Veckoresumé #60

I den sista veckoresumén innan söndagens Oscarsgala recenserar jag endast filmer som är nominerade på just söndagens Oscarsgala. Animation, krig, kampsport, sång och hängpungar står på veckans agenda. Trevlig läsning!

LONE SURVIVOR (2013)

Peter Berg, regissören bakom filmer som Hancock och Battleship är tillbaka på vita duken med ett sanningsbaserat krigsdrama som följer en grupp Navy SEAL-soldater på hemligt uppdrag i Afghanistan. Deras mål – att fånga eller döda en ökänd talibanledare som ligger bakom ett flertal amerikanska soldaters död. Gruppen bestående av fyra soldater, Marcus (Mark Wahlberg), Danny (Emile Hirsch), Matthew (Ben Foster) och ledaren Michael (Taylor Kitsch) skickas ut i den afghanska vildmarken för att påbörja sitt uppdrag. Men man stöter på oväntade hinder och hamnar i fara. Lone Survivor är fullproppad med utdragna och köttiga actionscener där kulor och granater flyger runt i ofantliga mängder. Blod, stora sår och brutna ben blandas med intensivt våld som förstärks av en nästintill öronbedövande mängd ljud. Peter Berg lyckas skapa en trovärdig och kaotisk tillvaro som sällan saktar ner. Filmen är nominerad till bästa ljudmixning och ljudredigering på årets Oscarsgala. Två nomineringar den förtjänar. Men trots det råa våldet och det maffiga ljudet är resten av filmen inte mycket att hänga i julgranen. Bortsett från en scen där en mycket intressant moralfråga diskuteras består filmen av sliskiga slow-motion-scener, klyschigt militärnarrativ med machosoldater och ett par stunder av flaggviftande. Filmen försöker nyansera och balansera militärhyllningarna med att ge tittaren en liten inblick i hur afghanerna själva har det. Men det är aldrig något som man går ner i djupet på utan man snuddar endast på ytan och får det att istället se ut som ett lamt försök. Lone Survivor får en stabil tvåa i betyg.

THE GRANDMASTER (2013)

(Originaltitel: Yi dai zong shi). Auteuren Wong-Kar Wai, känd för sina vackra och långsamma dramafilmer, har i och med The Grandmaster begett sig in i kampsportens ädla värld. Filmen följer kampsportsmästaren Ip Man (Tony Leung Chiu-Wai) och hans liv från 1930-talets Kina fram till hans senare år som tränare åt bland annat Bruce Lee. Ip Man ligger bakom en särskild kampsport vid namn Wing Chun som med hjälp av Wong-Kar Wais regi och Philippe le Sourds foto inte bara ser cool och badass ut utan också fantastiskt vacker. Filmens få men makalöst mästerliga kampsportsscener blandar häftiga miljöer med otroliga slag och sparkar och Wong-Kar Wais favoritfilmknep – slow-motion. Tony Leung gör sitt sjunde samarbete med Wong-Kar Wai och gör ett strålande jobb. Vid sin sida har han Ziyi Zhang (som spelar en konkurrerande kampsportsmästare) som även hon gör en fenomenal insats. De spelar båda tillbakadragna karaktärer med stillsamma ansiktsuttryck men som med enbart sina ögon får fram en mängd känslor och subtila uttryck. Det är skådespel på en mästerlig nivå och passar filmens kampsportstema perfekt där disciplin och fokus är det viktigaste. Handlingsmässigt är The Grandmaster precis som fight-scenerna en vackert och stillsamt berättad film. Den är dock i vissa stunder en aning segdragen, särskilt i filmens slutskede. Men på det stora hela är The Grandmaster ett vackert konstverk med utsökt foto, grymma kampsportsscener och fantastiskt skådespel. Filmen är nominerad till två Oscars, en för bästa foto och en för bästa kostymdesign. Filmen får en stark trea i betyg.

