Gothenburg 2024: 21 Short Reviews

47TH GÖTEBORG FILM FESTIVAL

Online festivals — what do we feel about them, really? I’m divided. Something essential is undeniably lost, as watching films from home will obviously never come close to the real festival experience. The atmosphere of the theatres and the city as a whole cannot travel through the screen and touch you in the same way as it does when you’re there, and the feeling of wandering around through the crowds of passionate and talented people speaking all kinds of languages is lost when you’re, in fact, not there. Anyway, I couldn’t be in Gothenburg this year, sadly, but as you might have guessed already, I saw some films from the online programme (thus, I am indeed divided, because the streaming offer is, of course, a great thing to have when you cannot attend in person).

A REAL JOB

★★★★

Un Métier sérieux
Thomas Lilti
France

A young substitute teacher with an unfinished PhD and not a lot of teacher experience is our main guy in this lighthearted yet heartfelt ensemble drama, that depicts the lives of a group of teachers at a middle school trying to deal with the everyday situations of the classrooms and of their private lives and of the grey areas in between. It’s a sweet little film that mixes social tension with a lot of charm, and a film that manages to portray a pretty wide range of characters and stories during its 100-minute runtime, in an impressively rich way. This is, I would say, mostly thanks to a succinct and focused script and a stellar cast — Vincent Lacoste, François Cluzet, Louise Bourgoin, Adèle Exarchopoulos and William Lebghil, among others — who all do a great job of saying much more than what the lines of their characters actually tell. Labeled as a drama comedy, probably correctly so, A Real Job hits the right balance between the seriousness of its subject matters and the warmth of its characters, generating a film that steadily sneaks into your heart and leaves you with a bittersweet little sensation of this quite unremarkable little film turning out to be quite remarkable in the end. In a way, it’s a slice of life that in its simplicity, for me, basically captures the essence of cinema — I don’t know if everyone would agree with that statement, most people probably wouldn’t, but personally I kind of live for stories like this. This is also the type of film that could only be made by the French, somehow.

HANDLING THE UNDEAD

★★★★

Håndtering av udøde
Thea Hvistendahl
Norway, Sweden, Greece

Another film that I probably like more than most (looking at a distribution of reviews that is almost perfectly spread across the board from low to high) is this Norwegian adaptation of John Ajvide Lindqvist’s (Let the Right One In) book with the same name, telling a strange story of how newly deceased people wake up and come back to life after being hit by a mysterious electric field (or something like that) on a hot summer day in Oslo. It is a very slow and bleak film that is not afraid of taking its time, that is not rushing anywhere and that is not afraid of alienating its audience along the way, and I can definitely understand why one might find the film painfully challenging to get through. But if one can withstand this test and reach beneath the uninviting surface, there is a grotesque yet somehow beautiful story to be found underneath; a story of loss, pain and grief. The thing is, apparently, that even if the loved ones that we have lost would miraculously come back one day, we would still be broken and we would not be able to fix it, and we can never get back what we once had even if it literally comes back to us. And that is such a heavy realization to deal with. Handling the Undead is beautifully shot — and this cannot be understated, it is a visually stunning film — on 35mm, and composed by a series of tableaus and long takes that, in combination with a superb sound design, really capture the ugly beauty and the heaviness of the mundane moments of life in a way that resembles both Roy Andersson and Michael Haneke. I get why some people have criticized the film for its pacing, its unnatural character behavior and its underwhelming final act, and while I can agree to some extent about the ending being a bit rushed or weak given the long buildup anticipating it, for most of the negative critique I believe it simply comes down to personal taste and preference, and whether this works for you or not, more than what it is a question of good or bad filmmaking. For me, it really worked, and I will always appreciate a piece of art that does something new, something bold or something unexpected. This film left me feeling hopeful for Scandinavian filmmaking, and I will definitely be keeping an eye on Thea Hvistendahl and curiously await her next project.

ICHIKO

★★★★

Akihiro Toda
Japan

A young couple, Hasegawa and Ichiko, have just become engaged on a summer day in 2015. Happiness seems to await, if not already present. But all of a sudden, Ichiko is gone, nowhere to be found. Where did she go, and why? Somewhere between a family drama and a crime thriller, Ichiko starts off with a disappearance and continues with the search for a person and a truth, and for all the stories that need to be uncovered along the way for the search to move forward. We start to understand that Ichiko led a life filled with thoroughly hidden secrets and a dark personal history involving a heavily dysfunctional family and an identity that doesn’t seem to officially exist according to the police. One after another, persons from Ichiko’s past step forward, or are forced to do so, as the investigation proceeds, and bring small pieces to the puzzle, which gets darker and more violent for each piece that is uncovered. Not unlike Hirokazu Kore-eda’s Monster, Ichiko explores perspectives and conflicting points of view, and goes even further in the way in which it uses time as a primary tool. We constantly jump between past and present, and not as in the past, but as in several different layers of past, and as viewers we are often not sure what we’re supposed to think as we try to make sense of where we are in time, of who says what and whether that does or does not make sense in relation to other statements brought to the table by someone else in another place of the timeline. With a little patience, this all eventually results in a moving and tragic story that in a strong way deals with identity, friendship, secrets, guilt, societal injustices and the inevitable impossibility of relationships built on false pretenses. Driven by a clever script and intense acting, the non-linear storytelling slowly comes together and ties everything into one, leaving us with a story to reflect on and a film to be impressed by.

A DIFFICULT YEAR

★★★★★

Une année difficile
Éric Toledano & Olivier Nakache
France

Given the director duo’s previous hits (Intouchables and Le Sens de la fête — yes, I’m deliberately not using the terrible English titles for these) and the self-made comparisons with the comedies of Ettore Scola, it is fair to say that I went in with high expectations for this film. It is therefore with considerable disappointment that I need to recognize that the Toledano & Nakache comedy of 2023 did not come even close to living up to those expectations. A Difficult Year is a film feels painfully out of touch with the story it tries to tell, with the people it tries to portray and with the themes and politics it tries to comment on. The film follows two middle-aged men with recurring spending problems, who try to find creative ways of reducing their debt, through which they mostly fail. By accident, they run into a group of climate activists that offer free beer at one of their meetings (who’s gonna say no to that?) and all of a sudden our protagonists are mixed up in some kind of Greenpeace movement, arranging protests and blocking roads. Soon they get involved in planning a big manifestation at the Bank of France, while simultaneously both falling in love with the woman leading the project (to be fair, she is Noémie Merlant, so that part of the plot is a fully believable development). This is all an OK outline I guess, but it doesn’t take very long into the movie before the vibe and the angle of this whole thing becomes clear, and it all feels very… boomer-coded? First of all, the jokes about climate activists being naive vegan nerds with corny nicknames, who only care about material overconsumption, do not work, at all. Not that they are offensive or in bad taste or anything — they are just not funny, and certainly not innovative. These jokes have been made a thousand times already, a decade ago, and it’s been a long time since they even had the potential of being funny. The world has moved on from people rushing through storefronts on Black Friday and that is not a topic for a comedy in 2023, at least if you aspire to make a comment with any relevance for our times. (Off-topic, but speaking of Black Friday sequences: the opening scene of this film is unexpectedly similar to that of Eli Roth’s Thanksgiving.) The way the film depicts environmentalism is shallow and tiresome, and the filmmakers seem uninterested in, or incapable of, making a political statement with any real value. The message of the film is unclear; what does it really say about anything? What’s the moral of the story? It cops out on calling out the real villains of the ongoing environmental murder (i.e. the rich, the political leaders, the major corporations, the united forces of capitalism) that actually is relevant for today’s audience, and instead focuses on a bunch of working-class people who are just trying to find their way forward in a society that has repeatedly let them down. Furthermore, the film is at times French in a bad way (i.e. sexist), not necessarily in an upsetting or offensive way, but just, again, in a tiresome and outdated way — and I guess that sums up my opinions on this movie pretty well. I’ll give it two stars for some undoubtedly good actors and a few moments of chemistry between them that actually make the film watchable (and a shoutout to Mathieu Almalric who is naturally funny by just being in the frame), but after reflecting on A Difficult Year for a few days, the aftertaste isn’t very pleasant.

ANIMAL

★★★★★

Sofia Exarchou
Greece, Austria, Bulgaria, Cyprus, Romania

Set on a Greek island during the summer season, Animal follows a group of animators (performing entertainers, one could say) working at an all-inclusive tourist hotel where they set up dances and performances for foreign visitors. The lead role, Kalia, intensely and thoroughly portrayed by Dimitra Vlagopoulou in a physical and raw way, is our guide to the lives behind the scenes and introduces us to an odd group of people. Some of them have been working there for many years, others are new for the summer. Some are old and hardened while others are young and inexperienced. Some of them carry dreams, others have stopped dreaming. All of them carry stories, and while remaining largely unspoken, these stories are at the center of this film. An almost documentary-like drama, Animal produces some great acting and a highly relevant look into the realities of the people delivering the product of tourism, wrapped up by what has to be the most heart-wrenching use of Baccara’s Yes Sir, I Can Boogie ever presented. It’s a nuanced observation of the spotlights of the stages, the cold mornings on the rain-soaked beaches and the late hours of drinking cheap wine from plastic cups in the dressing rooms, and the consistent sense of realism is the core strength of the film. However, Animal suffers from being a bit too long and monotonous, and the story doesn’t really take off until right before the end. In a way, the repetitiveness of it all going round in circles, without ever really climaxing, captures the emptiness of both Kalia’s existence and modern tourism as an industry, but I think this film could have been more effectively delivered in a tight 90-minute format, and I can’t help but feel that Vlagopoulou’s protagonist deserved a more distinct and complete arc. Nevertheless, a good film well worth the watch.

AFIRE

★★★★★

Roter Himmel
Christian Petzold
Germany

Whenever Christian Petzold has a new movie out, I will always be seated, and I very much enjoyed this one as well. This peculiar little summer film takes place at a house on the German countryside where two young dudes, a writer and a photographer, arrive to get some peace of mind for finishing their respective work projects, all the while the looming threat of wildfires lurk in the background. After realizing an accommodation misunderstanding has occurred, the two men have to share the place with a young woman who they don’t really know, leading to some irritation and frustration. They were supposed to be alone, after all, and we should all know that if you disturb a male writer in his work process, he will become an asshole. “Don’t give me a smiling Paula Beer in a summery dress making me coffee and asking me to come to the beach — I’m a writer who needs to work!!!” Apparently, the woman also has a lover, who stirs up some more tension in the group, and these dynamics proceed to shape the direction of the film, painting a, when you look at it soberly, quite pleasant picture of a generally pretty nice situation (some cool people chilling in the sun) but that, due to our protagonist having woken up on the wrong side of the bed, cannot fulfill its pleasantness. I did not really know where this film was going, and I still don’t really know what it was all supposed to mean — and I say this in a positive way; I liked it. It’s about writing and storytelling to some extent, about acquaintances and communication to some extent, and just about vibes and summer days and hanging out with people to some extent, before it gets quite dramatic and profound towards the final act, still remaining quite light in tone somehow. I don’t know… Reading my own words here and reflecting on this film, I’m not sure what I’m trying to write. I think I liked it. Quite a lot actually, so why only three stars? I’m not sure what it’s missing, if it even is missing anything. Maybe a rewatch will make me realize everything’s here already. Anyway. For now it will have to settle for three very strong stars, while Wallners’ In My Mind keeps playing on repeat… in my mind.

FREMONT

★★★★★

Babak Jalali
USA

Here’s a cute and cool little film, about Donya, a young Afghan woman living in Fremont, California. After leaving work as an English translator back in Afghanistan, Donya now spends her days working at a fortune cookie factory in San Francisco, having dinners at an empty local Middle Eastern restaurant and talking with her neighbors about everyday stuff. She is also trying to get a doctor’s appointment for sleeping pills, as she suffers from insomnia, and after finally being able to get an appointment she is told she must attend therapy sessions in order to get those pills. So, she starts having conversations with an eccentric therapist who asks questions about her past and her aspirations, her complicated relationship with the home country and her views on the US as a new home. A calm and toned down film carried by a composed and guarded main character approaching her circumstances with silent thoughtfulness, Fremont hides its charm beneath layers of deadpan dialogue, rich black-and-white contrasts and almost motionless cinematography in a combination that makes Jim Jarmusch comparisons inevitable. Anaita Wali Zada does a splendid job in keeping Donya’s inner life hidden yet ever present, and one wonders how it all went for her in the next episode of her new life. Did she find the love she was looking for? I don’t know, but she did find Jeremy Allen White, the lonely mechanic working on his cars, eating his lunch sandwiches, having his quiet cups of coffee, somewhere along the highway. (And yeah, this is another film that I might have rated too ungenerously with some afterthought — the three stars are strong.)

THERE’S STILL TOMORROW

★★★★★

C’è ancora domani
Paola Cortellesi
Italy

This was Italy’s big domestic audience hit of 2023, and the symbolism of a proper work of feminism that is not also a doll and car commercial beating Barbie at the box office is uplifting in many ways. Paola Cortellesi has not only written and directed this film, but also stars as Delia, a mother and housewife in post-war Italy dealing with a lot of stuff, including kids running around the house, an abusive husband and his elderly father who is stuck in an even more misogynistic time than his son, and a daughter who is about to grow up and get engaged. It’s fair to say that Delia is carrying a lot of weight in her life, and that the societal norms and structures of Rome, 1946 do not ease that burden. Centered on the working-class household of Delia and her family, the film paints a lively portrait of a highly dysfunctional family — and society — that balances between comedy and drama in a mostly successful way, getting its heavily serious points across while not losing its entertainment value. I say mostly successful, because there were a few parts of the film where I’m not sure it really worked (making comedy out of domestic abuse is hard, man), and while I very much appreciate the ambition and some of the unconventional stylistic choices being made (a scene of a husband hitting his wife being acted out as a dance, for instance) it wasn’t a complete home run for me personally. With that said, it is an impressive and unique film in many ways, and the type of attack on patriarchy and telling of female liberation that we (people in general but probably men in particular) really need. And for it to be effective I am pretty sure that it has to be delivered by a female auteur that is not sponsored by Mattel. Again, three strong stars.

GREAT ABSENCE

★★★★★

Kei Chika-ura
Japan

A slow and patient drama set in the Japanese calmness, Great Absence follows a young man’s (Takashi) reuniting with his long-estranged father (Yohji), who is drifting away into dementia. They haven’t been in touch for many years, but when confronted with the news of his father’s state, Takashi recognizes his urge to revisit their relationship. Trying to understand the fabrics and dynamics of an old man’s life from talking to strangers and deciphering incoherent stories from the old man’s own confused mind filled of unorganized memories and imaginations, is not easy. This film does a great job of illustrating this process, and the hardships of committing to trying to confront it all, instead of just trying to move past it. The film is beautifully shot and sincerely acted, and it is obvious that the story is very personal and meaningful for the filmmaker. Tatsuya Fuji is extraordinarily good as the father (the character), comparable to Anthony Hopkins in The Father (the film). The runtime (152 minutes) is pushing it a bit, though, unfortunately, and a part of me feels that the film is missing a narrative punch that could have taken it up a notch. It is more a film to contemplate and reflect on than a film that hits you really hard, and there’s nothing wrong with that — I just wished it had punched me a little bit harder emotionally, and maybe a few darlings would have had to be killed here in order for the end product to really come together more neatly. It floats out a bit sometimes, and while I can love that in a way, I can also see why the film loses some momentum as a result. Once again, a largely beautiful film that almost reached a fourth star — let’s call it a 3+ rating.

THE UNIVERSAL THEORY

★★

Die Theorie von Allem
Timm Kröger
Germany, Austria, Switzerland

Someone described this as Hitchcock directing a Christopher Nolan script, and there’s definitely a point to that (although the end result is not as great as that sounds). Set in the Swiss Alps in 1962, the film follows a young physicist (Johannes) who attends a conference somewhere up in the mountains together with his doctoral supervisor. Strange things start happening: he meets a mysterious jazz pianist named Karin, and soon there are suspicious deaths occurring. The style of the film is suggestive and a bit weird, and as viewers we start asking ourselves questions of the concept of time, of conspiracies and of the supernatural — what the hell is going on here? Director Timm Kröger has mainly worked as a cinematographer, and that really shines through the highly stylized flim-noir depictions of the mountainous landscapes, and the style is as much (if not more) of a driver of the plot as the plot itself — which is why the film also gets a little lost within its own experiments. The old-school Hitchcockian soundtrack is very intense and quite overused in my opinion, and there is a lack of drive or direction to the story. The film recaptures some momentum towards the end, but then it also changes style and narration completely, making it feel like two separate films hastily taped together. There are some really cool shots and moments in this film, especially a sci-fi-like sequence in a cave with flashing lights and the concept of time somehow looping around itself, but as a whole it does not come together, and it was all honestly quite exhausting to sit through. That’s a shame, because there is a lot of potential here, and I hope that Kröger can refine his ideas a bit and come back stronger with a more complete film, because he obviously has the raw talent for it.

DAYS OF HAPPINESS

★★★

Les jours heureux
Chloé Robichaud
Canada

I still haven’t seen Tár, so I won’t be mentioning that fil… oh. Well… Anyway, here’s another film about a conductor. She is Emma, from Montréal, a young and promising talent of the city’s classical music scene. Her father is her agent, and he’s primarily trying to get her a good gig, but he’s also pushing her hard and very keen on remaining in control. It’s complicated. She goes out with Naëlle, a cellist in the same orchestra who loves Emma very much but is also in therapy with her ex and very focused on raising their child. It’s complicated. Emma constantly hears from people in the business that she’s highly talented, but a bit stiff, or emotionless, or unsurprising (or any other word for “boring” that doesn’t sound as harsh), and she’s trying to figure out how she can use all the frustration she carries from life and relationships and bring it into her profession. That is also, yes, complicated. Days of Happiness is an excellent character study that captures the duality of the dilemma that I believe many “good students” face in life, i.e. the ambition of doing everything correct and to the instruction, and the simultaneous wish for being able to do something more out of the box. I’m struggling with that all the time — for instance I feel that the reviews I try to write here much too often just become square and formulaic, and don’t really provide something interesting or unexpected for the reader. Days of Happiness explores this, among other things, in a nuanced and not too overly dramatic way with great acting and some nice close-up-dominated cinematography, telling a story that is quite simplistic in format but rich and succinct in its execution. Sophie Desmarais and Nour Belkhiria lead the cast with distinction, to utilize a university term reserved for the best in class. I’ve been wondering, however, as someone pointed out: Are those days of happiness in the room with us right now?

LAST SHADOW AT FIRST LIGHT

★★

Nicole Midori Woodford
Singapore, Japan, Slovenia, Philippines, Indonesia

I always feel bad writing down films with inherent qualities that just lack some crucial other quality to come together as a whole, but nevertheless, one must be honest and constructive. Last Shadow of First Light is a poetic and narratively loose story about the victims of the tsunami that hit Japan in 2011, involving supernatural elements of the souls of those who died and exploring their relationships with their living children and grandchildren. It’s a nice film to look at, and story-wise interesting at its core, but it lacks drive and direction and relies too much on voiceovers, fragmentary dialogue and retellings of memories, without a thread keeping them together in an engaging way. I don’t want to be the guy telling filmmakers to “cut it down”, because that’s not really my role and I always respect a director’s vision for their film, but I must say I had a very hard time keeping my interest up during these 110 minutes, and that’s a shame given the potentially highly interesting film that I believe still exists somewhere on the cutting board.

