Topp 15: 2014 di Davelito

Så var vi här igen. Året är snart slut och ska summeras, överallt, av alla, på alla möjliga sätt. Jag och Scott följer vår nyårstradition och bjuder på en varsin lista över årets bästa filmer, även om vi ökar antalet titlar med 50 % från tio till femton. Nedan återfinns alltså 2014 års enligt mig 15 bästa filmer. Och för att klargöra: Årtalsfrågan är en ständig huvudvärk. Längst ner finns en förklaring av hur vi resonerar.

Nog om det nu. Här är årets topp 15.

NEPOSLUŠNI (Serbien)

(En: The Disobedient.) Det är lite tråkigt att typ ingen har sett listans etta tillika årets bästa film, men desto roligare är det att få lyfta fram och hylla dolda guldkorn från den tätvuxna filmåkern. Mina Djukics debutfilm är ett stycke bitterljuv filmlyrik om två barndomsvänner, nu i dryga 20-årsåldern, som i sin planlöshet bestämmer sig för att bara cykla iväg, ut i den romantiskt porträtterade sommaren på den serbiska landsbygden. Det är en sagolikt vacker resa som har allt man kan önska sig från en filmupplevelse och som rörde upp en djup, nyansrik känslostorm inom mig. Den cyklade rakt in i hjärtat och framkallade en känsla jag verkligen inte kan beskriva med ord. Lite som Iggy Pops The Passenger. Utan att vara någon kännare av den serbiska DVD-marknaden hoppas jag att man också kan få se om den här filmen någon gång framöver, vilken för min del var den stora fullträffen på Göteborgs filmfestival i vintras. (Läs mer i recensionen av Neposlušni.)

LA GRANDE BELLEZZA* (Italien)

(Sv: Den stora skönheten.) I kategorin känslor som inte går att beskriva måste jag också placera effekten av Paolo Sorrentinos La grande bellezza. Detta gör mig förmodligen till en värdelös recensent, men även denna film gjorde något mycket speciellt med mitt sinne och väckte den i min mening allra vackraste och komplicerade av känslor: nostalgiskt vemod. Som en halvt misslyckad pjäsförfattare i filmen uttrycker det (ungefär): “Nostalgi är den sista tillflykten för den utan framtidshopp.” Det må låta mörkt och patetiskt, men så är också tillvaron. La grande bellezza följer Jep Gambardella, en 65-årig författare som festat bort de senaste åren i det italienska nattlivets dekadens men som nu genomgår något slags uppvaknande och vandrar runt genom Rom och i ensamhet reflekterar över sitt liv. Stämningsfull musik med mängder av tidlösa körarrangemang, magiskt foto, ett mångbottnat manus och ett lika absurt som drömskt vackert porträtt av Rom gör Jep Gambardellas jakt på den stora skönheten till en oförglömlig film som har mycket att säga om såväl Italien som livet. Jag förstår den inte fullt ut och det är svårt att peka på vad som är ärligt och vad som är ironiskt, för det är lika mycket en hyllning av det vackra, det italienska, det konstnärliga, det filosofiska, som en kritik och ett förlöjligande av detsamma. Den stora skönheten finns överallt men är omöjlig att hitta, för att summera detta magnifika verk i en pretentiös slutsats medan en kristallklar tår lämnar mitt öga.

ALL IS LOST* (USA)

Robert Redford ensam på en segelbåt som tar in vatten någonstans i Indiska oceanen. Det är upplägget för en dialoglös och rättfram överlevnadshistoria om en ensam mans kamp mot naturen, vilken i sin enkelhet både erbjuder spänning och ger upphov till existentiella reflektioner, stegrande puls och tårbildning på hornhinnan. Filmens storhet ligger i det faktum att det är en så pass enkel och okomplicerad historia – det är verkligen bara Redford, en sjunkande båt och en herrans massa vatten i 106 minuter – men som likväl är oerhört gripande och tankeväckande. Vem är Our Man? Varför gör han denna soloseglats? Vad är det för liv han har lämnat bakom sig? Och Bobby Redford. 77 år och kastar sig rakt ut i havets stormiga inferno som vore det hans sista färd. En av de allra största. (Läs mer i recensionen av All Is Lost.)

THE GRAND BUDAPEST HOTEL (Storbritannien/Tyskland/USA)

Ralph Fiennes strålar som aldrig förr i rollen som den legendariske conciergen M. Gustave på det ståtliga Grand Budapest Hotel i den fiktiva centraleuropeiska staten Zubrowka, där ett mycket njutbart och festligt äventyr tar plats i en fantastiskt charmig och detaljerad Wes Anderson-kreerad värld. Det denna historia förlorar i att inte vara av samma emotionella kvalité som exempelvis The Darjeeling Limited och The Royal Tenenbaums kompenserar den för genom att vara tekniskt och visuellt mästerlig och oemotståndligt rolig. I många avseenden en briljant och säregen film i sann Wes Anderson-anda. (Läs mer i recensionen av The Grand Budapest Hotel.)

DALLAS BUYERS CLUB* (USA)

Rollen som gav Matthew McConaughey en välförtjänt Oscarsstatyett är en kraftfull uppvisning i passionerat skådespeleri, vilket tar plats i en berättelse om AIDS, kampen mot läkemedelsindustrin och det besvärliga ödet i att lida av “bögsjukdomen” i ett machopräglat och homofobt cowboy-Texas under 1980-talet. Storartat skådespeleri från McConaughey och Jared Leto är den främsta av filmens kvalitéer, men även övriga komponenter lägger grunden för en mycket snygg, engagerande, tempofylld och gripande film med färgstarka karaktärer som skakar om och berör. Enligt mig överlägsen 12 Years a Slave och borde minsann fått Best Picture-gubben. (Läs mer i recensionen av Dallas Buyers Club.)

GONE GIRL (USA)

En av årets mest glädjande saker är att thrillerkungen David Fincher är tillbaka i sitt rätta habitat. Med det sagt är Gone Girl långt ifrån mästerverk som Zodiac och Seven, men att den ändå klockar in på en sjätteplats säger en del om Finchers nivå. Gone Girl är ett tight, kusligt, effektivt och oförutsägbart (jag har inte läst boken) mysterium som ger en spänningar i muskler och leder (på ett positivt sätt). Rosamund Pike står för kanske årets bästa prestation i den mångfacetterade rollen som den mystiskt försvunna kvinnan och är den främsta kvalité som upprätthåller filmens ovisst nervkittlande utveckling. Ben Affleck gör också en bra roll som hennes frustrerade man och det avancerade narrativet med flera lager och perspektiv ger en intressant struktur. Filmen är inte prickfri – några scener är en aning svagare än andra och dialogen ibland för rapp för sitt eget bästa – men den är grymt snygg, grymt välspelad och grymt spännande hela vägen.

THE SKELETON TWINS (USA)

En dramakomedi som i sitt känsligt balanserade utförande besöker både höga bergstoppar av sensationellt rolig humor och djupa dalar av ren och skär smärtsam svärta. Bill Hader och Kristen Wiig (båda komiker i grunden) spelar två tvillingar som i vuxen ålder träffas för första gången på länge efter att ha genomgått händelserika episoder med allt från äktenskap till självmordsförsök. Det blir djupt komplicerat, varmt och härligt emellanåt, hopplöst och förtvivlat emellanåt. Hader och Wiig är fenomenalt bra i sina roller och ger verkligen sig själva till filmen. De sista raderna av detta lilla stycke skola emellertid ägnas åt filmens mirakulösa trumfkort: Luke Wilson. Lance, Maggies (Wiig) urfåniga och smådumma men helt underbare man, är en av de roligaste karaktärerna jag sett gestaltas i rörlig bild. Luke Wilson är ett geni. Det finns inte många sekunder i filmen under vilka Wilson medverkar då man inte skrattar. Ack, en sådan sagolik person, denne Lance.

LOCKE* (Storbritannien/USA)

Den första delen av en isolationens double feature på GIFF i vintras var denna Tom Hardy-ledda nattliga biltur mellan Birmingham och London (Redford-seglatsen var den andra). Locke utspelar sig i princip uteslutande inuti Ivan Lockes (Hardy) BMW och drivs framåt av telefonsamtal som han uträttar från förarsätet. Samtal med familj och kolleger flyter samman med gatljusen och stillheten som på något märkligt sätt står att finna i motorvägstrafiken. Locke är en oerhört imponerande karaktärsstudie som lyckas göra väldigt mycket med väldigt lite, tack vare en mycket fin skådespelarprestation från Tom Hardy och smart och effektivt arbete från manusförfattare och regissör Steven Knight. Kuriosa: Min far blev rörd till tårar och klassade filmen som ett mästerverk. (Läs mer i recensionen av Locke.)

BETTER LIVING THROUGH CHEMISTRY (USA)

Direkt till DVD, alldeles för lågt IMDb-betyg och omnämnd ingenstans. Med reservation för att jag inte hade sovit på ca 30 timmar fann jag denna komedi fantastiskt underhållande och oförtjänt bortglömd och/eller underskattad. Sam Rockwell spelar en förvirrad apotekare vars händelsefattiga vardag flippar ur totalt när han stöter på en förrädisk femme fatale spelad av Olivia Wilde, och hans tillvaro övergår i en märklig händelseutveckling involverande allt från droger och sex till cykeltävlingar och potentiellt mord. Rockwell är helt och hållet klockren och övriga i ensemblen (Wilde, Michelle Monaghan, Ray Liotta, Jane Fonda) bidrar med mycket härliga figurer.

FOXCATCHER (USA)

Listans kyligaste film följer Mark Schultz (Channing Tatum), olympisk mästare i brottning 1984, och hans möte med den högst egendomlige multimiljonären John Eleuthère du Pont (Steve Carell) som under 80-talet bjöd in Schultz och hans bror Dave (Mark Ruffalo) till sitt projekt Team Foxcatcher, inom vilket du Pont, trots tveksamma kompetenser, insisterade på att träna de två bröderna och leda dem till framgångar i de olympiska spelen i Seoul 1988. Detta märkliga projekt slutade dock i bisarr tragedi när du Pont sköt Dave Schultz till döds 1996. Denna historia blir i Moneyball-regissören Bennett Millers händer en klinisk, kylig, rå, grå och känslokall skildring där Carell gör en lysande insats i nedtonat vansinne. En film helt utan värme eller sympatiskt målande berättande – helt enkelt en rättfram skildring av en mörk historia. Lite av en korsning mellan Darren Aronofskys The Wrestler och Paul Thomas Andersons The Master.

20,000 DAYS ON EARTH (Storbritannien)

En enormt fascinerande dokumentär om en minst lika fascinerande person. 20,000 Days on Earth porträtterar musikern och författaren Nick Cave och hans förhållande till livet, konsten och den kreativa processen. Det är en film som illustrerar det faktum att genren dokumentär är så mycket mer än bara “dokumentation”. Experimentell dokumentärfilm är en kreativ uttrycksform som rymmer så många andra element än att bara fånga verkligheten på bild. 20,000 Days on Earth är en svårutredd blandning av Nick Caves egen verklighet och den fiktiva idévärld som han ständigt besöker och försöker beskriva i filmen, och således en på många sätt intressant konstnärlig skapelse. Dessutom en visuellt och berättartekniskt utmanande och inspirerande film.

