Topp 15: 2015 di Davelito

2015 var ett skitår på många sätt och vis, men även hos de sämsta av år finns ofta några höjdpunkter i filmens värld. En parallell värld som blir som viktigast i hårda tider, då den får fungera som obesudlad fristad och en många gånger fullkomligt nödvändig verklighetsflykt. Filmåret 2015 var faktiskt ett mycket dugligt sådant, och trots att jag såg extremt lite film finns många titlar med och slåss om placeringar på (förra) årets topp 15.

(Om du upplever déjà vu under läsningen beror det förmodligen inte på att din hjärna är av bristande funktion utan snarare på att jag är lat och återanvänt vissa stycken från tidigare texter.)

RELATOS SALVAJES* (Argentina/Spanien)

(En: Wild Tales.) På första plats återfinns ett argentinsk-spanskt våldsspektakel regisserat av den för framtiden hyperintressante Damián Szifron. Relatos salvajes är en antologifilm bestående av sex separata kortfilmsdelar (total speltid 122 minuter) som inte hänger samman mer än tematiskt: våld och hämnd är gemensamma nämnare. Exempel på de fantasifulla situationer som skildras är en osannolik flygplansrendezvous, en vägkrogsuppgörelse involverande råttgift och knivar, en Duel-lik (Spielbergfilmen alltså) vendetta mellan två rosenrasande bilförare på en landsväg mitt ute i ingenstans, en felaktigt parkeringsbötfälld demoleringsexpert som i sin förtvivlan gör uppror mot hela det statliga systemet, en mutfylld och genomkorrupt advokataffär efter en hit-and-run-olycka och slutligen den mest kaotiska bröllopsfest som någonsin sett dagens ljus. Relatos salvajes är den roligaste filmen jag sett på länge och en helt unik triumf i kombinationen av svärta och humor. Bakom varje antologidel finns en mörk grund, vare sig det gäller samhällsstrukturella problem eller personliga bekymmer, och hade dessa skeenden inträffat i verkligheten hade man förmodligen plockat fram näsdukar och talat om episka tragedier. Tarantino-jämförelserna har inte låtit vänta på sig, och det är en klart relevant parallell att dra, liksom den till Michael Douglas golgatavandring i Falling Down och tankbilsterrorn i redan nämnda Duel. Pedro Almodóvar har ett producentfinger med i spelet, vilket märks. Relatos salvajes är rolig, spännande, energisk, oberäknelig, flippad och helt jävla galen och – viktigast av allt – är så utan att någon gång tappa i kvalité eller falla utom dramatisk och estetisk kontroll. Detta är något så välskrivet, välregisserat och välspelat och så befriande unikt och frisläppt att inget annat än högsta betyg kan ses som rättvist.

LOST RIVER* (USA)

Årets mest intressanta regidebut stod Ryan Gosling för i sin mycket fria och konstnärligt utsvävande filmatisering av en historia som han dessutom skrivit själv. Lost River handlar om en liten och halvt övergiven ort i den amerikanska småstadsperiferin, där en ensamstående mamma (Christina Hendricks) kämpar för att betala hyran för ett hus som hon av sin begränsade omgivning blir rekommenderad att sälja och flytta ifrån. I jakten på jobb öppnar sig en mörk värld av obehagliga individer och suspekta klubbar, och i de ödsliga ruinerna av en stad som sedan länge slutat blomstra försöker några ungdomar (Iain De Caestecker och Saoirse Ronan) ta sig fram och upprätthålla ett hyggligt liv. Ben Mendelsohn imponerar återigen som creepy Frank Booth-snubbe och är bara en av många likheter till David Lynchs småstadsmardröm Blue Velvet. Terrence Malick och Nicolas Winding Refn är andra nämnvärda paralleller som gjorts, och Gosling har säkerligen influerats från flera håll. En del har kritiserat filmen för att vara ett hopplock av andra filmskapares stilar, att Gosling kopierar snarare än skapar och att Lost River därför i viss mån saknar egen identitet. Jag förstår kritiken, noterar också likheterna men håller absolut inte med om att Gosling skulle kopiera och ha misslyckats med att skapa något eget. Tvärtom ser jag Lost River som en superintressant start på en förhoppningsvis betydande filmskaparkarriär för den gode Gosling, och dessutom en debutfilm som står på egna, starka ben och absolut har något värdefullt att berätta. Mest slående är kanske hur balanserad filmen är mellan tematik och problematik sprungen ur verklighetens USA (arbetslöshet, bostadskris, urbanisering, osv) och en mörk, surrealistisk, mystisk och suggestiv behandling av densamma. Den mardrömslika och i viss mån orealistiska handlingen bottnar ändå i mänskliga situationer och livsöden och blir därför mycket starkare än många andra filmer med liknande stilistiska ansatser (exempelvis Winding Refns Only God Forgives, indie-sci-fi:n Beyond the Black Rainbow eller nämnda Blue Velvet som jag personligen inte blev träffad av med samma styrka som jag blev av Lost River). För mig har Lost River, trots sin absurda och enligt vissa flummiga stil och narrativ, tydlig substans och en kraftig emotionell tyngd som bara förhöjs av den visuella magi som också erbjuds här. En mörk och lika förförisk som skräckinjagande värld byggs upp med hjälp av foto, ljus och inte minst ljud och musik som är av yppersta världsklass och skapar en fantastisk stämning och atmosfär. Lost River nosar på en femte stjärna och står definitivt någonstans på prispallen för årets bästa filmer. IMDb-betyget (5,8) understryker (1) att IMDb-betyg är trams, (2) att folk inte förstår någonting och (3) hur hopplöst allt är.

EX MACHINA (Storbritannien)

En av alla av SF Bio ignorerade kvalitetsfilmer är Alex Garlands lysande regidebut, som i alla fall visades på festivalen i Göteborg och fått rättmätigt fina betyg från de flesta andra håll och kanter. Caleb (Domhnall Gleeson), en ung programmerare, får veta att han blivit utvald i ett experiment, vilket går ut på att han ska samtala med en robot, Ava (Alicia Vikander), och utvärdera hennes mänskliga egenskaper med den klassiska frågan om huruvida en människa kan skapas på artificiell väg eller ej som bakgrund. Ansvarig för detta projekt är den skäggige, idrottande, öldrickande och ganska märklige Nathan (Oscar Isaac) som bor i ett ultramodernt hus mitt i naturen ute i ingenstans och för ett ganska avslappnat och oortodoxt forskarleverne. Caleb flyttar in i huset under testperioden och finner sig snabbt i en alltmer obehaglig situation där huset ter sig alltmer som en bunker och han har svårt att veta om han kan lita på Nathan. Vem är han, vad är hans historia och vad har han för avsikter? Samtidigt upptas hans tankar av den inte alltför existentiellt lätthanterliga situationen kring Avas uppenbarelse, och hans känslor och sympatier förvirras i ett komplicerat drama. Ex Machina är ett utmärkt tillskott till sci-fi-genren som visar upp en träffsäker kombination av högteknologiska idéexperiment och jordnära mänsklighet, och mötet dessa två poler emellan. Handlingen känns som för oss både avlägsen och samtidigt inte alls särskilt avlägsen, och det är detta fascinationsmoment som gör filmen så träffande. Dessutom är det ofantligt befriande att slippa en klimax som går ut på antingen total undergång eller något slags räddningsaktion för hela mänskligheten. Ex Machina förblir småskalig och sofistikerad fram till eftertexterna. Den är oberäknelig och kittlande twistad, utan att twista sönder sig själv. En sansad och intelligent, om än fritt filosoferande, film med flera lager som öppnar upp för fundering och diskussion kring inte bara teknologi och mänsklig kontra artificiell existens utan också ämnen som makt och könsroller. Ständigt närvarande är den fatalistiskt illavarslande känslan av att något kommer skita sig men utan att man vet vad eller hur. Gleeson, Isaac och framförallt Vikander ger utomordentliga prestationer i vad som i stora delar kan beskrivas som ett intensivt, klaustrofobiskt kammarspel i mörka rum med tjocka stenväggar och glasrutor. Därtill håller allt från manus och regi till foto, musik och produktionsdesign mycket hög klass. AI-skapelsen Ava ser mycket bra ut (alltså inte bara för att det är Alicia Vikander, utan tekniskt och konceptuellt) och visar upp förföriskt mänskliga drag trots sitt robotskap. Tematiskt, filosofiskt och till viss del stilmässigt fördes mina tankar gång på gång till filmer som Blade Runner och THX 1138 (faktiskt också Almodóvars La piel que habito), utan att jag för den delen kände att jag sett konceptet förut. Ex Machina väcker kittlande tankar om vår värld och vår framtid, och den är definitivt en av 2000-talets bästa sci-fi-filmer.

PADDINGTON (Storbritannien/Frankrike)

I yngre dagar spenderade jag många timmar framför televisionsapparaten och underhölls av diverse VHS-band som stadigt blev mer och mer slitna. Ett sådant var Paddington, historien om den lilla björnen från mörkaste Peru med en marmeladsmörgås under hatten och världens intensivaste blick, som flyttat till London och försöker hantera det brittiska storstadslivet med begränsad framgång. En nyfilmatisering av denna underbara berättelse tog sig naturligtvis rakt in på min radar och det är med stor glädje som jag konstaterar att Paddington fått en fantastisk reinkarnation. Filmen följer Paddington från uppväxten i mörkaste Peru, där hans björnfamilj bevandrats i engelska och brittisk kultur under ett besök av en upptäcktsresande, till ankomsten till England och familjen Brown och jakten på ett nytt hem och ett nytt liv i ett samhälle som är främmande och annorlunda från det han lämnat bakom sig. Förutom klanderfri animation, vackra miljöer, härliga skådespelare och bra manus har filmen ett enormt hjärta och en värme som sprider sig genom hela kroppen. Det är å ena sidan en mysig och sockersöt historia med en dundercharmig björn som huvudperson, å andra sidan en allvarlig (potentiell) samhällskommentar och en för vår tid relevant skildring av hur det kan vara att komma som flykting in i ett nytt, främmande och ibland rakt främlingsfientligt land där ingen vill ta hand om en och där ens olikhet ständigt gör sig påmind. Symboliken är kanske övertydlig i och med att Paddington inte ens är en människa, men budskapet om att alla kan accepteras och ingå i en familj, i ett folk, i ett samhälle är skickligt inskrivet i filmen och kan förhoppningsvis ge både barn och föräldrar en bild av hur viktigt det är att vi tar hand om varandra, respekterar olikheter och förstår att vi inte kan behandla folk (eller björnar) efter vilket land de kommer från, vilken hud-/pälsfärg de har eller vilket språk de talar. Paddington är, politisk eller ej, en alldeles strålande film som så när som på en lite överdriven Nicole Kidman-skurk förtjänar toppbetyg. En oemotståndlig och superhärlig film. Lille Paddington är en hjälte.

LISTEN UP PHILIP* (USA)

En av årets snyggaste filmer är Alex Ross Perrys Woody Allen-doftande, 70-talsstiliga och jazzfyllda indiedramakomedi om en självgod författare i New York. Filmen är inspelad på Super 16mm-film och är sådär härligt retrogrynig och gulaktig och nostalgiskt varm (för yngre generationer kan här ett Instagramfilter användas som kontemporär jämförelseobjekt). Philip Lewis Friedman (Jason Schwartzman) ska precis släppa uppföljaren till sin hyllade debutroman och befinner sig i ett tillstånd av hybris och självupptagenhet (detta verkar i och för sig också vara hans normaltillstånd). Succén uteblir dock och hans ofta ganska dryga beteende slår sprickor i förhållandet med Ashley (Elisabeth Moss). Philip träffar i samma veva Ike Zimmerman (Jonathan Pryce), en författare som är en av få människor Philip faktiskt respekterar, som kan ge honom värdefulla råd för den fortsatta författarkarriären. Philip bestämmer sig för att lämna lägenheten i New York ett tag och installera sig i Ikes hus på landet, med målet att i isolationen finna frid och skrivmässig renässans. Detta beslut leder hur som haver snarare till ökad egocentrism och ett än mer kaotiskt socialt liv. Listen Up Philip är en underbart svart och cynisk dramakomedi som mycket oromantiskt men ändå charmigt reflekterar över livet mellan den vardagliga verkligheten och den mer entusiastiskt ambitiösa planen som bit för bit glider ifrån en. Det är också en film som både rör sig i konstens och litteraturens upphöjda sfär och förlöjligar densamma. Redan nämnde Woody Allen är en oundviklig referens. Manuset är vasst medan regi (Perry både skriver och regisserar) och skådespeleri möts i perfekt harmoni och spontanitet. Schwartzman är lika underbar som alltid och som klippt och skuren för rollen som intellektuell författarnarcissist medan också Moss gör en mycket bra och nyanserad roll. Ovanpå detta lever fotot sitt eget lilla liv, där kameran flyger runt lite som den vill på ett nästan dokumentärt sätt och inte räds närbilder eller sekvenser av konstigt fokus, och jazzmusiken ligger som ett varmt täcke över hela filmen. Det är ett fantastiskt snyggt porträtt av nutiden genom ett 70-talsfilter och sammantaget en på många sätt underbar film.

LAMPEDUSA IN WINTER (Österrike/Italien/Schweiz)

Dokumentärfilmens kraft och betydelse kan inte nog betonas, och det är verk som den 29-årige österrikaren Jakob Brossmanns Lampedusa in Winter som på något sätt skapar förståelse för världen vi lever i och därigenom driver den framåt (vill jag hoppas). Den omfattande flyktingkris som utspelar sig på alldeles för många håll och kanter i vår direkta eller indirekta närhet har skildrats i nyhetsmedia, fotografier, reportage och mycket annat, och ett både viktigt, nyanserat och vackert tillskott till denna dokumentation är denna centraleuropeiska samproduktion som handlar om den lilla medelhavsön Lampedusa, belägen mellan Sicilien och Nordafrikas kust. Detta läge, nära såväl Tunisien och Libyen som Malta, har gett ön en otacksam position mitt i resvägen som första anhalt för många människor som flyr krig och annat elände och behöver säkerhet och någonstans att ta vägen. Otacksamt i bemärkelsen att den ca 6000 personer stora befolkningen saknar resurser och stöd för att ta hand om alla människor i nöd, särskilt eftersom ekonomin redan på förhand är enormt ansträngd och det lilla fiskesamhällets enda Sicilienfärja riskerar haveri. Bilden av Lampedusa som ett rasistiskt näste, vilken vissa media målat upp, är emellertid felaktig. Filmen visar upp ett hjälpsamt och sympatiskt folk som varje dag samlar kraft för att göra någon annans liv bättre. En kvinna medlar mellan myndigheter och en grupp nordafrikanska flyktingar som sitter och fryser på ett torg, förser dem med vatten och filtar och till slut också tak över huvudet. En man klättrar runt på båtvrak för att samla ihop ägodelar från människor som fallit offer för havets grymhet. Det är ett sätt att försöka förstå vad som hänt och hedra de som omkommit. Migrationsströmmarna har kommit att prägla öfolkets vardag, och i förlängningen deras identitet. I dokumentärens framställning av den konfliktdrabbade ön står inte alls relationen mellan flyktingarna och öinvånarna i problematikens centrum – konflikten återfinns snarare mellan Lampedusa och de italienska myndigheterna, vilkas stöd varit bristfälligt. Inte bara som tidsdokument och iakttagelse av världen har Lampedusa in Winter stora kvalitéer. Rent filmiskt finns många fina vyer och upptagningar att njuta av. Tempot är lågt, musiken helt frånvarande och ur det på något sätt nästan obefintliga narrativet, den totalt inaktiva berättaren, uppstår en poetisk ton som fångar absurditeten i att ett i grunden paradisiskt medelhavssamhälle trots lugnet, trots naturen, trots den ursprungliga harmonin kan befinna sig i kris och inte veta säkert att morgondagen blir bättre.

NEXT GOAL WINS* (Storbritannien)

Listans andra dokumentär berättar den rörande historien om ett av världens sämsta fotbollslandslag, Amerikanska Samoas. 2001 spelades den historiska match som innebar världsrekord i brakförlust när Amerikanska Samoa förlorade mot Australien med 31-0. I mål stod Nicky Salapu, som sedan dess uttryckt en nästan hopplös önskan om att någon gång få vinna en match för sitt land. Next Goal Wins gör en djupdykning i den amerikanska samoanska fotbollskulturen och undersöker vad som egentligen driver detta till synes hopplösa projekt. Svaret är att den lilla ön med 55 000 invånare har en alldeles särskild kultur av broderskap och respekt och en hoppfull syn på livet. Landet är till exempel det första någonsin att ställa upp med en fa’afafine i laget, det vill säga en person som ser sig som både man och kvinna och därmed identifierar sig med ett tredje genus. Detta är ett viktigt led i att sudda ut den (ofta enkelspåriga och överdrivna) bilden av fotbollen som en plats för ett slags machokultur. Dokumentären porträtterar utöver fotbollen även kultur och religion och andra mer allmängiltiga aspekter av det samoanska livet. Inför kvalspelet till VM i Rio de Janeiro 2014 tog landslaget in den karismatiske holländske tränaren Thomas Rongen (som tränat flera olika amerikanska klubblag och ungdomslandslag) för att göra en ansats mot Amerikanska Samoas första seger någonsin och att avancera till nästa runda i kvalet. En krock av både kulturer och arbetsmetoder ser först ut att hota företaget, men allteftersom börjar spelarna och Rongen förstå varandra bättre och växa in i ett allt närmare och framgångsrikt team, och det är denna utveckling som dokumentären följer. Att det man på planen saknar i kvalité vägs upp av en stark vilja må vara en klassisk kliché, men det är faktiskt precis vad detta landslag visar. I november 2011 var triumfen ett faktum när man besegrade Tonga med 2-1, och man var bara ett slutminutsmål från att faktiskt gå vidare. Tillbaka var då Nicky Salapu, den gamle målvakten som en tid tidigare både lagt av och gett upp sin önskan om en seger, vilken innan Rongens ankomst allmänt betraktats som ett osannolikt mirakel. Det finns många starka ögonblick i Next Goal Wins att beröras av, och det är definitivt en av de bästa idrottsdokumentärerna jag sett. Även bland dokumentärer i allmänhet rankar jag den högt.

WILD* (USA)

Jag såg en (1) film på bio under 2015 (exklusive festivalvisningar), vilket visserligen förmodligen säger mest om min egen ekonomi och mina prioriteringar men kanske också något om de svenska biljettpriserna och det rådande utbudsklimatet. Nåväl, den frågan kan diskuteras annorstädes. Wild var alltså filmen i fråga, och med det är jag nöjd. Jean-Marc Vallée skulle följa upp succén Dallas Buyers Club med en klart Into the Wild-lik och verklighetsbaserad historia om en kvinna (Reese Witherspoon) som gav sig ut på en lång jäkla ensamvandring (typ 1100 miles) längs the Pacific Crest Trail, som går parallellt med stillahavskusten en bit in i landet i de västra delarna av USA, för att uppnå något slags frigörande upplevelse och därigenom finna kraft att därefter gå vidare i livet. Det är en påfrestande utmaning som vi får följa, från den första dagen till den sista, medan episoder från Cheryls (Witherspoon) förflutna bit för bit kartlägger hennes livspussel i ett slags korsberättande narrativ. Ju längre som går, ju mer vi får veta om vad som tidigare hänt och ju närmare vi kommer Cheryl, desto starkare växer sig filmen. Fram växer också en stark biroll från den alltid så fantastiska Laura Dern, och Witherspoon gör sin karriärs hittills vassaste prestation. Filmens största styrka är den närgångna karaktärsstudien och min, åskådarens, starka förankring i densamma, tillsammans med det smarta berättandet och blandningen av nutid och dåtid. Det är en vacker film med ömsom frihet och harmoni, ömsom ångest och tragedi, och liksom i Simon & Garfunkels återkommande ledmotiv El condor pasa väcks samtidiga känslor av dödsångest och livsglädje. Jag steg ut från biografen, tog ett varv runt Uppsalas gator i vintermörkret (som om det skulle dämpa ångesten) och visste inte riktigt om jag ville hoppa i ån och dö eller skutta iväg och leva life. En från filmen utmärkt emotionell stöt, med andra ord.

WIR SIND JUNG. WIR SIND STARK.* (Tyskland)

(En: We Are Young, We Are Strong.) I Rostock utspelade sig i augusti 1992 fasansfulla scener när ett främlingsfientligt protesttåg övergick i våldsamma kravaller som eskalerade till något långt bortom kontroll. Under en mörk sommarnatt belägrade flera hundra högerextremister, till applåder från en 3000 människor stor åskådarskara, ett lägenhetshus i vilket över hundra asylsökande invandrare (många från Vietnam) bodde. Upploppen inleddes av några kastade stenar, vilka så småningom byttes ut mot molotovcocktails och bensinbomber, och efter tre dygn av våldsamheter hade över 200 poliser skadats och nästan dubbelt så många arresteringar skett. Byggnaden hade vandaliserats och stod i full brand, och att ingen dog är ett mirakel. Händelserna var delvis ett resultat av missförstånd, obeslutsamhet och högst bristfälligt agerande från myndigheter och polis, men framförallt en effekt av de politiska spänningar som uppstått i det sedan två år tillbaka enade Tyskland. De östliga delarna plågades fortsatt av arbetslöshet och svåra socioekonomiska förhållanden, samtidigt som flyktingar, bland andra romer och vietnameser, flydde in i landet. Främlingsfientligheten växte sig starkare och nynazistiska rörelser fick fotfäste i ett alltmer politiskt instabilt samhälle. Wir sind jung. Wir sind stark. följer utvecklingen ur tre olika perspektiv: en grupp ungdomar som (mer eller mindre genomtänkt eller övertygat) sugs in i det nynazistiska uppvaknandet, en politiker (far till en av ungdomarna) som försöker förhindra våldsamheterna och en vietnamesisk kvinna som bor med sin familj i det terroriserade huset. Detta är en skakande och mörk film med många olika kvalitéer. Först och främst, för att börja med det filmtekniska, ser den otroligt bra ut. Första halvan utspelar sig i svartvitt och andra halvan i färg (övergången precis i ett kritiskt ögonblick för våldets upptrappning), och allt har fångats med ett magiskt foto. Ett av de främsta partierna är en lång, panorerande tagning över ett gräsfält när ungdomarna ansluter till den redan enorma folksamlingen, en tagning som påminner lite om True Detective:s omtalade motsvarighet. I övrigt påminner filmen om såväl This Is England som La haine, som har liknande infallsvinklar på ungdomsgäng och deras plats i samhället. Bra skådespelarinsatser rakt igenom och en ständig nerv kring vart detta ska ta vägen gör filmen till såväl engagerande drama som pulshöjande thriller. Soundtracket är tungt, ofta elektroniskt präglat, och skänker än mer estetiska kvalitéer till den audiovisuella paketeringen. Det höga filmtekniska värdet kompletteras av ett kanske ännu högre historiskt och samhälleligt värde. Trots att dessa förfärligheter utspelade sig för över 20 år sedan är filmen dystert nog fortfarande högaktuell, sett till vad som händer i den europeiska och för all del den svenska politiken. Gränser stängs, SD växer och främlingsfientligheten börjar ånyo bli obehagligt rumsren. Mycket tyder på att vi står på tröskeln till en ny tid av rasism, våld och hat. Det är här som filmen som uttrycksform kan göra en insats. Regissören, afghansk-tyske Burhan Qurbani, blott 34 år gammal men redan med stor säkerhet i sin regi, besökte Göteborgs filmfestival i vintras och talade om sitt engagemang för att flyktingar och minoriteters historier berättas och hörs. Händelserna i Rostock 1992 var tydligen så illa dokumenterade och uppmärksammade att han ägnade ett helt år bara åt att forska kring vad som egentligen hände, genom att intervjua inblandade personer och noggrant granska tillgängliga fakta. Resultatet blev en grymt stark och viktig film som kan påminna om historiens mörka sidor och kanske få en eller annan person att inse att vi inte vill tillbaka dit.

EKSTRA BLADET: UDEN FOR CITAT* (Danmark)

(En: The Newsroom: Off the Record.) Med på listan finns något så sexigt som en dokumentär om den danska tidningen Ekstra Bladet (extremt jobbig särskrivning), vilken tar oss rakt in i redaktionens arbete under ledning av chefredaktör Poul Madsen. Filmens största värde är att den verkligen är ”off the record”. Utan censur eller stängda dörrar iakttar kameran känsliga situationer som uppstår, vilka kan handla om allt från etiska dilemman och PR-strategier till tekniska detaljer som rubriksättningar och löpsedelslayout. Filmens klimax centreras kring ett gisslandrama involverande två danska sjömän i Somalia, vilket utgör en intrikat situation som tidningen kan utnyttja för att sälja nummer men som samtidigt måste balanseras på ett sätt som gör att man inte förhindrar en lösning av dramat och placerar sjömännen i ytterligare fara. Med hjälp av fallande försäljningssiffror angrips problemet med tidningsdöden och den oundvikliga digitala nyhetsrevolutionen på ett mycket intressant sätt. Madsen med flera talar öppet och spekulerar fritt kring hur tidningen ska överleva och vad som måste göras för att man ska förbli relevanta och dessutom leva upp till tanken om att vara ledande och erbjuda något unikt till marknaden. Med styrkor i klippning och paketering levererar Ekstra Bladet: Uden for citat en oväntat stor spänning och dramaturgiskt driv, och dess aktualitet för medievärlden ska inte underskattas. Kanske är detta om tio år ett gyllene dokument om pappersjournalistikens fall. Gillar man Page One: Inside the New York Times lär man defenitivt gilla den danska motsvarigheten, och jag håller nog den senare som snäppet vassare.

ME AND EARL AND THE DYING GIRL (USA)

En självförtroendebefriad och nedstämd pessimist i övre tonåren som hatar sig själv (låter ju som jag) träffar en cancersjuk tjej och utvecklar sakta men (inte alls särskilt) säkert en allt starkare och betydelsefull relation med henne. Det är premissen för denna oerhört välskrivna och kreativitetssprudlande film om allt från tonårstidens vardagstristess och meningslöshet till dödsångest och riktigt fin och fullkomligt livsviktig vänskap. Me and Earl and the Dying Girl nyttjar likt exempelvis Little Miss Sunshine eller en Wes Anderson-film de mörka sidorna av komedi och de ljusa sidorna av drama för att skapa en liten känslokarusell av finaste sort. Manuset är rappt och finurligt och samtidigt djupt förankrat i mänskliga dilemman och existentiella frågetecken. Frågan som mellan raderna (mer eller mindre) behandlas är huruvida det finns något bakom krönet eller om man lika gärna bara kan ge upp (det är i alla fall vad jag personligen läser in som konstant kvasideprimerad livspessimist). Det är trots allt en hoppfull film, men en omtumlande sådan med stor smärta och sorg på vägen. Utöver att fungera väl som drama är filmen dessutom en guldgruva för cineaster och i många fall en enda stor hyllning till filmkonsten och dess pionjärer. Greg (huvudpersonen) och hans polare Earl har som hobby att återskapa diverse filmklassiker med någon form av parodisk twist, och det är fantastiskt roligt och idérikt. Vi snackar alltså inte Star Wars och The Dark Knight utan mer Herzog och Fellini, och alldeles oemotståndliga små hyllningar till filmer som Breathless (Breathe Less), Death in Venice (Death in Tennis), The Seventh Seal (The Seven Seals), The 400 Blows (The 400 Bros) och Midnight Cowboy (2:48 PM Cowboy). Så älskvärt. För att återgå till kritiken av själva filmen är huvudrollsinnehavarna Thomas Mann, Olivia Cooke och RJ Cyler värda beröm och den ganska gröne Alfonso Gómez-Rejóns regi är skönt osentimental och mestadels klichébefriad. Jag såg visserligen Me and Earl and the Dying Girl på ett flygplan någonstans över Atlanten (det sägs att man är mer emotionellt sårbar på hög höjd och i flygplanskabiner), men eftersom jag är ett känslomässigt vrak även på markhöjd kan jag nog stå för mina ord.

WHIPLASH* (USA)

Från staterna kommer ofta de mest intressanta titlarna från indiescenen, där de mindre resurserna i många fall kompenseras för i och med att filmerna tillåts vara mer personliga, vågade eller okonventionella i någon aspekt. Undantag existerar givetvis, men trenden är ändå att lågbudgetprojekten ofta överträffar blockbusterfilmernas kvalité i en budgetmässigt alltmer polariserad värld. Damien Chazelles Whiplash är en lysande uppvisning i det intensiva kammarskådespelets kraft, där en tät och laddad, nästan klaustrofobiskt koncentrerad, handling förs framåt med hjälp av finkänsligt manus och ruskigt slipade skådespelarprestationer. Miles Teller är svinbra som kämpande och emellanåt psykiskt attackerad trummis och den ständige birollsmästaren J.K. Simmons gör en sjukt laddad, explosiv, oförutsägbar och rent av läskig rollprestation som dirigent/orkesterledare. Att lyckas göra intensiv och pressande psykologisk dramathriller av några jazzrepetitioner är en imponerande bedrift, och storyn och utförandet i Whiplash är definitivt något utöver det vanliga, långt ifrån någon färdig Hollywood-mall och utan att man någon gång har fullständig koll på vad det egentligen är för film man ser.

I WON’T COME BACK* (Ryssland/Finland/Estland/ Kazakstan/Vitryssland)

(Originaltitel: Ya ne vernus.) Denna transnationella berättelse handlar om två ryska ungdomar som genomgår en lång och tuff resa i både geografisk och biografisk bemärkelse. Anya, en ung kvinna som är vuxen men som ser ut som en tonåring (varför jag heller inte riktigt vet hur gammal hon de facto är), studerar till lärare men blir felaktigt efterlyst för ett brott hon inte begått, varpå hon flyr och flyttar in på ett barnhem under falsk identitet. Där träffar hon 13-åriga, föräldralösa Kristina, som med en hårdhudad yta som resultat av en tuff uppväxt stöter bort alla i sin närhet. Det dröjer länge innan de två börjar gilla varandra överhuvudtaget, men efter att Kristina berättat att hon har en farmor i Kazakstan inser de att de egentligen inte har så mycket att förlora på att bara dra iväg och söka lyckan någon annanstans. En lång resa genom det karga Ryssland tar sin början, längs motorvägar med mysko lastbilschaufförer och järnvägar med dånande tåg. Utan pengar och med en stundtals uppgiven inställning till livet utvecklar Anya och Kristina en klassiskt trögstartad vänskap som till slut ska komma att innebära förkrossande emotionella effekter. Skådespelarna Polina Pushkaruk och Vika Lobachova är inget annat än hjärtegripande duktiga i sina emotionella nyanser och I Won’t Come Back är en vacker film som trots all grå betong, skoningslös kyla och deprimerande livsmörker lyckas framföra ett optimistiskt budskap. Jag antar att dess starkaste kraft är att den träffar den där glipan mellan hopplösheten och hoppfullheten, det där smärtsamma gränsområdet i vilket man ibland tvingas möta sina tvivel.