TÓTEM

★★★★★

Lila Avilés
Mexico, Denmark, France

Mexico’s submission for the Oscars this year is a fly-on-the-wall depiction of a birthday party involving a big family and a lot of friends, as seen through the eyes of a seven-year-old girl named Sol. It would have been a solely happy day if it wasn’t for the fact that the birthday boy, Sol’s father, is seriously ill with cancer. Instead of the evening being a carefree celebration of life, Death squints its eye and lurks in the walls of the house, while everyone try to keep the mood up and arrange the best birthday party imaginable. They succeed to a large part, but in the end of the day, how can one keep the sorrows and the fears away when your friend, your brother, your father, can barely stand, let alone join you for dinner? In her introduction before the film, director Lila Avilés urged the audience to hug a loved one and make sure to appreciate them before it’s too late, and it doesn’t matter that those words have been uttered many times before, because it’s a message that will always need to be uttered, and heard. Life is fragile. Tótem starts off pretty chaotic, with a lot of characters running around, and I think it’s deliberately shaped as a chaotic depiction of the universally familiar concept of a family gathering where everyone has a lot to do, and where the reasons for doing it all easily gets forgotten between the cooking and the cleaning and the running around. Most of us can probably remember some day from when we were kids and we went to some party that we didn’t really understand, where there were a lot of people and kids we didn’t know and people were running around and talking to each other while we just wanted to find a corner and some toy cars to play with. This film is about that, I guess, and, for good and bad, a bit messy in structure, as it is for a kid trying to navigate it. It’s a heartfelt story that doesn’t fall into the sentimental traps that it could easily have done, and while it is lively and colorful, it is also profound and sorrowful. Yet again, my three stars here are strong, and reading my positive words about this film, I don’t know what was missing for me to reward it a fourth star, but I believe I, for some reason, wasn’t fully as captivated and emotionally hit as I would have wanted to be. I lived it through and took it in, but it didn’t stay with me for very long. That might just be festival fatigue, though (this was my third film of the day).

RED ISLAND

★★

L’île rouge
Robin Campillo
France, Belgium, Madagascar

Another kid’s perspective comes to life in this interesting but slightly underwhelming film, by the director who did 120 Beats per Minute (120 battements par minute), an excellent film about AIDS activism in Paris during the 1990s. The red island is Madagascar, where Robin Campillo spent his own childhood in the early 1970s, and the film follows a ten-year-old boy whose family is stationed at a French military base. Madagascar was at this point in time independent but still under French supervision, if I understand it correctly (at least they still had military personnel stationed on the island), and the colonial dynamics of this arrangement permeates everything. The French are white and rich and live in more or less gated communities while the local population in many cases earn their living by serving the French. The kid, of course, is just a kid, and the concepts of power and colonialism are not something he understands or cares about, although he nevertheless exists within them. Red Island is an interesting film with a lot of scattered ideas and fragments worthy of exploration, but it does not succeed in wrapping its ambitions together, as it feels a bit confused as to what it wants to be or what it wants to tell, and it shifts towards the end to being something that feels very different from what it started out as. The pacing and the act structure is a bit off, and the two-hour runtime makes it unnecessarily stretched out. It has some nice visuals, recounting of poetic memories and strong scenes of family turbulence and the tests of a military dad and a housewife mom, but they get lost in a film that does not really come together.

LA CHIMERA

★★★

Alice Rohrwacher
Italy, France, Switzerland

Possibly my favorite from the festival this year, La chimera is a visually stunning film that just screams of creative vision and ambition, and while it took some time for me to get into and to understand what it was actually about, it left me hooked and stunned. It starts off on a train, where we see a tired man in a worn out suit. We soon learn that he’s an English archaeologist (brilliantly played by Josh O’Connor), who comes back to an Italian village, with which we don’t know his history but understand he has one. We also start to understand that he is involved with a band of tombaroli (tomb raiders) and that he has a special power that makes him able to read or feel the ground beneath him, to find spots where valuable items might be buried. The experience of watching this film works in a similar way, as nothing is given to us instantly, and we have to slowly uncover bits and pieces of backstory to figure out who this man is and what has led him to this place in life. It gets more captivating and moving the more we get to know, and by the end I was fully invested in wishing some sunlight would shine on this man’s soul. The whole film is captured by a jumpy, scratchy, soulful 16mm cinematography that is incredibly rich of color and light, and that visual language is instrumental for carrying the whole film forward, reflecting the inner beauties of the otherwise depressed surroundings in which the plot takes place, working as an allegory of Italy as a shattered society built on ancient beauty buried beneath a lot of dirt. There is a timelessness to the film that made me not even know what time period I had just spent two hours in (apparently it’s the 1980s, but I could easily have gone +-20 years wrong in my guess, and for the story I don’t think it really matters). It’s a film about loss, and digging beneath (figuratively and literally) to try and reach something to hold onto, seen through a very Italian lens of magic realism. The desperation and finality of the ending floored me completely, and I urgently need to dig into Alice Rohrwacher’s filmography, because this is some vivid stuff, man.

HEROIC

★★★★★

Heroico
David Zonana
Mexico, Sweden

I’m glad I won’t have to do military service (depending on how much the current Swedish government keeps militarizing our country, of course — maybe I’ll stand there one day with a helmet and a gun in my hand helping our NATO buddies bomb a village in the Middle East, who knows), but I’m especially glad I won’t have to do it in Mexico, because that seems to be a particularly fucked up experience, if this film is to be trusted as a truthful depiction. Heroic takes us inside the Heroic Military Academy (Heroico Colegio Militar) in Mexico City, where 18-year-old Luis hopes to build a foundation for a career in the military. Not because he’s particularly interested in it, but because it offers a stable income that could support his family. He soon understands, however, that the culture and the power structures of the military aren’t for the weak, and he encounters a system that every day tries to break him and his peers down, in order for them to grow and become proper soldiers, “real men”, in the long run. He sees young men being beaten and harassed, he sees discrimination and straight up bullying from his leaders, and he struggles to choose a path between keeping his head down and prioritizing his own progress, and helping and supporting his more vulnerable classmates. Things get further complicated when his closest superior insists that he help him with suspicious activities outside of school (violent, corrupt, gun-in-hand stuff), which he obviously has to accept if he has any ambitions of staying and progressing at the military school. Heroic offers a Full Metal Jacket-like peak into a world of unhealthy ideals and toxic masculinity, and what that environment does to young men, and to their leaders. It’s an uncomfortable viewing with highly relevant themes, but in the end the film falls a bit short in its attempts to fully confront its subject matter, rolling the credits before any real reconciliation has been made with what has just happened on screen. It uses dream sequences and nightmares as a tool for portraying the inner horrors of our protagonist’s mind, and while that’s clear and handy, the film never goes beyond that, and never fully takes a swing at its central conflict. Nevertheless, it’s a good film well worth watching, but that definitely had room for more than what ultimately made it into its 88-minute cut.

THE QUIET MIGRATION

★★★★★

Stille liv
Malene Choi
Denmark

As if it was Past Lives‘ distant cousin, The Quiet Migration zooms in on Carl, a young man living with his adoptive parents in the Danish countryside. They expect him to take over their farm and keep their agricultural business in the family, but Carl is reflecting on his existence and senses that he would like to go to Korea and see his native country. His Danish parents are understanding of this, it’s not a strange thing and maybe Carl is not cut out for the farmer’s profession, not everyone is. He just needs to figure it out himself. Malene Choi’s slow and meditative drama is a nice and peaceful one where nothing is forced and time is given, with a few supernatural symbolisms thrown in for good measure. It is nice to look at, with beautiful camera pans over Scandinavian landscapes that could make an exiled man like myself start longing back. Dialogue is sparse, and the main focus is the inner reflections that we can surmise from a distance. It’s a less-is-more kind of film, and some of the dialogue actually works as a reminder of this, being a little on the nose at times when the themes of the movie is expressed unnecessarily explicitly by some of the characters — the film’s strongest parts are the silent ones. Some scenes stand out as particularly moving; the scene from which the picture above comes actually made me cry for a brief moment, consisting only of two people leaning on each other’s shoulders, not a word said.

COBWEB

★★★★★

Geomijip
Kim Jee-woon
South Korea

Films about filmmaking do not always resonate with me, because they (obviously) keep you aware of everything being fake — you cannot hide in this fictional world, because you are constantly reminded of its fictionality. With that said, Kim Jee-woon’s (A Tale of Two Sisters, I Saw the Devil) is an entertaining depiction of filmmaking in 1970s Korea and a director’s (Song Kang-ho) desperate attempts of completing his definite masterpiece, a black-and-white horror film (I think — it seems a bit all over the place genre-wise) which ends with a scene taking place inside a burning house. It all needs to be done quickly and within the chaotic frames of an already shut-down set gone rogue, where the director has taken things into his own hands, where executives are held locked up in offices in order for the filming to proceed without interruption, and where actors and crew have no idea whether things have been greenlit or not and whether they will get paid. People are stressed not only from the production mess itself, but also from affairs and colds and tangled-up relationships, and it is all just very, very messy. Cobweb is a fun and entertaining film about the madness and obsessiveness of filmmaking, and it is very obvious that a lot of love for the medium has gone into the making of this film. It’s probably not a film that will be remembered as a classic or an essential viewing, but it’s a fun and chaotic watch, so if you have 135 minutes to kill — go for it!

WHEN THE WALNUT LEAVES TURN YELLOW

★★★★★

Demo ke pelê gozan bîyî zer
Mehmet Ali Konar
Turkey

It’s always nice to be able to see films that almost no one else has seen, and not knowing whether you will ever be able to see them again — that’s the beauty of film festivals. That’s the case with this film, as it had its world premiere in Gothenburg. Mehmet Ali Konar’s slow drama follows Ciwan, a father and a humble family man, who is also the village chief in the scarce landscape of northern Kurdistan. He’s trying to keep things on good terms with both the Turkish military and the PKK guerrilla, while also raising his son and doing the daily rounds at his farm, all of this while also trying to figure out how to break the news of his life-threatening cancer. This is a beautiful film in many ways, visually and thematically, with a moving father-son relationship at its core. It’s well-paced and well-acted, and the scope of the story is well-measured. It took a while to get into though, due to the many characters that are introduced (or just mentioned) during the first third or so, and I’ve got to say I had a hard time figuring out who everyone was or who they were talking about, especially given the intricate political dynamics of the Turkish and the Kurdish, of local politicians and the military and the PKK and so on. Maybe I just don’t know all of this well enough, but I believe the film would have helped itself reach its audience a little more effectively had there been a few more pointers during the establishing phase. With that said, the film grows during its runtime, and it is especially the development of the storyline of the boy following in his father’s footsteps that is truly affecting. Had I been able to get into it more full-heartedly already from the start, a fourth star would have been well-deserved, but with reference to my slight aforementioned criticism (with emphasis on slight), it will have to settle for three very strong stars, plus the addition of Mehmet Ali Konar to the list of filmmakers that I will keep an eye out for in the future.

MAY DECEMBER

★★★★★

Todd Haynes
USA

Alright, this is kind of cheating, because I saw this film already in December over here in England. But I never wrote about it, so I thought I might as well go ahead and do that here (because after all, it was part of the programme for this year’s GFF). Much has been said already and I know many people ranked it as one of the best films of 2023, and the strange thing is that I fully understand that and feel that that could have been the case for me as well, but for some reason I didn’t really connect with it as a film experience as much as I did with it as a film text. May December is a highly meta-layered film about an actress (Natalie Portman) visiting a married couple (Julianne Moore and Charles Melton) with a controversial age difference and a complicated past, based on the real-life story of sex offender Mary Kay Letourneau’s relationship with the 22 years younger Vili Faulaau in the late 1990s. She was 34 at the time and he was twelve, so… Yeah, not cool. She went to prison, got out, they married, had kids and continued living together as a couple. Portman’s character enters the plot in 2015, when Moore and Melton’s characters are ages 59 and 36 respectively and their children are becoming adults, and while things seem to have settled and become a bit more normal (relatively), it becomes very obvious to the actress that things aren’t really normal after all. It is especially apparent that Melton’s character hasn’t had the chance to reflect on his life properly, and that he never got the chance to be a kid and explore his own growth as a teenager and as a young adult in the way that he should have — beautifully illustrated in a scene of him smoking weed on a rooftop together with his son, realizing that his son gets to experience stuff he himself never got to — and the more the film progresses, the more these traumas come to life and reach the surface of the relationship in center. This is a film with a lot of strengths and indisputable qualities. The acting in particular is exquisite from all three leads, and the script is incredibly rich in terms of layers interacting with reality and the perspectives of the audience, the media and the characters themselves. Every single scene in this film could be interpreted as making a meta statement of some sort, and while that is extremely interesting, I think that it could also be the reason why I was perplexed by my own experience of watching this film — it didn’t captivate me as powerfully as it should have done, looking at all the components that were obviously there right in front of me. I have been trying to understand and explain this, and my theory is that I, as a viewer, was a bit taken out of the on-screen story by the constant feeling of the film trying to say something else, on another level, and that the characters of the story work more as carriers of these statements than they work as real people in the film. And that is absolutely fine, there’s nothing wrong with that at all — on the contrary, it could be argued that this is one of the film’s major strengths and a reason why it would be even more interesting than just a straight-up drama telling the story in a more conventional way — but it just didn’t do it for me this time. I have found the discourse of the film to be more interesting than the film itself, which further speaks to the strengths and relevance of its meta-driven qualities. With that said, May December is a fascinating and mostly great film (my three stars are as strong as they get), and maybe a rewatch will make it sink in better with me. Todd Haynes keeps making interesting stuff and I know there is a way in for me — I loved Carol, for instance, a film that I could fully dive into and connect with emotionally on a whole other level than what was the case with May December. They are different kinds of movies, I guess, Carol being its own universe and May December being an extension, or a reflection, of our own.

THE ZONE OF INTEREST

★★★★

Jonathan Glazer
USA, UK, Poland

OK, this is cheating again (yes, I saw this film in the UK too, but it was on the festival programme and I am therefore entitled to write about it here (and even if it wasn’t, this is my platform and I can do whatever the hell I want to)). I haven’t fully stepped through the door of Jonathan Glazer’s oeuvre yet — I saw Under the Skin when it came out ten years ago (liked it, couldn’t fully understand it) and recently caught up on Sexy Beast (an absolutely great film that made me realize I hadn’t been familiar with Ben Kingsley’s bad-guy game). The Zone of Interest is not an easy film to sit down and watch, and it must have been a nightmare to promote. How do you even put together marketing material for a Holocaust film completely devoid of good guys? It did reach the cinemas at last, and given all of its awards nominations, the people at A24 must have done something right in the promotion of the film. It is set in, or around, rather, the Auschwitz concentration camp in Poland in 1943, where Nazi commandant Rudolf Höss and his wife Hedwig live with their five kids in a big villa with a beautiful garden (if it wasn’t for the monstrous wall delimiting the garden from the camp). The film follows this family’s daily lives, which they try to live as if it was the most normal thing ever, while gunshots and screams can be heard in the distance, and the bizarreness of that is basically what the film is all about — how in God’s name could they all be cool with this? The extension of that question is obviously exchanging “they” with “we”, because this is not simply a question of seeing other people doing horrible stuff in another time — this is about the present, about us and about the world we live in today — how far away are we, really, from letting something like this happen again? With European governments being led by far-right extremists, with democracy and freedom of speech being constantly challenged, with xenophobia and straight-out racism being fueled by the people in power and genocides being publicly supported rather than called out for what they are, I am sincerely not sure that we can guarantee that the Holocaust could not happen again. Or rather, I am certain that it could happen again (as a matter of fact, it is happening again, and it’s all over the news, but for some reason the West supports it), if we keep being so relaxed about how fucked up things are turning right now, in real time. I digress, I realize, but that speaks to the point of The Zone of Interest, in that it shocks you, it gets you thinking, it horrifies you and it stays with you. Glazer’s work showcases such an effective way of approaching the ultimate human horror, barely showing it and keeping it out of frame, but constantly reminding you of it and putting it in contrast to the life that, somehow, keeps going on right next door. It is an audiovisually fascinating and unpredictable experience, with sound effects jumping at you when you least expect it, unconventional visual effects and a cinematography and editing that captures the natural beauty and stillness that surrounds everything (which makes for a confusing and slightly disgusting feeling). See it in a cinema if you get the chance, for it is a powerful experience for both eyes and ears (and mind) that everyone should take part of. One of the most relevant and important films of recent years that depicts the horrors of the Holocaust in a way that has, I dare say, never been done before.

GFF15: 29 överblivna kortrecensioner

GÖTEBORGS FILMFESTIVAL 2015

Festivalen är sedan länge över och detta inlägg har vid tillfället för publicering förlorat i princip all aktualitet. Som motargument kan dock nämnas att blott två av dessa 29 filmer haft svensk biopremiär. Och jag vill ändå, för helt personlig del om inte annat, sätta någon form av punkt för vinterns Göteborgsvistelse som i ärlighetens namn varit något av det roligaste jag gjort.

GFF15 2

Att jobba som festivalvolontär är något jag rekommenderar alla med ett stort filmintresse. Under två veckor sprang jag runt mellan spårvagnar och biografer och fick pyssla med lite allt möjligt. Agera biografvärd, bygga scen inför Dragon Awards, lyfta instrument på konserter, rulla ut röda mattor och springa runt och sätta upp filmaffischer är en handfull exempel på uppdrag som kan dyka upp. Förvisso ingenting som evenemanget står och faller med, men det är kul att få en inblick i hur saker och ting fungerar i dessa sammanhang och vad som sker bakom kulisserna. Biljettrivningsdebuten gick bra trots det illabådande visningsnumret (tror det hade att göra med att den gode Simon J. Berger var i byggnaden och spred god energi).

GFF15 3

Övrig tid upptogs av film, film och åter film (min lön för “mödan”). Mat och sömn gav jag gladeligen upp, för dessa knappa två veckorna är kanske årets absoluta höjdpunkt och således värda att maximeras. Det finns få stunder i vilka jag känner mig lika mycket som mig själv som när man rusar över Järntorget i det piskande Göteborgsregnet för att hinna med en spårvagn och oroar sig över att man ska missa någon obskyr dokumentär eller något litet drama från någonstans långt borta som efter festivalen ska avdunsta och kanske aldrig återvända till en svensk duk eller skärm. Filmfestivaltillvaron måste nog betraktas som en form av verklighetsflykt där man varje dag träder in och ut ur två, tre, kanske fyra eller fem fjärran världar, och det är en helt underbar tillvaro.

GFF15 1

En av dessa världar som drömskt kan stigas in i var en av spelningarna på Pustervik, när den svensk-australiska elektropopgruppen Kate Boy äntrade byggnaden och lyfte taket på densamma (för att använda det slitnaste av uttryck för att illustrera en bra spelning). De är bra på skiva men de är helt jävla amazing live. (★★★★★.)

Men nog om det. Nedan följer kortrecensioner (vissa refererar till längre recensioner) för samtliga av de filmer jag såg under festivalen.*

Adieu au langage 1

ADIEU AU LANGAGE (Frankrike/Schweiz)
1 stjärna DYLPC liten

(En: Goodbye to Language.) Bokstavsordningen jag slaviskt följer för denna sammanställning hade ingenting bättre än Jean-Luc Godards hiskeligt värdelösa abstraktionsexperiment (redan här vet jag inte vad jag pratar om) att placera överst. Ett kritikerhyllat stycke pretentiöst nonsens som jag skrivit 1161 ord om här, för den som mot förmodan orkar ägna en stund åt detta käbbel.

Al doilea jocAL DOILEA JOC (Rumänien)
2 stjärnor DYLPC liten

(En: The Second Game.) Dinamo Stadium, Bukarest, 1988. I ett rumänskt snölandskap tillika stadions fotbollsplan utspelar sig ett huvudstadsderby mellan Dinamo och Steaua. De förstnämnda är den hemliga säkerhetspolisen och hela det kommunistiska systemets lag och de sistnämnda arméns. I filmen The Second Game vevas en gammal TV-sändning av matchen igång, helt oklippt och utan ljud. Istället hörs, parallellt med matchen och därav i 90 minuter, regissören Corneliu Porumboius intervju med sin far, matchens domare Adrian Porumboiu, som undrar varför detta ska bli film och vem i hela friden som ska titta på den men som också bjuder på en hel del sköna anekdoter om den rumänska ligafotbollen på slutet av 80-talet. Utöver en massa fotbollskuriosa snuddar filmen vid det rådande politiska läget, censur (så fort potentiella stökigheter bland spelarna uppstår klipper man i TV-sändningen till intilligande träd vid arenan), domartillvaron med mutor och förföljelse och en del annat härligt. Bland vilt kämpande spelare i snö, blod och bandage syns dessutom Gheorghe Hagi, Rumäniens kanske genom tiderna bäste spelare med 125 landskamper och meriter från bland annat Real Madrid, Barcelona och Galatasaray. För att återgå till filmen är The Second Game mer av ett stundtals intressant historiedokument än en bra film. Intervjun ger i kombination med ett retrocharmigt Bukarestderby en ibland rolig, ibland intressant, ibland segdragen 90-minutare, men någon rejäl politisk utredning erbjuds inte och man blir därav inte jättemycket klokare. För icke fotbollsintresserat folk är jag rädd att filmen ter sig hopplös. Matchen slutade för övrigt 0-0 och inget anmärkningsvärt hände.

