Academy Awards vs Dave Awards 2014

Årets text inför Oscarsgalan är skriven efter exakt samma mall som förra årets, ett format som vi tycker fungerade bra. Jag kammade hem 19 av 24 rätt och hoppas naturligtvis slå det i år.

Det har blivit dags att granska nomineringarna och plocka fram stryktipskunskaperna, och som vanligt när det gäller Oscars är det inte 13 rätt som är respekt, utan 24! Nu blir det fria profetior och löst spekulerande när jag kliver in i rollen som självutnämnd expert i tippningsleken inför Oscarsgalan. I texten under varje kategori finns tre punkter: vilken film/person jag tror kommer vinna, vilken film/person jag hoppas kommer vinna, och vilken film/person jag hade valt om jag fick välja vilken/vem som helst. Den filmen eller personen får trösta sig med en Dave Award, dvs utmärkelsen ”bäst enligt David” i den aktuella kategorin. Där har jag alltså bortsett från alla sannolikhetsparametrar, odds och redan fastställda nomineringar, och låtit pokalen vandra så långt som jag tycker behövts, om det så är till en sibirisk gammelfarfar som gått in och levererat stort skådespeleri i en helt okänd jordbruksthriller i södra Rumänien. Är man bäst ska man helt enkelt ha en Oscar, eller i alla fall en Dave Award!

Många av filmerna har vi skrivit om tidigare, så om du vill läsa mer om en särskild titel hittar du den bland taggarna vid slutet av inlägget. Listan över alla nominerade i de olika kategorierna hittar du här.

  1. Vilken film/person tror jag kommer vinna?
  2. Vilken film/person hoppas jag kommer vinna?
  3. Vilken film/person hade jag valt om jag fick välja helt fritt?

12-years-a-slaveBEST PICTURE

  1. 12 Years a Slave. Egentligen ända sedan projektet lanserades har Steve McQueens amerikanska historieberättelse känts som en given Oscarsfilm. Det finns så mycket som stämmer i filmens tema, berättelse och utförande att den per tradition ligger juryn nära till hands. Gravity är väl den tänkbara utmanaren, men i min hjärna råder inga tvivel om att 12 Years a Slave tar hem detta.
  2. Dallas Buyers Club. 12 Years a Slave var för mig inte någon av de större filmupplevelserna från året som gått och av någon anledning gav den mig inte så mycket. En film som gav mig något, och det på storslaget vis, är historien om den AIDS-sjuke Ron Woodroof som på 80-talet kämpade mot både läkemedelsbolag, fördomar och sig själv. En fantastisk film på alla sätt och vis, och för mig den värdiga vinnaren i kategorin för bästa film.
  3. Mud. Ni som följer den här bloggen har kanske tröttnat på att läsa om Mud vid det här laget, så mycket som jag har hyllat den. Men Jeff Nichols natursköna indiedrama med Matthew McConaughey i titelrollen och en alldeles underbar coming-of-age-historia är ett varmt, vackert och enastående mästerverk som givetvis belönas med en Dave Award.

matthew mccounaughey

ACTOR IN A LEADING ROLE

  1. Matthew McConaughey. Alright, alright, alright! 2013 var Matthew McConaugheys år och utöver att leverera en otrolig skådespelarprestation gick han i samband med Dallas Buyers Club även ner i vikt till obehagliga nivåer, en typ av fysisk transformering som brukar uppskattas av Oscarsjuryn. Kanske finns en pyttechans för Chiwetel Ejiofor (12 Years a Slave) att utmana, samt en mikroskrällchans för Leonardo DiCaprio (The Wolf of Wall Street), men jag är tämligen övertygad om att McConaughey plockar sin statyett.
  2. Matthew McConaughey. Och det är helt jävla rätt! Med all respekt för DiCaprio, Ejiofor, Bruce Dern och Christian Bale så kommer ingen av dem i närheten av den briljans som McConaughey visar upp i Dallas Buyers Club. Ejiofor är bra och DiCaprio gör en av sina bästa roller, medan Dern (Nebraska) väl är nominerad mest för lång och trogen tjänst och Bale har gjort säkert tio roller som är bättre än den i American Hustle. McConaughey spelar i år i en egen liga.
  3. Matthew McConaughey. Jag älskar Matthew och delar med glädje ut även en Dave Award till honom. För Mud eller för Dallas Buyers Club? Det kvittar väl – fantastiska roller båda två. För övrigt hade jag gärna sett nomineringar för Hugh Jackman och Jake Gyllenhaal (Prisoners), Robert Redford (All Is Lost), Tom Hanks (Captain Phillips) och ett långskott: Mads Mikkelsen för Jagten. Och förresten, varför inte till Tye Sheridan, den egentliga huvudrollen, i Mud?

Blue Jasmine

ACTRESS IN A LEADING ROLE

  1. Cate Blanchett. Den kvinnliga huvudrollskategorin är nog den kategori som känts mest spikad hela vägen. Allt talar för att Cate Blanchett får en välförtjänt guldgubbe för sin mycket starka roll i Blue Jasmine.
  2. Cate Blanchett. Även om jag verkligen gillade Meryl Streeps roll i August: Osage County slår den inte Blanchetts. Hon är verkligen lysande och gör kanske sitt livs roll. Judi Dench är som vanligt härlig i Philomena, men slår varken Blanchett eller Streep. Sandra Bullocks roll i Gravity är överskattad och Amy Adams har liksom Bale gjort massor av roller som är bättre än den i American Hustle.
  3. Olivia Wilde. Mer indiefilm på galan! Kanske vill jag egentligen också prisa Cate Blanchett – hon är fantastisk – men eftersom en film som Drinking Buddies aldrig skulle ta sig in i dessa sammanhang tar jag på mig ansvaret att belöna densamma. En av den filmens största styrkor är Olivia Wilde, som jag ständigt finner intressant och som alltid erbjuder en naturlig energi i sitt skådespeleri. Därför får hon en guld-Dave. Om Adèle Exarchopoulos makalösa roll i La vie d’Adèle hade varit nominerbar hade jag dock valt den som vinnare. Två andra nämnvärda rollinsatser är Julie Delpys i Before Midnight och Felicity Jones i Breathe In, utöver Blanchetts och Streeps förstås.

Jared Leto Dallas Buyers Club

ACTOR IN A SUPPORTING ROLE

  1. Jared Leto. Matthew McConaugheys primäre motspelare i Dallas Buyers Club är favorittippad och en spik i mitt tips. Superliten outsider-chans på Michael Fassbender (12 Years a Slave), men det är nog inget snack om att Leto tar det.
  2. Jared Leto. Och även här vore det helt rätt – Leto är bäst av de nominerade och gör en mycket skicklig och känslig prestation som. Fassbender är riktigt bra även han, och det är väldigt kul att Barkhad Abdi (Captain Phillips) fick en nominering. Jonah Hills och Bradley Coopers nomineringar är två stora skämt.
  3. Jared Leto. Den här kategorin är svår att kartlägga, då man grundligt får kolla igenom vad man egentligen har sett under året. Det blir nog Leto som vinner även på Dave Awards, men i hyfsad konkurrens från en hel del andra bra biroller. Några av dem är, utan inbördes ordning, Chris Cooper (August: Osage County), Benedict Cumberbatch (Star Trek Into Darkness), Jake Johnson (Drinking Buddies), Vincent Cassel (Trance), John Slattery (Bluebird), James Franco (Spring Breakers) och Bruno Ganz (Night Train to Lisbon). Värt att poängtera är att jag räknar både Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman i Prisoners till huvudrollskategorin.

Lupita N'Yongo - 12 Years a Slave

ACTRESS IN A SUPPORTING ROLE

  1. Lupita Nyong’o. Här står det nog mellan främst Nyong’o (12 Years a Slave) och Jennifer Lawrence (American Hustle), vilket med tanke på att det är en av Lawrence sämsta roller är helt sjukt. Men hon älskas av allt och alla och kan alltså redan vid 23 års ålder ta sin andra Oscar. Jag tippar Nyong’o, då det har varit mest snack om henne under en längre tid, men oroas över att Lawrence nämns mer och mer som vinnarkandidat.
  2. Lupita Nyong’o. Nyong’o gör en riktigt stark och uppoffrande prestation i 12 Years a Slave, och bör absolut prisas för den. June Squibb (Nebraska), Julia Roberts (August: Osage County) och Sally Hawkins (Blue Jasmine) är alla bra men ingen av dem är Oscarsvärdiga. J-Laws överspel är stundtals bedrövligt och hon är sämst av de nominerade.
  3. Sarah Paulson. Jag står och velar här mellan en bunt namn, men mitt val har nog fallit på Sarah Paulson, som i mina ögon porträtterar den kanske mest ondskefulla personen i 12 Years a Slave, och det med stor pondus. Med ytterligare en fin roll i Mud har hon i år skrapat ihop till en liten Dave Award. Bland hennes utmanare finns Margot Robbie (The Wolf of Wall Street), Lupita Nyong’o (12 Years a Slave), Margo Martindale (August: Osage County), Amy Ryan (Breathe In), Rosario Dawson (Trance) och Ahna O’Reilly (As I Lay Dying). Léa Seydoux i La vie d’Adèle hade varit given här om den filmen hade varit nominerbar.

Alfonso cuaron

DIRECTING

  1. Alfonso Cuarón. Ännu en kategori som ser given ut. Under Cuaróns femåriga arbete med Gravity skapade han ny teknik, nya sätt att regissera skådespelare och han har kanske lagt grunden för ett helt nytt filmskaparsätt. Han har vunnit i princip alla priser hittills och lär vinna även detta.
  2. Alfonso Cuarón. Ja, visst. Det är bara att kapitulera för det engagemang, den passion och den tid Cuarón lagt ner för att möjliggöra en av de mest spektakulära bioupplevelserna jag har haft. Gravity har sina brister, men på bio finns det få filmer som uppnår den sensationella rymdvision som den gode Alfonso skapat för oss. Favoriten bakom Cuarón är för mig personligen Martin Scorsese, vars The Wolf of Wall Street är en i raden av högklassiga filmer i hans CV.
  3. Jeff Nichols. Han har med Mud inte bara gjort den bästa filmen, utan han har även tagit sig an utmaningen att regissera två barnskådespelare i centrala roller och fått fram helt fantastiskt skådespeleri från såväl dem och Matthew McConaughey som från minsta lilla biroll. Med eget manus och en personlig berättelse och vision visar Nichols vad stort filmskapande kan vara och vad som kan ge en en Dave Award. Beröm riktas givetvis även till Alfonso Cuarón (Gravity), J.C. Chandor som regisserade en dialoglös överlevnadskamp på en båt (All Is Lost), Denis Villeneuve som gjorde en lysande och välspelad thriller (Prisoners), Jean-Marc Vallée (Dallas Buyers Club), Richard Linklater som gav ändlösa dialoger liv i Before Midnight och Joe Swanberg som använde improvisation på ett fräscht sätt i Drinking Buddies.

HERWRITING – ORIGINAL SCREENPLAY

  1. Her (Spike Jonze). I expertväg hålls generellt Her och American Hustle som de två stora favoriterna här, och någonting säger mig att juryn vill visa någon form av kärlek till Spike Jonze, och att då manuskategorin är det mest troliga stället för denna kärlek. Men vem vet, American Hustle är ju överallt. Pyttechans för Woody Allen, för att han är just Woody Allen, men jag tror att den chansen är ytterst liten (kanske försämras hans hans chanser ytterligare av blåsvädret han varit inblandad i den senaste tiden).
  2. Blue Jasmine (Woody Allen). Mitt val står och väger mellan Woodys smarta och till stor del seriösa men ändå sedvanligt humoristiska manus å ena sidan, och Craig Borten och Melisa Wallacks välskrivna och engagerande Dallas Buyers Club-manus å andra sidan. Det blir nog Woody till slut, just för att Blue Jasmine är en film som så tydligt byggs på sitt manus och dess smarta upplägg. Nebraska och Her har manus som är bra men inte Oscarsbra, och American Hustle går fetbort efter att David O. Russell varit inne och kraschat det.
  3. La grande bellezza (En: The Great Beauty. Paolo Sorrentino & Umberto Contarello). Ännu ett tight val som utgörs av treenigheten La grande bellezza, Mud och Prisoners. Valet faller nog till slut på Paolo Sorrentinos fantastiskt vackra skapelse om en man som vandrar runt i Rom, kritiserar sin egen livsstil och melankoliskt blickar tillbaka på sitt liv, som människa och som halvlyckad författare. Filmen använder mycket metaforer och symboler för att på något sätt ringa in huvudkaraktärens liv, och orden faller fint på plats.

12-years-a-slaveWRITING – ADAPTED SCREENPLAY

  1. 12 Years a Slave (John Ridley). Detta är som sagt en berättelse som bör falla Oscarsjuryn perfekt i smaken, och eftersom den är sann, historisk och till och med baserad på Solomon Northups bok finns mycket som talar för en vinst. Ska någon skrälla ligger Philomena närmast till hands, men jag tror att det är ett manus som i sina teman och värderingar uppskattas mer av européer än amerikaner.
  2. Before Midnight (Richard Linklater, Julie Delpy & Ethan Hawke). Det mest intelligenta, välskrivna och för mig imponerande manuset är Before-gängets text på vilken filmseriens tredje film baseras. Jag har ännu inte skrivit om den filmen, men i korta drag rev den upp stora sår i mig och den fick mig att fundera på hur många svårigheter jag, du och alla andra kommer att ställas inför genom livet. Jag stannar där, innan jag börjar låta alltför pretentiös, men den i princip uteslutande dialogdrivna filmen har ett otroligt kvalitativt manus som slår samtliga av övriga nominerade (12 Years a Slave, Captain Phillips, Philomena och The Wolf of Wall Street).
  3. Before Midnight (Richard Linklater, Julie Delpy & Ethan Hawke). Bäst även här. Se ovan.

