Januaris frenetiska filmtittande fortsätter! Den här veckan har det blivit en episk västern, en tysk bilresa, en fransk thriller, en galen Lynch-Herzog-sammanslagning, en Almodóvar och dokumentärer om pengar, färger, delfiner och konspirationsteorier.
END OF THE ROAD: HOW MONEY BECAME WORTHLESS (2012)
En 60-minutersdokumentär som förklarar det ekonomiska systemet och varför vi har upplevt en tuff tid av lågkonjunkturer och obalans de senaste åren. Man berättar främst om USA:s system, vilket som bekant är livsviktigt för hela världens ekonomi, dess historia och framtid. Genom pedagogiska animationer och kommentarer från olika experter som berättar om hur allt hänger ihop finns här mycket information som kan göra en mer medveten om ekonomins uppbyggnad och betydelse. En lärorik liten dokumentär som det nog kan finnas god användning för i skolor och liknande.
ONCE UPON A TIME IN THE WEST (1968)
Ett av västernlegenden Sergio Leones stora verk, som har allt vad en klassisk västern ska ha. Hårdhudade revolvermän, en vacker kvinna, öde ökenlandskap, järnvägar, munspel och inte minst hämnd. I de största rollerna ser vi klassiska skådespelare som Charles Bronson, Henry Fonda, Jason Robards och den gudomligt vackra Claudia Cardinale. Filmen utspelar sig kring byggandet av en järnvägsstation i Arizona kring 1870, då meningsskiljaktigheter om stationens äganderätt uppstår och den munspelskommunicerande Harmonica (Bronson) gör upp med järnvägsbolagets problemlösare Frank (Fonda) i en personlig tvist med hat och hämnd som motiv. Sergio Leone skapar en oöverträffad stämning med långsamma tagningar, lågmälda scener, sparsam dialog och väl valda stunder av våld och spänning. Han visar med sin regi och sitt manus varför han fått och förtjänar sin legendstatus. Lägg därtill Ennio Morricones musik, som inte är något annat än än magisk, toner som kan göra en tårögd. En långsam, episk saga som ger rysningar genom nästan tre timmar. Stark, stark fyra, med reservation för höjning!
VOLVER (2006)
(Sv: Att återvända). Ett av Pedro Almodóvars flera samarbeten med Penélope Cruz, som handlar om två systrar vars mor dött under något oklara omständigheter. När hon sedan uppenbarar sig för deras moster och snart även för en av systrarna uppkommer många frågetecken kring vad som egentligen har hänt. Utrymmet i filmen ges nästan enbart till de kvinnliga karaktärerna, något som är signifikativt för flera av Almodóvars verk. Filmen påstås ofta vara en blandning av olika genrer, däribland komedi, men jag kan inte se vad som skulle göra filmen till en komedi utan betraktar filmen som ett drama med mystiska inslag. Volver är stundtals riktigt bra, men kan också vara svår att ta till sig, något jag upplevde.
ALICE IN DEN STÄDTEN (1974)
(Sv: Med Alice på halsen). En svartvit film hämtad ur ett tidigt skede av Wim Wenders karriär som regissör. Filmen ingår i vad som brukar kallas för The Road Movie Trilogy, där även Falsche Bewegung (Falsk rörelse, 1975) och Im Lauf der Zeit (Med tidens gång, 1976) ingår. Rüdiger Vogler, som syns i trilogins samtliga filmer, spelar en tysk reporter som är i USA för att skriva en artikel. Han lyckas inte särskilt bra med det, utan har efter flera veckor bara några polaroidfoton att visa upp för redaktören. Han får ingen förlängd tid att skriva utan tvingas åka tillbaka till Tyskland igen. När han ska flyga hem är det strejk på flygplatsen och han tar in på ett hotell över natten, där han träffar en tysk kvinna och hennes dotter. Morgonen därpå har kvinnan lämnat både Philip (Vogler) och Alice (dottern) på hotellet, varpå Philip tvingas flyga tillsammans med Alice och åka runt och leta efter hennes familj i Tyskland. Alice in den Städten är en vemodig och stämningsfull film med snyggt foto och bra musik som präglas av mycket molldominerade gitarrer. En stillsam resa genom både USA och Tyskland med vyer över spridda platser som New York och autobahn. En riktigt bra film som fokuserar mer på resan än målet, och även om vi fortfarande inte vet mycket om karaktärerna har detta korta avsnitt ur deras livshistoria ändå lyckats lämna ett avtryck.