BridgendBRIDGEND (Danmark/Storbritannien)
3 stjärnor DYLPC liten

Kanske hela festivalens mörkaste film, både till berättelse och stil, står danske dokumentärfilmaren Jeppe Rønde för i sin debut som fiktionsregissör. Bridgend är en liten stad i södra Wales som tragiskt nog är mest känd för en häpnadsväckande omfattande serie självmord under 2000-talet. 2012 rapporterades att 79 personer hängt sig bara sedan 2007, varav många av personerna var mellan 13 och 17 år gamla. Viktigt att ha i åtanke är att Bridgends invånarantal inte är högre än 39 000. Det har talats om att det kan handla om ett slags självmordskult. Vare sig det stämmer eller inte är tragiken är total och dessa händelser givetvis både känsliga och svårutredda. Rønde har i sex år försökt kartlägga vad som egentligen hänt och hitta ett sätt att återberätta historien på. Rekommenderad vidare läsning är denna intervju med Rønde, där han berättar mer om hur han gick tillväga och vilket ansvar som följer med att göra fiktionsfilm av en så pass laddad historia. Det slutresultat som är filmen Bridgend leder oss in i staden och händelserna via nyditflyttade Sara (Hannah Murray), som lär känna flera av de personer som ska komma att ta sina liv. Detta är en film jag fortfarande inte kunnat bearbeta ordentligt. Det är en så ogreppbart mörk film med så mycket svärta och smärta att jag nästan inte kunde ta till mig den. En omtitt krävs alltså, och det finns en dokumentär från 2013 som (också) heter Bridgend som jag definitivt lär se. Vad jag kan säga är att Røndes film är ett oerhört snyggt, välspelat (flera av ungdomarna bor i Bridgend och har aldrig tidigare skådespelat), känslomässigt laddat och visuellt spännande drama med ett konstant brittiskt, kargt småstadsmörker och ett intensivt pulserande soundtrack. Kontrasten mellan tegelstenshus och walesiska skogar och något slags tung elektronisk musikladdning i månskenet är mycket snygg. Det finns en nästan Twin Peaks:skt drömsk skönhet i allt detta mörker. Rønde är en klart spännande filmskapare. Han närvarade vid visningen och höll ett Q&A efter filmen, men jag behövde tyvärr rusa till Draken för nästa film och hann inte lyssna. Det grämer jag mig över. Låt mig i alla fall ge ett utdrag från artikeln jag länkade till:

“Ronde is an immersive director, and says he was drugged and assaulted during his time in Wales – he sees that related to his documentary work, where he has been shot at in South Africa, for instance. ‘I do go all the way in, so people see that they can trust me, it’s not a strategy that I have to make a film, it’s what I do. It’s who I am.'”

Butter on the LatchBUTTER ON THE LATCH (USA)
2 stjärnor DYLPC liten

Experimentell psykologisk dramathriller verkar vara termen som vanligtvis används i anslutning till Josephine Deckers högst fragmenterade historia om de två vännerna Sarah och Isolde som åker på något slags Balkanmusikfestival någonstans i de kaliforniska skogarna. Det mesta av filmen är som jag förstår det improviserat och här växlas fritt mellan långa dialogdrivna scener om lite vad som helst, berusade nattliga skogsvandringar och paranoitt, hallicunatoriskt obehagliga sekvenser där man vet varken ut eller in. Mestadels känns filmen som en sammansättning av osammanhängande dokumentärmaterial. I vissa stunder är detta ett coolt och originellt försök till en konstnärligt fri film (och då så himla mycket bättre än Godards försök), men mest känner jag bara att jag inte kan ta med mig så mycket från den och att vissa bitar (framförallt ett klassiskt thrillerelement mot filmens slut) dessutom är onödiga och går från den vardagliga iakttagelsen av två personers smått existentiella utflykt, vad som enligt mig är filmens kärna.

Ekstra Bladet Uden for citatEKSTRA BLADET: UDEN FOR CITAT (Danmark)
4 stjärnor DYLPC liten

(En: The Newsroom: Off the Record.) En av de bästa filmerna jag såg under festivalen är något så sexigt som en dokumentär om den danska tidningen Ekstra Bladet (extremt jobbig särskrivning by the way). Filmen tar oss rakt in i redaktionens arbete under ledning av Poul Madsen, och filmen är verkligen “off the record”. Utan censur eller stängda dörrar iakttar kameran känsliga situationer som uppstår, vilka kan handla om allt från etiska dilemman och PR-strategier till tekniska detaljer som rubriksättningar och löpsedelslayout. Filmens klimax centreras kring ett gisslandrama involverande två danska sjömän i Somalia, vilket utgör en intrikat situation som tidningen kan utnyttja för att sälja nummer men som samtidigt måste balanseras på ett sätt som gör att man inte förhindrar en lösning av dramat och placerar sjömännen i ytterligare fara. Med hjälp av fallande försäljningssiffror angrips problemet med tidningsdöden och den oundvikliga digitala nyhetsrevolutionen på ett mycket intressant sätt. Madsen med flera talar öppet och spekulerar fritt kring hur tidningen ska överleva och vad som måste göras för att man ska förbli relevanta och dessutom leva upp till tanken om att vara ledande och erbjuda något unikt till marknaden. Med styrkor i klippning och paketering levererar Ekstra Bladet: Uden for citat en oväntat stor spänning och dramaturgiskt driv, och dess aktualitet för medievärlden ska inte underskattas. Kanske är detta om tio år ett gyllene dokument om pappersjournalistikens fall. Gillar man Page One: Inside the New York Times lär man defenitivt gilla den danska motsvarigheten, och kanske håller jag den senare som snäppet vassare.

Ex Machina 2EX MACHINA (Storbritannien)
4 stjärnor DYLPC liten

En annan av festivalvistelsens bästa filmer är Alex Garlands regidebut. Den 45-årige britten Garland har tidigare skrivit manus till bland annat 28 Days LaterSunshine och Never Let Me Go, och även Ex Machina placerar sig i science-fiction-genren. Caleb (Domhnall Gleeson), en ung programmerare, får veta att han blivit utvald i ett experiment, vilket går ut på att han ska samtala med en robot, Ava (Alicia Vikander), och utvärdera hennes mänskliga egenskaper med den klassiska frågan om huruvida en människa kan skapas på artificiell väg eller ej som bakgrund. Ansvarig för detta projekt är den skäggige, idrottande, öldrickande och ganska märklige Nathan (Oscar Isaac) som bor i ett ultramodernt hus mitt i naturen ute i ingenstans och för ett ganska avslappnat och oortodoxt forskarleverne. Caleb flyttar in i huset under testperioden och finner sig snabbt i en alltmer obehaglig situation där huset ter sig alltmer som en bunker och han har svårt att veta om han kan lita på Nathan. Vem är han, vad är hans historia och vad har han för avsikter? Samtidigt upptas hans tankar av den inte alltför existentiellt lätthanterliga situationen kring Avas uppenbarelse, och hans känslor och sympatier förvirras i ett komplicerat drama. Ex Machina är ett utmärkt tillskott till sci-fi-genren och visar upp en träffsäker kombination av högteknologiska idéexperiment och jordnära mänsklighet, och mötet dessa två poler emellan. Handlingen känns som för oss både avlägsen och samtidigt inte alls särskilt avlägsen, och det är detta fascinationsmoment som gör filmen så träffande. Dessutom är det ofantligt befriande att slippa en klimax som går ut på antingen total undergång eller något slags räddningsaktion för hela mänskligheten. Ex Machina förblir småskalig och sofistikerad fram till eftertexterna. Den är oberäknelig och kittlande twistad, utan att twista sönder sig själv. En sansad och intelligent, om än fritt filosoferande, film med flera lager som öppnar upp för fundering och diskussion kring inte bara teknologi och mänsklig kontra artificiell existens utan också ämnen som makt och könsroller. En liten släng av humor har man också lyckats klämma in, utan att det förstör (sådant brukar vara mycket svårt att få till), men mest framträdande är den illavarslande känslan av att något kommer skita sig men jag vet inte vad eller hur. En oerhört intressant detalj är också hur pass stora friheter Universal tillåtit filmskaparna att ta sig vad gäller berättelsens upplösning och därmed det finala budskapet, men detta bör jag inte utveckla mer än så (har ni sett filmen förstår ni vad jag menar). Utöver föregående kan sägas att Gleeson, Isaac och framförallt Vikander ger utomordentliga prestationer i vad som i stora delar kan beskrivas som ett intensivt, klaustrofobiskt kammarspel i mörka rum med tjocka stenväggar och glasrutor. Därtill håller allt från manus och regi till foto, musik och produktionsdesign mycket hög klass. AI-skapelsen Ava ser mycket bra ut (alltså inte bara för att det är Alicia Vikander, utan tekniskt och konceptuellt) och visar upp förföriskt mänskliga drag trots sitt robotskap. Tematiskt, filosofiskt och till viss del stilmässigt fördes mina tankar gång på gång till filmer som Blade Runner och THX 1138 (faktiskt också Almodóvars La piel que habito), utan att jag för den delen kände att jag sett konceptet förut. Ex Machina är när jag tänker tillbaka på den en av få filmer som fått mig att tänka “Shit, är detta framtiden? Är vi faktiskt där snart?” och efter snart två månader av reflektion har filmen fortfarande inte lämnat min hjärna.

Filip & Fredrik presenterar Trevligt folkFILIP & FREDRIK PRESENTERAR TREVLIGT FOLK (Sverige)
4 stjärnor DYLPC liten

Filmen om det somaliska bandylandslag som vuxit fram som ett integrationsprojekt i Borlänge är en härlig och hjärtevärmande historia. Filmen i sig är måhända inget banbrytande mästerverk, men initiativet är välbehövligt och den politiska tyngd som utgör filmens grund värt att uppmärksamma. Mer om detta finns att läsa i den mer utförliga recensionen från januari.

I Won't Come BackI WON’T COME BACK (Ryssland/Finland/Estland/ Kazakstan/Vitryssland)
4 stjärnor DYLPC liten

(Originaltitel: Ya ne vernus.) En av tre filmer jag grät till under festivalen är denna transnationella berättelse om två ryska ungdomar som genomgår en lång och tuff resa i både geografisk och biografisk bemärkelse. Anya, en ung kvinna som är vuxen men som ser ut som en tonåring (varför jag heller inte riktigt vet hur gammal hon de facto är), studerar till lärare men blir felaktigt efterlyst för ett brott hon inte begått, varpå hon flyr och flyttar in på ett barnhem under falsk identitet. Där träffar hon 13-åriga, föräldralösa Kristina, som med en hårdhudad yta som resultat av en tuff uppväxt stöter bort alla i sin närhet. Det dröjer länge innan de två börjar gilla varandra överhuvudtaget, men efter att Kristina berättat att hon har en farmor i Kazakstan inser de att de egentligen inte har så mycket att förlora på att bara dra iväg och söka lyckan någon annanstans. En lång resa genom det karga Ryssland tar sin början, längs motorvägar med mysko lastbilschaufförer och järnvägar med dånande tåg. Utan pengar och med en stundtals uppgiven inställning till livet utvecklar Anya och Kristina en klassiskt trögstartad vänskap som till slut ska komma att innebära förkrossande emotionella effekter. Skådespelarna Polina Pushkaruk och Vika Lobachova är inget annat än hjärtegripande duktiga i sina emotionella nyanser och I Won’t Come Back är en vacker film som trots all grå betong, skoningslös kyla och deprimerande livsmörker lyckas framföra ett optimistiskt budskap. Jag antar att dess starkaste kraft är att den träffar den där glipan mellan hopplösheten och hoppfullheten, det där smärtsamma gränsområdet i vilket man ibland tvingas möta sina tvivel.

Imagining EmanuelIMAGINING EMANUEL (Norge, 2011)
3 stjärnor DYLPC liten

Emanuel Agara flydde från det krigshärjade Liberia 2003 och tog sig per båt till Norge. Väl där fick han inget uppehållstillstånd och har därför inte kunnat arbeta eller utbilda sig i landet. Vad som komplicerat situationen ytterligare är att Liberia inte velat låta honom återvända, då han som papperslös inte kunnat bevisa sin nationalitet. Norge har hävdat att han rimligen bör tillhöra Ghanas nation och därför placerat honom på ett flygplan dit, inte bara en utan två gånger. Ghana har i sin tur refuserat honom inträde i landet och skickat tillbaka honom till Norge. Emanuel har gång på gång berättat sin historia, men mötts av tvivel och rynkade pannor och myndighetsfolk som skakat på huvudet. Dödlägesvistelsen i Norge varade i åtta år. I Imagining Emanuel attackerar regissör Thomas Østbye frågan om vari människans identitet ligger och vad som definierar vem man är. Ens livshistoria? Ens nationalitet? Någon annans teorier om ens livshistoria? Har man ingen identitet om man inte har fysiska papper som kan bevisa den? Genom ett tiotal olika rubriker angriper filmen Emanuels komplicerade och frustrerande situation med olika infallsvinklar och frågeställningar för att försöka förstå vad som faktiskt utgör en människa. Det är en lika tung som intressant fråga som lyfts och appliceras på en byråkratisk mardrömshistoria involverande allt från berättelser om krig och flykt till  förhörssituationer, fängelsevistelser och övervakning. Filmen samlar under sin 52 minuter långa speltid på sig olika röster och perspektiv som alla tillsammans målar en bild som på så fullt vis som möjligt sammansätts till ett försök att besvara frågan “Vem är Emanuel?” En mycket tänkvärd film.

Out of NorwayOUT OF NORWAY (Norge)
3 stjärnor DYLPC liten

Bryts gör här min alfabetiska titelordning, men detta sällsynta undantag har gjorts för enkelhetens skull, eftersom Out of Norway är en direkt fortsättning på Imagining Emanuel och visades direkt påföljande i en naturlig double feature. Out of Norway består helt och hållet av videomaterial filmat av Emanuel själv och dokumenterar hans återvändo till Liberia. Denna aktion, genom vilken han smugglade hem sig själv, möjliggjordes med hjälp av pengarna som Imagining Emanuel genererade. I denna 42 minuter långa uppföljare beskriver han sin resa hem och talar genomgående om sitt liv, de förlorade åren i Norge, kärleken till sin familj och alla erfarenheter han samlat på sig under de turbulenta åren. Out of Norway är ett slags videodagbok, nerkomprimerad till en kortfilm. Det är en gripande och fascinerande livshistoria som Emanuel bär på, och filmen är en unik typ av filmskapande i det faktum att allt är filmat av Emanuel själv och att hans röst och berättelse utgör hela filmens narrativ.

Inherent Vice GFF 4INHERENT VICE (USA)
3 stjärnor DYLPC liten

Nu är den alfabetiska ordningen tack och lov återställd. Eftersträvar man fortsatt ordning måste jag dock avråda från Paul Thomas Andersons Inherent Vice, för det är en jävla tripp vill jag lova. Och den vill man ju uppleva. Så skit i ordningen en stund, se Inherent Vice och läs gärna min recension.

Jauja 3JAUJA (USA/Brasilien/Danmark/ Tyskland/Frankrike/Mexiko/ Argentina/Holland)
3 stjärnor DYLPC liten

De multinationella samarbetenas Rolls-Royce. Ja, sanna mina ord, vilken sensation! Den danske generalen Gunnar Dinesen (Viggo Mortensen) är på fältuppdrag i 1800-talets Patagonien när hans dotter plötsligt försvinner med en ung soldat. Filmen går härifrån mer eller mindre ut på att han ensam vandrar runt i den sydamerikanska naturen och letar efter henne i takt med en ökande desperation, törst och existentiell förvirring. Filmen är otroligt långsam och presenteras med ett helt passivt kameraarbete, i meningen att kameran ställts in och placerats på en plats för att sedan inte röra sig på flera minuter. Tagningarna är extremt långa och tempot till en början påfrestande, för att sedan bli alltmer hypnotiskt tilltalande i takt med att hjärnan vänjer sig vid det för en mainstreamfilmvan hjärna okonventionellt långsamma berättandet. Varje bildruta ser ut som en diabild, nästan kvadratisk och med rundade kanter och starka färger – lite som en Instagrambild skulle man kunna säga, för att även personer av min generation ska förstå vad jag talar om. Jauja är en film som, om man ger den tid och accepterar att det i princip inte händer någonting, kan erbjuda både en arthouse-läcker visuell upplevelse och en själslig stillhet som kan öppna ens tankeverksamhet på ett sätt som man inte erfar varje dag. Med det sagt är filmen inte fantastisk, men den är mycket speciell och intressant i många avseenden, och det är logiskt att regissör Lisandro Alonso kopplas med den nya argentinska filmen, för här finns potential för framtida stordåd. Werner Herzog är ett namn som ekade i mitt huvud under filmens gång, och det finns stora stilmässiga likheter mellan Jauja och filmer som Aguirre, der Zorn Gottes och Fitzcarraldo.

Kyoto ElegyKYOTO ELEGY (Japan)
2 stjärnor DYLPC liten

(Originaltitel: Manga niku to boku.) Jag har visserligen inte sett särskilt många japanska filmer genom åren, men jag har sällan lyckats uppskatta de jag sett. Det är tråkigt. Tyvärr är också Kyoto Elegy en film som jag helt enkelt inte kan ta till mig ordentligt. Filmen handlar om juridikstudenten Watabe, som bor ensam i en liten lägenhet, samt huvudsakligen tre olika kvinnor som under olika perioder av hans liv står i centrum för hans tillvaro. Den första, Satomi, tar sig in i hans liv på nästan våldsamt vis och dränerar honom på pengar genom att ligga på soffan och äta groteska mängder kött. Filmen leker en hel del med könsroller, varav Satomi utgör det för mig mest tydliga exemplet (hennes rollfigur hade i en mer konventionell film varit man). Efter Satomi kommer Watabes förälskelse Nako och efter henne kommer affärskvinnan Sayaka. Gemensamt för alla tre kvinnor är att de på ett eller annat sätt kämpar mot rådande sociala strukturer. Detta är givetvis en intressant aspekt av filmen, men för min del drunknar detta i sedvanlig japansk absurdism och en långsam och stel yta som förhindrar mig från att ta mig in i den värld som karaktärerna bebor och sympatisera med dem. Jag hittar ingen identifikationspunkt, kanske för att det är en så annorlunda kultur med helt andra filosofier och synsätt, och jag har ständigt problem med den konstigt implementerade humorn som ska in lite här och där. Det kan visserligen vara roligt, men det bryter av från andra bitar och skapar i mina ögon konstiga och inte särskilt bra tonskiften. Jag vill verkligen kunna ta till mig den japanska filmen (och jag vet att det finns många olika typer och genrer och regissörer), men jag har verkligen stora problem med den japanska filmskapartraditionen och vet inte riktigt hur jag ska komma förbi det hindret. Filmtips välkomnas med öppna armar.

Listen Up Philip 1LISTEN UP PHILIP (USA)
4 stjärnor DYLPC liten

Festivalens snyggaste film är kanske Alex Ross Perrys Woody Allen-doftande, 70-talsstiliga och jazzfyllda indiefilm om en självgod författare i New York. Filmen är inspelad på Super 16mm-film och är sådär härligt retrogrynig och gulaktig och nostalgiskt varm (även här kan ett Instagramfilter användas som kontemporär jämförelse). Philip Lewis Friedman (Jason Schwartzman) ska precis släppa uppföljaren till sin hyllade debutroman och befinner sig i ett tillstånd av hybris och självupptagenhet (detta verkar i och för sig också vara hans normaltillstånd). Succén uteblir dock och hans ofta ganska dryga beteende slår sprickor i förhållandet med Ashley (Elisabeth Moss). Philip träffar i samma veva Ike Zimmerman (Jonathan Pryce), en författare som är en av få människor Philip faktiskt respekterar, som kan ge honom värdefulla råd för Philips fortsatta författarkarriär. Han bestämmer sig för att lämna lägenheten i New York ett tag och installera sig i Ikes hus på landet, med målet att i isolationen finna frid och skrivarmässig renässans. Detta beslut leder hur som haver snarare till ökad egocentrism och ett än mer kaotiskt socialt liv. Listen Up Philip är en underbart svart och cynisk dramakomedi som mycket oromantiskt men ändå charmigt reflekterar över livet mellan den vardagliga verkligheten och den mer entusiastiskt ambitiösa planen som bit för bit glider ifrån en. Det är också en film som både rör sig i konstens och litteraturens upphöjda sfär och förlöjligar densamma. Redan nämnda Woody Allen är en oundviklig referens. Manuset är vasst medan regi (Perry har både skrivit och regisserat filmen) och skådespeleri möts i perfekt harmoni och spontanitet. Schwartzman är lika underbar som alltid och som klippt och skuren för rollen som intellektuell författarnarcissist medan också Moss gör en mycket bra och nyanserad roll. Ovanpå detta lever fotot sitt eget lilla liv, där kameran flyger runt lite som den vill på ett nästan dokumentärt sätt och inte räds närbilder eller sekvenser av konstigt fokus, och jazzmusiken ligger som ett varmt täcke över hela filmen. Det är ett fantastiskt snyggt porträtt av nutiden genom ett 70-talsfilter och sammantaget en på många sätt underbar film.