20 feet from stardom

DOCUMENTARY FEATURE

  1. 20 Feet from Stardom. Jag har lärt mig att det tjänar på att ha koll på buzz och förhandsfavoritskap, hur illa dessa parametrar än överensstämmer med de kvalitativa jämförelserna. 20 Feet from Stardom, som är en högst medioker dokumentär, är favorittippad med The Act of Killing hack i häl, och således faller jag för det trycket och hoppas att alla experter har rätt. Eller hoppas gör jag ju egentligen inte, för egentligen vill jag att filmen nedan vinner! Vad som stärker 20 Feet from Stardom:s chanser är väl framförallt underdog-dimensionen, dvs att den handlar om människor som alltid fått stå i skuggan av andra, samt dess översentimentalitet och kända namn som tittar fram lite här och var. Den har drag som är typiska för Oscarsslisket, helt enkelt.
  2. The Square (Originaltitel: Al Midan). Varken 20 Feet from Stardom eller Dirty Wars tar sig över två stjärnor och har således ingenting att göra här. Cutie and the Boxer och The Act of Killing är bra, men den ända som är riktigt bra är den egyptiskamerikanska The Square, som handlar om revolutionen i Egypten utifrån den centrala platsen Tahrirtorget. Fotoupptagningarna är otroligt häftiga och placerar tittaren mitt i de brinnande kravalluppgörelserna. Det är en stark dokumentär som visar kraftfulla bilder, det är en lärorik dokumentär om viktig historia som skrivits de senaste åren och det är en fin dokumentär som håller sig nära sina huvudpersoner.
  3. The Armstrong Lie. Det är jämnt mellan denna och The Square, men mest hänförd blev jag nog ändå av Alex Gibneys dokumentär om den dopade cyklisten tillika lögnaren Lance Armstrong. Jag kan inte sluta fascineras av att en så otrolig karriär, som gjorde honom till en världsikon och hjälte, visade sig vara byggd på lögner, svek, maktmissbruk och så vidare, och hur mycket som faktiskt pågått bakom stängda dörrar. Givetvis är filmen bättre för oss med redan stort intresse för hela historien kring detta, men rent filmiskt är den i mitt tycke mycket väl genomförd.

gravity

CINEMATOGRAPHY

  1. Gravity. Supertungt favoritskap för Emmanuel Lubezkis storslagna arbete i Gravity, som är en visuell rymdfest för ögat. Just fotobiten i den filmen är möjligtvis något problematisk, eftersom man kan fråga sig hur mycket som egentligen handlar om foto och hur mycket som snarare handlar om specialeffekter, med tanke på att den utspelar sig i rymden. Hur som helst är den otroligt snygg och spektakulär. Om någon annan mot förmodan skulle vinna tror jag att Phedon Papamichaels svartvita Nebraska eller Roger Deakins arbete med Prisoners ligger bäst till.
  2. Prisoners. Jag kan verkligen inte bestämma mig här – episkt rymdfoto vs gråmulet höstthrillerfoto vs vackert asiatiskt kampsportsfoto. Valet föll till slut på mittenalternativet, det vill säga Prisoners och Roger Deakins. Han tar fram det allra obehagligaste i den naturen och de omgivningarna som omfamnar det kidnappningsdrama som höll mig fängslad i ett stadigt grepp. Fotot är kanske inte av det spektakulära slaget, men det är snyggt och kliniskt hela vägen och perfekt för filmen i fråga. Prisoners är dessutom som film bättre än övriga och borde haft nomineringar i fler kategorier, så Gravity och The Grandmaster får nöja sig med delad andraplats, och efter dem finns Nebraska följd av Inside Llewyn Davis.
  3. La grande bellezza (En: The Great Beauty). Den här filmen är en av de allra vackraste filmerna jag någonsin har sett, och rent visuellt skulle jag vilja beskriva den som ett slags terapi för ögon, öron och andra sinnespåverkande organ. Långsamma åkningar på en flod skapar njutning i själen medan solen strålar in i kameralinsen och operamusiken sköljer över en som glasflaske-Coca-Cola en varm sommardag. Soluppgångar över Rom, där neonskyltarna överröstas av det annalkande skenet och festsekvenser där remixade klubblåtar dunkar till den smått hjärndöda dansen på en upplyst balkong i den italienska sommarnatten. Gryning på en klippa ute vid en fyr, där månskenet smeker vattenytan och harmoniskt lyser upp den kärleksnostalgi som hela filmen vill porträttera. Äh, nu får jag sluta. La grande bellezza och dess fotograf Luca Bigazzi får hur som haver en glänsande Dave Award. Andra nämnvärda filmer är Prisoners, Gravity, All Is Lost, Breathe In, Upstream Color, Side Effects, Trance och Only God Forgives.

GRAVITYFILM EDITING

  1. Gravity. I flera av de tekniska kategorierna är Gravity med i leken, och eftersom det är en film som så kraftigt vilar på just sin revolutionerande teknologi vilar favoritskapet ofta på Cuaróns rymdfilms axlar. Så är fallet även här, även om Captain Phillips thrillereffektiva klippning kan bli en skarp utmanare. Ett litet, litet lillfinger lyfts för ett potentiellt skräckutfall, det vill säga att American Hustle skulle vinna här.
  2. Dallas Buyers Club. Kanske är det oschysst att inte välja Gravity med tanke på hur nyskapande den filmen faktiskt är, men även filmer skapade utifrån en mer klassisk klippning ska också belönas om de är mycket väl utförda. Dallas Buyers Club går definitivt in i den senare kategorin, då jag verkligen uppskattade dess tempo, rytm, montage till musik och hela inramningen av den engagerande storyn, vars engagerande styrka kan ha en stor del av sin grund i en proffsig klippning. All heder åt Gravity, Captain Phillips och 12 Years a Slave som alla finns nära till hands. Ingen heder åt American Hustle.
  3. La grande bellezza (En: The Great Beauty). Den fantastiskt vackra resan jag på något sätt försökte beskriva under fotokategorin har även sin klippning att tacka, då hela filmen liksom flyter fram på något sätt och mjukt tar sig fram genom tid och rum. Andra nämnvärda kandidater är All Is Lost, Prisoners, Dallas Buyers Club, The Wolf of Wall Street, Rush, Upstream Color, och Mud.

The Great Gatsby 2013

PRODUCTION DESIGN

  1. The Great Gatsby. Detta pris lär gå till Baz Luhrmanns green-screen-fest med bombastiska herrgårdsfester i 20-talsscenerier. Den filmen är liksom gjord för den här kategorin och känns rakt igenom väldigt production-design-ig. Gravity kan dock utmana, då dess rymdscenografi inte är att leka med, samtidigt som 12 Years a Slave är en outsiderdecimal. Själv funderar jag på om Her inte borde vara mer aktuell här, och egentligen American Hustle också. Men det spelar mindre roll eftersom The Great Gatsby känns så given.
  2. Her. En av Her:s största styrkor är de läckra miljöerna med, för att citera mig själv, ”futuristiska storstadsmiljöer med höghus, stora fönster och en design med Apple-kompatibel kliniskhet”. Korsningen av Los Angeles och Shanghai är cool. Annars är Gravity också oerhört häftig.
  3. La grande bellezza (En: The Great Beauty). En av de svårare kategorierna att välja ut filmer i, tycker jag. Men La grande bellezza (som visat sig få väldigt mycket kärlek av mig) är vacker även i sin scenografi, som hittas i Roms alla möjliga hörn. Jag gillar även 70-tals-F1-estetiken i Rush, rymden i Gravity, havet och båten i All Is Lost, alla märkliga miljöer i Upstream Color, den surrealistiska neonsettingen i Only God Forgives och självklart Arkansas-naturen i Mud.

Dallas Buyers Club smink

MAKEUP AND HAIRSTYLING

  1. Dallas Buyers Club. Även om sminkteamet i Jackass Presents: Bad Grandpa gör ett mycket fint jobb med Johnny Knoxvilles transformering till gubbe kan jag inte riktigt se att den ska få något mer än en nominering. Dallas Buyers Club är kanske ingen typisk ”sminkfilm”, men där finns ändå en tydlig användning av smink som dessutom görs på ett bra sätt. The Lone Ranger, eller Johnny Depp har en kråka på huvudet, varken lär eller bör vinna.
  2. Dallas Buyers Club. Jag är djupt imponerad av gubbsminket i Jackass-filmen, men håller ändå Dallas Buyers Club högre, då sminket är subtilt och ”osynligt”, på så vis att det smälter in i karaktärerna. Jared Letos transvestitsmink och Matthew McConaugheys sjukdomsförstärkande smink ger ytterligare spets till både en fantastisk film och två imponerande skådespelare.
  3. Dallas Buyers Club. Här är det också svårt att sitta och tänka på i vilken film sminket har varit bäst. Men det blir nog Dallas Buyers Club här också.

I följande kategorier har jag inte sett alla nominerade filmer och kan därför inte skriva några längre utläggningar kring dessa, utan endast en tippning – vilken film jag tror kommer vinna.

ANIMATED FEATURE FILM

  • Frozen

COSTUME DESIGN

  • The Great Gatsby

DOCUMENTARY SHORT SUBJECT

  • The Lady in Number 6: Music Saved My Life

FOREIGN LANGUAGE FILM

  • La grande bellezza (The Great Beauty)

MUSIC – ORIGINAL SCORE

  • Gravity

MUSIC – ORIGINAL SONG

  • Let It Go (Frozen)

SHORT FILM – ANIMATED

  • Get a Horse!

SHORT FILM – LIVE ACTION

  • The Voorman Problem

SOUND EDITING

  • Gravity

SOUND MIXING

  • Gravity

VISUAL EFFECTS

  • Gravity

Enligt mina gissningar ovan får vi alltså en slutställning med ganska spridda skurar, i vad som ungefär motsvarar medaljligan i OS, gällande vilka filmer som får flest Oscars, som ser ut såhär:

Tippade vinnare

  • 7 Oscars Gravity
  • 3 Oscars 12 Years a Slave, Dallas Buyers Club
  • 2 Oscars Frozen, The Great Gatsby
  • 1 Oscar 20 Feet from Stardom, Blue Jasmine, Get a Horse!, La grande bellezza, Her, The Lady in Number 6: Music Saved My Life, The Voorman Problem

Om vi istället ställer in vinnartabellen efter mina förhoppningar (exkl. de elva sista kategorierna) ser listan ut såhär:

Önskade vinnare

  • 5 Oscars Dallas Buyers Club
  • 2 Oscars Blue Jasmine
  • 1 Oscar 12 Years a Slave, Before Midnight, Gravity, Her, Prisoners, The Square

För att ta det ett steg längre och måla om listan helt har vi nedan vinnarligan på Dave Awards (även här exkl de elva sista kategorierna).

Vinnare på Dave Awards

  • 4 Daves La grande bellezza
  • 3 Daves Dallas Buyers Club
  • 2 Daves Mud
  • 1 Dave 12 Years a Slave, The Armstrong Lie, Before Midnight, Drinking Buddies

Så, nu har jag suttit med det här så länge att jag tröttnat helt och hållet på den här galan. Men förhoppningsvis löser det sig med hutlösa mängder kaffe ikväll och lite Riesen så att man inte oroar några Oscarsjurygubbar i onödan. Följ mig på Twitter förresten, så kanske jag twittrar ut något roligt för er under natten. So long, amigos!

Annonser

Scooter Awards for Proper Excellence in the Art of the Symbiosis Between Moving Pictures, Sound and Acting 2014: The Comeback!

Upplägget i årets text inför Oscarsgalan är detsamma som förra årets, ett format som vi tycker fungerade bra. Jag prickade in 16 av 24 rätt och förlorade mot min rival David. Jag hoppas i år på en riktig comeback!
Philip Seymour Hoffman

Så, då är det än en gång dags för en helkväll med glamour. Nej, jag pratar inte om den ruttna Melodifestivalen utan syftar förstås på Oscarsgalan! De bästa (och några av de sämre) stjärnorna kommer glida, rulla eller flyga runt (valmöjligheterna är stora!) på röda mattan och vi kommer sitta bänkade. Men som vi alla vet har Oscarsjuryn ofta fel och därför har jag och David för andra året i rad bestämt oss för att dela med oss av våra personliga vinnare och dessutom tippa Oscarsjuryns val. På Scooter Awards handlar det inte om vem som ser bäst ut eller vems namn som har störst stjärnstatus. Här handlar det bara om skådespelartalanger! I varje kategori kommer jag lista vem eller vilken film av de nominerade jag tror kommer vinna, vem eller vilken film av de nominerade jag vill ska vinna och slutligen vem eller vilken film jag hade valt som vinnare om jag fick välja fritt utifrån 2013 års utbud.

Många av filmerna har vi skrivit om tidigare, så om du vill läsa mer om en särskild titel hittar du den bland taggarna vid slutet av inlägget. Listan över alla nominerade i de olika kategorierna hittar du här.

  1. Vilken film/person tror jag kommer vinna?
  2. Vilken film/person hoppas jag kommer vinna?
  3. Vilken film/person hade jag valt om jag fick välja helt fritt?

12-years-a-slave

BEST PICTURE

  1. 12 Years a Slave. Det mesta pekar på att Steve McQueens slaverifilm kommer att kamma hem galans största pris. Med höga betyg från såväl recensenter som biobesökare och med bästa film-priser från bland annat Golden Globes, BAFTA och AFI (amerikanska filminstitutet) är chansen väldigt stor att den tilltalar även Oscarsjuryn.
  2. 12 Years a Slave. Om ni har läst min recension vet ni mycket väl vad jag tycker om filmen. Det är helt klart den bästa av årets nominerade och den förtjänar en gyllene statyett. Om ni även har kikat på min lista över de tio bästa filmerna från förra året vet ni att…
  3. 12 Years a Slave är den bästa. Ingen snack om saken. Av alla filmer från 2013 är McQueens mästerliga berättelse om Solomon Northup den som har berört och imponerat mig mest. I princip allt är på en nivå för sig. Skådespel, regi, manus, musik och foto utförs på en mästerlig nivå.

matthew mccounaughey

ACTOR IN A LEADING ROLE

  1. Matthew McConaughey. I rollen som den komplexe AIDS-smittade Ron Woodroof gör McConaughey en strålande insats. En karriär som var definierad av högar av svettiga romantiska komedier och topless-scener har återfötts i form av en mångsidig och spännande karriär med McConaughey i sitt livs form. Killer Joe, The Lincoln Lawyer, Mud, True Detective och självklart Dallas Buyers Club är alla bevis för en skådespelare som har levererat ordentligt de senaste åren. McConaughey har charmat Hollywood och lovordats för sin Oscarsnominerade roll. Med vinster på Golden Globes och SAG Awards, för att nämna några, är det troligt att han vinner. Att han dessutom är otroligt populär och omtyckt ökar bara hans chanser att få plocka med sig en guldgubbe hem.
  2. Chiwetel Ejiofor. Jag tycker som många andra att McConaughey gör en fantastisk rollinsats och helt klart förtjänar en nominering. Han är flera mil bättre än en av mina favoritskådespelare Christian Bale och den gamle Bruce Dern som båda är nominerade. Men han har starkt motstånd från Leonardo DiCaprio och dennes kanske bästa prestation i sin karriär i rollen som den totalgalne Jordan Belfort i The Wolf of Wall Street. Men det är Chiwetel Ejiofor med sin starka insats i 12 Years a Slave som är snäppet vassare i mitt tycke. Det är dock en väldigt jämn kategori och egentligen spelar det inte så stor roll vem som vinner, bara det är någon av de tre bästa – McConaughey, DiCaprio eller Ejiofor.
  3. Tom Hanks. 2013 har varit ett väldigt bra år när det kommer till starka skådespelarprestationer. Men det skär i mitt hjärta att en av årets absolut bästa inte ens fick en nominering. Jag pratar såklart om Tom Hanks och hans dunderinsats i Captain Phillips. Hanks levererar ordentligt i rollen som skeppskaptenen Richard Phillips – en vanlig man i en ovanlig situation. Filmens slutskede bjuder på en av årets kraftfullaste och mest välspelade scener som får hår att resa sig och tårar att rinna. Hanks har glidit runt i myshörnan länge de senaste åren med tråkiga roller, men en comeback som Captain Phillips förtjänar en Oscarsnominering. Fy skäms på er Oscarsjuryn!