PALO ALTO* (USA)

När man trodde att man hade fått kläm på Coppola-släktträdet dyker Gia Coppola (Francis Ford Coppolas barnbarn) upp och regidebuterar med en alldeles förträfflig ungdomsfilm, adapterad från James Francos novellsamling med samma namn. Palo Alto följer ett antal ungdomar i Los Angeles och deras många gånger problemfyllda och osäkra tillvaro. Emma Roberts är superb i huvudrollen, och filmen är stilmässigt inte helt olik Sofia Coppolas (snygga och intressanta) stil som filmskapare. Den utforskar liknande teman och miljöer som (besvikelsen) The Bling Ring, men är flera klasser bättre. Palo Alto beskriver den i många avseenden deprimerande, besvärliga och meningslösa tiden i övergången mellan barndom och vuxenliv, och gör så med stor träffsäkerhet och lågmäld svärta. Trots att min svenska mellanmjölkstillvaro är ljusår från LA-ditot kan jag känna igen mig i just känslan av att inte veta vad man egentligen håller på med och vad det ska bli av en. Devonté Hynes soundtrack är för övrigt smått fantastiskt.

JOE* (USA)

Är Nic Cage tillbaka i storform? Hell yes! Mitt livskall att stå upp för Cage och försvara hans kvalitéer som skådespelare, alltid, i alla situationer, blir så mycket lättare när han slår till med pangprestationer som här. I Joe spelar han helt sonika Joe, en man med kriminell bakgrund som nu chefar över ett gäng trädförgiftare (vet inte exakt hur den rätta yrkestiteln lyder, men de knallar i alla fall runt i skogen och förgiftar träd som ska fällas). Joe träffar 15-årige Gary (Tye Sheridan) som kommer från en trasig familj där fadern är förlorad till alkoholen. Kring just fadern finns en gripande historia om skådespelaren Gary Poulter, som var alkoholost även i det verkliga livet och som dog innan filmen hade haft premiär. Han är sensationellt bra i filmen och skulle i en rättvis värld bli postumt Oscarsnominerad. Joe är en oerhört mörk film med tunga teman, starka skådespelarprestationer och en tilltalande sydstatsestetik som i vissa sekvenser ger en lättare Terrence Malick-vibb. Det är också kul att jämföra David Gordon Greens Joe med Jeff Nichols Mud (förra årets etta på min lista), eftersom de två goda vännernas filmer har enorma likheter – lite som att de bestämt sig för att göra en varsin version av samma film.

FRANK (Irland/Storbritannien)

Ytterligare en korsning mellan genrerna drama och komedi, och i sådana brukar jag allt som oftast sugas in i mörkret, den tunga grunden som de komiska bitarna vilar och faller tillbaka på. Så är fallet även med Frank. Det är en mycket rolig och underhållande film, men framförallt en mycket sorglig och deprimerande film. Frank är inspirerad av verklighetens Chris Sievey, brittisk musiker och komiker känd för sitt alter ego Frank Sidebottom, och handlar om ett egendomligt popband under ledning av just Frank (Michael Fassbender), som alltid går klädd i ett papier-maché-huvud och aldrig visar sitt ansikte. Förutom mycket märklig och härlig humor finns här en enorm svärta, med suicidala karaktärer som bär på svåra trauman. Det är lätt att bli deppig av Frank. Michael Fassbender är som vanligt strålande i huvudrollen, inte bara skådespelarmässigt utan även musikaliskt. The Soronprbfs musik är en mycket angenäm bekantskap, med titlar som Ginger Crouton, Lay an Egg, Creaky Door, Secure the Galactic Perimeter, Frank’s Cacophony och framförallt den ljuvliga I Love You All.

THE SQUARE* (Egypten/Storbritannien/USA)

(Originaltitel: Al Midan.) Listans andra dokumentär berättar om Tahrirtorget i Kairo, även kallat Befrielsetorget, en viktig plats för det egyptiska folket och en symbol för värden som demokrati och frihet. Torgets betydelse underströks markant under den arabiska våren, då den egyptiska revolutionen tog fart 2011, och blev en samlingspunkt för de demonstranter, revolutionärer, som kämpade, och fortfarande kämpar, för befrielse från politiska orättvisor och fortsatt frihet. Det är här deras berättelser som ges plats och står i centrum. The Square är en slående snygg, engagerande, skakande och viktig film som ger en värdefull inblick i den revolution och det krig som utspelat sig i Egypten, ur folkets och demonstranternas perspektiv. (Läs mer i recensionen av The Square.)

Bubblare

August: Osage County*, Begin Again*, Blackfish*, Blood Ties*, Cutie and the Boxer*, Før snøen faller*, Her*, The Immigrant*, Maps to the Stars, Mitt, Nebraska*, Nightcrawler, Pine Ridge*, The Spectacular Now*, Stretch, Under the Skin*, La Vénus à la fourrure*, The Wolf of Wall Street*

Inte ens nära

A.C.O.D.*, The Amazing Spider-Man 2, American Hustle*, Dawn of the Planet of the Apes, Lucy, Need for Speed, Noah, Qu’est-ce qu’on a fait au Bon Dieu?, Trash, Twenty Feet from Stardom*

Vissa filmer från förra årets lista hade kunnat kvala in även i år, sett till att de inte blivit brett tillgängliga förrän 2014. Sådana titlar är The Armstrong Lie, Enemy, L’arbitro, Drinking Buddies och Upstream Color (samt några av förra årets bubblare), men eftersom jag redan gett dem en plats i DYLPC:s strålkastarljus får de nöja sig med det. Man kan alltid bläddra tillbaka och läsa om dem i 2013 års lista.

Som vanligt är det en jäkla massa filmer som gått en förbi och filmer man helt enkelt inte hunnit få in i schemat. Jag orkar inte ens börja ta upp exempel, för det skulle säkert innebära en hel dags arbete. Nu har jag i alla fall listat det bästa av vad jag har sett. Vad håller ni med om och vad håller ni inte med om?

Läs även min eminente kollega Kottemans (inom kort publicerade) lista över 2014 års bästa filmer. Vill man vandra bakåt i tiden (nostalgiskt vemod?) följer härefter länkar för våra tidigare listor. Scooter: 2012, 2013. Dave: 2012, 2013. Så, nu räcker det. Gott nytt år på er.

Fotnot

Årtalsfrågan är som sagt en ständig huvudvärk. Produktionsår? Premiärår? Internationellt sådant eller svenskt? Hur gör vi med direkt-till-DVD-filmer? Vilka filmer som bör räknas till 2014 och vilka som bör räknas till 2013 är en intrikat definitionsfråga, och som ni ser är våra listor inte helt konsekventa. Vi resonerar som så att vi i första hand går efter produktionsår, men att även filmer från tidigare år (2013 i huvudsak) som inte gått att se förrän 2014 kan inkluderas. Sådana filmer markeras med en asterisk (*). Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2014 eller som bara visats på festivaler under 2013. Detta inkonsekventa förhållningssätt stör mig något oerhört, men utan denna kompromiss hade jag tvingats stryka flera fantastiska filmer från listan. Och det hade ju varit tråkigt.

Pizza, Cumberbatch och Maradona

Oscarsgalan har passerat oss likt det skenande tåget i Runaway Train (eller annan valfri film innehållandes ett snabbt tåg). Allt är över sedan ett bra tag och vi är lika snabba med att få ut vår post-Oscars-text som SF är med att få ut Dallas Buyers Club på bio (beräknad ankomst 26 november 2017).

Nåväl, vad tyckte vi om galan? Som alltid är det med en halvt entusiastisk, halvt äcklad inställning som man slår sig ner för att ta del av vad några gamla gubbar har kommit fram till när de sett några filmer från året som gått. De har ofta fel, ibland rätt. I år var det mesta som delades ut faktiskt adresserat till i alla fall någorlunda rätt personer.

Skådespelarpriserna var för mig (Mr Dave) helt och hållet rättvisa. Den magnifika Cate Blanchett fick lyfta sin gubbe och höll ett lysande tal, Lupita Nyong’o höll ett emotionellt och rörande tal av högsta klass, medan Jared Leto levererade ett fint och stabilt, om än lite långt och förutsägbart, tacktal. Varmast i hjärtat blev jag när Matthew McConaughey fick ta emot sin ack så välförtjänta statyett och dra en “Alright, alright, alright!” inför hela Oscarssällskapet. Det är underbart när priserna verkligen hittar rätt mottagare.

På den kvinnliga sidan är Scott liksom mig nöjd, men av hans förhoppningar att döma hade 12 Years a Slave-castens två manliga nomineringar, Chiwetel Ejiofor och Michael Fassbender, gärna fått avgå med vinst. Han fick i alla fall jubla åt att Steve McQueens slavhistoria senare tog priset för bästa film, vilket jag istället får sitta och tycka är fel och jag står fast vid min åsikt att Dallas Buyers Club utklassar 12 Years a Slave.

Alfonso Cuarón var ett annat glädjeämne, ytterligare en mycket välförtjänt vinst för en man som kämpat så länge för att ens möjliggöra den teknik som Gravity på så revolutionerande vis använt. Spike Jonze prisades för sitt Her-manus – det godkänner vi – men vi är båda större fans av Woody Allens text till Blue Jasmine. 12 Years a Slave:s vinst i kategorin för adapterade manus var också okej (Scott approves big time), och även om det väl aldrig hade inträffat hade Before Midnight varit den värdiga vinnaren i mina ögon.

Dokumentärkategorin var den största spyan i soppan (jag vet inte var jag nyss fick det ifrån, men jag vill gärna mynta det uttrycket), där den så ofantligt mediokra 20 Feet from Stardom vann. Tacktalet var dessutom pinsamt. Bilden till höger, där Scott med ärlig hand skrivit ner de rätta resultaten för kvällen, sammanfattar rätt bra vad vi tyckte om det beslutet från akademien. Jag var dock mindre bitter, eftersom vår tipstävling just i det ögonblicket avgjordes till min fördel. Ja, hur gick det med den egentligen?

SCOTT

20 av 24. Klicka här för att se Scooters tippningar.

Gick bet på

Costume Design, Documentary Feature, Makeup and Hairstyling, Short Film – Animated.

DAVID

22 av 24. Klicka här för att se Daves tippningar.

Gick bet på

Short Film – Animated, Short Film – Live Action.

Det var en hård kamp som utspelade sig, mellan två relativt framgångsrika kombatanter. Men till slut segrade den ene medan den andre föll. Jag slog även mitt personliga rekord (från den enda tidigare gången jag tippat galan, det vill säga förra året) med tre poäng och putsade till de siffrorna från 19 till 22. Även Scott förbättrade sitt personbästa och gick från 16 till 20. Bra jobbat, får vi väl ändå säga till varandra.

I övrigt bjöd Ellen DeGeneres på en avslappnad och härlig tillställning som värd, utan att för den delen göra något spektakulärt. Och kanske är det bara så där avspänt och klacksparkigt som man vill ha det. Pizzautdelningen var ett kul påfund som gav lite skön stämning och självdistans från skådespelareliten à la “wow, de kan äta pizza – trots att de är kända!” Den rekordslående jätteselfien var en annan idé som träffade rätt – ni har väl retweetat den? Ja, Ellen gillar vi.

En annan vi gillar är Benedict Cumberbatch. Varför har redan framgått.

Film och fotboll är i många avseenden meningen med livet och det är i de konstformerna den stora skönheten står att finna. Så passande då att italienaren Paolo Sorrentino fick gå upp på scenen och ta emot pris för sin fantastiska La grande bellezza och tacka en blandad skara personliga inspiratörer, däribland Diego Armando Maradona. Toni Servillo skrattade gott.

Vi försöker skratta så gott vi kan åt både det ena och det andra, och ser nu framemot en tid utan att behöva hetstitta på diverse halvljumna Award Season-filmer. Nu kan man återgå till att plocka fram gamla actionrullar med Sylvester Stallone istället. Eller vad som helst. Vi säger så.