APphoto_Film Review Men Women ChildrenMEN, WOMEN & CHILDREN (USA)
4 stjärnor DYLPC liten

Så har turen kommit till den andra av de tre festivalfilmerna jag grät till. Jason Reitman, som gjort filmer som Juno och Up in the Air, fortsätter att betrakta relationer, familjer, ensamhet och svåra sociala situationer, och det genomgående temat som används för detta är i Men, Women & Children modern kommunikation, internet, mobiltelefoner och sociala medier. Filmen är ett ensembledrama med många olika karaktärer och delhistorier, men alla har gemensamt att de bor i ett typiskt amerikanskt förortsvillaområde och går på eller har barn som går på samma high school. Här finns till exempel en kille som tröttnat på den amerikanska fotbollen och nu bara spelar datorspel istället och ses som en svikare av laget, en blyg tjej med en överbeskyddande mamma som kollar igenom hennes mobiltelefon och dator varenda dag (Jennifer Garners karaktär är omöjlig att inte avsky här), en annan ung tjej med ätstörningar och (av normsamhället framtvingade) ohälsosamma kropps-, kost- och viktideal, en cheerleadertjej som vill bli känd och tar vågade bilder på sig själv, ett sexuellt frustrerat föräldrapar vars äktenskap tappat all inspiration och nu dras med såväl porrmissbruk som otrohetsepisoder, och en hel bunt till med vilsna själar i denna moderna värld av alienation och ensamhet trots att alla är ständigt uppkopplade. Ja, den digitala vardagen målas som ni hör upp som lite av en dystopi. Många menar att filmen framför något slags moralpanik och en överdriven bild av den teknologisociala verkligheten, och att Reitman har en 400-årings hållning gentemot densamma. Jag förstår faktiskt inte den kritiken, för jag tycker att Men, Women & Children gör ett ärligt försök att tackla den tillvaro som de flesta av oss idag faktiskt befinner oss i (och då syftar jag kanske inte på att vi lägger upp nakenbilder på oss själva utan snarare den vardagliga sociala interaktion som sker genom olika skärmar och apparater) på ett sätt som jag inte sett på film förut. Den är till exempel närmare vår verklighet än Spike Jonze Her, som nämnts i dessa sammanhang. Jag förstår överhuvudtaget inte varför filmen floppat både ekonomiskt och kritikmässigt, för det är en riktigt bra film. Regi, skådespeleri, manus, stämning, musik, foto, budskap och hela galoppen är på plats. Till och med herr Hjärndöd själv, Adam Sandler, är bra i den. Vad som drabbade mig mest med Men, Women & Children är den filosofiska tanken om att vår existens på jorden egentligen saknar mening – vi dör och allt går vidare som om ingenting hänt – men ändå finns det små, små saker i ens närhet som gör att man trots allt hänger i och finner något slags värde ändå i detta liv, meningslösheten till trots. Jag vet inte hur jag ska få det där att inte låta tramsigt och överdrivet, men det är ett jävla jobb ibland att hålla undan de där tankarna, och när Emma Thompsons berättarröst talar om människans litenhet samtidigt som en satellitbild visar jorden från så långt håll att den ser ut som en liten prick i rymden är det svårt att inte känna orden träffa som en liten klump i magen som påminner om att det finns all anledning till existentiellt tvivel och samtidigt all anledning att slå undan detsamma och fortsätta leva.

Miss JulieMISS JULIE (Norge/Storbritannien/ Irland/Frankrike)
2 stjärnor DYLPC liten

Miss Julie, den gamla soppan, är den verkligen så intressant? Nej, det är den faktiskt inte, och jag vet inte vad för intressant jag skulle kunna skriva om den. Jessica Chastain är jättebra, Colin Farrell likaså och Samantha Morton också, och allt är lite härligt teatralt uppspelt, men det finns liksom ingenting för mig i den här historien – ingen identifikationspunkt! – den är död och slut. Tyvärr, Liv Ullmann. Det är inget fel på produktionen, det är snyggt och välspelat och välregisserat, men det går inte att engagera sig i detta i 129 minuter. Ni får googla efter synopsis för av mig får ni ingenting av den varan.

Natt til 17NATT TIL 17. (Norge)
2 stjärnor DYLPC liten

(En: One Night in Oslo.) En ganska snygg men problemtyngd ungdomsfilm som utspelar sig runt den norska nationaldagen, vars natt är en uppenbarligen vild tillställning av fest och (alkoholrelaterat) ståhej. Huvudpersoner är 15-åriga Sam och Amir, vänner sedan barnsben, som gett sig fan på att ha en kanonkväll. Ett problem uppstår dock och genererar kalabalik när Amir inser att hans före detta tjej, Thea (spelad av personen med ett av världens tveklöst mest badass namn: Thea Sofie Loch Næss), som han nu tänkt försöka vinna tillbaka, istället har något på gång med Sam. Ett triangeldrama uppstår mitt i det drama som under kvällen ska förena Sam och Amirs småstökiga grabbgäng med Theas tjejmotsvarighet. Det blir en lång och händelsefull natt. Natt til 17. är en mestadels snygg film som tar flera spännande ansatser. Skådespelarna sköter sig, soundtracket är nice (lyssna till exempel på Heimförin av Ásgeir Trausti), det finns en nerv, en berättelse att förmedla och en estetisk medvetenhet. Dessutom är den politiska dimensionen i att huvudpersonerna är en mix av invandrare med olika bakgrund och “vanliga” norrmän/norskor (ursäkta denna klumpiga formulering, men vad är egentligen motsatsordet till invandrare?) både relevant och viktig, vilket det olustiga citatet från en norsk tidningsrecension nedan bevisar.

“At en pen og dannet jente (Thea Sofie Loch Næss) fra Oslos vestkant er kjæreste med en somalisk gutt (Samakab Omar) – og også får morens velsignelse for forholdet – virker ganske urealistisk.”

24-timmarskonceptet påminner en del om Mathieu Kassovitz superba La haine, men är i Natt til 17. dessvärre inte alls lika skarpt och fokuserat i utförandet. Problemet är att regissör Eirik Svensson verkar vilja lite för mycket, och flera bitar kunde och borde ha skrivits om. Det finns till exempel ett osmidigt infogat gängslagsmål som mer stjälper än utvecklar berättelsen, och sådant har man inte råd med när speltiden inte överstiger 83 minuter. Resultatet blir att filmen tappar både fokus och trovärdighet och att vissa bitar blir forcerade och lite för enkla och klyschiga. Men att filmens trovärdighetsproblem skulle ha med det som den citerade recensenten tar upp att göra vore inget annat än befängt att påstå.

Next Goal WinsNEXT GOAL WINS (Storbritannien)
4 stjärnor DYLPC liten

Detta inläggs andra fotbollsdokumentär och den tredje och sista tårframkallande filmen på festivalen är denna fantastiska film om ett av världens sämsta fotbollslandslag, Amerikanska Samoas. 2001 spelades den historiska match som innebar världsrekord i brakförlust när Amerikanska Samoa förlorade mot Australien med 31-0. I mål stod Nicky Salapu, som sedan dess uttryckt en nästan hopplös önskan om att någon gång få vinna en match för sitt land. Next Goal Wins gör en djupdykning i den amerikanska samoanska fotbollskulturen och undersöker vad som egentligen driver detta till synes hopplösa projekt. Svaret är att den lilla ön med 55 000 invånare har en alldeles särskild kultur av broderskap och respekt och en hoppfull syn på livet. Landet är till exempel det första någonsin att ställa upp med en fa’afafine i laget, det vill säga en person som ser sig som både man och kvinna och därmed identifierar sig med ett tredje genus. Detta är ett viktigt led i att sudda ut den (ofta enkelspåriga och överdrivna) bilden av att fotbollen är en plats för ett slags machokultur. Dokumentären porträtterar utöver fotbollen även kultur och religion och andra mer allmängiltiga aspekter av det samoanska livet. Inför kvalspelet till VM i Rio de Janeiro 2014 tog landslaget in den karismatiske holländske tränaren Thomas Rongen (som tränat flera olika amerikanska klubblag och ungdomslandslag) för att göra en ansats mot Amerikanska Samoas första seger någonsin och att avancera till nästa runda i kvalet. En krock av både kulturer och arbetsmetoder ser först ut att hota företaget, men allteftersom börjar spelarna och Rongen förstå varandra bättre och växa in i ett allt närmare och framgångsrikt team, och det är denna utveckling som dokumentären följer. Att det man på planen saknar i kvalité vägs upp av en stark vilja må vara en klassisk kliché, men det är faktiskt precis vad detta landslag visar. I november 2011 var triumfen ett faktum när man besegrade Tonga med 2-1, och man var bara ett slutminutsmål från att faktiskt gå vidare. Tillbaka var då Nicky Salapu, den gamle målvakten som en tid tidigare både lagt av och gett upp sin önskan om en seger, vilket innan Rongens ankomst allmänt betraktats som ett osannolikt mirakel. Det finns många starka ögonblick i Next Goal Wins att beröras av, och det är definitivt en av de bästa idrottsdokumentärerna jag sett. Även bland dokumentärer i allmänhet rankar jag den högt. Den ser dessutom grymt bra ut och är mycket välproducerad. En av festivalens bästa filmer.

De nærmesteDE NÆRMESTE (Norge)
3 stjärnor DYLPC liten

(En: Homesick.) 27-åriga Charlotte (Ine Marie Wilmann) bor i Oslo och jobbar som danslärare. En dag dyker hennes halvstorebror Henrik (Simon J. Berger) upp. Inget märkvärdigt möte, kan tyckas, men grejen är att de vuxit upp i olika länder (hon i Oslo, han i Norge) och inte träffats tidigare. Mötet är till en början frostigt och nästan fientligt, men efter att de till slut tagit sig ut på byen och sänkt några glas börjar de uppskatta varandras sällskap mer och mer. Känslor utvecklas och snart blir deras bakgrund ett problem, eftersom de inte ser varandra som syskon utan snarare som en kvinna och en man som tycker mycket om varandra. Såväl kärlekens som familjens och den sociala omgivningens gränser testas och vänskapen för med sig svårhanterliga känslor och dilemman. De nærmeste är ett oerhört tätt, intimt och välspelat drama. Wilmann är strålande i huvudrollen och Berger visar återigen att han är en av Sveriges bästa skådespelare. Hur märkligt det än låter gör filmen ett ärligt och försök att skildra något så svårt och kontroversiellt som incest, och gör det till en situation som framstår som mer komplicerad och mindre självklart fel än man gärna vill tro. Ett visuellt snyggt paketerat drama med mycket skådespelarkraft och tonsäker regi. De tre stjärnorna är starka och angränsar till högre betyg.

Nøgle hus spejlNØGLE HUS SPEJL (Danmark)
3 stjärnor DYLPC liten

(En: Key House Mirror.) Detta drama kretsar också kring relationer, kärlek och svåra dilemman och utspelar sig på ett ålderdomshem, där Lily (Ghita Nørby) och Max (Jens Brenaa) flyttar in efter att den senare fått en stroke. De har varit gifta i 50 år och har ett mycket starkt förhållande, men ju längre tiden går och ju sämre Max blir, desto mer ensam och frustrerande blir Lilys situation. En dag flyttar en saxofonspelande skojare, “Piloten” (Sven Wollter), in i rummet mittemot och han blir för Lily en både en befriande kraft och en komplicerad attraktion i hennes liv. Nøgle hus spejl är en fin film om kärlek på ålderns höst, samtidigt som det är en smärtsam skildring av åldrande och allt vad det innebär, varav en sak är demens och minnenas betydelse i livet. Fina skådespelarinsatser och en ganska diskbänksnära realism gav mig en slående känsla av att “fan, jag vill inte bli gammal.”

P'tit QuinquinP’TIT QUINQUIN (Frankrike)
3 stjärnor DYLPC liten

(En: Li’l Quinquin.) En spektakulärt märklig film är denna kriminaldramakomedi som tar avstamp i ett makabert fynd av en ko fylld av blod och delar av en människokropp i något slags bunker i en liten småstad i norra Frankrike. Till verket skrider kommissarie Van der Weyden (Bernard Pruvost), som kan beskrivas som ett slags halvförvirrad korsning av Jacques Clouseau och Sherlock Holmes som utstrålar både auktoritet och inkompetens och besitter ett ryckigt, ticsdrabbat och sensationellt komiskt minspel. Han har en rutinerad aura, men man vet aldrig riktigt om han är ett geni under denna säregna yta eller om han bara är säregen. Med sig har han assistenten Carpentier, som verkar rätt stabil och vettig men som också har sina idéer (bland annat att han vill testa att köra polisbilen på bara två hjul, vilket han också osannolikt nog lyckas med i en spektakulär triumf). Han har också för vana att med fart och fläkt köra bilen ett par varv runt i en cirkel innan de åker iväg dit de ska, vilket givetvis är väldigt roligt. Jag har lite svårt just nu att vidare sammanfatta vad filmen egentligen handlar om, för ingenting låter särskilt logiskt i återberättad form. Det finns i alla fall ett karaktärsgalleri med bland andra poliserna, några små pojkar (en är titelpersonen, lille Quinquin) som också försöker snoka i det märkliga mordfallet, en tonårstjej som ska delta i en talangtävling med en (ganska bedrövlig) sång, några helt yrkesinkapabla präster som håller en fiaskoartad begravningsgudstjänst, några invandrarkillar som hamnar i bråk med Quinquins gäng och lite ströfolk som deltar i någon enstaka scen och sedan försvinner. Släktfejder, otrohetshistorier och invandrarfientlighet är återkommande problematik, men faktum är att det aldrig riktigt är klart vad filmen egentligen handlar om (på gott och ont, mest gott). Politiska undertoner går att spåra, men för att veta vilka budskap filmen vill förmedla krävs tanke och reflektion. P’tit Quinquin är egentligen en 200 minuter lång miniserie och kan i och med detta anta ett långsamt tempo med många vackra miljöbilder på den franska landsbygden ute vid havet och inkludera scener som i en vanlig långfilm hade känts för obetydliga eller otydliga för att föra handlingen framåt. Det är mestadels positivt, men 200 minuter är i överkant, i alla fall när man visar den som film och inte som miniserie i fyra delar. P’tit Quinquin är hur som haver en stundtals hysteriskt rolig film med absurd och bisarr humor som knappt går att hitta någon annanstans. Fellini och Tati har nämnts i recensioner och filmen blev (kanske inte så förvånande) utsedd till förra årets bästa film av Truffe, Godde och gängets gamla magasin Cahiers du cinéma. Vill man se något unikt är P’tit Quinquin ett mycket gångbart val, men jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska kunna uttrycka mig kring den, och det kanske är något gott.

OLYMPUS DIGITAL CAMERARELATOS SALVAJES (Argentina/Spanien)
4 stjärnor DYLPC liten

(En: Wild Tales.) När filmåret 2015 ska summeras kan jag nästan garantera att detta argentinsk-spanska våldsspektakel återfinns högt upp på min topplista. 39-årige Damián Szifrons antologifilm består av sex separata kortfilmsdelar (total speltid 122 minuter) som inte hänger samman mer än tematiskt: våld och hämnd är gemensamma nämnare. Exempel på de fantasifulla situationer som skildras är en osannolik flygplansrendezvous, en vägkrogsuppgörelse involverande råttgift och knivar, en Duel-lik (Spielbergfilmen alltså) vendetta mellan två rosenrasande bilförare på en landsväg mitt ute i ingenstans, en felaktigt parkeringsbötfälld demoleringsexpert som i sin förtvivlan gör uppror mot hela det statliga systemet, en mutfylld och genomkorrupt advokataffär efter en hit-and-run-olycka och slutligen den mest kaotiska bröllopsfest som någonsin sett dagens ljus. Relatos salvajes är den roligaste filmen jag sett på år och dagar (är inte det förresten en extremt otydlig tidsangivelse?) och en helt unik triumf i kombinationen av svärta och humor. Bakom varje antologidel finns en mörk grund, vare sig det gäller samhällsstrukturella problem eller personliga bekymmer, och hade dessa skeenden inträffat i verkligheten hade man förmodligen plockat fram näsdukar och talat om episka tragedier. Tarantinojämförelserna har inte låtit vänta på sig, och det är en klart relevant parallell att dra. Maestro Pedro Almodóvar har ett producentfinger med i spelet också, och hans ande svävar som ett litet lätt moln över hela filmen. Roligt, spännande, energiskt, oberäkneligt, flippat och helt jävla galet och – viktigast av allt – utan att någon gång tappa i kvalité eller falla utom dramatisk och estetisk kontroll. Detta är något så välskrivet, välregisserat och välspelat och så befriande unikt och frisläppt att det kan bli tal om betygshöjning när jag ser om den härnäst (förhoppningsvis snart!).

La Sapienza 1LA SAPIENZA (Frankrike/Italien)
3 stjärnor DYLPC liten

Avskalat, nedtonat och nästan känslokallt skådespeleri möter sydeuropeisk arkitekturhistoria i detta vackra, stillsamma och nästan meditativt långsamma drama om halvvilsna personer på såväl geografisk som inre resa genom Schweiz och Italien. Paret Alexandre, utbränd arkitekt, och Aliénor, psykoanalytiker, spenderar en helg i den italiensktalande delen av Schweiz och stöter där på 20-årige(-ish) Goffredo, passande nog arkitektstudent, och hans syster Lavinia. Alexandre och Aliénors relation och yrkesliv kantas för tillfället av frågetecken, och efter inledande skepsis går Alexandre med på idén att ta med sig Goffredo till Italien och lära honom ett och annat om deras gemensamma intresse och inspiration, med särskilt fokus på 1600-talsmästaren Francesco Borromini (som bland annat ritat kyrkan i Rom som filmen är döpt efter, Sant’Ivo alla Sapienza), medan Aliénor och Lavinia stannar i Schweiz. La Sapienza är en bombastisk visuell upplevelse och en film som visar upp en enorm respekt för dramats egentliga huvudperson – den italienska arkitekturen. När jag såg filmen hade jag nyligen kommit hem från en högst inspirerande Palermovistelse, där jag njutit av ändlösa gator av magnifika byggnader och statyer och hela det sicilianska kulturpaketet, och dessutom en dagsvandring i Rom. Den italienska stadssiluetten var ett kärt återseende i La Sapienza och att se filmen var som att ta några Italienromantiska och själsligt upplyftande andetag. Filmen är otroligt vacker och dramat ofta intressant och substansrikt, men i vissa delar blir filmen påfrestande långsam och stel (skådespeleriet är som sagt mycket stelt i sin natur, på gott och ont). En stark trea är ett rimligt betyg. Är man intresserad av arkitektur, eller vill man bara få sig några italienska andetag, finns ingen anledning att inte se den.