MEN, WOMEN & CHILDREN* (USA)

Jason Reitman, som gjort filmer som Juno och Up in the Air, fortsätter att betrakta relationer, familjer, ensamhet och svåra sociala situationer, och det genomgående temat som används för detta är i Men, Women & Children modern kommunikation, internet, mobiltelefoner och sociala medier. Filmen är ett ensembledrama med många olika karaktärer och delhistorier, men alla har gemensamt att de bor i ett typiskt amerikanskt förortsvillaområde och går på eller har barn som går på samma high school. Här finns till exempel en kille som tröttnat på den amerikanska fotbollen och nu bara spelar datorspel istället och ses som en svikare av laget, en blyg tjej med en överbeskyddande mamma som kollar igenom hennes mobiltelefon och dator varenda dag (Jennifer Garners karaktär är omöjlig att inte avsky här), en annan ung tjej med ätstörningar och (av normsamhället framtvingade) ohälsosamma kropps-, kost- och viktideal, en cheerleadertjej som vill bli känd och tar vågade bilder på sig själv, ett sexuellt frustrerat föräldrapar vars äktenskap tappat all inspiration och nu dras med såväl porrmissbruk som otrohetsepisoder, och en hel bunt till med vilsna själar i denna moderna värld av alienation och ensamhet trots att alla är ständigt uppkopplade. Ja, den digitala vardagen målas som ni hör upp som lite av en dystopi. Många menar att filmen framför något slags moralpanik och en överdriven bild av den teknosociala verkligheten, och att Reitman har en 400-årings hållning gentemot densamma. Jag förstår faktiskt inte den kritiken, för jag tycker att Men, Women & Children gör ett ärligt försök att tackla den tillvaro som de flesta av oss idag faktiskt befinner oss i (och då syftar jag kanske inte på att vi lägger upp nakenbilder på oss själva utan snarare den vardagliga sociala interaktion som sker genom olika skärmar och apparater) på ett sätt som jag inte sett på film förut. Den är till exempel närmare vår verklighet än Spike Jonze Her, som nämnts i dessa sammanhang. Jag förstår överhuvudtaget inte varför filmen floppat både ekonomiskt och kritikmässigt, för det är en riktigt bra film. Regi, skådespeleri, manus, stämning, musik, foto, budskap och hela galoppen är på plats. Till och med herr Hjärndöd själv, Adam Sandler, är bra i den. Vad som drabbade mig mest med Men, Women & Children är den filosofiska tanken om att vår existens på jorden egentligen saknar mening – vi dör och allt går vidare som om ingenting hänt – men ändå finns det små, små saker i ens närhet som gör att man trots allt hänger i och finner något slags värde ändå i detta liv, meningslösheten till trots. Jag vet inte hur jag ska få det där att inte låta tramsigt och överdrivet men det är ett jävla jobb ibland att hålla undan de där tankarna, och när Emma Thompsons berättarröst talar om människans litenhet samtidigt som en satellitbild visar jorden från så långt håll att den ser ut som en liten prick i rymden är det svårt att inte känna orden träffa som en liten klump i magen som påminner om att det finns all anledning till existentiellt tvivel och samtidigt all anledning att slå undan detsamma och fortsätta leva. (Jag konstaterar att jag genom hela den här listan framstår som något slags hobbypsykfall.)

ANNA (Frankrike/Colombia)

En fransk paradgren är konsten att skriva, regissera och spela finkänsliga familjedramer, ofta i en kombination av svart diskbänksrealism och hjärtlig vardagsromantik. Colombianskfödde Jacques Toulemondes långfilmsdebut är ett gott exempel på detta. Filmens titelkaraktär Anna är en colombiansk-fransk kvinna i 30-årsåldern som bor i Paris med sin 10-årige son Nathan. Hon delar vårdnaden med sin frånskilde man och ingår samtidigt förhållande med en fransk krögare vid namn Bruno. Snart framgår att relationen med ex-mannen Philippe är klart ansträngd. Han litar inte på Anna, refererar till hennes instabila psyke (hon har uppenbarligen någon form av historia) och vill ta över hela vårdnaden av Nathan, varpå Anna inser sina svaga odds och agerar halvt i panik: hon köper enkelbiljetter till Colombia och sticker iväg med Nathan och Bruno, utan att meddela Philippe om planerna. Anna vet själv om att hon hanterar situationen felaktigt, men försöker i förnekelse bygga upp ett nytt liv i Sydamerika med en ny familjekonstellation. I kläm hamnar förstås Nathan, som visserligen uppskattar Annas entusiasm och excessiva leksaksinköp men som blir mer och mer otålig och orolig över att han hela tiden får höra att han ska få ringa sin pappa ”lite senare”. Bruno försöker, till viss del förblindad av förälskelse, underlätta för Annas idéer, men blir alltmer frustrerad när situationens problematik bara fortsätter att trappas upp. Anna är en välspelad och spännande film, vars utgång hela tiden känns oklar och intressant. Teman som föräldraskap, social press, utanförskap och depression behandlas genom fräscha perspektiv och med en naturlig och trovärdig realism. Toulemonde visar upp en övertygande stilsäkerhet och presenterar ett gediget och genomarbetat drama nästan helt utan debutfilmsskavanker.

Bubblare

Beasts of No Nation, Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance)*, Bridgend, Il capitale umano*, The End of the Tour, Filip & Fredrik presenterar Trevligt folk, Inherent Vice*, Jauja*, The Kids from the Marx and Engels Street*, Leviatan*, De nærmeste, Nøgle hus spejl, Phoenix*, Respire*, La Sapienza*, Slow West, Victoria, Winter on Fire: Ukraine’s Fight for Freedom, Youth

Inte ens nära

7 Days in Hell, Adieu au langage*, American Sniper*, Butter on the Latch*, Danny Collins, Into the Woods*, Mad Max: Fury Road, The Man Who Saved the World*, Son of a Gun*, Testament of Youth*

Utöver de 15 utvalda titlarna på listan och de 19 nästan utvalda titlarna ovan bjöd 2015 även på en gedigen uppsättning höjdpunkter från de diverse televisionsformaten. Steven Soderberghs sjukhusdrama The Knick är bland det bästa jag sett i hela mitt liv – mästerlig på alla plan – och brottsdokumentärerna Making a Murderer och framförallt The Jinx: The Life and Deaths of Robert Durst skänkte många stunder av spänning, fascination och frustration. Andra säsongen av True Detective floppade hårt (dock ej värdelös) medan House of Cards tredje säsong snarare lyfte sig och närmade sig första säsongens nivå. Dessutom fick vi ett känslosamt avsked (?) till allas vårt älskade This Is England-gäng i den förmodligen avslutande ’90.

Vad 2016 har att erbjuda återstår att se, men så mycket tid/ork/lust att skriva här lär vi inte ha i år heller. Nåväl. Seize the day, boys. Make your lives extraordinary.

Fotnot

Årtalsfrågan är alltid en huvudvärk i dessa sammanhang. Produktionsår? Premiärår? Internationellt sådant eller svenskt? Hur gör vi med direkt-till-DVD-filmer? Vilka filmer som bör räknas till 2015 och vilka som bör räknas till 2014 är en intrikat definitionsfråga, och som ni ser är våra listor inte helt konsekventa. Vi resonerar som så att vi i första hand går efter produktionsår, men att även filmer från tidigare år (2014 i huvudsak) som inte gått att se förrän 2015 kan inkluderas. Sådana filmer markeras med en asterisk (*). Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2015 eller som bara visats på festivaler under 2014. Detta inkonsekventa förhållningssätt stör mig något oerhört, men utan denna kompromiss hade jag tvingats stryka flera fantastiska filmer från listan. Och det hade ju varit tråkigt.

GFF15: 29 överblivna kortrecensioner

GÖTEBORGS FILMFESTIVAL 2015

Festivalen är sedan länge över och detta inlägg har vid tillfället för publicering förlorat i princip all aktualitet. Som motargument kan dock nämnas att blott två av dessa 29 filmer haft svensk biopremiär. Och jag vill ändå, för helt personlig del om inte annat, sätta någon form av punkt för vinterns Göteborgsvistelse som i ärlighetens namn varit något av det roligaste jag gjort.

Att jobba som festivalvolontär är något jag rekommenderar alla med ett stort filmintresse. Under två veckor sprang jag runt mellan spårvagnar och biografer och fick pyssla med lite allt möjligt. Agera biografvärd, bygga scen inför Dragon Awards, lyfta instrument på konserter, rulla ut röda mattor och springa runt och sätta upp filmaffischer är en handfull exempel på uppdrag som kan dyka upp. Förvisso ingenting som evenemanget står och faller med, men det är kul att få en inblick i hur saker och ting fungerar i dessa sammanhang och vad som sker bakom kulisserna. Biljettrivningsdebuten gick bra trots det illabådande visningsnumret (tror det hade att göra med att den gode Simon J. Berger var i byggnaden och spred god energi).

Övrig tid upptogs av film, film och åter film (min lön för ”mödan”). Mat och sömn gav jag gladeligen upp, för dessa knappa två veckorna är kanske årets absoluta höjdpunkt och således värda att maximeras. Det finns få stunder i vilka jag känner mig lika mycket som mig själv som när man rusar över Järntorget i det piskande Göteborgsregnet för att hinna med en spårvagn och oroar sig över att man ska missa någon obskyr dokumentär eller något litet drama från någonstans långt borta som efter festivalen ska avdunsta och kanske aldrig återvända till en svensk duk eller skärm. Filmfestivaltillvaron måste nog betraktas som en form av verklighetsflykt där man varje dag träder in och ut ur två, tre, kanske fyra eller fem fjärran världar, och det är en helt underbar tillvaro.

En av dessa världar som drömskt kan stigas in i var en av spelningarna på Pustervik, när den svensk-australiska elektropopgruppen Kate Boy äntrade byggnaden och lyfte taket på densamma (för att använda det slitnaste av uttryck för att illustrera en bra spelning). De är bra på skiva men de är helt jävla amazing live. (★★★★★.)

Men nog om det. Nedan följer kortrecensioner (vissa refererar till längre recensioner) för samtliga av de filmer jag såg under festivalen.*

ADIEU AU LANGAGE (Frankrike/Schweiz)

(En: Goodbye to Language.) Bokstavsordningen jag slaviskt följer för denna sammanställning hade ingenting bättre än Jean-Luc Godards hiskeligt värdelösa abstraktionsexperiment (redan här vet jag inte vad jag pratar om) att placera överst. Ett kritikerhyllat stycke pretentiöst nonsens som jag skrivit 1161 ord om här, för den som mot förmodan orkar ägna en stund åt detta käbbel.

AL DOILEA JOC (Rumänien)

(En: The Second Game.) Dinamo Stadium, Bukarest, 1988. I ett rumänskt snölandskap tillika stadions fotbollsplan utspelar sig ett huvudstadsderby mellan Dinamo och Steaua. De förstnämnda är den hemliga säkerhetspolisen och hela det kommunistiska systemets lag och de sistnämnda arméns. I filmen The Second Game vevas en gammal TV-sändning av matchen igång, helt oklippt och utan ljud. Istället hörs, parallellt med matchen och därav i 90 minuter, regissören Corneliu Porumboius intervju med sin far, matchens domare Adrian Porumboiu, som undrar varför detta ska bli film och vem i hela friden som ska titta på den men som också bjuder på en hel del sköna anekdoter om den rumänska ligafotbollen på slutet av 80-talet. Utöver en massa fotbollskuriosa snuddar filmen vid det rådande politiska läget, censur (så fort potentiella stökigheter bland spelarna uppstår klipper man i TV-sändningen till intilligande träd vid arenan), domartillvaron med mutor och förföljelse och en del annat härligt. Bland vilt kämpande spelare i snö, blod och bandage syns dessutom Gheorghe Hagi, Rumäniens kanske genom tiderna bäste spelare med 125 landskamper och meriter från bland annat Real Madrid, Barcelona och Galatasaray. För att återgå till filmen är The Second Game mer av ett stundtals intressant historiedokument än en bra film. Intervjun ger i kombination med ett retrocharmigt Bukarestderby en ibland rolig, ibland intressant, ibland segdragen 90-minutare, men någon rejäl politisk utredning erbjuds inte och man blir därav inte jättemycket klokare. För icke fotbollsintresserat folk är jag rädd att filmen ter sig hopplös. Matchen slutade för övrigt 0-0 och inget anmärkningsvärt hände.

BRIDGEND (Danmark/Storbritannien)

Kanske hela festivalens mörkaste film, både till berättelse och stil, står danske dokumentärfilmaren Jeppe Rønde för i sin debut som fiktionsregissör. Bridgend är en liten stad i södra Wales som tragiskt nog är mest känd för en häpnadsväckande omfattande serie självmord under 2000-talet. 2012 rapporterades att 79 personer hängt sig bara sedan 2007, varav många av personerna var mellan 13 och 17 år gamla. Viktigt att ha i åtanke är att Bridgends invånarantal inte är högre än 39 000. Det har talats om att det kan handla om ett slags självmordskult. Vare sig det stämmer eller inte är tragiken är total och dessa händelser givetvis både känsliga och svårutredda. Rønde har i sex år försökt kartlägga vad som egentligen hänt och hitta ett sätt att återberätta historien på. Rekommenderad vidare läsning är denna intervju med Rønde, där han berättar mer om hur han gick tillväga och vilket ansvar som följer med att göra fiktionsfilm av en så pass laddad historia. Det slutresultat som är filmen Bridgend leder oss in i staden och händelserna via nyditflyttade Sara (Hannah Murray), som lär känna flera av de personer som ska komma att ta sina liv. Detta är en film jag fortfarande inte kunnat bearbeta ordentligt. Det är en så ogreppbart mörk film med så mycket svärta och smärta att jag nästan inte kunde ta till mig den. En omtitt krävs alltså, och det finns en dokumentär från 2013 som (också) heter Bridgend som jag definitivt lär se. Vad jag kan säga är att Røndes film är ett oerhört snyggt, välspelat (flera av ungdomarna bor i Bridgend och har aldrig tidigare skådespelat), känslomässigt laddat och visuellt spännande drama med ett konstant brittiskt, kargt småstadsmörker och ett intensivt pulserande soundtrack. Kontrasten mellan tegelstenshus och walesiska skogar och något slags tung elektronisk musikladdning i månskenet är mycket snygg. Det finns en nästan Twin Peaks:skt drömsk skönhet i allt detta mörker. Rønde är en klart spännande filmskapare. Han närvarade vid visningen och höll ett Q&A efter filmen, men jag behövde tyvärr rusa till Draken för nästa film och hann inte lyssna. Det grämer jag mig över. Låt mig i alla fall ge ett utdrag från artikeln jag länkade till:

”Ronde is an immersive director, and says he was drugged and assaulted during his time in Wales – he sees that related to his documentary work, where he has been shot at in South Africa, for instance. ‘I do go all the way in, so people see that they can trust me, it’s not a strategy that I have to make a film, it’s what I do. It’s who I am.'”

BUTTER ON THE LATCH (USA)

Experimentell psykologisk dramathriller verkar vara termen som vanligtvis används i anslutning till Josephine Deckers högst fragmenterade historia om de två vännerna Sarah och Isolde som åker på något slags Balkanmusikfestival någonstans i de kaliforniska skogarna. Det mesta av filmen är som jag förstår det improviserat och här växlas fritt mellan långa dialogdrivna scener om lite vad som helst, berusade nattliga skogsvandringar och paranoitt, hallicunatoriskt obehagliga sekvenser där man vet varken ut eller in. Mestadels känns filmen som en sammansättning av osammanhängande dokumentärmaterial. I vissa stunder är detta ett coolt och originellt försök till en konstnärligt fri film (och då så himla mycket bättre än Godards försök), men mest känner jag bara att jag inte kan ta med mig så mycket från den och att vissa bitar (framförallt ett klassiskt thrillerelement mot filmens slut) dessutom är onödiga och går från den vardagliga iakttagelsen av två personers smått existentiella utflykt, vad som enligt mig är filmens kärna.

EKSTRA BLADET: UDEN FOR CITAT (Danmark)

(En: The Newsroom: Off the Record.) En av de bästa filmerna jag såg under festivalen är något så sexigt som en dokumentär om den danska tidningen Ekstra Bladet (extremt jobbig särskrivning by the way). Filmen tar oss rakt in i redaktionens arbete under ledning av Poul Madsen, och filmen är verkligen ”off the record”. Utan censur eller stängda dörrar iakttar kameran känsliga situationer som uppstår, vilka kan handla om allt från etiska dilemman och PR-strategier till tekniska detaljer som rubriksättningar och löpsedelslayout. Filmens klimax centreras kring ett gisslandrama involverande två danska sjömän i Somalia, vilket utgör en intrikat situation som tidningen kan utnyttja för att sälja nummer men som samtidigt måste balanseras på ett sätt som gör att man inte förhindrar en lösning av dramat och placerar sjömännen i ytterligare fara. Med hjälp av fallande försäljningssiffror angrips problemet med tidningsdöden och den oundvikliga digitala nyhetsrevolutionen på ett mycket intressant sätt. Madsen med flera talar öppet och spekulerar fritt kring hur tidningen ska överleva och vad som måste göras för att man ska förbli relevanta och dessutom leva upp till tanken om att vara ledande och erbjuda något unikt till marknaden. Med styrkor i klippning och paketering levererar Ekstra Bladet: Uden for citat en oväntat stor spänning och dramaturgiskt driv, och dess aktualitet för medievärlden ska inte underskattas. Kanske är detta om tio år ett gyllene dokument om pappersjournalistikens fall. Gillar man Page One: Inside the New York Times lär man defenitivt gilla den danska motsvarigheten, och kanske håller jag den senare som snäppet vassare.

EX MACHINA (Storbritannien)

En annan av festivalvistelsens bästa filmer är Alex Garlands regidebut. Den 45-årige britten Garland har tidigare skrivit manus till bland annat 28 Days Later, Sunshine och Never Let Me Go, och även Ex Machina placerar sig i science-fiction-genren. Caleb (Domhnall Gleeson), en ung programmerare, får veta att han blivit utvald i ett experiment, vilket går ut på att han ska samtala med en robot, Ava (Alicia Vikander), och utvärdera hennes mänskliga egenskaper med den klassiska frågan om huruvida en människa kan skapas på artificiell väg eller ej som bakgrund. Ansvarig för detta projekt är den skäggige, idrottande, öldrickande och ganska märklige Nathan (Oscar Isaac) som bor i ett ultramodernt hus mitt i naturen ute i ingenstans och för ett ganska avslappnat och oortodoxt forskarleverne. Caleb flyttar in i huset under testperioden och finner sig snabbt i en alltmer obehaglig situation där huset ter sig alltmer som en bunker och han har svårt att veta om han kan lita på Nathan. Vem är han, vad är hans historia och vad har han för avsikter? Samtidigt upptas hans tankar av den inte alltför existentiellt lätthanterliga situationen kring Avas uppenbarelse, och hans känslor och sympatier förvirras i ett komplicerat drama. Ex Machina är ett utmärkt tillskott till sci-fi-genren och visar upp en träffsäker kombination av högteknologiska idéexperiment och jordnära mänsklighet, och mötet dessa två poler emellan. Handlingen känns som för oss både avlägsen och samtidigt inte alls särskilt avlägsen, och det är detta fascinationsmoment som gör filmen så träffande. Dessutom är det ofantligt befriande att slippa en klimax som går ut på antingen total undergång eller något slags räddningsaktion för hela mänskligheten. Ex Machina förblir småskalig och sofistikerad fram till eftertexterna. Den är oberäknelig och kittlande twistad, utan att twista sönder sig själv. En sansad och intelligent, om än fritt filosoferande, film med flera lager som öppnar upp för fundering och diskussion kring inte bara teknologi och mänsklig kontra artificiell existens utan också ämnen som makt och könsroller. En liten släng av humor har man också lyckats klämma in, utan att det förstör (sådant brukar vara mycket svårt att få till), men mest framträdande är den illavarslande känslan av att något kommer skita sig men jag vet inte vad eller hur. En oerhört intressant detalj är också hur pass stora friheter Universal tillåtit filmskaparna att ta sig vad gäller berättelsens upplösning och därmed det finala budskapet, men detta bör jag inte utveckla mer än så (har ni sett filmen förstår ni vad jag menar). Utöver föregående kan sägas att Gleeson, Isaac och framförallt Vikander ger utomordentliga prestationer i vad som i stora delar kan beskrivas som ett intensivt, klaustrofobiskt kammarspel i mörka rum med tjocka stenväggar och glasrutor. Därtill håller allt från manus och regi till foto, musik och produktionsdesign mycket hög klass. AI-skapelsen Ava ser mycket bra ut (alltså inte bara för att det är Alicia Vikander, utan tekniskt och konceptuellt) och visar upp förföriskt mänskliga drag trots sitt robotskap. Tematiskt, filosofiskt och till viss del stilmässigt fördes mina tankar gång på gång till filmer som Blade Runner och THX 1138 (faktiskt också Almodóvars La piel que habito), utan att jag för den delen kände att jag sett konceptet förut. Ex Machina är när jag tänker tillbaka på den en av få filmer som fått mig att tänka ”Shit, är detta framtiden? Är vi faktiskt där snart?” och efter snart två månader av reflektion har filmen fortfarande inte lämnat min hjärna.

FILIP & FREDRIK PRESENTERAR TREVLIGT FOLK (Sverige)

Filmen om det somaliska bandylandslag som vuxit fram som ett integrationsprojekt i Borlänge är en härlig och hjärtevärmande historia. Filmen i sig är måhända inget banbrytande mästerverk, men initiativet är välbehövligt och den politiska tyngd som utgör filmens grund värt att uppmärksamma. Mer om detta finns att läsa i den mer utförliga recensionen från januari.

I WON’T COME BACK (Ryssland/Finland/Estland/ Kazakstan/Vitryssland)

(Originaltitel: Ya ne vernus.) En av tre filmer jag grät till under festivalen är denna transnationella berättelse om två ryska ungdomar som genomgår en lång och tuff resa i både geografisk och biografisk bemärkelse. Anya, en ung kvinna som är vuxen men som ser ut som en tonåring (varför jag heller inte riktigt vet hur gammal hon de facto är), studerar till lärare men blir felaktigt efterlyst för ett brott hon inte begått, varpå hon flyr och flyttar in på ett barnhem under falsk identitet. Där träffar hon 13-åriga, föräldralösa Kristina, som med en hårdhudad yta som resultat av en tuff uppväxt stöter bort alla i sin närhet. Det dröjer länge innan de två börjar gilla varandra överhuvudtaget, men efter att Kristina berättat att hon har en farmor i Kazakstan inser de att de egentligen inte har så mycket att förlora på att bara dra iväg och söka lyckan någon annanstans. En lång resa genom det karga Ryssland tar sin början, längs motorvägar med mysko lastbilschaufförer och järnvägar med dånande tåg. Utan pengar och med en stundtals uppgiven inställning till livet utvecklar Anya och Kristina en klassiskt trögstartad vänskap som till slut ska komma att innebära förkrossande emotionella effekter. Skådespelarna Polina Pushkaruk och Vika Lobachova är inget annat än hjärtegripande duktiga i sina emotionella nyanser och I Won’t Come Back är en vacker film som trots all grå betong, skoningslös kyla och deprimerande livsmörker lyckas framföra ett optimistiskt budskap. Jag antar att dess starkaste kraft är att den träffar den där glipan mellan hopplösheten och hoppfullheten, det där smärtsamma gränsområdet i vilket man ibland tvingas möta sina tvivel.

IMAGINING EMANUEL (Norge, 2011)

Emanuel Agara flydde från det krigshärjade Liberia 2003 och tog sig per båt till Norge. Väl där fick han inget uppehållstillstånd och har därför inte kunnat arbeta eller utbilda sig i landet. Vad som komplicerat situationen ytterligare är att Liberia inte velat låta honom återvända, då han som papperslös inte kunnat bevisa sin nationalitet. Norge har hävdat att han rimligen bör tillhöra Ghanas nation och därför placerat honom på ett flygplan dit, inte bara en utan två gånger. Ghana har i sin tur refuserat honom inträde i landet och skickat tillbaka honom till Norge. Emanuel har gång på gång berättat sin historia, men mötts av tvivel och rynkade pannor och myndighetsfolk som skakat på huvudet. Dödlägesvistelsen i Norge varade i åtta år. I Imagining Emanuel attackerar regissör Thomas Østbye frågan om vari människans identitet ligger och vad som definierar vem man är. Ens livshistoria? Ens nationalitet? Någon annans teorier om ens livshistoria? Har man ingen identitet om man inte har fysiska papper som kan bevisa den? Genom ett tiotal olika rubriker angriper filmen Emanuels komplicerade och frustrerande situation med olika infallsvinklar och frågeställningar för att försöka förstå vad som faktiskt utgör en människa. Det är en lika tung som intressant fråga som lyfts och appliceras på en byråkratisk mardrömshistoria involverande allt från berättelser om krig och flykt till  förhörssituationer, fängelsevistelser och övervakning. Filmen samlar under sin 52 minuter långa speltid på sig olika röster och perspektiv som alla tillsammans målar en bild som på så fullt vis som möjligt sammansätts till ett försök att besvara frågan ”Vem är Emanuel?” En mycket tänkvärd film.

OUT OF NORWAY (Norge)

Bryts gör här min alfabetiska titelordning, men detta sällsynta undantag har gjorts för enkelhetens skull, eftersom Out of Norway är en direkt fortsättning på Imagining Emanuel och visades direkt påföljande i en naturlig double feature. Out of Norway består helt och hållet av videomaterial filmat av Emanuel själv och dokumenterar hans återvändo till Liberia. Denna aktion, genom vilken han smugglade hem sig själv, möjliggjordes med hjälp av pengarna som Imagining Emanuel genererade. I denna 42 minuter långa uppföljare beskriver han sin resa hem och talar genomgående om sitt liv, de förlorade åren i Norge, kärleken till sin familj och alla erfarenheter han samlat på sig under de turbulenta åren. Out of Norway är ett slags videodagbok, nerkomprimerad till en kortfilm. Det är en gripande och fascinerande livshistoria som Emanuel bär på, och filmen är en unik typ av filmskapande i det faktum att allt är filmat av Emanuel själv och att hans röst och berättelse utgör hela filmens narrativ.

INHERENT VICE (USA)

Nu är den alfabetiska ordningen tack och lov återställd. Eftersträvar man fortsatt ordning måste jag dock avråda från Paul Thomas Andersons Inherent Vice, för det är en jävla tripp vill jag lova. Och den vill man ju uppleva. Så skit i ordningen en stund, se Inherent Vice och läs gärna min recension.

JAUJA (USA/Brasilien/Danmark/ Tyskland/Frankrike/Mexiko/ Argentina/Holland)

De multinationella samarbetenas Rolls-Royce. Ja, sanna mina ord, vilken sensation! Den danske generalen Gunnar Dinesen (Viggo Mortensen) är på fältuppdrag i 1800-talets Patagonien när hans dotter plötsligt försvinner med en ung soldat. Filmen går härifrån mer eller mindre ut på att han ensam vandrar runt i den sydamerikanska naturen och letar efter henne i takt med en ökande desperation, törst och existentiell förvirring. Filmen är otroligt långsam och presenteras med ett helt passivt kameraarbete, i meningen att kameran ställts in och placerats på en plats för att sedan inte röra sig på flera minuter. Tagningarna är extremt långa och tempot till en början påfrestande, för att sedan bli alltmer hypnotiskt tilltalande i takt med att hjärnan vänjer sig vid det för en mainstreamfilmvan hjärna okonventionellt långsamma berättandet. Varje bildruta ser ut som en diabild, nästan kvadratisk och med rundade kanter och starka färger – lite som en Instagrambild skulle man kunna säga, för att även personer av min generation ska förstå vad jag talar om. Jauja är en film som, om man ger den tid och accepterar att det i princip inte händer någonting, kan erbjuda både en arthouse-läcker visuell upplevelse och en själslig stillhet som kan öppna ens tankeverksamhet på ett sätt som man inte erfar varje dag. Med det sagt är filmen inte fantastisk, men den är mycket speciell och intressant i många avseenden, och det är logiskt att regissör Lisandro Alonso kopplas med den nya argentinska filmen, för här finns potential för framtida stordåd. Werner Herzog är ett namn som ekade i mitt huvud under filmens gång, och det finns stora stilmässiga likheter mellan Jauja och filmer som Aguirre, der Zorn Gottes och Fitzcarraldo.

KYOTO ELEGY (Japan)

(Originaltitel: Manga niku to boku.) Jag har visserligen inte sett särskilt många japanska filmer genom åren, men jag har sällan lyckats uppskatta de jag sett. Det är tråkigt. Tyvärr är också Kyoto Elegy en film som jag helt enkelt inte kan ta till mig ordentligt. Filmen handlar om juridikstudenten Watabe, som bor ensam i en liten lägenhet, samt huvudsakligen tre olika kvinnor som under olika perioder av hans liv står i centrum för hans tillvaro. Den första, Satomi, tar sig in i hans liv på nästan våldsamt vis och dränerar honom på pengar genom att ligga på soffan och äta groteska mängder kött. Filmen leker en hel del med könsroller, varav Satomi utgör det för mig mest tydliga exemplet (hennes rollfigur hade i en mer konventionell film varit man). Efter Satomi kommer Watabes förälskelse Nako och efter henne kommer affärskvinnan Sayaka. Gemensamt för alla tre kvinnor är att de på ett eller annat sätt kämpar mot rådande sociala strukturer. Detta är givetvis en intressant aspekt av filmen, men för min del drunknar detta i sedvanlig japansk absurdism och en långsam och stel yta som förhindrar mig från att ta mig in i den värld som karaktärerna bebor och sympatisera med dem. Jag hittar ingen identifikationspunkt, kanske för att det är en så annorlunda kultur med helt andra filosofier och synsätt, och jag har ständigt problem med den konstigt implementerade humorn som ska in lite här och där. Det kan visserligen vara roligt, men det bryter av från andra bitar och skapar i mina ögon konstiga och inte särskilt bra tonskiften. Jag vill verkligen kunna ta till mig den japanska filmen (och jag vet att det finns många olika typer och genrer och regissörer), men jag har verkligen stora problem med den japanska filmskapartraditionen och vet inte riktigt hur jag ska komma förbi det hindret. Filmtips välkomnas med öppna armar.

LISTEN UP PHILIP (USA)

Festivalens snyggaste film är kanske Alex Ross Perrys Woody Allen-doftande, 70-talsstiliga och jazzfyllda indiefilm om en självgod författare i New York. Filmen är inspelad på Super 16mm-film och är sådär härligt retrogrynig och gulaktig och nostalgiskt varm (även här kan ett Instagramfilter användas som kontemporär jämförelse). Philip Lewis Friedman (Jason Schwartzman) ska precis släppa uppföljaren till sin hyllade debutroman och befinner sig i ett tillstånd av hybris och självupptagenhet (detta verkar i och för sig också vara hans normaltillstånd). Succén uteblir dock och hans ofta ganska dryga beteende slår sprickor i förhållandet med Ashley (Elisabeth Moss). Philip träffar i samma veva Ike Zimmerman (Jonathan Pryce), en författare som är en av få människor Philip faktiskt respekterar, som kan ge honom värdefulla råd för Philips fortsatta författarkarriär. Han bestämmer sig för att lämna lägenheten i New York ett tag och installera sig i Ikes hus på landet, med målet att i isolationen finna frid och skrivarmässig renässans. Detta beslut leder hur som haver snarare till ökad egocentrism och ett än mer kaotiskt socialt liv. Listen Up Philip är en underbart svart och cynisk dramakomedi som mycket oromantiskt men ändå charmigt reflekterar över livet mellan den vardagliga verkligheten och den mer entusiastiskt ambitiösa planen som bit för bit glider ifrån en. Det är också en film som både rör sig i konstens och litteraturens upphöjda sfär och förlöjligar densamma. Redan nämnda Woody Allen är en oundviklig referens. Manuset är vasst medan regi (Perry har både skrivit och regisserat filmen) och skådespeleri möts i perfekt harmoni och spontanitet. Schwartzman är lika underbar som alltid och som klippt och skuren för rollen som intellektuell författarnarcissist medan också Moss gör en mycket bra och nyanserad roll. Ovanpå detta lever fotot sitt eget lilla liv, där kameran flyger runt lite som den vill på ett nästan dokumentärt sätt och inte räds närbilder eller sekvenser av konstigt fokus, och jazzmusiken ligger som ett varmt täcke över hela filmen. Det är ett fantastiskt snyggt porträtt av nutiden genom ett 70-talsfilter och sammantaget en på många sätt underbar film.