Blue Jasmine

ACTRESS IN A LEADING ROLE

  1. Cate Blanchett. Årets kanske mest självklara kategori med en självklar vinnare. Cate Blanchetts namn har stått skrivet i stjärnorna redan sedan Blue Jasmine hade premiär. De flesta tror på den fantastiskt skickliga australiensiskan och hennes prestation som den kaotiska och paranoida Jasmine. Alla vet att hon kommer vinna. Det är självklart.
  2. Cate Blanchett. Det är också självklart att hon är mitt val som vinnare. Amy Adams roll som fejkbritt i American Hustle och Judi Dench mysiga roll i Philomena är båda väldigt bra medan Meryl Streep och Sandra Bullock inte ens borde ha nominerats. Ingen av de nominerade är i närheten av Cate Blanchett.
  3. Cate Blanchett. Precis som i den manliga kategorin har kvinnorna levererat stort under 2013. Brit Marling (The East)Emma Thompson (Saving Mr. Banks) och Olivia Wilde (Drinking Buddies) har alla varit fantastiska men får tyvärr gå utan Oscarsnomineringar. Men den majestätiska Cate Blanchett är trots de ovanstående kvinnornas talang den bästa.

dallas_buyers_club_jared_leto_-_h_-_2013

ACTOR IN A SUPPORTING ROLE

  1. Jared Leto. I en blandad kategori med allt från skeppstjuv, slavägare, FBI-agent och börsmäklare kommer Oscarsjuryns val att falla på AIDS-smittade transvestiten Rayon. Leto som medverkar i en film för första gången sedan 2009 gör en mångsidig och komplex insats och backar upp McConaugheys huvudroll bra. Leto har varit en av årets stora snackisar i birollskategorin. Med många hyllningar och vinster från både Golden Globes och SAG Awards i bagaget är Letos chanser stora. Hans hängivenhet och fokusering på rollen som Rayon är något som faller Oscarsjuryn i smaken. Jonah Hill och Bradley Cooper älskas av Oscarsjuryn men kommer inte ha någon chans att vinna och Michael Fassbender kommer ignoreras. Den enda som har en liten chans att peta ner Leto från tronen är Barkhad Abdi med hans suveräna insats i Captain Phillips och hans oväntade vinst i denna kategori på förra månadens BAFTA Awards.
  2. Michael Fassbender. Den helt klart bästa i denna kategori förtjänar inte bara sin nominering utan också att vinna. Fassbender är en av de bästa skådespelarna just nu och ”glömdes bort” helt och hållet av Oscarsjuryn 2011 för sin fantastiska huvudroll i Steve McQueens Shame. Han fick inte ens en nominering. I år gör han en otroligt obehaglig och fantastisk insats i samme McQueens 12 Years a Slave. Med no-mercy-attityd och järnhandsstyre förtjänar Fassbender verkligen en Oscarsstatyett. Hans konkurrenter är inte i närheten. Leto är överskattad, Jonah Hill är härlig men inte tillräckligt bra för att vinna, Barkhad Abdi gör en grym insats men når inte Fassbenders nivå och vad Bradley Cooper beträffar är det mycket oklart vad han ens gör i denna kategori. Ah, vänta, nu vet jag! Oscarsjuryn älskar David O. Russell och American Hustle och allt vad den innebär. Det inkluderar Bradley Cooper. För tydligen kommer Russell, hans filmer och hans skådespelare i ett megapaket som alla tydligen förtjänar Oscarstatyetter vartenda år. Titta bara på förra årets Silver Linings Playbook och 2011 års The Fighter. Alla har överösts med nomineringar och vinster, även om de inte förtjänat det. Bradley Cooper får automatiskt en nominering för att han är med i David O. Russells filmer. Trots att han absolut inte förtjänar en nominering. Snälla Oscarsjury, ge Fassbender guldgubben och lägg av med favoriseringen av Russell! Byt ut Coopers nominering och sätt in…
  3. James Franco istället. Francos underskattade och fenomenala insats i Harmony Korines Spring Breakers är något utöver det vanliga. Franco spelar Alien, en vild och smått galen gangsta-rappare vars fascination av vapen och droger är extremt. Med munnen full av kromtänder och en otydlig och autentisk Floridadialekt gör Franco en unik och annorlunda insats. Franco är stundtals oigenkännelig och lever sig in i rollen på ett mästerligt vis. Jag hade gärna sett Franco ta hem en statyett eller åtminstone bli nominerad. Det hade även varit trevligt med en nominering för Jake Gyllenhaals fantastiska ticsbesvärade Detective Loki i Prisoners.

Lupita N'Yongo - 12 Years a Slave

ACTRESS IN A SUPPORTING ROLE

  1. Lupita Nyong’o. I en kategori som i princip bara handlar om två skådespelerskor kan valet antingen falla på Jennifer Lawrence eller på Lupita Nyong’o. Det är de två som har hyllats mest i denna kategori och som har nominerats till mängder av galapriser. Lupita Nyong’os imponerade debut kommer troligen ta hem Oscarsstatyetten då den är riktigt bra och dessutom har styrkor i karaktären och i filmens historiska vikt. Oscarsjuryn älskar historiska karaktärer och filmer, särskilt när det handlar om just amerikansk historia. Men Nyong’o hotas av Lawrence, som har knipit vinster på både BAFTA-galan och Golden Globes. Det som däremot minskar hennes chans att vinna en Oscar är att juryn kan vara tveksamma till att belöna den unga skådespelerskan med en Oscarsstatyett för andra året i rad (Lawrence vann förra året för sin roll i Silver Linings Playbook). De andra nominerade i kategorin har inte en chans.
  2. Lupita Nyong’o. Varken Sally Hawkins, June Squibb eller den bra men överskattade prestationen av Jennifer Lawrence i American Hustle förtjänar en nominering. Julia Roberts är för mig nummer två i denna kategori för hennes briljanta insats som frustrerad mor och dotter i August: Osage County. Men självklart ska den filmdebuterande Lupita Nyong’o vinna för hennes fenomenala och känslosamma roll som slavflickan Patsey i 12 Years a Slave.
  3. Sarah Paulson. Oscarsjuryn, snälla, byt ut Hawkins, Squibb och Lawrence mot tre andra prestationer från 2013. Jag rekommenderar Shailene Woodley (The Spectacular Now), Margot Robbie (The Wolf of Wall Street) och Ziyi Zhang (The Grandmaster). Tre överlägset bättre prestationer som alla förtjänar Oscarsnomineringar. Men även Julia Roberts kan bytas ut! Sätt in den underskattade och nästintill bortglömda rollen som Mistress Epps i 12 Years a Slave spelad av den fantastiska Sarah Paulson. Hon gör kanske filmens allra mest elakaste karaktär (kanske t.o.m ondare än Michael Fassbenders karaktär) och skrämmer till ordentligt. Iskall, med noll respekt för människor med annan hudfärg än vit, är Mistress Epps en fruktansvärd karaktär. Sarah Paulson är fantastisk i rollen och förtjänar helt klart en Oscarsnominering, kanske till och med en vinst.

Alfonso cuaron

DIRECTING

  1. Alfonso Cuarón. Den ambitiöse och glade mexikanen är det nästintill självklara valet som bästa regissör 2013. Cuarón har gått i James Camerons fotspår och skapat en teknologiskt avancerad film med ny teknik och nya metoder att skapa film med. Det som skiljer de två herrarna åt är att Cuarón dessutom lyckades göra en film som är väldigt bra medan Cameron och hans Avatar bara var en teknikuppvisning. Revolutionerande filmskapande med ett bidrag till filmens ständiga tekniska utveckling gör att Cuarón kommer ta hem priset. Hans chanser ökar dessutom eftersom han har kammat hem pris på både BAFTA och Golden Globes.
  2. Alfonso Cuarón. Regissörskategorin har också två andra herrar som är värda sina nomineringar, nämligen Steve McQueen och Martin Scorsese, som båda skapat två fantastiska filmer. Alexander Payne har även han gjort ett bra jobb men förtjänar inte en vinst. David O. Russell har i American Hustle skapat en av årets mest överskattade filmer. Russell är återigen nominerad trots att det finns en stor skara andra regissörer under 2013 som förtjänar nomineringen mer. American Hustle är trots en grupp bra skådespelare och en intressant premiss en film med mycket utsida och lite insida. Flashiga kläder med ”roliga” frillor och flamsig tidsperiod är inte tillräckligt för en nominering. Självklart ska Cuarón ha en Oscar!
  3. Alfonso Cuarón. Det är svårt att inte se storheten i Cuarón och hans nytänkande Gravity. Vare sig man tycker om filmen eller inte är den ett bevis på skicklig och revolutionerande filmskapande och regin är en del av processen. Cuarón har satt ribban högt för framtida sci-fi- och CGI-filmer och han förtjänar Oscarstatyetten. Men utanför Oscarsjuryns annars smala och inramade syn finns en mängd regissörer som alla förtjänar uppmärksamhet. Bland annat Shane Carruth, regissören av Upstream Color, som med låg budget lyckats skapa 2013 års mest komplexa mindfuck-film. Något som i mina ögon förtjänar en nominering.

Her

WRITING – ORIGINAL SCREENPLAY

  1. Her (Spike Jonze). Spike Jonzes småroliga och vardagliga manus för Her är Oscarsjuryns favorit. Den har dock starkt motstånd från Woody Allens Blue Jasmine och ”självklart” American Hustle.
  2. Blue Jasmine (Woody Allen)Utifrån de nominerade är det Woodys kvicka och pratiga manus som tilltalar mig mest. Allen är bra på att skriva dialoger utan teatraliskt och tramsiga drag och istället förlita sig på vardagsspråk och realism. Det lyckas han med även i Blue Jasmine med flera roliga och smarta repliker. Även Dallas Buyers Club och Nebraska går i Woodys spår genom att skippa överdrivna repliker och dialoger. Detta medan Spike Jonzes överskattade manus för Her förlitar sig på sentimentalitet och flummighet till en nivå som blir tröttsam.
  3. La grande bellezza (En: The Great Beauty, Paolo Sorrentino & Umberto Contarello)Paolo Sorrentinos manus för den intellektuellt stimulerande och mycket intressanta La grande bellezza (The Great Beauty) tar mitt pris för bästa originalmanus. Ett komplext men samtidigt vardagligt manus som vågar vara både abstrakt och naturligt. Ett annat manus som förtjänar en nominering är Shane Carruths Upstream Color som inte är särskilt vardagligt utan som istället är mycket abstrakt och udda utan att vara pretentiöst eller överdrivet.

the act of killing

DOCUMENTARY FEATURE

  1. The Act of KillingJoshua Oppenheimers kontroversiella och mycket mörka The Act of Killing, en dokumentär om indonesiska före detta ledare över så kallade dödspatruller, är den stora förhandstippade vinnaren med en redan vunnen BAFTA. En dokumentär som experimenterar med nya tillvägagångssätt för dokumentärfilmsskapande i och med att den ger huvudpersonerna ansvaret att forma dokumentärens narrativ. Oscarsjuryn kommer troligtvis välja The Act of Killing som bästa dokumentär. Men den mer aktuella The Square har också en chans att ta hem statyetten då den handlar om ett ämne som generellt sett ligger i amerikanernas intresse. Revolutionen i Egypten har rapporterats om i mängder i amerikansk media och haft ett starkt stöd från USA.
  2. The Square (Originaltitel: Al Midan). Act of Killing är en enastående dokumentär som vågar testa nytt och dessutom vara modig i att den bearbetar ett extremt känsligt ämne. Men The Square är snäppet bättre. Med ett effektivt narrativ och spektakulärt foto inifrån revolutionens center lyckades The Square imponera allra mest på mig av de nominerade dokumentärerna. Cutie and the Boxer är en mysig och lättsam dokumentär medan sångdokumentären 20 Feet from Stardom kantas av extrem självömkan och repetitivt narrativ. Den allra sämsta dokumentären av de nominerade är Dirty Wars som lider av ett ointressant och dåligt utfört narrativ som inte tillför mycket nytt.
  3. The Square. Jag ska vara ärlig och erkänna att jag inte har sett många dokumentärer från 2013 och har därför egentligen ingen annan förutom de nominerade att jämföra med. The Square är mitt val även här och helt klart ett rättmätigt sådant. 2013 års bästa dokumentär!

gravity

CINEMATOGRAPHY

  1. Gravity. Alfonso Cuaróns trogne fotograf Emmanuel Lubezki som bland annat ligger bakom de fantastiskt häftiga och långa tagningarna i Cuaróns Children of Men är i år nominerad för Gravity. Med en revolutionerande film krävs nytänkande kameraarbete. Gravity är en väldigt visuell film där kameran vrider och vänder sig i 360 grader och lite till. Lubezkis nominering är hans sjätte och han är också den som ligger bakom fotot i en del av Terrence Malicks filmer. Killen kan helt enkelt hantera en kamera och det är något han också kommer belönas för.
  2. The Grandmaster (Originaltitel: Yi dai zong shi). De andra nominerade filmerna har alla förutom en i mitt tycke mycket fint foto. Nebraska och Prisoners har båda naturligt utseende med en känsla av realism medan Inside Llewyn Davis har fått ett fruktansvärt filter över sitt utseende som gör att den har en artificiell och Instagram-liknande yta. Extremt överskattat foto som absolut inte förtjänar en nominering. Gravity är den tekniskt mest imponerande med sina avancerade kamerarörelser, men av de nominerade är The Grandmaster den vackraste och mest visuellt tilltalande filmen. Med varma gulorangea färger och imponerande slow-motion-tagningar transformerar fotografen Philippe le Sourd filmens slagsmålsscener till konstverk.
  3. Upstream Color/La grande bellezza (En: The Great Beauty). Här fuskar jag lite och väljer två filmer som jag båda tycker förtjänar nomineringar och kanske till och med en statyett. Den komplexa och annorlunda Upstream Color, med sitt ovanligt naturliga och skarpa foto, samt La grande bellezza, med sitt svepande och nästintill svävande kameraarbete. Två otroligt snygga filmer som båda påminner om Lubezkis arbete med bland annat The Tree of Life och andra Malick-filmer.

