Topp 10: Soundtracks

Musik i film påverkar inte bara stämningen, den kan också framhäva både filmkaraktärer och tittarens känslor. Den kan vara inspirerande och imponerande. För mig är bra filmmusik inte bara musik som kan göra ovanstående saker utan också musik som jag kan lyssna på även utanför filmen. Det är alltid svårt att välja ut de bästa av någonting, särskilt när det finns så mycket bra att välja på. Med lång betänketid och svåra val har jag nu lyckats skapa en lista över de 10 filmsoundtracks som jag tycker är bäst. Många riktigt bra sådana fick stå över en plats men några av dem har jag listat i slutet. Vid varje soundtrack på denna lista har jag länkat ett flertal låtar som är några av mina favoriter från varje soundtrack. Några av mina placeringar består av flera filmer i samma trilogi eller franchise. Många låtar i filmserier är med i samtliga filmer i t ex en trilogi. En filmserie är nästan alltid komponerad av samma kompositör och har samma stil och tema, och det är ibland svårt att dela upp dem då de är menade att höra ihop. Trevlig läsning!

Rosie-Huntington-And-Shia-LaBeouf-WallpaperTRANSFORMERS
(Steve Jablonsky)

Stor siffra 10

Som en del av den tyske mästaren Hans Zimmers kollektiv Remote Control Productions (en grupp med prominenta filmkompositörer) har amerikanen Steve Jablonsky skapat sig ett namn i Hollywood som en kompetent och skicklig kompositör. En man som har skapat fantastiska ledmotiv och instrumentala stämningshöjare till i mitt tycke, dåliga filmer. Allt från en av världens sämsta filmer, D-War, till en av förra årets värsta, Battleship. Hans största verk är soundtracket till Michael Bays visuellt läckra men på insidan tomma Transformers-trilogi som visar på Jablonskys förmåga att få kroppsbehåring att resa sig. Säga vad man vill om filmerna men musiken som spelas under robotarnas mest dramatiska situationer är makalös och briljant komponerad. En dos av pampiga blåsinstrument och slagverk som ekar krig, förstörelse och död blandas med fullpackade körer och tjutande fioler som kallar efter hopp, kämpaglöd och episk krigföring. Jablonskys soundtrack till de tre robotkrigarfilmerna är både barbariskt och civiliserat och fantastiskt att lyssna på. Lägg fördomar och förutfattade meningar åt sidan om trilogin och låt dig omfamnas av musiken.

lyssna på:

”Autobots”
”Arrival to Earth”
”Scorponok”
”Sentinel Prime”

DriveDRIVE
(Cliff Martinez, blandade artister)

Stor siffra 9

En av Drive:s stora styrkor är filmens noir-stämning placerad i en modern miljö som gjorde den till min favoritfilm från 2011. En av pusselbitarna till denna stämning förutom handlingen, regin, fotot och skådespelet var soundtracket. Och oj, vilket soundtrack! Amerikanske kompositören och före detta trummisen Cliff Martinez som har arbetat med artister som Red Hot Chili Peppers och Captain Beefheart, lämnade rocken bakom sig i och med arbetet med Drive och valde elektronisk musik som sin inspiration. Tillsammans med en grupp andra electro- och indie-rockartister utgör hans musik ett filmsoundtrack som känns taget direkt från 80- och 90-talets elektroniska musikscen. Det är ett minimalistiskt soundtrack med teman av ensamhet, våld och långa färder i nattens Los Angeles. Ett soundtrack som passar en modern Knight Rider som Ryan Goslings Driver.

lyssna på:

”Bride of Deluxe”
”Hammer”
”Tick of the Clock”
”Nightcall”
”Oh My Love”

GladiatorGLADIATOR
(Hans Zimmer, Lisa Gerrard)