Academy Awards vs Dave Awards 2014

Årets text inför Oscarsgalan är skriven efter exakt samma mall som förra årets, ett format som vi tycker fungerade bra. Jag kammade hem 19 av 24 rätt och hoppas naturligtvis slå det i år.

Det har blivit dags att granska nomineringarna och plocka fram stryktipskunskaperna, och som vanligt när det gäller Oscars är det inte 13 rätt som är respekt, utan 24! Nu blir det fria profetior och löst spekulerande när jag kliver in i rollen som självutnämnd expert i tippningsleken inför Oscarsgalan. I texten under varje kategori finns tre punkter: vilken film/person jag tror kommer vinna, vilken film/person jag hoppas kommer vinna, och vilken film/person jag hade valt om jag fick välja vilken/vem som helst. Den filmen eller personen får trösta sig med en Dave Award, dvs utmärkelsen ”bäst enligt David” i den aktuella kategorin. Där har jag alltså bortsett från alla sannolikhetsparametrar, odds och redan fastställda nomineringar, och låtit pokalen vandra så långt som jag tycker behövts, om det så är till en sibirisk gammelfarfar som gått in och levererat stort skådespeleri i en helt okänd jordbruksthriller i södra Rumänien. Är man bäst ska man helt enkelt ha en Oscar, eller i alla fall en Dave Award!

Många av filmerna har vi skrivit om tidigare, så om du vill läsa mer om en särskild titel hittar du den bland taggarna vid slutet av inlägget. Listan över alla nominerade i de olika kategorierna hittar du här.

1. Vilken film/person tror jag kommer vinna?
2. Vilken film/person hoppas jag kommer vinna?
3. Vilken film/person hade jag valt om jag fick välja helt fritt?

BEST PICTURE

1. 12 Years a Slave. Egentligen ända sedan projektet lanserades har Steve McQueens amerikanska historieberättelse känts som en given Oscarsfilm. Det finns så mycket som stämmer i filmens tema, berättelse och utförande att den per tradition ligger juryn nära till hands. Gravity är väl den tänkbara utmanaren, men i min hjärna råder inga tvivel om att 12 Years a Slave tar hem detta.
2. Dallas Buyers Club. 12 Years a Slave var för mig inte någon av de större filmupplevelserna från året som gått och av någon anledning gav den mig inte så mycket. En film som gav mig något, och det på storslaget vis, är historien om den AIDS-sjuke Ron Woodroof som på 80-talet kämpade mot både läkemedelsbolag, fördomar och sig själv. En fantastisk film på alla sätt och vis, och för mig den värdiga vinnaren i kategorin för bästa film.
3. Mud. Ni som följer den här bloggen har kanske tröttnat på att läsa om Mud vid det här laget, så mycket som jag har hyllat den. Men Jeff Nichols natursköna indiedrama med Matthew McConaughey i titelrollen och en alldeles underbar coming-of-age-historia är ett varmt, vackert och enastående mästerverk som givetvis belönas med en Dave Award.

ACTOR IN A LEADING ROLE

1. Matthew McConaughey. Alright, alright, alright! 2013 var Matthew McConaugheys år och utöver att leverera en otrolig skådespelarprestation gick han i samband med Dallas Buyers Club även ner i vikt till obehagliga nivåer, en typ av fysisk transformering som brukar uppskattas av Oscarsjuryn. Kanske finns en pyttechans för Chiwetel Ejiofor (12 Years a Slave) att utmana, samt en mikroskrällchans för Leonardo DiCaprio (The Wolf of Wall Street), men jag är tämligen övertygad om att McConaughey plockar sin statyett.
2. Matthew McConaughey. Och det är helt jävla rätt! Med all respekt för DiCaprio, Ejiofor, Bruce Dern och Christian Bale så kommer ingen av dem i närheten av den briljans som McConaughey visar upp i Dallas Buyers Club. Ejiofor är bra och DiCaprio gör en av sina bästa roller, medan Dern (Nebraska) väl är nominerad mest för lång och trogen tjänst och Bale har gjort säkert tio roller som är bättre än den i American Hustle. McConaughey spelar i år i en egen liga.
3. Matthew McConaughey. Jag älskar Matthew och delar med glädje ut även en Dave Award till honom. För Mud eller för Dallas Buyers Club? Det kvittar väl – fantastiska roller båda två. För övrigt hade jag gärna sett nomineringar för Hugh Jackman och Jake Gyllenhaal (Prisoners), Robert Redford (All Is Lost), Tom Hanks (Captain Phillips) och ett långskott: Mads Mikkelsen för Jagten. Och förresten, varför inte till Tye Sheridan, den egentliga huvudrollen, i Mud?

ACTRESS IN A LEADING ROLE

1. Cate Blanchett. Den kvinnliga huvudrollskategorin är nog den kategori som känts mest spikad hela vägen. Allt talar för att Cate Blanchett får en välförtjänt guldgubbe för sin mycket starka roll i Blue Jasmine.
2. Cate Blanchett. Även om jag verkligen gillade Meryl Streeps roll i August: Osage County slår den inte Blanchetts. Hon är verkligen lysande och gör kanske sitt livs roll. Judi Dench är som vanligt härlig i Philomena, men slår varken Blanchett eller Streep. Sandra Bullocks roll i Gravity är överskattad och Amy Adams har liksom Bale gjort massor av roller som är bättre än den i American Hustle.
3. Olivia Wilde. Mer indiefilm på galan! Kanske vill jag egentligen också prisa Cate Blanchett – hon är fantastisk – men eftersom en film som Drinking Buddies aldrig skulle ta sig in i dessa sammanhang tar jag på mig ansvaret att belöna densamma. En av den filmens största styrkor är Olivia Wilde, som jag ständigt finner intressant och som alltid erbjuder en naturlig energi i sitt skådespeleri. Därför får hon en guld-Dave. Om Adèle Exarchopoulos makalösa roll i La vie d’Adèle hade varit nominerbar hade jag dock valt den som vinnare. Två andra nämnvärda rollinsatser är Julie Delpys i Before Midnight och Felicity Jones i Breathe In, utöver Blanchetts och Streeps förstås.

ACTOR IN A SUPPORTING ROLE

1. Jared Leto. Matthew McConaugheys primäre motspelare i Dallas Buyers Club är favorittippad och en spik i mitt tips. Superliten outsider-chans på Michael Fassbender (12 Years a Slave), men det är nog inget snack om att Leto tar det.
2. Jared Leto. Och även här vore det helt rätt – Leto är bäst av de nominerade och gör en mycket skicklig och känslig prestation som. Fassbender är riktigt bra även han, och det är väldigt kul att Barkhad Abdi (Captain Phillips) fick en nominering. Jonah Hills och Bradley Coopers nomineringar är två stora skämt.
3. Jared Leto. Den här kategorin är svår att kartlägga, då man grundligt får kolla igenom vad man egentligen har sett under året. Det blir nog Leto som vinner även på Dave Awards, men i hyfsad konkurrens från en hel del andra bra biroller. Några av dem är, utan inbördes ordning, Chris Cooper (August: Osage County), Benedict Cumberbatch (Star Trek Into Darkness), Jake Johnson (Drinking Buddies), Vincent Cassel (Trance), John Slattery (Bluebird), James Franco (Spring Breakers) och Bruno Ganz (Night Train to Lisbon). Värt att poängtera är att jag räknar både Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman i Prisoners till huvudrollskategorin.

ACTRESS IN A SUPPORTING ROLE

1. Lupita Nyong’o. Här står det nog mellan främst Nyong’o (12 Years a Slave) och Jennifer Lawrence (American Hustle), vilket med tanke på att det är en av Lawrence sämsta roller är helt sjukt. Men hon älskas av allt och alla och kan alltså redan vid 23 års ålder ta sin andra Oscar. Jag tippar Nyong’o, då det har varit mest snack om henne under en längre tid, men oroas över att Lawrence nämns mer och mer som vinnarkandidat.
2. Lupita Nyong’o. Nyong’o gör en riktigt stark och uppoffrande prestation i 12 Years a Slave, och bör absolut prisas för den. June Squibb (Nebraska), Julia Roberts (August: Osage County) och Sally Hawkins (Blue Jasmine) är alla bra men ingen av dem är Oscarsvärdiga. J-Laws överspel är stundtals bedrövligt och hon är sämst av de nominerade.
3. Sarah Paulson. Jag står och velar här mellan en bunt namn, men mitt val har nog fallit på Sarah Paulson, som i mina ögon porträtterar den kanske mest ondskefulla personen i 12 Years a Slave, och det med stor pondus. Med ytterligare en fin roll i Mud har hon i år skrapat ihop till en liten Dave Award. Bland hennes utmanare finns Margot Robbie (The Wolf of Wall Street), Lupita Nyong’o (12 Years a Slave), Margo Martindale (August: Osage County), Amy Ryan (Breathe In), Rosario Dawson (Trance) och Ahna O’Reilly (As I Lay Dying). Léa Seydoux i La vie d’Adèle hade varit given här om den filmen hade varit nominerbar.

DIRECTING

1. Alfonso Cuarón. Ännu en kategori som ser given ut. Under Cuaróns femåriga arbete med Gravity skapade han ny teknik, nya sätt att regissera skådespelare och han har kanske lagt grunden för ett helt nytt filmskaparsätt. Han har vunnit i princip alla priser hittills och lär vinna även detta.
2. Alfonso Cuarón. Ja, visst. Det är bara att kapitulera för det engagemang, den passion och den tid Cuarón lagt ner för att möjliggöra en av de mest spektakulära bioupplevelserna jag har haft. Gravity har sina brister, men på bio finns det få filmer som uppnår den sensationella rymdvision som den gode Alfonso skapat för oss. Favoriten bakom Cuarón är för mig personligen Martin Scorsese, vars The Wolf of Wall Street är en i raden av högklassiga filmer i hans CV.
3. Jeff Nichols. Han har med Mud inte bara gjort den bästa filmen, utan han har även tagit sig an utmaningen att regissera två barnskådespelare i centrala roller och fått fram helt fantastiskt skådespeleri från såväl dem och Matthew McConaughey som från minsta lilla biroll. Med eget manus och en personlig berättelse och vision visar Nichols vad stort filmskapande kan vara och vad som kan ge en en Dave Award. Beröm riktas givetvis även till Alfonso Cuarón (Gravity), J.C. Chandor som regisserade en dialoglös överlevnadskamp på en båt (All Is Lost), Denis Villeneuve som gjorde en lysande och välspelad thriller (Prisoners), Jean-Marc Vallée (Dallas Buyers Club), Richard Linklater som gav ändlösa dialoger liv i Before Midnight och Joe Swanberg som använde improvisation på ett fräscht sätt i Drinking Buddies.

WRITING – ORIGINAL SCREENPLAY

1. Her (Spike Jonze). I expertväg hålls generellt Her och American Hustle som de två stora favoriterna här, och någonting säger mig att juryn vill visa någon form av kärlek till Spike Jonze, och att då manuskategorin är det mest troliga stället för denna kärlek. Men vem vet, American Hustle är ju överallt. Pyttechans för Woody Allen, för att han är just Woody Allen, men jag tror att den chansen är ytterst liten (kanske försämras hans hans chanser ytterligare av blåsvädret han varit inblandad i den senaste tiden).
2. Blue Jasmine (Woody Allen). Mitt val står och väger mellan Woodys smarta och till stor del seriösa men ändå sedvanligt humoristiska manus å ena sidan, och Craig Borten och Melisa Wallacks välskrivna och engagerande Dallas Buyers Club-manus å andra sidan. Det blir nog Woody till slut, just för att Blue Jasmine är en film som så tydligt byggs på sitt manus och dess smarta upplägg. Nebraska och Her har manus som är bra men inte Oscarsbra, och American Hustle går fetbort efter att David O. Russell varit inne och kraschat det.
3. La grande bellezza (En: The Great Beauty. Paolo Sorrentino & Umberto Contarello). Ännu ett tight val som utgörs av treenigheten La grande bellezza, Mud och Prisoners. Valet faller nog till slut på Paolo Sorrentinos fantastiskt vackra skapelse om en man som vandrar runt i Rom, kritiserar sin egen livsstil och melankoliskt blickar tillbaka på sitt liv, som människa och som halvlyckad författare. Filmen använder mycket metaforer och symboler för att på något sätt ringa in huvudkaraktärens liv, och orden faller fint på plats.