MY SON, MY SON, WHAT HAVE YE DONE (2009)
Werner Herzog är ju rätt galen. David Lynch är också rätt galen. Hur blir det då när dessa två galningar bestämmer sig för att samarbeta? Jo, det blir ju rätt… galet. Herzog skrev färdigt manuset redan 1995 och ville börja inspelningen då, men hittade ingen som ville producera filmen. 13 år senare fattade David Lynch tycke för idén och bestämde sig för att involvera sig i projektet. Slutprodukten färdigställdes 2009 som ”David Lynch presents a Werner Herzog film” och nominerades till Guldlejonet i Venedig. Bland den breda massan har den fått ett blandat mottagande, där jag ställer mig bland de lite förvirrat tveksamma. Filmen bygger på den sanna historien om en man som i ett förvrängt tillstånd mördar sin mor med ett svärd, vilket i Herzogs händer givetvis blir en absurd berättelse. Filmen handlar främst om dramat kring arresterandet av denne man (Michael Shannon) i sitt eget hus, och ger känslan av en solig eftermiddag i San Diego där allt står still, ingenting händer förutom det vi får se utspela sig. I biroller syns bl a Willem Dafoe och Chloë Sevigny, vilka liksom Shannon är bra. Allt sker i ett långsamt tempo med en tyst, påträngande atmosfär och det är ibland så händelselöst att det blir frustrerande. Men det finns någonting mycket intressant här som gör att jag måste se om den här filmen igen för att se om den då blir bättre. Den starka tvåan är alltså inte skriven i sten.
LIGHT, DARKNESS AND COLOURS (1998)
En annan 60-minutersdokumentär som förklarar vad ljus och mörker är för något, deras dynamik och hur de olika färgernas samspel fungerar, huvudsakligen utifrån Goethes färglära. Man berättar även om vad det mänskliga ögat kan uppfatta, vad som finns på riktigt och vad som vi tror finns, men som egentligen bara är en illusion. Med talande bilder och en tydlig berättarröst framförs informationen på ett bra och lärorikt sätt, och för en inte så insatt person gör det ingenting att filmen är kort och inte helt fördjupande kring allt som tas upp. Personligen finner jag färger, ljus och synvillor mycket fascinerande och kan därför rekommendera den här dokumentären för likasinnade.
NE LE DIS À PERSONNE (2006)
(Sv: Berätta inte för någon). Guillaume Canet, mannen bakom den härliga sommarkomedin Les petits mouchoirs (Små vita lögner), gjorde dessförinnan denna dramathriller, hans andra långfilm. I huvudrollen ser vi François Cluzet (mest känd för Intouchables) som Alexandre, vars fru mördats under mystiska omständigheter. Åtta år senare jobbar Alexandre som läkare, fortfarande plågad av hemska minnen och ett behov av att ta reda på vad som egentligen hände. När ett nytt fall gör att utredningen tas upp på nytt blir han själv huvudmisstänkt och tvingas fly från polisen och samtidigt hantera sina egna känslor. Berätta inte för någon är inte den renodlade spänningsfilm som den ser ut att vara utifrån postern, utan är lika mycket drama som thriller. Den är stabil i de flesta avseenden, men kommer inte gå till historien som någon klassiker. Den blir aldrig riktigt intensiv och griper inte tag i en helt och hållet, även om vissa partier är klart spännande. Det finns till exempel en lång och väl genomförd jaktscen som spänner över flera minuter, vilken hör till filmens höjdpunkter. I sin helhet blir filmen lite spretig, och det tama slutet är tyvärr en smärre besvikelse. En sak som sticker ut på den positiva sidan är den stämningsfulla musiken med artister som U2, Jeff Buckley och Otis Redding, som tillför en fräsch touch. Allt som allt en bra film, varken mer eller mindre.