Stor siffra 8

En av de största och kanske bästa filmkompositörerna genom tiderna är Hans Zimmer. Självklart finns det andra stora namn i industrin som förtjänar minst lika mycket beröm, men det är svårt att argumentera mot Hans Zimmers storhet vare sig man gillar hans musik eller inte. Han har skapat musik till massvis av klassiker och mästerverk och han testar gärna att blanda genrer och instrument som ingen annan har tänkt eller vågat sig på. En av hans största verk är det Oscarsnominerade soundtracket till Ridley Scotts mästerverk Gladiator. Tillsammans med den mästerliga sångerskan Lisa Gerrard vars röst är som tagen från fantasy-genrens storslagna universum, har Zimmer skapat ett soundtrack som passar perfekt till Maximus Decimus Meridius (Russell Crowe) kamp för vedergällning och frihet. Det är ett soundtrack som tillsammans med Gerrards vackra röst lyfter lyssnaren till en nivå av behaglighet som inte många andra filmsoundtracks kan. Filmens ledmotiv ”Now We Are Free” är i mitt tycke en av världens bästa filmlåtar någonsin och kan höras i många olika versioner då den utgör grunden i många av filmens dramatiska sånger.

Lyssna på:

”Now We Are Free”
”Progeny”
”Earth”

The Thin Red LineTHE THIN RED LINE
(Hans Zimmer)

Stor siffra 7

Ett annat mästerverk som den tyske gubben Zimmer har arbetat med är Terrence Malicks vackra krigsdrama The Thin Red Line. Zimmer började skriva över fyra timmar av musik innan inspelningen av filmen hade inletts. När kamerorna väl sattes igång använde sig Malick av Zimmers musik på inspelningsplatsen för att få skådespelarna i rätt stämning. Det verkar som att den metoden funkade, för filmen är ett mästerverk, liksom Zimmers soundtrack. Till skillnad från Gladiator:s pampighet skapade Zimmer inför Malicks film ett mer fötterna-på-jorden-aktigt soundtrack som framhäver den fasa och psykologiska strid som soldaterna under andra världskriget fick utstå. Det är ett mänskligare soundtrack med långa svepande låtar där drama och megaorkestrar åsidosätts för melanesiska barnkörer och sorgliga fiolsolon.

lyssna på:

”Journey to the Line”
”God U Tekem Laef Blong Mi”
”The Village”

The Lord of The RingsTHE LORD OF THE RINGS
(Howard Shore)

Stor siffra 6

The Lord of the Rings-trilogin är ett av filmhistoriens största projekt med tusentals arbetstimmar och många år av slit bakom sig. Men det var inte bara skapandet av Hobbit-byn Fylke eller Orc-sminket som tog lång tid. Kanadensaren Howard Shore fick uppdraget att skapa musiken till fantasy-genrens största verk. Ett mastodontprojekt som var det enda Howard Shore komponerade i hela fyra år. Shore skrev kopiösa mängder musik och hela tio timmar musik för filmerna har släppts. Man kan tro att efter fyra års slit så måste de tre filmernas soundtrack ha sina toppar och dalar, men så är det icke! I princip varenda låt i samtliga äventyr är av ren perfektion. Överdramatiska och superpumpade stridskompositioner blandas med hårresande skönsång på alviska. Nästan varenda huvudkaraktär och plats har sitt eget ledmotiv och varje sådant är briljant. Man kan hitta allt i Shores överfyllda soundtrack. Allt från mysiga melodier som ”Concerning Hobbits” till mörka domedagskompositioner som ”Helm’s Deep”. The Lord of the Rings-soundtracket är ett av de allra mest ambitiösa soundtracks som finns.

LYssna på:

”Concerning Hobbits”
”The Bridge of Khazad-dûm”
”The Uruk-hai”
”Helm’s Deep”
”Minas Tirith”

Star WarsSTAR WARS
(John Williams)