GRAVITY

FILM EDITING

  1. GravityMed sina långa scener där klippningen knappt märks är Gravity Oscarsjuryns val. Stora delar av filmen känns som en enda scen, vilket bidrar till den tomhet och stillhet som existerar i rymden. Filmer som 12 Years a Slave och Dallas Buyers Club, vilka också har relativt långa scener där klippningen är anonym men effektiv, har en liten chans på en statyett.
  2. Captain PhillipsGravity och 12 Years a Slave är båda vackert klippta med utdragna, fokuserade scener. Men Captain Phillips rappa och intensiva tempo är en frisk fläkt bland de nominerade och min favorit. Captain Phillips-klipparen Christopher Rouse lyckas samla in filmens starka aspekter och göra en hårresande och svettframkallande film där mycket av filmens intensitet ligger i just klippningen.
  3. The Wolf of Wall StreetTrots en grupp välklippta filmer bland de nominerade är den värdiga vinnaren inte ens nominerad. Thelma Schoonmakers kvicka och fartfyllda klippning i Martin Scorseses The Wolf of Wall Street är delvis vad som får filmen att göra vad den gör så bra – att aldrig bli ointressant och tappa tempo trots en lång speltid. Schoonmakers sammanflätning av scener blir till kreativa och häftiga övergångar som aldrig stannar av för en andningspaus.

the great gatsby

PRODUCTION DESIGN

  1. The Great GatsbyMed färgsprakande 20-talsscenerier och överklass-vaudeville-aura är The Great Gatsby en klar vinnare i juryns ögon. Den hotas dock av American Hustle:s 70-talsstil och 12 Years a Slave:s autentiska slavmiljöer. Det finns även en liten chans för Her med dess färgglada futuristiska värld.
  2. GravityDet är Alfonso Cuaróns detaljerade och till synes autentiska rymdskepp som faller mig i smaken mest. Det är dessutom svårt att slå självaste planeten jorden som bakgrund. Däremot ser jag även The Great Gatsby som en värdig vinnare då den trots en överanvändning av greenscreens också bjuder på ett par riktigt fina och välskapade interiörer.
  3. Michael Kohlhaas. En av filmåret 2013:s mest okända och smala filmer är det franska historiska dramat Michael Kohlhaas med Mads Mikkelsen i huvudrollen, som bjuder på scenerier som fick mig att vilja spola tillbaka i filmen i biografen för att se om vissa scener. Fantastiskt vacker fransk bergsnatur och historiskt imponerande byggnader som visualiseras av ett fantastiskt foto. Oscarsjuryn är kända för att strunta helt och hållet i smalare filmer, särskilt om de kommer från andra länder än USA, men Michael Kohlhaas förtjänar åtminstone en nominering.

gravity

SOUND MIXING

  1. GravityVad sound mixing egentligen går ut på och hur man bedömer det är för mig fortfarande en aning oklart (men här kan man läsa mer). Oscarsjuryn kommer hur som helst att välja Gravity som vinnare för dess blandning av ren tystnad och kaosinramande musik.
  2. GravityDet är något magiskt med hur Gravity låter. För trots den realistiska tystnaden som den ska porträttera är filmens övergång mellan just denna tystnad och dialog skarp och skickligt utförd. Gravity förtjänar en statyett, men jag skulle inte heller bli missnöjd om Lone Survivor och det explosiva ljud som den filmen pressar in i öronen på en vinner.
  3. RushMen av förra årets starkaste ljudupplevelser är det tre filmer som inte ens blev nominerade i år. Två av dem är effektfyllda sci-fi-filmer, nämligen Star Trek Into Darkness och Pacific RimStar Trek, med sitt hav av imponerande ljudeffekter, och Pacific Rim, med kraftfulla robotslag och kollapsande skyskrapor. Men det är den tredje filmen som förtjänar en nominering och vinst allra mest. Den filmen är Rush som pumpar på med autentiskt vilda och riviga 70-tals-F1-bilar. En fantastisk ljudmix av imponerande övergångar mellan ren motorkraft och pampig musik.

gravity

VISUAL EFFECTS

  1. GravityEn av de aspekter som gör Gravity till en sådan hyllad och nytänkande film är dess specialeffekter. Med superavancerad CGI är filmen en visuell fest med otrolig detaljrikedom. En självklar vinnare utan motstånd från övriga nominerade.
  2. GravityThe Hobbit, Iron Man 3 och The Lone Ranger är i mitt tycke inte ens värda sina nomineringar. De bjuder samtliga på rent ut sagt trött CGI som inte är i närheten av kategorins två bästa filmer – Star Trek Into Darkness och Gravity – med den sistnämnda som min favorit bland de nominerade.
  3. GravityDen är även min favorit överhuvudtaget från 2013 när det gäller specialeffekter. Faktiskt en av de snyggaste CGI-filmerna någonsin! Men det finns också en hel del andra filmer som är värda nomineringar, bland annat redan nämnda Star Trek Into DarknessA Field in EnglandPacific RimElysium och Oblivion.

Jackass_Presents-_Bad_Grandpa_12

MAKEUP AND HAIRSTYLING

  1. Jackass Presents: Bad Grandpa. I en kategori med endast tre nominerade blir valet lite lättare när det mest komplexa men också mest välutförda sminket är Johnny Knoxvilles helkroppstransformation från ung Jackass-medlem till 86-årig gubbe. Oscarsjuryn är enade om att Bad Grandpa är den rättmätiga vinnaren. 
  2. Jackass Presents: Bad GrandpaDe andra nominerade filmerna, Dallas Buyers Club och The Lone Ranger kommer inte i närheten av Knoxvilles skrynkliga skinn. Det är riktigt bra smink som förtjänar att vinna helt enkelt.
  3. Jackass Presents: Bad GrandpaPunkt slut.

Nedan följer för mig ofullbordade kategorier som jag alltså inte har sett samtliga nominerade i. Därför bjuder jag endast på mina gissningar, det vill säga vilken film jag tror kommer vinna.

ANIMATED FEATURE FILM

  • Frozen

COSTUME DESIGN

  •  American Hustle

DOCUMENTARY SHORT

  • The Lady in Number 6: Music Saved My Life

FOREIGN LANGUAGE FILM

  • The Great Beauty

MUSIC – ORIGINAL SCORE

  • Gravity

MUSIC – ORIGINAL SONG

  • Let It Go (Frozen)

SHORT FILM – ANIMATED

  • Get a Horse!

SHORT FILM – LIVE ACTION

  • Helium

SOUND EDITING

  • Gravity

WRITING – ADAPTED SCREENPLAY

  • 12 Years a Slave

Efter mina gissningar ser ”statyettlistan” ut så här:

Tippade vinnare

  • 7 Oscars Gravity
  • 3 Oscars 12 Years a Slave
  • 2 Oscars Dallas Buyers Club, Frozen
  • 1 Oscar The Act of Killing, American Hustle, Blue Jasmine, Get a Horse!, La grande bellezza, The Great Gatsby, Helium, Her, Jackass Presents: Bad Grandpa, The Lady in Number 6: Music Saved My Life

Vad händer om vi går efter mina önskade vinnare bland de nominerade (exklusive de tio sista kategorierna)?

Önskade vinnare

  • 4 Oscars 12 Years a Slave, Gravity
  • 2 Oscars Blue Jasmine
  • 1 Oscar Captain Phillips, The Grandmaster, Jackass Presents: Bad Grandpa, The Square

Nu släpper vi loss och kör på mina fria val (exklusive de tio sista kategorierna).

VINNARE PÅ SCOOTER AWARDS FOR PROPER EXCELLENCE IN THE ART OF THE SYMBIOSIS BETWEEN MOVING PICTURES, SOUND AND ACTING 2014: The comeback!

  • 2 Oscars 12 Years a Slave, La grande bellezza, Gravity
  • 1 Oscar Blue Jasmine, Captain Phillips, Jackass Presents: Bad Grandpa, Michael Kohlhaas, Rush, Spring Breakers, The Square, Upstream Color, The Wolf of Wall Street

Ännu en lång betänketid av vilka som ska vinna är över. Nu är det bara att sjunka ner i soffan med trevligt sällskap och njuta av en helkväll, eller rättare sagt natt, av prisutdelning. Godiset, maten, drickan och laptopen kommer stå redo för en helkväll av underhållning. Glöm inte att bevaka vår Twitter och Facebook-grupp under galan! Man vet aldrig vad för roliga bilder och kommentarer vi delar med oss. Må den bästa tipparen vinna men heja bara på mig. David har haft sin tid rampljuset och nu är det dags för en ny vinnare att ta hans plats! Ha en trevlig Oscarsgala, gott folk!

Topp 10: Scotts magiska filmår 2013

Då är vi här än en gång! I civilisationens sista dagar! Vid tideräkningens ände! Världens undergång! Nej, det var ju 2012! Vi har passerat ett betydligt mindre pretentiöst slut. Slutet på 2013! För att fira filmåret som gått är det nästintill en självklarhet att sätta ihop en varsin lista över de filmer vi anser är de bästa. Filmåret 2013 har i mitt tycke varit ett av de starkaste på flera år och slår förra årets filmlista med hästlängder.

cold eyesCOLD EYES (Sydkorea)

Stor siffra 10

4 stjärnor DYLPC

(Originaltitel: Gam-si-ja-deul). Mycket nöjd är jag med att en av mina favoritfilmnationer har lyckats klämma sig in bland de bästa. Sydkorea har under 2013 levererat bland annat stabila actionrullar med superinternationella The Berlin File. Men det var gangsterthrillern New World och bankrånarrullen Cold Eyes som imponerade mest, varav den sistnämnda är snäppet bättre! Vad mer kan man önska sig från en hyperteknologisk och fartfylld actionthriller än en perfekt kombination av spänning och humor, en grupp härliga karaktärer och en super-badass skurk? En välgjord och smart film som är fylld till bredden och lite till med 100% underhållning! (Läs mer i recensionen av Cold Eyes).

the east

THE EAST (USA/Storbritannien)

Stor siffra 9

4 stjärnor DYLPC

Den skickliga Brit Marling samarbetar för andra gången med den unge och lovande regissören med det coola namnet Zal Batmanglij efter deras lyckade thriller Sound of My Voice. Den här gången ska en aktivist-/frigan-/terroristgrupp infiltreras och Marling tvingas ta itu med komplexa och udda karaktärer spelade av talanger som Ellen Page och Alexander Skarsgård. The East är en spännande och ytterst aktuell film som reflekterar kring frågor om frihet och miljöförstöring. Det är också en smart thriller som tar oväntade vändningar och bjuder på en hel del minnesvärda scener. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det verkar inte finnas något stopp på Marling-tågets framfart. Det är ett tåg jag hoppas aldrig stannar. (Läs mer i veckoresumé #52).

michael-kohlhaas

MICHAEL KOHLHAAS (Frankrike/Tyskland)

Stor siffra 8

4 stjärnor DYLPC

Mads Mikkelsens filmäventyr den senaste tiden har varit imponerande med bland annat en briljant roll vid Alicia Vikanders sida i A Royal Affair från 2012 och en roll i den hyllade danska filmen Jagten, som David placerade på sin topp 10-listaJagten är en av de filmer jag tyvärr inte hann se innan årets slut och den har därför ingen chans på den här listan, hur bra den än må vara. Men den briljante Mikkelsen har ändå lyckats klämma sig in på min lista genom den fantastiska men relativt okända Michael Kohlhaas. Ett stilla och vackert medeltidsdrama om en förbannad hästhandlare (Mikkelsen) som blir berövad på både hästar och sin heder. En film som är en av 2013 års vackraste filmer med utsökt foto, bra skådespel och en gudomlig stämning. (Läs mer i recensionen av Michael Kohlhaas).

A-Field-in-England

A FIELD IN ENGLAND (Storbritannien)

Stor siffra 7

4 stjärnor DYLPC

Psykedelisk film när den är som allra märkligast! Våghalsige regissören Ben Wheatley har med A Field in England skapat en mycket ovanlig och svårförståelig upplevelse där vi får följa en grupp soldater och deras försök att korsa ett svampbelägrat fält under det engelska inbördeskriget. Snyggt svartvitt foto, otäcka slow-motion-scener och en mystisk alkemist gör den här pärlan till en film svår att glömma. Vad den egentligen handlar om är oklart, men fånga ens intresse, det kan den! (Läs mer i veckoresumé #46).

gravity

GRAVITY (USA)

Stor siffra 6

4 stjärnor DYLPC

Alfonso Cuaróns rymdthriller Gravity hör till de mest visuellt och teknologiskt imponerande filmer jag har sett. Med 3D-effekter som får de flesta filmer att blekna och en ljus- och ljudsättning som är massage för sinnena levererar Gravity på enormt vis. Svett rinner och hjärtan bankar hårt när Sandra Bullock och George Clooney svävar runt i rymdens mörker. Kanske årets mest fräscha upplevelse som stundtals känns som en virtuell berg-och-dalbana där alla ens sinnen ska pressas till max. (Läs mer i recensionen av Gravity).