Julianne Moore Still AliceSTILL ALICE (USA)
3 stjärnor DYLPC liten

Julianne Moore vann välförtjänt en Oscar för sin roll som Alzheimersdrabbad, blott 50 år gammal språkprofessor i detta genomstabila familjedrama. Handlingen är lättförklarad: hon får Alzheimers och livet förändras för både henne själv och henns familj, och Still Alice följer händelseutvecklingen och utgör ett kompetent och trovärdigt porträtt av en fruktansvärd sjukdom. Egentligen allt är stabilt med filmen men ingenting är fantastiskt, förutom möjligen Moore (även om hon gjort flera roller som nog är bättre). Fina biroller av bland andra Alec Baldwin och Kristen Stewart kan också nämnas, men min mest koncisa och konkreta omdömesformulering lyder nog “stabil 3/5-film”.

Terre battueTERRE BATTUE (Frankrike/Belgien)
2 stjärnor DYLPC liten

(En: 40-Love.) Franska familjedramer är en svag punkt i mitt filmtittande, och det är sällan ett sådant träffar fel. Terre battue träffar kanske inte direkt fel, men det är inget serveess heller. Filmen handlar om en familjefar som lämnat sitt jobb och planerar att starta egen skobutik. Själv är han superentusiastisk, men hans fru är både skeptisk och orolig över hans potentiella storhetsvansinne, och äktenskapet pressas mer och mer. Lite i kläm hamnar deras 11-åriga son, som är mycket lovande i tennis och enligt en specialiserad skola i Paris borde satsa fullhjärtat på att träna tennis redan nu för att bli en av de allra bästa. Filmen skildrar pojkens liv parallellt med att föräldrarnas äktenskap krackelerar allt kraftigare. Terre battue bjuder på klart stabila skådespelarinsatser och en i botten intressant story, men likt Natt til 17. tappar den tråden litegrann och spretar till, varför det känns som att man till slut inte riktigt kommit fram till, löst eller framkallat någonting. Nja, en film med potential men halvdan slutprodukt.

Three Windows and a HangingTRI DRITARE DHE NJË VARJE (Kosovo)
3 stjärnor DYLPC liten

(En: Three Windows and a Hanging.) Detta är en historisk film: den är Kosovos första bidrag till kategorin för bästa utländska film på Oscarsgalan någonsin. Den är också historisk sett till innehåll, eftersom (den endast halvt erkända) nationens ofrånkomliga folkliga trauman står i centrum för handlingen. Filmen utspelar sig i en liten by strax efter Kosovokriget i slutet av 1990-talet, där läraren Lushe blir intervjuad av en internationell journalist och bestämmer sig för att berätta om hur hon och tre andra kvinnor våldtogs under kriget. Detta framkallar en återigen infekterad situation i den lilla byn som så långsamt är på väg att återhämta sig, och männen i byn känner sig förödmjukade och kränkta och iscensätter en hårdhänt hatkampanj mot Lushe. Three Windows and a Hanging är, även om den behandlar tunga historier och nationella sår, inte genomgående så mörk som den låter utan infogar även en del humor för att balansera upp för alla kval och problem. Det är en stilig och långsam film med nedtonad dialog som främsta narrativa verktyg. Det hänger trots allt ett dystert moln på himlen över byn, och vikten av att dessa historier berättas måste understrykas. Film är ett mycket användbart verktyg för att hantera nationella trauman, konflikter och historia, och det är Three Windows and a Hanging ett fint bevis på.

Stato Mafia: la leggenda rossa - Sabina GuzzantiLA TRATTATIVA (Italien)
3 stjärnor DYLPC liten

(En: The State-Mafia Pact.) Åter till Italien och nu de mörkare sidorna av landet. Den inhemska politiken i stövellandet har länge dragits med korruption och alltför stor kriminell inblandning, en komplicerad och djupt rotad tradition som denna satiriska dramadokumentär försöker kartlägga, utreda och utagera i form av dramatiseringar av viktiga händelser och förklaringar av vad som hänt när, var, hur och varför. Mycket handlar om den sicilianska maffian Cosa nostra, som centreras till öhuvudstaden Palermo, vilken spelat en betydande roll i många situationer både lokalt och nationellt. Politiska affärer, rättegångar, terrorattentat och rena maffiakrig bearbetas och namnen droppas på löpande band. Jag ska inte låtsas att jag förstår alla skeenden och vändningar eller minns hälften av alla namn eller ens hängde med i alla svängar när jag väl satt och såg filmen. Är det något man förstår lite bättre efteråt är det hur komplicerade saker och ting kan vara. Filmens narrativ är klart intressant, då regissör Sabina Guzzanti (mest känd som satiriker) blandar rent dokumentära segment med arkivbilder, intervjuer och berättarröster med kreativt uppställda återuppspelningar av vissa av de historier som förmedlas. Övergångarna är flytande och vi tillåts se hela processen av att personer sminkas och klär ut sig, för att sedan sätta sig bakom skrivbord eller i fängelseceller för att skådespela. Jag vet egentligen inte riktigt vad jag tycker om det greppet, men det är ganska kreativt i alla fall. La trattativa är en bra film, men som sagt ganska svår att hänga med i. Det den försöker göra är också mycket viktigt, eftersom det bevisligen funnits otroligt mycket skuggspel som genom decennier styrt det italienska samhället från bakom stängda dörrar.

The VoicesTHE VOICES (USA/Tyskland)
3 stjärnor DYLPC liten

Den omvälvande genreförflyttningen i den iransk-franska regissören Marjane Satrapis The Voices gör den, från att ha varit rätt blek och ointressant, till en högintressant och udda skapelse med mycket mörker och absurditet. Filmen anslås som något slags halvdeppig komedi om en rätt ensam man, Jerry (Ryan Reynolds), med ett oinspirerande lagerjobb och en småsjaskig lägenhet. Lite roligare blir det dock när Jerry tar kontakt med två vackra arbetskamrater, Fiona (Gemma Arterton) och Lisa (Anna Kendrick), och han lyckas till slut få ut Fiona på dejt. Härifrån ska jag dock för oförutsägbarhetens (filmens största styrka) skull inte säga så mycket mer. Saker och ting tar makabra vändningar, romcomtonen övergår i blodig skräck och snart går vår vän Jerry in i totalt mörker. Två talande djur finns i alla fall vid hans sida, som postern föreslår. Om det är något bra eller något problematiskt är svårt att veta. Ett råd är att inte läsa något om filmen eller leta upp några bilder eller trailers innan man ser den (vilket man i och för sig aldrig ska göra om min filmtittarfilosofi ska följas). Mental ohälsa är ett tydligt tema som behandlas på intressant vis sett till narrativ och hur filmen använder subjektiva perspektiv på ett spännande sätt. Reynolds visar som i Buried att han faktiskt kan skådespela och gör en klart kompetent insats. The Voices är totalt sett en film som efter en mycket svag inledning (ge inte upp efter en halvtimme!) växer rejält och levererar en egendomlig och sällan skådad slutprodukt. Faktiskt en helt sjuk film när jag tänker efter. Eftertexterna presenteras på ett högst spektakulärt sätt och är pricken över i:et för detta bisarra spektakel.

WIR SIND JUNG. WIR SIND STARK. (Tyskland)
4 stjärnor DYLPC liten

(En: We Are Young, We Are Strong.) I Rostock utspelade sig i augusti 1992 fasansfulla scener när ett främlingsfientligt protesttåg övergick i våldsamma kravaller som eskalerade till något långt bortom kontroll. Under en mörk sommarnatt belägrade flera hundra högerextremister, till applåder från en 3 000 människor stor åskådarskara, ett lägenhetshus i vilket över hundra asylsökande invandrare (många från Vietnam) bodde. Upploppen inleddes av några kastade stenar, vilka så småningom byttes ut mot molotovcocktails och bensinbomber, och efter tre dygn av våldsamheter hade över 200 poliser skadats och nästan dubbelt så många arresteringar skett. Byggnaden hade vandaliserats och stod i full brand, och att ingen dog är ett rent mirakel. Händelserna var delvis ett resultat av missförstånd, obeslutsamhet och högst bristfälligt agerande från myndigheter och polis, men framförallt en effekt av de politiska spänningar som uppstått i det sedan två år tillbaka enade Tyskland. De östliga delarna plågades fortsatt av arbetslöshet och svåra socioekonomiska förhållanden, samtidigt som flyktingar som romer och vietnameser flydde in i landet. Främlingsfientligheten växte sig starkare och nynazistiska rörelser fick fotfäste i ett alltmer politiskt instabilt samhälle. Wir sind jung. Wir sind stark. följer utvecklingen ur tre olika perspektiv: en grupp ungdomar som (mer eller mindre genomtänkt eller övertygat) sugs in i det nynazistiska uppvaknandet, en politiker (far till en av ungdomarna) som försöker förhindra våldsamheterna och en vietnamesisk kvinna som bor med sin familj i det terroriserade huset. Detta är en film med många olika kvalitéer. Den ser otroligt bra ut, första halvan i svartvitt och andra i färg (övergången precis i ett kritiskt ögonblick för våldets upptrappning), och har fångats med ett magiskt foto. Ett av de främsta partierna är en lång, panorerande tagning över ett gräsfält när ungdomarna ansluter till den redan enorma folksamlingen, en tagning som påminner lite om True Detective:s omtalade motsvarighet. I övrigt påminner filmen om såväl This Is England som La haine, som har liknande infallsvinklar på ungdomsgäng och deras plats i samhället. Bra skådespelarinsatser rakt igenom och en ständig nerv kring vart detta ska ta vägen gör filmen till både engagerande drama och pulshöjande thriller. Soundtracket är tungt, ofta elektroniskt präglat, och skänker än mer estetiska kvalitéer till den audiovisuella paketeringen. Det höga filmtekniska värdet utmanas emellertid av ett kanske ännu högre historiskt och samhällsdebattmässigt värde. Trots att dessa förfärligheter utspelade sig för över 20 år sedan är filmen dystert nog fortfarande högaktuell, sett till vad som händer i den europeiska och för all del den svenska politiken. Främlingsfientligheten skördar nya framgångar och mycket tyder på att vi står på tröskeln till en ny tid av rasism, våld och hat. Fy fan vad värdelöst. Det är i detta som filmen som uttrycksform kan göra en insats. Regissören, afghansk-tyske Burhan Qurbani, blott 34 år gammal men redan med stor säkerhet i sin regi, närvarade vid visningen och talade efteråt om sitt engagemang för att flyktingar och minoriteters historier berättas och hörs. Händelserna i Rostock 1992 var tydligen så illa dokumenterade och uppmärksammade att han ägnade ett helt år bara åt att forska kring vad som egentligen hände, genom att intervjua inblandade personer och noggrant granska tillgängliga fakta. Resultatet blev en grymt bra och viktig film som kan påminna om historiens mörka sidor och kanske få en eller annan person att inse att vi inte vill tillbaka dit.

Dave & Noomi GFF15Har ni tagit er ända ner hit återstår bara för mig att gratulera, för nu är det slut. Gå nu och utrusta er med kaffe och se en god film. Tips har ni fått.

Fotnot

För transkriberingskrävande titlar och personnamn (exempelvis ryska) används internationell (engelsk) variant, för att undvika risken att utföra felaktiga svenska transkriberingar. Därtill rubriceras filmerna med internationell titel istället för originaltitel, ett undantag till vår originaltitelpraxis som jag bedömer måste göras i vissa fall. Jag förmodar att ingen bryr sig om detta men för mig är sådan korrekthet viktig och grunden till all ordning i världen.

Oscars 2015: en kort reflektion

Actor Redmayne reacts as he takes the stage to accept the Oscar for best actor for his role in "The Theory of Everything" during the 87th Academy Awards in Hollywood

“Nu är det äntligen över!” utbrister en euforisk Eddie Redmayne när han springer fram för att ta emot sin guldgubbe och inser att han snart kommer kunna åka hem och lägga Oscarscirkusen bakom sig.

Nåväl, det var väl en uthärdlig, om än lång, gala som hade sina både höjdpunkter och förfärliga musikalnummer. Till skillnad från många andra tyckte jag att Neil Patrick Harris skötte sig bra. John Travolta var läskig och Terrence Howard hög alternativt mentalt superinstabil alternativt både och. SVT:s studio gjorde allt som stod i deras makt för att förstöra natten och Benedict Cumberbatch tog till fickpluntan för att ta sig igenom det långa spektaklet.

Tippningskampen slutade i ett totalt fiasko för både mig och Scott. Jag degenererade från 22 av 24 till 18 medan Scott gick från 20 till 16.

DAVID

18 av 24. Klicka här för att läsa mina tippningar eller se bilden nedan.

Missade

Best Picture, Animated Feature Film, Film Editing, Music – Original Score, Writing – Adapted Screenplay, Writing – Original Screenplay.

SCOTT

16 av 24. Se bilden nedan för att se Scotts tippningar.

Missade

Animated Feature Film, Directing, Makeup and Hairstyling, Music – Original Score, Short Film – Animated, Short Film – Live Action, Sound Mixing, Visual Effects.

Oscarstippningar 2015 bild

Huvudsaken var hur som haver att undertecknad gick segrande ur striden, även om det var en bedrövlig viktoria. Angående mer världsliga ting, såsom vinnarna av Oscarsakademiens priser, var en del priser välförtjänta medan andra var mindre välförtjänta. Som vanligt, med andra ord.

Birdman som bästa film var klart mer rimligt än att Boyhood skulle bli det (även om The Grand Budapest Hotel eller Whiplash hade tagit den om jag fått bestämma), och att Alejandro González Iñárritu fick regipriset var helt rätt. Han är en av världens främsta i yrket.

Eddie Redmayne gör en mycket bra prestation i The Theory of Everything och är dessutom så söt att jag unnar honom allt gott för alltid. Det ska bli spännande att se vad han gör här näst (förhoppningsvis något lite mindre Oscarsanpassat). Julianne Moore är fantastisk och har så varit så jäkla länge att det bara var en tidsfråga innan hon skulle få sin Oscar (även om Rosamund Pike var bäst bland de nominerade). J.K. Simmons seger var given och 100 % välförtjänt. En av förra årets bästa insatser överhuvudtaget. Gällande Patricia Arquette är varken jag eller Scott särskilt begeistrade över hennes prestation i Boyhood. Laura Dern hade jag gärna sett gå upp på scenen men det var det väl aldrig tal om.

Avslutningsvis finns några talande och upplyftande siffror att begrunda en extra gång. Alejandro González Iñárritus Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance) (ja, jag älskar att skriva ut hela den titeln), Wes Andersons The Grand Budapest Hotel och Damien Chazelles Whiplash var de filmer som tog hem flest statyetter. De är alla egna och unika filmer skapade av filmskapare som vill berätta sina historier på sina egna sätt. Att sådant belönas värmer alltid ett filmälskande hjärta.

Detta värmer också och det får avsluta hela denna Awards Season. Tack och hej.

Academy Awards vs Dave Awards 2015

Dustin Hoffman Oscar 1980 2

Jaså, Oscarsgalan? Då är det bara att plocka fram stryktipstalangerna. I år ska jag hålla detta kort, av huvudsakligen tre anledningar. 1) Jag är jättetrött på Oscarsspektaklet. 2) Jag har viktigare saker att ta itu med. 3) Tredje anledningen har jag glömt.

Så, varför göra detta? Jo, för att det är tradition och därmed tvångstanke. Och för att jag naturligtvis vill slå mina 22 av 24 rätt från förra året. “Såede”, som Bosse P hade sagt.

Upplägget för denna text är densamma som vartenda jävla år och går alltså ut på att jag inledningsvis tippar Oscarsvinnaren i respektive kategori och därefter delar ut det klart rimligare priset Dave Award till den som egentligen förtjänar att vinna. Alltså:

  1. Vilken film/person tror jag kommer vinna?
  2. Vilken film/person hoppas jag kommer vinna?
  3. Vilken film/person hade jag valt om jag fick välja helt fritt?

Listan över de nominerade finns här. Som vanligt tippar jag samtliga kategorier men kommenterar endast de i vilka jag sett alla nominerade filmer.

BEST PICTURE

  1. Boyhood 1Boyhood. Richard Linklaters smått unika uppväxtsskildring, som spelades in bitvis under tolv års tid i takt med att huvudrollsinnehavaren Ellar Coltrane själv växte upp, har länge varit favorittippad och vann exempelvis på Golden Globes. Utmanaren är Alejandro González Iñárritus Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance), som seglat upp som en stark kandidat. Min ganska nervösa tippning faller på Boyhood.
  2. The Grand Budapest Hotel. Kategorins bästa film är en av mina stora favoritregissörer Wes Andersons urcharmiga, detaljrika och sanslöst snygga skapelse om förmodligen historiens mest underbare hotellconcierge. Tätt bakom denna finns en annan av mina stora favoritregissörer, redan nämnde González Iñárritu och hans Birdman som också är en slående snygg film med många läckra ingredienser, samt den pumpande intensiva Whiplash som gör jazztrummande till extremsport. Tre mycket fina filmer som jag hoppas på allihop, varav Birdman är den mest sannolika.
  3. Neposlušni. (En: The Disobedient). Denna serbiska film som jag snart hyllat sönder hade varit tidernas mest osannolika Oscarsaspirant, men det skiter Dave Awards-juryn (jag) fullständigt i. Dave Award för bästa film går till denna fantastiska film som går att läsa mer om här.

ACTOR IN A LEADING ROLE

  1. Eddie Redmayne The Theory of EverythingEddie Redmayne. Han spelar känd person med sjukdom i en biopic – den ultimata rollen för att vinna en Oscar. Michael Keaton utmanar med sin stora comebackroll i Birdman, men jag går på Redmayne och hans Stephen Hawking-gestaltning i The Theory of Everything.
  2. Steve Carell. Jag älskar Steve Carell i mörkare, mer nedtonade roller som i The Office och Little Miss Sunshine, där han får visa sina stora skådespelarkvalitéer. I Foxcatcher finns ingen komik kvar alls och han gör en kusligt iskall roll som den märklige och komplicerade John Eleuthère du Pont. Keaton, Redmayne och Cumberbatch (The Imitation Game) är också bra, men mina primära tummar hålls för Carell. Och förresten, Bradley Coopers nominering är trams (ville bara säga det).
  3. Ralph Fiennes. För att han är helt underbar i The Grand Budapest Hotel! Underbar! I övrigt finns många andra bra roller som också varit med i diskussionen om denna Dave Award. Jag tänker bara droppa dem här: Carell (Foxcatcher), Tom Hardy (Locke), Jake Gyllenhaal (EnemyNightcrawler), Miles Teller (Whiplash), Jason Schwartzman (Listen Up Philip), Joaquin Phoenix (Inherent Vice), Mark Ruffalo (Begin Again), Patrick Wilson (Stretch), Michael Fassbender (Frank), Domhnall Gleeson (Ex Machina). Har säkert glömt en massa herrar också (skyller detta på stress).

ACTRESS IN A LEADING ROLE

  1. Julianne Moore Still AliceJulianne Moore. Den känns given. Hon spelar en person som får Alzheimers (i Still Alice) och har dessutom varit med i branschen länge utan att få en Oscar. Det är dags. Reese Witherspoon (Wild) har kanske en promilles skrällchans, men denna kategori känns i princip avgjord.
  2. Rosamund Pike. Hon är läskigt bra i Gone Girl, och även om det finns många bra kandidater i denna kategori (Moore är grym, Witherspoon likaså och Marion Cotillard och Felicity Jones är alltid bra) var det Pike som gjorde störst intryck på mig.
  3. Rosamund Pike. Japp. Men även här finns många nämnvärda utmanare: Kristen Wiig (The Skeleton Twins), Emma Roberts (Palo Alto), Julianne Moore (Still AliceMaps to the Stars), Alicia Vikander (Ex Machina), Witherspoon (Wild).

ACTOR IN A SUPPORTING ROLE

  1. JK Simmons WhiplashJ.K. Simmons. Han har vunnit typ allt hittills under Awards Season och är superfavorit, så det är ingen idé att tro något annat. Han är också mycket riktigt grym i Whiplash.
  2. J.K. Simmons. Bäst i sällskapet med en sjukt laddad, explosiv, oförutsägbar och rent av läskig rollprestation som dirigent/bandledare i jazztrummisfilmen. I andra hand hade jag gärna belönat Edward Norton för en härlig roll som hardcoremetodskådespelare i Birdman. Robert Duvall är riktigt bra i The Judge också och Ethan Hawke (Boyhood) och Mark Ruffalo (Foxcatcher) likaså.
  3. J.K. Simmons. En helt välförtjänt Dave Award till denne birollshjälte! Honorable mention till Luke Wilson också, bara för att han är så jävla rolig i The Skeleton Twins.

