Don Jon (2013)

DON JON

3 stjärnor DYLPC

Den nu 32-årige Joseph Gordon-Levitt har samlat på sig en hel del erfarenhet som skådespelare och regisserat en handfull kortfilmer. I sin egenskrivna långfilmsdebut som regissör står han både bakom och framför kameran i en kul och underhållande men samtidigt tänkvärd och kritisk komedi, som dock inte når hela vägen fram.

Den fysiskt uppumpade och malligt rakryggade italiensk-amerikanen Jon Martello (Gordon-Levitt) har lika mycket hår som han har gelé i håret. Han listar i början av filmen de saker som betyder allt för honom: kroppen, lägenheten, bilen, familjen, kyrkan, grabbarna, tjejerna och framförallt porren. Och det är mycket porr. Trots sina kontinuerliga framgångar på nattklubben, där han triumferar med nya kap framför sina vänner flera gånger i veckan, upplever han ständigt en besvikelse över att det verkliga samlaget aldrig når upp till de nivåer pornografin kan ta honom till.

Redan i förtexterna förstår vi hur pass grafiska de visuellt och sexuellt utmanande inslagen med musikvideor, lättklädda TV-sammanhang och pornografi ämnar vara. Det är ett medvetet grepp för att förstärka bilden av den absurda objektifiering av kvinnor som ständigt görs och får göras i olika medier, och hur vi låter detta medvetet och omedvetet bli en del av vår vardag. Den vulgära inkorporeringen av detta material ger upphov till skratt i situationer konstruerade kring dess komik, men tillför samtidigt en brutal och lätt obehaglig touch på hela filmen (”Det här är ju sjukt, varför skrattar vi?”).

Huvudkaraktären själv bidrar till detta dels genom sitt porr- och onanimissbruk, dels genom att tillsammans med sina manliga kompisar sällan yttra något annat än en siffra från ett till tio vid första synen av en kvinna, dels genom att detaljerat beskriva sina runkvanor. Men en dag ser han en kvinna som krossar skalan och som attraherar honom på ett unikt sätt – Barbara Sugarman (Scarlett Johansson) – som snabbt blir en huvudperson i Jons liv. Hon är mer än ett one-night stand, hon är ”det vackraste han någonsin sett”. Relationen växer efter en trevande inledning och de upplever flera lyckliga stunder tillsammans. Men så var det det där problemet, Don Jons svaghet för porr, som inte verkar ha lindrats trots att han har en drömkvinna i sin säng. Och samtidigt börjar han fundera på om Barabara kanske inte är den där felfria gudinnan trots allt?

Rent humormässigt är filmen inte spektakulär på något sätt men stabilt underhållande. Många karaktärer är överdrivna, t ex Jons spaghettiätande italienska familj där pappan vrålar över football på TV och mamman är besatt av att Jon äntligen träffat en kvinna, hans supergrabbiga kompisar och inte minst Don Jon själv – King of Douchebags. Det blir kul men lite onyanserat, och på den fronten går man i tydlig riktning mot komedi snarare än drama. Skådespelarna gör i vilket fall vad de ska och mest underhållande är farsan Tony Danza, medan en karikatyraktigt komisk Joseph Gordon-Levitt och en sensuellt bitchig Scarlett Johansson gör två bra huvudroller, och den livsavgörande sidokaraktären Julianne Moore är stabil som vanligt.

Faktumet att Don Jon är Gordon-Levitts regidebut vittnar om ett stort mod, då filmens innehåll kan uppfattas som stötande och bisarrt. Poängen i filmen är dock tydlig och man väver in problematiken på ett bra sätt. Porrmissbruk kan mycket väl vara ett utbrett fenomen men som sällan behandlats på film (Shame är dock ett lysande exempel), och därmed ett relevant ämne, särskilt i samband med den nämnda objektifieringen. Ämnet är dock känsligt, och hade Gordon-Levitt behandlat det mindre smart hade han riskerat stora motgångar i sin färska karriär som regissör. Därför är det en modig debut.

Förutom kvinnoobjektifiering kritiserar Gordon-Levitt även romcom-genrens falska och orealistiska konventioner med sockersöta slut, en kritik som gestaltas av karaktären Barbaras svåruppnåeliga förväntningar på hur en relation ska se ut. Gordon-Levitt söker följaktligen lyfta bort dylika moralkakor från Don Jon, men vissa smulor verkar ha gått honom förbi. I den sista fasen av huvudkaraktärens personliga utveckling och insikter avrundas filmen nämligen med ett slut som påminner just om dessa romantiska komedier och de övertydliga budskapen om att hitta den rätta kärleken och finna de verkliga värdena i livet, etc, etc. Det kändes lite hastigt, ljummet, inte så spännande och framförallt synd på en film som långa stunder försökt vara något annat.

Don Jon är ingen fullträff men ändock en rolig, vågad, relevant och intressant regidebut som väcker nyfikenhet inför Gordon-Levitts fortsatta karriär bakom kameran. Och om du fortfarande inte är övertygad: i soundtracket tar Marky Marks odödliga Good Vibrations plats, vilket per automatik bör göra filmen sevärd.