Star_Trek_Into_Darkness

STAR TREK INTO DARKNESS (USA)

Stor siffra 5

4 stjärnor DYLPC

En fest för Star Trek-fans som mig själv och en film som lyckas charma även de allra mest ointresserade. Det är vad J.J. Abrams Star Trek Into Darkness är. En fantastiskt fartfylld, underhållande och alldeles underbar sci-fi-rulle. Som Star Trek-entusiast blir jag varm om hjärtat när jag ser Kirk och hans gäng slåss mot super-Cumberbatch. Into Darkness bjuder på det mesta. Humor, action, äventyr och även en gnutta av det som gör Star Trek i TV-serieform till något av det bästa man kan se, nämligen de klassiska moral- och filosofilektionerna. J.J. Abrams slänger också in vulkaner, klingoner och självaste Enterprise under vattnet! (Läs mer i veckoresumé #34).

upstream color

UPSTREAM COLOR (USA)

Stor siffra 4

4 stjärnor DYLPC

Likt A Field in England är Shane Carruths Upstream Color en av de mest komplexa och abstrakta filmerna från 2013. Det är svårt att förstå vad filmen handlar om och den är svår att hänga med i. Men med hjälp av snyggt foto, bra musik, briljant klippning och isande stämning håller filmen mitt intresse på högsta nivå hela vägen ut. Trots att man egentligen inte har fått en enda fråga besvarad när filmen är slut så känns det otroligt tillfredsställande och bra. Man känner sig förvirrad men samtidigt nöjd. Det är också otroligt imponerande att Carruth ligger bakom i princip allt i filmen: manus, regi, klippning, musik och skådespel (han spelar en av huvudrollerna). (Läs mer i veckoresumé #34).

fruitvale station

FRUITVALE STATION (USA)

Stor siffra 3

4 stjärnor DYLPC

En av 2013 års bästa rollprestationer står Michael B. Jordan för i den hjärtskärande och fenomenala Fruitvale Station från regidebutanten Ryan Coogler. En sorgsen och realistisk film baserad på en verklig händelse om polisbrutalitet och rasism. En film med många minnesvärda stunder och känslosamma scener. Jordan förtjänar en Oscarsnominering och Coogler förtjänar mängder av jobberbjudanden! (Läs mer i recensionen av Fruitvale Station).

prisoners

PRISONERS (USA)

Stor siffra 2

4 stjärnor DYLPC

Spännande, mörk, smart och fylld av vändningar. Det är bara en handfull attribut som gör Denis Villeneuves kidnappningsthriller Prisoners till årets näst bästa film. En kall och dyster men fantastiskt välgjord djupdykning in i den känslostorm som uppkommer när ens barn försvinner. En desperat kamp efter upprättelse och hjälp. Skådespelet är på en nivå för sig med fantastiska prestationer av en gedigen rollista. Hugh Jackman, Paul Dano, Melissa Leo, Viola Davis och många fler gör djupa och känslosamma prestationer. Men det är Jake Gyllenhaals roll som polisen som måste jaga kidnapparen som imponerar allra mest. Med en mystik och ett utseende som vittnar om en potentiellt kriminell bakgrund gör Gyllenhaal en av sina bästa roller. Han är tystlåten och observerande och lyckas förmedla känslor, tankar och idéer genom blickar och subtila rörelser. Vad som gör det hela ännu mer imponerande är hans användande av tics och andra beteenden som gör hans karaktär både unik och ännu mer intressant. (Läs mer i recensionen av Prisoners).

12 years a slave12 YEARS A SLAVE (USA/Storbrittannien)

Stor siffra 1 vit bakgrund

5 stjärnor DYLPC

Om ni har läst min recension från Stockholms filmfestival är det kanske inte så oväntat att 2013 års bästa film enligt mig är slavdramat 12 Years a Slave. Efter att ha sett den en andra gång är filmen för mig ännu mer självklar för sin första plats. Det är en film som behandlar ondska och orättvisa på ett sätt som få filmer någonsin har gjort tidigare. Det är no mercy från första bildruta till sista i Steve McQueens mästerverk. Det finns ingen sentimentalitet, det finns inget hopp. Filmen är endast ett stort moln av ondska och död. Skådespelet är det bästa från 2013, regin likaså. Fotot är ett av de snyggaste och musiken är magisk. 12 Years a Slave är 2013 bästa film! (Läs mer i recensionen av 12 Years a Slave).

Bubblare

New World, Side Effects, The Spectacular Now, Spring Breakers*, Stoker, This is the End, The Way Way Back

Inte ens nära

2 Guns, The Bling Ring, The Conjuring, Elysium, Evil Dead, Furious 6, G.I. Joe: Retaliation, Kick-Ass 2, The Lone Ranger, Mama, Man of Steel, Now You See Me, Pain & Gain, Turbo, White House Down, The Wolverine, World War Z

Som vanligt finns det mängder av filmer som man inte har hunnit se från året som gått. Men det är också omöjligt, om man inte är någon sorts supermänniska förstås. Filmerna jag hade velat se men inte har hunnit se är för många för att listas. Förvänta er att många filmer från 2013 kommer att dyka upp på bloggen i år i form av recensioner och resuméer. Några av filmerna jag inte har hunnit se som jag vill se kan du hitta på min pepplista.

Kommer du inte ihåg mina favoriter från förra året? Du kanske aldrig har sett den listan, kika i så fall in här! Mer läsning om bubblare och årets mindre bra filmer finns med stor sannolikhet att tillgå, då vi skrivit om de flesta. Klicka på en tagg och bläddra dig sedan ner till stycket om filmen i fråga.

Fotnot

Produktionsår? Svensk premiär? Världspremiär? Till slut har vi kommit fram till att gå efter världspremiär/produktionsår i första hand, men samtidigt tillåta vissa undantag gällande filmer som inte varit möjliga att se förrän i år. Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2013 eller som bara visats på festivaler under 2012. Bra filmer måste ju få vara med någonstans i alla fall och slippa hamna i kläm. Samtidigt känns det inte jätterelevant att skriva om exempelvis Django UnchainedThe Master eller Silver Linings Playbook – de avverkades ju redan inför Oscarsgalan för snart ett år sedan och har fått sin tid i ljuset. Så dylika titlar, som känns passé och tydligt 2012, tas inte upp här. Lite inkonsekvent kanske, men vi bedömer att listan på så sätt blir fräschare och mer aktuell. Undantagstitlar markeras emellertid med en asterisk (*) för tydlighetens skull. Capisce?

Topp 10: 2013 in the Name of the Dave

Tiden är kommen och nyårstimmen snart slagen, men än finns tid att reflektera över året som gått. I vanlig ordning har vi knåpat ihop en varsin lista över vad som varit allra bäst från i år, och i samma vanliga ordning är jag först ut medan Scott håller lite längre på sin.

Dilemmat kring årtal och vilka titlar som bör inkluderas har vi länge grubblat och kliat oss på huvudet över. Hur vi resonerar kan den intresserade läsa i fotnoten.

Redo? Låt mig då presentera årets tio bästa filmer!

MudMUD* (USA)

Stor siffra 1 vit bakgrund

5 stjärnor DYLPC

Sydstatsromantik i sin finaste form! En varm och vacker historia om två pojkar som stöter på en spännande figur med ett mörkt förlutet och tar del av ett äventyr som blir både magiskt och hjärtskärande, i all sin enkelhet. 15-årige Tye Sheridan förmedlar på imponerande vis den ungdomligt naiva tron på att kärleken ska segra medan Matthew McConaughey överträffar sig själv som den problematiske antihjälten Mud. Filmen påminner om både Stand By Me och A Perfect World och är minst lika bra, vilket säger en del. Mud är en film som gör mig varm i kroppen och ger mig en tår i ögat. Ett jordnära och personligt mästerverk signerat Jeff Nichols – en fulländad upplevelse som inte lämnar något att önska. (Läs mer i texten om Jeff Nichols).

Prisoners

PRISONERS (USA)

Stor siffra 2

4 stjärnor DYLPC

Tätt bakom Mud skuggar kanadensaren Denis Villeneuves kraftfulla dramathriller om en svårlöst kidnappningshistoria där två barn försvunnit, varpå pappa Hugh Jackman tar lagen i egna händer parallellt med att Jake Gyllenhaals gåtfulle Detective Loki försöker knäcka bortrövarens kod. Prisoners placerar åskådaren på nålar och släpper inte taget förrän man vandrar ut ur salongen, förstenad och utmattad. En på ytan ”vanlig” thriller blir så mycket mer i Villeneuves händer, med starka skådespelare, ett vasst och klurigt manus, ruskiga höstmiljöer, en hela tiden orolig stämning och en aning om att det finns mer under den yta vi först lägger märke till. Grym film, i dubbel bemärkelse. (Läs mer i recensionen av Prisoners).

The Hunt (Jagten) film stillJAGTEN* (Danmark)

Stor siffra 3

4 stjärnor DYLPC

(Sv: Jakten). Att på ett eller annat sätt plågade män och barn spelar viktiga roller verkar vara ett vinnande koncept i år, för det kriteriet uppfyller även Thomas Vinterbergs grovt olustiga film. En dagislärare blir av en flicka anklagad för att ha gjort något olämpligt. En liten lögn som får ofattbara konsekvenser för den 40-årige Lucas (fantastiskt spelad av Mads Mikkelsen) och som får hela byn att se snett på honom. Ett liv som varit på rätt väg får sig en brutal käftsmäll – för vem tror man på, en vuxen man eller ett oskyldigt litet barn? Jagten är en otroligt gripande film som stångar in en klump i magen som växer likt en tumör i takt med att händelserna eskalerar. Till slut känns allt bara förbannat jobbigt och enormt frustrerande. Välregisserat, välspelat och en intressant studie i mänskligt agerande. Och Mads är som sagt fantastisk. (Läs mer i veckoresumé #35).

Lance ArmstrongTHE ARMSTRONG LIE (USA)

Stor siffra 4

4 stjärnor DYLPC

Dokumentärfilm hålls ofta i en separat kategori, men så är inte fallet hos oss. Förra året gick Searching for Sugar Man till och med och vann, medan årets dokumentära inslag går in på fjärde plats. Alex Gibneys film om den före detta cyklistlegenden och hjälteikonen Lance Armstrong, som skördat otaliga medaljer och övervunnit cancer men som senare avslöjats dopad, är en engagerande och fascinerande dokumentär som höll mig fången i två timmar. Historien i sig är svindlande, den om hur en så älskad man bedrog en hel värld, och The Armstrong Lie återberättar händelseutvecklingen kring densamma på skickligt vis. En film om makt, lögner och etik samt den problematiska växelverkan mellan cykelsport och dopning. Spännande, intressant och med givande intervjuer från diverse inblandade personer – en oerhört fascinerande film. (Läs mer i texten från Stockholms filmfestival).

EnemyENEMY (Kanada/Spanien)

Stor siffra 5

4 stjärnor DYLPC

Villeneuve och Gyllenhaal gick starkt i år och Enemy är deras andra (egentligen första) samarbete. Gyllenhaal spelar en universitetslärare som ser sin dubbelgångare (spelad av samme Jake) i en film, varpå han blir besatt av att hitta mannen i fråga. Medan Prisoners är en stor Hollywoodproduktion är Enemy en smal och experimentell film som tar större konstnärliga friheter och använder sig av fler abstrakta och symboliska grepp. Det är en långsam och suggestiv thriller som mäktigt ramar in Torontos skyskrapearkitektur med oerhört snyggt, gulaktigt, foto, mystisk musik och en svettig domedagskänsla. En förbryllande och på många sätt läcker film. (Läs mer i recensionen av Enemy).

Drinking BuddiesDRINKING BUDDIES (USA)

Stor siffra 6

4 stjärnor DYLPC

Jag hade inte trott att den här filmen skulle hamna så högt upp på listan som den till slut gjorde, men faktum är att jag mår väldigt bra när jag tänker tillbaka på den. Och filmer som lyckas med det är icke att underskatta. Drinking Buddies är en mysig, gemytlig och till stor del improviserad dramakomedi om några vänner på ett litet bryggeri i Chicago som trivs väldigt bra med varandra men som också går igenom några svängar i relationslivet. Handlingen förs framåt på ett spontant, roligt och osentimentalt sätt som känns befriande, och hela filmen har en naturlig känsla över sig. Skådespelarna (Olivia Wilde, Jake Johnson, Ron Livingston, Anna Kendrick) har fantastisk kemi och regissör Joe Swanberg har lyckats bra med den spontana känslan. Jag drack öl, skrattade och myste och hade enormt trevligt med Drinking Buddies, en av årets främsta små pärlor i skymundan av de största filmerna. (Läs mer i veckoresumé #55).

La vie d'AdèleLA VIE D’ADÈLE (Frankrike)

Stor siffra 7

4 stjärnor DYLPC

(Sv: Blå är den varmaste färgen). Knepiga relationer, naturligt och improviserat? Javisst! Roligt och mysigt? Not so much. Den omtalade tretimmarsskildringen av två unga kvinnors stormiga kärlekshistoria har en betydligt allvarligare ton än föregående film och berör på ett mer hänsynslöst vis. Stjärnskottet Adèle Exarchopoulos står tillsammans med Léa Seydoux för sensationellt bra skådespeleri i en ambitiös film med ett naket, närgånget och starkt berättande som ger en nästan dokumentär känsla. En högproblematisk inspelning blev en riktigt bra film som lämnar ett litet sår i magen som det tar en stund för att läka. (Läs mer i recensionen av La vie d’Adèle).

L'arbitroL’ARBITRO (Italien/Argentina)

Stor siffra 8

4 stjärnor DYLPC

(En: The Referee). Listans andra sportrelaterade inslag är en komedi om ett katastrofalt lågdivisionslag från Sardinien och en italiensk fotbollsdomares absurda framgång och nedgång. L’arbitro är något unikt, i alla fall sett till mitt eget register av filmupplevelser. Den är ojämn och har sina brister men är samtidigt så udda och speciell att jag måste lyfta fram den. Det är svartvitt, filosofiskt, roligt, satiriskt och kritiserande, romantiserande, märkligt, slapstickaktigt och konstnärligt på samma gång, med flera intressanta referenser till fotbollsvärlden och dess maktstruktur, den italienska fotbollsreligionen, dess framsidor och baksidor. En film som, mitt i allt det absurda, framhåller ett poetiskt förhållningssätt till fotbollen och som på många sätt är en sevärd upplevelse. (Läs mer i recensionen av L’arbitro).

Upstream Color 1UPSTREAM COLOR (USA)

Stor siffra 9

4 stjärnor DYLPC

Shane Carruths sinne för komplicerat berättande tar hans Upstream Color till en niondeplats, men det är en svårplacerad film som hade kunnat hamna både högre och lägre. Vad den handlar om har jag inte plats att ens försöka gå in på här, men den har många lager av besynnerliga avsnitt som överlappar varandra i en svårdefinierad kronologi och kausalitetskarta. Den är förvirrande, stundtals bisarr och lockar då och då in en i ett hopp om att förstå den, för att sekunder senare krossa det lilla hoppet och leda in en i ytterligare varv av oförstående fascination. Foto, ljud, musik och sparsam dialog används på ett sätt som förde mina tankar åt Terrence Malick-hållet, men Upstream Color är betydligt råare, på något sätt. Tror jag. Vackert är det i alla fall, och en film som får tankarna att snurra. (Läs mer i veckoresumé #34).