Stor siffra 5

Tillsammans med Howard Shores Lord of the Rings-musik är John Williams soundtrack till de sex Star Wars-filmerna några av de mest kända och största samlingarna filmmusik som existerar. De flesta har hört det klassiska och bombastiska ledmotivet till Star Wars eller Imperiets militärpropaganda i ”The Imperial March”. Likt Shore har Williams tillägnat George Lucas påkostade rymdsaga en stor tid av sin karriär. Williams soundtrack är fyllt med gigantiska körer och megaorkestrar som sprutar ut massiva kompositioner med drama, action och mörker som teman. Soundtracket till den första Star Wars-filmen från 1977 kammade hem en Oscar, en Golden Globe, en BAFTA och tre Grammys för bästa originalkomponerade soundtrack. Det har också röstats fram av det amerikanska filminstitutet, AFI, som det mest minnesvärda filmsoundtracket någonsin. Musiken för de andra fem filmerna har också nominerats för Oscars, Grammys, Golden Globes och många fler storpriser. Samtliga soundtracks till de sex filmerna är enligt mig stora klassiker och några som jag alltid kommer att lyssna på.

lyssna på:

”Main Title/Rebel Blockade Runner”
”The Throne Room/End Title”
”The Imperial March”
”Duel of the Fates”
”Battle of the Heroes”
”The Immolation Scene”
”Anakin’s Dark Deeds”

tron legacyTRON: LEGACY
(Daft Punk)

Stor siffra 4

En av 2010 års snyggaste filmer har också äran att få bära med sig ett av filmvärldens snyggaste och häftigaste soundtrack. House-pionjärerna och robotarna Daft Punk hör inte bara till några av de mest populäraste artisterna just nu utan också till de mest ovanliga filmkompositörerna. Daft Punks blandning av elektronisk och klassisk orkestermusik passar utmärkt till TRON:s digitala och ”glitchade” värld. Det är ett ganska mörkt soundtrack där vackra och ledsna fioler och blåsinstrument spelar sida vid sida med beats inspirerade av dator- och TV-spel. Det är ett experimentellt och vågat soundtrack som bryter gamla normer om att olika genrer inte kan spelas i harmoni tillsammans. Det är ett psykedeliskt och märkligt soundtrack som är minst lika bra som Daft Punks andra verk och ett av filmmusikens stora unikum.

lyssna på:

”The Game Has Changed”
”The Grid”
”Recognizer”
”The Son of Flynn”
”Outlands”

blade runnerBLADE RUNNER
(Vangelis)

Stor siffra 3

Min favoritfilm har inte bara en perfekt handling och en fantastisk värld – den har också en stämning som är vad den är till stor del på grund av den grekiska kompositören Vangelis mästerliga soundtrack. Här blandas jazz, elektroniska melodier, ambient musik och synthesizers till ett mystiskt och mörkt soundtrack som osar futuristisk film-noir. Soundtracket består av långsamma, ödesmättade och psykedeliska verk som drar tittaren in i Ridley Scotts dystra version av ett framtida Los Angeles. Vangelis nominerades 1983 till en BAFTA och en Golden Globe för sitt nytänkande och annorlunda val av musik. Blade Runner-soundtracket är svårt att beskriva och måste lyssnas på, det är ett obehagligt men också omfamnande soundtrack som känns lika mystiskt som filmen själv.

lyssna på:

”Blade Runner Blues”
”Love Theme”
”Main Titles”
”Memories of Green”
”End Titles”

The Dark Knight RisesTHE DARK KNIGHT
(Hans Zimmer, James Newton Howard)

Stor siffra 2

Hans Zimmers kanske mest populära soundtrack är musiken till Christopher Nolans tre filmer om fladdermusmannen som räddar Gothams befolkning från onda superskurkar. Kanske också ett av de mörkaste och mest domedagslika soundtracks i min lista. Det är också Zimmers bästa soundtracks. The Dark Knight-trilogins kompositioner är farligt beroendeframkallande och bär epitetet episk allra mest. Med öronbedövande trumslag och mörka melodier bär Zimmers soundtrack på en tyngd i varje ton som lyfter musiken till extrema nivåer. Allt man gör känns lättare om man lyssnar på Batmans musik samtidigt. Så fortsätt läs och lyssna!

lyssna på:

”Molossus”
”Eptesicus”
”A Dark Knight”
”I’m Not a Hero”
”Gotham’s Reckoning”
”Imagine the Fire”

Cowboy BebopCOWBOY BEBOP
(Yoko Kanno, The Seatbelts)