WRITING – ADAPTED SCREENPLAY

1. 12 Years a Slave (John Ridley). Detta är som sagt en berättelse som bör falla Oscarsjuryn perfekt i smaken, och eftersom den är sann, historisk och till och med baserad på Solomon Northups bok finns mycket som talar för en vinst. Ska någon skrälla ligger Philomena närmast till hands, men jag tror att det är ett manus som i sina teman och värderingar uppskattas mer av européer än amerikaner.
2. Before Midnight (Richard Linklater, Julie Delpy & Ethan Hawke). Det mest intelligenta, välskrivna och för mig imponerande manuset är Before-gängets text på vilken filmseriens tredje film baseras. Jag har ännu inte skrivit om den filmen, men i korta drag rev den upp stora sår i mig och den fick mig att fundera på hur många svårigheter jag, du och alla andra kommer att ställas inför genom livet. Jag stannar där, innan jag börjar låta alltför pretentiös, men den i princip uteslutande dialogdrivna filmen har ett otroligt kvalitativt manus som slår samtliga av övriga nominerade (12 Years a Slave, Captain Phillips, Philomena och The Wolf of Wall Street).
3. Before Midnight (Richard Linklater, Julie Delpy & Ethan Hawke). Bäst även här. Se ovan.

DOCUMENTARY FEATURE

1. 20 Feet from Stardom. Jag har lärt mig att det tjänar på att ha koll på buzz och förhandsfavoritskap, hur illa dessa parametrar än överensstämmer med de kvalitativa jämförelserna. 20 Feet from Stardom, som är en högst medioker dokumentär, är favorittippad med The Act of Killing hack i häl, och således faller jag för det trycket och hoppas att alla experter har rätt. Eller hoppas gör jag ju egentligen inte, för egentligen vill jag att filmen nedan vinner! Vad som stärker 20 Feet from Stardom:s chanser är väl framförallt underdog-dimensionen, dvs att den handlar om människor som alltid fått stå i skuggan av andra, samt dess översentimentalitet och kända namn som tittar fram lite här och var. Den har drag som är typiska för Oscarsslisket, helt enkelt.
2. The Square (Originaltitel: Al Midan). Varken 20 Feet from Stardom eller Dirty Wars tar sig över två stjärnor och har således ingenting att göra här. Cutie and the Boxer och The Act of Killing är bra, men den ända som är riktigt bra är den egyptiskamerikanska The Square, som handlar om revolutionen i Egypten utifrån den centrala platsen Tahrirtorget. Fotoupptagningarna är otroligt häftiga och placerar tittaren mitt i de brinnande kravalluppgörelserna. Det är en stark dokumentär som visar kraftfulla bilder, det är en lärorik dokumentär om viktig historia som skrivits de senaste åren och det är en fin dokumentär som håller sig nära sina huvudpersoner.
3. The Armstrong Lie. Det är jämnt mellan denna och The Square, men mest hänförd blev jag nog ändå av Alex Gibneys dokumentär om den dopade cyklisten tillika lögnaren Lance Armstrong. Jag kan inte sluta fascineras av att en så otrolig karriär, som gjorde honom till en världsikon och hjälte, visade sig vara byggd på lögner, svek, maktmissbruk och så vidare, och hur mycket som faktiskt pågått bakom stängda dörrar. Givetvis är filmen bättre för oss med redan stort intresse för hela historien kring detta, men rent filmiskt är den i mitt tycke mycket väl genomförd.

CINEMATOGRAPHY

1. Gravity. Supertungt favoritskap för Emmanuel Lubezkis storslagna arbete i Gravity, som är en visuell rymdfest för ögat. Just fotobiten i den filmen är möjligtvis något problematisk, eftersom man kan fråga sig hur mycket som egentligen handlar om foto och hur mycket som snarare handlar om specialeffekter, med tanke på att den utspelar sig i rymden. Hur som helst är den otroligt snygg och spektakulär. Om någon annan mot förmodan skulle vinna tror jag att Phedon Papamichaels svartvita Nebraska eller Roger Deakins arbete med Prisoners ligger bäst till.
2. Prisoners. Jag kan verkligen inte bestämma mig här – episkt rymdfoto vs gråmulet höstthrillerfoto vs vackert asiatiskt kampsportsfoto. Valet föll till slut på mittenalternativet, det vill säga Prisoners och Roger Deakins. Han tar fram det allra obehagligaste i den naturen och de omgivningarna som omfamnar det kidnappningsdrama som höll mig fängslad i ett stadigt grepp. Fotot är kanske inte av det spektakulära slaget, men det är snyggt och kliniskt hela vägen och perfekt för filmen i fråga. Prisoners är dessutom som film bättre än övriga och borde haft nomineringar i fler kategorier, så Gravity och The Grandmaster får nöja sig med delad andraplats, och efter dem finns Nebraska följd av Inside Llewyn Davis.
3. La grande bellezza (En: The Great Beauty). Den här filmen är en av de allra vackraste filmerna jag någonsin har sett, och rent visuellt skulle jag vilja beskriva den som ett slags terapi för ögon, öron och andra sinnespåverkande organ. Långsamma åkningar på en flod skapar njutning i själen medan solen strålar in i kameralinsen och operamusiken sköljer över en som glasflaske-Coca-Cola en varm sommardag. Soluppgångar över Rom, där neonskyltarna överröstas av det annalkande skenet och festsekvenser där remixade klubblåtar dunkar till den smått hjärndöda dansen på en upplyst balkong i den italienska sommarnatten. Gryning på en klippa ute vid en fyr, där månskenet smeker vattenytan och harmoniskt lyser upp den kärleksnostalgi som hela filmen vill porträttera. Äh, nu får jag sluta. La grande bellezza och dess fotograf Luca Bigazzi får hur som haver en glänsande Dave Award. Andra nämnvärda filmer är Prisoners, Gravity, All Is Lost, Breathe In, Upstream Color, Side Effects, Trance och Only God Forgives.

FILM EDITING

1. Gravity. I flera av de tekniska kategorierna är Gravity med i leken, och eftersom det är en film som så kraftigt vilar på just sin revolutionerande teknologi vilar favoritskapet ofta på Cuaróns rymdfilms axlar. Så är fallet även här, även om Captain Phillips thrillereffektiva klippning kan bli en skarp utmanare. Ett litet, litet lillfinger lyfts för ett potentiellt skräckutfall, det vill säga att American Hustle skulle vinna här.
2. Dallas Buyers Club. Kanske är det oschysst att inte välja Gravity med tanke på hur nyskapande den filmen faktiskt är, men även filmer skapade utifrån en mer klassisk klippning ska också belönas om de är mycket väl utförda. Dallas Buyers Club går definitivt in i den senare kategorin, då jag verkligen uppskattade dess tempo, rytm, montage till musik och hela inramningen av den engagerande storyn, vars engagerande styrka kan ha en stor del av sin grund i en proffsig klippning. All heder åt Gravity, Captain Phillips och 12 Years a Slave som alla finns nära till hands. Ingen heder åt American Hustle.
3. La grande bellezza (En: The Great Beauty). Den fantastiskt vackra resan jag på något sätt försökte beskriva under fotokategorin har även sin klippning att tacka, då hela filmen liksom flyter fram på något sätt och mjukt tar sig fram genom tid och rum. Andra nämnvärda kandidater är All Is Lost, Prisoners, Dallas Buyers Club, The Wolf of Wall Street, Rush, Upstream Color, och Mud.

PRODUCTION DESIGN

1. The Great Gatsby. Detta pris lär gå till Baz Luhrmanns green-screen-fest med bombastiska herrgårdsfester i 20-talsscenerier. Den filmen är liksom gjord för den här kategorin och känns rakt igenom väldigt production-design-ig. Gravity kan dock utmana, då dess rymdscenografi inte är att leka med, samtidigt som 12 Years a Slave är en outsiderdecimal. Själv funderar jag på om Her inte borde vara mer aktuell här, och egentligen American Hustle också. Men det spelar mindre roll eftersom The Great Gatsby känns så given.
2. Her. En av Her:s största styrkor är de läckra miljöerna med, för att citera mig själv, “futuristiska storstadsmiljöer med höghus, stora fönster och en design med Apple-kompatibel kliniskhet”. Korsningen av Los Angeles och Shanghai är cool. Annars är Gravity också oerhört häftig.
3. La grande bellezza (En: The Great Beauty). En av de svårare kategorierna att välja ut filmer i, tycker jag. Men La grande bellezza (som visat sig få väldigt mycket kärlek av mig) är vacker även i sin scenografi, som hittas i Roms alla möjliga hörn. Jag gillar även 70-tals-F1-estetiken i Rush, rymden i Gravity, havet och båten i All Is Lost, alla märkliga miljöer i Upstream Color, den surrealistiska neonsettingen i Only God Forgives och självklart Arkansas-naturen i Mud.

MAKEUP AND HAIRSTYLING

1. Dallas Buyers Club. Även om sminkteamet i Jackass Presents: Bad Grandpa gör ett mycket fint jobb med Johnny Knoxvilles transformering till gubbe kan jag inte riktigt se att den ska få något mer än en nominering. Dallas Buyers Club är kanske ingen typisk “sminkfilm”, men där finns ändå en tydlig användning av smink som dessutom görs på ett bra sätt. The Lone Ranger, eller Johnny Depp har en kråka på huvudet, varken lär eller bör vinna.
2. Dallas Buyers Club. Jag är djupt imponerad av gubbsminket i Jackass-filmen, men håller ändå Dallas Buyers Club högre, då sminket är subtilt och “osynligt”, på så vis att det smälter in i karaktärerna. Jared Letos transvestitsmink och Matthew McConaugheys sjukdomsförstärkande smink ger ytterligare spets till både en fantastisk film och två imponerande skådespelare.
3. Dallas Buyers Club. Här är det också svårt att sitta och tänka på i vilken film sminket har varit bäst. Men det blir nog Dallas Buyers Club här också.

I följande kategorier har jag inte sett alla nominerade filmer och kan därför inte skriva några längre utläggningar kring dessa, utan endast en tippning – vilken film jag tror kommer vinna.

ANIMATED FEATURE FILM

• Frozen

COSTUME DESIGN

• The Great Gatsby

DOCUMENTARY SHORT SUBJECT

• The Lady in Number 6: Music Saved My Life

FOREIGN LANGUAGE FILM

• La grande bellezza (The Great Beauty)

MUSIC – ORIGINAL SCORE

• Gravity

MUSIC – ORIGINAL SONG

• Let It Go (Frozen)

SHORT FILM – ANIMATED

• Get a Horse!