MEN, WOMEN & CHILDREN (USA)

Så har turen kommit till den andra av de tre festivalfilmerna jag grät till. Jason Reitman, som gjort filmer som Juno och Up in the Air, fortsätter att betrakta relationer, familjer, ensamhet och svåra sociala situationer, och det genomgående temat som används för detta är i Men, Women & Children modern kommunikation, internet, mobiltelefoner och sociala medier. Filmen är ett ensembledrama med många olika karaktärer och delhistorier, men alla har gemensamt att de bor i ett typiskt amerikanskt förortsvillaområde och går på eller har barn som går på samma high school. Här finns till exempel en kille som tröttnat på den amerikanska fotbollen och nu bara spelar datorspel istället och ses som en svikare av laget, en blyg tjej med en överbeskyddande mamma som kollar igenom hennes mobiltelefon och dator varenda dag (Jennifer Garners karaktär är omöjlig att inte avsky här), en annan ung tjej med ätstörningar och (av normsamhället framtvingade) ohälsosamma kropps-, kost- och viktideal, en cheerleadertjej som vill bli känd och tar vågade bilder på sig själv, ett sexuellt frustrerat föräldrapar vars äktenskap tappat all inspiration och nu dras med såväl porrmissbruk som otrohetsepisoder, och en hel bunt till med vilsna själar i denna moderna värld av alienation och ensamhet trots att alla är ständigt uppkopplade. Ja, den digitala vardagen målas som ni hör upp som lite av en dystopi. Många menar att filmen framför något slags moralpanik och en överdriven bild av den teknologisociala verkligheten, och att Reitman har en 400-årings hållning gentemot densamma. Jag förstår faktiskt inte den kritiken, för jag tycker att Men, Women & Children gör ett ärligt försök att tackla den tillvaro som de flesta av oss idag faktiskt befinner oss i (och då syftar jag kanske inte på att vi lägger upp nakenbilder på oss själva utan snarare den vardagliga sociala interaktion som sker genom olika skärmar och apparater) på ett sätt som jag inte sett på film förut. Den är till exempel närmare vår verklighet än Spike Jonze Her, som nämnts i dessa sammanhang. Jag förstår överhuvudtaget inte varför filmen floppat både ekonomiskt och kritikmässigt, för det är en riktigt bra film. Regi, skådespeleri, manus, stämning, musik, foto, budskap och hela galoppen är på plats. Till och med herr Hjärndöd själv, Adam Sandler, är bra i den. Vad som drabbade mig mest med Men, Women & Children är den filosofiska tanken om att vår existens på jorden egentligen saknar mening – vi dör och allt går vidare som om ingenting hänt – men ändå finns det små, små saker i ens närhet som gör att man trots allt hänger i och finner något slags värde ändå i detta liv, meningslösheten till trots. Jag vet inte hur jag ska få det där att inte låta tramsigt och överdrivet, men det är ett jävla jobb ibland att hålla undan de där tankarna, och när Emma Thompsons berättarröst talar om människans litenhet samtidigt som en satellitbild visar jorden från så långt håll att den ser ut som en liten prick i rymden är det svårt att inte känna orden träffa som en liten klump i magen som påminner om att det finns all anledning till existentiellt tvivel och samtidigt all anledning att slå undan detsamma och fortsätta leva.

MISS JULIE (Norge/Storbritannien/ Irland/Frankrike)

Miss Julie, den gamla soppan, är den verkligen så intressant? Nej, det är den faktiskt inte, och jag vet inte vad för intressant jag skulle kunna skriva om den. Jessica Chastain är jättebra, Colin Farrell likaså och Samantha Morton också, och allt är lite härligt teatralt uppspelt, men det finns liksom ingenting för mig i den här historien – ingen identifikationspunkt! – den är död och slut. Tyvärr, Liv Ullmann. Det är inget fel på produktionen, det är snyggt och välspelat och välregisserat, men det går inte att engagera sig i detta i 129 minuter. Ni får googla efter synopsis för av mig får ni ingenting av den varan.

NATT TIL 17. (Norge)

(En: One Night in Oslo.) En ganska snygg men problemtyngd ungdomsfilm som utspelar sig runt den norska nationaldagen, vars natt är en uppenbarligen vild tillställning av fest och (alkoholrelaterat) ståhej. Huvudpersoner är 15-åriga Sam och Amir, vänner sedan barnsben, som gett sig fan på att ha en kanonkväll. Ett problem uppstår dock och genererar kalabalik när Amir inser att hans före detta tjej, Thea (spelad av personen med ett av världens tveklöst mest badass namn: Thea Sofie Loch Næss), som han nu tänkt försöka vinna tillbaka, istället har något på gång med Sam. Ett triangeldrama uppstår mitt i det drama som under kvällen ska förena Sam och Amirs småstökiga grabbgäng med Theas tjejmotsvarighet. Det blir en lång och händelsefull natt. Natt til 17. är en mestadels snygg film som tar flera spännande ansatser. Skådespelarna sköter sig, soundtracket är nice (lyssna till exempel på Heimförin av Ásgeir Trausti), det finns en nerv, en berättelse att förmedla och en estetisk medvetenhet. Dessutom är den politiska dimensionen i att huvudpersonerna är en mix av invandrare med olika bakgrund och ”vanliga” norrmän/norskor (ursäkta denna klumpiga formulering, men vad är egentligen motsatsordet till invandrare?) både relevant och viktig, vilket det olustiga citatet från en norsk tidningsrecension nedan bevisar.

”At en pen og dannet jente (Thea Sofie Loch Næss) fra Oslos vestkant er kjæreste med en somalisk gutt (Samakab Omar) – og også får morens velsignelse for forholdet – virker ganske urealistisk.”

24-timmarskonceptet påminner en del om Mathieu Kassovitz superba La haine, men är i Natt til 17. dessvärre inte alls lika skarpt och fokuserat i utförandet. Problemet är att regissör Eirik Svensson verkar vilja lite för mycket, och flera bitar kunde och borde ha skrivits om. Det finns till exempel ett osmidigt infogat gängslagsmål som mer stjälper än utvecklar berättelsen, och sådant har man inte råd med när speltiden inte överstiger 83 minuter. Resultatet blir att filmen tappar både fokus och trovärdighet och att vissa bitar blir forcerade och lite för enkla och klyschiga. Men att filmens trovärdighetsproblem skulle ha med det som den citerade recensenten tar upp att göra vore inget annat än befängt att påstå.

NEXT GOAL WINS (Storbritannien)

Detta inläggs andra fotbollsdokumentär och den tredje och sista tårframkallande filmen på festivalen är denna fantastiska film om ett av världens sämsta fotbollslandslag, Amerikanska Samoas. 2001 spelades den historiska match som innebar världsrekord i brakförlust när Amerikanska Samoa förlorade mot Australien med 31-0. I mål stod Nicky Salapu, som sedan dess uttryckt en nästan hopplös önskan om att någon gång få vinna en match för sitt land. Next Goal Wins gör en djupdykning i den amerikanska samoanska fotbollskulturen och undersöker vad som egentligen driver detta till synes hopplösa projekt. Svaret är att den lilla ön med 55 000 invånare har en alldeles särskild kultur av broderskap och respekt och en hoppfull syn på livet. Landet är till exempel det första någonsin att ställa upp med en fa’afafine i laget, det vill säga en person som ser sig som både man och kvinna och därmed identifierar sig med ett tredje genus. Detta är ett viktigt led i att sudda ut den (ofta enkelspåriga och överdrivna) bilden av att fotbollen är en plats för ett slags machokultur. Dokumentären porträtterar utöver fotbollen även kultur och religion och andra mer allmängiltiga aspekter av det samoanska livet. Inför kvalspelet till VM i Rio de Janeiro 2014 tog landslaget in den karismatiske holländske tränaren Thomas Rongen (som tränat flera olika amerikanska klubblag och ungdomslandslag) för att göra en ansats mot Amerikanska Samoas första seger någonsin och att avancera till nästa runda i kvalet. En krock av både kulturer och arbetsmetoder ser först ut att hota företaget, men allteftersom börjar spelarna och Rongen förstå varandra bättre och växa in i ett allt närmare och framgångsrikt team, och det är denna utveckling som dokumentären följer. Att det man på planen saknar i kvalité vägs upp av en stark vilja må vara en klassisk kliché, men det är faktiskt precis vad detta landslag visar. I november 2011 var triumfen ett faktum när man besegrade Tonga med 2-1, och man var bara ett slutminutsmål från att faktiskt gå vidare. Tillbaka var då Nicky Salapu, den gamle målvakten som en tid tidigare både lagt av och gett upp sin önskan om en seger, vilket innan Rongens ankomst allmänt betraktats som ett osannolikt mirakel. Det finns många starka ögonblick i Next Goal Wins att beröras av, och det är definitivt en av de bästa idrottsdokumentärerna jag sett. Även bland dokumentärer i allmänhet rankar jag den högt. Den ser dessutom grymt bra ut och är mycket välproducerad. En av festivalens bästa filmer.

DE NÆRMESTE (Norge)

(En: Homesick.) 27-åriga Charlotte (Ine Marie Wilmann) bor i Oslo och jobbar som danslärare. En dag dyker hennes halvstorebror Henrik (Simon J. Berger) upp. Inget märkvärdigt möte, kan tyckas, men grejen är att de vuxit upp i olika länder (hon i Oslo, han i Norge) och inte träffats tidigare. Mötet är till en början frostigt och nästan fientligt, men efter att de till slut tagit sig ut på byen och sänkt några glas börjar de uppskatta varandras sällskap mer och mer. Känslor utvecklas och snart blir deras bakgrund ett problem, eftersom de inte ser varandra som syskon utan snarare som en kvinna och en man som tycker mycket om varandra. Såväl kärlekens som familjens och den sociala omgivningens gränser testas och vänskapen för med sig svårhanterliga känslor och dilemman. De nærmeste är ett oerhört tätt, intimt och välspelat drama. Wilmann är strålande i huvudrollen och Berger visar återigen att han är en av Sveriges bästa skådespelare. Hur märkligt det än låter gör filmen ett ärligt och försök att skildra något så svårt och kontroversiellt som incest, och gör det till en situation som framstår som mer komplicerad och mindre självklart fel än man gärna vill tro. Ett visuellt snyggt paketerat drama med mycket skådespelarkraft och tonsäker regi. De tre stjärnorna är starka och angränsar till högre betyg.

NØGLE HUS SPEJL (Danmark)

(En: Key House Mirror.) Detta drama kretsar också kring relationer, kärlek och svåra dilemman och utspelar sig på ett ålderdomshem, där Lily (Ghita Nørby) och Max (Jens Brenaa) flyttar in efter att den senare fått en stroke. De har varit gifta i 50 år och har ett mycket starkt förhållande, men ju längre tiden går och ju sämre Max blir, desto mer ensam och frustrerande blir Lilys situation. En dag flyttar en saxofonspelande skojare, ”Piloten” (Sven Wollter), in i rummet mittemot och han blir för Lily en både en befriande kraft och en komplicerad attraktion i hennes liv. Nøgle hus spejl är en fin film om kärlek på ålderns höst, samtidigt som det är en smärtsam skildring av åldrande och allt vad det innebär, varav en sak är demens och minnenas betydelse i livet. Fina skådespelarinsatser och en ganska diskbänksnära realism gav mig en slående känsla av att ”fan, jag vill inte bli gammal.”

P’TIT QUINQUIN (Frankrike)

(En: Li’l Quinquin.) En spektakulärt märklig film är denna kriminaldramakomedi som tar avstamp i ett makabert fynd av en ko fylld av blod och delar av en människokropp i något slags bunker i en liten småstad i norra Frankrike. Till verket skrider kommissarie Van der Weyden (Bernard Pruvost), som kan beskrivas som ett slags halvförvirrad korsning av Jacques Clouseau och Sherlock Holmes som utstrålar både auktoritet och inkompetens och besitter ett ryckigt, ticsdrabbat och sensationellt komiskt minspel. Han har en rutinerad aura, men man vet aldrig riktigt om han är ett geni under denna säregna yta eller om han bara är säregen. Med sig har han assistenten Carpentier, som verkar rätt stabil och vettig men som också har sina idéer (bland annat att han vill testa att köra polisbilen på bara två hjul, vilket han också osannolikt nog lyckas med i en spektakulär triumf). Han har också för vana att med fart och fläkt köra bilen ett par varv runt i en cirkel innan de åker iväg dit de ska, vilket givetvis är väldigt roligt. Jag har lite svårt just nu att vidare sammanfatta vad filmen egentligen handlar om, för ingenting låter särskilt logiskt i återberättad form. Det finns i alla fall ett karaktärsgalleri med bland andra poliserna, några små pojkar (en är titelpersonen, lille Quinquin) som också försöker snoka i det märkliga mordfallet, en tonårstjej som ska delta i en talangtävling med en (ganska bedrövlig) sång, några helt yrkesinkapabla präster som håller en fiaskoartad begravningsgudstjänst, några invandrarkillar som hamnar i bråk med Quinquins gäng och lite ströfolk som deltar i någon enstaka scen och sedan försvinner. Släktfejder, otrohetshistorier och invandrarfientlighet är återkommande problematik, men faktum är att det aldrig riktigt är klart vad filmen egentligen handlar om (på gott och ont, mest gott). Politiska undertoner går att spåra, men för att veta vilka budskap filmen vill förmedla krävs tanke och reflektion. P’tit Quinquin är egentligen en 200 minuter lång miniserie och kan i och med detta anta ett långsamt tempo med många vackra miljöbilder på den franska landsbygden ute vid havet och inkludera scener som i en vanlig långfilm hade känts för obetydliga eller otydliga för att föra handlingen framåt. Det är mestadels positivt, men 200 minuter är i överkant, i alla fall när man visar den som film och inte som miniserie i fyra delar. P’tit Quinquin är hur som haver en stundtals hysteriskt rolig film med absurd och bisarr humor som knappt går att hitta någon annanstans. Fellini och Tati har nämnts i recensioner och filmen blev (kanske inte så förvånande) utsedd till förra årets bästa film av Truffe, Godde och gängets gamla magasin Cahiers du cinéma. Vill man se något unikt är P’tit Quinquin ett mycket gångbart val, men jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska kunna uttrycka mig kring den, och det kanske är något gott.

RELATOS SALVAJES (Argentina/Spanien)

(En: Wild Tales.) När filmåret 2015 ska summeras kan jag nästan garantera att detta argentinsk-spanska våldsspektakel återfinns högt upp på min topplista. 39-årige Damián Szifrons antologifilm består av sex separata kortfilmsdelar (total speltid 122 minuter) som inte hänger samman mer än tematiskt: våld och hämnd är gemensamma nämnare. Exempel på de fantasifulla situationer som skildras är en osannolik flygplansrendezvous, en vägkrogsuppgörelse involverande råttgift och knivar, en Duel-lik (Spielbergfilmen alltså) vendetta mellan två rosenrasande bilförare på en landsväg mitt ute i ingenstans, en felaktigt parkeringsbötfälld demoleringsexpert som i sin förtvivlan gör uppror mot hela det statliga systemet, en mutfylld och genomkorrupt advokataffär efter en hit-and-run-olycka och slutligen den mest kaotiska bröllopsfest som någonsin sett dagens ljus. Relatos salvajes är den roligaste filmen jag sett på år och dagar (är inte det förresten en extremt otydlig tidsangivelse?) och en helt unik triumf i kombinationen av svärta och humor. Bakom varje antologidel finns en mörk grund, vare sig det gäller samhällsstrukturella problem eller personliga bekymmer, och hade dessa skeenden inträffat i verkligheten hade man förmodligen plockat fram näsdukar och talat om episka tragedier. Tarantinojämförelserna har inte låtit vänta på sig, och det är en klart relevant parallell att dra. Maestro Pedro Almodóvar har ett producentfinger med i spelet också, och hans ande svävar som ett litet lätt moln över hela filmen. Roligt, spännande, energiskt, oberäkneligt, flippat och helt jävla galet och – viktigast av allt – utan att någon gång tappa i kvalité eller falla utom dramatisk och estetisk kontroll. Detta är något så välskrivet, välregisserat och välspelat och så befriande unikt och frisläppt att det kan bli tal om betygshöjning när jag ser om den härnäst (förhoppningsvis snart!).

LA SAPIENZA (Frankrike/Italien)

Avskalat, nedtonat och nästan känslokallt skådespeleri möter sydeuropeisk arkitekturhistoria i detta vackra, stillsamma och nästan meditativt långsamma drama om halvvilsna personer på såväl geografisk som inre resa genom Schweiz och Italien. Paret Alexandre, utbränd arkitekt, och Aliénor, psykoanalytiker, spenderar en helg i den italiensktalande delen av Schweiz och stöter där på 20-årige(-ish) Goffredo, passande nog arkitektstudent, och hans syster Lavinia. Alexandre och Aliénors relation och yrkesliv kantas för tillfället av frågetecken, och efter inledande skepsis går Alexandre med på idén att ta med sig Goffredo till Italien och lära honom ett och annat om deras gemensamma intresse och inspiration, med särskilt fokus på 1600-talsmästaren Francesco Borromini (som bland annat ritat kyrkan i Rom som filmen är döpt efter, Sant’Ivo alla Sapienza), medan Aliénor och Lavinia stannar i Schweiz. La Sapienza är en bombastisk visuell upplevelse och en film som visar upp en enorm respekt för dramats egentliga huvudperson – den italienska arkitekturen. När jag såg filmen hade jag nyligen kommit hem från en högst inspirerande Palermovistelse, där jag njutit av ändlösa gator av magnifika byggnader och statyer och hela det sicilianska kulturpaketet, och dessutom en dagsvandring i Rom. Den italienska stadssiluetten var ett kärt återseende i La Sapienza och att se filmen var som att ta några Italienromantiska och själsligt upplyftande andetag. Filmen är otroligt vacker och dramat ofta intressant och substansrikt, men i vissa delar blir filmen påfrestande långsam och stel (skådespeleriet är som sagt mycket stelt i sin natur, på gott och ont). En stark trea är ett rimligt betyg. Är man intresserad av arkitektur, eller vill man bara få sig några italienska andetag, finns ingen anledning att inte se den.

STILL ALICE (USA)

Julianne Moore vann välförtjänt en Oscar för sin roll som Alzheimersdrabbad, blott 50 år gammal språkprofessor i detta genomstabila familjedrama. Handlingen är lättförklarad: hon får Alzheimers och livet förändras för både henne själv och henns familj, och Still Alice följer händelseutvecklingen och utgör ett kompetent och trovärdigt porträtt av en fruktansvärd sjukdom. Egentligen allt är stabilt med filmen men ingenting är fantastiskt, förutom möjligen Moore (även om hon gjort flera roller som nog är bättre). Fina biroller av bland andra Alec Baldwin och Kristen Stewart kan också nämnas, men min mest koncisa och konkreta omdömesformulering lyder nog ”stabil 3/5-film”.

TERRE BATTUE (Frankrike/Belgien)

(En: 40-Love.) Franska familjedramer är en svag punkt i mitt filmtittande, och det är sällan ett sådant träffar fel. Terre battue träffar kanske inte direkt fel, men det är inget serveess heller. Filmen handlar om en familjefar som lämnat sitt jobb och planerar att starta egen skobutik. Själv är han superentusiastisk, men hans fru är både skeptisk och orolig över hans potentiella storhetsvansinne, och äktenskapet pressas mer och mer. Lite i kläm hamnar deras 11-åriga son, som är mycket lovande i tennis och enligt en specialiserad skola i Paris borde satsa fullhjärtat på att träna tennis redan nu för att bli en av de allra bästa. Filmen skildrar pojkens liv parallellt med att föräldrarnas äktenskap krackelerar allt kraftigare. Terre battue bjuder på klart stabila skådespelarinsatser och en i botten intressant story, men likt Natt til 17. tappar den tråden litegrann och spretar till, varför det känns som att man till slut inte riktigt kommit fram till, löst eller framkallat någonting. Nja, en film med potential men halvdan slutprodukt.

TRI DRITARE DHE NJË VARJE (Kosovo)

(En: Three Windows and a Hanging.) Detta är en historisk film: den är Kosovos första bidrag till kategorin för bästa utländska film på Oscarsgalan någonsin. Den är också historisk sett till innehåll, eftersom (den endast halvt erkända) nationens ofrånkomliga folkliga trauman står i centrum för handlingen. Filmen utspelar sig i en liten by strax efter Kosovokriget i slutet av 1990-talet, där läraren Lushe blir intervjuad av en internationell journalist och bestämmer sig för att berätta om hur hon och tre andra kvinnor våldtogs under kriget. Detta framkallar en återigen infekterad situation i den lilla byn som så långsamt är på väg att återhämta sig, och männen i byn känner sig förödmjukade och kränkta och iscensätter en hårdhänt hatkampanj mot Lushe. Three Windows and a Hanging är, även om den behandlar tunga historier och nationella sår, inte genomgående så mörk som den låter utan infogar även en del humor för att balansera upp för alla kval och problem. Det är en stilig och långsam film med nedtonad dialog som främsta narrativa verktyg. Det hänger trots allt ett dystert moln på himlen över byn, och vikten av att dessa historier berättas måste understrykas. Film är ett mycket användbart verktyg för att hantera nationella trauman, konflikter och historia, och det är Three Windows and a Hanging ett fint bevis på.

LA TRATTATIVA (Italien)

(En: The State-Mafia Pact.) Åter till Italien och nu de mörkare sidorna av landet. Den inhemska politiken i stövellandet har länge dragits med korruption och alltför stor kriminell inblandning, en komplicerad och djupt rotad tradition som denna satiriska dramadokumentär försöker kartlägga, utreda och utagera i form av dramatiseringar av viktiga händelser och förklaringar av vad som hänt när, var, hur och varför. Mycket handlar om den sicilianska maffian Cosa nostra, som centreras till öhuvudstaden Palermo, vilken spelat en betydande roll i många situationer både lokalt och nationellt. Politiska affärer, rättegångar, terrorattentat och rena maffiakrig bearbetas och namnen droppas på löpande band. Jag ska inte låtsas att jag förstår alla skeenden och vändningar eller minns hälften av alla namn eller ens hängde med i alla svängar när jag väl satt och såg filmen. Är det något man förstår lite bättre efteråt är det hur komplicerade saker och ting kan vara. Filmens narrativ är klart intressant, då regissör Sabina Guzzanti (mest känd som satiriker) blandar rent dokumentära segment med arkivbilder, intervjuer och berättarröster med kreativt uppställda återuppspelningar av vissa av de historier som förmedlas. Övergångarna är flytande och vi tillåts se hela processen av att personer sminkas och klär ut sig, för att sedan sätta sig bakom skrivbord eller i fängelseceller för att skådespela. Jag vet egentligen inte riktigt vad jag tycker om det greppet, men det är ganska kreativt i alla fall. La trattativa är en bra film, men som sagt ganska svår att hänga med i. Det den försöker göra är också mycket viktigt, eftersom det bevisligen funnits otroligt mycket skuggspel som genom decennier styrt det italienska samhället från bakom stängda dörrar.

THE VOICES (USA/Tyskland)

Den omvälvande genreförflyttningen i den iransk-franska regissören Marjane Satrapis The Voices gör den, från att ha varit rätt blek och ointressant, till en högintressant och udda skapelse med mycket mörker och absurditet. Filmen anslås som något slags halvdeppig komedi om en rätt ensam man, Jerry (Ryan Reynolds), med ett oinspirerande lagerjobb och en småsjaskig lägenhet. Lite roligare blir det dock när Jerry tar kontakt med två vackra arbetskamrater, Fiona (Gemma Arterton) och Lisa (Anna Kendrick), och han lyckas till slut få ut Fiona på dejt. Härifrån ska jag dock för oförutsägbarhetens (filmens största styrka) skull inte säga så mycket mer. Saker och ting tar makabra vändningar, romcomtonen övergår i blodig skräck och snart går vår vän Jerry in i totalt mörker. Två talande djur finns i alla fall vid hans sida, som postern föreslår. Om det är något bra eller något problematiskt är svårt att veta. Ett råd är att inte läsa något om filmen eller leta upp några bilder eller trailers innan man ser den (vilket man i och för sig aldrig ska göra om min filmtittarfilosofi ska följas). Mental ohälsa är ett tydligt tema som behandlas på intressant vis sett till narrativ och hur filmen använder subjektiva perspektiv på ett spännande sätt. Reynolds visar som i Buried att han faktiskt kan skådespela och gör en klart kompetent insats. The Voices är totalt sett en film som efter en mycket svag inledning (ge inte upp efter en halvtimme!) växer rejält och levererar en egendomlig och sällan skådad slutprodukt. Faktiskt en helt sjuk film när jag tänker efter. Eftertexterna presenteras på ett högst spektakulärt sätt och är pricken över i:et för detta bisarra spektakel.

WIR SIND JUNG. WIR SIND STARK. (Tyskland)

(En: We Are Young, We Are Strong.) I Rostock utspelade sig i augusti 1992 fasansfulla scener när ett främlingsfientligt protesttåg övergick i våldsamma kravaller som eskalerade till något långt bortom kontroll. Under en mörk sommarnatt belägrade flera hundra högerextremister, till applåder från en 3 000 människor stor åskådarskara, ett lägenhetshus i vilket över hundra asylsökande invandrare (många från Vietnam) bodde. Upploppen inleddes av några kastade stenar, vilka så småningom byttes ut mot molotovcocktails och bensinbomber, och efter tre dygn av våldsamheter hade över 200 poliser skadats och nästan dubbelt så många arresteringar skett. Byggnaden hade vandaliserats och stod i full brand, och att ingen dog är ett rent mirakel. Händelserna var delvis ett resultat av missförstånd, obeslutsamhet och högst bristfälligt agerande från myndigheter och polis, men framförallt en effekt av de politiska spänningar som uppstått i det sedan två år tillbaka enade Tyskland. De östliga delarna plågades fortsatt av arbetslöshet och svåra socioekonomiska förhållanden, samtidigt som flyktingar som romer och vietnameser flydde in i landet. Främlingsfientligheten växte sig starkare och nynazistiska rörelser fick fotfäste i ett alltmer politiskt instabilt samhälle. Wir sind jung. Wir sind stark. följer utvecklingen ur tre olika perspektiv: en grupp ungdomar som (mer eller mindre genomtänkt eller övertygat) sugs in i det nynazistiska uppvaknandet, en politiker (far till en av ungdomarna) som försöker förhindra våldsamheterna och en vietnamesisk kvinna som bor med sin familj i det terroriserade huset. Detta är en film med många olika kvalitéer. Den ser otroligt bra ut, första halvan i svartvitt och andra i färg (övergången precis i ett kritiskt ögonblick för våldets upptrappning), och har fångats med ett magiskt foto. Ett av de främsta partierna är en lång, panorerande tagning över ett gräsfält när ungdomarna ansluter till den redan enorma folksamlingen, en tagning som påminner lite om True Detective:s omtalade motsvarighet. I övrigt påminner filmen om såväl This Is England som La haine, som har liknande infallsvinklar på ungdomsgäng och deras plats i samhället. Bra skådespelarinsatser rakt igenom och en ständig nerv kring vart detta ska ta vägen gör filmen till både engagerande drama och pulshöjande thriller. Soundtracket är tungt, ofta elektroniskt präglat, och skänker än mer estetiska kvalitéer till den audiovisuella paketeringen. Det höga filmtekniska värdet utmanas emellertid av ett kanske ännu högre historiskt och samhällsdebattmässigt värde. Trots att dessa förfärligheter utspelade sig för över 20 år sedan är filmen dystert nog fortfarande högaktuell, sett till vad som händer i den europeiska och för all del den svenska politiken. Främlingsfientligheten skördar nya framgångar och mycket tyder på att vi står på tröskeln till en ny tid av rasism, våld och hat. Fy fan vad värdelöst. Det är i detta som filmen som uttrycksform kan göra en insats. Regissören, afghansk-tyske Burhan Qurbani, blott 34 år gammal men redan med stor säkerhet i sin regi, närvarade vid visningen och talade efteråt om sitt engagemang för att flyktingar och minoriteters historier berättas och hörs. Händelserna i Rostock 1992 var tydligen så illa dokumenterade och uppmärksammade att han ägnade ett helt år bara åt att forska kring vad som egentligen hände, genom att intervjua inblandade personer och noggrant granska tillgängliga fakta. Resultatet blev en grymt bra och viktig film som kan påminna om historiens mörka sidor och kanske få en eller annan person att inse att vi inte vill tillbaka dit.

Har ni tagit er ända ner hit återstår bara för mig att gratulera, för nu är det slut. Gå nu och utrusta er med kaffe och se en god film. Tips har ni fått.

Fotnot

För transkriberingskrävande titlar och personnamn (exempelvis ryska) används internationell (engelsk) variant, för att undvika risken att utföra felaktiga svenska transkriberingar. Därtill rubriceras filmerna med internationell titel istället för originaltitel, ett undantag till vår originaltitelpraxis som jag bedömer måste göras i vissa fall. Jag förmodar att ingen bryr sig om detta men för mig är sådan korrekthet viktig och grunden till all ordning i världen.

Veckoresumé #61

Tid är pengar, sägs det. Det vet jag ingenting om för jag har varken tid eller pengar. Nedan följer hur som haver vår första veckosammanfattning sedan dinosaurierna dog ut. Helt utdöda är de visserligen inte, uppenbarligen, för i detta framhafsade alster återfinns både Bergman och Clintan. Apor, naturkatastrofer och begravningsentrepenörer ryms också i det krigshärjade klustret som är både mångkulturellt och kaotiskt. Om där finns fel och oegentligheter tar jag inget ansvar utan låter hela skulden falla på de omständigheter som placerade mig och min penna ute i en hytte i bergen i ett Norge under rikslarm och terrorhot.

THE LAST WAVE (1977)

Jag hade inte sett en film på 40 dagar (förmodligen rekord) förrän Peter Weir kom och räddade mig från idiotin med denna tidiga film. En konstnärlig storm skulle man kunna betrakta den som, en apokalypsthriller som är så långt ifrån Roland Emmerich man kan komma inom genren. Ute i en australiensisk öken går ett mystiskt oväder fram över en liten skola. Regn blir till hagel, vilket i sin tur blir till tegelstensstora isbitar. Det stora frågetecknet, mitt bland krossade fönster och blödande barnaskallar, är varifrån nederbörden hade kommit då det vid tillfället rådande klimatet var soligt, molnfritt och Tomas Ledin-kompatibelt. Regnet fortsätter vräka ner och i Sydney får en advokat (Richard Chamberlain) det inte så eftertraktade uppdraget att försvara fem aboriginer i en dråp-/mordrättegång. Denne advokat börjar luska i den aboriginska stamkulturen och gör upptäckter involverande både övernaturliga krafter och undergångsprofetior. Samtidigt får han själv besök av drömmar, syner och en (vad det verkar fysisk) mystisk man, varpå saker och ting blir alltmer obehagliga. The Last Wave är en mäktig film som är både full av symbolik och existentiella teman och stilistiskt intressant, främst vad gäller sekvenser innehållande vatten och gränsdragningar mellan dröm och verklighet. Många associationer till andra filmer kan göras, såsom det regniga Blade Runner-samhället, den av stormtankar plågade protagonisten i Take Shelter och kloakjakterna i The Third Man. Den ganska Picnic at Hanging Rock-iga musiken av Charles Wain är en viktig komponent.

SMULTRONSTÄLLET (1957)

Som filmvetarstudent har jag länge befunnit mig i en olustig position vilken definieras av att jag bara sett en enda Bergmanfilm. Jag har emellertid hållit en låg och fungerande profil och inte mött några komplikationer, men det hade nog allt blivit dags att alibititta på några beryktade storverk från den baskerförsedde gubben. Och som betygsstjärnorna vittnar om finns all anledning att gå vidare med detta företag. Smultronstället handlar om den gamle mannen Isak Borg (briljant spelad av Victor Sjöström) som ska resa till Lund för att bli jubeldoktor. Han berättar i en återkommande voice-over om hur han, trots sin framgångsrika karriär, känner att han misslyckats socialt och personligt. Under bilresan från Stockholm besöker han platser ur sitt förflutna och minns tillbaka på diverse episoder ur sitt liv, bland annat ungdomens lustfyllda stunder bland träden och smultronen som filmtiteln avser. Det är en vacker och varm film som lyckas vara både existentiellt diskuterande, om bland annat döden och Guds eventuella existens, och fantastiskt rolig med en underbart korrekt och rapp dialog. Den är tung och dyster men samtidigt lätt och ljus. Den är visuellt bländande, med ett foto att dö för. Särskilt utmärkande är den kafkeska drömmen som doktor Borg har i början av filmen. Den namnkunniga ensemblen ger alla bra prestationer. Sjöström, Ingrid Thulin, Bibi Andersson, Gunnar Björnstrand och Jullan Kindahl står för några av dem. Björnstrands karaktär är så mörk och uppgiven att han blir komisk, ungefär på samma sätt som exempelvis Wes Anderson brukar kombinera enorm svärta och stor komik i sina karaktärer.