RECOUNT (2008)
HBO-producerad film om rösträkningskaoset i Florida i samband med USA:s presidentval 2000, en redig soppa. Meningsskiljaktigheter uppstod kring huruvida valsedlar med tveksamma markeringar skulle räknas eller inte. Med sådana markeringar menas att väljarens avsikt framgår, samtidigt som något korrekt hål i pappret inte har gjorts. Systemet byggde på att man skulle göra ett hål bredvid det namn man ville rösta på, något som ibland var svårt på grund av tekniska problem i de lågutvecklade röstningslokalerna. Denna spelfilm följer utvecklingen av de politiska diskussionerna kring dessa komplikationer och de påföljande rättsprocesserna, som till slut skulle avgöra matchen Gore vs Bush. Filmen ringar in de många svagheter som finns i det amerikanska valsystemet och öppnar ögonen för tittarna. Det är chockerande att se hur amatörmässigt saker och ting sköttes och hur inkompetent man kan vara samtidigt som man innehar en hög position i det amerikanska politiska systemet. Med skådespelare som Kevin Spacey, Tom Wilkinson, John Hurt, Laura Dern, Bob Balaban och Denis Leary framförs detta på ett proffsigt sätt, i ännu en välgjord TV-film från HBO.
88 MINUTES (2007)
En riktigt trött thriller med en godkänd Al Pacino som filmens enda behållning. Han spelar en FBI-anställd professor i kriminalteknisk psykiatri som genom ett mystiskt (fast mest trött) telefonsamtal får veta att han har 88 minuter kvar att leva. Samma dag är avrättningen av en seriemördare som Jack (Pacino) satt dit inplanerad. Ett nytt mord som påminner om denne mördares äldre dåd gör att härvan tas upp på nytt och oklara detaljer förs fram i ljuset. Det finns inte mycket positivt att ta med sig från den här filmen, och hade det inte varit för att huvudrollen spelas av Al Pacino, vilket kan ge en viss behållning, hade nog betyget landat på en etta. Den är ganska ful på ytan, har svaga skådespelarinsatser från de mindre kända namnen och överraskar inte, trots några försök till smarta twistar. Det blir aldrig särskilt spännande och det bästa ordet för att beskriva filmen måste nog vara trött.
8½ (1963)
Federico Fellini nämns ofta bland världens största regissörer och 8½ anses av många vara hans främsta verk. Marcello Mastroianni spelar en ansträngd regissör, omsvärmad av erbjudanden från folk som vill arbeta med honom, men tom på inspiration. På jakt efter idéer börjar han tänka bakåt på sitt eget liv, sin barndom, vilka människor han har känt, sina kvinnoaffärer och sin karriär. Fellini blandar surrealistiska föreställningar med filosofiska och samhällskritiska dialoger mellan en mängd olika personer, i en film där helt endimensionella scener knappt går att hitta. De flera dimensionerna utgörs av tillbakablickar, nutid, fantasier och drömmar, och ibland blir det så rörigt och svårt att hålla reda på alla karaktärer att man tappar orken och intresset för att följa med i handlingen. Filmen känns därför lång och stapplande, dock utan att vara rakt av tråkig. Över till det positiva: Foto, ljussättning, scenografi och kostym är alla mästerliga faktorer som gör upplevelsen elegant och glamorös. På ytan är 8½ ett välutsmyckat konstverk och även om innehållet ibland går överstyr finns det många intressanta saker att analysera i Fellinis klassiker.
THE COVE (2009)
Delfintränaren Ric O’Barry var på 60-talet med och skapade den populära TV-serien Flipper, där han tränade upp flera olika delfiner att utföra olika rörelser och skådespela framför kameran. Han tjänade en del pengar och Flipper gjorde succé. Idag ångrar han att han höll delfinerna i fångenskap och jobbar istället för att stoppa all jakt och innehav av delfiner på nöjesparker och delfinshower för kommersiella syften. The Cove:s största fokus ligger på en enskild plats, Taiji i Japan, en stad som på ytan marknadsför sig som ett delfinälskande paradis, men som i själva verket är varje delfins mardröm. En särskild vik vaktas dygnet runt och omges av ”tillträde förbjudet”-skyltar, där man misstänker att något skumt pågår. En grupp aktivister, med Ric O’Barry i spetsen, bestämmer sig för att försöka bryta sig in i inhängnaden för att se och filma vad som pågår. Vad som sker där är chockerande och plågsamt att se, och vad som gör det än mer obehagligt är hur den omedvetna japanska befolkningen påverkas och det faktum att hela verksamheten mörkläggs av den japanska regeringen. The Cove är en stark, upprörande och gripande dokumentär som berör djupt. Den är skickligt berättad, otroligt välgjord och lyckas effektivt sprida budskapet om att stoppa delfinjakten. Teamet som lyckades åstadkomma detta avslöjande ska ha en enorm eloge för sitt hjältemod!