ACTRESS IN A SUPPORTING ROLE

  1. Patricia Arquette BoyhoodPatricia Arquette. Ännu en kategori som känns relativt självklar, i detta fall kanske mest för att utmanarna inte är tillräckligt starka. Pyttechans för Emma Stone att skrälla, om någon mot förmodan skulle göra det.
  2. Laura Dern. En stor favorit som gör en bra, om än långt ifrån hennes bästa, roll i Wild. Emma Stone är bra i Birdman och Keira Knightley (The Imitation Game) är alltid härlig, men ingen av de rollerna väger särskilt tungt. Arquettes Boyhood-roll är något överskattad och att Meryl Streep är nominerad för Into the Woods (bland det värsta jag varit med om) är ett hån mot världen.
  3. Laura Dern. Här har jag jättesvårt att hitta folk. Är det för att filmbranschen erbjuder för få intressanta biroller för kvinnor eller beror det på att jag är synskadad och ignorant? Jag vet inte, men tråkigt är det i vilket fall. Jag älskar Laura Dern i alla fall, så hon kan gott få en Dave Award. Romina i argentinska Relatos salvajes (en: Wild Tales) är ju förresten en helt galen roll av Érica Rivas (i en underbar film, by the way), så hon kan få ett omnämnande.

DIRECTING

  1. Alejandro González Iñárritu Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance)Alejandro González Iñárritu. Som i kampen om bästa film står det här mellan González Iñárritu (Birdman) och Richard Linklater (Boyhood). Eftersom jag tror att Boyhood tar hem bästa film tror jag också att det kan öppna upp för González Iñárritu här istället. Det är ju praktiskt om man kan dela på saker och ting. González Iñárritu har dessutom en fördel i att hans film är mer tekniskt avancerad och ambitiös, mest tydligt i det faktum att den är redigerad som om den vore filmad i en enda tagning. Teknisk innovation brukar premieras, lex Alfonso Cuarón för Gravity förra året. Så mexikanen tar det, tror jag. González Iñárritu alltså, det vill säga årets mexikan.
  2. Alejandro González Iñárritu. Han har förtjänat det. Inte kanske just för Birdman utan mest för sina tidigare filmer (varav nog alla är bättre), som 21 GramsAmores perrosBiutiful och Babel. Han är en fantastisk historieberättare och filmskapare med en stark och egen röst. Sådant ska alltid belönas. Även Wes Anderson hade jag kunnat tänka mig ge en Oscar, med i princip exakt samma argument. Bennett Miller och Richard Linklater är också två riktigt vassa regissörer, men som i den starka konkurrensen får se sig slagna av González Iñárritu och Anderson.
  3. Mina Djukic. För den känslostarka och personliga film som Neposlušni är delar jag med glädje ut en Dave Award till regissör Mina Djukic. Det är en film med stor auteurkänsla (hon har själv skrivit manus) och som känns lite som en 2014 års motsvarighet till 60-talets Truffaut, eller nåt. Dessutom är den mycket väl utförd i alla avseenden. I övrigt kan, förutom redan nämnda González Iñárritu, Anderson, Miller och Linklater, följande nämnas: David Fincher (Gone Girl), Craig Johnson (The Skeleton Twins), Steven Knight (Locke), Paul Thomas Anderson (Inherent Vice), Alex Ross Perry (Listen Up Philip), Damián Szifrón (Relatos salvajes), Damien Chazelle (Whiplash) och Jean-Marc Vallée (Wild). (Även här har jag säkert glömt en massa härligt folk.)

WRITING – ORIGINAL SCREENPLAY

  1. The Grand Budapest HotelThe Grand Budapest Hotel (Wes Anderson & Hugo Guinness). Eftersom Wes Andersons stora Budapesthotell inte lär ta hem några av de största priserna (typ bästa film, regi, skådespelare) är manuskategorin som klippt och skuren för hans och Hugo Guinness finurliga manus. Birdman utmanar dock och får ses som en farlig konkurrent. Liten, liten outsiderchans på Boyhood.
  2. The Grand Budapest Hotel (Wes Anderson & Hugo Guinness). Ja, men vad fan, ge Wes en Oscar. Birdman hade jag också varit hyfsat nöjd med. Foxcatcher är bra, men kanske inte som starkast just vad gäller manus, medan både Boyhood och Nightcrawler är en aning överskattade (om än bra).
  3. Locke (Steven Knight). Locke bygger på ett grymt häftigt och svårutfört koncept – att helt utspela sig i en bil med bara en man i fokus, och trots detta föra en avancerad handling framåt med interaktioner med flera olika sidokaraktärer. Steven Knight lyckas på strålande vis med detta och har förtjänat en Dave Award (dock i tuff konkurrens från Wes Anderson och Hugo Guinness). Andra starka utmanare är Neposlušni (Mina Djukic), Locke (Steven Knight), Listen Up Philip (Alex Ross Perry), Relatos salvajes (Damián Szifrón) och Ex Machina (Alex Garland).

WRITING – ADAPTED SCREENPLAY

  1. Whiplash-5547.cr2Whiplash (Damien Chazelle). Egentligen hade jag trott på antingen The Imitation Game eller The Theory of Everything, men jag kan inte bestämma mig för vilken av dem, och för att slippa detta dilemma gör jag något helt ologiskt och säger WhiplashAmerican Sniper har minichans på skräll (snälla Gud, nej) medan Paul Thomas Andersons Inherent Vice sorgligt nog verkar helt borträknad. Men i huvudsak står det mellan de tre förstnämnda, och egentligen tror jag kanske inte mest på Whiplash, men jag gamblar (lite spännande måste man ju få ha).
  2. Whiplash (Damien Chazelle). Kanske begår jag också synden att tippa lite med hjärtat på ovanstående punkt, för Whiplash är mycket riktigt bäst i sällskapet.
  3. Wild (Nick Hornby & Cheryl Strayed). Åh, detta måste ju vara den svåraste kategorin. Men jag säger Wild för att det är en mycket skicklig adaption från bok till film (fantastisk film för övrigt). Whiplash finns med hack i häl.

FILM EDITING

  1. Boyhood 2Boyhood. Experttippningar säger Boyhood, och jag har inga argument att sätta emot och därför ingen anledning att säga något annat än Boyhood. Andrahandsalternativ: Whiplash.
  2. The Grand Budapest Hotel. Egentligen jämnt skägg mellan The Grand Budapest Hotel och den klockrena, karaktäristiska Wes Anderson-klippningen och den svettigt intensiva och effektiva klippningen i Whiplash. Varken Boyhood eller The Imitation Game står ut och American Sniper borde inte vara här överhuvudtaget (detta gäller för övrigt alla kategorier).
  3. The Grand Budapest Hotel. Jag kommer inte på något som varit bättre, så varsågod, Wes. Whiplash och Birdman är hur som haver starka utmanare som faller först på mållinjen.

I följande kategorier har jag inte sett alla nominerade filmer och kan därför inte skriva några längre utläggningar kring dessa, utan endast en tippning – vilken film jag tror kommer vinna.

ANIMATED FEATURE FILM

  • How to Train Your Dragon 2

CINEMATOGRAPHY

  • Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance)

COSTUME DESIGN

  • The Grand Budapest Hotel

DOCUMENTARY FEATURE

  • Citizenfour

DOCUMENTARY SHORT SUBJECT

  • Crisis Hotline: Veterans Press 1

FOREIGN LANGUAGE FILM

  • Ida

MAKEUP AND HAIRSTYLING

  • The Grand Budapest Hotel

MUSIC – ORIGINAL SCORE

  • The Theory of Everything

MUSIC – ORIGINAL SONG

  • Selma

PRODUCTION DESIGN

  • The Grand Budapest Hotel

SHORT FILM – ANIMATED

  • Feast

SHORT FILM – LIVE ACTION

  • The Phone Call

SOUND EDITING

  • American Sniper

SOUND MIXING

  • Whiplash

VISUAL EFFECTS

  • Interstellar

Enligt mina gissningar ovan får vi alltså en slutställning med ganska spridda skurar, i vad som ungefär motsvarar medaljligan i OS, gällande vilka filmer som får flest Oscars, som ser ut såhär:

Tippade vinnare

  • 4 Oscars The Grand Budapest Hotel
  • 3 Oscars Boyhood, Whiplash
  • 2 Oscars Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance), The Theory of Everything
  • 1 Oscar American Sniper, Citizenfour, Crisis Hotline: Veterans Press 1, Feast, How to Train Your Dragon 2, Ida, Interstellar, The Phone Call, Selma, Still Alice

Om vi istället ställer in vinnartabellen efter mina förhoppningar (exkl. de 15 sista kategorierna) ser den nu magra listan ut såhär:

Önskade vinnare

  • 3 Oscars The Grand Budapest Hotel
  • 2 Oscars Whiplash
  • 1 Oscar Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance), Foxcatcher, Gone Girl, Wild

För att ta det ett steg längre och måla om listan helt har vi nedan vinnarligan på Dave Awards (även här exkl de 15 sista kategorierna).

Vinnare på Dave Awards

  • 2 Daves The Grand Budapest Hotel, Neposlušni, Wild
  • 1 Dave Gone Girl, Locke, Whiplash

Äntligen är den här jävla texten klar. Nu ska jag koppla trädgårdsslangen till kaffebryggaren och med våld fylla mig själv med koffein. På återseende (kanske).

Tack, Philip Seymour Hoffman

Philip Seymour Hoffman 1

Det har nu gått två dryga veckor sedan Philip Seymour Hoffman lämnade jordelivet, och som vid så många av dessa plötsliga förluster är det först när man börjar få lite distans till den som man inser att han faktiskt inte finns bland oss längre. Det är svårt, förmodligen omöjligt, att greppa det.

Hoffman var av många älskad, mig och Scott inkluderade, som skådespelare, som regissör och som personlighet i filmvärlden. Han hann under sin alltför tidigt och abrupt avslutade karriär ge oss flera oförglömliga rollprestationer och karaktärsskildringar. Han var en karaktärsskådespelare av rang, en kameleont, som kunde gå från hafsig ungkarl till auktoritär mästare och allt däremellan. Philip Seymour Hoffman lämnar oss med många fina minnen och är ihågkommen som en av sin generations absolut främsta. Vi har plockat fram tre favoriter var ur Hoffmans filmografi.

Davids favoriter

Philip Seymour Hoffman The Master 1THE MASTER

Filmens titel är en anspelning på den sektledare som Hoffman spelar, men skulle lika gärna kunna vara en spegling av hans skådespelarprestation – han är mästaren. Med en enorm pondus och karisma inger han en trollbindande övertygelse som får den alkoholiserade krigsveteranen Freddie Quell (Joaquin Phoenix) att totalt hänge sig till det religiösa sällskapet The Cause och dess ledare Lancaster Dodd (Hoffman). Kanske Paul Thomas Andersons svåraste film, med många spetskvalitéer – en av dem är Philip Seymour Hoffman.

IP_SEYMOUR_HOFFMAN OBITUARYSYNECDOCHE, NEW YORK

Ännu svårare är Charlie Kaufmans film om en teaterregissör (Hoffman) vars enorma scenbygge blir ett livsverk. Hoffman återger en komplicerad person i en komplicerad metavärld, där livet och döden behandlas med ibland obegripligt metaforiska grepp. En ambitiös, grå, deprimerad och filosofisk film som berör och fascinerar. Hoffman är briljant i en krävande huvudroll som åldras och förändras enormt under filmens gång.

Philip Seymour Hoffman MagnoliaMAGNOLIA

Ett annat av flera samarbeten med Paul Thomas Anderson är det episka dramat Magnolia från slutet av 90-talet, där Hoffman spelar en ung sjuksköterska som sitter vid en cancersjuk och döende mans (Jason Robards) sida i dennes hem. Han måste dessutom stå ut med en krisande kvinna (Julianne Moore) och blir ombedd att försöka ta kontakt med mannens förlorade son (Tom Cruise). Telefonsamtalet dem emellan blir ett fint exempel på när en människa bryr sig om en annan människa och av sitt goda hjärta vill göra allt för att hjälpa till. Det är också ett exempel på stort skådespeleri från en Hoffman med gråten i halsen.

Eftersom han har gjort så många bra roller blir det extremt svårt att välja ut bara tre. Därför fuskar jag och refererar till en fjärde favorit, vilken jag recenserade häromdagen – Jack Goes Boating – Hoffmans enda film som regissör.

Scotts favoriter

capoteCAPOTE

Philip Seymour Hoffman nominerades till en Oscar fyra gånger. Det var hans roll som Truman Capote som tog honom hela vägen från nominerad till vinnare. Hoffman balanserar i det biografiska dramat briljant mellan självsäker författare och sorgsen och konfliktdrabbad man och gör en enastående prestation som den pratglade Capote. Hoffman lyckas inte bara fånga utseende och rörelsemönster på pricken utan även Capotes distinkta och säregna röst. En känslomässigt tryckande insats av Hoffman som hör till de bästa någonsin.

Before-the-Devil-Knows-Youre-DeadBEFORE THE DEVIL KNOWS YOU’RE DEAD

Hoffman spelar mot Ethan Hawke i en film om två bröder som bestämmer sig för att råna sina föräldrars juvelaffär. Hoffmans karaktär är envis, bestämd, arg och raka motsatsen till Hawkes karaktär som är förvirrad, klantig och osäker. Tillsammans utgör de en udda duo som skildras på ett intressant och provocerande vis medan de sakta faller djupare ner i ett mörker av problem och misär. Hoffman gör en aggressiv och våldsam prestation och går igenom en otrolig karaktärsutveckling som hela tiden känns trovärdig och skrämmande. En fysiskt och mentalt krävande rollinsats som visar prov på Hoffmans fantastiskt breda register som skådespelare.

Mission Impossible 3MISSION: IMPOSSIBLE III 

Hoffman är känd för sina starka prestationer i främst drama- och indiefilmer men han har också testat på mainstream-blockbusters, som den oerhört underhållande tredje delen i Tom Cruise agentserie. Hoffman gör en underskattad, alldeles skräckinjagande och fantastisk insats som filmens storskurk Owen Davian. Förbannad, iskall och alldeles livsfarlig. Hoffmans karaktär är inte den fysiskt livsfarlige skurken utan snarare psykiskt genomborrande. Med en intensiv blick och en no-mercy-attityd är han helt klart Ethan Hunts (Cruise) allra otäckaste och farligaste nemesis.

Att han nu är borta är tragiskt och ofattbart. Men han lever tack vare sina verk som skådespelare och regissör kvar i våra minnen och han hann trots allt ge oss väldigt mycket.

Tack, Philip Seymour Hoffman.

Don Jon (2013)

DON JON

3 stjärnor DYLPC

Den nu 32-årige Joseph Gordon-Levitt har samlat på sig en hel del erfarenhet som skådespelare och regisserat en handfull kortfilmer. I sin egenskrivna långfilmsdebut som regissör står han både bakom och framför kameran i en kul och underhållande men samtidigt tänkvärd och kritisk komedi, som dock inte når hela vägen fram.

Den fysiskt uppumpade och malligt rakryggade italiensk-amerikanen Jon Martello (Gordon-Levitt) har lika mycket hår som han har gelé i håret. Han listar i början av filmen de saker som betyder allt för honom: kroppen, lägenheten, bilen, familjen, kyrkan, grabbarna, tjejerna och framförallt porren. Och det är mycket porr. Trots sina kontinuerliga framgångar på nattklubben, där han triumferar med nya kap framför sina vänner flera gånger i veckan, upplever han ständigt en besvikelse över att det verkliga samlaget aldrig når upp till de nivåer pornografin kan ta honom till.

Redan i förtexterna förstår vi hur pass grafiska de visuellt och sexuellt utmanande inslagen med musikvideor, lättklädda TV-sammanhang och pornografi ämnar vara. Det är ett medvetet grepp för att förstärka bilden av den absurda objektifiering av kvinnor som ständigt görs och får göras i olika medier, och hur vi låter detta medvetet och omedvetet bli en del av vår vardag. Den vulgära inkorporeringen av detta material ger upphov till skratt i situationer konstruerade kring dess komik, men tillför samtidigt en brutal och lätt obehaglig touch på hela filmen (“Det här är ju sjukt, varför skrattar vi?”).

Huvudkaraktären själv bidrar till detta dels genom sitt porr- och onanimissbruk, dels genom att tillsammans med sina manliga kompisar sällan yttra något annat än en siffra från ett till tio vid första synen av en kvinna, dels genom att detaljerat beskriva sina runkvanor. Men en dag ser han en kvinna som krossar skalan och som attraherar honom på ett unikt sätt – Barbara Sugarman (Scarlett Johansson) – som snabbt blir en huvudperson i Jons liv. Hon är mer än ett one-night stand, hon är “det vackraste han någonsin sett”. Relationen växer efter en trevande inledning och de upplever flera lyckliga stunder tillsammans. Men så var det det där problemet, Don Jons svaghet för porr, som inte verkar ha lindrats trots att han har en drömkvinna i sin säng. Och samtidigt börjar han fundera på om Barabara kanske inte är den där felfria gudinnan trots allt?

Rent humormässigt är filmen inte spektakulär på något sätt men stabilt underhållande. Många karaktärer är överdrivna, t ex Jons spaghettiätande italienska familj där pappan vrålar över football på TV och mamman är besatt av att Jon äntligen träffat en kvinna, hans supergrabbiga kompisar och inte minst Don Jon själv – King of Douchebags. Det blir kul men lite onyanserat, och på den fronten går man i tydlig riktning mot komedi snarare än drama. Skådespelarna gör i vilket fall vad de ska och mest underhållande är farsan Tony Danza, medan en karikatyraktigt komisk Joseph Gordon-Levitt och en sensuellt bitchig Scarlett Johansson gör två bra huvudroller, och den livsavgörande sidokaraktären Julianne Moore är stabil som vanligt.

Faktumet att Don Jon är Gordon-Levitts regidebut vittnar om ett stort mod, då filmens innehåll kan uppfattas som stötande och bisarrt. Poängen i filmen är dock tydlig och man väver in problematiken på ett bra sätt. Porrmissbruk kan mycket väl vara ett utbrett fenomen men som sällan behandlats på film (Shame är dock ett lysande exempel), och därmed ett relevant ämne, särskilt i samband med den nämnda objektifieringen. Ämnet är dock känsligt, och hade Gordon-Levitt behandlat det mindre smart hade han riskerat stora motgångar i sin färska karriär som regissör. Därför är det en modig debut.

Förutom kvinnoobjektifiering kritiserar Gordon-Levitt även romcom-genrens falska och orealistiska konventioner med sockersöta slut, en kritik som gestaltas av karaktären Barbaras svåruppnåeliga förväntningar på hur en relation ska se ut. Gordon-Levitt söker följaktligen lyfta bort dylika moralkakor från Don Jon, men vissa smulor verkar ha gått honom förbi. I den sista fasen av huvudkaraktärens personliga utveckling och insikter avrundas filmen nämligen med ett slut som påminner just om dessa romantiska komedier och de övertydliga budskapen om att hitta den rätta kärleken och finna de verkliga värdena i livet, etc, etc. Det kändes lite hastigt, ljummet, inte så spännande och framförallt synd på en film som långa stunder försökt vara något annat.

Don Jon är ingen fullträff men ändock en rolig, vågad, relevant och intressant regidebut som väcker nyfikenhet inför Gordon-Levitts fortsatta karriär bakom kameran. Och om du fortfarande inte är övertygad: i soundtracket tar Marky Marks odödliga Good Vibrations plats, vilket per automatik bör göra filmen sevärd.

Veckoresumé #51

En höst med nya åtaganden står för dörren, men den eviga frågan om huruvida du gillar Phil Collins eller inte kvarstår. Det kan dock bli så att den får mindre tid att grubblas över under de närmaste månaderna, vilket kan innebära något mer kortfattade texter. Trevlig läsning hoppas jag i alla fall att vi fortsatt ska kunna bjuda på!