”Mitt behov är att vara död. Absolut, orörligt död.”

En film att både skina upp till, skratta till, filosofera över och beröras av. Kort och gott ett mästerverk.

THE OUTLAW JOSEY WALES (1976)

Clint Eastwood har som regissör stått för många starka filmer, och själv markerar han denna krigsvästern som en av karriärens höjdpunkter. Handlingen utspelar sig under och efter det amerikanska inbördeskriget (1861-1865) och centreras kring en bonde från Missouri – Josey Wales (Clint Eastwood) – vars familj mördats av nordstatssoldater (the Union). Han vägrar acceptera unionens krigsseger, ansluter till de konfedererade (the Confederacy) och flyr, varpå han efterlyses och jagas med ett rykte som farlig och kvickhänt revolverman. Under sin resa möter han ett antal människor och har till slut samlat ihop ett litet crew bestående av bland andra en av de sista överlevarna från hans stridsgrupp i kriget, en Cherokee-indian, en Navajo-kvinna och en gammal dam från Kansas och hennes barnbarn. The Outlaw Josey Wales är en bra och charmig film med äventyr, action, härliga omgivningar, typiska västernkännetecken och en karaktäristiskt spottande, mumlande, skäggig och citerbar Clintan-karaktär. Några Sergio Leone-nivåer är den dock aldrig i närheten av. Det är mer av en glimten i ögat-historia än en ikonisk västernklassiker. Till det negativa hör en lite för lång speltid, bristande spänning, tendenser till överdriven humor och en alltför uppenbar kärlekshistoria. Men den är inte sämre än en stark trea.

PLANET OF THE APES (1968)

När vi ändå talar om uppenbara kärlekshistorier är en känga till Planet of the Apes på sin plats. Jösses, vilken outvecklad, omotiverad och slentrianmässig romans. Och en stackars Linda Harrison som i en hyfsat central roll inte har något uppdrag alls förutom att attrahera blickar. Nåväl. Franklin J. Schaffners sci-fi-filmatisering räknas som en (kult)klassiker i genren och har fått både uppföljare och remakes. Den klassiska premissen är, utan att spoila något (vilket redan gjorts av det idiotiska omslaget), att ett mänskligt rymdskepp reser i tid och rum och kraschlandar på en öde planet. Efter ett tags vandring hittar astronautgruppen civilisation. Till sin förskräckelse förstår de att apor härjar i samhällets högsta positioner och människan är underordnade hus- och experimentsdjur. Människorna, med Charlton Heston i spetsen, tillfångatas och går en lång kamp för frihet till mötes. Planet of the Apes är i grunden ett mycket intressant och tänkvärt koncept som ifrågasätter människans position, makt och handlande. De vända perspektiven för människor kontra djur likaså, men samtidigt faller detta försök på flera punkter. Först och främst lever och beter sig aporna mer som människor än som apor. De har rest byggnader i mänsklig stil (med en oklar mix av antik och nutida arkitektur), de bär kläder och pratar engelska. Tidsperioden är svårbestämd då de lever mycket primitivt men ändå kan utföra avancerad hjärnkirurgi. De logiska luckorna är många. Utöver detta präglas filmen av en stark B-känsla och saknar (med vissa undantag) trovärdighet. Den är som mest intressant under den långa vandringen på den öde planeten, där en del fina tagningar återfinns, och i slutminuternas avslöjande. Men sett till helheten är filmens idé långt mycket bättre än det filmiska utförandet.

CAPTAINS COURAGEOUS (1937)

En bortskämd liten snorunge, son till en rik storpamp, får frukost på sängen av sin betjänt, mutar folk hit och dit för att få bra betyg och är skrytig och dryg mot sina vänner. En dag trillar han av en båt och hamnar på en mindre fiskebåt. En rejäl kulturkrock. Två världar möts. På den hederliga arbetarklassens skuta går inga av lille Harveys trick och fuskgrepp hem. Båten ska till råga på detta inte nå land förrän om tre månader, så nu är han fast i en tuff men betydelsefull situtation som presenteras med tydliga moraliska budskap om ärlighet och ödmjukhet. Trots sitt förutsägbara upplägg är Captains Courageous en mycket bra och charmigt härlig film som lever mycket på två starka huvudrollsinnehavare i den 13-årige Freddie Bartholomew (sjukt duktig) och Spencer Tracy. Den senare spelar den portugisisk-amerikanske fiskaren Manuel som Harvey, efter vissa om och men, blir vän med. Tracy är alldeles underbar. Filmen är av relativt enkelt upplägg men likväl relevant, väl utförd och med stora kvalitéer som klassisk snyftare. Den imponerar dessutom i bland annat klippning och trovärdighet i scenerna till havs. Jag är snäll och mjuk och delar ut en svag fyra. En fin film, detta.

”Yeah, ho, little fish, don’t cry, don’t cry.
Yeah, ho, little fish, don’t cry, don’t cry.”

(Från Manuel’s Love Song.)

AVSKED (2008)

(Originaltitel: Okuribito). Japansk film, och asiatisk film i allmänhet, är inte mitt främsta område. Jag har ofta svårt att ta till mig filmer från den asiatiska kontinenten, mycket på grund av ett ofta annorlunda berättarsätt, skådespeleri och våldsamma tonskiften. Det är något jag försöker jobba med. Yôjirô Takitas Okuribito är ett sällsynt exempel på en film från regionen som jag kan njuta av fullt ut. Det beror förmodligen på att jag hittar flera identifieringspunkter i huvudkaraktären och att narrativet är väldigt västerländskt/universellt/klassiskt. Daigo Kobayashi (Masahiro Motoki) är en ung man som spelar cello i en Tokyobaserad orkester. Men när orkestern upplöses tvingas han ge upp musikkarriären och bestämmer sig, arbetslös, för att flytta tillbaka till sin hemby. Där hittar han en jobbannons i tidningen och går dit för intervju. Innan han ens hunnit förstå vad jobbet går ut på är han anställd, av en gammal man (Tsutomu Yamazaki) som snabbt agerar på instinkt. Det visar sig att jobbet går ut på att preparera lik inför begravningar, en noggrann och omsorgsfull ritual som utförs inför de anhöriga. Daigo är först mycket tveksam till en framtid inom yrket och hans omgivning ställer sig frågande, men han finner samtidigt någon form av mening i tillvaron och utvecklas som person. Avsked är en stillsam och mycket vacker film som är fylld av mer liv och värme än vad man skulle kunna tro om 130 minuter i begravningsbyråmiljöer. Cleant foto, härliga skådespelare och ljuvlig cellomusik ramar in en rörande berättelse som man gott kan fälla en tår eller två till.

Utöver ovan redovisade filmer har jag sett den trevliga Hitchcock-skapelsen To Catch a Thief (3/5) med Cary Grant och Grace Kelly som Scott har skrivit om här. Omtittar av Steven Soderberghs grymma och kliniskt äckliga Contagion (4/5), den rekonstruktionsutformade bergsklättringsdokumentären Touching the Void (3/5) och Woody Allens underskattade Small Time Crooks (3/5) har också genomförts.

Veckans topp 3

1. Smultronstället
2. Avsked
3. The Last Wave

Pizza, Cumberbatch och Maradona

Oscarsgalan har passerat oss likt det skenande tåget i Runaway Train (eller annan valfri film innehållandes ett snabbt tåg). Allt är över sedan ett bra tag och vi är lika snabba med att få ut vår post-Oscars-text som SF är med att få ut Dallas Buyers Club på bio (beräknad ankomst 26 november 2017).

Nåväl, vad tyckte vi om galan? Som alltid är det med en halvt entusiastisk, halvt äcklad inställning som man slår sig ner för att ta del av vad några gamla gubbar har kommit fram till när de sett några filmer från året som gått. De har ofta fel, ibland rätt. I år var det mesta som delades ut faktiskt adresserat till i alla fall någorlunda rätt personer.

Skådespelarpriserna var för mig (Mr Dave) helt och hållet rättvisa. Den magnifika Cate Blanchett fick lyfta sin gubbe och höll ett lysande tal, Lupita Nyong’o höll ett emotionellt och rörande tal av högsta klass, medan Jared Leto levererade ett fint och stabilt, om än lite långt och förutsägbart, tacktal. Varmast i hjärtat blev jag när Matthew McConaughey fick ta emot sin ack så välförtjänta statyett och dra en ”Alright, alright, alright!” inför hela Oscarssällskapet. Det är underbart när priserna verkligen hittar rätt mottagare.

På den kvinnliga sidan är Scott liksom mig nöjd, men av hans förhoppningar att döma hade 12 Years a Slave-castens två manliga nomineringar, Chiwetel Ejiofor och Michael Fassbender, gärna fått avgå med vinst. Han fick i alla fall jubla åt att Steve McQueens slavhistoria senare tog priset för bästa film, vilket jag istället får sitta och tycka är fel och jag står fast vid min åsikt att Dallas Buyers Club utklassar 12 Years a Slave.

Alfonso Cuarón var ett annat glädjeämne, ytterligare en mycket välförtjänt vinst för en man som kämpat så länge för att ens möjliggöra den teknik som Gravity på så revolutionerande vis använt. Spike Jonze prisades för sitt Her-manus – det godkänner vi – men vi är båda större fans av Woody Allens text till Blue Jasmine. 12 Years a Slave:s vinst i kategorin för adapterade manus var också okej (Scott approves big time), och även om det väl aldrig hade inträffat hade Before Midnight varit den värdiga vinnaren i mina ögon.

Dokumentärkategorin var den största spyan i soppan (jag vet inte var jag nyss fick det ifrån, men jag vill gärna mynta det uttrycket), där den så ofantligt mediokra 20 Feet from Stardom vann. Tacktalet var dessutom pinsamt. Bilden till höger, där Scott med ärlig hand skrivit ner de rätta resultaten för kvällen, sammanfattar rätt bra vad vi tyckte om det beslutet från akademien. Jag var dock mindre bitter, eftersom vår tipstävling just i det ögonblicket avgjordes till min fördel. Ja, hur gick det med den egentligen?

SCOTT

20 av 24. Klicka här för att se Scooters tippningar.

Gick bet på

Costume Design, Documentary Feature, Makeup and Hairstyling, Short Film – Animated.

DAVID

22 av 24. Klicka här för att se Daves tippningar.

Gick bet på

Short Film – Animated, Short Film – Live Action.

Det var en hård kamp som utspelade sig, mellan två relativt framgångsrika kombatanter. Men till slut segrade den ene medan den andre föll. Jag slog även mitt personliga rekord (från den enda tidigare gången jag tippat galan, det vill säga förra året) med tre poäng och putsade till de siffrorna från 19 till 22. Även Scott förbättrade sitt personbästa och gick från 16 till 20. Bra jobbat, får vi väl ändå säga till varandra.

I övrigt bjöd Ellen DeGeneres på en avslappnad och härlig tillställning som värd, utan att för den delen göra något spektakulärt. Och kanske är det bara så där avspänt och klacksparkigt som man vill ha det. Pizzautdelningen var ett kul påfund som gav lite skön stämning och självdistans från skådespelareliten à la ”wow, de kan äta pizza – trots att de är kända!” Den rekordslående jätteselfien var en annan idé som träffade rätt – ni har väl retweetat den? Ja, Ellen gillar vi.

En annan vi gillar är Benedict Cumberbatch. Varför har redan framgått.

Film och fotboll är i många avseenden meningen med livet och det är i de konstformerna den stora skönheten står att finna. Så passande då att italienaren Paolo Sorrentino fick gå upp på scenen och ta emot pris för sin fantastiska La grande bellezza och tacka en blandad skara personliga inspiratörer, däribland Diego Armando Maradona. Toni Servillo skrattade gott.

Vi försöker skratta så gott vi kan åt både det ena och det andra, och ser nu framemot en tid utan att behöva hetstitta på diverse halvljumna Award Season-filmer. Nu kan man återgå till att plocka fram gamla actionrullar med Sylvester Stallone istället. Eller vad som helst. Vi säger så.

Academy Awards vs Dave Awards 2014

Årets text inför Oscarsgalan är skriven efter exakt samma mall som förra årets, ett format som vi tycker fungerade bra. Jag kammade hem 19 av 24 rätt och hoppas naturligtvis slå det i år.

Det har blivit dags att granska nomineringarna och plocka fram stryktipskunskaperna, och som vanligt när det gäller Oscars är det inte 13 rätt som är respekt, utan 24! Nu blir det fria profetior och löst spekulerande när jag kliver in i rollen som självutnämnd expert i tippningsleken inför Oscarsgalan. I texten under varje kategori finns tre punkter: vilken film/person jag tror kommer vinna, vilken film/person jag hoppas kommer vinna, och vilken film/person jag hade valt om jag fick välja vilken/vem som helst. Den filmen eller personen får trösta sig med en Dave Award, dvs utmärkelsen ”bäst enligt David” i den aktuella kategorin. Där har jag alltså bortsett från alla sannolikhetsparametrar, odds och redan fastställda nomineringar, och låtit pokalen vandra så långt som jag tycker behövts, om det så är till en sibirisk gammelfarfar som gått in och levererat stort skådespeleri i en helt okänd jordbruksthriller i södra Rumänien. Är man bäst ska man helt enkelt ha en Oscar, eller i alla fall en Dave Award!

Många av filmerna har vi skrivit om tidigare, så om du vill läsa mer om en särskild titel hittar du den bland taggarna vid slutet av inlägget. Listan över alla nominerade i de olika kategorierna hittar du här.

1. Vilken film/person tror jag kommer vinna?
2. Vilken film/person hoppas jag kommer vinna?
3. Vilken film/person hade jag valt om jag fick välja helt fritt?

BEST PICTURE

1. 12 Years a Slave. Egentligen ända sedan projektet lanserades har Steve McQueens amerikanska historieberättelse känts som en given Oscarsfilm. Det finns så mycket som stämmer i filmens tema, berättelse och utförande att den per tradition ligger juryn nära till hands. Gravity är väl den tänkbara utmanaren, men i min hjärna råder inga tvivel om att 12 Years a Slave tar hem detta.
2. Dallas Buyers Club. 12 Years a Slave var för mig inte någon av de större filmupplevelserna från året som gått och av någon anledning gav den mig inte så mycket. En film som gav mig något, och det på storslaget vis, är historien om den AIDS-sjuke Ron Woodroof som på 80-talet kämpade mot både läkemedelsbolag, fördomar och sig själv. En fantastisk film på alla sätt och vis, och för mig den värdiga vinnaren i kategorin för bästa film.
3. Mud. Ni som följer den här bloggen har kanske tröttnat på att läsa om Mud vid det här laget, så mycket som jag har hyllat den. Men Jeff Nichols natursköna indiedrama med Matthew McConaughey i titelrollen och en alldeles underbar coming-of-age-historia är ett varmt, vackert och enastående mästerverk som givetvis belönas med en Dave Award.

ACTOR IN A LEADING ROLE

1. Matthew McConaughey. Alright, alright, alright! 2013 var Matthew McConaugheys år och utöver att leverera en otrolig skådespelarprestation gick han i samband med Dallas Buyers Club även ner i vikt till obehagliga nivåer, en typ av fysisk transformering som brukar uppskattas av Oscarsjuryn. Kanske finns en pyttechans för Chiwetel Ejiofor (12 Years a Slave) att utmana, samt en mikroskrällchans för Leonardo DiCaprio (The Wolf of Wall Street), men jag är tämligen övertygad om att McConaughey plockar sin statyett.
2. Matthew McConaughey. Och det är helt jävla rätt! Med all respekt för DiCaprio, Ejiofor, Bruce Dern och Christian Bale så kommer ingen av dem i närheten av den briljans som McConaughey visar upp i Dallas Buyers Club. Ejiofor är bra och DiCaprio gör en av sina bästa roller, medan Dern (Nebraska) väl är nominerad mest för lång och trogen tjänst och Bale har gjort säkert tio roller som är bättre än den i American Hustle. McConaughey spelar i år i en egen liga.
3. Matthew McConaughey. Jag älskar Matthew och delar med glädje ut även en Dave Award till honom. För Mud eller för Dallas Buyers Club? Det kvittar väl – fantastiska roller båda två. För övrigt hade jag gärna sett nomineringar för Hugh Jackman och Jake Gyllenhaal (Prisoners), Robert Redford (All Is Lost), Tom Hanks (Captain Phillips) och ett långskott: Mads Mikkelsen för Jagten. Och förresten, varför inte till Tye Sheridan, den egentliga huvudrollen, i Mud?

ACTRESS IN A LEADING ROLE

1. Cate Blanchett. Den kvinnliga huvudrollskategorin är nog den kategori som känts mest spikad hela vägen. Allt talar för att Cate Blanchett får en välförtjänt guldgubbe för sin mycket starka roll i Blue Jasmine.
2. Cate Blanchett. Även om jag verkligen gillade Meryl Streeps roll i August: Osage County slår den inte Blanchetts. Hon är verkligen lysande och gör kanske sitt livs roll. Judi Dench är som vanligt härlig i Philomena, men slår varken Blanchett eller Streep. Sandra Bullocks roll i Gravity är överskattad och Amy Adams har liksom Bale gjort massor av roller som är bättre än den i American Hustle.
3. Olivia Wilde. Mer indiefilm på galan! Kanske vill jag egentligen också prisa Cate Blanchett – hon är fantastisk – men eftersom en film som Drinking Buddies aldrig skulle ta sig in i dessa sammanhang tar jag på mig ansvaret att belöna densamma. En av den filmens största styrkor är Olivia Wilde, som jag ständigt finner intressant och som alltid erbjuder en naturlig energi i sitt skådespeleri. Därför får hon en guld-Dave. Om Adèle Exarchopoulos makalösa roll i La vie d’Adèle hade varit nominerbar hade jag dock valt den som vinnare. Två andra nämnvärda rollinsatser är Julie Delpys i Before Midnight och Felicity Jones i Breathe In, utöver Blanchetts och Streeps förstås.

ACTOR IN A SUPPORTING ROLE

1. Jared Leto. Matthew McConaugheys primäre motspelare i Dallas Buyers Club är favorittippad och en spik i mitt tips. Superliten outsider-chans på Michael Fassbender (12 Years a Slave), men det är nog inget snack om att Leto tar det.
2. Jared Leto. Och även här vore det helt rätt – Leto är bäst av de nominerade och gör en mycket skicklig och känslig prestation som. Fassbender är riktigt bra även han, och det är väldigt kul att Barkhad Abdi (Captain Phillips) fick en nominering. Jonah Hills och Bradley Coopers nomineringar är två stora skämt.
3. Jared Leto. Den här kategorin är svår att kartlägga, då man grundligt får kolla igenom vad man egentligen har sett under året. Det blir nog Leto som vinner även på Dave Awards, men i hyfsad konkurrens från en hel del andra bra biroller. Några av dem är, utan inbördes ordning, Chris Cooper (August: Osage County), Benedict Cumberbatch (Star Trek Into Darkness), Jake Johnson (Drinking Buddies), Vincent Cassel (Trance), John Slattery (Bluebird), James Franco (Spring Breakers) och Bruno Ganz (Night Train to Lisbon). Värt att poängtera är att jag räknar både Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman i Prisoners till huvudrollskategorin.

ACTRESS IN A SUPPORTING ROLE

1. Lupita Nyong’o. Här står det nog mellan främst Nyong’o (12 Years a Slave) och Jennifer Lawrence (American Hustle), vilket med tanke på att det är en av Lawrence sämsta roller är helt sjukt. Men hon älskas av allt och alla och kan alltså redan vid 23 års ålder ta sin andra Oscar. Jag tippar Nyong’o, då det har varit mest snack om henne under en längre tid, men oroas över att Lawrence nämns mer och mer som vinnarkandidat.
2. Lupita Nyong’o. Nyong’o gör en riktigt stark och uppoffrande prestation i 12 Years a Slave, och bör absolut prisas för den. June Squibb (Nebraska), Julia Roberts (August: Osage County) och Sally Hawkins (Blue Jasmine) är alla bra men ingen av dem är Oscarsvärdiga. J-Laws överspel är stundtals bedrövligt och hon är sämst av de nominerade.
3. Sarah Paulson. Jag står och velar här mellan en bunt namn, men mitt val har nog fallit på Sarah Paulson, som i mina ögon porträtterar den kanske mest ondskefulla personen i 12 Years a Slave, och det med stor pondus. Med ytterligare en fin roll i Mud har hon i år skrapat ihop till en liten Dave Award. Bland hennes utmanare finns Margot Robbie (The Wolf of Wall Street), Lupita Nyong’o (12 Years a Slave), Margo Martindale (August: Osage County), Amy Ryan (Breathe In), Rosario Dawson (Trance) och Ahna O’Reilly (As I Lay Dying). Léa Seydoux i La vie d’Adèle hade varit given här om den filmen hade varit nominerbar.

DIRECTING

1. Alfonso Cuarón. Ännu en kategori som ser given ut. Under Cuaróns femåriga arbete med Gravity skapade han ny teknik, nya sätt att regissera skådespelare och han har kanske lagt grunden för ett helt nytt filmskaparsätt. Han har vunnit i princip alla priser hittills och lär vinna även detta.
2. Alfonso Cuarón. Ja, visst. Det är bara att kapitulera för det engagemang, den passion och den tid Cuarón lagt ner för att möjliggöra en av de mest spektakulära bioupplevelserna jag har haft. Gravity har sina brister, men på bio finns det få filmer som uppnår den sensationella rymdvision som den gode Alfonso skapat för oss. Favoriten bakom Cuarón är för mig personligen Martin Scorsese, vars The Wolf of Wall Street är en i raden av högklassiga filmer i hans CV.
3. Jeff Nichols. Han har med Mud inte bara gjort den bästa filmen, utan han har även tagit sig an utmaningen att regissera två barnskådespelare i centrala roller och fått fram helt fantastiskt skådespeleri från såväl dem och Matthew McConaughey som från minsta lilla biroll. Med eget manus och en personlig berättelse och vision visar Nichols vad stort filmskapande kan vara och vad som kan ge en en Dave Award. Beröm riktas givetvis även till Alfonso Cuarón (Gravity), J.C. Chandor som regisserade en dialoglös överlevnadskamp på en båt (All Is Lost), Denis Villeneuve som gjorde en lysande och välspelad thriller (Prisoners), Jean-Marc Vallée (Dallas Buyers Club), Richard Linklater som gav ändlösa dialoger liv i Before Midnight och Joe Swanberg som använde improvisation på ett fräscht sätt i Drinking Buddies.

WRITING – ORIGINAL SCREENPLAY

1. Her (Spike Jonze). I expertväg hålls generellt Her och American Hustle som de två stora favoriterna här, och någonting säger mig att juryn vill visa någon form av kärlek till Spike Jonze, och att då manuskategorin är det mest troliga stället för denna kärlek. Men vem vet, American Hustle är ju överallt. Pyttechans för Woody Allen, för att han är just Woody Allen, men jag tror att den chansen är ytterst liten (kanske försämras hans hans chanser ytterligare av blåsvädret han varit inblandad i den senaste tiden).
2. Blue Jasmine (Woody Allen). Mitt val står och väger mellan Woodys smarta och till stor del seriösa men ändå sedvanligt humoristiska manus å ena sidan, och Craig Borten och Melisa Wallacks välskrivna och engagerande Dallas Buyers Club-manus å andra sidan. Det blir nog Woody till slut, just för att Blue Jasmine är en film som så tydligt byggs på sitt manus och dess smarta upplägg. Nebraska och Her har manus som är bra men inte Oscarsbra, och American Hustle går fetbort efter att David O. Russell varit inne och kraschat det.
3. La grande bellezza (En: The Great Beauty. Paolo Sorrentino & Umberto Contarello). Ännu ett tight val som utgörs av treenigheten La grande bellezza, Mud och Prisoners. Valet faller nog till slut på Paolo Sorrentinos fantastiskt vackra skapelse om en man som vandrar runt i Rom, kritiserar sin egen livsstil och melankoliskt blickar tillbaka på sitt liv, som människa och som halvlyckad författare. Filmen använder mycket metaforer och symboler för att på något sätt ringa in huvudkaraktärens liv, och orden faller fint på plats.

WRITING – ADAPTED SCREENPLAY

1. 12 Years a Slave (John Ridley). Detta är som sagt en berättelse som bör falla Oscarsjuryn perfekt i smaken, och eftersom den är sann, historisk och till och med baserad på Solomon Northups bok finns mycket som talar för en vinst. Ska någon skrälla ligger Philomena närmast till hands, men jag tror att det är ett manus som i sina teman och värderingar uppskattas mer av européer än amerikaner.
2. Before Midnight (Richard Linklater, Julie Delpy & Ethan Hawke). Det mest intelligenta, välskrivna och för mig imponerande manuset är Before-gängets text på vilken filmseriens tredje film baseras. Jag har ännu inte skrivit om den filmen, men i korta drag rev den upp stora sår i mig och den fick mig att fundera på hur många svårigheter jag, du och alla andra kommer att ställas inför genom livet. Jag stannar där, innan jag börjar låta alltför pretentiös, men den i princip uteslutande dialogdrivna filmen har ett otroligt kvalitativt manus som slår samtliga av övriga nominerade (12 Years a Slave, Captain Phillips, Philomena och The Wolf of Wall Street).
3. Before Midnight (Richard Linklater, Julie Delpy & Ethan Hawke). Bäst även här. Se ovan.

DOCUMENTARY FEATURE

1. 20 Feet from Stardom. Jag har lärt mig att det tjänar på att ha koll på buzz och förhandsfavoritskap, hur illa dessa parametrar än överensstämmer med de kvalitativa jämförelserna. 20 Feet from Stardom, som är en högst medioker dokumentär, är favorittippad med The Act of Killing hack i häl, och således faller jag för det trycket och hoppas att alla experter har rätt. Eller hoppas gör jag ju egentligen inte, för egentligen vill jag att filmen nedan vinner! Vad som stärker 20 Feet from Stardom:s chanser är väl framförallt underdog-dimensionen, dvs att den handlar om människor som alltid fått stå i skuggan av andra, samt dess översentimentalitet och kända namn som tittar fram lite här och var. Den har drag som är typiska för Oscarsslisket, helt enkelt.
2. The Square (Originaltitel: Al Midan). Varken 20 Feet from Stardom eller Dirty Wars tar sig över två stjärnor och har således ingenting att göra här. Cutie and the Boxer och The Act of Killing är bra, men den ända som är riktigt bra är den egyptiskamerikanska The Square, som handlar om revolutionen i Egypten utifrån den centrala platsen Tahrirtorget. Fotoupptagningarna är otroligt häftiga och placerar tittaren mitt i de brinnande kravalluppgörelserna. Det är en stark dokumentär som visar kraftfulla bilder, det är en lärorik dokumentär om viktig historia som skrivits de senaste åren och det är en fin dokumentär som håller sig nära sina huvudpersoner.
3. The Armstrong Lie. Det är jämnt mellan denna och The Square, men mest hänförd blev jag nog ändå av Alex Gibneys dokumentär om den dopade cyklisten tillika lögnaren Lance Armstrong. Jag kan inte sluta fascineras av att en så otrolig karriär, som gjorde honom till en världsikon och hjälte, visade sig vara byggd på lögner, svek, maktmissbruk och så vidare, och hur mycket som faktiskt pågått bakom stängda dörrar. Givetvis är filmen bättre för oss med redan stort intresse för hela historien kring detta, men rent filmiskt är den i mitt tycke mycket väl genomförd.

CINEMATOGRAPHY

1. Gravity. Supertungt favoritskap för Emmanuel Lubezkis storslagna arbete i Gravity, som är en visuell rymdfest för ögat. Just fotobiten i den filmen är möjligtvis något problematisk, eftersom man kan fråga sig hur mycket som egentligen handlar om foto och hur mycket som snarare handlar om specialeffekter, med tanke på att den utspelar sig i rymden. Hur som helst är den otroligt snygg och spektakulär. Om någon annan mot förmodan skulle vinna tror jag att Phedon Papamichaels svartvita Nebraska eller Roger Deakins arbete med Prisoners ligger bäst till.
2. Prisoners. Jag kan verkligen inte bestämma mig här – episkt rymdfoto vs gråmulet höstthrillerfoto vs vackert asiatiskt kampsportsfoto. Valet föll till slut på mittenalternativet, det vill säga Prisoners och Roger Deakins. Han tar fram det allra obehagligaste i den naturen och de omgivningarna som omfamnar det kidnappningsdrama som höll mig fängslad i ett stadigt grepp. Fotot är kanske inte av det spektakulära slaget, men det är snyggt och kliniskt hela vägen och perfekt för filmen i fråga. Prisoners är dessutom som film bättre än övriga och borde haft nomineringar i fler kategorier, så Gravity och The Grandmaster får nöja sig med delad andraplats, och efter dem finns Nebraska följd av Inside Llewyn Davis.
3. La grande bellezza (En: The Great Beauty). Den här filmen är en av de allra vackraste filmerna jag någonsin har sett, och rent visuellt skulle jag vilja beskriva den som ett slags terapi för ögon, öron och andra sinnespåverkande organ. Långsamma åkningar på en flod skapar njutning i själen medan solen strålar in i kameralinsen och operamusiken sköljer över en som glasflaske-Coca-Cola en varm sommardag. Soluppgångar över Rom, där neonskyltarna överröstas av det annalkande skenet och festsekvenser där remixade klubblåtar dunkar till den smått hjärndöda dansen på en upplyst balkong i den italienska sommarnatten. Gryning på en klippa ute vid en fyr, där månskenet smeker vattenytan och harmoniskt lyser upp den kärleksnostalgi som hela filmen vill porträttera. Äh, nu får jag sluta. La grande bellezza och dess fotograf Luca Bigazzi får hur som haver en glänsande Dave Award. Andra nämnvärda filmer är Prisoners, Gravity, All Is Lost, Breathe In, Upstream Color, Side Effects, Trance och Only God Forgives.

FILM EDITING

1. Gravity. I flera av de tekniska kategorierna är Gravity med i leken, och eftersom det är en film som så kraftigt vilar på just sin revolutionerande teknologi vilar favoritskapet ofta på Cuaróns rymdfilms axlar. Så är fallet även här, även om Captain Phillips thrillereffektiva klippning kan bli en skarp utmanare. Ett litet, litet lillfinger lyfts för ett potentiellt skräckutfall, det vill säga att American Hustle skulle vinna här.
2. Dallas Buyers Club. Kanske är det oschysst att inte välja Gravity med tanke på hur nyskapande den filmen faktiskt är, men även filmer skapade utifrån en mer klassisk klippning ska också belönas om de är mycket väl utförda. Dallas Buyers Club går definitivt in i den senare kategorin, då jag verkligen uppskattade dess tempo, rytm, montage till musik och hela inramningen av den engagerande storyn, vars engagerande styrka kan ha en stor del av sin grund i en proffsig klippning. All heder åt Gravity, Captain Phillips och 12 Years a Slave som alla finns nära till hands. Ingen heder åt American Hustle.
3. La grande bellezza (En: The Great Beauty). Den fantastiskt vackra resan jag på något sätt försökte beskriva under fotokategorin har även sin klippning att tacka, då hela filmen liksom flyter fram på något sätt och mjukt tar sig fram genom tid och rum. Andra nämnvärda kandidater är All Is Lost, Prisoners, Dallas Buyers Club, The Wolf of Wall Street, Rush, Upstream Color, och Mud.