Stor siffra 1 vit bakgrund

Det här är en filmblogg men trots det var jag tvungen att fuska en aning  och sträcka mig utanför gränserna när jag valde nummer ett på den här listan. Cowboy Bebop är först och främst en japansk anime-TV-serie på 26 avsnitt, men eftersom det också existerar en Cowboy Bebop-långfilm tyckte jag att det rättfärdigade mitt val att placera detta mästerverk på första plats. Även om långfilmen inte hade existerat hade jag troligen placerat detta soundtrack på första plats i alla fall. Det är för bra för att missa! Innan jag går in på själva musiken kan det underlätta att förklara vad Cowboy Bebop är, eftersom anime är relativt okänt i dessa kretsar och varken jag eller David är några experter. Jag har sett mästaren Hayao Miyazakis fantastiska verk och jag har även njutit av Satoshi Kons mindfuck-filmer (Paprika och Perfect Blue) men anime-serier är jag inte bevandrad inom. Förutom Cowboy Bebop som anses vara världens bästa anime-serie någonsin och en av den tecknade filmkonstens största verk. Och jag kan bara hålla med! Cowboy Bebop utspelar sig i framtiden och följer prisjägarna Spike, Jet, Faye, Edward och deras hund Ein. Tillsammans jagar de skurkar genom rymdens alla hörn ombord på sitt rymdskepp Bebop. Cowboy Bebop är en fantastisk serie med briljant manus, spännande handling, underbara referenser till klassiska filmer men också en hyllning till musik. Cowboy Bebop:s soundtrack är skapat av den japanske kompositören Yoko Kanno och hennes band The Seatbelts. Tillsammans med en drös av gästartister spelar de musik från många olika genrer med jazz och blues som huvudfokus. Fantastiska kompositioner med snabb jazz, avslappnand lounge-musik, Blade Runner-liknande stämningshöjare, chill-rock, ballader och mycket mer. Ett soundtrack med hundratals låtar som är lika bra i serien som långfilmen. Ett mästerligt soundtrack till en mästerlig TV-serie som inte går att sluta lyssna på. Det bästa soundtracket som finns! Nu kan du sluta lyssna på Hans Zimmer och byta till Japans skönaste band – The Seatbelts!

Lyssna på:

”Tank!”
”What Planet Is This”
”Space Lion”
”Rush”
”Gotta Knock a Little Harder”
”Ask DNA”
”Time to Know/Be Waltz”
”Road to the West”

bubblare:

Kingdom of Heaven (Harry Gregson-Williams), Star Trek & Star Trek Into Darkness (Michael Giacchino), Contagion (Cliff Martinez), The Last Samurai (Hans Zimmer), Lust, Caution (Alexandre Desplat), Hanna (The Chemical Brothers), Le fabuleux destin d’Amélie Poulain (Yann Tiersen), American Beauty (Thomas Newman), Koyaanisqatsi (Philip Glass), Inception (Hans Zimmer), Moon (Clint Mansell)

Veckoresumé #29

Vad har Woody Allen, 80-tals-sci-fi, koreansk hämndfilm, en skruvad Coen-komedi och en platt fransk actionthriller gemensamt? Ja, kanske inte så mycket egentligen, mer än att de alla finns med i denna veckas resumé.

