjänat det. Inte kanske just för Birdman utan mest för sina tidigare filmer (varav nog alla är bättre), som 21 GramsAmores perrosBiutiful och Babel. Han är en fantastisk historieberättare och filmskapare med en stark och egen röst. Sådant ska alltid belönas. Även Wes Anderson hade jag kunnat tänka mig ge en Oscar, med i princip exakt samma argument. Bennett Miller och Richard Linklater är också två riktigt vassa regissörer, men som i den starka konkurrensen får se sig slagna av González Iñárritu och Anderson.
  3. Mina Djukic. För den känslostarka och personliga film som Neposlušni är delar jag med glädje ut en Dave Award till regissör Mina Djukic. Det är en film med stor auteurkänsla (hon har själv skrivit manus) och som känns lite som en 2014 års motsvarighet till 60-talets Truffaut, eller nåt. Dessutom är den mycket väl utförd i alla avseenden. I övrigt kan, förutom redan nämnda González Iñárritu, Anderson, Miller och Linklater, följande nämnas: David Fincher (Gone Girl), Craig Johnson (The Skeleton Twins), Steven Knight (Locke), Paul Thomas Anderson (Inherent Vice), Alex Ross Perry (Listen Up Philip), Damián Szifrón (Relatos salvajes), Damien Chazelle (Whiplash) och Jean-Marc Vallée (Wild). (Även här har jag säkert glömt en massa härligt folk.)

WRITING – ORIGINAL SCREENPLAY

  1. The Grand Budapest HotelThe Grand Budapest Hotel (Wes Anderson & Hugo Guinness). Eftersom Wes Andersons stora Budapesthotell inte lär ta hem några av de största priserna (typ bästa film, regi, skådespelare) är manuskategorin som klippt och skuren för hans och Hugo Guinness finurliga manus. Birdman utmanar dock och får ses som en farlig konkurrent. Liten, liten outsiderchans på Boyhood.
  2. The Grand Budapest Hotel (Wes Anderson & Hugo Guinness). Ja, men vad fan, ge Wes en Oscar. Birdman hade jag också varit hyfsat nöjd med. Foxcatcher är bra, men kanske inte som starkast just vad gäller manus, medan både Boyhood och Nightcrawler är en aning överskattade (om än bra).
  3. Locke (Steven Knight). Locke bygger på ett grymt häftigt och svårutfört koncept – att helt utspela sig i en bil med bara en man i fokus, och trots detta föra en avancerad handling framåt med interaktioner med flera olika sidokaraktärer. Steven Knight lyckas på strålande vis med detta och har förtjänat en Dave Award (dock i tuff konkurrens från Wes Anderson och Hugo Guinness). Andra starka utmanare är Neposlušni (Mina Djukic), Locke (Steven Knight), Listen Up Philip (Alex Ross Perry), Relatos salvajes (Damián Szifrón) och Ex Machina (Alex Garland).

WRITING – ADAPTED SCREENPLAY

  1. Whiplash-5547.cr2Whiplash (Damien Chazelle). Egentligen hade jag trott på antingen The Imitation Game eller The Theory of Everything, men jag kan inte bestämma mig för vilken av dem, och för att slippa detta dilemma gör jag något helt ologiskt och säger WhiplashAmerican Sniper har minichans på skräll (snälla Gud, nej) medan Paul Thomas Andersons Inherent Vice sorgligt nog verkar helt borträknad. Men i huvudsak står det mellan de tre förstnämnda, och egentligen tror jag kanske inte mest på Whiplash, men jag gamblar (lite spännande måste man ju få ha).
  2. Whiplash (Damien Chazelle). Kanske begår jag också synden att tippa lite med hjärtat på ovanstående punkt, för Whiplash är mycket riktigt bäst i sällskapet.
  3. Wild (Nick Hornby & Cheryl Strayed). Åh, detta måste ju vara den svåraste kategorin. Men jag säger Wild för att det är en mycket skicklig adaption från bok till film (fantastisk film för övrigt). Whiplash finns med hack i häl.

FILM EDITING

  1. Boyhood 2Boyhood. Experttippningar säger Boyhood, och jag har inga argument att sätta emot och därför ingen anledning att säga något annat än Boyhood. Andrahandsalternativ: Whiplash.
  2. The Grand Budapest Hotel. Egentligen jämnt skägg mellan The Grand Budapest Hotel och den klockrena, karaktäristiska Wes Anderson-klippningen och den svettigt intensiva och effektiva klippningen i Whiplash. Varken Boyhood eller The Imitation Game står ut och American Sniper borde inte vara här överhuvudtaget (detta gäller för övrigt alla kategorier).
  3. The Grand Budapest Hotel. Jag kommer inte på något som varit bättre, så varsågod, Wes. Whiplash och Birdman är hur som haver starka utmanare som faller först på mållinjen.

