Veckoresumé #46

Veckans tema är abstrakta filmer då fyra av veckans filmer har försatt mig i drömlika världar där illusioner och fantasi är i fokus. Trevlig läsning!

state of playSTATE OF PLAY (2009)
3 stjärnor DYLPC

Om det är något som Hollywood älskar mer än uppföljare är det remakes. Bekvämligheten är total när man slipper komma på en ny idé och istället kan använda en redan existerande handling. I oktober kommer Hollywoods version av Chan-wook Parks mästerverk Oldboy. Förra månaden dök Disneys mastodontprojekt The Lone Ranger (nyfilmatisering baserad på tv-serien The Lone Ranger från 1949) upp på biodukarna. Nästa år kommer både Godzilla och RoboCop att få varsin uppfräschning. Nyfilmatiseringar har alltid funnits och 2009 var inget undantag. Politiska thrillern State of Play, baserad på en brittisk tv-serie från 2003, utspelar sig i Washington D.C. och följer tidningsreportern Cal McAffrey (Russell Crowe) och hans kollegors arbete med att lösa mordet på en kongressmans (Ben Affleck) älskare. Med intensiva förhör, mystiska ledtrådar och intressanta karaktärstvister är State of Play en ganska ordinär men ändå spännande thriller som erbjuder en stabil grupp skådespelare med namn som Helen Mirren, Rachel McAdams, Robin Wright, Jason Bateman och Jeff Daniels. Tillsammans med Mirren som förbannad nyhetschef gör Crowe den bästa insatsen och lyckas lämna sin annars torra sida med en härligt lufsig och svettig aura. State of Play bjuder inte på något nytt men langar fram ett spännande och välgjort drama, perfekt för en regnig sommarkväll. Betyget konspirerar sig fram till en stabil trea.

a field in england

A FIELD IN ENGLAND (2013)
4 stjärnor DYLPC

En grupp soldater under det engelska inbördeskriget bestämmer sig för att desertera från slagfältet och korsa ett stort fält för att bege sig till en pub där god öl och vackra kvinnor utlovas. Men på deras vandring stöter de på en alkemist som tar tillfånga soldaterna och tvingar dem att finna en skatt som han tror sig ligga nedgrävd någonstans under den stora grässlätten. Vad som följer är tillsammans med Upstream Color årets mest abstrakta och oklara film. Brittiske regissören Ben Wheatley placerar filmen i en drömlik värld där det är svårt att urskilja vad som är fantasi och vad som händer på riktigt. Karaktärerna upplever psykedeliska transer, hypnotiska trick och våldsamma stunder. Obehagliga slow-motion-scener blandas med epileptiska hypermontage med obskyra bilder. Det svartvita fotot är gudomligt snyggt och lyfter filmens estetik till höga nivåer. Rollprestationerna är intensiva och blottande i psykisk och bokstavligt talat fysisk form då könsorgan och köttsår är förekommande. Det är svårt att greppa tag i vad A Field in England försöker få fram som budskap, om den ens har något? Men det är omöjligt att glömma filmen och dess annorlunda och imponerande stil. Trots sin oklarhet är det en väldigt bra och häftig upplevelse som förtjänar en halvstark fyra i betyg.

Jacob's Ladder

JACOB’S LADDER (1990)
4 stjärnor DYLPC

Jacob Singer (Tim Robbins) är en före detta Vietnam-veteran bosatt i New York. Han plågas ofta av mardrömmar och minnen från sin traumatiska karriär som soldat i krig. Mardrömmarna tar gradvis över hans undermedvetna och Jacob börjar även se illusioner i vaket tillstånd. Jacob tappar långsamt greppet om verkligheten och han slits mellan sin oroliga flickvän och hans inre demoner. Jacob’s Ladder är en psykologisk thriller med mörker och skräck som sitt främsta verktyg. Likt A Field in England kan det som tittare vara svårt att urskilja vad som utspelar sig i Jacobs verklighet och vad som bara är en del av hans mardrömmar och illusioner. Det skapar en viss förvirring men är samtidigt charmen med filmen. Jacob’s Ladder innehåller många oväntade stunder och konspirationer som är komplexa och intressanta. Symbolism är också en viktig del av filmen med referenser till Bibeln och satanistisk konst. Tim Robbins är fenomenal i huvudrollen och är en stor del av filmens styrkor. Jacob’s Ladder är spännande, obehaglig och smart och får en svag fyra i betyg.