Manhattan Murder MysteryMANHATTAN MURDER MYSTERY (1993)
3 stjärnor DYLPC

Ett mordmysterium på Manhattan alltså. Kan det vara Hitchcock? Nej, den här gången är det faktiskt Woody Allen som gett sig in i deckargenren. Men givetvis gör han det med en komisk touch. Ja, en ganska rejäl touch faktiskt, det är ju en komedi. Paret Larry (Allen) och Carol (Diane Keaton) blir inbjudna på en drink hos det äldre grannparet Paul och Lillian House en kväll och har en trevlig stund, även om Larry tröttnar ganska snabbt på Pauls frimärkssamling. Dagen därpå har den superfriska och hälsosamma Lillian dött i en hjärtattack, vilket Carol finner oerhört skumt. Hon börjar misstänka att Paul inte har rent mjöl i påsen och snokar omkring i hans lägenhet för att hitta ledtrådar. Larry förstår ingenting och försöker förtvivlat överyga Carol om att en hjärtattack är något helt normalt i Lillians ålder. Mysteriet trappas dock upp av en rad konstiga händelser och snart sitter de ett helt gäng (Alan Alda och Anjelica Huston ansluter) och smider planer kring hur de ska avslöja Paul House. En rolig och avslappnad film som går helt i linje med Woody Allens säregna stil vad gäller manus, dialog och humor. Den öppnar mycket bra med en del skämt som är omöjliga att inte skratta till – Woodys timing är fenomenal. Sedan tappar den dessvärre något i mittenpartiet och når därför inte upp till en fyra, men den är bra hela vägen. Gillar man Allens filmer kommer man förmodligen att gilla även denna.

TRONTRON (1982)
3 stjärnor DYLPC

80-talet producerade många filmer som idag betraktas som kultfilmer. En av dem är TRON, den Disney-producerade sci-fi-filmen om hackern Kevin Flynn (Jeff Bridges) som sugs in i en dator och tvingas ta sig an digitala fiender i livsfarliga gladiatorspelsliknande dueller. Flynn har varit anställd hos datorföretaget ENCOM, åt vilka han utvecklat en rad datorspel, men blivit sparkad, samtidigt som chefen Ed Dillinger stulit Flynns spel och satt sitt eget namn på desamma och skördat stora framgångar. I ENCOM:s stordator finns dokumenten som Flynn behöver för att bevisa att det var han som skapade spelen, och han bestämmer sig för att försöka hacka sig in i datorn. Men innan han vet ordet av har han själv förvandlats till ett datorprogram vid namn Clu och han tvingas försöka hitta ut ur datorvärlden där det mäktiga programmet Master Control härskar. Till sin hjälp har han två nyfunna datorprogramsvänner, Tron och Ram, som följer med på hans riskfyllda äventyr. TRON är en häftig och charmig film som trots sina brister både underhåller och fascinerar. B-filmskänslan är överhängande och effekterna ger ibland Paint-vibbar, men det finns ett hjärta i filmen som vill visa en ny värld med äventyr som vi aldrig upplevt förr. Det finns många innovativa punkter i filmen – kostymerna, miljöerna, spelen, de datoriserade karaktärerna – och även om man måste ha överseende med saker som idag lockar mer till skratt än vad det övertygar så är TRON en häftig film och en annorlunda upplevelse.

TRON LegacyTRON: LEGACY (2010)
3 stjärnor DYLPC

Om originalet var bristfälligt vad gäller specialeffekter så är uppföljaren, som kom 28 år senare, dess motpol. TRON hade en budget på 17 miljoner dollar. Till TRON: Legacy valde Disney att gångra det beloppet med tio – och det syns. Visuellt är 2010 års datoräventyr en nästintill fulländad upplevelse. Neonljusen är överallt, high-tech-världen är rikligt fylld av häftiga fordon, slimmade och lysande kostymer, och datorspelen (alltså de digitala gladiatorspelen) är maxade. Häftiga actionscener ackompanjeras av Daft Punks fantastiska soundtrack som sätter en synthig känsla över de elektroniska miljöerna. Svagheter då? Ja, det finns väl en bunt sådana. Garrett Hedlund är stolpig i huvudrollen, manuset har inte mycket nytt att komma med och det tar inte många sekunder innan man anar vart handlingen är på väg. Vad handlar filmen om då? Just det, det höll jag på att glömma. Kevin Flynn försvann när det begav sig och ingen har sett till honom sedan början av 80-talet någon gång. Hans son (Hedlund) blir, liksom sin far en gång blev, indragen i en dator och ska där leta rätt på sin pappa, i en värld av ondskefulla datorprogram och farliga äventyr (hört den förut?). Egentligen är det samma koncept som i första filmen, förutom detaljen att jakten på bevisande dokument är utbytt mot jakten på pappan, samt att allt är uppdaterat till 2000-talets standard. Hur som helst är TRON: Legacy en cool film med ett häftigt, om än förutsägbart, äventyr som utspelar sig till mäktig musik i en häftig datorvärld. En något underskattad film i mitt tycke.