SHORT FILM – LIVE ACTION

• The Voorman Problem

SOUND EDITING

• Gravity

SOUND MIXING

• Gravity

VISUAL EFFECTS

• Gravity

Enligt mina gissningar ovan får vi alltså en slutställning med ganska spridda skurar, i vad som ungefär motsvarar medaljligan i OS, gällande vilka filmer som får flest Oscars, som ser ut såhär:

Tippade vinnare

• 7 Oscars Gravity
• 3 Oscars 12 Years a Slave, Dallas Buyers Club
• 2 Oscars Frozen, The Great Gatsby
• 1 Oscar 20 Feet from Stardom, Blue Jasmine, Get a Horse!, La grande bellezza, Her, The Lady in Number 6: Music Saved My Life, The Voorman Problem

Om vi istället ställer in vinnartabellen efter mina förhoppningar (exkl. de elva sista kategorierna) ser listan ut såhär:

Önskade vinnare

• 5 Oscars Dallas Buyers Club
• 2 Oscars Blue Jasmine
• 1 Oscar 12 Years a Slave, Before Midnight, Gravity, Her, Prisoners, The Square

För att ta det ett steg längre och måla om listan helt har vi nedan vinnarligan på Dave Awards (även här exkl de elva sista kategorierna).

Vinnare på Dave Awards

• 4 Daves La grande bellezza
• 3 Daves Dallas Buyers Club
• 2 Daves Mud
• 1 Dave 12 Years a Slave, The Armstrong Lie, Before Midnight, Drinking Buddies

Så, nu har jag suttit med det här så länge att jag tröttnat helt och hållet på den här galan. Men förhoppningsvis löser det sig med hutlösa mängder kaffe ikväll och lite Riesen så att man inte oroar några Oscarsjurygubbar i onödan. Följ mig på Twitter förresten, så kanske jag twittrar ut något roligt för er under natten. So long, amigos!

Scooter Awards for Proper Excellence in the Art of the Symbiosis Between Moving Pictures, Sound and Acting 2014: The Comeback!

Upplägget i årets text inför Oscarsgalan är detsamma som förra årets, ett format som vi tycker fungerade bra. Jag prickade in 16 av 24 rätt och förlorade mot min rival David. Jag hoppas i år på en riktig comeback!

Så, då är det än en gång dags för en helkväll med glamour. Nej, jag pratar inte om den ruttna Melodifestivalen utan syftar förstås på Oscarsgalan! De bästa (och några av de sämre) stjärnorna kommer glida, rulla eller flyga runt (valmöjligheterna är stora!) på röda mattan och vi kommer sitta bänkade. Men som vi alla vet har Oscarsjuryn ofta fel och därför har jag och David för andra året i rad bestämt oss för att dela med oss av våra personliga vinnare och dessutom tippa Oscarsjuryns val. På Scooter Awards handlar det inte om vem som ser bäst ut eller vems namn som har störst stjärnstatus. Här handlar det bara om skådespelartalanger! I varje kategori kommer jag lista vem eller vilken film av de nominerade jag tror kommer vinna, vem eller vilken film av de nominerade jag vill ska vinna och slutligen vem eller vilken film jag hade valt som vinnare om jag fick välja fritt utifrån 2013 års utbud.

Många av filmerna har vi skrivit om tidigare, så om du vill läsa mer om en särskild titel hittar du den bland taggarna vid slutet av inlägget. Listan över alla nominerade i de olika kategorierna hittar du här.

1. Vilken film/person tror jag kommer vinna?
2. Vilken film/person hoppas jag kommer vinna?
3. Vilken film/person hade jag valt om jag fick välja helt fritt?

BEST PICTURE

1. 12 Years a Slave. Det mesta pekar på att Steve McQueens slaverifilm kommer att kamma hem galans största pris. Med höga betyg från såväl recensenter som biobesökare och med bästa film-priser från bland annat Golden Globes, BAFTA och AFI (amerikanska filminstitutet) är chansen väldigt stor att den tilltalar även Oscarsjuryn.
2. 12 Years a Slave. Om ni har läst min recension vet ni mycket väl vad jag tycker om filmen. Det är helt klart den bästa av årets nominerade och den förtjänar en gyllene statyett. Om ni även har kikat på min lista över de tio bästa filmerna från förra året vet ni att…
3. 12 Years a Slave är den bästa. Ingen snack om saken. Av alla filmer från 2013 är McQueens mästerliga berättelse om Solomon Northup den som har berört och imponerat mig mest. I princip allt är på en nivå för sig. Skådespel, regi, manus, musik och foto utförs på en mästerlig nivå.

ACTOR IN A LEADING ROLE

1. Matthew McConaughey. I rollen som den komplexe AIDS-smittade Ron Woodroof gör McConaughey en strålande insats. En karriär som var definierad av högar av svettiga romantiska komedier och topless-scener har återfötts i form av en mångsidig och spännande karriär med McConaughey i sitt livs form. Killer Joe, The Lincoln Lawyer, Mud, True Detective och självklart Dallas Buyers Club är alla bevis för en skådespelare som har levererat ordentligt de senaste åren. McConaughey har charmat Hollywood och lovordats för sin Oscarsnominerade roll. Med vinster på Golden Globes och SAG Awards, för att nämna några, är det troligt att han vinner. Att han dessutom är otroligt populär och omtyckt ökar bara hans chanser att få plocka med sig en guldgubbe hem.
2. Chiwetel Ejiofor. Jag tycker som många andra att McConaughey gör en fantastisk rollinsats och helt klart förtjänar en nominering. Han är flera mil bättre än en av mina favoritskådespelare Christian Bale och den gamle Bruce Dern som båda är nominerade. Men han har starkt motstånd från Leonardo DiCaprio och dennes kanske bästa prestation i sin karriär i rollen som den totalgalne Jordan Belfort i The Wolf of Wall Street. Men det är Chiwetel Ejiofor med sin starka insats i 12 Years a Slave som är snäppet vassare i mitt tycke. Det är dock en väldigt jämn kategori och egentligen spelar det inte så stor roll vem som vinner, bara det är någon av de tre bästa – McConaughey, DiCaprio eller Ejiofor.
3. Tom Hanks. 2013 har varit ett väldigt bra år när det kommer till starka skådespelarprestationer. Men det skär i mitt hjärta att en av årets absolut bästa inte ens fick en nominering. Jag pratar såklart om Tom Hanks och hans dunderinsats i Captain Phillips. Hanks levererar ordentligt i rollen som skeppskaptenen Richard Phillips – en vanlig man i en ovanlig situation. Filmens slutskede bjuder på en av årets kraftfullaste och mest välspelade scener som får hår att resa sig och tårar att rinna. Hanks har glidit runt i myshörnan länge de senaste åren med tråkiga roller, men en comeback som Captain Phillips förtjänar en Oscarsnominering. Fy skäms på er Oscarsjuryn!

ACTRESS IN A LEADING ROLE

1. Cate Blanchett. Årets kanske mest självklara kategori med en självklar vinnare. Cate Blanchetts namn har stått skrivet i stjärnorna redan sedan Blue Jasmine hade premiär. De flesta tror på den fantastiskt skickliga australiensiskan och hennes prestation som den kaotiska och paranoida Jasmine. Alla vet att hon kommer vinna. Det är självklart.
2. Cate Blanchett. Det är också självklart att hon är mitt val som vinnare. Amy Adams roll som fejkbritt i American Hustle och Judi Dench mysiga roll i Philomena är båda väldigt bra medan Meryl Streep och Sandra Bullock inte ens borde ha nominerats. Ingen av de nominerade är i närheten av Cate Blanchett.
3. Cate Blanchett. Precis som i den manliga kategorin har kvinnorna levererat stort under 2013. Brit Marling (The East), Emma Thompson (Saving Mr. Banks) och Olivia Wilde (Drinking Buddies) har alla varit fantastiska men får tyvärr gå utan Oscarsnomineringar. Men den majestätiska Cate Blanchett är trots de ovanstående kvinnornas talang den bästa.

ACTOR IN A SUPPORTING ROLE

1. Jared Leto. I en blandad kategori med allt från skeppstjuv, slavägare, FBI-agent och börsmäklare kommer Oscarsjuryns val att falla på AIDS-smittade transvestiten Rayon. Leto som medverkar i en film för första gången sedan 2009 gör en mångsidig och komplex insats och backar upp McConaugheys huvudroll bra. Leto har varit en av årets stora snackisar i birollskategorin. Med många hyllningar och vinster från både Golden Globes och SAG Awards i bagaget är Letos chanser stora. Hans hängivenhet och fokusering på rollen som Rayon är något som faller Oscarsjuryn i smaken. Jonah Hill och Bradley Cooper älskas av Oscarsjuryn men kommer inte ha någon chans att vinna och Michael Fassbender kommer ignoreras. Den enda som har en liten chans att peta ner Leto från tronen är Barkhad Abdi med hans suveräna insats i Captain Phillips och hans oväntade vinst i denna kategori på förra månadens BAFTA Awards.
2. Michael Fassbender. Den helt klart bästa i denna kategori förtjänar inte bara sin nominering utan också att vinna. Fassbender är en av de bästa skådespelarna just nu och “glömdes bort” helt och hållet av Oscarsjuryn 2011 för sin fantastiska huvudroll i Steve McQueens Shame. Han fick inte ens en nominering. I år gör han en otroligt obehaglig och fantastisk insats i samme McQueens 12 Years a Slave. Med no-mercy-attityd och järnhandsstyre förtjänar Fassbender verkligen en Oscarsstatyett. Hans konkurrenter är inte i närheten. Leto är överskattad, Jonah Hill är härlig men inte tillräckligt bra för att vinna, Barkhad Abdi gör en grym insats men når inte Fassbenders nivå och vad Bradley Cooper beträffar är det mycket oklart vad han ens gör i denna kategori. Ah, vänta, nu vet jag! Oscarsjuryn älskar David O. Russell och American Hustle och allt vad den innebär. Det inkluderar Bradley Cooper. För tydligen kommer Russell, hans filmer och hans skådespelare i ett megapaket som alla tydligen förtjänar Oscarstatyetter vartenda år. Titta bara på förra årets Silver Linings Playbook och 2011 års The Fighter. Alla har överösts med nomineringar och vinster, även om de inte förtjänat det. Bradley Cooper får automatiskt en nominering för att han är med i David O. Russells filmer. Trots att han absolut inte förtjänar en nominering. Snälla Oscarsjury, ge Fassbender guldgubben och lägg av med favoriseringen av Russell! Byt ut Coopers nominering och sätt in…
3. James Franco istället. Francos underskattade och fenomenala insats i Harmony Korines Spring Breakers är något utöver det vanliga. Franco spelar Alien, en vild och smått galen gangsta-rappare vars fascination av vapen och droger är extremt. Med munnen full av kromtänder och en otydlig och autentisk Floridadialekt gör Franco en unik och annorlunda insats. Franco är stundtals oigenkännelig och lever sig in i rollen på ett mästerligt vis. Jag hade gärna sett Franco ta hem en statyett eller åtminstone bli nominerad. Det hade även varit trevligt med en nominering för Jake Gyllenhaals fantastiska ticsbesvärade Detective Loki i Prisoners.