PRODUCTION DESIGN

1. The Great Gatsby. Detta pris lär gå till Baz Luhrmanns green-screen-fest med bombastiska herrgårdsfester i 20-talsscenerier. Den filmen är liksom gjord för den här kategorin och känns rakt igenom väldigt production-design-ig. Gravity kan dock utmana, då dess rymdscenografi inte är att leka med, samtidigt som 12 Years a Slave är en outsiderdecimal. Själv funderar jag på om Her inte borde vara mer aktuell här, och egentligen American Hustle också. Men det spelar mindre roll eftersom The Great Gatsby känns så given.
2. Her. En av Her:s största styrkor är de läckra miljöerna med, för att citera mig själv, ”futuristiska storstadsmiljöer med höghus, stora fönster och en design med Apple-kompatibel kliniskhet”. Korsningen av Los Angeles och Shanghai är cool. Annars är Gravity också oerhört häftig.
3. La grande bellezza (En: The Great Beauty). En av de svårare kategorierna att välja ut filmer i, tycker jag. Men La grande bellezza (som visat sig få väldigt mycket kärlek av mig) är vacker även i sin scenografi, som hittas i Roms alla möjliga hörn. Jag gillar även 70-tals-F1-estetiken i Rush, rymden i Gravity, havet och båten i All Is Lost, alla märkliga miljöer i Upstream Color, den surrealistiska neonsettingen i Only God Forgives och självklart Arkansas-naturen i Mud.

MAKEUP AND HAIRSTYLING

1. Dallas Buyers Club. Även om sminkteamet i Jackass Presents: Bad Grandpa gör ett mycket fint jobb med Johnny Knoxvilles transformering till gubbe kan jag inte riktigt se att den ska få något mer än en nominering. Dallas Buyers Club är kanske ingen typisk ”sminkfilm”, men där finns ändå en tydlig användning av smink som dessutom görs på ett bra sätt. The Lone Ranger, eller Johnny Depp har en kråka på huvudet, varken lär eller bör vinna.
2. Dallas Buyers Club. Jag är djupt imponerad av gubbsminket i Jackass-filmen, men håller ändå Dallas Buyers Club högre, då sminket är subtilt och ”osynligt”, på så vis att det smälter in i karaktärerna. Jared Letos transvestitsmink och Matthew McConaugheys sjukdomsförstärkande smink ger ytterligare spets till både en fantastisk film och två imponerande skådespelare.
3. Dallas Buyers Club. Här är det också svårt att sitta och tänka på i vilken film sminket har varit bäst. Men det blir nog Dallas Buyers Club här också.

I följande kategorier har jag inte sett alla nominerade filmer och kan därför inte skriva några längre utläggningar kring dessa, utan endast en tippning – vilken film jag tror kommer vinna.

ANIMATED FEATURE FILM

• Frozen

COSTUME DESIGN

• The Great Gatsby

DOCUMENTARY SHORT SUBJECT

• The Lady in Number 6: Music Saved My Life

FOREIGN LANGUAGE FILM

• La grande bellezza (The Great Beauty)

MUSIC – ORIGINAL SCORE

• Gravity

MUSIC – ORIGINAL SONG

• Let It Go (Frozen)

SHORT FILM – ANIMATED

• Get a Horse!

SHORT FILM – LIVE ACTION

• The Voorman Problem

SOUND EDITING

• Gravity

SOUND MIXING

• Gravity

VISUAL EFFECTS

• Gravity

Enligt mina gissningar ovan får vi alltså en slutställning med ganska spridda skurar, i vad som ungefär motsvarar medaljligan i OS, gällande vilka filmer som får flest Oscars, som ser ut såhär:

Tippade vinnare

• 7 Oscars Gravity
• 3 Oscars 12 Years a Slave, Dallas Buyers Club
• 2 Oscars Frozen, The Great Gatsby
• 1 Oscar 20 Feet from Stardom, Blue Jasmine, Get a Horse!, La grande bellezza, Her, The Lady in Number 6: Music Saved My Life, The Voorman Problem

Om vi istället ställer in vinnartabellen efter mina förhoppningar (exkl. de elva sista kategorierna) ser listan ut såhär:

Önskade vinnare

• 5 Oscars Dallas Buyers Club
• 2 Oscars Blue Jasmine
• 1 Oscar 12 Years a Slave, Before Midnight, Gravity, Her, Prisoners, The Square

För att ta det ett steg längre och måla om listan helt har vi nedan vinnarligan på Dave Awards (även här exkl de elva sista kategorierna).

Vinnare på Dave Awards

• 4 Daves La grande bellezza
• 3 Daves Dallas Buyers Club
• 2 Daves Mud
• 1 Dave 12 Years a Slave, The Armstrong Lie, Before Midnight, Drinking Buddies

Så, nu har jag suttit med det här så länge att jag tröttnat helt och hållet på den här galan. Men förhoppningsvis löser det sig med hutlösa mängder kaffe ikväll och lite Riesen så att man inte oroar några Oscarsjurygubbar i onödan. Följ mig på Twitter förresten, så kanske jag twittrar ut något roligt för er under natten. So long, amigos!

Scooter Awards for Proper Excellence in the Art of the Symbiosis Between Moving Pictures, Sound and Acting 2014: The Comeback!

Upplägget i årets text inför Oscarsgalan är detsamma som förra årets, ett format som vi tycker fungerade bra. Jag prickade in 16 av 24 rätt och förlorade mot min rival David. Jag hoppas i år på en riktig comeback!

Så, då är det än en gång dags för en helkväll med glamour. Nej, jag pratar inte om den ruttna Melodifestivalen utan syftar förstås på Oscarsgalan! De bästa (och några av de sämre) stjärnorna kommer glida, rulla eller flyga runt (valmöjligheterna är stora!) på röda mattan och vi kommer sitta bänkade. Men som vi alla vet har Oscarsjuryn ofta fel och därför har jag och David för andra året i rad bestämt oss för att dela med oss av våra personliga vinnare och dessutom tippa Oscarsjuryns val. På Scooter Awards handlar det inte om vem som ser bäst ut eller vems namn som har störst stjärnstatus. Här handlar det bara om skådespelartalanger! I varje kategori kommer jag lista vem eller vilken film av de nominerade jag tror kommer vinna, vem eller vilken film av de nominerade jag vill ska vinna och slutligen vem eller vilken film jag hade valt som vinnare om jag fick välja fritt utifrån 2013 års utbud.

Många av filmerna har vi skrivit om tidigare, så om du vill läsa mer om en särskild titel hittar du den bland taggarna vid slutet av inlägget. Listan över alla nominerade i de olika kategorierna hittar du här.

1. Vilken film/person tror jag kommer vinna?
2. Vilken film/person hoppas jag kommer vinna?
3. Vilken film/person hade jag valt om jag fick välja helt fritt?

BEST PICTURE

1. 12 Years a Slave. Det mesta pekar på att Steve McQueens slaverifilm kommer att kamma hem galans största pris. Med höga betyg från såväl recensenter som biobesökare och med bästa film-priser från bland annat Golden Globes, BAFTA och AFI (amerikanska filminstitutet) är chansen väldigt stor att den tilltalar även Oscarsjuryn.
2. 12 Years a Slave. Om ni har läst min recension vet ni mycket väl vad jag tycker om filmen. Det är helt klart den bästa av årets nominerade och den förtjänar en gyllene statyett. Om ni även har kikat på min lista över de tio bästa filmerna från förra året vet ni att…
3. 12 Years a Slave är den bästa. Ingen snack om saken. Av alla filmer från 2013 är McQueens mästerliga berättelse om Solomon Northup den som har berört och imponerat mig mest. I princip allt är på en nivå för sig. Skådespel, regi, manus, musik och foto utförs på en mästerlig nivå.

ACTOR IN A LEADING ROLE

1. Matthew McConaughey. I rollen som den komplexe AIDS-smittade Ron Woodroof gör McConaughey en strålande insats. En karriär som var definierad av högar av svettiga romantiska komedier och topless-scener har återfötts i form av en mångsidig och spännande karriär med McConaughey i sitt livs form. Killer Joe, The Lincoln Lawyer, Mud, True Detective och självklart Dallas Buyers Club är alla bevis för en skådespelare som har levererat ordentligt de senaste åren. McConaughey har charmat Hollywood och lovordats för sin Oscarsnominerade roll. Med vinster på Golden Globes och SAG Awards, för att nämna några, är det troligt att han vinner. Att han dessutom är otroligt populär och omtyckt ökar bara hans chanser att få plocka med sig en guldgubbe hem.
2. Chiwetel Ejiofor. Jag tycker som många andra att McConaughey gör en fantastisk rollinsats och helt klart förtjänar en nominering. Han är flera mil bättre än en av mina favoritskådespelare Christian Bale och den gamle Bruce Dern som båda är nominerade. Men han har starkt motstånd från Leonardo DiCaprio och dennes kanske bästa prestation i sin karriär i rollen som den totalgalne Jordan Belfort i The Wolf of Wall Street. Men det är Chiwetel Ejiofor med sin starka insats i 12 Years a Slave som är snäppet vassare i mitt tycke. Det är dock en väldigt jämn kategori och egentligen spelar det inte så stor roll vem som vinner, bara det är någon av de tre bästa – McConaughey, DiCaprio eller Ejiofor.
3. Tom Hanks. 2013 har varit ett väldigt bra år när det kommer till starka skådespelarprestationer. Men det skär i mitt hjärta att en av årets absolut bästa inte ens fick en nominering. Jag pratar såklart om Tom Hanks och hans dunderinsats i Captain Phillips. Hanks levererar ordentligt i rollen som skeppskaptenen Richard Phillips – en vanlig man i en ovanlig situation. Filmens slutskede bjuder på en av årets kraftfullaste och mest välspelade scener som får hår att resa sig och tårar att rinna. Hanks har glidit runt i myshörnan länge de senaste åren med tråkiga roller, men en comeback som Captain Phillips förtjänar en Oscarsnominering. Fy skäms på er Oscarsjuryn!

ACTRESS IN A LEADING ROLE

1. Cate Blanchett. Årets kanske mest självklara kategori med en självklar vinnare. Cate Blanchetts namn har stått skrivet i stjärnorna redan sedan Blue Jasmine hade premiär. De flesta tror på den fantastiskt skickliga australiensiskan och hennes prestation som den kaotiska och paranoida Jasmine. Alla vet att hon kommer vinna. Det är självklart.
2. Cate Blanchett. Det är också självklart att hon är mitt val som vinnare. Amy Adams roll som fejkbritt i American Hustle och Judi Dench mysiga roll i Philomena är båda väldigt bra medan Meryl Streep och Sandra Bullock inte ens borde ha nominerats. Ingen av de nominerade är i närheten av Cate Blanchett.
3. Cate Blanchett. Precis som i den manliga kategorin har kvinnorna levererat stort under 2013. Brit Marling (The East), Emma Thompson (Saving Mr. Banks) och Olivia Wilde (Drinking Buddies) har alla varit fantastiska men får tyvärr gå utan Oscarsnomineringar. Men den majestätiska Cate Blanchett är trots de ovanstående kvinnornas talang den bästa.

ACTOR IN A SUPPORTING ROLE

1. Jared Leto. I en blandad kategori med allt från skeppstjuv, slavägare, FBI-agent och börsmäklare kommer Oscarsjuryns val att falla på AIDS-smittade transvestiten Rayon. Leto som medverkar i en film för första gången sedan 2009 gör en mångsidig och komplex insats och backar upp McConaugheys huvudroll bra. Leto har varit en av årets stora snackisar i birollskategorin. Med många hyllningar och vinster från både Golden Globes och SAG Awards i bagaget är Letos chanser stora. Hans hängivenhet och fokusering på rollen som Rayon är något som faller Oscarsjuryn i smaken. Jonah Hill och Bradley Cooper älskas av Oscarsjuryn men kommer inte ha någon chans att vinna och Michael Fassbender kommer ignoreras. Den enda som har en liten chans att peta ner Leto från tronen är Barkhad Abdi med hans suveräna insats i Captain Phillips och hans oväntade vinst i denna kategori på förra månadens BAFTA Awards.
2. Michael Fassbender. Den helt klart bästa i denna kategori förtjänar inte bara sin nominering utan också att vinna. Fassbender är en av de bästa skådespelarna just nu och ”glömdes bort” helt och hållet av Oscarsjuryn 2011 för sin fantastiska huvudroll i Steve McQueens Shame. Han fick inte ens en nominering. I år gör han en otroligt obehaglig och fantastisk insats i samme McQueens 12 Years a Slave. Med no-mercy-attityd och järnhandsstyre förtjänar Fassbender verkligen en Oscarsstatyett. Hans konkurrenter är inte i närheten. Leto är överskattad, Jonah Hill är härlig men inte tillräckligt bra för att vinna, Barkhad Abdi gör en grym insats men når inte Fassbenders nivå och vad Bradley Cooper beträffar är det mycket oklart vad han ens gör i denna kategori. Ah, vänta, nu vet jag! Oscarsjuryn älskar David O. Russell och American Hustle och allt vad den innebär. Det inkluderar Bradley Cooper. För tydligen kommer Russell, hans filmer och hans skådespelare i ett megapaket som alla tydligen förtjänar Oscarstatyetter vartenda år. Titta bara på förra årets Silver Linings Playbook och 2011 års The Fighter. Alla har överösts med nomineringar och vinster, även om de inte förtjänat det. Bradley Cooper får automatiskt en nominering för att han är med i David O. Russells filmer. Trots att han absolut inte förtjänar en nominering. Snälla Oscarsjury, ge Fassbender guldgubben och lägg av med favoriseringen av Russell! Byt ut Coopers nominering och sätt in…
3. James Franco istället. Francos underskattade och fenomenala insats i Harmony Korines Spring Breakers är något utöver det vanliga. Franco spelar Alien, en vild och smått galen gangsta-rappare vars fascination av vapen och droger är extremt. Med munnen full av kromtänder och en otydlig och autentisk Floridadialekt gör Franco en unik och annorlunda insats. Franco är stundtals oigenkännelig och lever sig in i rollen på ett mästerligt vis. Jag hade gärna sett Franco ta hem en statyett eller åtminstone bli nominerad. Det hade även varit trevligt med en nominering för Jake Gyllenhaals fantastiska ticsbesvärade Detective Loki i Prisoners.

ACTRESS IN A SUPPORTING ROLE

1. Lupita Nyong’o. I en kategori som i princip bara handlar om två skådespelerskor kan valet antingen falla på Jennifer Lawrence eller på Lupita Nyong’o. Det är de två som har hyllats mest i denna kategori och som har nominerats till mängder av galapriser. Lupita Nyong’os imponerade debut kommer troligen ta hem Oscarsstatyetten då den är riktigt bra och dessutom har styrkor i karaktären och i filmens historiska vikt. Oscarsjuryn älskar historiska karaktärer och filmer, särskilt när det handlar om just amerikansk historia. Men Nyong’o hotas av Lawrence, som har knipit vinster på både BAFTA-galan och Golden Globes. Det som däremot minskar hennes chans att vinna en Oscar är att juryn kan vara tveksamma till att belöna den unga skådespelerskan med en Oscarsstatyett för andra året i rad (Lawrence vann förra året för sin roll i Silver Linings Playbook). De andra nominerade i kategorin har inte en chans.
2. Lupita Nyong’o. Varken Sally Hawkins, June Squibb eller den bra men överskattade prestationen av Jennifer Lawrence i American Hustle förtjänar en nominering. Julia Roberts är för mig nummer två i denna kategori för hennes briljanta insats som frustrerad mor och dotter i August: Osage County. Men självklart ska den filmdebuterande Lupita Nyong’o vinna för hennes fenomenala och känslosamma roll som slavflickan Patsey i 12 Years a Slave.
3. Sarah Paulson. Oscarsjuryn, snälla, byt ut Hawkins, Squibb och Lawrence mot tre andra prestationer från 2013. Jag rekommenderar Shailene Woodley (The Spectacular Now), Margot Robbie (The Wolf of Wall Street) och Ziyi Zhang (The Grandmaster). Tre överlägset bättre prestationer som alla förtjänar Oscarsnomineringar. Men även Julia Roberts kan bytas ut! Sätt in den underskattade och nästintill bortglömda rollen som Mistress Epps i 12 Years a Slave spelad av den fantastiska Sarah Paulson. Hon gör kanske filmens allra mest elakaste karaktär (kanske t.o.m ondare än Michael Fassbenders karaktär) och skrämmer till ordentligt. Iskall, med noll respekt för människor med annan hudfärg än vit, är Mistress Epps en fruktansvärd karaktär. Sarah Paulson är fantastisk i rollen och förtjänar helt klart en Oscarsnominering, kanske till och med en vinst.

DIRECTING

1. Alfonso Cuarón. Den ambitiöse och glade mexikanen är det nästintill självklara valet som bästa regissör 2013. Cuarón har gått i James Camerons fotspår och skapat en teknologiskt avancerad film med ny teknik och nya metoder att skapa film med. Det som skiljer de två herrarna åt är att Cuarón dessutom lyckades göra en film som är väldigt bra medan Cameron och hans Avatar bara var en teknikuppvisning. Revolutionerande filmskapande med ett bidrag till filmens ständiga tekniska utveckling gör att Cuarón kommer ta hem priset. Hans chanser ökar dessutom eftersom han har kammat hem pris på både BAFTA och Golden Globes.
2. Alfonso Cuarón. Regissörskategorin har också två andra herrar som är värda sina nomineringar, nämligen Steve McQueen och Martin Scorsese, som båda skapat två fantastiska filmer. Alexander Payne har även han gjort ett bra jobb men förtjänar inte en vinst. David O. Russell har i American Hustle skapat en av årets mest överskattade filmer. Russell är återigen nominerad trots att det finns en stor skara andra regissörer under 2013 som förtjänar nomineringen mer. American Hustle är trots en grupp bra skådespelare och en intressant premiss en film med mycket utsida och lite insida. Flashiga kläder med ”roliga” frillor och flamsig tidsperiod är inte tillräckligt för en nominering. Självklart ska Cuarón ha en Oscar!
3. Alfonso Cuarón. Det är svårt att inte se storheten i Cuarón och hans nytänkande Gravity. Vare sig man tycker om filmen eller inte är den ett bevis på skicklig och revolutionerande filmskapande och regin är en del av processen. Cuarón har satt ribban högt för framtida sci-fi- och CGI-filmer och han förtjänar Oscarstatyetten. Men utanför Oscarsjuryns annars smala och inramade syn finns en mängd regissörer som alla förtjänar uppmärksamhet. Bland annat Shane Carruth, regissören av Upstream Color, som med låg budget lyckats skapa 2013 års mest komplexa mindfuck-film. Något som i mina ögon förtjänar en nominering.

WRITING – ORIGINAL SCREENPLAY

1. Her (Spike Jonze). Spike Jonzes småroliga och vardagliga manus för Her är Oscarsjuryns favorit. Den har dock starkt motstånd från Woody Allens Blue Jasmine och ”självklart” American Hustle.
2. Blue Jasmine (Woody Allen). Utifrån de nominerade är det Woodys kvicka och pratiga manus som tilltalar mig mest. Allen är bra på att skriva dialoger utan teatraliskt och tramsiga drag och istället förlita sig på vardagsspråk och realism. Det lyckas han med även i Blue Jasmine med flera roliga och smarta repliker. Även Dallas Buyers Club och Nebraska går i Woodys spår genom att skippa överdrivna repliker och dialoger. Detta medan Spike Jonzes överskattade manus för Her förlitar sig på sentimentalitet och flummighet till en nivå som blir tröttsam.
3. La grande bellezza (En: The Great Beauty, Paolo Sorrentino & Umberto Contarello). Paolo Sorrentinos manus för den intellektuellt stimulerande och mycket intressanta La grande bellezza (The Great Beauty) tar mitt pris för bästa originalmanus. Ett komplext men samtidigt vardagligt manus som vågar vara både abstrakt och naturligt. Ett annat manus som förtjänar en nominering är Shane Carruths Upstream Color som inte är särskilt vardagligt utan som istället är mycket abstrakt och udda utan att vara pretentiöst eller överdrivet.

DOCUMENTARY FEATURE

1. The Act of Killing. Joshua Oppenheimers kontroversiella och mycket mörka The Act of Killing, en dokumentär om indonesiska före detta ledare över så kallade dödspatruller, är den stora förhandstippade vinnaren med en redan vunnen BAFTA. En dokumentär som experimenterar med nya tillvägagångssätt för dokumentärfilmsskapande i och med att den ger huvudpersonerna ansvaret att forma dokumentärens narrativ. Oscarsjuryn kommer troligtvis välja The Act of Killing som bästa dokumentär. Men den mer aktuella The Square har också en chans att ta hem statyetten då den handlar om ett ämne som generellt sett ligger i amerikanernas intresse. Revolutionen i Egypten har rapporterats om i mängder i amerikansk media och haft ett starkt stöd från USA.
2. The Square (Originaltitel: Al Midan). Act of Killing är en enastående dokumentär som vågar testa nytt och dessutom vara modig i att den bearbetar ett extremt känsligt ämne. Men The Square är snäppet bättre. Med ett effektivt narrativ och spektakulärt foto inifrån revolutionens center lyckades The Square imponera allra mest på mig av de nominerade dokumentärerna. Cutie and the Boxer är en mysig och lättsam dokumentär medan sångdokumentären 20 Feet from Stardom kantas av extrem självömkan och repetitivt narrativ. Den allra sämsta dokumentären av de nominerade är Dirty Wars som lider av ett ointressant och dåligt utfört narrativ som inte tillför mycket nytt.
3. The Square. Jag ska vara ärlig och erkänna att jag inte har sett många dokumentärer från 2013 och har därför egentligen ingen annan förutom de nominerade att jämföra med. The Square är mitt val även här och helt klart ett rättmätigt sådant. 2013 års bästa dokumentär!

CINEMATOGRAPHY

1. Gravity. Alfonso Cuaróns trogne fotograf Emmanuel Lubezki som bland annat ligger bakom de fantastiskt häftiga och långa tagningarna i Cuaróns Children of Men är i år nominerad för Gravity. Med en revolutionerande film krävs nytänkande kameraarbete. Gravity är en väldigt visuell film där kameran vrider och vänder sig i 360 grader och lite till. Lubezkis nominering är hans sjätte och han är också den som ligger bakom fotot i en del av Terrence Malicks filmer. Killen kan helt enkelt hantera en kamera och det är något han också kommer belönas för.
2. The Grandmaster (Originaltitel: Yi dai zong shi). De andra nominerade filmerna har alla förutom en i mitt tycke mycket fint foto. Nebraska och Prisoners har båda naturligt utseende med en känsla av realism medan Inside Llewyn Davis har fått ett fruktansvärt filter över sitt utseende som gör att den har en artificiell och Instagram-liknande yta. Extremt överskattat foto som absolut inte förtjänar en nominering. Gravity är den tekniskt mest imponerande med sina avancerade kamerarörelser, men av de nominerade är The Grandmaster den vackraste och mest visuellt tilltalande filmen. Med varma gulorangea färger och imponerande slow-motion-tagningar transformerar fotografen Philippe le Sourd filmens slagsmålsscener till konstverk.
3. Upstream Color/La grande bellezza (En: The Great Beauty). Här fuskar jag lite och väljer två filmer som jag båda tycker förtjänar nomineringar och kanske till och med en statyett. Den komplexa och annorlunda Upstream Color, med sitt ovanligt naturliga och skarpa foto, samt La grande bellezza, med sitt svepande och nästintill svävande kameraarbete. Två otroligt snygga filmer som båda påminner om Lubezkis arbete med bland annat The Tree of Life och andra Malick-filmer.

FILM EDITING

1. Gravity. Med sina långa scener där klippningen knappt märks är Gravity Oscarsjuryns val. Stora delar av filmen känns som en enda scen, vilket bidrar till den tomhet och stillhet som existerar i rymden. Filmer som 12 Years a Slave och Dallas Buyers Club, vilka också har relativt långa scener där klippningen är anonym men effektiv, har en liten chans på en statyett.
2. Captain Phillips. Gravity och 12 Years a Slave är båda vackert klippta med utdragna, fokuserade scener. Men Captain Phillips rappa och intensiva tempo är en frisk fläkt bland de nominerade och min favorit. Captain Phillips-klipparen Christopher Rouse lyckas samla in filmens starka aspekter och göra en hårresande och svettframkallande film där mycket av filmens intensitet ligger i just klippningen.
3. The Wolf of Wall Street. Trots en grupp välklippta filmer bland de nominerade är den värdiga vinnaren inte ens nominerad. Thelma Schoonmakers kvicka och fartfyllda klippning i Martin Scorseses The Wolf of Wall Street är delvis vad som får filmen att göra vad den gör så bra – att aldrig bli ointressant och tappa tempo trots en lång speltid. Schoonmakers sammanflätning av scener blir till kreativa och häftiga övergångar som aldrig stannar av för en andningspaus.

PRODUCTION DESIGN

1. The Great Gatsby. Med färgsprakande 20-talsscenerier och överklass-vaudeville-aura är The Great Gatsby en klar vinnare i juryns ögon. Den hotas dock av American Hustle:s 70-talsstil och 12 Years a Slave:s autentiska slavmiljöer. Det finns även en liten chans för Her med dess färgglada futuristiska värld.
2. Gravity. Det är Alfonso Cuaróns detaljerade och till synes autentiska rymdskepp som faller mig i smaken mest. Det är dessutom svårt att slå självaste planeten jorden som bakgrund. Däremot ser jag även The Great Gatsby som en värdig vinnare då den trots en överanvändning av greenscreens också bjuder på ett par riktigt fina och välskapade interiörer.
3. Michael Kohlhaas. En av filmåret 2013:s mest okända och smala filmer är det franska historiska dramat Michael Kohlhaas med Mads Mikkelsen i huvudrollen, som bjuder på scenerier som fick mig att vilja spola tillbaka i filmen i biografen för att se om vissa scener. Fantastiskt vacker fransk bergsnatur och historiskt imponerande byggnader som visualiseras av ett fantastiskt foto. Oscarsjuryn är kända för att strunta helt och hållet i smalare filmer, särskilt om de kommer från andra länder än USA, men Michael Kohlhaas förtjänar åtminstone en nominering.

SOUND MIXING

1. Gravity. Vad sound mixing egentligen går ut på och hur man bedömer det är för mig fortfarande en aning oklart (men här kan man läsa mer). Oscarsjuryn kommer hur som helst att välja Gravity som vinnare för dess blandning av ren tystnad och kaosinramande musik.
2. Gravity. Det är något magiskt med hur Gravity låter. För trots den realistiska tystnaden som den ska porträttera är filmens övergång mellan just denna tystnad och dialog skarp och skickligt utförd. Gravity förtjänar en statyett, men jag skulle inte heller bli missnöjd om Lone Survivor och det explosiva ljud som den filmen pressar in i öronen på en vinner.
3. Rush. Men av förra årets starkaste ljudupplevelser är det tre filmer som inte ens blev nominerade i år. Två av dem är effektfyllda sci-fi-filmer, nämligen Star Trek Into Darkness och Pacific Rim. Star Trek, med sitt hav av imponerande ljudeffekter, och Pacific Rim, med kraftfulla robotslag och kollapsande skyskrapor. Men det är den tredje filmen som förtjänar en nominering och vinst allra mest. Den filmen är Rush som pumpar på med autentiskt vilda och riviga 70-tals-F1-bilar. En fantastisk ljudmix av imponerande övergångar mellan ren motorkraft och pampig musik.

VISUAL EFFECTS

1. Gravity. En av de aspekter som gör Gravity till en sådan hyllad och nytänkande film är dess specialeffekter. Med superavancerad CGI är filmen en visuell fest med otrolig detaljrikedom. En självklar vinnare utan motstånd från övriga nominerade.
2. Gravity. The Hobbit, Iron Man 3 och The Lone Ranger är i mitt tycke inte ens värda sina nomineringar. De bjuder samtliga på rent ut sagt trött CGI som inte är i närheten av kategorins två bästa filmer – Star Trek Into Darkness och Gravity – med den sistnämnda som min favorit bland de nominerade.
3. Gravity. Den är även min favorit överhuvudtaget från 2013 när det gäller specialeffekter. Faktiskt en av de snyggaste CGI-filmerna någonsin! Men det finns också en hel del andra filmer som är värda nomineringar, bland annat redan nämnda Star Trek Into Darkness, A Field in England, Pacific Rim, Elysium och Oblivion.

MAKEUP AND HAIRSTYLING

1. Jackass Presents: Bad Grandpa. I en kategori med endast tre nominerade blir valet lite lättare när det mest komplexa men också mest välutförda sminket är Johnny Knoxvilles helkroppstransformation från ung Jackass-medlem till 86-årig gubbe. Oscarsjuryn är enade om att Bad Grandpa är den rättmätiga vinnaren. 
   
2. Jackass Presents: Bad Grandpa. De andra nominerade filmerna, Dallas Buyers Club och The Lone Ranger kommer inte i närheten av Knoxvilles skrynkliga skinn. Det är riktigt bra smink som förtjänar att vinna helt enkelt.
3. Jackass Presents: Bad Grandpa. Punkt slut.

Nedan följer för mig ofullbordade kategorier som jag alltså inte har sett samtliga nominerade i. Därför bjuder jag endast på mina gissningar, det vill säga vilken film jag tror kommer vinna.

ANIMATED FEATURE FILM

• Frozen

COSTUME DESIGN

•  American Hustle

DOCUMENTARY SHORT

• The Lady in Number 6: Music Saved My Life

FOREIGN LANGUAGE FILM

• The Great Beauty

MUSIC – ORIGINAL SCORE

• Gravity

MUSIC – ORIGINAL SONG

• Let It Go (Frozen)

SHORT FILM – ANIMATED

• Get a Horse!

SHORT FILM – LIVE ACTION

• Helium

SOUND EDITING

• Gravity

WRITING – ADAPTED SCREENPLAY

• 12 Years a Slave

Efter mina gissningar ser ”statyettlistan” ut så här:

Tippade vinnare

• 7 Oscars Gravity
• 3 Oscars 12 Years a Slave
• 2 Oscars Dallas Buyers Club, Frozen
• 1 Oscar The Act of Killing, American Hustle, Blue Jasmine, Get a Horse!, La grande bellezza, The Great Gatsby, Helium, Her, Jackass Presents: Bad Grandpa, The Lady in Number 6: Music Saved My Life

Vad händer om vi går efter mina önskade vinnare bland de nominerade (exklusive de tio sista kategorierna)?

Önskade vinnare

• 4 Oscars 12 Years a Slave, Gravity
• 2 Oscars Blue Jasmine
• 1 Oscar Captain Phillips, The Grandmaster, Jackass Presents: Bad Grandpa, The Square

Nu släpper vi loss och kör på mina fria val (exklusive de tio sista kategorierna).

VINNARE PÅ SCOOTER AWARDS FOR PROPER EXCELLENCE IN THE ART OF THE SYMBIOSIS BETWEEN MOVING PICTURES, SOUND AND ACTING 2014: The comeback!

• 2 Oscars 12 Years a Slave, La grande bellezza, Gravity
• 1 Oscar Blue Jasmine, Captain Phillips, Jackass Presents: Bad Grandpa, Michael Kohlhaas, Rush, Spring Breakers, The Square, Upstream Color, The Wolf of Wall Street

Ännu en lång betänketid av vilka som ska vinna är över. Nu är det bara att sjunka ner i soffan med trevligt sällskap och njuta av en helkväll, eller rättare sagt natt, av prisutdelning. Godiset, maten, drickan och laptopen kommer stå redo för en helkväll av underhållning. Glöm inte att bevaka vår Twitter och Facebook-grupp under galan! Man vet aldrig vad för roliga bilder och kommentarer vi delar med oss. Må den bästa tipparen vinna men heja bara på mig. David har haft sin tid rampljuset och nu är det dags för en ny vinnare att ta hans plats! Ha en trevlig Oscarsgala, gott folk!

