SFF13: The Eternal Return of Antonis Paraskevas

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2013

The Eternal Return of Antonis Paraskevas

3 stjärnor DYLPC

En skäggig och småknubbig man packar ut sig själv ur bagageluckan på en bil, tar emot några plastpåsar från föraren och installerar sig på ett tomt hotell. Vi får veta att han är ett omtyckt nyhetsankare och en av Greklands största TV-profiler, samtidigt som han nu hänger sig till sin ensamhet och sysslar med oklara aktiviteter på det ödsliga hotellet. Han dokumenterar sina iakttagelser av hotellets faciliteter och servicemöjligheter, äter spaghetti med en rejäl klick ketchup till varje måltid och försöker gång på gång utifrån en instruktionsvideo återskapa en mycket märklig röd, geléaktig, artificiell spaghetti med dåligt resultat.

Logiken i händelseförloppet framgår inte i första taget, men snart tydliggörs att Antonis spänt följer rapporteringen kring den sensationella kidnappningen som media uppfattar hans försvinnande som. Detta varvas med arkivbilder från hans karriär, vilka markerar kontrasten till de fornstora dagarna då han var kung av grekisk TV. Hans frustration växer ju längre filmen går och den ”eviga återkomsten” blir inte som planerad, saker går väldigt snett.

The Eternal Return of Antonis Paraskevas (grekiska: I aionia epistrofi tou Antoni Paraskeva) är intressant och bär på en hel del potential men försvagas av ojämnhet och avsaknad av en riktigt givande slutkläm. (Det är i och för sig en motsägelse eftersom det absolut sista som händer är en redig slutkläm, men innan dess har filmen stått ganska stilla). Tempot är annars för det mesta lagom halvlångsamt medan foto och klippning ofta förstärker den absurda tonen. Ett något otippat sångnummer där huvudkaraktären framför en gammal Julio Iglesias-dänga, Me olvidé de vivir, känns både roligt, coolt och uselt på samma gång. Antonis Paraskevas som karaktär är visserligen oklanderligt spelad av Christos Stergioglou (mest känd som den sjuke farsan i Dogtooth) men relativt platt och svår att ta till sig. Filmen jämfördes snabbt med The Shining, men även om den är smått obehaglig emellanåt stannar likheterna vid att en ensam man plågas av ett tomt hotells lömska förmåga att förvrida en mentalt.

(Huvud)regidebutanten Elina Psikous skildring av personlig nedgång och erkännandebegär, där det mänskliga behovet av att ”vara någon” dragits till sin spets, kan sammanfattas som halvbra och inte riktigt framme vid målet men är trots detta en sevärd och småintressant film.

1 thought on “SFF13: The Eternal Return of Antonis Paraskevas

  1. Ping: SFF13: Alla betyg och recensioner | do you like phil collins?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s