ACTRESS IN A SUPPORTING ROLE

1. Lupita Nyong’o. I en kategori som i princip bara handlar om två skådespelerskor kan valet antingen falla på Jennifer Lawrence eller på Lupita Nyong’o. Det är de två som har hyllats mest i denna kategori och som har nominerats till mängder av galapriser. Lupita Nyong’os imponerade debut kommer troligen ta hem Oscarsstatyetten då den är riktigt bra och dessutom har styrkor i karaktären och i filmens historiska vikt. Oscarsjuryn älskar historiska karaktärer och filmer, särskilt när det handlar om just amerikansk historia. Men Nyong’o hotas av Lawrence, som har knipit vinster på både BAFTA-galan och Golden Globes. Det som däremot minskar hennes chans att vinna en Oscar är att juryn kan vara tveksamma till att belöna den unga skådespelerskan med en Oscarsstatyett för andra året i rad (Lawrence vann förra året för sin roll i Silver Linings Playbook). De andra nominerade i kategorin har inte en chans.
2. Lupita Nyong’o. Varken Sally Hawkins, June Squibb eller den bra men överskattade prestationen av Jennifer Lawrence i American Hustle förtjänar en nominering. Julia Roberts är för mig nummer två i denna kategori för hennes briljanta insats som frustrerad mor och dotter i August: Osage County. Men självklart ska den filmdebuterande Lupita Nyong’o vinna för hennes fenomenala och känslosamma roll som slavflickan Patsey i 12 Years a Slave.
3. Sarah Paulson. Oscarsjuryn, snälla, byt ut Hawkins, Squibb och Lawrence mot tre andra prestationer från 2013. Jag rekommenderar Shailene Woodley (The Spectacular Now), Margot Robbie (The Wolf of Wall Street) och Ziyi Zhang (The Grandmaster). Tre överlägset bättre prestationer som alla förtjänar Oscarsnomineringar. Men även Julia Roberts kan bytas ut! Sätt in den underskattade och nästintill bortglömda rollen som Mistress Epps i 12 Years a Slave spelad av den fantastiska Sarah Paulson. Hon gör kanske filmens allra mest elakaste karaktär (kanske t.o.m ondare än Michael Fassbenders karaktär) och skrämmer till ordentligt. Iskall, med noll respekt för människor med annan hudfärg än vit, är Mistress Epps en fruktansvärd karaktär. Sarah Paulson är fantastisk i rollen och förtjänar helt klart en Oscarsnominering, kanske till och med en vinst.

DIRECTING

1. Alfonso Cuarón. Den ambitiöse och glade mexikanen är det nästintill självklara valet som bästa regissör 2013. Cuarón har gått i James Camerons fotspår och skapat en teknologiskt avancerad film med ny teknik och nya metoder att skapa film med. Det som skiljer de två herrarna åt är att Cuarón dessutom lyckades göra en film som är väldigt bra medan Cameron och hans Avatar bara var en teknikuppvisning. Revolutionerande filmskapande med ett bidrag till filmens ständiga tekniska utveckling gör att Cuarón kommer ta hem priset. Hans chanser ökar dessutom eftersom han har kammat hem pris på både BAFTA och Golden Globes.
2. Alfonso Cuarón. Regissörskategorin har också två andra herrar som är värda sina nomineringar, nämligen Steve McQueen och Martin Scorsese, som båda skapat två fantastiska filmer. Alexander Payne har även han gjort ett bra jobb men förtjänar inte en vinst. David O. Russell har i American Hustle skapat en av årets mest överskattade filmer. Russell är återigen nominerad trots att det finns en stor skara andra regissörer under 2013 som förtjänar nomineringen mer. American Hustle är trots en grupp bra skådespelare och en intressant premiss en film med mycket utsida och lite insida. Flashiga kläder med “roliga” frillor och flamsig tidsperiod är inte tillräckligt för en nominering. Självklart ska Cuarón ha en Oscar!
3. Alfonso Cuarón. Det är svårt att inte se storheten i Cuarón och hans nytänkande Gravity. Vare sig man tycker om filmen eller inte är den ett bevis på skicklig och revolutionerande filmskapande och regin är en del av processen. Cuarón har satt ribban högt för framtida sci-fi- och CGI-filmer och han förtjänar Oscarstatyetten. Men utanför Oscarsjuryns annars smala och inramade syn finns en mängd regissörer som alla förtjänar uppmärksamhet. Bland annat Shane Carruth, regissören av Upstream Color, som med låg budget lyckats skapa 2013 års mest komplexa mindfuck-film. Något som i mina ögon förtjänar en nominering.

WRITING – ORIGINAL SCREENPLAY

1. Her (Spike Jonze). Spike Jonzes småroliga och vardagliga manus för Her är Oscarsjuryns favorit. Den har dock starkt motstånd från Woody Allens Blue Jasmine och “självklart” American Hustle.
2. Blue Jasmine (Woody Allen). Utifrån de nominerade är det Woodys kvicka och pratiga manus som tilltalar mig mest. Allen är bra på att skriva dialoger utan teatraliskt och tramsiga drag och istället förlita sig på vardagsspråk och realism. Det lyckas han med även i Blue Jasmine med flera roliga och smarta repliker. Även Dallas Buyers Club och Nebraska går i Woodys spår genom att skippa överdrivna repliker och dialoger. Detta medan Spike Jonzes överskattade manus för Her förlitar sig på sentimentalitet och flummighet till en nivå som blir tröttsam.
3. La grande bellezza (En: The Great Beauty, Paolo Sorrentino & Umberto Contarello). Paolo Sorrentinos manus för den intellektuellt stimulerande och mycket intressanta La grande bellezza (The Great Beauty) tar mitt pris för bästa originalmanus. Ett komplext men samtidigt vardagligt manus som vågar vara både abstrakt och naturligt. Ett annat manus som förtjänar en nominering är Shane Carruths Upstream Color som inte är särskilt vardagligt utan som istället är mycket abstrakt och udda utan att vara pretentiöst eller överdrivet.

DOCUMENTARY FEATURE

1. The Act of Killing. Joshua Oppenheimers kontroversiella och mycket mörka The Act of Killing, en dokumentär om indonesiska före detta ledare över så kallade dödspatruller, är den stora förhandstippade vinnaren med en redan vunnen BAFTA. En dokumentär som experimenterar med nya tillvägagångssätt för dokumentärfilmsskapande i och med att den ger huvudpersonerna ansvaret att forma dokumentärens narrativ. Oscarsjuryn kommer troligtvis välja The Act of Killing som bästa dokumentär. Men den mer aktuella The Square har också en chans att ta hem statyetten då den handlar om ett ämne som generellt sett ligger i amerikanernas intresse. Revolutionen i Egypten har rapporterats om i mängder i amerikansk media och haft ett starkt stöd från USA.
2. The Square (Originaltitel: Al Midan). Act of Killing är en enastående dokumentär som vågar testa nytt och dessutom vara modig i att den bearbetar ett extremt känsligt ämne. Men The Square är snäppet bättre. Med ett effektivt narrativ och spektakulärt foto inifrån revolutionens center lyckades The Square imponera allra mest på mig av de nominerade dokumentärerna. Cutie and the Boxer är en mysig och lättsam dokumentär medan sångdokumentären 20 Feet from Stardom kantas av extrem självömkan och repetitivt narrativ. Den allra sämsta dokumentären av de nominerade är Dirty Wars som lider av ett ointressant och dåligt utfört narrativ som inte tillför mycket nytt.
3. The Square. Jag ska vara ärlig och erkänna att jag inte har sett många dokumentärer från 2013 och har därför egentligen ingen annan förutom de nominerade att jämföra med. The Square är mitt val även här och helt klart ett rättmätigt sådant. 2013 års bästa dokumentär!

CINEMATOGRAPHY

1. Gravity. Alfonso Cuaróns trogne fotograf Emmanuel Lubezki som bland annat ligger bakom de fantastiskt häftiga och långa tagningarna i Cuaróns Children of Men är i år nominerad för Gravity. Med en revolutionerande film krävs nytänkande kameraarbete. Gravity är en väldigt visuell film där kameran vrider och vänder sig i 360 grader och lite till. Lubezkis nominering är hans sjätte och han är också den som ligger bakom fotot i en del av Terrence Malicks filmer. Killen kan helt enkelt hantera en kamera och det är något han också kommer belönas för.
2. The Grandmaster (Originaltitel: Yi dai zong shi). De andra nominerade filmerna har alla förutom en i mitt tycke mycket fint foto. Nebraska och Prisoners har båda naturligt utseende med en känsla av realism medan Inside Llewyn Davis har fått ett fruktansvärt filter över sitt utseende som gör att den har en artificiell och Instagram-liknande yta. Extremt överskattat foto som absolut inte förtjänar en nominering. Gravity är den tekniskt mest imponerande med sina avancerade kamerarörelser, men av de nominerade är The Grandmaster den vackraste och mest visuellt tilltalande filmen. Med varma gulorangea färger och imponerande slow-motion-tagningar transformerar fotografen Philippe le Sourd filmens slagsmålsscener till konstverk.
3. Upstream Color/La grande bellezza (En: The Great Beauty). Här fuskar jag lite och väljer två filmer som jag båda tycker förtjänar nomineringar och kanske till och med en statyett. Den komplexa och annorlunda Upstream Color, med sitt ovanligt naturliga och skarpa foto, samt La grande bellezza, med sitt svepande och nästintill svävande kameraarbete. Två otroligt snygga filmer som båda påminner om Lubezkis arbete med bland annat The Tree of Life och andra Malick-filmer.

FILM EDITING

1. Gravity. Med sina långa scener där klippningen knappt märks är Gravity Oscarsjuryns val. Stora delar av filmen känns som en enda scen, vilket bidrar till den tomhet och stillhet som existerar i rymden. Filmer som 12 Years a Slave och Dallas Buyers Club, vilka också har relativt långa scener där klippningen är anonym men effektiv, har en liten chans på en statyett.
2. Captain Phillips. Gravity och 12 Years a Slave är båda vackert klippta med utdragna, fokuserade scener. Men Captain Phillips rappa och intensiva tempo är en frisk fläkt bland de nominerade och min favorit. Captain Phillips-klipparen Christopher Rouse lyckas samla in filmens starka aspekter och göra en hårresande och svettframkallande film där mycket av filmens intensitet ligger i just klippningen.
3. The Wolf of Wall Street. Trots en grupp välklippta filmer bland de nominerade är den värdiga vinnaren inte ens nominerad. Thelma Schoonmakers kvicka och fartfyllda klippning i Martin Scorseses The Wolf of Wall Street är delvis vad som får filmen att göra vad den gör så bra – att aldrig bli ointressant och tappa tempo trots en lång speltid. Schoonmakers sammanflätning av scener blir till kreativa och häftiga övergångar som aldrig stannar av för en andningspaus.

PRODUCTION DESIGN

1. The Great Gatsby. Med färgsprakande 20-talsscenerier och överklass-vaudeville-aura är The Great Gatsby en klar vinnare i juryns ögon. Den hotas dock av American Hustle:s 70-talsstil och 12 Years a Slave:s autentiska slavmiljöer. Det finns även en liten chans för Her med dess färgglada futuristiska värld.
2. Gravity. Det är Alfonso Cuaróns detaljerade och till synes autentiska rymdskepp som faller mig i smaken mest. Det är dessutom svårt att slå självaste planeten jorden som bakgrund. Däremot ser jag även The Great Gatsby som en värdig vinnare då den trots en överanvändning av greenscreens också bjuder på ett par riktigt fina och välskapade interiörer.
3. Michael Kohlhaas. En av filmåret 2013:s mest okända och smala filmer är det franska historiska dramat Michael Kohlhaas med Mads Mikkelsen i huvudrollen, som bjuder på scenerier som fick mig att vilja spola tillbaka i filmen i biografen för att se om vissa scener. Fantastiskt vacker fransk bergsnatur och historiskt imponerande byggnader som visualiseras av ett fantastiskt foto. Oscarsjuryn är kända för att strunta helt och hållet i smalare filmer, särskilt om de kommer från andra länder än USA, men Michael Kohlhaas förtjänar åtminstone en nominering.