Lady VengeanceLADY VENGEANCE (2005)
2 stjärnor DYLPC

Den tredje delen i den sydkoreanske regissören Chan-wook Parks så kallade hämndtrilogi. Av de två första, Sympathy for Mr. Vengeance och Oldboy, har jag bara sett den sistnämnda (3/5), men det gör ingenting eftersom filmerna är fristående. Som titeln hintar om handlar Lady Vengeance om en kvinna som ska ta ut sin hämnd. Den unga Geum-ja har avtjänat ett 13-årigt fängelsestraff för ett brott hon inte begått, efter att ha blivit bedragen av den egentlige gärningsmannen. Filmen följer utvecklingen kring Geum-jas liv och jakten på den skyldige Mr Baek, som spelas av Min-sik Choi, som hon desperat vill hämnas på. Våldsamt, blodigt och konstigt är tre ledord för många koreanska filmer, så även för denna. Park kastar oss mellan olika karaktärer, tidsperioder och platser utan att tydligt avisera var eller när vi befinner oss och hos vem, vilket skapar en enorm förvirring särskilt i början av filmen. Det är många karaktärer att hålla reda på och det är svårt att känna med dem när man hela tiden måste koncentrera sig på att förstå var man är och vad som händer. Kanske är det jag som är seg i huvudet (trött var jag, det ska erkännas), men min upplevelse av Lady Vengeance var rörig och något frustrerande. Scenerna i sig är väl utförda (även om vissa blir lite för typiskt koreanskt absurda för min smak) och många är hemska, brutala eller vackra. Men när den röda tråden blir svårfångad är det också svårt att bli berörd under de mest hemska bitarna – misshandel, mord och våldtäkter – och då blir känslan istället bara olustig utan att man blir riktigt berörd. Lady Vengeance förtjänar kanske en andra chans i framtiden och jag kan absolut förstå varför filmen blivit så hyllad. Min upplevelse var inte vad jag hade hoppats på, men det finns många intressanta ingredienser och jag tror att filmen hänger mycket på den personliga upplevelsen. Lägg därför ingen större vikt vid mina kritiserande ord utan ge den en chans!

The Big LebowskiTHE BIG LEBOWSKI (1998)
4 stjärnor DYLPC

Bröderna Coen har många fina filmer på sitt (sina?) samvete(n), däribland Fargo, No Country for Old Men och O Brother, Where Art Thou?. De är kända för sin svarta humor, vilken återsyns i den av många älskade komedin The Big Lebowski från slutet av 90-talet. Jeff Bridges är The Dude, som med sin überslappa stil blivit en legendarisk karaktär. Han är arbetslös och ägnar sin tid åt att spela bowling med sina polare Walter (John Goodman) och Donny (Steve Buscemi). En dag bryter sig ett par banditer in hos The Dude (som egentligen heter Jeffrey Lebowski) och hävdar att han är skyldig deras boss pengar. Det visar sig dock att de har misstagit honom för en rik man som också heter Jeffrey Lebowski. De pissar på The Dudes matta, varpå The Dude blir pissed (ursäkta den usla ordleken) och söker upp den egentliga Lebowski för att kräva en ny matta. Många sjuka händelser tar plats och snart blir The Dude och hans vänner indragna i en stundtals vansinnigt rolig historia som innehåller allt från kidnappningar och bilstölder till drogade drömupplevelser och passionerad bowling. Det vimlar av sköna karaktärer, som den ständigt överreagerande och pistolhotande Vietnamveteranen Walter (Goodman), den trögfattade men godhjärtade Donny (Buscemi) som gång på gång idiotförklaras av Walter, den rike, rullstolsbundne och argsinte Lebowski (David Huddleston), hans fantastiskt rolige assistent Brandt (Philip Seymour Hoffman), Lebowskis sexgalna konstnärsdotter Maude (Julianne Moore), latinobowlaren Jesus Quintana (John Turturro), den något oklare och cowboyklädde berättaren The Stranger (Sam Elliott), det tyska nihilistgänget med Peter Stormare i spetsen och självklart mannen själv – Jeff Bridges som The Dude. The Big Lebowski är inte en perfekt film, men den är oerhört rolig långa stunder och underhåller verkligen. Karaktärerna är det bästa med filmen, tillsammans med den genomgående sköna och avslappnade känslan.