Veckoresumé #59

Med en vecka kvar till Oscarsgalan jobbar vi nu in i det sista för att uppdatera oss och erbjuda lite relevant läsning inför helgens filmfest. Nedan redogör jag för tre nominerade dokumentärer, en nominerad kvinnlig huvudroll och en precis lika nominerad utländsk film. Dessutom en skum Villeneuve-rulle, en 90-talsvästern med Matthew McConaughey som Chris Coopers pappa (!), en tysk bergsbestigning på 30-talet, en ubåtskryssning som inte går så bra, en trailerröstkomedi av Lake Bell, en kreativ Woody Allen, en krigskupp med Christopher Walken och en dokumentär om Mitt Romney. Go!

THE ACT OF KILLING (2012)

Indonesien var under mitten av 60-talet en plats för krig, mord och död. Den antikommunistiska armén gav så kallade death squads uppdraget att döda misstänkta motståndare, ett dödande som man snart tappade kontrollen över och som resulterade i över 500 000 dödsoffer. I The Act of Killing låter regissören Joshua Oppenheimer några av dödstruppernas ledare samlas i en studio och rekonstruera sina handlingar i en film. En av dem, Anwar Congo, ska ha dödat ungefär tusen personer, ofta genom strypning. Skadade av dödandet verkar männen iögonfallande oberörda av, och ibland till och med stolta över, sina handlingar när de spelar upp olika mordvarianter som både gärningsmän och offer. Eftersom de själva får utforma filmen (alltså filmen i filmen) som de vill blir det en absurd slutprodukt som med drag av gangster, musikal och västern spelar upp förfärliga scener. The Act of Killing dokumenterar denna process och återkopplar till individernas fortsatta liv efter massmorden. De har inte straffats för sina dåd utan snarare sjunkit undan i en ”normal” tillvaro. I vissa sammanhang har de till och med hyllats för vad de gjort. Det är, för att yttra det uppenbara, helt sjukt. Det går inte, om jag ska tala utifrån mig själv, att relatera till deras historia och de fruktansvärda handlingar de bär ansvaret för. Utan ett alltför tydligt narrativ låter Oppenheimer kameran rulla och ger åskådaren möjlighet att på egen hand ta in och reagera på innehållet. Detta ger både positiva och negativa effekter. Positivt är att man till stor del slipper övertydlighet, ett för starkt ställningstagande från dokumentären eller annan påverkan. Negativt är att dokumentären blir för lång (två timmar och 39 minuter) för att den ska engagera hela vägen och det blir stundtals svårt att hålla intresset uppe. Visserligen kanske jag ska kritisera mig själv för det – jag kanske är för slö som tittare? Kanske har de engagemangsmässiga svårigheterna med omöjligheten att relatera till ämnet att göra. Men jag kan tänka mig att någon av de nedklippta versionerna (115 respektive 95 minuter) är vassare. Slutscenen, när någon form av förstånd verkar springa ikapp Anwar Congo, är stark.

CUTIE AND THE BOXER (2013)

En gullig liten dokumentär om ett japanskt konstnärspar i New York som har varit gifta i 40 år. Ushio Shinohara är en 80-årig neodadaistisk konstnär vars konst framträder som exempelvis stora motorcykelskulpturer eller enorma kartongskivor som han sätter upp på väggen och slår på med målarfärgsdroppande boxningshandskar. Hans fru, Noriko, gör bland annat serieteckningar. Cutie and the Boxer porträtterar dessa två, visar upp deras konst och berättar om deras fina men problematiska äktenskap. Ushio har genom åren haft alkoholproblem och pengar har periodvis varit en bristvara. Noriko har varit missnöjd med att hennes roll alltför ofta blivit sekundär till Ushios, trots att även hon har stora konstnärliga ambitioner. De har haft motgångar genom relationen, men aldrig utan en underliggande kärlek, vilken är vad som fått dem att hålla ihop så länge. Cutie and the Boxer är en snygg dokumentär som använder de konstnärliga tillgångarna hos filmens huvudpersoner på ett kreativt sätt. Det är en fin berättelse som skänker ett litet leende, men så mycket mer blir det kanske inte på 82 minuter. Den är liksom The Act of Killing Oscarsnominerad, men enligt mig bör ingen av dem vinna. I mina ögon är den rättmätiga vinnaren den egyptiskamerikanska The Square.

DIRTY WARS (2013)

En dokumentär som verkligen inte bör vinna nämnda pris är denna om en grävande journalist som är sjukt nöjd med sig själv. Eller, förlåt mig, det är kanske USA:s hemliga krigföring den handlar om. Jeremy Scahill jobbar som undersökande journalist för veckomagasinet The Nation och är även författare. I Dirty Wars tittar han närmare på JSOC, USA:s Joint Special Operations Command, vars uppdrag bland annat är att skydda landet och att eliminera dess fiender. Han undersöker hur lagliga och moraliska dessa åtaganden är och har varit, och kommer fram till att de ofta är varken det ena eller det andra. Han träffar människor i Mellanöstern vars familjer och vänner fallit offer för USA:s brutala – och ofta hemliga – metoder, vilket givetvis är hemskt. Deras berättelser är starka. Det som sker är inte okej någonstans. Men är det någon överraskning att USA gör vedervärdiga saker för ”landets säkerhet”? Nej. Krig är smutsigt, det vet vi. För att göra en dokumentär på ämnet krävs, i min åsikt, en större poäng av något slag och att ny fakta läggs fram på bordet. Det tycker jag att Scahill och regissören Rick Rowley misslyckas med och att de fastnar i ett fokus på hur sjukt det är att USA fortsätter att hemligt gå fram i ”fiendeland” och döda oskyldiga, vilket knappast kan betraktas som ny fakta. Vidare hamnar Scahill i, för att citera IMDb:s synopsis, en ”unexpected journey” (utan hobbitar dock) där han försöker gräva djupare i sin story och blir nekad information (oj, oväntat) av statens olika relevanta enheter och därefter gråter ut om hur sjukt det är att de inte säger något, under i princip hela filmen. Anar ni en irriterad ton i denna text? Förståeligt, för jag är irriterad. På Jeremy Scahill. Han är otroligt egocentrisk, placerar ständigt sig själv i filmens mitt och berättar med en sensationalistisk ton om sina tappra försök att ”uncover the truth”. Han hade nog helst av allt velat spela huvudrollen i en All the President’s Men 2. Det klandrar jag honom i så fall inte för (vem skulle inte vilja det), men dude! Ta ett steg tillbaka och låt storyn tala för sig själv. Filmen är utöver en irriterande huvudperson (naturligt nog) extremt vinklad och USA-kritisk. Det är kanske inget problem, så länge man har en nypa salt att tillämpa, men känns stundtals obefogat sett till ett bristande perspektiv. Dirty Wars är, även om mitt betyg färgats av en genomträngande irritation, sämst av de Oscarsnominerade dokumentärerna.

MAELSTRÖM (2000)

Vafalls? Det här är ju ingen dokumentär! Nej, det här är ett svårbegripligt kanadensiskt drama av Denis Villeneuve, mannen som senare gjort filmer som Incendies, Enemy och Prisoners. Filmen följer en ung kvinna med det glassiga namnet Bibiane Champagne, spelad av Marie-Josée Croze, som upplever en fragil period i sitt liv. Vi får veta att hon är dotter till en kändis, har hand om tre klädbutiker som går dåligt, har gått igenom en abort, kämpar med droger och alkohol, har mentala problem och mår allmänt dåligt. Som om inte det vore nog är hon inblandad i en bilolycka, vars konsekvenser blir betydelsefulla på många olika sätt och leder till ett möte med en ny person i hennes liv. Bland annat behandlas slumpen och just möten mellan personer på ett intressant sätt. Av de av Villeneuves filmer jag sett är Maelström den överlägset knepigaste och mest svårtolkade av dem. Den är berättad genom metaforer och symbolik, med fisk och vatten som genomgående teman, vare sig det handlar om fiskhandlare, duschar, fisklukt i bilen eller självmordsförsök i en hamn. Och just det: historien berättas av en fisk. Som oturligt nog blir halshuggen innan den hinner avslöja hemligheten bakom vår existens. Filmen känns genomgående skum, är ganska mörk och är aldrig helt tydlig i vad den vill säga. Detta på gott och ont. Den är estetiskt tilltalande i sitt bildspråk och valet av musik (ofta klassiska symfonier) och har en sådan där oförklarlig känsla av att man inte riktigt kan greppa den. En konstig och udda film som kittlar i lite sköna tankebanor – det går säkert att dra paralleller till Enemy. Tre starka stjärnor!

BLUE JASMINE (2013)

Woody är tillbaka, och det med besked! Efter trött turistande i Rom har han åter landat i Amerika och gjort en av sina mörkare filmer, med en helt fenomenal Cate Blanchett i huvudrollen. I ett flashback-baserat narrativ som växlar mellan nutid och dåtid skildras Jasmines (Blanchett) liv, vilket gått från rikt, lyxigt, gift och lyckligt till ensamt, fattigt, alkoholiserat och plågsamt. Hennes före detta man (Alec Baldwin) visade sig vara en skojare och som blåst folk på pengar, och eftersom hans äktenskap med Jasmine var byggt på de pengarna föll inte bara hans liv ihop utan även hennes. Hon flyttar in hos sin syster Ginger (Sally Hawkins), vars liv är långt ifrån det lyxliv som Jasmine är van vid. Jasmine förnekar ständigt sina problem, och mötet med verkligheten blir jobbigt. Småroligt såklart – det finns ju en Woody Allensk humor – men framförallt smärtsamt och mörkt. En film om och med lögner, förnekande, alkoholproblem, uppgång och fall i klassamhället, relationer, fördomar, kulturkrockar, acceptans, ansvar och lite annat smått och gått. Woodys manus är lysande, Blanchett rakt igenom suverän och Hawkins mycket bra. Bra biroller även från Baldwin, Bobby Cannavale, Peter Saarsgard och Louis C.K. Långt ifrån alla Woody Allen-filmer är gripande, men Blue Jasmine är just det. En av hans bästa.

LONE STAR (1996)

Vafalls? Nu är det ju inte ens 2000-tal längre! Vad gör du David?! Vad jag gör är att jag bjuder på en lite bortglömd sheriffhistoria av indieregissören John Sayles, med Chris Cooper i huvudrollen. I Texas, nära den mexikanska gränsen, hittas ett skelett tillsammans med en gammal Texas Rangers-stjärna. Sheriff Sam Deeds (Cooper) undersöker fallet och leds in på en kartläggning av sin far, den tidigare sheriffen Buddy Deeds (Matthew McConaughey) samt den ännu tidigare sheriffen Charlie Wade (Kris Kristofferson). Vilka var de egentligen och hur pass rent mjöl hade de i sina påsar? Wades våldsamma tillvägagångssätt som sheriff har ifrågasatts och Buddy Deeds är av stadens befolkning ihågkommen som en hjälte, medan Sam minns honom som en oansvarig far. Vid sidan om detta mystiska och viktiga fall följs ett sidospår i form av en möjlig kärlekshistoria mellan Sam och hans barndomsvän Pilar (Elizabeth Peña). Filmen tar upp problematiska ämnen för det geografiska området, som illegal invandring, rasism och våld och frågan kring vem som egentligen har rätten till vilken landyta. Narrativet påminner om Blue Jasmine:s i det att storyn vecklas ut genom flashbacks, vars övergångar faktiskt är bland de mest flytande och subtila jag har sett. Utan att klippa i en enskild scen låter man kameran flyta fram genom exempelvis ett rum för att landa i detsamma fast i en annan tidsperiod. Snyggt! Bland skådespelarna skiner Chris Cooper (som vanligt) medan Kris Kristofferson gör en smått skrämmande roll och Elizabeth Peña gör en fin roll även hon. När man har köpt illusionen av hans faderskap till Cooper kan man även njuta av en mycket liten roll av Matthew McConaughey. Frances McDormand gör också ett kul inhopp. Filmen i sig tappar i tempo och håller inte sin högstanivå under alla 135 minuter. Men bra är den.

THE BROKEN CIRCLE BREAKDOWN (2012)

Off to Belgien, men med USA som fortsatt centralt tema. Detta belgiska relationsdrama är Oscarsnominerat för bästa utländska film och handlar om en cowboy-romantiker (Johan Heldenbergh) och en tatuerare (Veerle Baetens) som inser att de båda uppskattar bluegrass-musik, förälskar sig i varandra, flyttar ut på landet och lever ett fantastiskt och kärleksfullt liv där allt ser ljust ut. Men livet är inte ljust hela vägen, och när deras barn får cancer vid sex års ålder ställs deras relation på prov, och då har mörkret bara knackat på dörren. Tidshopp verkar vara ett gemensamt drag för många av veckans filmer, för precis som i Blue Jasmine följer vi parallellt två skeden av Didier och Elises relation vilka genom korsklippning vävs samman och skapar en puckelpist av lycka, eufori, kärlek, passion och sorg, depression, gräl, tvivel och andra saker som hinner drabba ett par och en familj som går igenom det bästa och det värsta som en familj kan möta. Filmen är relativt förutsägbar – man kan känna av rätt snabbt i vilken riktning den rör sig – och tydlig i sina karaktärer, möjligen övertydlig i slutet när Didiers ateism ställs mot Elises tro på livet efter döden. Regissör Felix Van Groeningen vill också få in lite väl mycket åsikter i samma veva när han kritiserar USA och hur religion där hindrat stamcellsforskning, en del av filmen som blir alltför outvecklad för att den ska kännas naturlig. Detta är dock bara paranteser, för i mångt och mycket är The Broken Circle Breakdown en oerhört välregisserad, välspelad, välklippt – och diverse andra ord med välprefixet – film. Skådespelarna är starka båda två, framförallt Baetens, och flashback-redigeringen skapar skarpa kontraster som gör att hjärtat hoppar lite hit och dit under filmens gång. De varma musikinslagen (just det, de är musiker båda två) tillför ytterligare energi till en intensiv och medryckande film som är omöjlig att inte engagera sig i, trots att det är en berättelse som berättats förut. Till slut sitter man där, lite mörbultad, när eftertexterna rullar och visst tusan ska man belöna det med ett högt betyg.

NORDWAND (2008)

(En: North Face). Inte så långt från Belgien bestämmer två tyska pågar sig 1936 för att utmana ”Alpernas sista problem”, berget Eigers nordsida, i de schweiziska alperna. Det är ett livsfarligt företag och det är inte utan stor tveksamhet och rädsla de fattar beslutet att anta utmaningen. Eftersom ännu ingen bestigit Nordwand och det ligger hett eftertraktad prestige i att göra det får de konkurrens från andra team. Handlingen går inte ut på så mycket mer än så, och det behövs inte. Vi snackar ju bergsbestigning – hur spännande är inte det? Filmen är fint fotad och placerad i vackra miljöer, har stabila skådespelare, en klart intressant story (baserad på verkliga händelser) och är för det mesta kompetent berättad. Spänningen finns från och till, men blir aldrig så tilltagande som jag hade hoppats att den skulle bli. Detta av främst två anledningar, två svagheter hos filmen som jag vill påstå blir förödande för hela slutprodukten. Det finns stor potential i filmen, men den når inte ut. För det första är musiken, och framförallt användningen av musiken, horribel. Den är överallt och hela tiden och hopplöst förutsägbar, smörig, ointressant och överdriven. Filmen är som bäst i de få stunder man låter naturen och dess tystnad tala för sig själv. Det är då man uppnår intensiv stillhet och laddad atmosfär – realism kanske är ordet? För filmen blir nu snarare väldigt filmisk, matinéaktig, på ett negativt sätt. För det andra är upplösningen, lite på samma poäng, alldeles för klyschig och tydligt orealistisk. Där tar en sidohistoria med en ung kvinnlig tidningsfotograf överhanden och filmen övergår i totalt överdramatiserad kärlekshistoria som inte alls känns realistisk eller ens passande för detta bergsklättrardrama. Det är så synd att det blev så här, för i sina bästa stunder inser man hur bra detta hade kunnat bli. Nåväl, en stark tvåa blir det till Nordwand, och helt osevärd är den absolut inte. Men den hade som sagt kunnat vara mycket bättre. På ämnet kan jag för övrigt rekommendera dramadokumentären Touching the Void (som jag dock såg för otroligt längesedan, varför jag får utfärda en viss reservation på den rekommendationen) samt uppmana till pepp och hopp för att de kommande Mount Everest-filmerna Everest och The Summit ska falla väl ut.

BELOW (2002)

Än mer orealistiskt blir det logiskt nog i detta ubåtsmysterium, även det placerat i en svunnen tid, närmare bestämt mitt under det brinnande kriget 1943. Ubåten USS Tiger Shark (underbart namn?) är på väg genom Atlanten hem mot Connecticut när man plockar upp tre överlevande från ett brittiskt sjukhusskepp som skjutits i sank. En av dem är kvinna, vilket i klassisk ubåtsvidskeplighet innebär otur. Oturen infinner sig mycket riktigt snart därefter i form av mystiska ljud och syner som drabbar besättningen, tekniska problem som gör att ubåten inte kan stiga till ytan som planerat samt i händelser kopplade till historien kring ett tidigare dödsfall vid vilket den förre kaptenen slagit i huvudet och drunknat under mystiska omständigheter. Lite undervattenskrigsfilm, lite spökhistoria, lite allmänt mysterium och lite Bruce Greenwood som stenhård befälhavare. Dessutom en sjukt otippad casting med Zach Galifianakis som besättningsman. Manusförfattandet är också ganska otippat i det att Darren Aronofsky varit med och skrivit. Han producerar även filmen. Below är inte särskilt trovärdig, om man nu hade förväntat sig det, och den är långt ifrån någon kanonfilm. Men den är småspännande, lite sådär kusligt mysig och en alldeles utmärkt bakisfilm på en söndagsförmiddag.

IN A WORLD… (2013)

Lake Bell har skrivit manus, regisserar och spelar huvudrollen i en lättsam komedi om den smala trailerröstbranschen. (Titeln anspelar på den klassiska inledningsraden ”In a world” som kan fortsätta med exempelvis ”where David Sjoegren is the superior leader of the universe and mankind is doomed”). Carol (Bell) är en 30-årig röstcoach som fortfarande bor hemma hos sin pappa, den berömde voice-over-mästaren Sam Sotto (Fred Melamed). Carol vill själv slå sig fram i samma yrke och utmana den mansdominerade branschen, där hon har oddsen emot sig. Det hela mynnar ut i ett slags prestigefylld tävling där tre personer alla försöker landa uppdraget att göra rösten till en kommande trailer: Carol, hennes pappa och den rike lyxliraren Gustav Warner (Ken Marino), som allmänt ses som Sam Sottos efterträdare. Problem uppstår när de inte riktigt har koll på varandra och springer in i varandra i olika sammanhang utan att veta vem den andre är, och allt blir väldigt rörigt. In a World… är en trevlig komedi som underhåller lite lagom, utan att för den delen vara jätterolig. Den har några riktigt sköna ögonblick, men skrattsalvorna uteblir. Storyn och dramaturgin har inga särskilda egenskaper som utmärker den, men i filmens ämnen och tematik finns några intressanta poänger, som den feministiska infallsvinkeln till det mansdominerade Hollywood. Slutpartiet blir lite ruschat och tillrättalagt, men annars är filmen rätt avslappnad och behaglig. Kortfattat en trevlig film men ingenting speciellt.

STARDUST MEMORIES (1980)

För att återknyta till Blue Jasmine, med vilken Woody Allen gör något relativt mörkt, spelar han i Stardust Memories en berömd komediregissör som helst av allt vill göra allvarlig film och bli uppfattad som en seriös man. Inspirerad av Fellinis 8½ gör han en metatematisk film som återspeglar mycket av Woody Allen som person. Han är känd för sina komedier och sin träffsäkerhet vad gäller humor och timing, men uttalar sig ofta om sin ångest och sin paranoida personlighet. Han tar här upp många tunga ämnen som existens, religion och död, samtidigt som den sedvanliga Allen-humorn ständigt finns närvarande. Vissa saker bara skrattar man rakt ut åt, som när en liten pojke helt plötsligt bara lyfter från marken och flyger iväg, helt oväntat. Dialogen knyts ofta till Sandy Bates (Allen) flera olika kärleksintressen varav en är den unga och intellektuella Daisy (Jessica Harper), en är den mognare och vuxnare Isobel (Marie-Christine Barrault) och en är den sexiga men instabila Dorrie (Charlotte Rampling). En av Woodys mest konstnärligt utformade filmer som tar många friheter och experimenterar med hur man kan berätta en historia. Den har delat publiken och gjort vissa missnöjda och andra imponerade. Jag tillhör, med viss försiktighet, den sistnämnda kategorin. Stardust Memories är rolig, tänkvärd, smart, intressant, estetiskt häftig och välskriven. Skådespelarna är klockrena för det mesta, framförallt en bländande Charlotte Rampling och Woody som är underbar. Det svartvita fotot används på ett oerhört snyggt sätt. Den är något ojämn och kanske lite för kort för att den ska kännas helt fullständig, men på gränsen till en fyra i betyg.

THE DOGS OF WAR (1980)

Det första som slog mig när jag såg denna krigsdramaspionthriller var vilken sexbomb Christopher Walken anno 1980 var. Men det ska jag inte diskutera här. The Dogs of War är baserad på Frederick Forsyths roman med samma namn, om en före detta soldat (Walken) som får i uppdrag att resa till den fiktiva västafrikanska staten Zangaro för att fotografera och undersöka platsen. Han blir fortsättningsvis tillfrågad att leda en kupp för att störta landets diktator, en affär som har sina grunder i USA:s intressen för Zangaros naturtillgångar. Förutom ren vapenaction fokuserar filmen främst på det hemliga spelet och planeringen bakom den farliga aktionen, med partier inte helt olika filmer som The French Connection. Det är mer av ett politiskt thrillerdrama än en krigsfilm. Utförandet är helt okej och visst funkar den, trots att den fiktiva biten gör att jag ställer mig något tveksam till hur intressant storyn egentligen är. Det kanske hade varit mer givande med någon form av historisk förankring än att placera den i ett påhittat land? Men utan likheter till den verkliga världen är den absolut inte. Settingen är ändå bra med passande miljöer, en förhållandevis engagerande intrig, stabila skådespelare (även Tom Berenger i en stor roll) och en skön lite politisk spiontouch på det hela. The Dogs of War är inget storverk, men en fullt godkänd och mestadels bra film.

MITT (2014)

En Netflix-distribuerad dokumentär (som således också finns att se på Netflix) om den förlorande kandidaten i det amerikanska presidentvalet 2012. För det är så vi minns honom, som en förlorare. Därför är han ett intressant objekt för en dokumentär, särskilt för oss som inte vet överdrivet mycket om honom som person. I Mitt följer filmaren Greg Whiteley Mitt Romney och hans familj från det att han 2006 bestämmer sig för att ställa upp i racet för presidentposten, vidare under kampanjperioden inför presidentvalet 2008, efter vilken han inte lyckades ta sig hela vägen, fram till och med 2012 års kampanj. Det mest spännande med Mitt är att det är en dokumentär som trots sitt ämne inte alls handlar om politik. Det är snarare en film om en familj och en familjefar, man och yrkesman och hur dessa roller samspelar med familjen och privatlivet, samt vad som krävs av familjemedlemmarna för att en presidentkandidatssatsning ska vara genomförbar. Även om klipp från debatter och TV-intervjuer naturligtvis infogas fokuserar filmen i huvudsak på det vi aldrig fick se, livet bakom de klassiska kulisserna och vad som egentligen sägs i soffan där familjen sitter samlad och inväntar ett livsavgörande rösträkningsresultat. Jag är långt ifrån påläst nog för att kunna uttala mig om Mitt Romneys politik, men efter att ha sett den här dokumentären handlar en av mina eftertankar om hur lätt det är att döma en person efter TV-framträdanden och offentliga tal, och hur man då bedömer yrkesmannen Mitt Romney och missar hela människan Mitt Romney. En stor poäng som filmen belyser. Mitt är långt ifrån en perfekt dokumentär, då den saknar en hel del kontextualisering och till exempel inte presenterar vissa viktiga personer tillräckligt tydligt. Man gör även ett stort hopp i tiden på flera år, vilka inte täcks alls. Men tillgången till material, exklusivt sådant som man aldrig sett förut, är enormt värdefullt och spännande att ta del av. Därför blir Mitt ändå en mycket sevärd och fascinerande dokumentär, stundals även smått rörande. En svag, svag, fyra.

För er som mot förmodan orkat ta er ända hit och fortfarande suktar efter mer läsning kan jag hänvisa till vårt lilla tack till Philip Seymour Hoffman, mina recensioner från Göteborgs filmfestival (bl a Dallas Buyers Club, All Is Lost, Her, Locke och Child of God) samt recensionen av Oscarsgalans dokumentärkategoris bästa, The Square.

Är ni som jag och inte kan få nog av titanen Matthew McConaughey gör han en alldeles förträfflig insats i videon till Butch Walker and the Black Widows Synthesizers, vilken ni hittar här. Och så utgår jag givetvis ifrån att ni följer True Detective. Om inte är det dags att ni börjar se över era liv och fundera på vad ni egentligen håller på med. Keep livin’!

Veckans topp 3

1. The Broken Circle Breakdown
2. Blue Jasmine
3. Mitt

47 titlar att hålla reda på under 2014

Under det numera pågående året 2014 lär man, i vanlig ordning, konsumera en hel del film. Men vad ska man prioritera? Målet med nedanstående lista är att, likt Scotts lista, göra den frågan lite mer lättbesvarad. Premiärdatum för filmerna är i många fall inte bestämda, och filmproduktionen med alla sina led tenderar att ta oberäkneliga mängder tid. Det där är alltid lite oklart – flera av filmerna från förra årets lista har exempelvis fortfarande inte kommit ut. Men låt mig slänga in några titlar här (i bokstavsordning), så får vi helt enkelt se vad som händer med dem under året!

20,000 DAYS ON EARTH (Storbritannien)

Ett slags dramadokumentär om musikern och författaren Nick Cave som skildrar 24 fiktiva timmar av hans liv. Man följer hans konstnärliga process, utforskar vad som gör oss till de vi är och hyllar den ”transformativa kraften” i den kreativa själen. Som stort Nick Cave-fan ser jag mycket fram emot detta projekt, som just nu visas på Sundance.

ALOFT (USA/Spanien/Frankrike)

En film jag inte vet mycket om alls, mer än att den finfina rollistan rymmer Jennifer Connelly, Cillian Murphy och Mélanie Laurent. Det verkar vara snöigt, i Minnesota och norra Kanada, och storyn berättas i två olika tidsperioder och kretsar kring en mor (Connelly) och en son (Murphy) som tidigt skiljs åt och lever sina liv i olika riktningar. En journalist (Laurent) undersöker deras livsöden. Filmen regisseras av peruanskan Claudia Llosa och är lite av ett wildcard på listan – ingen superpepp, men kan bli bra.

BIRDMAN (USA)

Alejandro González Iñárritu är efter filmer/knytnävsslag som 21 Grams, Biutiful, Amores perros och Babel en av mina favoritregissörer. I år gör han en komedi (!) om en skådespelare som kämpar med en Broadway-pjäs och samtidigt tvingas hantera sig själv, sin familj, sin karriär och sitt ego. Detta med en blandad cast innehållandes Michael Keaton, Naomi Watts, Andrea Riseborough, Edward Norton, Amy Ryan, Emma Stone och Zach Galifianakis. Snyggt lär det bli, med tanke på att filmen fotas av Emmanuel Lubezki (Children of Men, The Tree of Life, To the Wonder, Gravity).

BLOOD TIES (USA/Frankrike)

Déjà vu? Var inte orolig, du är inte med i en ny Groundhog Day. Jag skrev nämligen om den här filmen redan i förra årets pepplista, men eftersom den fortfarande inte nått oss (förutsatt att vi inte är t ex serber eller norrmän, vilka fick se den på bio redan somras) känner jag att jag vill uppmärksamma den igen. Hade jag rangordnat denna lista hade den kanske legat allra högst upp. Låt mig citera mig själv (oh, dear): ”Guillaume Canet, regissören bakom bland annat Les petits mouchoirs (Små vita lögner) och Ne le dis à personne (Berätta inte för någon), har satt ihop ett gediget skådespelargäng till ett kriminaldrama i 70-talets New York. Två bröder på varsin sida om lagen ska göra upp på slagfältet Brooklyn, och vi kan se framemot en välspelad film med bland andra Marion Cotillard, Clive Owen, James Caan, Matthias Schoenaerts, Billy Crudup och Mila Kunis. Noterbart är att James Gray (Two Lovers, We Own the Night) har varit med och skrivit manuset. Jag är svag för både 70-tal, New York, franskt, Cotillard, Owen och genren, så detta är utan tvekan en av de mest emotsedda filmerna under 2013 för min del.” Well, 2014 då. Och postern vill jag bara rama in, alternativt Marion Cotillards fantastiskt vackra karaktärsposter. Femstjärniga affischer.

BOYHOOD (USA)

Richard Linklater som skrivit och regisserat Before-trilogin, vilken jag sett de senaste dagarna och verkligen älskar, har gjort detsamma även här i en film som följer en pojkes uppväxt. Det smått otroliga med detta projekt är att filmen är inspelad under de elva år som den skildrar (2002-2013), från det att pojken i huvudrollen är sex år till det att han är 17-18. Hans föräldrar (Ethan Hawke och Patricia Arquette) är skilda och filmen utforskar relationen mellan dem och pojken under denna period. Kan bli fantastiskt och unikt.

THE CLASS OF ’92 (Storbritannien)

Dokumentär om en gyllene generation ur engelsk fotboll, bestående av Manchester United-spelarna David Beckham, Nicky Butt, Ryan Giggs, Gary och Phil Neville och Paul Scholes. Filmen tar vid 1992 och följer gruppen från FA Youth Cup fram till Champions League-triumfen 1999, med inslag av samhällskommentarer kring social och kulturell utveckling i landet. Förutom de nämnda spelarna ges intervjuer av legender som Zinedine Zidane och Eric Cantona, ungdomstränaren Eric Harrison, regissören Danny Boyle och före detta premiärministern Tony Blair.

DEVIL’S KNOT (USA)

Ett verklighetsbaserat kriminaldrama/-thriller om ett fall som behandlats i dokumentärfilmsserien Paradise Lost (vilken jag inte sett men definitivt ska se). 1993 i West Memphis, Arkansas, mördades tre 8-åriga pojkar brutalt, varpå tre tonårspojkar – the West Memphis Three – misstänktes och genomgick rättegång. Devil’s Knot, regisserad av Atom Egoyan, återberättar historien och hur omgivningen hanterade den. I rollistan finns bland andra Reese Witherspoon, Alessandro Nivola, Colin Firth, Elias Koteas, Bruce Greenwood och Dane DeHaan. Det ser ut att bli mörkt, obehagligt och dramatiskt.

THE DOG (USA)

Al Pacinos porträttering av den minst sagt vilsne John Wojtowicz i Dog Day Afternoon är fantastisk och filmen i sig är utmärkt. The Dog är en dokumentär om Wojtowicz, mannen som alltså försökte råna en bank i Brooklyn för att finansiera sin manlige älskares könsoperation, en historia som ska bli intressant att få veta mer om. Hur den ligger till premiärmässigt (bio, VOD, DVD?) vet jag inte, mer än att den endast visats på festivaler i Toronto och New York.

DRAFT DAY (USA)

Efter en snabbt kastad blick på postern, där en kostymklädd och fokuserad Kevin Costner står i något slags NFL-studio med en amerikansk fotboll i handen, känner jag bara att jag är redo. Bring it! Costner är General Manager för Cleveland Browns och kämpar för att få igenom en spelarvärvning genom att få välja först i draften. Costner backas upp av bl a Jennifer Garner, Sam Elliot, Tom Welling, Ellen Burstyn, Rosanna Arquette, Denis Leary och Frank Langella. Komedi-touchen (?) och regissör Ivan Reitman sätter jag vissa frågetecken för.