SOUND MIXING

1. Gravity. Vad sound mixing egentligen går ut på och hur man bedömer det är för mig fortfarande en aning oklart (men här kan man läsa mer). Oscarsjuryn kommer hur som helst att välja Gravity som vinnare för dess blandning av ren tystnad och kaosinramande musik.
2. Gravity. Det är något magiskt med hur Gravity låter. För trots den realistiska tystnaden som den ska porträttera är filmens övergång mellan just denna tystnad och dialog skarp och skickligt utförd. Gravity förtjänar en statyett, men jag skulle inte heller bli missnöjd om Lone Survivor och det explosiva ljud som den filmen pressar in i öronen på en vinner.
3. Rush. Men av förra årets starkaste ljudupplevelser är det tre filmer som inte ens blev nominerade i år. Två av dem är effektfyllda sci-fi-filmer, nämligen Star Trek Into Darkness och Pacific Rim. Star Trek, med sitt hav av imponerande ljudeffekter, och Pacific Rim, med kraftfulla robotslag och kollapsande skyskrapor. Men det är den tredje filmen som förtjänar en nominering och vinst allra mest. Den filmen är Rush som pumpar på med autentiskt vilda och riviga 70-tals-F1-bilar. En fantastisk ljudmix av imponerande övergångar mellan ren motorkraft och pampig musik.

VISUAL EFFECTS

1. Gravity. En av de aspekter som gör Gravity till en sådan hyllad och nytänkande film är dess specialeffekter. Med superavancerad CGI är filmen en visuell fest med otrolig detaljrikedom. En självklar vinnare utan motstånd från övriga nominerade.
2. Gravity. The Hobbit, Iron Man 3 och The Lone Ranger är i mitt tycke inte ens värda sina nomineringar. De bjuder samtliga på rent ut sagt trött CGI som inte är i närheten av kategorins två bästa filmer – Star Trek Into Darkness och Gravity – med den sistnämnda som min favorit bland de nominerade.
3. Gravity. Den är även min favorit överhuvudtaget från 2013 när det gäller specialeffekter. Faktiskt en av de snyggaste CGI-filmerna någonsin! Men det finns också en hel del andra filmer som är värda nomineringar, bland annat redan nämnda Star Trek Into Darkness, A Field in England, Pacific Rim, Elysium och Oblivion.

MAKEUP AND HAIRSTYLING

1. Jackass Presents: Bad Grandpa. I en kategori med endast tre nominerade blir valet lite lättare när det mest komplexa men också mest välutförda sminket är Johnny Knoxvilles helkroppstransformation från ung Jackass-medlem till 86-årig gubbe. Oscarsjuryn är enade om att Bad Grandpa är den rättmätiga vinnaren. 
   
2. Jackass Presents: Bad Grandpa. De andra nominerade filmerna, Dallas Buyers Club och The Lone Ranger kommer inte i närheten av Knoxvilles skrynkliga skinn. Det är riktigt bra smink som förtjänar att vinna helt enkelt.
3. Jackass Presents: Bad Grandpa. Punkt slut.

Nedan följer för mig ofullbordade kategorier som jag alltså inte har sett samtliga nominerade i. Därför bjuder jag endast på mina gissningar, det vill säga vilken film jag tror kommer vinna.

ANIMATED FEATURE FILM

• Frozen

COSTUME DESIGN

•  American Hustle

DOCUMENTARY SHORT

• The Lady in Number 6: Music Saved My Life

FOREIGN LANGUAGE FILM

• The Great Beauty

MUSIC – ORIGINAL SCORE

• Gravity

MUSIC – ORIGINAL SONG

• Let It Go (Frozen)

SHORT FILM – ANIMATED

• Get a Horse!

SHORT FILM – LIVE ACTION

• Helium

SOUND EDITING

• Gravity

WRITING – ADAPTED SCREENPLAY

• 12 Years a Slave

Efter mina gissningar ser ”statyettlistan” ut så här:

Tippade vinnare

• 7 Oscars Gravity
• 3 Oscars 12 Years a Slave
• 2 Oscars Dallas Buyers Club, Frozen
• 1 Oscar The Act of Killing, American Hustle, Blue Jasmine, Get a Horse!, La grande bellezza, The Great Gatsby, Helium, Her, Jackass Presents: Bad Grandpa, The Lady in Number 6: Music Saved My Life

Vad händer om vi går efter mina önskade vinnare bland de nominerade (exklusive de tio sista kategorierna)?

Önskade vinnare

• 4 Oscars 12 Years a Slave, Gravity
• 2 Oscars Blue Jasmine
• 1 Oscar Captain Phillips, The Grandmaster, Jackass Presents: Bad Grandpa, The Square

Nu släpper vi loss och kör på mina fria val (exklusive de tio sista kategorierna).

VINNARE PÅ SCOOTER AWARDS FOR PROPER EXCELLENCE IN THE ART OF THE SYMBIOSIS BETWEEN MOVING PICTURES, SOUND AND ACTING 2014: The comeback!

• 2 Oscars 12 Years a Slave, La grande bellezza, Gravity
• 1 Oscar Blue Jasmine, Captain Phillips, Jackass Presents: Bad Grandpa, Michael Kohlhaas, Rush, Spring Breakers, The Square, Upstream Color, The Wolf of Wall Street

Ännu en lång betänketid av vilka som ska vinna är över. Nu är det bara att sjunka ner i soffan med trevligt sällskap och njuta av en helkväll, eller rättare sagt natt, av prisutdelning. Godiset, maten, drickan och laptopen kommer stå redo för en helkväll av underhållning. Glöm inte att bevaka vår Twitter och Facebook-grupp under galan! Man vet aldrig vad för roliga bilder och kommentarer vi delar med oss. Må den bästa tipparen vinna men heja bara på mig. David har haft sin tid rampljuset och nu är det dags för en ny vinnare att ta hans plats! Ha en trevlig Oscarsgala, gott folk!

Topp 10: Scotts magiska filmår 2013

Då är vi här än en gång! I civilisationens sista dagar! Vid tideräkningens ände! Världens undergång! Nej, det var ju 2012! Vi har passerat ett betydligt mindre pretentiöst slut. Slutet på 2013! För att fira filmåret som gått är det nästintill en självklarhet att sätta ihop en varsin lista över de filmer vi anser är de bästa. Filmåret 2013 har i mitt tycke varit ett av de starkaste på flera år och slår förra årets filmlista med hästlängder.

COLD EYES (Sydkorea)

(Originaltitel: Gam-si-ja-deul). Mycket nöjd är jag med att en av mina favoritfilmnationer har lyckats klämma sig in bland de bästa. Sydkorea har under 2013 levererat bland annat stabila actionrullar med superinternationella The Berlin File. Men det var gangsterthrillern New World och bankrånarrullen Cold Eyes som imponerade mest, varav den sistnämnda är snäppet bättre! Vad mer kan man önska sig från en hyperteknologisk och fartfylld actionthriller än en perfekt kombination av spänning och humor, en grupp härliga karaktärer och en super-badass skurk? En välgjord och smart film som är fylld till bredden och lite till med 100% underhållning! (Läs mer i recensionen av Cold Eyes).

THE EAST (USA/Storbritannien)

Den skickliga Brit Marling samarbetar för andra gången med den unge och lovande regissören med det coola namnet Zal Batmanglij efter deras lyckade thriller Sound of My Voice. Den här gången ska en aktivist-/frigan-/terroristgrupp infiltreras och Marling tvingas ta itu med komplexa och udda karaktärer spelade av talanger som Ellen Page och Alexander Skarsgård. The East är en spännande och ytterst aktuell film som reflekterar kring frågor om frihet och miljöförstöring. Det är också en smart thriller som tar oväntade vändningar och bjuder på en hel del minnesvärda scener. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det verkar inte finnas något stopp på Marling-tågets framfart. Det är ett tåg jag hoppas aldrig stannar. (Läs mer i veckoresumé #52).

MICHAEL KOHLHAAS (Frankrike/Tyskland)

Mads Mikkelsens filmäventyr den senaste tiden har varit imponerande med bland annat en briljant roll vid Alicia Vikanders sida i A Royal Affair från 2012 och en roll i den hyllade danska filmen Jagten, som David placerade på sin topp 10-lista. Jagten är en av de filmer jag tyvärr inte hann se innan årets slut och den har därför ingen chans på den här listan, hur bra den än må vara. Men den briljante Mikkelsen har ändå lyckats klämma sig in på min lista genom den fantastiska men relativt okända Michael Kohlhaas. Ett stilla och vackert medeltidsdrama om en förbannad hästhandlare (Mikkelsen) som blir berövad på både hästar och sin heder. En film som är en av 2013 års vackraste filmer med utsökt foto, bra skådespel och en gudomlig stämning. (Läs mer i recensionen av Michael Kohlhaas).

A FIELD IN ENGLAND (Storbritannien)

Psykedelisk film när den är som allra märkligast! Våghalsige regissören Ben Wheatley har med A Field in England skapat en mycket ovanlig och svårförståelig upplevelse där vi får följa en grupp soldater och deras försök att korsa ett svampbelägrat fält under det engelska inbördeskriget. Snyggt svartvitt foto, otäcka slow-motion-scener och en mystisk alkemist gör den här pärlan till en film svår att glömma. Vad den egentligen handlar om är oklart, men fånga ens intresse, det kan den! (Läs mer i veckoresumé #46).

GRAVITY (USA)

Alfonso Cuaróns rymdthriller Gravity hör till de mest visuellt och teknologiskt imponerande filmer jag har sett. Med 3D-effekter som får de flesta filmer att blekna och en ljus- och ljudsättning som är massage för sinnena levererar Gravity på enormt vis. Svett rinner och hjärtan bankar hårt när Sandra Bullock och George Clooney svävar runt i rymdens mörker. Kanske årets mest fräscha upplevelse som stundtals känns som en virtuell berg-och-dalbana där alla ens sinnen ska pressas till max. (Läs mer i recensionen av Gravity).

STAR TREK INTO DARKNESS (USA)

En fest för Star Trek-fans som mig själv och en film som lyckas charma även de allra mest ointresserade. Det är vad J.J. Abrams Star Trek Into Darkness är. En fantastiskt fartfylld, underhållande och alldeles underbar sci-fi-rulle. Som Star Trek-entusiast blir jag varm om hjärtat när jag ser Kirk och hans gäng slåss mot super-Cumberbatch. Into Darkness bjuder på det mesta. Humor, action, äventyr och även en gnutta av det som gör Star Trek i TV-serieform till något av det bästa man kan se, nämligen de klassiska moral- och filosofilektionerna. J.J. Abrams slänger också in vulkaner, klingoner och självaste Enterprise under vattnet! (Läs mer i veckoresumé #34).

UPSTREAM COLOR (USA)

Likt A Field in England är Shane Carruths Upstream Color en av de mest komplexa och abstrakta filmerna från 2013. Det är svårt att förstå vad filmen handlar om och den är svår att hänga med i. Men med hjälp av snyggt foto, bra musik, briljant klippning och isande stämning håller filmen mitt intresse på högsta nivå hela vägen ut. Trots att man egentligen inte har fått en enda fråga besvarad när filmen är slut så känns det otroligt tillfredsställande och bra. Man känner sig förvirrad men samtidigt nöjd. Det är också otroligt imponerande att Carruth ligger bakom i princip allt i filmen: manus, regi, klippning, musik och skådespel (han spelar en av huvudrollerna). (Läs mer i veckoresumé #34).

FRUITVALE STATION (USA)

En av 2013 års bästa rollprestationer står Michael B. Jordan för i den hjärtskärande och fenomenala Fruitvale Station från regidebutanten Ryan Coogler. En sorgsen och realistisk film baserad på en verklig händelse om polisbrutalitet och rasism. En film med många minnesvärda stunder och känslosamma scener. Jordan förtjänar en Oscarsnominering och Coogler förtjänar mängder av jobberbjudanden! (Läs mer i recensionen av Fruitvale Station).