20 FEET FROM STARDOM (2013)

Bakgrundssångare och -sångerskor är enligt denna Oscarsnominerade dokumentär ett bortglömt släkte som inte alltid får den uppmärksamhet de förtjänar. 20 Feet from Stardom intervjuar kända kör- och bakgrundsvokalister som Darlene Love, Judith Hill, Lisa Fischer och många fler och djupdyker i deras respektive karriärer. I dokumentären får vi även höra visdomsord från många av de stora artister och band som har arbetat med dessa sångerskor. Bruce Springsteen, Sting, Mick Jagger, Keith Richards är några av dem. Detta är en dokumentär som bjuder på härlig musik och intressanta arkivbilder från klassiska konserter och artister till den grad att mitt intresse snarare föll på själva musiken och arkivbilderna än sångerskornas berättelser. För visst kan de sjunga, de är fantastiskt skickliga och har grymma röster men dokumentärens sätt att berätta om individernas liv är kantat av ett pretentiöst narrativ. Filmen består egentligen bara av en grupp personer som tycker synd om sig själva och talar om de orättvisor som har gjort att de inte har fått chansen att starta solokarriärer. Nu kanske jag låter hård och elak. Självklart ska man kritisera orättvisor och kunna tycka synd om sig själv. Problemet med 20 Feet from Stardom är att det i princip är det enda som diskuteras. Det blir efter en stund repetitivt och överdrivet, särskilt när argument blandas med en gnutta översentimentalitet. Bra musik men tröttsam dokumentär. Betyget sjunger sig fram till en stabil tvåa.

INSIDE LLEWYN DAVIS (2013)

Coen-brödernas senaste utspelar sig i 60-talets New York, närmare bestämt på folkmusikscenen i stadsdelen Greenwich Village. Filmen följer under en vecka den fattige och egocentriske folksångaren Llewyn Davis (Oscar Isaac). Llewyn försöker slå sig fram som artist i en stad där konkurrensen är hög. Han är till synes hemlös och övertalar sin ex-flickvän Jean (Carey Mulligan) och hennes pojkvän Jim (Justin Timberlake) att få sova över där medan han försöker få igång sin karriär. Inside Llewyn Davis är en ytlig film där det är uppenbart att mer fokus har lagts på det visuella såsom kläder, miljöer och foto samt musik än själva narrativet. Något som endast håller en stund av filmens speltid. Handlingsmässigt är filmen rent utav rätt tråkig och oengagerande. Melankoliska folksånger varvas med scener där Llewyn Davis klantar sig och är allmänt otrevlig. Men inte mycket mer händer och filmen sjunker snabbt ner i en ändlös virvel av trötthet. Fotot är Oscarsnominerat, något jag inte kan hålla med om. Filmen ser ut att ha applicerats med ett grått Instagram-filter som gör att allt ser ut att vara gjort av mjukt ull. Skådespelet är däremot filmens ljuspunkt med härliga insatser av Isaac, Mulligan och Timberlake. Även John Goodman får en liten men härlig roll som gör att filmen för en kort stund blir sevärd. Inside Llewyn Davis är en otroligt överskattad och oengagerande film. Betyget spelar sig fram till en stabil tvåa.

NEBRASKA (2013)

Oscarsjuryns favorit Alexander Payne är tillbaka efter 2011 års Oscarshyllade The Descendants. Den här gången tar Payne med oss på en svartvit, stillsam och småmysig resa i Nebraska. Woody Grant (Bruce Dern) är en gammal och gaggig man som envist har bestämt sig för att bege sig till staden Lincoln i Nebraska för att hämta ut en miljon dollar i vinstpengar som han tror sig ha vunnit från ett brev han har fått hemskickat. Woodys fru Kate (June Squibb) och deras söner David (Will Forte) och Ross (Bob Odenkirk) inser snabbt att brevet endast är fejk och reklam för att locka kunder. Men Woody insisterar på att han har vunnit och David känner sig tvungen att köra sin far till Lincoln för att bevisa att vinsten inte är riktig. Vad som följer är en roadtrip med släktmiddagar, barrundor och grannbesök. Nebraska är en trevlig och behaglig film med en grupp sorgliga men också roliga karaktärer som alla har olika uppfattningar om Woodys ”prispengar”. Ett härligt och finurligt manus ges liv av fina prestationer från samtliga (Dern är nominerad till bästa manliga huvudroll). Kemin mellan de fyra familjemedlemmarna är stark men också medvetet irriterad. Kate klagar konstant på Woodys förvirrade mentalitet och sönerna försöker utan framgång att övertala Woody att han inte har vunnit några pengar. Woody själv drömmer om hans gamla vänners avundsjuka miner när de ser han glida förbi med nya saker han köpt för pengarna. Nebraska är en sorgsen, rolig och hjärtvärmande film om en grupp osäkra och olyckliga karaktärer. Det är en film som känns realistisk i och med ett trovärdigt manus och jordnära prestationer. Betyget blir en svag fyra.