Kill List

KILL LIST (2011)
3 stjärnor DYLPC

Ben Wheatleys kanske mest kända och ökända film är thrillern Kill List som kretsar kring två vänner som utgör ett lönnmördarteam som bestämmer sig för att genomföra det första uppdraget på väldigt länge sedan deras senaste som gick snett. Istället för att fokusera på action och våld börjar Kill List som ett diskbänksdrama där en av vännerna Jay (Neil Maskell) har ett klassiskt familjebråk med sin fru (MyAnna Buring) framför sin son. Detta effektiva drama är en stor del av filmen och kretsar kring Jay och hans familj samt hans lönnmördarvän Gal (spelad av Michael Smiley, som även spelar alkemisten i A Field in England). Men den mordiska titeln vittnar om att våld skall komma. Något det gör med full styrka. Men Kill List är extremt obehaglig, inte bara när våld förekommer men också under scenerna med diskbänksdramat. Wheatley använder sig av musik, foto och klippning på ett sätt som hela tiden varnar om att något vidrigt kommer att hända inom kort. Rollprestationerna är riktigt vassa från samtliga tre – Maskell, Buring och framförallt Smiley. Kill List är likt Wheatleys vandring genom brittiska fält abstrakt och en aning drömlik, dock inte i samma utsträckning som fältfilmen. Filmen är provocerande och ibland lite sinnesjuk, särskilt med det skrämmande slutet. Men det är en effektiv och stilfull film som förtjänar en stark trea i betyg.

oblivion

OBLIVION (2013)
3 stjärnor DYLPC

Som vi redan har konstaterat är remakes extremt vanliga i dagens filmvärld. Det är därför alltid lite intressant när något nytt dyker upp, även om det i de flesta fallen innebär extremt dyra CGI-tunga filmer. Bara den här månaden kommer Pacific Rim och Elysium, två sci-fi-filmer med nya handlingar som inte är remakes eller uppföljare. Tidigare i år kom en sådan film från Tron: Legacy-regissören Joseph Kosinski vid namn Oblivion. Jorden har utstått en attack från utomjordingar som resulterade i ett blodigt krig där mänskligheten faktiskt lyckades vinna, men till en tung kostnad. Jorden som planet skadades under kriget till den utsträckning att mänskligheten var tvungen att lämna Jorden och bosätta sig på Saturnus måne Titan. 60 år senare är Jorden en öde planet med endast Jack Harper (Tom Cruise), en reparatör av drönare, och hans kommunikationsledare och älskarinna Victoria (Andrea Riseborough). Deras uppgift är att reparera och kontrollera ett stort antal drönare (obemannade luftfarkoster) som i sin tur har i uppgift att skydda och reparera gigantiska kraftstationer från kvarlämnade ”Scavs” (utomjordingarna som attackerade Jorden). Kraftstationerna suger upp havsvattnet som genererar energi åt kolonierna på Titan. Mystiska händelser och oprovocerade attacker får Jack Harper att ifrågasätta sitt arbete och dess administration och han bestämmer sig för att ta reda på vad som kan vara fel. Oblivion är en otroligt snygg och stilren film på det visuella planet. Den luktar perfektion med fantastisk CGI, vacker och hårresande natur, ultracool teknologi och supersnygg design. Det mesta går i slickat, stilrent vitt med mjuka linjer och kanter. Musiken drar in tittaren i stämningen och den futuristiska världen och ljudeffekterna är nästan på Star Wars-nivå. De är så bra att de är värda att lyssnas på utanför filmens kontext. Handlingsmässigt bjuder Oblivion på ett par överraskningar och häftiga actionsekvenser. Men det går inte att förbise att filmen är väldigt inspirerad av andra filmer, trots att det inte är en remake. Premissen lånar starkt från bland annat Wall-E och Matrix. Men som helhet är det inget jag störde mig på särskilt mycket då filmen känns väldigt fräsch. Prestationerna är stabila med en levererande Tompan. Andra skådespelare som förekommer är Morgan Freeman, Nikolaj Coster-Waldau, Melissa Leo och Olga Kurylenko som alla gör godkända insatser. Dock är Kurylenko den som gör den tråkigaste och stelaste insatsen. Den bästa gör Andrea Riseborough som överraskar och slänger fram ett brett känsloregister. Att Riseborough är riktigt bra visste jag redan men det kom som en överraskning att en riktigt mänsklig och stark rollprestation skulle förekomma i en film som Oblivion. Kosinski överraskar också då han har lyckats få fram en spännande, smart och stilfull film som prickar rätt på många punkter. Oblivion är en underhållande sci-fi-rulle som har en visuell nivå som är svår att överträffa. Stark trea i betyg.