EVEREST (USA/Storbritannien)

Baltasar Kormákur (Contraband, 2 Guns) fortsätter sin internationella karriär med en äventyrsthriller om det disastruösa Mount Everest-bestigningsförsöket som efter en storm kostade åtta personer livet 1996. Bergsklättringstemat är alltid lockande med sitt erkännande av naturens och vädrets förrädiska makt, och för ytterligare pepp kan man kasta ett öga på vilka skådespelare som ska slicka snön längs bergsväggarna: Jake Gyllenhaal, Josh Brolin, Jason Clarke och John Hawkes. Killer cast!

(Ej att förväxla med den andra Everest, 2014, vilken numera heter The Summit och finns med längre ner på listan).

GENTLEMEN (Sverige)

Efter fantastiska Call Girl är Mikael Marcimains kommande film något att verkligen se fram emot. Manuset är baserat på Klas Östergrens roman med samma namn från 1980 och handlar om en författare som flyttar in i en Stockholmslägenhet hos de gåtfulla bröderna Morgan – boxaren och pianisten Henry och den nedgångne filosofen och poeten Leo. Det verkar hända mycket skumma saker, bland annat spionage och hemliga vapenaffärer, i en värld av jazz, poesi och kärlek, paketerad i ett format med allt från thriller till drama och kärlekshistoria. Det ser mörkt, läckert och skrämmande ut.

GONE GIRL (USA)

Mörkt, läckert och skrämmande kan det nog bli även här – det brukar bli det när David Fincher står bakom kameran. Efter att Nick (Ben Affleck) och Amy (Rosamund Pike) varit gifta i fem år försvinner Amy spårlöst. Parets förhållande visar sig ha varit mer problematiskt än vad man trott och Nick misstänks som gärningsman. Ett mystiskt fall med grävande poliser för, om man kan sin Fincher, tankarna till Se7en och Zodiac – och bara det förklarar varför peppen är av hög grad.

THE GRAND BUDAPEST HOTEL (USA/Tyskland)

Wes Anderson? Pepp, såklart! I år placerar han sitt verk i mellankrigstiden på ett europeiskt hotell, där den legendariske portvakten M. Gustave (Ralph Fiennes) härjar runt. Hotellmiljöer kan i Andersons händer bli otroligt härligt (Hotel Chevalier!) och casten är helt sjuk. Och då menar jag verkligen helt sjuk: Fiennes, Saoirse Ronan, Léa Seydoux, Edward Norton, Jude Law, Bill Murray, Tilda Swinton, Owen Wilson, Adrien Brody, Willem Dafoe, Jason Schwartzman, Jeff Goldblum, Harvey Keitel, Tom Wilkinson, F. Murray Abraham, Bob Balaban…

HAPPY VALLEY (USA)

Den framgångsrike college football-tränaren Joe Paternos karriär överskuggas kraftigt av skandalen kring förekomsten av sexuella övergrepp inom hans tränarstab under 2000-talet. Snart ska hans liv, alltså hans liv och inte bara skandalen, bli film. Al Pacino och Brian De Palma teamar upp igen (de gjorde Scarface och Carlito’s Way tillsammans) och Pacino ska alltså spela Paterno. David McKenna (American History X) skriver manus medan den oerhört erfarne producenten Edward R. Pressman (American Psycho, Das Boot, Wall Street) producerar. Detta kan bli en intressant och kontroversiell film som jag ser mycket fram emot.

HOW TO MAKE LOVE LIKE AN ENGLISHMAN (USA)

Min väldigt ensidiga kärlekshistoria med Jessica Alba är ständigt närvarande i mitt liv (tyvärr existerar den förmodligen inte alls i hennes). Jag lever i en flyktig övertygelse om att det någon gång ska bli hon och jag, vilken ofta byts ut i total hjärtesorg när realistiska tankar når min hjärna. Så länge får jag nöja mig med eskapistiskt filmtittande. Tyvärr medverkar hon mest i mediokra komedier, men undantag som Sin City och The Killer Inside Me finns, och förhoppningsvis kan även detta bli ett trevligt litet romcom-undantag. Storyn är centrerad kring Pierce Brosnans karaktär som är poesiprofessor på Cambridge och som lever i ”hedonistisk excess” och hamnar i något slags triangeldrama med Alba och Salma Hayek. Jag är tveksam, men försiktigt nyfiken. Brosnan är ju härlig.

THE HUMBLING (USA)

Philip Roths roman med samma namn är ett drama om relationen mellan en åldrande, suicidal skådespelare och en yngre kvinna på en gård i upstate New York. Al Pacino köpte loss rättigheterna till en filmatisering av boken redan 2009, och när den väl blir av är oklart. Vad som verkar mer eller mindre klart är att den ska regisseras av Barry Levinson, som gjort bland annat magiska Rain Man och den suveräna HBO-filmen You Don’t Know Jack från 2010 tillsammans med just Pacino. Buck Henry (The Graduate) skriver manus medan namn som Greta Gerwig, Kyra Sedgwick, Dianne Wiest och Charles Grodin ser ut att göra biroller.

IMAGINE (USA)

Mer Pacino åt folket! Cars– och Crazy, Stupid, Love.-författaren Dan Fogelman regidebuterar med en dramakomedi om en åldrande musiker som, efter att ha läst ett gammalt brev som skickats till honom från John Lennon och Yoko Ono, inspireras att leva sitt liv annorlunda och ta kontakt med sin biologiska son. Al Pacino backas upp av Jennifer Garner, Annette Bening, Bobby Cannavale, Josh Peck, Michael Caine och Christopher Plummer.

THE IMITATION GAME (USA)

Benedict Cumberbatch porträtterar den brittiske matematikern och logikern Alan Turing, som försökte knäcka krypteringskoder under andra världskriget. Hodejegerne-regissören Morten Tyldum regisserar denna biografiska dramathriller och i skådespelarväg ansluter Keira Knightley, Matthew Goode och Mark Strong. Ser lovande ut på pappret.

THE IMMIGRANT (USA)

Detta är också en film som var med redan förra året, men oh my lord – Joaquin Phoenix och Marion Cotillard! Och Jeremy Renner också som något slags bonusfigur. James Gray (manus och regi) har gjort det smått fantastiska relationsdramat Two Lovers (som det talas för lite om) och det riktigt stabila kriminaldramat We Own the Night, varav båda har Phoenix i huvudrollen. Filmen har hetat både Nightingale och Lowlife tidigare, men är nu alltså The Immigrant, utspelar sig på Manhattan och handlar om en polsk invandrarkvinna (Cotillard) som träffar den trevlige men lömske Bruno (Phoenix) som lurar henne till prostitution. Renner spelar Orlando the Magician som kanske har några ess i rockärmen och kan bli Ewas räddning.

INHERENT VICE (USA)

Joaquin Phoenix gjorde i The Master en av sina allra bästa roller under Paul Thomas Andersons ledning, och i år samarbetar de igen i en dramathriller om en droganvändande detektiv som undersöker fallet kring en försvunnen före detta flickvän i 70-talets Los Angeles. Vad PTA gjort vet ni väl, men att nämna There Will Be Blood, Magnolia och Boogie Nights kan ju aldrig skada. Reese Witherspoon, Josh Brolin, Owen Wilson och Benicio Del Toro finns med på tåget, vilket förhoppningsvis åker mot biografernas station under 2014.

JANE GOT A GUN (USA)

En film vars inspelning varit ett kaos, med stjärnor och regissörer som hoppat av, men som ser ut att bli klar till sommaren. Kvar i detta västern-action-drama finns Natalie Portman (det är hon som har en pistol), Ewan McGregor och Joel Edgerton, och regisserar gör Gavin O’Connor (Warrior). Handlingen involverar en kvinna, Jane, som tar hjälp av sin ex-pojkvän för att rädda sin nuvarande, laglöse, man från ett gäng som försöker döda honom.

JOE (USA)

En film som hyllats från många håll och som dessutom har enorma likheter med Mud (enligt mig 2013 års bästa film). Regissör David Gordon Green och Mud:s regissör Jeff Nichols är goda vänner sedan länge och i upplägg påminner deras filmer mycket om varandra. Titelkaraktären Joe är, likt titelkaraktären Mud, en (före detta?) brottsling med ett mörkt förflutet som stöter på en pojke i de nedre tonåren och utvecklar en otippad vänskap med honom. Joe spelas av Nicolas Cage som, liksom Matthew McConaughey (Mud), varit stundtals utskälld och i behov av ett lyft. Pojken spelas – i båda filmerna – av den otroligt talangfulle Tye Sheridan. Joe är en timmerarbetare med alkoholproblem, ett gott hjärta och opålitligt temperament. Jag gillar Cage, och det ska bli riktigt spännande att se vad han kan göra med detta.

MAGIC IN THE MOONLIGHT (USA)

Woody Allen har de senaste åren gett oss både fantastiska filmer som Midnight in Paris och trötta historier som To Rome with Love. Nu senast kom han starkt tillbaka med den ovanligt mörka Blue Jasmine med en fantastisk Cate Blanchett. 2014 års film fylls av skådespelare som Colin Firth, Emma Stone, Marcia Gay Harden och Jacki Weaver och utspelar sig på franska rivieran under 20-talet. Handlingen kretsar kring något slags bedrägerihärva, involverar en besökande engelsman och lär innehålla sedvanligt Allenskt tilltrasslade situationer.

THE MAN FROM U.N.C.L.E. (USA)

Den klassiska spionserien från mitten av 60-talet ska bli film, och bakom kameran står Guy Ritchie (vars Snatch. är rätt skön och vars Sherlock Holmes är ett riktigt misslyckande). Det har ryktats om Tom Cruise, men den castingen blev dessvärre inte av, utan vi får nöja oss med Henry Cavill (Man of Steel) och Armie Hammer (The Social Network, The Lone Ranger) som Napoleon Solo och Ilya Kuryakin. Utöver dem finns Hugh Grant, Alicia Vikander och kanske även David Beckham (!) med i biroller. Vi får hoppas att Ritchie kan förvalta kultseriens charm och glimt i ögat, för i så fall kan detta bli ett underhållande och skönt actionäventyr.

MANGLEHORN (USA)

Nämnde David Gordon Green (aktuell med Joe, ovan) gör ännu ett drama, denna gång med Texas som inspelningsplats och Al Pacino som huvudroll. Filmen handlar enligt uppgifter om en excentrisk man som tvingas möta konsekvenserna av ett kriminellt liv och en förlorad kärlek. Holly Hunter, Chris Messina och Spring Breakers-regissören Harmony Korine ansluter till en lite udda cast och ett intressant projekt.

KILL THE MESSENGER (USA)

Kriminal-drama-mysterie-thriller verkar vara benämningen för denna ”based on a true story”-film om en journalist som tog livet av sig efter att ha blivit utsatt för en smutskastningskampanj. Detta efter att han avslöjat CIA:s inblandning i vapenhandel med rebeller i Nicaragua samt kokainsmuggling i Kalifornien under 1990-talet. TV-serieerfarne regissören Michael Cuesta (Six Feet Under, Dexter, Homeland) har en diger rollista till sitt förfogande: Jeremy Renner, Mary Elizabeth Winstead, Michael Sheen, Barry Pepper, Michael K. Williams, Robert Patrick, Ray Liotta, Oliver Platt, Paz Vega, Andy García och Tim Blake Nelson. Nice!

THE MONUMENTS MEN (USA/Tyskland)

George Clooneys Oscarsdoftande men försenade film om en allierad pluton under andra världskriget vars uppdrag var att hitta och ”stjäla tillbaka” konstverk och andra kulturellt värdefulla saker från nazisterna, innan Hitler hade förstört dem. Action, historia, drama och komedi verkar vara mixens ingredienser och bredvid Clooney (regi, manus, produktion, huvudroll) framträder skådespelare som Matt Damon, Bill Murray, Cate Blanchett, John Goodman och Jean Dujardin. Som kuriosa kan nämnas att Clooneys pappa, Nick Clooney, gör ett inhopp som en äldre version av sin sons karaktär. Även om The Monuments Men verkar mindre allvarlig än t ex Good Night, and Good Luck. och The Ides of March (som är riktigt bra båda två) litar jag på att George lyckas göra något vasst av detta.

NOAH (USA)

(Min favoritregissör) Darren Aronofskys kommande film är en påkostad filmatisering av den episka berättelsen om Noas ark med Russell Crowe i titelrollen. Även namn som Anthony Hopkins, Jennifer Connelly, Emma Watson, Ray Winstone, Nick Nolte och den obligatoriske Mark Margolis finns med på tåget, som ankommer till biografperrongen i början av april. Aronofsky regisserar, producerar och har skrivit manuset och har en stor budget till sitt förfogande. Det finns alltså många anledningar att vara hoppfull inför Noah, även om min pepp sjunkit under den senaste tiden. Min oro handlar väl mest om att det ska bli för stort, för matinéaktigt och kanske för mainstream för en så pass egen och personlig regissör som Aronofsky. Men förhoppningsvis är denna oro helt i onödan.

NYMPHOMANIAC (Danmark/Tyskland/Frankrike/Belgien)

Även om jag har sett på tok för lite av Lars von Trier har man ju en känsla av hur vrickad den här filmen verkar vara. Bioversionen är fyra timmar lång (en 5,5-timmarsversion finns och dyker väl förhoppningsvis upp på DVD och blu-ray senare) och är en lång resa av sex, våld, erotik och poesi. Många bekanta skådespelare finns med: Charlotte Gainsbourg, Stellan Skarsgård, Shia LaBeouf, Christian Slater, Uma Thurman, Willem Dafoe, Connie Nielsen och Udo Kier. Underbara karaktärsposters dessutom. Jag är lite rädd, men definitivt nyfiken.

THE REACH (USA)

Michael Douglas spelar huvudrollen i en thriller som spelats in i New Mexico och som enligt uppgifter ska handla om en jägare (Douglas) som  tar hjälp av en guide som leder honom ut i öknen, där ett mord tar plats. En indiethriller som nog kan bli en riktigt angenäm bekantskap.

ROALD DAHL’S ESIO TROT (Storbritannien)

Om detta görs rätt kan det bli hur mysigt som helst. Från barnboken av Roald Dahl har Richard Curtis (Love Actually, Notting Hill) och Paul Mayhew-Archer skrivit ett manus som ska bli TV-film för BBC under 2014. Huvudrollsmässigt är det så mysigt att man bara vill springa ut och krama en sköldpadda – Dustin Hoffman och Judi Dench. Mr. Hoppy (Dusty) är en gammal man som är hemligt förälskad i Ms. Silver (Judi) som bor i lägenheten under honom, men hon verkar mer intresserad av sin sköldpadda.

SALOMÉ OCH WILDE SALOMÉ (USA)

Ett hjärteprojekt för Al Pacino har under de senaste åren varit denna utforskning av Oscar Wilde och hans pjäs Salomé, en utforskning som lett till ett slags dokumentär, Wilde Salomé, och en mer renodlad filmad version av pjäsen, Salomé. Båda projekten regisseras av Pacino själv. Det förstnämnda innehåller både material från inspelningen av pjäsen som Pacino satte upp i Los Angeles 2006, där han spelar King Herod och en då relativt okänd Jessica Chastain spelar Salomé, och beskriver Pacinos försök att utforska, förstå och komma närmare Oscar Wilde som författare och person – ”an unusual, revealing and avant-garde journey into the light and heart of Oscar Wilde’s masterwork.” Den andra filmen, Salomé, är en film/teaterupptagning där Pacino försöker kombinera filmens språk med teaterns och framkalla en känsla av att se teater på film. Utgivningsdatum och -år, framförallt i Europa, är högst oklara, då Wilde Salomé färdigställdes redan 2011 och fortfarande inte har visats mer än i Venedig samma år och vid enstaka specialvisningar. Salomé är som jag förstår det planerad att släppas under 2014. Förhoppningsvis ges filmerna ut på DVD eller genom någon form av internetalternativ inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag är personligen otroligt peppad på att se dem och väldigt glad att Pacino inte bara fortsätter göra film utan även satsar på personligt motiverade och utmanande projekt.

SIN CITY: A DAME TO KILL FOR (USA)

Ännu en film från förra årets lista som inte kommit ut. Hur många år vi har väntat på den här uppföljaren har jag tappat räkningen på för längesedan. Robert Rodriguez har återsamlat flera av den första filmens skådespelare, däribland Bruce Willis, Mickey Rourke, Jessica Alba, Rosario Dawson, Jaime King och Michael Madsen. Clive Owen har tyvärr fallit bort och ersatts av Josh Brolin (som inte alls är någon dålig ersättare). Tillkommer gör bl a Joseph Gordon-Levitt, Eva Green, Juno Temple och Ray Liotta. Sin City, som kom för åtta år sedan, var en sjukt cool och stilfull thriller, baserad på Frank Millers serietidningar med samma namn. Just serietidningsfilmer tenderar ofta att bli lite löjliga och ”over the top”, men Sin City träffade verkligen rätt och jag hoppas att A Dame to Kill For kan leva upp både till den första filmens klass och till den sköna titeln.

SLOW WEST (USA/Storbritannien)

En 17-årig pojke (Kodi Smit-McPhee) reser genom det amerikanska landskapet under 1800-talet för att söka efter kvinnan han älskar. Han får en följeslagare i den mystiske Silas (Michael Fassbender). Ben Mendelsohn gör en roll, Fassbender producerar och fullängdsdebutanten John Mclean regisserar. Inspelningen har redan startat och inspelningsplatser inkluderar Nya Zeeland, Colorado och Skottland. Slutligen kan vi konstatera att en västernthriller med Fassy inte låter helt fel.

STRETCH (USA)

Joe Carnahan (Narc, The Grey) gör komediaktig actionthriller där Patrick Wilson spelar en limousinechaufför som plockar upp en jobbig miljardär (Chris Pine), som gör tillvaron både farlig och spännande för chauffören. Jessica Alba, Brooklyn Decker, Ray Liotta, Ed Helms, James Badge Dale och David Hasselhoff (!) finns med i rollistan. Filmen har haft marknadsföringsproblem efter att Universal hoppat av och det återstår att se om den går upp på bio eller släpps via VOD. Jag själv är inte överdrivet peppad men försiktigt optimistisk.

THE SUMMIT (USA)

Efter vissa finansiella tveksamheter och konkurrensproblematik, i och med att Kormákurs Everest ser ut att bli klar först, verkar det som att Doug Liman (The Bourne Identity, Fair Game) ändå ska göra en andra Mount Everest-film under 2014. Fortsatta oklarheter kring inspelningsstart finns dock. The Summit utspelar sig under 20-talet och berättar om britten George Mallory, som försvann under ett försök att bestiga Mount Everest 1924 (hans eventuella framgång är fortfarande ett ämne för spekulation). Tom Hardy har varit aktuell för huvudrollen, men det har också ryktats om Benedict Cumberbatch. Vem av dem det än blir, eller om det blir någon helt annan, förblir projektet av intresse.

TRANSCENDENCE (USA/Storbritannien)

Christopher Nolans fotograf Wally Pfister bryter sig loss och regidebuterar med en sci-fi-thriller om en dödssjuk forskare som utvecklar en dator som ger honom enorm makt och gör honom ostoppbar, typ. Jag vet inte om det låter så jätteintressant egentligen, men ser man till skådisar finns anledning att ändå peppa lite lätt, plus att filmen lär bli ordentligt snygg visuellt. I huvudrollen står Johnny Depp, som är i behov av att gå tillbaka till mer seriösa roller (Donnie Brasco, What’s Eating Gilbert Grape t ex) efter maskeradroller som i The Lone Ranger, medan biroller intas av Kate Mara, Cillian Murphy, Morgan Freeman, Rebecca Hall m fl.

TRUE DETECTIVE (USA)

Att denna hittills fantastiska TV-serie är med på listan är knappast för att upplysa er om något ni inte kände till, utan snarare för att slå ett sista slag för att de som ännu inte gett sig in i den tar tag i sina liv och gör det. HBO och kvalité går ofta hand i hand, så definitivt även här. Matthew McConaughey är en av världens absolut bästa skådespelare just nu och utgör tillsammans med fullblodsproffset Woody Harrelson en oerhört intressant polisduo nere i de allra pissigaste och (o)härligaste Louisiana-områdena. Under åtta avsnitt ska vi följa deras jakt på en seriemördare, men framförallt deras personliga utveckling och livshistorier, vilka utvecklas gradvis genom ett intressant flashback-upplägg. Sin nombre-regissören Cary Fukunaga och manusförfattaren Nic Pizzolatto ansvarar för hela den första säsongen, vilket naturligtvis leder till en stor kontinuitet och säkerhet genom seriens upptrappning. De två första avsnitten har varit förstklassiga och intressanta på många sätt, eftersom serien känns både bekant i sina teman och upplägg, men också nyskapande vad gäller narrativ och TV- och produktionsmässig innovation. Fortsätter serien på samma nivå lär vi, när vi talar om den i retrospekt, benämna den som mästerlig och oförglömlig.

UNDER THE SKIN (Storbritannien)

En film som beskrivits som en erotisk sci-fi-thriller med Scarlett Johansson i huvudrollen. Den utspelar sig i Skottland, där en utomjording i mänsklig form (Johansson) förför ensamma, manliga liftare, vilka blir hennes byten (vilken som är den exakta betydelsen av ”byte” i detta fall vet jag inte riktigt). Den ska vara mardrömslik och svår, kanske även med en touch av David Lynch, och bara det gör mig oerhört peppad. Skottland, Johansson, sci-fi och thriller ökar den peppen och jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig.

WAYWARD PINES (USA)

Efter fiaskon som After Earth och förmodade sådana som The Last Airbender och Lady in the Water (vilka jag inte sett) är det lätt att glömma bort M. Night Shyamalans talang, vilken han visar prov på i filmer som Signs och Unbreakable. I år gör han en miniserie i tio delar för Fox med en uttalad Twin Peaks-vibe. Handlingen påminner mycket riktigt om David Lynchs och Mark Frosts kultserie: en Secret Service-agent får i uppdrag att åka till Wayward Pines, Idaho, för att undersöka fallet kring två agenter som försvunnit i området. Under vistelsen i småstaden tätnar mysteriet och han börjar oroa sig för sin egen säkerhet. Om ni läste min TV-special om Twin Peaks vet ni att jag älskar den serien, och med tanke på vilken stämning M. Night har visat sig kapabel att framkalla ser jag stora möjligheter för att detta ska kunna bli hans stora återkomst. Den spännande casten inkluderar bl a Matt Dillon, Melissa Leo, Terrence Howard, Juliette Lewis och Toby Jones. Den här bilden ger mig riktigt kalla (och underbara) kårar. Stor pepp!

WE GOTTA GET OUT OF THIS PLACE (USA)

Ytterligare ett litet wildcard på listan, som jag egentligen inte vet så mycket om. Vad jag vet är att det är en småskalig produktion och att en av huvudrollerna spelas av Breathe In-bekanta Mackenzie Davis, som jag vill sätta ett stort utropstecken för. Hon påminner mycket om Laura Dern, vilket är en komplimang att glädjas över. Filmen handlar om några ungdomar i Texas som suckar över sin stillastående tillvaro i en liten bomullsfarmsstad och samtidigt blir indragna i en kriminell värld när en av dem råkar stjäla från fel man. Filmen är delvis inspelad i staden med det fantastiska namnet, Corpus Christi, Texas, och har en precis lika fantastisk, retrodoftande, poster. Bra kritik har den fått, och jag hoppas att även jag får dela ut sådan till den.

WHITE BIRD IN A BLIZZARD (USA/Frankrike)

Av regissören Greg Arakis filmer (Mysterious Skin, The Doom Generation) har jag inte sett någonting, men det ska det bli ändring på. Flera av filmerna behandlar tonåringar och deras möten med sexualitet, droger och depression, vilket även denna verkar göra i viss mån. Shailene Woodley (The Descendants, The Spectacular Now) tar rollen som tonårsdotter vars mamma (Eva Green) försvinner och lämnar henne ensam i en kritisk uppväxtsfas. Drömmar ska vara centrala genom filmen, som verkar balansera mellan thriller- och dramagenren.

UNTITLED LANCE ARMSTRONG BIOPIC (USA/Storbritannien)

Någon utförlig handlingsbeskrivning är knappast nödvändig, då de flesta känner till Lance Armstrongs historia – hjälten och idrottsikonen som visade sig vara en dopad lögnare. Stephen Frears (The Queen, Philomena) gör alltså en biografisk film med Ben Foster som Armstrong samt bl a Dustin Hoffman och Guillaume Canet i biroller. Storyn bör göra sig bra i filmform (vilket den gjorde i dokumentären The Armstrong Lie), även om jag är något tveksam inför regissören.

TERRENCE MALICK?

Frågorna är här fler än svaren – det går aldrig riktigt att veta vad den gode Malick kommer slänga fram på bordet och när han bestämmer sig för att göra det. Hans karriär verkar i alla fall vara i ett mycket intressant skede eftersom han under de senaste åren blivit oerhört mycket mer produktiv än vad han någonsin har varit. Hela tre filmer befinner sig just nu i post-production-fasen, en fas som dock verkar vara problematisk. Hans dokumentär Voyage of Time, som är något slags vidareutveckling på The Tree of Life:s skapelsesekvenser och handlar om universums födelse och död, har blivit anklagad för att vara något annat än vad producenterna blivit lovade när de gick in med stora pengar och är därför av osäker release-status. Hans ej än namngivna film (Untitled Terrence Malick Project) är en kärlekshistoria om besatthet och svek, placerad i Austin, Texas. Casten är helt sinnessjuk: Christian Bale, Michael Fassbender, Cate Blanchett, Ryan Gosling, Rooney Mara, Natalie Portman, Holly Hunter, Val Kilmer, Bérénice Marlohe, Benicio Del Toro, Clifton Collins Jr., osv. Hans Knight of Cups – ”a man, temptations, celebrity, and excess” – har även den en välfylld cast: Christian Bale, Cate Blanchett, Natalie Portman, Antonio Banderas, Jason Clarke, Imogen Poots, Joel Kinnaman, Teresa Palmer m fl. Sedan riskerar ju föstås alla att bli bortklippta. Malicks projekt är vi alltid peppade på.

Så, det var alltså 47 spännande titlar. Sedan finns det säkert 47 till som är precis lika intressanta. Jag vill även påminna om A Most Wanted Man, Foxcatcher och Interstellar, vilka Scott skrev om i sin pepplista. Förra året skrev jag även om Sean Penns två planerade regiföretag, Crazy for the Storm och The Comedian, som jag givetvis fortfarande är lika peppad på som då. Hur aktuella de är låter jag vara osagt, men vill ni läsa om vad det är för projekt hänvisar jag till min lista från förra året.

Nu har både ni och filmskaparna lite att jobba med. Make it work!

Veckoresumé #43

Det blev nattskift ikväll då min förmåga att skriva klart i lagom tid inte räcker till. Det är inte helt ångestfritt jag nu möts av solstrålar som sipprar in genom fönstret, men vad gör väl det när sommaren står i full blom. Du som läser detta har dock förmodligen inte tagit dig hit för skildringar av morgonsol med oklar relevans, utan snarare för att läsa några rader om det vi älskar allra mest – film!

MEET JOE BLACK (1998)

– Vem är du?
– Jag är döden.

Ovanstående är visserligen hämtat från Det sjunde inseglet, men det skulle lika gärna kunna vara ett citat från den här filmen (förmodligen på engelska då, i och för sig). Brad Pitt gör nämligen rollen som ingen mindre än Döden själv, medan Anthony Hopkins är hans utvalda offer. William Parrish (Hopkins) är en rik VD som snart fyller 65 och ska ha en hejdundrande fest. Då träder en främmande man (Pitt) in i hans liv, först genom röster, men snart även genom att fysiskt uppenbara sig i hans hem. Han påstår sig vara döden, i en lånad människokropp. Han har stigit ner för att observera jordelivet och för att till sist ta med sig William på tillbakavägen. Det finns mer att berätta om filmens handling för att den ska bli begriplig, men det upptäcker ni bäst genom att se denna nästan tre timmar långa film. För den är, när allt kommer omkring (vad är det för uttryck egentligen, vadå kommer omkring?), riktigt bra. Trots smöriga stråkar, kyssar med fyrverkerier i bakgrunden och en och annan överdriven karaktär berättas en intressant och till och från gripande historia om en åldrande mans påfrestande tillvaro (med en något ovanlig dödskoefficient). Hopkins är som brukligt bra, detsamma gäller Pitt. Han imponerar på så sätt att man verkligen köper illusionen om att hans kropp är livlös och endast styrs av den hos honom inneboende döden. Även Claire Forlani, som spelar Williams dotter och Joe Blacks kärleksintresse, gör en bra roll. En viss slisktolerans och tålamod krävs för att Meet Joe Black ska bli en succé, för både längden och det ibland överromantiska manuset kan annars ge problem. Jag gav vika för det positiva i upplevelsen och kan se mellan fingrarna vad gäller de negativa aspekterna. Med en både filosofisk, stundtals smått poetisk och rörande tematik bildades en fin känsla hos mig som jag väljer att bära med mig, varför filmen får en svag fyra i betyg.

TAKE THE MONEY AND RUN (1969)

Veckans Woody är inget senare än hans andra film som regissör, från slutet av 60-talet. I en mix av ”rare footage”, vanliga filmscener och intervjuer med personer i hans närhet berättas historien om Virgil Starkwell (Allen), kanske världens sämsta bankrånare genom tiderna. Efter att tidigt ha gett sig in på den kriminella banan via småbrott som snatteri och småskaliga stölder (i princip alla totalt fiaskoartade) ses Virgil som en misslyckad människa (framförallt av sin pappa) och en klantskalle av episka mått. Han åker som en jojo mellan fängelsen och någon karriär är han inte ens i närheten av att ha skapat för sig. Men en dag händer det där som ofta händer på film – synen av en vacker kvinna (Janet Margolin) når hans näthinna och han blir förälskad. Han vill leva ett gott liv med denna Louise, och efter att lögnen om att han försörjer sig som professionell celloist spruckit planerar han att råna en bank för att få in pengar. (Cliffhanger!)… Till skillnad från Woody Allens många senare filmer tar han ut svängarna mer i skämten och det känns lite ”galnare” än hans mer subtila komedier senare i karriären, på gott och ont. För det mesta är det riktigt roligt och skratten avlöser varandra. Den bästa scenen skildrar hur Virgil går in på en bank med avsikt att råna densamma, men där rånförsöket bryts ner efter att han stavat fel på en hotande lapp han lämnar fram över disken. Det hela leder till en absurd situation där alla ignorerar det faktum att en man vill råna banken och istället diskuterar huruvida det står ”gun” eller ”gub” på lappen. En fyra till Take the Money and Run!

THE BOURNE IDENTITY (2002)

En ung man (Matt Damon) vaknar ombord på en fiskebåt utanför Frankrike efter att ha blivit upplockad från havet, skjuten två gånger i ryggen. Han vet inte vem han är, vad han heter eller vad han jobbar med och här börjar hans långa och farliga flykt från folk som vill döda honom, utan att han vet vilka de är. Han får reda på att han bor i Paris och upptäcker att han har en massa olika internationella pass, varpå han träffar Marie (Franka Potente) som han betalar för en skjuts till Paris. Den första filmen i Bourne-serien är en spännande actionthriller med högt tempo. Vår hjälte Jason Bourne (Damon) tvingas slåss mot superagenter från CIA, försöka knäcka gåtan om sin egen identitet och hantera en framväxande relation med Marie – den enda personen han känner efter minnesförlusten. Det finns inget uppenbart negativt med filmen, men inte heller något som gör den fantastisk. Den är inte slätstruken – den är underhållande och intensiv – men något håller mig från att ge den ett högre betyg. En förklaring kan vara att de så fascinerande dramabitarna av filmen, med identitetsmysteriet, relationen med Marie, de förtvivlade utbrotten och den lågmälda flykten, är mer intressanta än de återkommande superfighterna mellan tränade agenter som kan bryta halva kroppen innan de slänger in handduken. En Bourne-film i The Talented Mr. Ripley-tappning hade kanske varit en fullträff? En stark trea delas ut till dess existerande tappning.