I följande kategorier har jag inte sett alla nominerade filmer och kan därför inte skriva några längre utläggningar kring dessa, utan endast en tippning – vilken film jag tror kommer vinna.

ANIMATED FEATURE FILM

  • How to Train Your Dragon 2

CINEMATOGRAPHY

  • Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance)

COSTUME DESIGN

  • The Grand Budapest Hotel

DOCUMENTARY FEATURE

  • Citizenfour

DOCUMENTARY SHORT SUBJECT

  • Crisis Hotline: Veterans Press 1

FOREIGN LANGUAGE FILM

  • Ida

MAKEUP AND HAIRSTYLING

  • The Grand Budapest Hotel

MUSIC – ORIGINAL SCORE

  • The Theory of Everything

MUSIC – ORIGINAL SONG

  • Selma

PRODUCTION DESIGN

  • The Grand Budapest Hotel

SHORT FILM – ANIMATED

  • Feast

SHORT FILM – LIVE ACTION

  • The Phone Call

SOUND EDITING

  • American Sniper

SOUND MIXING

  • Whiplash

VISUAL EFFECTS

  • Interstellar

Enligt mina gissningar ovan får vi alltså en slutställning med ganska spridda skurar, i vad som ungefär motsvarar medaljligan i OS, gällande vilka filmer som får flest Oscars, som ser ut såhär:

Tippade vinnare

  • 4 Oscars The Grand Budapest Hotel
  • 3 Oscars Boyhood, Whiplash
  • 2 Oscars Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance), The Theory of Everything
  • 1 Oscar American Sniper, Citizenfour, Crisis Hotline: Veterans Press 1, Feast, How to Train Your Dragon 2, Ida, Interstellar, The Phone Call, Selma, Still Alice

Om vi istället ställer in vinnartabellen efter mina förhoppningar (exkl. de 15 sista kategorierna) ser den nu magra listan ut såhär:

Önskade vinnare

  • 3 Oscars The Grand Budapest Hotel
  • 2 Oscars Whiplash
  • 1 Oscar Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance), Foxcatcher, Gone Girl, Wild

För att ta det ett steg längre och måla om listan helt har vi nedan vinnarligan på Dave Awards (även här exkl de 15 sista kategorierna).

Vinnare på Dave Awards

  • 2 Daves The Grand Budapest Hotel, Neposlušni, Wild
  • 1 Dave Gone Girl, Locke, Whiplash

Äntligen är den här jävla texten klar. Nu ska jag koppla trädgårdsslangen till kaffebryggaren och med våld fylla mig själv med koffein. På återseende (kanske).

GFF15: Adieu au langage

GÖTEBORGS FILMFESTIVAL 2015

Adieu au langage 1

1 stjärna DYLPC

(En: Goodbye to Language.) Jean-Luc Godard var en gång i tiden en av filmmediets stora revolutionärer. Han lekte med bild, ljud och redigering och bröt konventioner åt både höger och vänster. Idag ses han fortsatt som ett stort och viktigt namn, men den verkliga storhetstiden är förbi. Kanske har det till och med blivit dags för den nu 84-årige fransmannen att fråga sig om huruvida det är läge att lägga kameran på hyllan. Adieu au Godard?

Nu är han emellertid aktuell med ett slags filmiskt experiment (såklart). Adieu au langage gjorde succé i Cannes (såklart) och har höjts till skyarna som ett innovativt mästerverk och en konstnärs dekonstruktion av hela filmmediet som uttrycksform (såklart). Filmens handling är så abstrakt och uppbruten att det bästa försöket jag kan åstadkomma för att försöka förklara den är att hänvisa till Godards egen synopsis:

The idea is simple / A married woman and a single man meet / They love, they argue, fists fly / A dog strays between town and country / The seasons pass / The man and woman meet again / The dog finds itself between them / The other is in one, / the one is in the other / and they are three / The former husband shatters everything / A second film begins: / the same as the first, / and yet not / From the human race we pass to metaphor / This ends in barking / and a baby’s cries / In the meantime, we will have seen people talking of the demise of the dollar, of truth in mathematics and of the death of a robin.

Adieu au langage 3Om jag ska vara ärlig förstod jag inte mycket när jag såg filmen, och jag förstår inte så mycket mer efteråt heller. Och för att vara ännu lite ärligare: jag bryr mig inte. Filmen är så fragmenterad, redigerad och sönderklippt att det inte går att hämta någonting ur den. Det är 70 minuter av obegriplig, ointressant, pretentiös smörja. Kritiker insisterar på att Godard ”leker med bildspråket”, ”utforskar filmmediets gränser” och gör ”intellektuella referenser” till all möjlig filosofi, litteratur och finkultur. Visst, det finns klassisk musik och poetisk dialog och arkivmaterial från filmer och krig och shit och allt möjligt. Men det spelar ingen fucking roll eftersom det inte finns någon story kvar, eller ens ett förståeligt dialogparti. Det är omöjligt att hämta något ur detta.