Rush 1RUSH (USA/Storbritannien/Tyskland)

Stor siffra 10

4 stjärnor DYLPC

Mer sport! Här kastas vi in i 70-talets hetaste Formel 1-duell, den mellan österrikaren Niki Lauda (Daniel Brühl) och britten James Hunt (Chris Hemsworth), i en högoktanig och adrenalinpumpande åktur av ganska klassiska sportfilmsmått. Den imponerar i utförandet och ger en fysisk upplevelse hos åskådaren där pulsen ökar i takt med motorerna som skakar i snabba närbilder, Hans Zimmers musik som eskalerar och hästkrafterna som får hela biosalongen att vibrera. Brühl gör Lauda galant och Hemsworth är faktiskt också riktigt bra, dessutom med en oemotståndlig frisyr och fysik. En tacksam grundstory förvaltades väl av Ron Howard och blev ett intensivt racingpaket, efter visst tvivel värt en plats på listan. Slutracet i Japan är maxat! (Läs mer i recensionen av Rush).

Bubblare

Behind the Candelabra, Breathe In, Fruitvale Station, Gravity, Känn ingen sorg, The Place Beyond the Pines*, Side Effects, Spring Breakers*, Star Trek Into Darkness, Trance, Wrong*, We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks

Inte ens nära

Adore, After Earth, The Bling Ring, The Conjuring, Furious 6, Gangster Squad, A Glimpse Inside the Mind of Charles Swan III*, The Great Gatsby, The Lone Ranger, Mama, Night Train to Lisbon, Oblivion, Only God Forgives, Parkland, Passion*, To the Wonder*, White House Down, World War Z

Egentligen hade jag velat ha sett Before-trilogin också (med årets Before Midnight), men den hanns dessvärre inte. Detsamma gäller för Hotell, 12 Years a Slave, Captain Phillips, The Necessary Death of Charlie Countryman, Disconnect, Prince Avalanche, The Broken Circle Breakdown och en bunt filmer från Stockholms filmfestival som jag inte fick in i schemat. Har säkert glömt en hel hög också. Men, men, jag har ju fått se en massa bra film ändå!

Om du är en bakåtsträvare, tycker 2013 var ett skitår eller har andra nostalgiska skäl att vara intresserad av 2012 års topplista hittar du den här. Mer läsning om bubblare och årets mindre bra filmer finns med stor sannolikhet att tillgå, då vi skrivit om de flesta. Klicka på en tagg och bläddra dig sedan ner till stycket om filmen i fråga.

Välkommen att undra, kritisera eller rent av spy på listan. Jag är klar med den, för nu åtminstone. Nu återstår ingenting mer för mig än att önska er alla ett gott nytt (film)år!

Fotnot

Produktionsår? Svensk premiär? Världspremiär? Till slut har vi kommit fram till att gå efter världspremiär/produktionsår i första hand, men samtidigt tillåta vissa undantag gällande filmer som inte varit möjliga att se förrän i år. Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2013 eller som bara visats på festivaler under 2012. Bra filmer måste ju få vara med någonstans i alla fall och slippa hamna i kläm. Samtidigt känns det inte jätterelevant att skriva om exempelvis Django UnchainedThe Master eller Silver Linings Playbook – de avverkades ju redan inför Oscarsgalan för snart ett år sedan och har fått sin tid i ljuset. Så dylika titlar, som känns passé och tydligt 2012, tas inte upp här. Lite inkonsekvent kanske, men vi bedömer att listan på så sätt blir fräschare och mer aktuell. Undantagstitlar markeras emellertid med en asterisk (*) för tydlighetens skull. Capisce?

SFF13: As I Lay Dying

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2013

as i lay dying

3 stjärnor DYLPC

Amerikanske skådespelaren James Franco har haft en spännande och oberäknelig filmkarriär. Han har vunnit en Golden Globe för sin porträttering av James Dean i filmen med samma namn. Han har varit Green Goblins son i Spider-Man. Fått en Oscarsnominering som överlevande bergsklättrare i 127 Hoursspelat marijuana-junkie i Pineapple Express, hip-hop-gangster i Spring Breakers och sig själv i domedagskomedin This is the End. Men en av hans mer okända sidor är att han också är regissör. Med hela fem filmer i regissörsstolen, varav fyra kommer ut i år, har Franco visat prov på att han kan och hoppas på mer än ”bara” skådespelandet.

Francos näst senaste film, As I Lay Dying, är baserad på en roman med samma namn av den amerikanske författaren William Faulkner, vilken publicerades för första gången 1930. En bok som är känd för sina okonventionella berättargrepp med ett flertal berättare, samtliga med egna inre monologer. Franco står inte bara bakom kameran i sin filmatisering av boken utan han har även skrivit filmmanuset och spelar en av huvudrollerna.

As I Lay Dying utspelar sig i Mississippi och kretsar kring familjen Bundren bestående av pappan Anse (Tim Blake Nelson), äldste sonen Cash (Jim Parrack), näst äldste sonen Darl (James Franco), dottern Dewey Dell (Ahna O’Reilly), yngste sonen Vardaman (Brady Permenter) och deras halvbror Jewel (Logan Marshall-Green). Modern i huset dör plötsligt en dag och familjen tvingas samarbeta för att transportera hennes lik med häst och vagn till den lilla staden Jefferson, där hon har önskat om att begravas. Men familjemedlemmarnas relationer till varandra är inte alltid på topp då hemligheter och konflikter riskerar att uppdagas under resan.

Franco använder sig av bokens skiftande narrativ på ett effektivt sätt genom att låta bilden skifta mellan helbild och dubbelbild. I vissa scener delar två bilder på bioduken och visar samma scen (oftast men inte alltid) fast från olika perspektiv eller vinklar. En metod som i början av filmen känns annorlunda och aningen pretentiös. Det gav ett intryck av en konstinstallation och kändes onaturligt och oklart. Men efter kontinuerlig användning av denna metod var det lätt att vänja sig och det var då storheten i densamma gjorde sig tydlig. Genom att använda två olika bilder samtidigt tydliggörs filmens narrativ, som precis som sin förlaga använder sig av flera berättare. En scen kan ses från två olika karaktärer och deras syn på världen. I vissa scener flyter även bilderna ihop med varandra och bildar en bild. Dessa övergångar är exceptionellt snygga och välklippta och gör att metoden är både behaglig och logisk att titta på.

Skådespelet är stabilt hela filmen igenom från samtliga. De breda dialekterna känns autentiska och är sådär mysigt rostiga och grötiga som man kan förvänta sig från den amerikanska södern. Särskilt Blake Nelsons dialekt som gör hans ord nästintill omöjliga att uppfatta. Det hjälper inte att hans karaktär är nästan helt tandlös.

As I Lay Dying är inte en film för alla. Med ett långsamt tempo, okonventionellt narrativ, tunga dialekter och udda bild är det en film som kan frambringa tunga ögonlock och ett par gäspningar. Men om man söker något nytt och fräscht är As I Lay Dying en sevärd film som är både mysig, rolig, sorglig och som har ett oväntat slut. Stabil trea i betyg.

Veckoresumé #45

Veckans massiva startfält bjuder på både det ena och det andra och jag vill rikta ett stort tack till dig som orkar läsa denna mastodonttext i sin helhet. I en rättmätig pole position står denna ryska urkraft till film. Den var så kraftfull att min lilla text blev en hel recension. När du tagit dig igenom den kan du söka dig mot varmare breddgrader, närmare bestämt till…

HavanaHAVANA (1990)
3 stjärnor DYLPC

Kuba, december 1958. Revolutionen står för dörren och i lugnet före stormen anländer storspelaren Jack Weil (Robert Redford) för att organisera en stor match. På båten dit träffar han Roberta (Lena Olin), som ber honom om en tjänst, vilken går ut på att köra hennes bil genom staden när de kommer fram. Han har i detta ögonblick omedvetet blivit indragen i det politiska spelet som till slut fick Batistas regim att falla. Biltransporten går utmärkt, men efteråt kan han ändå inte släppa Roberta från sina tankar utan vill veta vad det är som pågår. De träffas slumpartat igen, denna gång i Robertas man Arturos sällskap, varpå Jack får reda på att de stöttar revolutionen och är delaktiga i förberedelserna. När Arturo ryktas mördad av polisen och Roberta blir intagen för förhör blir Jack än mer insyltad i det farliga politiska klimatet, som ett resultat av hans dragning till Roberta. Han ställs inför ett slutgiltigt dilemma som kräver en rejäl funderare och stor självrannsakan – pokermatchen, pengarna och den eventuella framgången eller Roberta och kärleken? Havana har både för- och nackdelar. Bland fördelarna finns huvudrollsinnehavarna Redford och Olin, två mycket skickliga skådespelare. Redford är alltid en njutning att se, nästan oberoende av filmens kvalité. En annan fördel är musiken, med ett tydligt karibiskt tema som förstärker känslan av Kuba och tidsperioden (stråkarna går dock till överdrift några gånger). Tempot är tillbakalutat och ger en ganska soft film med en historisk kontext som fungerar på godkänt vis. Däremot är filmen för lång (nästan 2,5 timmar), vilket ger ett osäkert engagemang hos tittaren. Storyn är inte revolutionerande utan ganska standardmässig, men fungerar då den är stabilt genomförd. Havana har beskrivits som en sämre Casablanca, och visst, det är väl ungefär vad det är. Fullt duglig dock ska sägas – en halvsvag trea.

The AvengersTHE AVENGERS (2012)
2 stjärnor DYLPC

Världens mäktigaste team med supertuffa superhjältar går ut i ett nytt världskrig som ska komma att bli tidernas mest episka slag! 143 minuter av ren och skär underhållning i denna fantastiska skildring av en tidlös hjältesaga! Nej, nej och åter nej. Marvel-studion har släppt ett flertal superhjältefilmer de senaste åren, bl a de hopplösa Iron Man och Thor, varav The Avengers är den mest ambitiösa. Den samlar nämligen ett slags superhjältarnas dream team, bestående av den rappt talande och framgångsrike Iron Man (Robert Downey Jr.), den otyglade Hulken (Mark Ruffalo), den amerikanske retrohjälten Captain America (Chris Evans), den godhjärtade grottmänniskan Thor (Chris Hemsworth), den sexiga ryska agenten Black Widow (Scarlett Johansson), den pilbågeskjutande (funkar tydligen även 2012) Hawkeye (Jeremy Renner) och den enögde bossen Nick Fury (Samuel L. Jackson). De har kallats in för att stoppa den storhetsvansinnesdrabbade Loki (tydligen inte alls passé) som vill ta över världen genom att öppna något slags portal och skicka ner en skjutgalen armé. Där har vi storyn i sin helhet, tunn som ett löv och lika intressant som Iron Sky:s dito. Det slutgiltiga slaget (där vi ska bli oroliga över jordens fortsatta existens och mänsklighetens frihet på grund av generiska stridsrobotar/-varelser/-saker som attackerar men ständigt blir sönderköttade av vårt beskyddande Avengers-gäng) håller på i uppskattningsvis 37 dagar (speltidsmässigt alltså) och gav mig en rejäl utmaning i att hålla mig vaken. Luftfighter, gigantiska rymdskepp, explosioner och obligatoriska atombomber finns det gott om, i så pass stora mängder i att man kan ta en toapaus, gå en promenad, läsa tidningen och lyssna på fullängdsversionen av Autobahn, komma tillbaka och inte ha missat något alls av värde. Det som ger filmen godkänt är en hyfsad första halva, kompetenta skådespelare och ett stabilt tekniskt genomförande av vad som sker på duken, även om det som sker i sig är sövande ointressant. Svag tvåa.

Liz & DickLIZ & DICK (2012)
1 stjärna DYLPC

Här har vi ett projekt som borde ha stannat på idéstadiet, för allt är bara fel från början. Castingen – Lindsay Lohan som Elizabeth Taylor – är horribel. Lohans skådespelarförmåga är högst begränsad, och som om inte det vore en tillräckligt stark varningsklocka har man alltså dessutom gett henne det ärofyllda uppdraget att gestalta den legendariska Elizabeth Taylor (Giant, Cat on a Hot Tin Roof, Who’s Afraid of Virginia Wolf m fl). Det funkar inte för fem öre och skapar ett fundamentalt problem som påverkar hela filmen. Det är en sak att sminka henne, klä ut henne och förse henne med peruker så att hon på bild liknar Taylor, och en annan sak att faktiskt få en att tänka att hon är Taylor. Lohans motspelare Grant Bowler, som spelar Richard Burton (bl a The Spy Who Came in from the Cold och Where Eagles Dare), gör ett klart bättre jobb och både liknar Burton och talar som honom. Men han får kämpa mot både den dåliga omgivningen och ett enformigt manus som innehåller några rent av löjeväckande scener. Handlingen baseras på det minst sagt instabila men passionerade förhållandet mellan Taylor och Burton, från det att de träffas under inspelningen av Cleopatra 1963 fram till dess att Burton dör 1984. Måhända att deras förhållande var stormigt och berg-och-dalbaneaktigt, men framställningen i Liz & Dick är både endimensionell och repititiv. De springer mellan logerna och har sex, de dricker, de bråkar, lämnar varandra och kommer tillbaka för att göra om allt igen. Dessutom har man fört in partier i filmen där dessa två sitter på en varsin stol i strålkastarljuset på någon form av scen för att blicka tillbaka på tiden de hade tillsammans, vilket slag för slag hamrar i den berömda spiken i kistan för hur ofungerande en idé kan bli. Gör om, gör rätt, och casta inte Lindsay Lohan för Guds skull!