PAGE ONE: INSIDE THE NEW YORK TIMES (2011)
The New York Times är en av världens mest klassiska papperstidningar och har även lyckats bli den mest besökta nyhetssiten i USA. Den här dokumentären ger en inblick i hur arbetet på redaktionen går till, vilka personer som är inblandade, och processen kring att researcha, skriva och redigera en artikel innan den slutligen kan publiceras. Page One utforskar även internets betydelse för tidningsindustrin och berättar om hur andra stora tidningar gått i konkurs, medan New York Times fortfarande står kvar på marknaden. Att få se så rakt in i arbetet på detta enorma mediecentrum är naturligtvis mycket intressant och man ger en bra förklaring av läget i branschen, dess potentiella framtid och utveckling. Däremot blir den något rörig i strukturen, med en röd tråd som ibland hamnar på villovägar, och ibland sker hopp mellan olika ämnen utan att riktigt få med tittaren i kurvorna utan att slira. Som komplett dokumentärfilmspaket kunde den ha effektiviserats lite mer, men eftersom den hela tiden är ganska intressant är det en bra dokumentär.
ZEITGEIST (2007)
Den sista av veckans dokumentärer, och definitivt den mest kontroversiella, berör religion, politik, historia och konspirationsteorier i massor, allt med supervinklade perspektiv som gör att allt måste tas med en rejäl nypa salt. Samtidigt är det en enormt fascinerande dokumentär med ett viktigt budskap om att ifrågasätta saker och värna om eget tänkande, utbildning och kunskap. En film som skrämmer och skickar ut varningssignaler om att inte låta sig bli hjärntvättad av stater, organisationer, makthavare och religioner. Sedan ska man som sagt inte köpa allt som sägs i den här filmen med hull och hår, för det är sannerligen starka åsikter och kontroversiella idéer som uttrycks, men det framförs på ett sätt som gör att det känns rimligt och får en att överväga nya perspektiv på historiska händelser, traditioner och mönster i samhället. Jag älskar konspirationer – det finns få saker som är lika mindblowing som en riktigt spännande idé om att något man trodde var på ett sätt i själva verket skulle kunna vara på ett helt annat sätt. Zeitgeist hinner bryta ner sagan om Jesus till en astrologi-ripoff, måla upp världskrigen som iscensatta maktstrategier och framföra teorin om att det var USA själva som låg bakom 9/11. Som sagt, saltkaret kan vara bra att ha till hands, men en hel del saker känns som att det faktiskt skulle kunna stämma till viss del, eller i alla fall vara värt att överväga och tänka kring. Att det känns rimligt är naturligtvis ett resultat av hur skickligt berättad filmen är, och det gäller att komma ihåg filmens budskap – tro inte på allt du hör, ifrågasätt! Konspirationsteorin om World Trade Center är otroligt läskig och spännande, en teori med relativt många anhängare och som utgörs av flera punkter där det saknas tydliga motbevis. Med källkritik och egen reflektion i bakhuvudet kan denna dokumentär göra en rikare i hur man ser på världen, oavsett om man finner den trovärdig eller ej. Mannen bakom Zeitgeist, samhällskritikern Peter Joseph, ska ha beröm för sitt arbete med filmen, den är innehållsrik och engagerande rakt igenom, trots sina brister som potentiella faktafel, selektivt berättande och luckor i det material som redovisas.
Veckans topp 3
- Once Upon a Time in the West
- The Cove
- Alice in den Städten
THE MASTER
SYNECDOCHE, NEW YORK
MAGNOLIA
CAPOTE
BEFORE THE DEVIL KNOWS YOU’RE DEAD
MISSION: IMPOSSIBLE III 
do you like phil collins? 