The Great Gatsby 2013THE GREAT GATSBY (2013)
2 stjärnor DYLPC

När blev känt att Leonardo DiCaprio skulle göra rollen som Jay Gatsby var det många som jublade. Kring regissören Baz Luhrmann (Romeo + Juliet, Moulin Rouge) var frågetecknen fler och förväntningarna mer splittrade. Min relation till historien om Gatsby är inte jättestark – jag har sett filmen från 1974 med Robert Redford i titelrollen, som ni kan läsa om här (jag låter även den texten stå för handlingsbeskrivningen) – men jag gillar berättelsen och om jag någon gång orkar ta tag i en bok ligger F. Scott Fitzgeralds roman högt upp på listan. Ur Luhrmanns filmografi hade jag innan detta inte sett något, så med ett öppet sinne gick jag nyfiket in i 20-talets New York utan att veta vad jag skulle förvänta mig. Jag blev besviken. Det första som slog mig är hur ful (ja, skjut mig då) filmen är. Trots sina massiva försök att imponera visuellt upplevde jag den som plastig, konstgjord och greenscreenifierad. Den hektiska klippningen, där en vanlig dialogscen kan ha flera nya vinklar i sekunden, är också otroligt jobbig och övertydligheten i att bokstavligt talat skriva det som sägs på duken – behövdes det verkligen? Där faller en stor del av Luhrmanns chanser till att vinna mig, då det visuella ska vara ett av hans starkaste kort. Ett annat kort det talats om är den moderna och potentiellt tidskänslokrossande musiken som spelas i olika sammanhang under filmen. Det var däremot något jag gillade. Låtar som Crazy in Love, A Little Party Never Killed Nobody och Love Is the Drug har i nya arrangemang med tydlig jazztouch plockats in i Gatsbys festpalats – och funkar faktiskt riktigt bra för det mesta. Lana Del Reys Young and Beautiful är inte bara en fantastisk låt utan också en text som sätter fingret på ett av The Great Gatsby:s främsta teman. Plus till musiken alltså, men på det innehållsmässiga planet blev de 143 minuterna väldigt långa och försatte mig snarare i tristess än i engagemang. Vid vissa tillfällen flaxar dessutom Luhrmanns regi till i närmast chockerande proportioner. Introduktionen av Tom Buchanan (Joel Edgerton) är fruktansvärd och skulle kunna vara direkt hämtad ur en rutten slapstick-komedi. Det är inte värdigt den seriösa berättelsen eller de intressanta karaktärerna, och det är tyvärr inte enda gången som den värdigheten går förlorad. Om man ska jämföra med filmen från -74 framställs t ex den berättande karaktären Nick Carraway (Tobey Maguire) här som betydligt mindre vuxen och självständig, nästan lite fjantig ibland, än Sam Waterstons tolkning, varav jag definitivt föredrar den sistnämnda. Jag skulle även föredra Robert Redfords mer subtila, nedtonade Gatsby framför DiCaprios dito. Jag minns ärligt talat inte mycket av Leo i den rollen, vilket knappast kan vara ett gott tecken. Carey Mulligan är en uppgradering från Mia Farrow helt klart, men sammanfattningsvis är The Great Gatsby version 2013 en tröttsam upplevelse som inte berörde mig alls – en av årets stora besvikelser.

Savage GraceSAVAGE GRACE (2007)
3 stjärnor DYLPC

En tveksamt berättad film baserad på en udda och svårsmält, sann historia. Trots att fallet går att läsa om på Wikipedia gör man nog, för filmupplevelsens skull, bäst i att inte veta utgången i denna tragiska familjeuppgörelse. Barbara Daly Baekeland (Julianne Moore) är en svårgreppbar person som gifte sig in i rikedom med den föga sympatiske Brooks Baekeland (Stephen Dillane), med vem hon skulle få en son med. Antony (Eddie Redmayne) föds in i en svår värld att växa upp i. Familjen flyttar runt bland olika länder i Europa, otrohet är ett ämne som ständigt hänger i luften och med den egocentriska och luxuösa modern har han en nära men märklig relation (senare i filmen uppseendeväckande märklig). Antony inser någonstans i tonåren att han är homosexuell, vilket inte möts av applåder från föräldrarna, varpå sprickorna i familjen växer och många slående händelser följer. Savage Grace är välspelad med fina omgivningar och rätt snyggt paketerad, men handlingen är, liksom karaktären Antony, bristfälligt utvecklad och ibland svår att följa. Flera scener är i sig riktigt bra, men helheten faller på att dessa inte alltid hänger ihop. Tidshoppen med medföljande ålderssteg hos Antony är många, möjligen för många, fördelade över för kort speltid. När den slutgiltiga chocken landar är den därför inte alls så stark som den borde vara, eftersom vi inte känner karaktärerna och deras resa tillräckligt bra. Julianne Moore är som vanligt superskicklig, medan Eddie Redmayne (Les Misérables, My Week with Marilyn) också gör det bra, bortsett från hans bleka berättarröst. En intressant och trots allt sevärd film som med nöd och näppe klarar en trea i betyg. Men berättelsen förtjänar en starkare filmatisering.

Last Train HomeLAST TRAIN HOME (2009)
3 stjärnor DYLPC

(Originaltitel: Gui tu lie che). I Kina finns 130 miljoner gästarbetare som kommit från andra delar av landet för att skrapa ihop lite pengar till sina familjer där hemma, mestadels i fabriker med låga löner och långa arbetspass. De har en röd dag på hela året, det kinesiska nyåret. En chans för alla dessa arbetare att åka hem. Kaoset är oundvikligt. Tågstationerna proppas av människor, biljetter är svåra att få tag på och folk kläms i den enorma trängseln. Mitt i detta kaos har dokumentärfilmaren Lixin Fan klivit in med en kamera och följt en familj där föräldrarna sliter hårt för att ha råd med sina barns utbildning och kämpar för att få en plats på ett tåg hem. Det är en ärlig och tänkvärd presentation av ett Kina i förändring där kontrasterna mellan lantbrukssamhället där hemma och den gråa fabriksindustrin där arbete finns är kraftiga. Vi ser hur tufft man får slita för endast en ledig dag och för en inkomst som nästan bara räcker till barnens skolavgifter. Föräldrarnas frånvaro gör dessutom barnens uppväxt svårare och har fått den rebelliska dottern att tappa intresset för att utbilda sig. Med autentiska bilder och minimal inblandning från utomstående berättarmässiga medel är Last Train Home lärorik, intressant och ett bevis på vad industrialismen kan leda till. Filmen kunde ha varit lite tightare, lite mer slående, men är absolut sevärd.

The Wild BunchTHE WILD BUNCH (1969)
3 stjärnor DYLPC

Jag försöker ofta leva efter idén om att spara det bästa till sist, och den här veckan lyckades jag med det. 60-talet gav oss många västernklassiker, däribland The Wild Bunch, den film som oftast förknippas med regissören Sam Peckinpah (även om jag personligen tycker ännu mer om hans Straw Dogs med Dustin Hoffman). Ett gäng banditer i Texas 1913 slår till mot ett järnvägskontor för att göra den sista stöten som ska göra dem rika för gott. Gruppen leds av Pike (William Holden) som har ett förflutet som ska komma att jaga gruppen ner mot Mexiko. Det är nämligen så att hans gamla partner Deke (Robert Ryan) har fått nys om tillslaget och lurar på dem (ganska osmidigt måste man säga, eftersom den lilla byn snabbt förvandlas till ett vapeninferno där kulorna flyger åt alla håll och skördar många offer). Det vilda gängets flykt och den skuggande gruppens jakt har inletts. Mexikos gräns kommer allt närmare, och där väntar både härliga och livsfarliga äventyr. The Wild Bunch är en stundtals spännande film med rafflande klippning och enorma mängder vapenuppgörelser. Ett äventyr som ger oss lättsammare stunder med humor och värme och allvarligare stunder med blod, brott och död. Filmens bästa scen visar hur gänget försöker kapa ett tåg – en lång, svettigt spännande och laddat tyst scen som är mycket väl genomförd. Trots sina många styrkor upplevde jag dock filmen som mycket ojämn – det var svårt att hålla intresset uppe under nästan två och en halv timme. Ibland är den fantastisk, men ibland går den in i partier som tyvärr inte alls är lika engagerande. Överdrivet skådespeleri här och där, lite väl mycket pangpang och en story som då och då känns lite ofokuserad. Men härliga gamla skådisar finns det gott om, med namn som William Holden, Ernest Borgnine, Warren Oates och Robert Ryan. Sammanfattningsvis en bra och på många sätt häftig film som absolut har en plats i västerngenrens klassikerkatalog, men den har långt kvar till filmer som Butch Cassidy and the Sundance Kid och Once Upon a Time in the West, för att ta två exempel.

Det har inte nämnts så många gånger än, men Do you Like Phil Collins? är faktiskt inte enbart en filmblogg utan också en TV-serieblogg. Än så länge lever vi knappast upp till den kategoriseringen, men det kan komma att bli mer av den varan så småningom. De två senaste veckorna har jag nämligen gjort ett kärt återbesök på Fox River-fängelset och följt intrigerna i Prison Break. Det är härligt att åter få träffa Michael, Linc, T-Bag, Abruzzi, Sucre, Mahone, Sara och alla de andra och spänningen ligger på en ständigt olidlig nivå. Halvvägs in i säsong två är jag helt uppslukad och så lär det väl fortsätta den närmaste tiden.

På tal om TV-serier gav jag även Broadchurch en chans, men kände (förhastat?) efter ett avsnitt att det finns viktigare saker att ägna min tid åt.

Veckans topp 3

  1. The Wild Bunch
  2. Last Train Home
  3. Savage Grace

Veckoresumé #29

Vad har Woody Allen, 80-tals-sci-fi, koreansk hämndfilm, en skruvad Coen-komedi och en platt fransk actionthriller gemensamt? Ja, kanske inte så mycket egentligen, mer än att de alla finns med i denna veckas resumé.

Manhattan Murder MysteryMANHATTAN MURDER MYSTERY (1993)
3 stjärnor DYLPC

Ett mordmysterium på Manhattan alltså. Kan det vara Hitchcock? Nej, den här gången är det faktiskt Woody Allen som gett sig in i deckargenren. Men givetvis gör han det med en komisk touch. Ja, en ganska rejäl touch faktiskt, det är ju en komedi. Paret Larry (Allen) och Carol (Diane Keaton) blir inbjudna på en drink hos det äldre grannparet Paul och Lillian House en kväll och har en trevlig stund, även om Larry tröttnar ganska snabbt på Pauls frimärkssamling. Dagen därpå har den superfriska och hälsosamma Lillian dött i en hjärtattack, vilket Carol finner oerhört skumt. Hon börjar misstänka att Paul inte har rent mjöl i påsen och snokar omkring i hans lägenhet för att hitta ledtrådar. Larry förstår ingenting och försöker förtvivlat överyga Carol om att en hjärtattack är något helt normalt i Lillians ålder. Mysteriet trappas dock upp av en rad konstiga händelser och snart sitter de ett helt gäng (Alan Alda och Anjelica Huston ansluter) och smider planer kring hur de ska avslöja Paul House. En rolig och avslappnad film som går helt i linje med Woody Allens säregna stil vad gäller manus, dialog och humor. Den öppnar mycket bra med en del skämt som är omöjliga att inte skratta till – Woodys timing är fenomenal. Sedan tappar den dessvärre något i mittenpartiet och når därför inte upp till en fyra, men den är bra hela vägen. Gillar man Allens filmer kommer man förmodligen att gilla även denna.

TRONTRON (1982)
3 stjärnor DYLPC

80-talet producerade många filmer som idag betraktas som kultfilmer. En av dem är TRON, den Disney-producerade sci-fi-filmen om hackern Kevin Flynn (Jeff Bridges) som sugs in i en dator och tvingas ta sig an digitala fiender i livsfarliga gladiatorspelsliknande dueller. Flynn har varit anställd hos datorföretaget ENCOM, åt vilka han utvecklat en rad datorspel, men blivit sparkad, samtidigt som chefen Ed Dillinger stulit Flynns spel och satt sitt eget namn på desamma och skördat stora framgångar. I ENCOM:s stordator finns dokumenten som Flynn behöver för att bevisa att det var han som skapade spelen, och han bestämmer sig för att försöka hacka sig in i datorn. Men innan han vet ordet av har han själv förvandlats till ett datorprogram vid namn Clu och han tvingas försöka hitta ut ur datorvärlden där det mäktiga programmet Master Control härskar. Till sin hjälp har han två nyfunna datorprogramsvänner, Tron och Ram, som följer med på hans riskfyllda äventyr. TRON är en häftig och charmig film som trots sina brister både underhåller och fascinerar. B-filmskänslan är överhängande och effekterna ger ibland Paint-vibbar, men det finns ett hjärta i filmen som vill visa en ny värld med äventyr som vi aldrig upplevt förr. Det finns många innovativa punkter i filmen – kostymerna, miljöerna, spelen, de datoriserade karaktärerna – och även om man måste ha överseende med saker som idag lockar mer till skratt än vad det övertygar så är TRON en häftig film och en annorlunda upplevelse.

TRON LegacyTRON: LEGACY (2010)
3 stjärnor DYLPC

Om originalet var bristfälligt vad gäller specialeffekter så är uppföljaren, som kom 28 år senare, dess motpol. TRON hade en budget på 17 miljoner dollar. Till TRON: Legacy valde Disney att gångra det beloppet med tio – och det syns. Visuellt är 2010 års datoräventyr en nästintill fulländad upplevelse. Neonljusen är överallt, high-tech-världen är rikligt fylld av häftiga fordon, slimmade och lysande kostymer, och datorspelen (alltså de digitala gladiatorspelen) är maxade. Häftiga actionscener ackompanjeras av Daft Punks fantastiska soundtrack som sätter en synthig känsla över de elektroniska miljöerna. Svagheter då? Ja, det finns väl en bunt sådana. Garrett Hedlund är stolpig i huvudrollen, manuset har inte mycket nytt att komma med och det tar inte många sekunder innan man anar vart handlingen är på väg. Vad handlar filmen om då? Just det, det höll jag på att glömma. Kevin Flynn försvann när det begav sig och ingen har sett till honom sedan början av 80-talet någon gång. Hans son (Hedlund) blir, liksom sin far en gång blev, indragen i en dator och ska där leta rätt på sin pappa, i en värld av ondskefulla datorprogram och farliga äventyr (hört den förut?). Egentligen är det samma koncept som i första filmen, förutom detaljen att jakten på bevisande dokument är utbytt mot jakten på pappan, samt att allt är uppdaterat till 2000-talets standard. Hur som helst är TRON: Legacy en cool film med ett häftigt, om än förutsägbart, äventyr som utspelar sig till mäktig musik i en häftig datorvärld. En något underskattad film i mitt tycke.

Lady VengeanceLADY VENGEANCE (2005)
2 stjärnor DYLPC

Den tredje delen i den sydkoreanske regissören Chan-wook Parks så kallade hämndtrilogi. Av de två första, Sympathy for Mr. Vengeance och Oldboy, har jag bara sett den sistnämnda (3/5), men det gör ingenting eftersom filmerna är fristående. Som titeln hintar om handlar Lady Vengeance om en kvinna som ska ta ut sin hämnd. Den unga Geum-ja har avtjänat ett 13-årigt fängelsestraff för ett brott hon inte begått, efter att ha blivit bedragen av den egentlige gärningsmannen. Filmen följer utvecklingen kring Geum-jas liv och jakten på den skyldige Mr Baek, som spelas av Min-sik Choi, som hon desperat vill hämnas på. Våldsamt, blodigt och konstigt är tre ledord för många koreanska filmer, så även för denna. Park kastar oss mellan olika karaktärer, tidsperioder och platser utan att tydligt avisera var eller när vi befinner oss och hos vem, vilket skapar en enorm förvirring särskilt i början av filmen. Det är många karaktärer att hålla reda på och det är svårt att känna med dem när man hela tiden måste koncentrera sig på att förstå var man är och vad som händer. Kanske är det jag som är seg i huvudet (trött var jag, det ska erkännas), men min upplevelse av Lady Vengeance var rörig och något frustrerande. Scenerna i sig är väl utförda (även om vissa blir lite för typiskt koreanskt absurda för min smak) och många är hemska, brutala eller vackra. Men när den röda tråden blir svårfångad är det också svårt att bli berörd under de mest hemska bitarna – misshandel, mord och våldtäkter – och då blir känslan istället bara olustig utan att man blir riktigt berörd. Lady Vengeance förtjänar kanske en andra chans i framtiden och jag kan absolut förstå varför filmen blivit så hyllad. Min upplevelse var inte vad jag hade hoppats på, men det finns många intressanta ingredienser och jag tror att filmen hänger mycket på den personliga upplevelsen. Lägg därför ingen större vikt vid mina kritiserande ord utan ge den en chans!

The Big LebowskiTHE BIG LEBOWSKI (1998)
4 stjärnor DYLPC

Bröderna Coen har många fina filmer på sitt (sina?) samvete(n), däribland Fargo, No Country for Old Men och O Brother, Where Art Thou?. De är kända för sin svarta humor, vilken återsyns i den av många älskade komedin The Big Lebowski från slutet av 90-talet. Jeff Bridges är The Dude, som med sin überslappa stil blivit en legendarisk karaktär. Han är arbetslös och ägnar sin tid åt att spela bowling med sina polare Walter (John Goodman) och Donny (Steve Buscemi). En dag bryter sig ett par banditer in hos The Dude (som egentligen heter Jeffrey Lebowski) och hävdar att han är skyldig deras boss pengar. Det visar sig dock att de har misstagit honom för en rik man som också heter Jeffrey Lebowski. De pissar på The Dudes matta, varpå The Dude blir pissed (ursäkta den usla ordleken) och söker upp den egentliga Lebowski för att kräva en ny matta. Många sjuka händelser tar plats och snart blir The Dude och hans vänner indragna i en stundtals vansinnigt rolig historia som innehåller allt från kidnappningar och bilstölder till drogade drömupplevelser och passionerad bowling. Det vimlar av sköna karaktärer, som den ständigt överreagerande och pistolhotande Vietnamveteranen Walter (Goodman), den trögfattade men godhjärtade Donny (Buscemi) som gång på gång idiotförklaras av Walter, den rike, rullstolsbundne och argsinte Lebowski (David Huddleston), hans fantastiskt rolige assistent Brandt (Philip Seymour Hoffman), Lebowskis sexgalna konstnärsdotter Maude (Julianne Moore), latinobowlaren Jesus Quintana (John Turturro), den något oklare och cowboyklädde berättaren The Stranger (Sam Elliott), det tyska nihilistgänget med Peter Stormare i spetsen och självklart mannen själv – Jeff Bridges som The Dude. The Big Lebowski är inte en perfekt film, men den är oerhört rolig långa stunder och underhåller verkligen. Karaktärerna är det bästa med filmen, tillsammans med den genomgående sköna och avslappnade känslan.

SomewhereSOMEWHERE (2010)
3 stjärnor DYLPC

Jag älskar Lost in Translation och var därför högst nyfiken på vad Sofia Coppola kan ha hittat på i sin senaste film Somewhere. Stephen Dorff spelar den fiktive skådespelaren Johnny Marco som bor på hotell, röker, dricker och ligger runt med diverse kvinnor. Vi får snart veta att han trots sin livsstil har en fru och en 11-årig dotter som han tvingas ta hand om under en period. Han inser att han inte alls har tagit det ansvar han egentligen hade velat ha tagit, att han knappt känner sin dotter, och att hans liv är ganska tomt och ibland meningslöst. De två kommer närmare varandra under tiden tillsammans och Johnny börjar se saker ur en lite annan vinkel. Coppola använder en speciell berättarteknik med långa tagningar, långsamt tempo och utnyttjar tystnaden och avsaknaden av händelser på ett imponerande sätt. Detta trots att filmen långa stunder saknar dramatik, där de små detaljerna spelar stor roll. Dorff är riktigt bra i huvudrollen, liksom Elle Fanning som spelar dottern. I en biroll ser vi något oväntat Jackass-medlemmen Chris Pontius som mest spelar Guitar Hero. Somewhere är långt ifrån Lost in Translation:s mästerliga nivå, då den inte berör lika djupt, men det är en fin och sevärd liten film med en stänk av dysterhet.

