SFF13: Alla betyg och recensioner

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2013

Fruitvale Station 2

I söndags stängde biograferna för den här gången och årets filmfestival i huvudstaden är nu över. Men inte sörjer vi för det – det har varit roliga nästan två veckor med massor av spännande film från olika länder, filmskapare och kulturer. Här ges en sammanställning av de 17 filmer vi har sett och skrivit om, vars recensioner du hittar nedan. Mycket nöje, och visst har längtan inför att vara tillbaka nästa år redan börjat komma krypandes!

5 stjärnor DYLPC

4 stjärnor DYLPC

3 stjärnor DYLPC

SFF13: Bluebird, Miss Violence, The Armstrong Lie, All Is by My Side & Philomena

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2013

Ett av festivallivets stora dilemman är: hur ska man hinna skriva om filmerna man ser när man direkt springer vidare till nästa film? Svaret på frågan är helt okomplicerat: strunta i sömnen! Det är sedan länge en av mina livsfilosofier och förmodligen det som till slut knäcker mig. Men än så länge lever jag, och här kommer en liten restnotering för de sista filmerna från Stockholms filmfestival som jag inte hunnit recensera än. Lite kortare, lite snabbare, men förhoppningsvis givande ändå.

BluebirdBLUEBIRD
3 stjärnor DYLPC

Ett långsamt amerikanskt drama som kretsar kring konsekvenserna av att en skolbusschaufför slarvar med att kolla att bussen är tom efter arbetsdagen, vilket leder till att en pojke blir kvar över natten i den lilla byns iskalla bussgarage. Uppföljningen blir ångestladdad både för chauffören, som brottas med skuldkänslor, hennes familj, pojken själv som hamnar i något slags koma och hans mamma vars liv redan är fyllt av problem. På pappret är detta en film som bör passa mig som handen i handsken: avskalat indiedrama, snöiga skogshuggaromgivningar, långsam klippning, subtil händelseutveckling och starka skådespelarprestationer. Något gör dock att all den ångest som finns på duken inte når hela vägen ut i biosalongen och jag blir inte så berörd som jag hade velat bli. Vad det beror på vet jag inte riktigt, för komponenterna finns där. En bra film, men tyvärr inte mer än tre stabila stjärnor. Plus till skådespelarna, framförallt en genuin John Slattery.

Miss ViolenceMISS VIOLENCE
3 stjärnor DYLPC

En film som ofta nämns i jämförelse med detta stundtals äcklande grekiska familjedrama är Dogtooth (Kynodontas), en film jag hade otroligt svårt för och smått avskyr. Jag känner dock att det omdömet är extremt impulsbaserat och föremål för revidering, om jag någon gång ska orka se om den. Även betyget för Miss Violence är problematiskt, då jag hade en oerhört dålig bioupplevelse rent fysiskt. Efter långsamma Bluebird och Enemy i kombination med för lite sömn nickade jag till ett par gånger och hade således problem med att följa filmen till hundra procent. Därför finns en viss reservation i hela min relation till densamma. Hur som haver tar den här filmen begreppet ”dysfunktionell familj” till en ny nivå. Relationer (både vad gäller förhållanden och blodsliga band) är inte helt glasklara och familjen plågas tidigt i filmen av ett självmord utfört av en av flickorna. Därefter följer en kavalkad i brutala och upprörande scener med ämnen som incest, våldtäkt och misshandel, ofta med den dominante och hotfulle faderskaraktären som drivande kraft. En bäcksvart humor går att hitta om man klarar av att se den som det, vars inslag är omåttligt absurda. Berättelsen framförs med en extremt känslokall stil där karaktärerna verkar agera på något slags autopilot. En bit in i filmen tas det provocerande filmskapandet till en nivå som fick mig att minnas A Serbian Film (en film jag annars försöker få bort ur mitt minne), och biosalongen försattes i ett chockerat tillstånd. På ena sidan av min inre diskussion kring Miss Violence är den alldeles för makaber, men på andra sidan är den intressant och kanske befogat (?) provocerande. Men som sagt: min upplevelse var svårgenomliden och jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag ska säga. En udda film är det, den saken är säker.

Lance ArmstrongTHE ARMSTRONG LIE
4 stjärnor DYLPC

En av de bästa av filmerna jag såg på festivalen är denna utredande dokumentär om cykelstjärnan, välgörenhetsprofilen, världsikonen och den mirakulösa hjältesagan inkarnerad – Lance Armstrong – som under 2012 avslöjades ha använt otillåtna dopningspreparat under större delarna av sin karriär och därmed stängdes av från all idrott på livstid. Dokumentärfilmaren Alex Gibney (Taxi to the Dark SideWe Steal Secrets: The Story of WikiLeaks) följde Armstrong under comeback-satsningen 2009 utan vetskap om eventuell dopning och filmens karaktär förändrades därav kraftigt när avslöjandena framkom. Historien i sig är svindlande, om hur en globalt älskad och respekterad man, som övervunnit cancer och skänkt folk hopp genom sina idrottsliga framgångar, visade sig ha bedragit sina fans, sina vänner och sin familj, och gång på gång ljugit folk rakt upp i ansiktet. Filmen söker svar på vad som drivit honom, varför han dopade sig och varför han valde att göra comeback och riskera att avslöjas trots en enastående medaljsamling. Det handlar, som man säger i filmen, mer om makt än om dopning, och om den problematiskt utbredda växelverkan mellan de båda fenomenen inom cykelsporten. The Armstrong Lie är en snygg, välpaketerad och under två timmar spännande utredning kring sanningen bakom lögnen, fylld av informativa fakta och givande intervjuer med både Armstrong själv, stallkamrater, hans italienske läkare/dopningsutvecklare och andra personer som berörts av det ofattbara sveket. En oerhört fascinerande dokumentär.