SvinalängornaSVINALÄNGORNA (2010)
3 stjärnor DYLPC

Svensk diskbänksrealism är nästa punkt på programmet, i form av Pernilla Augusts regidebut. En kvinna i 30-årsåldern (Noomi Rapace) bor med sin man (Ola Rapace) och sina barn i vad som ser ut som ett stabilt och bra familjeliv. Men med sig bär hon mörka historier från en svår barndom. I tillbakablickar till denna, som varvas med nutidssekvenser, lindas historien om Leena (Noomi/Tehilla Blad som barn) och hennes uppväxt upp bit för bit. Hennes föräldrar kom till Sverige från Finland och flyttade in i en liten förortslägenhet i Ystad, där det svenska livet ska ta fart. Bristen på pengar, pappans alkoholism och pressen som långsamt bryter ner Leenas mamma river dock upp stora sår i en dysfunktionell familj på väg att falla sönder. Leenas lillebror vågar knappt prata och har stora problem med att utvecklas normalt i det rådande familjeklimatet. När den vuxna Leena en lång tid senare tvingas åka tillbaka för att besöka sin dödssjuka mor bubblar gamla minnen upp till ytan igen och mötet är laddat med frustration, hat och mörker. Svärtan är påträngande i denna svåra uppväxtsskildring och ljusglimtar är sällsynta. Med riktigt bra skådespelare, väl förvaltade genom lika bra regi, trovärdiga miljöer och tidsmarkörer, smidiga och effektfulla tidshopp och gripande livsöden är Svinalängorna en bra film och en finfin regidebut av August. Särskilt Noomi Rapace, Ville Virtanen och Outi Mäenpää imponerar stort i sina roller. Ändå finns en känsla av att någonting saknas. Kunde filmen kanske ha varit längre än 99 minuter? Vissa frågor lämnas obesvarade, vilket i och för sig kanske är medvetet och kanske till och med vad som gör filmen så pass gripande. Jag är osäker kring betyget – jag kanske är snål?

InvictusINVICTUS (2009)
3 stjärnor DYLPC

I mitten av 90-talet stod Sydafrika inför många utmaningar. Den nytillträdde presidenten Nelson Mandela fick 1995, mitt i all politik och samhällsutveckling, upp ögonen för den ”vita” sporten rugby. Med ett annalkande VM på hemmaplan såg han en gyllene chans att ena sitt land i en gemensam kraftansamling för att vinna hela turneringen. Den svarta och färgade delen av befolkningen ställde sig mycket kritisk till att supporta The Springboks, som länge varit ett lag för den vita befolkningen och starkt associerats med apartheid. Men med hårt arbete och inställningen att aldrig ge upp lyckades Mandela skapa ett band mellan laget och hela befolkningen genom att gång på gång understryka vikten av en gemensam idrottsframgång. Clint Eastwoods Invictus berättar historien om 1995 års rugbylag och i första hand om Nelson Mandelas arbete kring detsamma. Apropå vikten av casting: Morgan Freeman som Mandela är ett utmärkt val som känns uppenbart både till utseendet och till sättet att prata, föra sig och ha glimten i ögat. Filmens andra affischnamn, Matt Damon, som spelar lagkaptenen Francois Pienaar, gör det också bra av det lilla han har att arbeta med men hamnar dessvärre helt i skuggan av Mandela-sidan av handlingen. Damon underanvänds å det grövsta och mycket av hans karaktär slarvas bort eftersom den knappt får något eget utrymme. Filmen i sig är bra, välproducerad och tekniskt sett proffsig rakt igenom, men blir aldrig mer än stabil. Visserligen ger de mäktigaste ögonblicken gåshud och det är en slående känsla av triumf som träffar en, men filmen är i grunden enkelspårig, en gnutta förutsägbar och värd att ifrågasätta vad gäller trovärdighet. Filmen ger intryck av att Mandela inte gjorde något annat än att följa The Springboks, lära sig sporten och arbeta inför mästerskapet, något som rimligtvis inte kan vara fallet då Sydafrika på många plan var ett enda stort kaos i detta skede. Det är naturligtvis så att Clintan vill berätta om laget, sporten och triumfen, men i princip all övrig politik läggs här helt åt sidan. Som sportfilm med sydafrikanskt tema är detta hur som helst en bra och lagom film till kvällskaffet.

Under Still WatersUNDER STILL WATERS (2008)
2 stjärnor DYLPC

Låt inte betyget och den okända titeln avskräcka dig! För här har vi en film med stor potential men med halvdant utförande. Ett ungt, gift par, till synes i sina bästa år, åker ut till sitt stora herrgårdshus i skogen vid en sjö. Hon (Lake Bell) är en (otroligt) snygg och eftertraktad kvinna med en rik och framgångsrik far, medan han (Jason Clarke) är en arkitekt som kämpar på med att hitta ett nytt jobb och inte är helt tillfreds med att stå i skuggan av sin frus pappa ekonomiskt. Det på ytan vackra paret har dock stora problem. Charlie dricker för mycket och misstänks ha varit otrogen medan tveksamheter finns kring Andrews mjöl i påsen och dess renhet. En ytterligare dimension i det knakande förhållandet skapas när de på vägen stöter på en man (Clifton Collins Jr.) som fått slut på bensin. De tar med honom till huset, oanandes (eller?) om vad som komma skall… Där fick jag allt till klipphängaren va? Det börjar bra i denna ödsliga och rätt snygga dramathriller, en diskret spänning byggs upp och jag gillar vad jag ser en lång stund. Men sedan tar den vändningar som, utan att avslöja något, får en att både höja ögonbrynen och fundera på huruvida det finns någon logik i händelseförloppet. Synd på en så pass lovande inledning, men det är ändå en sevärd film. Skådespelarna gör alla gedigna insatser. Clarke (Lawless, Zero Dark Thirty) är en skådis med en naturlig utstrålning och Lake Bell fungerar riktigt bra som den glamorösa frun, medan Collins Jr övertygar som mystisk främling. En stark tvåa som hade kunnat vara av högre valör om inte upplösningen hade varit så oklar och överambitiös.

AvalonAVALON (2011)
3 stjärnor DYLPC

Sveriges svar på Spring Breakers! Inte riktigt kanske (särskilt inte eftersom den kom före vårbrytarfilmen), men jag ska förklara vad jag menar längre ner i texten. Avalon är veckans andra svenska regidebut som belönas med en stark trea. Skulle jag välja skulle jag välja Axel Peterséns dito, som är ett inträde i långfilmsvärlden som ger mersmak. 60-årige Janne (Johannes Brost) är en riktig räv i nattklubbsvärlden och har som gammal festfixare haft en fot i många olika projekt, bl a i hotell- och fastighetsbranschen. Han har nu bjudits in till öppningen av en ny och fräsch nattklubb i Båstad under tennisveckan. Det ser ut att bli ett rätt soft uppdrag – in och glassa lite, hämta hem cashen och lev livet. Men en allvarlig olyckshändelse med fatala konsekvenser vänder hans värld upp och ner och frågan är nu om allt kan återgå till det normala efter det här. Angående Spring Breakers-kopplingen: Båda filmerna målar upp två drömdestinationer (spring break:ets Florida och tennisveckans Båstad). Alla talar om hur bra och häftigt det ska bli med fest, alkohol och pengar. Droger blandas in med stor negativ påverkan på storyns riktning och huvudkaraktärerna (tjejerna i Spring Breakers och Janne i Avalon) tar till olämpliga metoder för att nå framgång och hamnar i fara. Och framförallt lämnar båda filmerna tittaren med en olustig känsla av hur sjuka eller i alla fall märkliga vissa av de vanor och levnadssätt som framställs i filmerna är. Festa är ungefär det sista man vill göra efteråt – särskilt inte på en proppfull balkong i Florida eller en stekardominerad nattklubb i Båstad. Nåja, det var den jämförelsen, som inte är något särskilt alls egentligen, bara en tanke som slog mig. Tillbaka till filmen! Avalon är en supersnygg film med ett frihands- och närbildsdominerat foto, klockren klippning med många tempoväxlingar och passande musik. Eldkvarns Kärlekens tunga ljuder i en härlig bilscen där farten ökar stadigt, Roxy Music:s Avalon ger en nostalgisk touch när Janne går in på ett ödsligt dansgolv och intensiv klubbmusik ökar pulsen i den värsta ruschen. Storyn är i sina bästa stunder sjukt drabbande och framkallar en jobbig känsla av obehag. Sista delen tappar dock lite av det så gripande elementet och slutet lämnade mig inte helt tillfredsställd. Även här kunde filmen gott ha fått varit 20 minuter längre, men jag ska inte klaga alltför mycket. Avalon är en långa stunder riktigt bra film och jag längtar efter Axel Peterséns nästa film! Och glöm inte: Brost is King.

Battle RoyaleBATTLE ROYALE (2000)
2 stjärnor DYLPC

(Originaltitel: Batoru rowaiaru). Att japanerna är galna är lika uppenbart som att kaffe är nödvändigt för att skriva färdigt den här jäkla resumén. För att fokusera på det förstnämnda är Battle Royale en grov och blodig film med sedvanlig japansk magstark humor inflikad lite här och där. En äventyrsskräckis med inslag av röjar-action och någon form av sci-fi-element. En av slumpen utvald skolklass luras ut på vad som marknadsförs som en klassresa men som i själva verket är en enkelbiljett (med ett undantag) till en isolerad ö där de ska strida mot varandra och tvingas döda sina bästa vänner för att överleva. Den japanska regeringen har instiftat ett slags dödsspel där bara en kan segra, vilket möjliggörs endast om han/hon/hen lyckas slakta alla andra och vara ensam överlevande kvar på ön. Denna helvetesklassresa blir en obekväm historia med många skräcksituationer och makabra händelser. Men framförallt blir det en enformig och långtråkig film som långa stunder endast är en lång väntan på att det ska ta slut. Ett mord kan ju vara kul kanske, men 41? En inverterad death count gör oss också medvetna om exakt hur många som ska dödas innan filmen kan gå vidare och utvecklas. Med bristfälliga skådespelarinsatser (Takeshi Kitano stort undantag!), otrolig (i bemärkelsen att det är svårt att tro på) tålighet hos i princip alla karaktärer (några skott i hjärtat dör man ju inte av) och en återkommande B-känsla förstörs möjligheterna till en riktigt tung och emotionellt jobbig film. Den blir rätt jobbig, men mest för att man vill att den ska ta slut. Nåväl, en stark tvåa får den, för vissa bitar är rätt bra. Och förresten: Påståendet att The Hunger Games inte skulle vara en ripoff på Battle Royale – en Battle Royale with Cheese – är bullshit.

ShameSHAME (2011)
4 stjärnor DYLPC

Michael Fassbender, älskade Fassy. En man med skarpt sinne för skådespelets ädla konst och mannen bakom en av 2011 års absolut bästa rollinsatser, som får en att grubbla över hur fan Jean Dujardin kunde vinna Oscarn. Shame är en svår film på många sätt och en naken och närgången skildring av en besvärad man som fastnat i missbrukets hårdföra klor. Brandon (Fassbender) är en välvårdad, stilig och trevlig man som har det gott ställt. Hans New York-lägenhet andas Patrick Bateman (dock utan motorsågar), med vita möbler, stora fönster och en väl omhändertagen vinylspelare. Men i hans vardagsvanor finns rutiner som tyder på ett stort problem – sexmissbruk. Han onanerar flera gånger om dagen, till och med på jobbet, och ”träffar” kvinnor via sin webbkamera och diverse barnförbjudna internetsidor. I öppningsscenen ser vi hur han på tunnelbanan med suktande blick klär av en kvinna i sitt huvud, för att sedan nästan förfölja henne ut på stationen. Hans begär har helt enkelt tagit överhanden och det skapar problem i sociala sammanhang, på jobbet och i relationen med hans syster (Carey Mulligan). Shame är en gripande film med alla komponenter för ett förstklassigt drama. Firma McQueen-Fassbender har gjort det igen och lyft sitt samarbete ytterligare ett snäpp från 2008 års Hunger. Steve McQueen (ej att förväxla med Bullitt-legenden) låter scenerna ta tid och räds inte att låta kameran gå några sekunder extra. Det förstärker autenciteten och tar oss närmare scenerna. Fotot är magnifikt, liksom den tunga musiken och det redan nämnda skådespeleriet. Fassbender vandrar runt som en svärmorsdröm och pressar tillbaka de förbjudna tankarna för att sedan ryta till i ett vredesutbrott av Guds nåde. Shame har några jobbiga och motbjudande scener som väger upp de annars avskalade och subtila scenerna på ett effektfullt sätt. En riktigt bra film med ett stort eftertryck som får en lite halvstark fyra!

Los abrazos rotosLOS ABRAZOS ROTOS (2009)
3 stjärnor DYLPC

(Sv: Brustna omfamningar). En något invecklad historia – ingen överraskning när det är Pedro Almodóvar som sitter både vid skrivmaskinen och i registolen. En blind författare (Lluís Homar) med ett förflutet som filmregissör blir påmind om sitt förflutna när han läser att en rik finansman, Ernesto Martel (José Luis Gómez), har dött och när en ung man med artistnamnet Ray X söker upp honom i avsikt att skriva ett manus tillsammans med honom. De två har något med varandra att göra, och genom tillbakablickar får vi veta vad som lett fram till de händelser som tar plats i nutiden. Parallellt följer vi Lena (Penélope Cruz), som i början av 90-talet är Martels sekreterare men också söker jobb som skådespelerska. Hon står nära Martel och de två flyttar så småningom ihop. Förhållandet är dock inte helt fläckfritt och när Mateo Blanco (regissören som senare blir blind och tar namnet Harry Caine) och Lenas vägar korsas uppstår en laddad otrohetshistoria med passion och svartsjuka som drivkrafter. Almodóvars sedvanliga udda, ofta kvinnliga, homosexuella eller bara förvridet hemlighetsfulla, karaktärer finns även här och metainslagen som skildringen av en filminspelning likaså. De tekniska bitarna som foto, musik och klippning har han stenkoll på och skådespeleriet är det inget fel på, framförallt inte från den ständigt imponerande Penélope Cruz. Historien fungerar, engagerar och underhåller, det är liksom inget fel på den heller. Men även om den har sina överraskningar, twistar och avslöjanden är känslan inte mer påtaglig än en 3-av-5-känsla. Och även om en fyra inte är alltför långt borta och filmen är stabil och bra hela vägen stannar den på en stark trea.