Jag har inget emot experimentell film som utmanar, förvirrar och lämnar en med obesvarade frågor. Problemet med Adieu au langage är att den inte ens fyller en med frågor eller genererar tankar och funderingar. Det är en lång gäspning som aldrig verkar ta slut. Allt som Godard vill berätta – vad i hela världen det nu är – går förlorat i vad som verkar vara resultatet av något slags ändlös redigeringsorgie i klipprummet.

Adieu au langage 2Adieu au langage är, utöver sitt meningslösa och pretentiösa innehåll, en fruktansvärt ful film. Det är visuellt en av de fulaste filmerna jag har sett. Det digitala fotot, som Godard verkar ha åstadkommit med hjälp av en digital videokamera från Clas Ohlsons sortiment 1997, ser bedrövligt ut och vissa segment hade kunnat föras in i ett avsnitt av America’s Funniest Home Videos utan att någon hade märkt det. David Lynchs Inland Empire framstår, sitt stundtals grådaskiga yttre till trots, som ett visuellt mästerverk i jämförelse (och handlingen framstår som kristallklar). Visst, den lekmannamässiga ytan kanske är ett sätt att påminna om att det är en film vi ser och inte verkligheten, och nog för att man kan hylla ambitionen i att helt kasta bort narrativet för något slags filmpoetisk ambition om frihet från språk och berättarkonventioner, men vad är det egentligen som är så fantastiskt när allt ser ut som skit?

Förutom att använda ett osnyggt grundfoto har Godard suttit och haft kul i datorn och vridit på färgreglage och inverteringseffekter och kontrast och ljus och vad vet jag för att få till något slags visuell edge till saker och ting. Och tro det eller ej – det är skitfult. Det ser ut ungefär som när man bara vrider upp kontrast och färg och allt sådant till max och ser vad som händer. ”Bedrövligt och amatörmässigt” skulle jag och förmodligen många andra säga. ”Fräckt”, säger Godard och hans blint följande kritikerentourage.

Adieu au langage 4Som i hans i mångt och mycket fantastiska filmer från den nya vågens 60-tal laborerar Godard med titlar och kapitelindelning, med ett nummer och ett ord som ploppar upp lite då och då för att markera att vi går in i något slags nytt avsnitt av filmen. Den karaktäristiskt upphackade musiken som ligger och spelar, högt och livligt, för att sekunden senare abrupt avbrytas, finns också där. Men grejen är att allt det där var hippt och häftigt för 50 år sedan, och Godard använde det då på ett sätt som gjorde att det tillförde något till filmen och vad som berättades. Nu sker dessa stilistiska tilltag helt utom kontroll, helt utan känsla och per automatik – det känns som att Godard bara gör saker, klipper och mixtrar och redigerar, bara för att han måste vara ”utmanande” och ”experimentell”. Det blir tröttsamt, irriterande och egentligen mest bara fruktansvärt intetsägande.

Vad jag funderar på är vad Godard vill ha sagt med den här filmen. Jag är beredd att gå så långt som att tvivla på att ens han själv tycker att det är en bra film. Är det kanske så att han bara vill reta upp folk – för att han kan – och testa kritikerna genom att släppa ett stycke strunt och se om de fortfarande ger honom bra betyg? Argumentation i kategorin ”hade jag målat den där tavlan hade den aldrig hamnat på museum” är visserligen rätt tröttsam, men här vill jag påstå att den är befogad. Om det inte hade varit Jean-Luc Godard som hade legat bakom Adieu au langage, hade någon då sett dess ”storhet”?

Adieu au langage 5Det finns en (1) intressant sak i Adieu au langage. Användningen av 3D (som i kanske 90 % av filmen är helt onödig) åstadkommer faktiskt en sak jag aldrig sett förut och som är ganska häftig. I ett par halvminutlånga sekvenser blir bilden suddig och förvirrande om man följer den med två öppna ögon (som man alltid gör i vanliga fall). Stänger man däremot det ena ögat ser man klart igen och i bild syns en person eller ett objekt som vars rörelser nu går att följa. Byter man öga följer man en annan person eller ett annat objekt. Denna form av parallellt berättande där varje öga följer en varsin rörelseutveckling är en cool idé som räddade mig från att somna ett par gånger. Men filmen räddar den inte på långa vägar.

Vivre sa vie och Masculin féminin är, för att nämna ett par jämförelseexempel, två fantastiskt intressanta filmer som är både estetiskt tilltalande och ständigt tankeväckande, och där ett rikt narrativ och manus smälter samman vackert med Godards alla visuella experiment i bild och ljud. Adieu au langage är snarare en plågsam filmupplevelse där den gode Jean-Luc tagit sin ambition att vara utmanande och svår in absurdum, och kvar finns ingenting mer än ett helt värdelöst stycke pretentiöst nonsens.