PRISONERS (USA)

Spännande, mörk, smart och fylld av vändningar. Det är bara en handfull attribut som gör Denis Villeneuves kidnappningsthriller Prisoners till årets näst bästa film. En kall och dyster men fantastiskt välgjord djupdykning in i den känslostorm som uppkommer när ens barn försvinner. En desperat kamp efter upprättelse och hjälp. Skådespelet är på en nivå för sig med fantastiska prestationer av en gedigen rollista. Hugh Jackman, Paul Dano, Melissa Leo, Viola Davis och många fler gör djupa och känslosamma prestationer. Men det är Jake Gyllenhaals roll som polisen som måste jaga kidnapparen som imponerar allra mest. Med en mystik och ett utseende som vittnar om en potentiellt kriminell bakgrund gör Gyllenhaal en av sina bästa roller. Han är tystlåten och observerande och lyckas förmedla känslor, tankar och idéer genom blickar och subtila rörelser. Vad som gör det hela ännu mer imponerande är hans användande av tics och andra beteenden som gör hans karaktär både unik och ännu mer intressant. (Läs mer i recensionen av Prisoners).

12 YEARS A SLAVE (USA/Storbrittannien)

Om ni har läst min recension från Stockholms filmfestival är det kanske inte så oväntat att 2013 års bästa film enligt mig är slavdramat 12 Years a Slave. Efter att ha sett den en andra gång är filmen för mig ännu mer självklar för sin första plats. Det är en film som behandlar ondska och orättvisa på ett sätt som få filmer någonsin har gjort tidigare. Det är no mercy från första bildruta till sista i Steve McQueens mästerverk. Det finns ingen sentimentalitet, det finns inget hopp. Filmen är endast ett stort moln av ondska och död. Skådespelet är det bästa från 2013, regin likaså. Fotot är ett av de snyggaste och musiken är magisk. 12 Years a Slave är 2013 bästa film! (Läs mer i recensionen av 12 Years a Slave).

Bubblare

New World, Side Effects, The Spectacular Now, Spring Breakers*, Stoker, This is the End, The Way Way Back

Inte ens nära

2 Guns, The Bling Ring, The Conjuring, Elysium, Evil Dead, Furious 6, G.I. Joe: Retaliation, Kick-Ass 2, The Lone Ranger, Mama, Man of Steel, Now You See Me, Pain & Gain, Turbo, White House Down, The Wolverine, World War Z

Som vanligt finns det mängder av filmer som man inte har hunnit se från året som gått. Men det är också omöjligt, om man inte är någon sorts supermänniska förstås. Filmerna jag hade velat se men inte har hunnit se är för många för att listas. Förvänta er att många filmer från 2013 kommer att dyka upp på bloggen i år i form av recensioner och resuméer. Några av filmerna jag inte har hunnit se som jag vill se kan du hitta på min pepplista.

Kommer du inte ihåg mina favoriter från förra året? Du kanske aldrig har sett den listan, kika i så fall in här! Mer läsning om bubblare och årets mindre bra filmer finns med stor sannolikhet att tillgå, då vi skrivit om de flesta. Klicka på en tagg och bläddra dig sedan ner till stycket om filmen i fråga.

Fotnot

Produktionsår? Svensk premiär? Världspremiär? Till slut har vi kommit fram till att gå efter världspremiär/produktionsår i första hand, men samtidigt tillåta vissa undantag gällande filmer som inte varit möjliga att se förrän i år. Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2013 eller som bara visats på festivaler under 2012. Bra filmer måste ju få vara med någonstans i alla fall och slippa hamna i kläm. Samtidigt känns det inte jätterelevant att skriva om exempelvis Django Unchained, The Master eller Silver Linings Playbook – de avverkades ju redan inför Oscarsgalan för snart ett år sedan och har fått sin tid i ljuset. Så dylika titlar, som känns passé och tydligt 2012, tas inte upp här. Lite inkonsekvent kanske, men vi bedömer att listan på så sätt blir fräschare och mer aktuell. Undantagstitlar markeras emellertid med en asterisk (*) för tydlighetens skull. Capisce?

SFF13: Alla betyg och recensioner

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2013

I söndags stängde biograferna för den här gången och årets filmfestival i huvudstaden är nu över. Men inte sörjer vi för det – det har varit roliga nästan två veckor med massor av spännande film från olika länder, filmskapare och kulturer. Här ges en sammanställning av de 17 filmer vi har sett och skrivit om, vars recensioner du hittar nedan. Mycket nöje, och visst har längtan inför att vara tillbaka nästa år redan börjat komma krypandes!

• 12 YEARS A SLAVE
• MUD

• THE ARMSTRONG LIE
• BREATHE IN
• COLD EYES (Gam-si-ja-deul)
• ENEMY
• FRUITVALE STATION
• MICHAEL KOHLHAAS
• THE REFEREE (L’arbitro)

• ALL IS BY MY SIDE
• AS I LAY DYING
• BLUEBIRD
• ESCAPE FROM TOMORROW
• THE ETERNAL RETURN OF ANTONIS PARASKEVAS (I aionia epistrofi tou Antoni Paraskeva)
• MISS VIOLENCE
• PHILOMENA
• TRAITORS

SFF13: 12 Years a Slave

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2013

Huvudstadens årliga filmfestival fick i år äran att visa Steve McQueens hyllade storfilm 12 Years a Slave som öppningsfilm. Med två tunga titlar i Hunger och Shame som bagage har McQueen samlat sina största styrkor i en film som behandlar ett av mänsklighetens mest onda akter – slaveriet. 12 Years a Slave är baserad på en biografi från 1853 med samma namn som är skriven av Solomon Northup – en svart man som föddes fri men som en dag kidnappades och försattes i ett liv av slaveri. Brittiske skådespelaren Chiwetel Ejifor har tagit sig an det tunga uppdraget att porträttera Northup på vita duken. Något han gör till hundra procent och lite till.

Northups historia börjar 1841 i den mysiga och pittoreska staden Saratoga Springs i staten New York. Där lever han med sin fru och sina två barn i en stadsdel där svarta och vita bor och socialiserar med varandra utan något hat eller förakt gentemot gemene man. Northup försörjer sig och sin familj som fiolspelare på olika tillställningar. Under en promenad i stadens blomstrande park stöter Northup på två herrar spelade av Scoot McNairy och Saturday Night Live-komikern Taran Killam. De färgglada och excentriska herrarna erbjuder Northup en stor summa pengar för några veckors fiolspelande på en kringresande varieté-show. Efter en stunds tvekande accepterar han herrarnas erbjudande och en kväll av firande med förtäring av stora mängder vin och annan alkohol inleds. Men Northup inser att något inte står rätt till när han vaknar upp i trasiga kläder, fastkedjad i golvet i en cell. Han har kidnappats för arbete som slav i den amerikanska södern där slaveriet fortfarande är lagligt.

Steve McQueen har med hjälp av bland annat Brad Pitts produktionsbolag lyckats samla en otroligt imponerande rollista med skådespelare som spelar allt från slavar till slavägare. Ejiofors Northup möter karaktärer spelade av skådespelare som Paul Giamatti, Michael K. Williams, Benedict Cumberbatch, Alfre Woodard, Garret Dillahunt, Brad Pitt, Paul Dano redan nämnda Scoot McNairy och Taran Killam och många fler. Samtliga gör fantastiska rollprestationer men det är fyra skådespelare i McQueens armé som alla förtjänar en Oscarsnominering. Ejiofor för sin fantastiska porträttering av en nedbruten familjefar som trots de tunga förhållandena fortfarande har en gnutta hopp. Nykomlingen Lupita Nyong’o som rollen som slavflickan Patsey. Michael Fassbender i sin kanske bästa roll någonsin (tillsammans med huvudrollen i Shame) som den våldsamme och grymme slavägaren Edwin Epps. Sist men inte minst Sarah Paulsons prestation som Epps iskalla och otäcka fru.

12 Years a Slave har allt. Fantastiska rollprestationer, ett briljant soundtrack med instrumentala verk av Hans Zimmer blandat med gospelsånger och annan folkmusik från eran, utsökt foto och ett manus och en handling som inte censurerar allvarligheten och det hemska i filmens berättelse med översentimentalitet. Det är rått, våldsamt, mörkt och fasansfullt svårt att titta på. Tårar bildades och rysningar sprang över hela min kropp konstant under nästan hela filmens två timmar och femton minuter. 12 Years a Slave är en film som inte lämnar något åt sidan för att göra filmen kommersiellt anpassningsbar åt en bredare publik. Det finns inga sliskiga scener och det är svårt att finna något hopp för Northup och de andra slavarna under filmens gång. Steve McQueen har valt att filmatisera en berättelse så som den förmodligen utspelade sig på riktigt. En extremt tung och känslosamt påtryckande film som lämnade mig tom efteråt.

Tillsammans med de fyra ovanstående skådespelarna förtjänar McQueen en Oscar för sitt fenomenala hantverk. En modig filmatisering av ett ämne som är ytterst känsligt. Jag kan bara tänka mig om en regissör som t ex Steven Spielberg skulle sitta vid rodret istället för den briljante McQueen. Som tur är har jag fått chansen att uppleva en berättelse i helt rätt händer. Det är klyschigt att säga det men det här är en film som är viktig att ha sett. Inte bara för verkets filmiska aspekter men också för handlingen och budskapet. Steve McQueens bästa film. Ett mästerverk som får full pott i betyg och som kan titulera sig årets bästa film än så länge. Vilken start på festivalen!

SFF13: Mud

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2013

När årets surprisefilm avslöjades var känslorna blandade. Å ena sidan var en fin bioupplevelse garanterad med tanke på hur fantastisk jag tycker att Mud är. Men å andra sidan vill jag väl inte gå in i en överraskningsupplevelse och veta precis vad jag kommer tycka, eftersom jag redan sett filmen, två gånger, för flera månader sedan? Att den har funnits att köpa på blu-ray sedan i somras och dessutom har biopremiär om lite drygt en vecka ökar ju inte känslan av exklusivitet direkt. Nej, ett trist val av filmfestivalen som gör att man går och grämer sig lite över att man inte valde att se 12 Years a Slave istället.

Filmen i sig är det inget fel på – den är magisk. Och varför jag tycker att den är det kan ni läsa i min lilla djupdykning i Jeff Nichols karriär.

SFF13: Med ett varsitt öga på filmfestivalen

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2013

Årets stora biokavalkad närmar sig och självklart ska även vi vid ett flertal tillfällen befinna oss nedsjunkna i röda stolar under densamma. Någon fulltäckande rapportering kommer vi inte kunna erbjuda då vi samtidigt dras med heltidsstudier (undertecknad heltid + halvtid och dessutom med en slutuppsats som kolliderar alldeles perfekt med festivalen), men naturligtvis ska vi göra vad vi kan. 14 filmer blir det som minst, varav vi ämnar recensera samtliga, med reservation för uppdateringar och utökning av schemats antal visningar:

Uppdatering 15 november: The Armstrong Lie tillagd!
Uppdatering 17 november: All Is by My Side och Philomena tillagda!

• 12 YEARS A SLAVE
• ALL IS BY MY SIDE
• THE ARMSTRONG LIE
• AS I LAY DYING
• BLUEBIRD
• BREATHE IN
• COLD EYES
• ENEMY
• ESCAPE FROM TOMORROW
• THE ETERNAL RETURN OF ANTONIS PARASKEVAS
• FRUITVALE STATION
• MICHAEL KOHLHAAS
• MISS VIOLENCE
• PHILOMENA
• THE REFEREE
• SURPRISEFILM*
• TRAITORS

Mer om filmerna kan du läsa här.

* Surprisefilmen går alltså ut på att den aktuella titeln inte avslöjas förrän vid filmstart. Spännande med andra ord.