La proieLA PROIE (2011)
2 stjärnor DYLPC

(En: The Prey). Albert Dupontel och Alice Taglioni är två skådespelare jag sett en varsin gång tidigare. Dupontel i Deux jours à tuer (Ödesdigra dagar), där han gör en bra roll, och Taglioni i Paris-Manhattan som jag skrev om i veckoresumé #9. Här står de på varsin sida om lagen i en fransk actionthriller som är lite för maxad för sitt eget bästa. Dupontel spelar en fängelsefånge, Franck, som hamnar i samma cell som Jean-Louis Maurel, en man som verkar vara oskyldig och släpps ut efter att ha friats. Franck tror att han kan lita på Maurel och ber honom om en tjänst som involverar hans familj. Maurel visar sig dock senare vara misstänkt seriemördare och våldtäktsman, varpå Franck inser att hans fru och dotter är i fara och rymmer från fängelset. Polisen med Taglioni i spetsen startar en intensiv jakt på Franck, samtidigt som Franck i sin tur försöker hitta Maurel och rädda sin familj. La proie känns lite som en TV-thriller deluxe, en lite mer actionspäckad Wallander eller liknande. Det säger dock inte mycket om dess kvalité, för den är inte alltid särskilt hög. Söker man en okomplicerad, hyfsat underhållande polis-jagar-brottsling-film kan den funka någorlunda, men vill man ha något som erbjuder mer än så lär man bli besviken. Filmen blir tyvärr alltför överdriven. Så fort polisen kallas in är det fyra-fem bilar som rycker ut med beväpnade insatsstyrkor. Folk verkar tåla en hel del – de kan ramla ner från hus, hoppa ur bilar och bli skjutna, och ändå fortsätta springa. Skurken känns som en standardvåldtäktsman (vad är det för ord?) som ska vara lite sliskig och obehaglig, men som mest känns platt, och handlingen känns rätt osannolik och tillrättalagd. Det finns inga karaktärer att fastna för och inget med filmen som sticker ut från mängden av de dussinthrillers som görs varje år. Men som sagt: det är godkänd, om än platt, underhållning.

Veckans topp 3

  1. The Big Lebowski
  2. Somewhere
  3. Manhattan Murder Mystery

85 Oscars som aldrig delades ut

JACK NICHOLSON

På grund av en misslyckad schemaläggning av den 85:e Oscarsgalan för två veckor sedan (rykten gör gällande att planeringen sköttes av Hrundi V. Bakshi) blev det hela 85 guldstatyetter över som ännu inte hittat sina rättmätiga ägare. Vi har nu fått i uppdrag av Oscarsakademien att dela ut dessa, ett uppdrag vi verkställer nedan.

Vi har nu äran att dela ut en Oscar för…

  1. …bästa originalmanustitel till Nick Flynn för Another Bullshit Night in Suck City (Being Flynn)
  2. …bästa autotune till Tom Hardy för The Dark Knight Rises
  3. …bästa namedropping till Mark Wahlberg för Ted
  4. …bästa mittbena till Guy Pearce för Lawless
  5. …bästa lön per on-screen-minut till Mikael Persbrandt för The Hobbit: An Unexpected Journey
  6. …bästa John Cale-samling till Keira Knightley för Seeking a Friend for the End of the World
  7. …bästa motion capture till Holy Motors
  8. …bästa sätt att effektivt avsluta en otrohetsaffär till Richard Gere för Arbitrage
  9. …bästa självförtroende till Robert De Niro för Being Flynn
  10. …bästa casual friday till Steve Carell för Seeking a Friend for the End of the World
  11. …bästa sex med kläderna på till Blake Lively för Savages
  12. …bästa magtröja till Matthew McConaughey för Magic Mike
  13. …bästa volontärarbetare till Paul Dano för Being Flynn
  14. …bästa butler till Michael Caine för The Dark Knight Rises
  15. …bästa uppslutning till Project X
  16. …bästa stereotypcementering till End of Watch
  17. …bästa limousininteriör till Holy Motors
  18. …bästa förtexter till Skyfall
  19. …bästa eftertexter till Moonrise Kingdom
  20. …bästa comeback från käppbrukande gubbe till vältränad superhjälte till Christian Bale för The Dark Knight Rises
  21. …bästa polare till Ted i Ted
  22. …bästa gig till Denis Lavant med ensemble för Holy Motors
  23. …bästa scoutledare till Edward Norton för Moonrise Kingdom
  24. …bästa uteliggare till Robert De Niro för Being Flynn
  25. …bästa Ladies Night-substitut till Magic Mike
  26. …bästa spoiler av klassisk film till Blake Lively för Savages
  27. …bästa annons till Safety Not Guaranteed
  28. …bästa titelkompabilitet för den svenska marknaden till Skyfall
  29. …bästa namn till Marietta von Hausswolff von Baumgarten för Call Girl
  30. …bästa actionskådis i dramakomedi till Bruce Willis för Moonrise Kingdom
  31. …bästa raggningsreplik till Idris Elba för Prometheus
  32. …bästa skyddsrum till Seeking a Friend for the End of the World
  33. …bästa pendlare till Javier Bardem för Skyfall
  34. …bästa Baywatch-legend till David Hasselhoff för Piranha 3DD
  35. …bästa hipster till Kara Hayward för Moonrise Kingdom
  36. …bästa affärsresa till Safety Not Guaranteed
  37. …bästa leende till Marion Cotillard för Rust and Bone
  38. …bästa mindfuck till Holy Motors
  39. …bästa flaggviftning till Battleship
  40. …bästa mustasch till Zach Galifianakis för The Campaign
  41. …bästa duschsångare till Fabio Armiliato för To Rome with Love
  42. …bästa inzoomning till Django Unchained
  43. …bästa läderdräkt till Kate Beckinsale för Underworld: Awakening
  44. …bästa fyrverkeriposter till Beasts of the Southern Wild
  45. …bästa fejkleende till Julianne Moore för Game Change
  46. …bästa svettmängd per person till We Are Legion: The Story of the Hacktivists
  47. …bästa person att festa med till Sam Jones för Ted
  48. …bästa konstnär till Christopher Walken för Stand Up Guys
  49. …bästa berättare till Patrick Stewart för Ted
  50. …bästa sömnpiller till Cosmopolis
  51. …bästa räddare i nöden till John Goodman för Flight
  52. …bästa kameleont till Denis Lavant för Holy Motors
  53. …bästa utnyttjande av regissörsskapet för att kunna resa till häftiga europeiska städer till Woody Allen för To Rome with Love
  54. …bästa betongklump till Taylor Kitsch för Savages
  55. …bästa hipsterfildelare till Bradley Cooper för The Words
  56. …bästa tunnel till The Perks of Being a Wallflower
  57. …bästa trailer till Rust and Bone
  58. …bästa “Nej det var droppen, nu stänger jag av”-ögonblick till Amanda Seyfrieds inträde i Les Misérables
  59. …bästa hårsvall till William H. Macy för The Sessions
  60. …bästa Johnny Depp-parodi till Johnny Depp för Dark Shadows
  61. …bästa husdjur till Richard Parker för Life of Pi
  62. …bästa leverans av one-liner till Matthew McConaughey för “The law says you cannot touch, but I see a lot of lawbreakers up in this house” i Magic Mike
  63. …bästa vinkelskott till Jamie Foxx för Django Unchained
  64. …bästa älskare till Alan Arkin i Stand Up Guys
  65. …bästa svensk till Malik Bendjelloul för Searching for Sugar Man
  66. …bästa chans till Human Wrecking Balls-kontrakt till Joaquin Phoenix för The Master
  67. …bästa krutgumma till Judi Dench för Skyfall
  68. …bästa krutgubbar till Al Pacino, Christopher Walken och Alan Arkin för Stand Up Guys
  69. …bästa Hans Landa 2.0 Good Guy Edition till Christoph Waltz för Django Unchained
  70. …bästa Bill Murray till Bill Murray för Moonrise Kingdom
  71. …bästa chans till Dancing with the Stars-förfrågan till Bradley Cooper och Jennifer Lawrence för Silver Linings Playbook
  72. …bästa planlösning till Anna Karenina
  73. …bästa flotte till Kon-Tiki
  74. …bästa DDR-känsla till Barbara
  75. …bästa klassråd deluxe till Lincoln
  76. …bästa 70-talskänsla till Argo
  77. …bästa Woody Allen-fanatiker till Alice Taglioni för Paris-Manhattan
  78. …bästa byggarbetare till Rodríguez för Searching for Sugar Man
  79. …bästa skjul till Beasts of the Southern Wild
  80. …bästa författare till Paul Dano för Ruby Sparks
  81. …bästa dörrvakt till Matthias Schoenaerts för Rust and Bone
  82. …bästa produktplacering till Caterpillar för grävskopan i Skyfall
  83. …bästa dödskrök till Denzel Washington för Flight
  84. …bästa ensemble till Side by Side
  85. …bästa WINNING till Charlie Sheen för A Glimpse Inside the Mind of Charles Swan III

Där har vi en gedigen lista med en stor skara glada vinnare. Några som inte lär vara lika glada är vinnarna av de 33 Razzies vi också har delat ut, en lista du hittar här.

Topp 10: Scotts 2012

Filmåret 2012 har i mina ögon varit ett ganska svagt år jämfört med 2011. Jag har inte beundrats och gripits tag av någon film från året så pass mycket att jag har belönat den med en femma i betyg. Ingen av filmerna är särskilt nära en femma heller, inga starka fyror här utan de sträcker sig som allra högst till en stabil fyra. Trots att jag är lite besviken på filmåret utifrån de jag har sett har det bjudits på några riktigt bra guldkorn, här nedan följer min topp 10 lista från 2012.

rust-and-bone-2RUST AND BONE (Frankrike/Belgien)

Stor siffra 1 vit bakgrund

4 stjärnor DYLPC

Årets bästa film är ett relationsdrama om en ung, arbetslös, ensamstående far vid namn Ali och en vacker späckhuggartränare som heter Stéphanie. Två sorgsna och missnöjda karaktärer vars liv kopplas samman varefter en stark relation skapas. Rust and Bone regisserad av fransmannen Jacques Audiard kanske på ytan ser ut som en typisk film om relationer och livsval men det fantastiska skådespelet och det naturliga manuset ger filmen mycket mer än en enkel film om kärlek – det ger liv och hjärta. Passionen och kemin mellan de två huvudkaraktärerna i Rust and Bone är magisk och fantastiskt välspelad. Den otroligt vackra och skickliga Marion Cotillard ger sin karaktär Stéphanie sorg och tyngd som är svår att överträffa. Cotillards motspelare Matthias Schoenaerts skapar med sin karaktär Ali en rädd och hjälplös man som på utsidan döljer det med en våldsam och beslutsam sida, en sida som är ovanlig att se någon på ett lyckat sätt i film klara av utan att överdriva och kännas orealistisk. Schoenaerts bemästrar den sidan perfekt. Rust and Bone är en unik och förträfflig film som river upp starka känslor i tittaren. Jag längtar efter nästa gång jag får snyfta med Ali och Stéphanie.

indie-game-the-movie

INDIE GAME: THE MOVIE (Kanada)

Stor siffra 2

4 stjärnor DYLPC

En indiedokumentär om indiespel kan låta ointressant för någon som inte är insatt i datorspelsvärlden. Indie Game: The Movie är precis en sådan dokumentär som passar alla även fast den handlar om ett relativt smalt ämne. Vi får i dokumentären följa fyra så kallade indie-spel utvecklare som gör spel med egen budget och egna idéer utan uppbackning av ett stort produktionsbolag, precis som en indie-film. Tre av spelvärldens kanske största indie-spel efter Minecraft dokumenteras, Braid, Fez och Super Meat Boy. Istället för att dyka ned i komplexa detaljer om programmering och speldesign får vi istället den mänskliga och personliga sidan av spelutveckling. Den press och stress som utvecklarna utsätts för när de med egna pengar ska försöka hinna innan deadlines och lanseringar. Indie Game: The Movie är en av de starkaste och känsloberörande dokumentärer jag har sett. Den överraskade mig totalt när jag i soffan koncentrerat tittade på dokumentären och jag helt plötsligt ryste till och blev blöt i ögat. Indie Game: The Movie inspirerar när den berättar om de kreativa människor som inte gör spel för att tjäna pengar utan för att dela med sig av berättelser och upplevelser.

Moonrise Kingdom 1MOONRISE KINGDOM (USA)

Stor siffra 3

4 stjärnor DYLPC

Vi fick under 2012 återvända till Wes Andersons finurliga och färgglada värld i form av Moonrise Kingdom. Filmen utspelar sig på en idyllisk ö med en lite befolkning färgglada och udda karaktärer. Vi får följa med en ung scoutpojke vid namn Sam Shakusky som bestämmer sig för att fly scoutlägret och träffa flickan Suzy Hayward i skogen. En stel men trevlig relation bildas mellan de två barnen som blir mer än bara en vänskap. Sams scoutledare (Edward Norton), poliskonstapeln Captain Sharp (Bruce Willis) och Suzys advokatföräldrar Walt (Bill Murray) och Laura (Frances McDormand) sätter igång ett febrilt sökande efter de bortsprungna ungdomarna. Det visuella är en stor del av Wes Andersons filmer och än en gång får vi underbar musik, fantastiska utstyrslar och färgglada miljöer.

ny daily news game change

GAME CHANGE (USA)

Stor siffra 4

4 stjärnor DYLPC

I Game Change får vi följa John McCains valkampanj för att bli USA:s nästa president under valet 2008. McCains kampanj går dåligt med låg aktivitet i partiet och en motståndare i form av Barack Obama som fångar nya väljare i varje stat. Valet av vice-presidentskandidat når snart sin deadline och McCains stab väljer Alaskas guvernör Sarah Palin i hopp om en fräsch boost till McCains valpkamanj. Game Change är en HBO-producerad film som fokuserar mycket på Palins snabba kändisskap och hennes aktioner under McCains valkampanj. Julianne Moore gör kanske sin livsroll som Sarah Palin då hon både till utseende, tal och rörelsemönster fångar Palin på pricken. Hon får sällskap av Ed Harris som spelar John McCain som gör ett bra jobb, men utseendemässigt inte passar, filmens enda stora svaghet. Woody Harrelson har rollen som John McCains kampanjstrateg och Sarah Paulson spelar Palins rådgivare. Starka rollprestationer och riktigt bra manus gör den här filmen till en sevärd och tankeväckande politisk film.

side-by-side03

SIDE BY SIDE (USA)

Stor siffra 5

4 stjärnor DYLPC

(Från veckoresumé #4) Keanu Reeves undersöker i den här dokumentären den digitala teknikens framfart och användning inom filmmediet. Filmindustrin har alltid använt sig av kameror med riktig filmrulle för att spela in filmer med. På senare år har den digitala eran tagit över allt mer och idag spelas många filmer in med digitala filmkameror där det inspelade materialet sparas på minneskort och hårddiskar istället för filmrullar. I dokumentären får vi se både positiva och negativa aspekter hos det digitala filmskapandet respektive det klassiska arbetssättet. Stora filmprofiler som Martin Scorsese, Danny Boyle, James Cameron, Steven Soderbergh, David Fincher och Christopher Nolan uttrycker sina åsikter om vad som är bäst. Side by Side är en otroligt intressant dokumentär för filmnördar som vill få sig både en historielektion och en inblick i filmskapandets magiska värld. Keanu Reeves gör ett bra jobb när han intervjuar och berättar, vilket gör att dokumentären känns personlig.

james-bond-skyfall-promo1

SKYFALL (Storbritannien/USA)

Stor siffra 6

4 stjärnor DYLPC

Brittiska regissören Sam Mendes skickar ut James Bond på ett nytt uppdrag. Den här gången måste Bond rätta till sina misstag efter att ha misslyckats med ett uppdrag som resulterar i att ett stort antal hemliga agenters identiteter läcks ut från MI6:s databaser och hamnar i en storskurks händer. Skyfall är en fräsch och häftig Bond film där actionscenerna är nedtonade för att få plats med karaktärsuppbyggnad, något som Mendes & Co lyckas med på ett effektivt och spektakulärt sätt. Daniel Craigs Bond har fått mer personlighet och karaktärer som M (Judi Dench) har aldrig tidigare fått så mycket att göra och säga. Skyfall är en underhållande och sexig Bond-film som ändå har fötterna på jorden och inte blir så överdriven.

looper-image04

LOOPER (USA/Kina)

Stor siffra 7

4 stjärnor DYLPC

Kanske en av årets mest kreativa filmer är Looper av Rian Johnson. Looper handlar om Joe (Joseph Gordon-Levitt) som lever i framtidens USA. Joe är en så kallad Looper, en prisjägare som dödar människor som maffian vill ha kål på. Det kanske låter enkelt, men så är det inte. Maffian lever nämligen 30 år fram i tiden och skickar sina offer bak i tiden där Loopers som Joe väntar. På det sättet raderar man offrets existens både från nutiden som dåtiden. Joe får dock problem när han en dag får i uppdrag att döda sitt framtida jag spelad av Bruce Willis. Looper är en spännande, cool och kreativ film som fokuserar mer på karaktärer än action och explosioner. Det är en smart och sevärd film som kan komma att lämna en förvirrad men imponerad.

photo-Compliance-2012-1

COMPLIANCE (USA)

Stor siffra 8

4 stjärnor DYLPC

Compliance är en sanningsbaserad indie-thriller som handlar om en ung kvinna som på sin arbetsplats anklagas av en man via telefon som påstår sig vara polis för att ha utfört ett brott. Mannen beodrar kvinnan och de andra anställda att utföra annorlunda order och akter och använder sin påstådda auktoritet för att kontrollera individerna. Compliance är en skrämmande och obehaglig film som visar hur människor lyssnar blint på någon med auktoritet. Välspelad med snyggt foto bidrar till den hemska upplevelse som karaktärerna och tittaren får genomstå.

Quvenzhane Wallis as Hushpuppy in BEASTS OF THE SOUTHERN WILDBEASTS OF THE SOUTHERN WILD (USA)

Stor siffra 9
4 stjärnor DYLPC

(Från veckoresumé #2) Regissören Benh Zeitlin har tidigare endast gjort tre kortfilmer, här följer han upp dem med en hjärtvärmande film om en flicka och hennes pappa som bor i ett översvämmat träsk, vid världens ände. Skådespelarna i filmen består endast av okända obeprövade skådespelare från bayou-områden i Louisiana som alla bidrar med autentiska dialekter och en känsla av realism. En imponerade debut med snyggt foto och fantastiska miljöer.

we-are-legion-movie-image-01

WE ARE LEGION (USA)

Stor siffra 10

4 stjärnor DYLPC

We Are Legion eller We Are Legion: The Story of the Hacktivists som den också heter är en dokumentär om en ny sorts aktivism, en nätbaserad aktivism ledd av hackerkollektivet Anonymous. Vi får följa med i berättandet om hur nätaktivism började och hur Anonymous grundades. Profiler inom hackervärlden talar ut och debatten om den nya aktivismen är etiskt rätt behandlas. We Are Legion är en väldigt intressant och aktuell dokumentär som ger en djup inblick i Anonymous budskap och struktur. Jag blev positivt överraskad av hur dokumentären lyckades på ett effektivt och lärorikt sätt berätta om de anvancerade grupperna som regerar på internet. Många av mina tidigare fördomar om Anonymous försvann efter att ha sett dokumentären och jag lärde mig mycket nytt.

Bubblare

Lawless, Arbitrage, Nameless Gangster, The Dark Knight Rises, Prometheus, Holy Motors, Chronicle, Ted, Seeking a Friend for the End of the World, Killing Them Softly, Flight

Inte ens nära

Battleship, The Avengers, The Amazing Spider-Man, Lincoln, American Pie: Reunion, Total Recall, Underworld: Awakening, This Means War, End of Watch, Hamilton – I nationens intresse, Abraham Lincoln: Vampire Hunter, Iron Sky, Lockout, Safe House, John Carter, Project X, The Campaign, Snow White and the Huntsman

Som vanligt hinner man aldrig med alla filmer under året. Några särskilda är The Master, Searching for Sugar Man, The Perks of Being a Wallflower, The Paperboy, The Place Beyond the Pines, Life of Pi för att nämna några.

FOTNOT

*Begreppet “filmer från 2012” tenderar ofta att bli lite luddigt, med tanke på att produktionsåret kan vara ett annat än premiäråret, särskilt eftersom svenska premiärer ofta dröjer (alldeles för) länge. För enkelhetens skull går vi därför efter IMDb:s definiering av vilka filmer som räknas för 2012, dvs produktionsåret.