only god forgives

ONLY GOD FORGIVES (2013)
3 stjärnor DYLPC

Dansken Nicolas Winding Refn samarbetade med Ryan Gosling 2011 i mästerverket Drive. Ganska naturligt hamnade därför Refns nyaste projekt på min pepplista, särskilt eftersom Gosling är med igen. Gangstern Julian (Ryan Gosling) driver en thaiboxningsklubb i en thailändsk storstad som fungerar som täckmantel för hans brors och hans mors drogimperium. När Julians bror Billy (Tom Burke) mördas anländer snart brödernas mor Crystal (Kristin Scott Thomas) från USA för att ta hand om Billys lik och övertala Julian att leta upp sin brors mördare. Julian inleder jakten men möter fort motstånd från en ökänd sheriff (Vithaya Pansringarm) som har sin egen syn på rättvisa. Drive var en fåordig och långsam film där det visuella var i fokus. Likheterna till Only God Forgives är stora. Båda filmerna har en tyst och timid protagonist. De involverar båda brutalt våld och fokuserar mycket på ljud och ljus. Båda filmerna har ganska små handlingar som endast sträcker sig över några dagar och inte involverar stora grupper karaktärer. De är både kryptiska och stundtals oklara. Only God Forgives är en väldigt oklar film där själva handlingen är svår att tolka ur havet av slow-motion-scener och mystiska illusioner. Vad är det filmen egentligen handlar om? Har den ens någon handling? Det är två frågor som många kritiker och biobesökare har frågat sig efter att ha sett Refns våldsdrama. Många tycker också att filmen bara är en våldsglorifiering. Min åsikt är den att våldet är väldigt rått och brutalt men absolut inte i samma mängd som i många andra filmer. Våldet förekommer endast ett par gånger i filmen och inte mycket mer än i Drive. Handlingsmässigt tycker jag filmen är väldigt svår att tolka och efter att jag såg den förstod jag ingenting av vad filmen handlade om och vad den ville framföra. Desperat efter en förklaring använde jag mig av internet och fann denna teori. Om den är rätt eller inte har ingen betydelse men det öppnade upp mina tankar om filmen och underlättade när jag såg filmen för andra gången. Jag insåg att Refns mening med filmen är att berätta en otydlig handling öppen för egna tolkningar och teorier. Det är lite av magin med film. Refn ville inte berätta en vanlig gangsterberättelse på det vanliga viset utan istället placera det i en drömlik och svävande tillvaro där ord inte är det viktiga utan upprepande bilder och visuella element är verktyget för händelseförloppet. Refn har själv sagt att det inte är vad som syns på bilden som är det viktiga utan det är det som inte visas som är det viktiga. Prestationerna är som sagt fåordiga och en aning tråkiga, något av filmens svaghet. Gosling är rent ut sagt tråkig i huvudrollen något som tar emot en aning att erkänna. Kristin Scott Thomas prestation är den som sticker ut och imponerar mest. Hon är aggressiv, otrevlig och grym på ett osympatiskt men imponerande vis. Only God Forgives var inte alls som jag förväntade mig och var en besvikelse på vissa punkter. Men det var också en fräsch överraskning som bryter mot många konventionella filmgrepp och som etsar sig fast i huvudet efteråt. Betyget slår sig fram till en halvstark trea.

Veckans topp 3

  1. A Field in England
  2. Jacob’s Ladder
  3. Oblivion

1 tanke på “Veckoresumé #46

  1. Pingback: Topp 10: Scotts magiska filmår 2013 | do you like phil collins?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s