SFF13: As I Lay Dying

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2013

Amerikanske skådespelaren James Franco har haft en spännande och oberäknelig filmkarriär. Han har vunnit en Golden Globe för sin porträttering av James Dean i filmen med samma namn. Han har varit Green Goblins son i Spider-Man. Fått en Oscarsnominering som överlevande bergsklättrare i 127 Hours, spelat marijuana-junkie i Pineapple Express, hip-hop-gangster i Spring Breakers och sig själv i domedagskomedin This is the End. Men en av hans mer okända sidor är att han också är regissör. Med hela fem filmer i regissörsstolen, varav fyra kommer ut i år, har Franco visat prov på att han kan och hoppas på mer än ”bara” skådespelandet.

Francos näst senaste film, As I Lay Dying, är baserad på en roman med samma namn av den amerikanske författaren William Faulkner, vilken publicerades för första gången 1930. En bok som är känd för sina okonventionella berättargrepp med ett flertal berättare, samtliga med egna inre monologer. Franco står inte bara bakom kameran i sin filmatisering av boken utan han har även skrivit filmmanuset och spelar en av huvudrollerna.

As I Lay Dying utspelar sig i Mississippi och kretsar kring familjen Bundren bestående av pappan Anse (Tim Blake Nelson), äldste sonen Cash (Jim Parrack), näst äldste sonen Darl (James Franco), dottern Dewey Dell (Ahna O’Reilly), yngste sonen Vardaman (Brady Permenter) och deras halvbror Jewel (Logan Marshall-Green). Modern i huset dör plötsligt en dag och familjen tvingas samarbeta för att transportera hennes lik med häst och vagn till den lilla staden Jefferson, där hon har önskat om att begravas. Men familjemedlemmarnas relationer till varandra är inte alltid på topp då hemligheter och konflikter riskerar att uppdagas under resan.

Franco använder sig av bokens skiftande narrativ på ett effektivt sätt genom att låta bilden skifta mellan helbild och dubbelbild. I vissa scener delar två bilder på bioduken och visar samma scen (oftast men inte alltid) fast från olika perspektiv eller vinklar. En metod som i början av filmen känns annorlunda och aningen pretentiös. Det gav ett intryck av en konstinstallation och kändes onaturligt och oklart. Men efter kontinuerlig användning av denna metod var det lätt att vänja sig och det var då storheten i densamma gjorde sig tydlig. Genom att använda två olika bilder samtidigt tydliggörs filmens narrativ, som precis som sin förlaga använder sig av flera berättare. En scen kan ses från två olika karaktärer och deras syn på världen. I vissa scener flyter även bilderna ihop med varandra och bildar en bild. Dessa övergångar är exceptionellt snygga och välklippta och gör att metoden är både behaglig och logisk att titta på.

Skådespelet är stabilt hela filmen igenom från samtliga. De breda dialekterna känns autentiska och är sådär mysigt rostiga och grötiga som man kan förvänta sig från den amerikanska södern. Särskilt Blake Nelsons dialekt som gör hans ord nästintill omöjliga att uppfatta. Det hjälper inte att hans karaktär är nästan helt tandlös.

As I Lay Dying är inte en film för alla. Med ett långsamt tempo, okonventionellt narrativ, tunga dialekter och udda bild är det en film som kan frambringa tunga ögonlock och ett par gäspningar. Men om man söker något nytt och fräscht är As I Lay Dying en sevärd film som är både mysig, rolig, sorglig och som har ett oväntat slut. Stabil trea i betyg.