Fear and Loathing in Las VegasFEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS (1998)
3 stjärnor DYLPC

Monty Python-personligheten Terry Gilliam står bakom kameran när den egensinnige journalisten och författaren Hunter S. Thompsons bok med samma namn filmatiseras. Filmen slungar oss direkt in i en bil åkandes genom den amerikanska öknen, på väg mot Las Vegas. I den sitter Raoul Duke (Hunter S. Thompsons pseudonym) (Johnny Depp) och hans advokat med trivselmage, Dr. Gonzo (Benicio Del Toro). Deras uppdrag är att rapportera från en motorcykeltävling, ett uppdrag som (dessvärre för arbetsgivaren) hamnar helt i skymundan av ett hejdlöst och konstant drogintag som gör att de två vännerna stormar in på alla möjliga klubbar, hotellrum och kasinon för att testa rusets effekter. Detta leder naturligtvis till en massa galenskaper, som att en badande Gonzo vill att Duke kastar in en brödrost i badkaret, som att en restaurangvistelse förvandlas till en panikslagen flykt från älskande dinosaurier och som att de båda försöker döda varandra och lämnar hotellrummet i spillror. En galen journalists penna kombinerat med en Monty Python-hjärnas konvertering till film ger inte helt oväntat en skruvad film som handlar mer om upplevelse, rus och stundens hetta än om den helt logiska storyn. Det är stundtals kul och lättsamt underhållande att följa, men blir i längden enformigt och vattentrampande med tanke på att historien knappt utvecklar sig. Allt som allt en rätt skön film som får en svag trea. På ämnet Hunter S. Thompson vill jag annars rekommendera den mer traditionella komedin Where the Buffalo Roam med Bill Murray och Peter Boyle från tidigt 80-tal. Den är rätt härlig, och jag föredrar nog den om jag ska välja.

A Beautiful MindA BEAUTIFUL MIND (2001)
3 stjärnor DYLPC

John Forbes Nash Jr. (Russell Crowe) är ett matematiskt geni som kan se mönster ingen annan skulle kunna se. Innan Nash blev erkänd som en stor vetenskapsman och tilldelades Nobelpriset i ekonomi 1994 gick han en lång kamp mot samhällets hinder, sociala svårigheter och framförallt mot sig själv och sitt eget sinne. Nash led/lider nämligen av schizofreni och hade en unik världsbild som vållade problem som t ex fantasipersoner han uppfattar som verkliga och extrem paranoia. Men inget ont som inte har något gott med sig, sägs det, och Nash mentala (o)hälsa öppnade dörrar i hans tänkande sinne som möjliggjorde revolutionerande idéer, stor arbetskapacitet och en ihärdig tro på vad han försökte uppnå. Ron Howards biografiskt baserade film är en stundtals gripande skildring av en delvis hyperintelligent, delvis (ibland omedvetet) psykiskt plågad person, som är uppbyggd kring överraskningsmoment och chockartade vändningar. I de brännande ögonblicken fungerar det mycket bra, lite så där så att hjärtat hoppar till en smula. Både inledningen och avslutningen är dock lite trista och Crowes skådespeleri lite märkligt balanserat. Ibland framstår Nash som en helt ”normal” människa, men i vissa scener blir han något slags Rain Man-figur. Det kanske är så det fungerar, men det känns lite konstigt i filmen. I övrigt är Crowe riktigt bra, som vanligt, och birollerna fylls av den iskalle mästaren Ed Harris, vars roll påminner Nash om den maktlöshet han ibland känner, och Jennifer Connelly som Nash fru. A Beautiful Mind får en stark trea.

Dr T and the WomenDR. T AND THE WOMEN (2000)
1 stjärna DYLPC

Haha, vad hände här? Den frågan ställer sig nog Richard Gere, Robert Altman, hela ensemblen och hela produktionsteamet bakom detta enorma frågetecken till film – det bör de åtminstone göra. Dr. T (Gere) jobbar som gynekolog på en kvinnomottagning, där han inte bara är den stora stjärnan – han är också den enda mannen i hela byggnaden. Vi träffar honom några dagar innan hans dotter ska gifta sig och i väntan på den stora dagen brakar det mesta ihop. Hans fru får ett nervöst sammanbrott och dansar naken i en fontän, hans dotter (som ska gifta sig) visar sig vara lesbisk och han själv går och förälskar sig i en golfinstruktör. Dr. T and the Women har inte många rätt – i princip inga faktiskt. Den är inte rolig, den är inte material för ett fungerande drama och det konstigaste är hur den framställer människorna i filmen. Alla kvinnor är som kacklande höns som springer runt i tillgjorda kläder och hattar, går och shoppar, pratar skvaller och gör sig sexuellt tillgängliga för män – i synnerhet den populäre Dr. T som visar sig vara ett riktigt svin. Utan att få någon som helst skit för det är han otrogen mot sin psykiskt sjuka fru som är inlagd på sjukhus och tar inte mycket ansvar för sin alltmer splittrade familj. Allt är bara så konstigt med den här filmen – vad är syftet, vad vill den förmedla? – och konstigast av allt är att den är regisserad av självaste Robert Altman, mannen bakom filmer som The Long Goodbye och suveräna Short Cuts. Vad tänkte han på här? Och som om det inte vore nog med en helt meningslös film slänger man in ett slut som får en att tappa hakan av oförståelse. Det är helt obegripligt, och således inte en fatal spoiler (om du nu skulle få för dig att se filmen). Det som händer är att Dr. T, körandes genom ett oväder i sin cabriolet, styr rakt in i en tornado, virvlar runt en stund (med pinsamma specialeffekter) och till slut slungas hela vägen från Dallas och hamnar i Mexiko, där han vaknar upp, vandrar direkt in i ett hus (som ser ut att ha flera mil till närmsta granne) och förlöser ett barn. Jag förstår ingenting.

Sommaren med GöranSOMMAREN MED GÖRAN (2009)
3 stjärnor DYLPC

Svensk sommar är det rådande tillståndet hos vår kära jord, i alla fall i dessa områden, så varför inte avsluta denna veckas (inte så) lilla resumé med en svensk midsommarnattskomedi? Göran (Peter Magnusson) är en godhjärtad men lite vilsen ung man som jobbar med evenemang och precis är på väg att fria till sin flickvän. Men när hon istället råkar svälja ringen bryts förhållandet och han springer snart in en gammal klasskamrat som han blir störtförälskad i. Genom diverse mingelsamtal och ihoptrasslade kontaktnät leder alla vägar till storfräsaren Doddes midsommarfest på västkusten, dit Göran åker tillsammans med sin vän Alex (David Hellenius) och hans hund Tingeling. En kavalkad av klantiga ingripanden och situationskomik ger oss en rätt kul, avslappnad och underhållande komedi av det enklare slaget, där Göran kan beskrivas som en modern Stig-Helmer (någon klassiker à la Sällskapsresan lyckas man dock inte åstadkomma). Äh, det är inget mer än så, och ibland behöver det inte vara det heller. En bussig trea i betyg och that’s a wrap!

Veckans topp 3

  1. Återkomsten
  2. Shame
  3. Avalon

Veckoresumé #42

Sommaren rullar vidare och TV-serier och riktigt arbete lämnar mindre plats i det dagliga schemat för filmtittande men självklart lyckas man alltid klämma in några stycken. Den här veckan har jag haft turen att se fyra filmer som alla var sevärda på sina olika sätt. Inom de närmaste dagarna kommer en ny topp 10-lista och senare även min första I fokus-text. Trevlig läsning och ha en fortsatt skön filmsommar!

Hachiko: A Dog's TaleHACHI: A DOG’S TALE (2009)
3 stjärnor DYLPC

Professor Parker Wilson (Richard Gere) är en ordinär man i en pittoresk amerikansk småstad som tar tåget in till storstaden varje dag för att undervisa på universitet. När han en sen kväll anländer vid sin hemstation efter en lång dag på jobbet stöter han på en hemlös hundvalp på perrongen. Efter ett par dagars väntan på hundens ägare utan någon lycka bestämmer sig Wilson för adoptera hunden och ger honom namnet Hachiko, eller Hachi som han också kallas. Namnet betyder nummer åtta på japanska och bringar lycka enligt japanska sägner. De två nyfunna vännerna bildar en stark vänskap som skall komma att förändra deras liv för alltid. Lasse Hallström styr i spakarna i denna mysiga men också sorgliga film som i grund och botten är en enkel film om vänskap och kärlek men som känns en aning annorlunda på grund av att en av huvudkaraktärerna är en hund. Hallström lyckas injicera en sorts värme i filmen som sipprar igenom varenda scen som gör filmupplevelsen väldigt behaglig. Gere och Hachiko backas upp av stabila insatser av Joan Allen som spelar Wilsons fru, Sarah Roemer som spelar Wilsons dotter och Jason Alexander a.k.a George Costanza som spelar småstadens tågmästare. Hachi: A Dog’s Tale är en välgjord och bra film som trots ett par sliskiga scener behåller båda fötterna på marken och inte släpper sin värdighet i jakten efter publikens åtråvärda tårar. Betyget skäller sig fram till en stark trea.

Spring Breakers

SPRING BREAKERS (2012)
4 stjärnor DYLPC

Vad händer när man blandar Disney Channel-skådespelerskor, Skrillex-dubstep, bröst, droger och en smått psykotisk James Franco? Fram tills i år var det ingen som visste. Men ni kan andas ut, amerikanska regissören Harmony Korine har svaret: Spring Breakers. Faith (Selena Gomez), Brit (Ashley Benson), Candy (Vanessa Hudgens) och Cotty (spelad av regissörens fru Rachel Korine) är fyra uttråkade och problematiska collegetjejer som inte bryr sig om skolan, samhället eller framtiden. Det enda de är fokuserade på är Spring Break (amerikanskt vårlov för collegestudenter som involverar stora mängder av festande) och hur de ska ta sig till Spring Breaks heliga centrum, Florida. Efter att ha rånat en restaurang för att finansiera resan anländer tjejerna till Florida, där party och alkohol bara är förnamnet, men stoppas snabbt när de grips av polisen för droginnehav. Förtvivlade och rädda inför tanken om fängelse blir de frisläppta mot borgen av en lokal rappare/gangster vid namn Alien (James Franco) vars motiv är oklart för tjejerna. Spring Breakers är en annorlunda och speciell upplevelse som på pappret ser ut som en vanlig film med tonåringar som gillar att festa och ha kul men som är så mycket mer. Först och främst är filmen stilistiskt imponerande med många effektiva slow-motion-scener och svepande voice-overs till annars dialoglösa scener. Korine lyckas skapa en psykedelisk stämning som passar perfekt in på temat med droger och alkohol. Filmen känns också i stora drag som en lång och påkostad musikvideo där det visuella står i centrum. Det är en färgglad film till utseendet där allt från neonfärgade kläder till belysning i rum matchar varandra perfekt. Skådespelet är också på hög nivå av alla fyra tjejer. Men den som sticker ut och gör den riktigt minnesvärda prestationen är James Franco som spårar ur helt och väljer en roll som jag tror många skådespelare inte skulle våga sig på. Franco lever sig in i rollen helt och hållet och blir den kaxige och självsäkre gangstern Alien, komplett med Florida-dialekt och bling-bling-tänder. Som tittare glömde jag nästan bort att det var Franco – så imponerande är hans prestation – en av de bästa i år. Men det är inte bara det visuella och skådespelet som funkar utan också handlingen och dess händelseförlopp. Vad som börjar som en festfilm slutar som något helt annat. Spring Breakers kritiserar fenomenet Spring Break men också det amerikanska samhället i helhet. Det är en film om den ouppnåeliga ”amerikanska drömmen” och om den moderna tonåringens fall. Spring Breakers är en otroligt sevärd men skrämmande film som överraskade starkt och gjorde något unikt och eftertänksamt. Svag fyra i betyg.

TranceTRANCE (2013)
3 stjärnor DYLPC

Efter indiskt drama, zombies, drogtripper i Skottland, klaustrofobi med James Franco och London-OS testar den genreflexibla Danny Boyle något nytt än en gång. Den här gången är det en hypnos-thriller. Simon (James McAvoy) jobbar på en auktionsfirma som har några av världens dyraste konstverk och några av världens rikaste konstsamlare. En dag blir han involverad i en stöld från sin egen auktionsfirma och beblandas med en grupp kriminella ledda av en fransk klubbägare vid namn Franck (Vincent Cassel). Under stölden blir Simon slagen i huvudet och drabbas av minnesförlust. Franck, som efter stölden upptäcker att han inte fick med sig den värdefulla tavla som var målet, bestämmer sig för att kidnappa Simon och pressa honom på information som kan leda honom till den försvunna tavlan. Men Simon kan inte komma på var tavlan skulle kunna vara på grund av sin minnesförlust. Franck bestämmer sig för att ta hjälp av en hypnotisör (Rosario Dawson) i hopp om att luska fram tavlans tillhåll från Simons medvetande. Trance är likt Spring Breakers en visuellt färgglad och snygg film som är en fröjd för ögat. Handlingsmässigt är det uppenbart redan i början av filmen att handlingen kommer ta flera oväntade vändningar, något som jag nästan alltid uppskattar i en film. Problemet är att det är så tydligt att dessa vändningar ska komma att när de väl gör det så är upplevelsen inte så magnifik som man hoppats. Det oväntade är inte så oväntat längre. Men trots det är Trance en sevärd och för det mesta väl utförd film som vågar något nytt och det med en grupp riktigt bra skådespelare. Trance får en stark trea i betyg.

Shadows of LibertySHADOWS OF LIBERTY (2012)
4 stjärnor DYLPC

Hur mycket påverkan har media på samhället? Det är en fråga som dokumentären Shadows of Liberty frågar sig när den tar sig en titt på amerikansk media genom historien och dess aktuella position i det amerikanska samhället. En sak är säker – amerikanska nyhetskanaler och nyhetstidningar påverkar både stat som samhälle på ett destruktivt vis. En grupp megaföretag som Viacom, Disney, General Electric, News Corporation med flera, har nästintill monopol på mediaflödet i USA och påverkar beslut i de politiska maktkorridorerna. De går hand i hand med politikerna och följer även deras order och beslut. Tillsammans tillämpar de censur, korruption och frihetsberövande akter på amerikanska medborgare. Detta kanske låter som en tokig konspirationsteori men Shadows of Liberty lägger fram sina argument och reflektioner på ett briljant sätt som eliminerar idén om att detta skulle var en sådan teori. Istället visar filmen en tung och mörk sanning och kritiserar hur kapitalism och konsumtion har fördärvat media och amerikansk politik och flyttat det amerikanska samhället så långt bort som möjligt ifrån grundidén vad USA ska vara som The Founding Fathers skrev när de grundade landet. Shadows of Liberty är en väldigt skrämmande och välgjord dokumentär som lämnar en tom och förtvivlad. Betyget landar på en stark fyra.

veckans topp 3

  1. Shadows of Liberty
  2. Spring Breakers
  3. Trance