THE BOURNE SUPREMACY (2004)

Matt Damon är tillbaka som Jason Bourne, som nu slagit sig ner i indisk semesterort där han lever ett efter omständigheterna harmoniskt liv tillsammans med Marie. Men när en misstänkt agentliknande man dyker upp tar Bourne snabbt med sig Marie och fortsätter den sedan länge pausade flykten från sitt förflutna. En katastrofal händelse under jakten får Bourne att sätta kurs mot sina före detta arbetsgivare för en slutgiltig revansch. Detta följer vi parallellt med CIA:s försök att stoppa och ta in Bourne för förhör, då fingeravtryck leder spåren i en mordutredning till just Jason Bourne. The Bourne Supremacy är precis som sin föregångare spännande, tight och actionpackad. Kvalitetsmässigt ligger den på samma nivå, och upplägget är i princip detsamma. Gillar man den första filmen ser jag ingen anledning till varför man inte skulle gilla den andra, och med det ger jag denna filmen ett likvärdigt omdöme som The Bourne Identity. Jag har ännu inte sett den tredje filmen i serien, men ämnar att göra det inom en inte alltför avlägsen framtid. Så håll utkik efter några ord om The Bourne Ultimatum här på bloggen!

IN THE SHADOW OF THE MOON (2007)

Även om Tintin var först på månen så finns en allmän sanning som gör gällande att USA och NASA var där före honom, med Neil Armstrong, Buzz Aldrin och Michael Collins i spetsen. Denna dokumentär låter de astronauter som var delaktiga i någon av farkosterna ur Apolloprogrammet, som strävade mot att nå och landa på månen innan 1960-talet var till ända, berätta sina historier från det revolutionerande projektet. Amstrong medverkar tyvärr inte, men både Collins och Aldrin pratar om hur det var att ses som amerikanska hjältar, hur pulsen steg i en skakande raket vid uppskjutning, känslan av att kunna täcka jorden med fingertoppen och hur lätta de första stegen på månen var. Allt detta är fascinerande och svårbegripligt, och det är svårt att föreställa sig allt de varit med om. En uppsjö av fantastiska bildupptagningar från rymden, månen och från förberedelserna hjälper oss att komma närmare berättelserna, och den visuella kompositionen med bild och musik skapar en långa stunder mäktig dokumentär. Innehållsmässigt går filmen inte jättedjupt in på hela historiken, utan ger en grundläggande tidslinje och basinformation kring skeendena kring de Apollofarkoster som byggdes och flög iväg under 60-talet. Eftersom besättningsmän från flera av dessa medverkar i filmen finns heller inte tid för en alltför fördjupad film, då dessa människors ord ska få skapa en bild av hur det är att resa i rymden. En typisk amerikansk patriotism ligger hela tiden som ett filter över filmen, främst från astronauterna, vilket dock är förståeligt med tanke på den centrala roll som landet USA spelade i projektet. Den leder dock oundvikligen till en något repititiv framställning som gör att mitt intresse bitvis svalnar. Fascinationen över universum, de vackra rymdbilderna och de otroliga upplevelser som dessa män har gjort är dock i slutändan värda en svag fyra. Wow!

ON THE ROAD (2012)

Boken från 50-talet ses som en litterär klassiker och bygger på Jack Kerouacs egna upplevelser som han antecknade på resande fot. (Jag har inte läst boken, så någon bok vs film-jämförelse kan jag inte erbjuda). Kerouacs alter ego, Sal Paradise, spelas av Sam Riley aka Fredrik Wikingsson medan hans vän Dean Moriarty (i verkligheten Neal Cassady) spelas av Garrett Hedlund. Deans tjej Marylou (LuAnne Henderson) spelas av Kristen Stewart. Namedroppingen är tämligen ointressant, så vi kan väl ta oss an handlingen istället. On the Road:s primära element är som titeln antyder resandet och utvecklingen hos individerna och deras relationer. I en ålder av sökande, ovisshet och ungdomlig hunger händer mycket som påverkar dem både positivt och negativt. Sal är en städad och ordentlig ung man som försöker skriva en bok. Han träffar den mer vilde Dean som ofta åtnjuter diverse ruspreparat och kvinnligt sällskap, och som ska komma att bli Sals bäste vän. En drös andra karaktärer finns att berätta om, vilket är ett problem både för den här texten och för själva filmen – det finns inte tillräckligt utrymme för dem alla. Skådespelare som Viggo Mortensen, Amy Adams, Steve Buscemi, Kirsten Dunst och Kristen Stewart är bara en handfull personer som slåss om airtime i denna tvåtimmarsfilm, varav flera inte medverkar mer än ett par minuter. För att ge huvudkaraktärerna den tid de behöver för att utvecklas tvingas sidospåren minimaliseras, vilket skapar en spretighet i berättandet och ett ifrågasättande av relevansen hos dessa sidospår. Kristen Stewarts medverkan marknadsförs t ex som en huvudroll, men såhär i efterhand vet jag knappt någonting om denna Marylou. Problematiken i att transformera en bok till film blir tydlig, och jag tvivlar inte en sekund på att allt kommer fram oerhört mycket bättre i boken. Trots vacker poesi, fina vyer och trevlig tidskänsla, sex, droger, bilresor och jazz blir slutprodukten inte helt klockren, om än bra. On the Road har tyvärr inte den kraft som krävs och touchar således mest på ytan, även om jag gillade stora delar och upplevde slutet som oerhört gripande. Den där härliga vinden-i-håret-road-movie-känslan infinner sig dock inte riktigt heller, de många bilresorna till trots. Lite hackigt och ofullständigt – en svårfilmad bok? Jag vill i alla fall läsa boken, och på så sätt har filmen väckt ett intresse, något som inte är att undervärdera. Stark trea!

FISH TANK (2009)

Movie of the Week alert! 15-åriga Mia (Katie Jarvis) bor i en engelsk förort med sin föga uppmuntrande mamma och mestadels jobbiga lillasyster. Hon ses som stökig, hopplös och allmänt ensam. I en ond cirkel av ilska-möts-av-ilska ägnar hon sig åt dans som en utväg från vardagseländet. En annan ljusglimt (kanske inte till en början, men så småningom) är mammans nya kille Connor (Michael Fassbender), som träder in som en frisk fläkt i Mias liv (det tar dock ett tag innan Mia accepterar hans vänskap). Han tar med familjen på utflykt, spelar California Dreamin’ i bilen och intar till och från en faderlig roll i det splittrade hemmet. Men skenet kan ibland bedra, och Mias relation till Connor tar flera vändningar av olika anledningar. Fish Tank är ett fantastiskt väl genomfört drama med excellenta skådespelarinsatser från alla inblandade, i synnerhet blott 18-åriga Katie Jarvis och allas vår älskade Fassy. Att regissören Andrea Arnolds talang för yrket är stor är uppenbart. Vidare är manus mycket väl genomarbetat och överfört på film, med en gripande och flytande historia som tar rätt vändningar i ett utmärkt tempo. Filmen växer ju längre som går och i slutscenen har en sådan känsla byggts upp att man känner sig smått övergiven när eftertexterna uppenbarar sig. Sammanfattningsvis en stark, gripande, kraftfull film med exemplariskt skådespel och regi och en trollbindande komposition. Klassiskt brittisk realism med en svärta som är både tung och vacker. En någorlunda stark fyra!

Veckans topp 3

1. Fish Tank
2. Take the Money and Run
3. Meet Joe Black

Veckoresumé #39

Efter nästan tre veckors uppehåll står jag med 14 filmer att beta av, så jag ska försöka hålla mig kort. Som ett smakprov kan jag säga att ni nu ska få följa med på en lång resa! Vi börjar i USA och gör en rejäl roadtrip med stopp vid både den mexikanska gränsen och i Grand Canyon, fortsätter till Antwerpen, vidare genom Londons undergroundkvarter med kontakter i Sovjetregionerna och New York, för att sedan göra ett glittrigt stopp i Hollywood. Efter det landar vi i Frankrike, åker vidare mot San Francisco, parkerar oss i en lägenhet i New York för ett långt stopp, innan det är dags för en kvick resa genom både tid och rum där vi både utforskar Nazityskland och åter landar i New York. Vi besöker Washington, kollar lite tekniska detaljer i Niger och bevakar Irak. Vi studsar ut till Paris, men inser snart att vi vill tillbaka till New York (som utgör något slags bas för vår resande tillvaro). Men för säkerhets skull lämnar vi en tåspets i Marseille. Tåspetsen flyger dock över till The Big Apple igen och hämtar upp resten av kroppen för en fullfjädrad vistelse i Marseilles hamnar och bakgator. Jim Morrisons galenskap tar oss på en ogreppbar tripp genom ökenlandskap och nätter på klubbar i Los Angeles, innan Brian De Palma ger oss en luddig avslutning i både Europa och Amerika som Woody Allen sedan rättar till med en stabil avslutning i sitt kära New York. Det var den korta versionen. Vill du höra den långa?

DUE DATE (2010)

Vår resa inleds med att Peter (Robert Downey Jr.) ska ta ett plan hem för att hinna till sin frus förlossning, en stor kommande ljusglimt i hans liv. Ljusglimten täcks dock över, likt ett stearinljus som släcks med ett sådant där rundat, skedliknande instrument, av en klumpig, högst irriterande och ovårdat skäggig individ vid namn Ethan (Zach Galifiaknifasi… Nytt försök: Galifianakis), som ska komma att totalförstöra hans hemresa. Genom en klantig aktion på flygplanet lyckas Ethan få Peter bannad från allt flyg inom USA, varpå Peter tvingas bila över kontinenten. Som om inte flygplansincidenten var nog hamnar de två (o)vännerna i samma bil, vilket ger oss en lång och krånglig resa som involverar bilkrascher, droger, rullstolsfighter, mentala sammanbrott och gräl, men som alltid i denna typ av film även en omedvetet framväxande vänskap de två männen emellan. För egen del fann jag inte mycket att bära med mig från den här filmen, nästan ingenting faktiskt, då den går på något slags autopilot vad gäller humor och uppbyggnad – skämten är väntade och händelseförloppet likaså. Uppskattar man onanerande hundar och slapstickfrämjande håriga magar finns dock goda chanser för en underhållande stund i soffan.

SNATCH. (2000)

Medan jänkarna härjar runt i biljakter och annat sker våldsamma förhandlingar och rånförsök i London. Det är ett grått England som framställs i Guy Ritchies hårda gangsterkomedi, där alla pratar med svårbegripliga dialekter och de flesta tycks hata varandra. Handlingen är något komplicerad och lite problematisk att sammanfatta i ett par meningar, men i stora drag kretsar den kring en värdefull diamant med en handfull intressenter beredda att lägga in en (kriminell) stöt samt en uppgjord boxningsmatch där en medlem av ett paveesällskap (iriskt resandefolk) vid namn Mickey O’Neil (Brad Pitt) placeras i huvudrollen. I övriga roller, de flesta färgstarka och hårdhudade, ser vi namn som Jason Statham (boxningsagenten Turk), Alan Ford (den skoningslöse gangsterbossen Brick Top), Rade Šerbedžija (vapenhandlaren Boris The Blade), Dennis Farina (den amerikanske juveleraren Cousin Avi), Benicio Del Toro (spelmissbrukaren Franky Four-Fingers) och den hårdaste av dem alla, Vinnie Jones som Bullet-Tooth Tony (namnet säger väl allt). Snatch. är en rapp och tempofylld film med kvickt manus och finurliga svordomar. Dessa träffar ibland rätt, ibland inte, och känns vid vissa tillfällen överflödiga och sökta, liksom filmen i sin helhet. Det blir lite för mycket uppvisning av de råa och klockrena britterna som hela tiden ska briljera med sin träffsäkerhet, vilket ibland känns just sökt. Den är dock underhållande och bjuder på trevliga låtval och flera lyckade stilistiska grepp, som den snabba klippningen och snygga grafiska sekvenser, men är också rätt ojämn. Avslutningen hör i vilket fall till dess starkaste kort och ger en lyckat maxad final till en något övermaxad, om än bra, film.

BEHIND THE CANDELABRA (2013)

Michael Douglas, denna levande legend, gör här förmodligen sin karriärs mest utstickande roll som den udda och glamoröse pianisten och showmannen Liberace, verksam under 50-talet och framåt, till dess att han dog i AIDS 1987. Denna biografiska film centrerar sitt fokus kring relationen mellan Liberace och hans manliga assistent och älskare Scott Thorson, vars memoarer filmen bygger på. Thorson spelas av den alltid lika skicklige Matt Damon, medan HBO producerar och Steven Soderbergh står för regin. Detta, vill jag påstå, är Soderberghs bästa på mycket länge, vilket är enormt glädjande. Liberace är en välutsmyckad superstjärna som lever ett genomlyxigt liv i Hollywood. Ändå saknas någonting – han är ensam och saknar någon att samtala med och tala ut till. Men när denne Scott Thorson träder in i Liberaces liv förändras allt. Scott är till en början tveksamt inställd till ett liv med Liberace, men övertygas av hans oändliga kärlek. Men är den verkligen oändlig? När Scott får höra att han ”snart kommer att bytas ut mot någon yngre” och att ”Liberace kommer tröttna” viftar han bort det som struntprat. Men när droger, svartsjuka och en svalnande romans leder till en bleknande tillvaro kommer de syrliga kommentarerna visa sig vara obehagligt sannolika. Behind the Candelabra är en gripande och genomgående engagerande film som framgångsrikt lyckas kombinera glittrig underhållning med mörker och drama. Spektakulära scenshower varvas med förtvivlade gräl och vredesutbrott, vilket ger en flerdimensionell bild av Liberaces och Thorsons liv. Tidskänsla, kostymer, foto och musik är bidragande faktorer till en estetisk fullträff och på skådespelarfronten briljerar den 68-årige Michael Douglas, en fullfjädrad mästare, tillsammans med en riktigt bra Matt Damon. Att temat homosexuella relationer ska vara så kontroversiellt att vissa produktionsbolag inte vill ställa sig bakom filmen är inget annat än en skam och än en gång är det HBO vi har att tacka för att Soderberghs fantastiska drama fick se dagens ljus. Jag vill rikta än fler strålkastare mot denna film, som fler borde se och låta sig beröras av. En glänsande fyra till en (bokstavligt talat) lysande film!

LE SOUFFLE AU COEUR (1971)

(Sv: Den första kärleken). Från Le feu follet (Tag mitt liv), som jag skrev om för några veckor sedan, har Louis Malle här tagit ett par rejäla kliv i en ljusare riktning. Även om detta är ett i grunden allvarligt drama med svåra teman finns en hel del humor som livar upp stämningen mellan varven. 14-årige Laurent bor med sina föräldrar, sina två storebröder och en anställd kokerska/barnpassare i ett stort hus som vittnar om framförallt pappans framgång. Han har kommit upp i en ålder där hans nyfikenhet för livet och sex börjat växa. Han blir dock hindrad att utforska detta fullt ut då hans bröder (egentligen godhjärtat) retas med honom och han ses fortfarande som en liten pojke av de vuxna i hans närhet. Tillfällen dyker dock upp, först i form av berusade fester med hans bröder och närvarande damer, senare under en spa-/hotelliknande sanatoriumvistelse som hans mamma tar med honom på efter att han diagnostiserats med blåsljud. Där träffar han en flicka som han fattar tycke för, samtidigt som han kommer närmare sin mamma på flera sätt. Malle tacklar denna uppväxtsberättelse på ett smart sätt med en lättsam ton som gör svårigheterna i de komplicerade relationerna och situationerna hanterbara för tittarna. Jazzmusik och en komisk touch gör att man snarare ler än gråter när de tre bröderna halsar vodka och kör bil mitt i natten. Det är svårt att återberätta filmens handling utan att den låter något störd (tänker framförallt på en viss scen i slutet av filmen), men eftersom den bygger på olika situationers påverkan på hur vi tänker och agerar blir allt mer naturligt när det inträffar i filmen. Så mitt tips är helt enkelt: se filmen. Den är för det mesta riktigt bra. Den tappar något i senare mittenpartiet, som kanske borde ha kortats ner, men avslutar starkt och lämnar en med en god känsla. En svag fyra!

PLAY IT AGAIN, SAM (1972)

Filmerna där Woody Allen har huvudrollen men inte regisserar går att räkna på en hand. En av dem är den av Herbert Ross regisserade Play It Again, Sam, som dock skrivits av Allen för både teater och film. Allens karaktär, Allan (fantasifullt), är en obotligt nervös filmfanatiker tillika hypokondriker som inte känner sig bekväm i sociala sammanhang, särskilt inte bland kvinnor. Han tar hjälp av en återkommande hallucination som involverar Humphrey Bogart (modell Casablanca), som ger honom tips i hur han ska närma sig damerna. Att i första hand hitta en kvinna får han hjälp med av sina goda (och gifta) vänner Dick och Linda (Tony Roberts och Diane Keaton), med tveksamt resultat. När Dick reser bort och Linda känner sig ensam inser Allan hur mycket han tycker om Linda som vän – och kanske mer än så? – vilket leder till både det ena och det andra. Skildringen av Allans osäkra tillvaro är fylld av värme, kärlek och för det mesta träffsäker situationskomik (hårtorksscenen, vinylskivor som flyger i luften och misslyckade lägga-armen-runt-tjejen-i-soffan-situationer mm). Den här rätt långhårige Woody Allen är helt underbar i sin paradroll som nervös ungkarl, liksom Diane Keaton och Tony Roberts i sina framträdande biroller. En av filmens absolut roligaste ingredienser är det faktum att Dick (Roberts) alltid behöver uppge vilket telefonnummer han kan nås på, så fort han kommer till en ny plats. Mobiltelefonen fanns som bekant inte, och det går inte många scener där Dick är med utan att han går fram till en telefon och meddelar sin sekreterare det nya numret, vilket efter ett tag blir smått absurt. Woody uttrycker sin stora kärlek till Casablanca, Bogart och Ingrid Bergman vid upprepade tillfällen under filmens gång, genom en lång öppningssekvens där han under en visning på en biograf bara sitter och gapar av förundran, i de återkommande samtalen med Humphrey och i en bombastisk avslutning där han får fälla en klassisk replik han alltid velat dra. Och med denna kärlek har han skapat en egen klassiker i romcom-genren, Play It Again, Sam!

Detta var alltså San Francisco-stoppet i vår resa, som nu fortsätter med ett Hitchcock-regisserat lägenhetsbesök i New York (4/5), som ni kan läsa om i Scotts resumé #22. Efter det låter vi Woody återigen ta taktpinnen:

ZELIG (1983)

En av Allens mest särskilda filmer, som i dokumentärformat berättar händelseförloppet kring en av världshistoriens mest fascinerande personer, Leonard Zelig (spelad av Woody själv). Zelig har en mycket speciell egenskap som gör att han kan smälta in i vilket sammanhang som helst och anpassa både sin mentalitet och sin fysik till det sällskap han för ögonblicket befinner sig i. (Jodå, visst är det Zelig som sitter till höger på bilden). Denna övernaturliga förmåga gör honom till en superkändis, samtidigt som olika experter försöker reda ut vad den beror på. Psykiatern Dr. Fletcher (Mia Farrow) testar olika intervjuformer och hypnos för att försöka förstå den komplexe Zelig, som istället börjar anpassa sig till situationen och påstår att han också är en doktor. Den världskände ”mänsklige kameleonten” syns i en massa olika sammanhang innan han plötsligt är spårlöst försvunnen. Det hinner hända mycket i denna fantastiskt kreativa och påhittiga mockumentär, som är filmad och klippt som en dokumentär från 20-talet, blandat med arkivbilder och inflikningar från både verkliga och fiktiva personer som berättar om sina erfarenheter av Zelig. Kul, underhållande och långa stunder helt genialiskt från Woody Allen, om en enormt fascinerande och besynnerlig människa.

FAIR GAME (2010)

En politisk thriller från The Bourne Identity-regissören Doug Liman med suveränerna Naomi Watts och Sean Penn i huvudrollerna. Filmen bygger på den sanna historien om hur ambassadören Joseph Wilson (Penn) 2003 skrev en artikel i The New York Times om att Bush-administrationen manipulerat uppgifter om vapentillverkning för att rättfärdiga Irakinvasionen, varpå regeringen svarade med att avslöja hans fru Valerie Plames (Watts) hemliga identitet som CIA-agent. Ett engagerande och välspelat drama som för oss in i de sekretessbelagda rummen och de interna korridorerna, dock utan det där (ursäkta det så uttjatade uttrycket) lilla extra som krävs för ett högre betyg. Spänningen varierar under filmens gång och manuset andas ibland lite mycket actionfilm, överdrivet rappt och ”agentigt”, för att det ska kännas helt naturligt. Men en klart sevärd film med två skickliga huvudrollsinnehavare och som riktar tydlig kritik mot Bushregeringen. En intressant historia som kan öppna fler ögon för vad som egentligen försiggick på (USA:s) hemmaplan under Irakkrigets upptrappning.

DE BATTRE MON COEUR S’EST ARRÊTÉ (2005)

(Sv: Mitt hjärtas förlorade slag). Innan Jacques Audiard på riktigt slog igenom med Un prophète och Rust and Bone gjorde han ett antal filmer både som regissör och som manusförfattare. En av hans regisserade filmer är detta drama med Romain Duris i huvudrollen som 28-årig före detta pianotalang som nu kämpar på i den hårda och korrumperade fastighetsbranschen. En dag träffar han sin mammas gamla agent och drömmen om att, likt sin mor, bli pianist kommer till liv igen. Det är ett spännande upplägg, men när det framförs i filmen känns det ganska märkligt. Mitt i vardagslunken kommer det här och vänder helt upp och ner på Toms (Duris) liv, utan att han är tillräckligt bra presenterad för att man ska kunna köpa hela utvecklingen. Detta blandas med sidospår som involverar hans far (spelad av Niels Arestrup), hans otrogne kollega och dennes fru. Var för sig är det bra och väl utförda delar, men tillsammans skaver det och det blir oklart vad filmen egentligen vill. Obefogade barslagsmål blir helt malplacerade och slutet är också lite av ett ”jaha?”-ögonblick. Det finns flera våldsamma scener, varav en är fruktansvärt blodig, brutal och jobbig att se på. En annan känns mer tveksam och man börjar fundera på trovärdigheten. Audiard är duktig på att använda musik och hela filmen är snyggt iscensatt, samtidigt som skådespelarna gör gedigna insatser. Ändå upplever jag den som oklar, möjligtvis överambitiös, vilket gör att den inte resulterar i mer än en stark tvåa.

THE FRENCH CONNECTION (1971)

Veckans bästa film utspelar sig till största del i New York, men som titeln antyder finns här en fransk koppling. De två poliserna Jimmy ”Popeye” Doyle (Gene Hackman) och Buddy ”Cloudy” Russo (Roy Scheider) misstänker att ägaren av en liten godisbutik är involverad i något fuffens, samtidigt som våra (o)vänner i Frankrike med storskurken Alain Charnier (Fernando Rey) i spetsen förbereder ett stort knarksmugglingsprojekt. Inom New York-polisen är man skeptisk till Popeye och Cloudys idéer och de får arbeta mer eller mindre på egen hand. Och det är inga high-tech-utrustade FBI-agenter som går på fester och dricker drinkar vi har att göra med, utan två simpla men drivna snutar som sitter hela nätter och avlyssnar lägenheter i en källare och firar eventuella framgångar med en burk öl. Även om den här filmen innehåller en av de längsta och mest intensiva biljakterna jag sett (ja, den kan klassas som tunnelbanejakt också) så utgörs polisparets arbete till största del av långa, jobbiga skuggningar och lågmält spionarbete i ett kylslaget New York där ett pass kan gå ut på att stå och huttra utanför en butiksdörr i flera timmar. Och regissören William Friedkin fångar detta på bästa sätt. Kameraarbetet är otroligt genomtänkt med långa svepningar, in- och utzoomningar, finurliga speglingar i skyltfönster och fartfyllda actionscener filmade med precision. The French Connection har den där typiska 70-talsthriller-atmosfären över sig, en speciell och svårdefinierad känsla. Även om storyn är ganska simpel finns en oförutsägbarhet och en intensiv spänning – och även i de mest ”ospännande” partierna finns en intensitet som gör att man hela tiden lever sig in i skeendena. Den så fantastiske Gene Hackman är som alltid underbar som Popeye och får fin assistans från sin kollega Roy Scheider som Cloudy och Fernando Rey som den skäggige skurken Alain Charnier. Jag hade en jäkligt bra filmupplevelse med The French Connection och ser framemot att se om den. Då kanske den även får en uppgradering i betygsskalan, på vilken den i skrivande stund innehar en krutstark fyra.

CRUISING (1980)

New York-vistelsen fortgår, fortsatt i Friedkins regi, när Al Pacino går undercover för att ta fast en mördare som härjar på gayklubbar och sätter skräck i staden, där han blir känd som ”The Gay Killer”. John Forbes (Pacino) är en ung och relativt oerfaren polis som får chansen att göra detta farliga och riskabla uppdrag som innebär att han ska smälta in i de homosexuella kretsarnas nattliv och på så sätt hitta mördaren, nästan helt utan uppbackning från polisen. Detta ger oss en rätt spännande thriller som dock inte överraskar eller ger oss någon minnesvärt unik story. Vad som gör den mer minnesvärd är den kritik man fick utstå under inspelningen, då gayaktivister försökte hindra inspelningen och menade att man gav en orättvis bild av homosexuella (en kritik jag kan förstå då filmen främst fokuserar på särskilda kretsar vilka knappast kan representera en hel sexuell läggning. Å andra sidan adderade man en disclaimer som menade att filmen inte hade för avsikt att göra just detta. Den här diskussionen lämnar jag hur som helst här och nu). Man hade alltså stora problem under produktionen och fick även göra åldersgränsrelaterade bortklippningar som enligt vissa ledde till en kraftigt försämrad film. Visst, det är ingen fantastisk film och den har förmodligen ställt till med mer problem än vad den har gett i form av filmiskt värde, men den är helt klart sevärd, inte minst för just dess kontroversiella omständigheter.

FRENCH CONNECTION II (1975)

Kvar från den första filmen finns varken Roy Scheider eller regissör Friedkin, men vår hjälte Gene Hackman återvänder som Popeye liksom Fernando Rey som på nytt gör knarksmugglarkungen Alain Charnier. Regisserar gör John Frankenheimer. Doyle (Hackman) har bestämt sig för att åka ner till Frankrike för att en gång för alla få tag på Charnier och stoppa hans liga. Väl där får han ett syrligt mottagande från den franska polisen som är tydliga med att de inte vill ha honom där och inte ens ger honom ett kontor. Han får jobba på egen hand och hamnar i stora problem när Charnier kidnappar honom. Han hålls fången, tvingas ta droger och är riktigt illa däran, men Popeye ger sig inte förrän han nått sitt mål… Precis som i den första filmen finns en stor spänning och intensitet i alla jakter och det laddade spejandet som sker. Däremot skiljer sig uppföljaren på flera sätt från sin föregångare då den tar vissa steg i oanade riktningar, som t ex det långa parti där Popeye bryts ner totalt och får kämpa mot både hälsoproblem och alkoholens lömska förförelse. French Connection II (där man av någon anledning slopat ”The”) kan inte hålla ribban på den första filmens i många avseenden mästerliga nivå, men jag tycker personligen att den är klart bättre än vad den genomsnittliga kritiken vill göra gällande, och en finfin uppföljare. Miljöerna är underbara att befinna sig i, Hackman är fantastisk (i en mer komplex prestation än i ettan), det långsamma tempot är behagligt, hela tiden intressant, och upplösningen är rafflande. Underskattad och riktigt bra!

THE DOORS (1991)

Resans mest spektakulära strecka bjuder Oliver Stone på i sin filmatisering av The Doors, och framförallt Jim Morrisons, karriär och liv. Genom en frisläppt och utsvävande film där konserter, drogtripper och ökenvandringar flyter samman till en enda symfoni får vi en underhållande och läcker upplevelse av detta fantastiska band, från uppkomsten på en strand i Los Angeles till det första studiokontraktet och ända fram till dess att Jim Morrison står anklagad för simulerad masturbation på scen. Det mesta finns med här (dock med vissa historiska frågetecken), men den huvudsakliga kvalitén ligger i estetiken, färgerna, fotot, musiken, texterna och allt det som gjorde The Doors till ett tidlöst band och Jim Morrison till en precis lika tidlös poet. Morrison gestaltas av en makalöst bra Val Kilmer (!), och det är väl rimligt att anta att han gör sitt livs roll här. Meg Ryan spelar hans flickvän Pamela Courson medan övriga bandmedlemmar spelas av Kyle MacLachlan (Ray Manzarek), Frank Whaley (Robby Krieger) och Kevin Dillon (John Densmore). Alla gör det bra, i en riktigt bra biopic som är en fröjd för sinnena! På ämnet The Doors kan man förslagsvis komplettera denna häftiga upplevelse med den mer faktafokuserade dokumentären When You’re Strange som rekommenderas varmt. Och självklart genom att lyssna på musiken!

PASSION (2012)

Brian De Palma besitter en stor talang för att göra bra filmer (Scarface, Carlito’s Way, The Untouchables, Casualties of War etc), men hans senaste visade sig vara en rejäl flopp. Vad som på förhand låter grymt spännande – en erotisk thriller kantad av maktspel och affärer med Rachel McAdams och Noomi Rapace i huvudrollerna – blev en besvikelse som inte alls levde upp till förväntningarna. Isabelle (Rapace) är en ung och ambitiös anställd på en Berlinbaserad reklambyrå där hon jobbar under den dominanta och framgångsrika chefen Christine (McAdams). Isabelle gör fina prestationer i arbetet och får beröm av Christine, men samtidigt blir hon mer eller mindre överkörd när Christine tar åt sig äran för hennes succéartade reklamfilm. Christine pendlar mellan att vara chef, vän, älskarinna och visar sig vara lurig och manipulativ. Saker utvecklar sig i rask takt utan att förnuftet alltid hinner med, saker som inte borde ske sker och vips står vi med en mordgåta, mörka hemligheter och bedrägerihärvor. Det är dock utfört med tveksam trovärdighet, svajiga skådespelarinsatser, knackig engelska (vilket i vissa fall dock är rimligt) och en extrem ojämnhet där en scen kan kännas rätt bra för att sedan följas upp av ett magplask. Filmen är luddig i vad den vill berätta och väljer trista spår. Polisutredningen är t ex för det mesta ointressant och känns bara standard. Skådespelarna är godkända sett till vad de har att jobba med (ett stundtals krystat manus), varav Rachel McAdams är den som imponerar mest (i alla fall ibland). En etta är kanske i hårdaste laget – det kan bli en höjning till en tvåa och därmed precis godkänt – men besvikelsen är i vilket fall enorm. Jag hade hoppats på mer.

ANYTHING ELSE (2003)

Ah, Woody, en räddare i nöden. Utan att vara fantastisk på något sätt är Anything Else en trevlig komedi, en Woody Allen-film helt enkelt (och då syftar jag alltså inte på att han inte skulle ha gjort några fantastiska filmer, utan just det att den är trevlig). Den något oväntade huvudrollsinnehavaren Jason Biggs (känd från American Pie-eländet) spelar en karaktär som i princip är den som Allen själv brukar spela – en nervös, ung struggling writer som blir förälskad i en oförutsägbar och svårhanterlig kvinna (Christina Ricci) och trasslar in sig i en komplicerad relation. Woody Allen gör en biroll som en mentorsfigur för Jerry (Biggs), men är tveksam i sina råd (han föreslår bland annat att Jerry måste ha ett överlevnadskit inkluderande t ex en flytande ficklampa och ett gevär). Woody gör då och då jätteroliga sägningar (han får även ett vredesutbrott och slår sönder en bil) som leder till stora skratt, annars är filmen småtrevlig och puttrar på i lagom takt. Danny DeVito gör också en underhållande biroll som Jerrys agent (som dock mestadels talar i kläd- och kostymmetaforer, ofta obegripliga sådana). Ja, ja, en pålitlig Woody Allen-rulle, en stabil avslutning. Skönt!

Veckans topp 3

1. The French Connection
2. The Doors
3. Behind the Candelabra