Jimi All Is by My SideALL IS BY MY SIDE
3 stjärnor DYLPC

Outkast-sångaren André 3000, eller André Benjamin, gör en imponerande gestaltning av den legendariske rockikonen Jimi Hendrix (som väl knappast behöver någon närmare presentation) i en skön men något platt biografisk film om ett tidigt avsnitt ur hans karriär, precis i skedet när han höll på att slå igenom. Man fokuserar mycket på hans relationer till Linda Keith (Imogen Poots) och Kathy Etchingham (Hayley Atwell), som är precis så där komplicerade och härliga som artister och konstnärers sådana tenderar att vara. I övrigt sker en hel del namedropping av producenter och medlemmar från diverse band, vilka dyker upp titt som tätt på ett kul men ibland inte helt relevant sätt. Historien underhåller smått men berör inte nämnvärt och höjdpunkterna är några fräna spelningar, t ex den med Eric Clapton och den med Beatles i publiken. André Benjamin är fenomenal som Hendrix och porträttlik som bara den, och de två stora kvinnliga birollerna görs galant. Annars står ett par överspel att finna. Klippningen har inslag av hypersnabba instick, vilka blir smått störande emellanåt, om än bidragande för en explosiv effekt. Musiken är, för att nämna det uppenbara, högljudd och läckert maxad. Sammanfattningsvis en bra film men i avsaknad av ett riktigt klimax, en större laddning.

PhilomenaPHILOMENA
3 stjärnor DYLPC

Allas vår favoritkrutgumma Judi Dench teamar med komikern Steve Coogan (som också skrivit och producerar) i en fröjdfull men tragisk dramakomedi om en irländsk kvinna, Philomena (Dench), som söker upp den nyligen sparkade BBC-journalisten Martin Sixsmith (Coogan) för att be honom hjälpa henne söka rätt på hennes son, som togs ifrån henne vid tre års ålder. Vid den tiden bodde och arbetade hon i ett katolskt kloster, som bestraffade hennes utomäktenskapliga barnafödande grymt. Filmen, regisserad av Stephen Frears (High Fidelity, The Queen), gör inlägg i debatten om religionens plats i samhället, rätt och fel, traditioner och gammalmodigheter – på ett halvintressant sätt, utan att fullständigt braka in för fullt i diskussionen. Philomena uttrycker en fast gudstro och förmågan att förlåta medan Martin gång på gång kritiserar religionens (som han ser det) idioti. Helt insnöad är filmen i varje fall inte på sådant, utan i grund och botten är det en småtrevlig film om en mammas kärlek och en ”oväntad” vänskap mellan två olika karaktärstyper. Tyvärr dras den med en humor som ibland funkar men ofta känns trött och en horribelt störande musik, samt en överhängande pensionärsvibb över hela filmen. Och visst, den går nog hem alldeles utmärkt i den åldersgruppen. Men här når den bara en svag trea.

SFF13: Med ett varsitt öga på filmfestivalen

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2013

Breathe In SFF13

Årets stora biokavalkad närmar sig och självklart ska även vi vid ett flertal tillfällen befinna oss nedsjunkna i röda stolar under densamma. Någon fulltäckande rapportering kommer vi inte kunna erbjuda då vi samtidigt dras med heltidsstudier (undertecknad heltid + halvtid och dessutom med en slutuppsats som kolliderar alldeles perfekt med festivalen), men naturligtvis ska vi göra vad vi kan. 14 filmer blir det som minst, varav vi ämnar recensera samtliga, med reservation för uppdateringar och utökning av schemats antal visningar:

Uppdatering 15 november: The Armstrong Lie tillagd!
Uppdatering 17 november: All Is by My Side och Philomena tillagda!

  • 12 YEARS A SLAVE
  • ALL IS BY MY SIDE
  • THE ARMSTRONG LIE
  • AS I LAY DYING
  • BLUEBIRD
  • BREATHE IN
  • COLD EYES
  • ENEMY
  • ESCAPE FROM TOMORROW
  • THE ETERNAL RETURN OF ANTONIS PARASKEVAS
  • FRUITVALE STATION
  • MICHAEL KOHLHAAS
  • MISS VIOLENCE
  • PHILOMENA
  • THE REFEREE
  • SURPRISEFILM*
  • TRAITORS

Mer om filmerna kan du läsa här.

* Surprisefilmen går alltså ut på att den aktuella titeln inte avslöjas förrän vid filmstart. Spännande med andra ord.