SomewhereSOMEWHERE (2010)
3 stjärnor DYLPC

Jag älskar Lost in Translation och var därför högst nyfiken på vad Sofia Coppola kan ha hittat på i sin senaste film Somewhere. Stephen Dorff spelar den fiktive skådespelaren Johnny Marco som bor på hotell, röker, dricker och ligger runt med diverse kvinnor. Vi får snart veta att han trots sin livsstil har en fru och en 11-årig dotter som han tvingas ta hand om under en period. Han inser att han inte alls har tagit det ansvar han egentligen hade velat ha tagit, att han knappt känner sin dotter, och att hans liv är ganska tomt och ibland meningslöst. De två kommer närmare varandra under tiden tillsammans och Johnny börjar se saker ur en lite annan vinkel. Coppola använder en speciell berättarteknik med långa tagningar, långsamt tempo och utnyttjar tystnaden och avsaknaden av händelser på ett imponerande sätt. Detta trots att filmen långa stunder saknar dramatik, där de små detaljerna spelar stor roll. Dorff är riktigt bra i huvudrollen, liksom Elle Fanning som spelar dottern. I en biroll ser vi något oväntat Jackass-medlemmen Chris Pontius som mest spelar Guitar Hero. Somewhere är långt ifrån Lost in Translation:s mästerliga nivå, då den inte berör lika djupt, men det är en fin och sevärd liten film med en stänk av dysterhet.

La proieLA PROIE (2011)
2 stjärnor DYLPC

(En: The Prey). Albert Dupontel och Alice Taglioni är två skådespelare jag sett en varsin gång tidigare. Dupontel i Deux jours à tuer (Ödesdigra dagar), där han gör en bra roll, och Taglioni i Paris-Manhattan som jag skrev om i veckoresumé #9. Här står de på varsin sida om lagen i en fransk actionthriller som är lite för maxad för sitt eget bästa. Dupontel spelar en fängelsefånge, Franck, som hamnar i samma cell som Jean-Louis Maurel, en man som verkar vara oskyldig och släpps ut efter att ha friats. Franck tror att han kan lita på Maurel och ber honom om en tjänst som involverar hans familj. Maurel visar sig dock senare vara misstänkt seriemördare och våldtäktsman, varpå Franck inser att hans fru och dotter är i fara och rymmer från fängelset. Polisen med Taglioni i spetsen startar en intensiv jakt på Franck, samtidigt som Franck i sin tur försöker hitta Maurel och rädda sin familj. La proie känns lite som en TV-thriller deluxe, en lite mer actionspäckad Wallander eller liknande. Det säger dock inte mycket om dess kvalité, för den är inte alltid särskilt hög. Söker man en okomplicerad, hyfsat underhållande polis-jagar-brottsling-film kan den funka någorlunda, men vill man ha något som erbjuder mer än så lär man bli besviken. Filmen blir tyvärr alltför överdriven. Så fort polisen kallas in är det fyra-fem bilar som rycker ut med beväpnade insatsstyrkor. Folk verkar tåla en hel del – de kan ramla ner från hus, hoppa ur bilar och bli skjutna, och ändå fortsätta springa. Skurken känns som en standardvåldtäktsman (vad är det för ord?) som ska vara lite sliskig och obehaglig, men som mest känns platt, och handlingen känns rätt osannolik och tillrättalagd. Det finns inga karaktärer att fastna för och inget med filmen som sticker ut från mängden av de dussinthrillers som görs varje år. Men som sagt: det är godkänd, om än platt, underhållning.

Veckans topp 3

  1. The Big Lebowski
  2. Somewhere
  3. Manhattan Murder Mystery