JACKASS PRESENTS: BAD GRANDPA (2013)

Johnny Knoxville står i centrum som 86-årig pervers gubbe i denna Jackass-producerade spelfilmen. Eller är det en spelfilm? Bad Grandpa är unik då den använder sig av det klassiska Jackass-upplägget med dolda kameror, skämt och stunts inför ovetande fotgängare. Men den involverar också en story med karaktärer mitt i allt kaos av offentlig förnedring. Knoxvilles karaktär Irving Zisman har precis förlorat sin fru och bestämmer sig för att ha en begravningsceremoni. Under begravningen dyker Irvings dotter upp med sin 8-åriga son Billy (Jackson Nicoll) och dumpar ansvaret på Irving att hand om pojken. Irving bestämmer sig för att skjutsa Billy till sin far i North Carolina för att slippa vara ansvarig för pojken. En roadtrip inleds och Irvings och Billys relation blir starkare ju mer galna upptåg de utför. Och galna upptåg är bara början! Filmen bjuder på minst lika knäppa stunts och spratt som i Jackass. Irving springer runt med extrem hängpung på en manlig strippklubb. Billy deltar i en skönhetstävling för småflickor. Den udda duon dricker sig fulla, snattar, bajsar på sig och mycket mer. Det är på samma nivå som i Jackass och kan vara svårt att uppskatta om man har lätt att bli provocerad. Det är vågat, kontroversiellt och smaklöst men för det mesta väldigt roligt. Det är svårt att inte skratta och tycka om den smarte och finurlige Billy och den perverse och vilde Irving. Både Nicoll och Knoxville gör roliga och bra skådespelarinsatser. Filmen lyckas vara intressant hela tiden trots en väldigt simpel story. Bad Grandpa är Oscarsnominerad för bästa hår och smink, vilket den verkligen förtjänar. Knoxvilles gubbsmink är imponerande detaljerat och välgjort. Bad Grandpa får en stabil trea i betyg.

THE CROODS (2013)

The Croods kallas en familj grottmänniskor vars vardag består av att jaga djur och sova i en mörk grotta. Pappan Grug (Nicolas Cage) är ledaren i familjen och värnar om sin familjs säkerhet. Han tillåter inte familjen att vistas utanför grottan under natten då det kan finnas farliga djur. Familjen lever ett rutinmässigt liv men tonårsdottern Eep (Emma Stone) är trött på deras uppstyltade liv. Hon vill ut och upptäcka världen. När Eep en dag smyger ut från grottan stöter hon på den mer ”moderna” människan Guy (Ryan Reynolds) som berättar att världen håller på att gå under men att det finns en avlägsen plats, ett paradis som kommer att överleva undergången. Guy är själv på väg dit och övertalar Eep att följa med. När hon berättar om idén för sin familj möter hon starkt motstånd. Men när familjens grotta förstörs av en jordbävning blir de tvungna att följa med Guy och Eep. Likt Nebraska och Bad Grandpa involverar denna animerade film en roadtrip. Men i det här fallet är det inte USA:s motorvägar utan en vild fauna av märkliga och farliga djur som ska passeras. Det är just den breda variationen av udda djur och färgglada platser som gör The Croods till en fartfylld och underhållande resa. Allt från pirayaliknande fågelsvärmar till stenvalar (helt enkelt stora stenar som är valar, har du inte sett sådana förut?) hotar familjens säkerhet. Dialoger och skämt är snabba och för det mesta roliga. Karaktärer likaså. Filmens budskap om sammanhållning och vänskap är generiskt och tråkigt nog väldigt likt de flesta andra animerade filmer nuförtiden. Men den visuella stilen och det fartfyllda manuset är tillräckligt fräscht för att underhålla hela vägen ut. The Croods får en stabil trea i betyg.

ERNEST ET CÉLESTINE (2013)

Världen är uppdelad i två nivåer. I kloakerna lever mössen och på marknivå lever de stora björnarna. Célestine är en ung musflicka som bor på barnhem. Hon är trött på sitt rutinmässiga liv och har alltid fascinerats av björnvärlden. Men mössen får lära sig vid tidig ålder att björnar är onda och farliga och att man aldrig ska umgås med dem. Célestine har svårt att tänka sig det och smyger då och då upp genom kloakerna till björnvärlden. En dag på besök i den främmande världen stöter hon på den fattiga och hungriga björnen Ernest. De börjar snabbt fatta tycke för varandra och blir goda vänner. Célestine hjälper Ernest att mätta sin hunger genom att hjälpa honom att bryta sig in i en godisbutik. Men butiksägaren upptäcker de två vännerna. Ernest och Célestine lyckas fly men efterlyses och jagas av både mus- och björnpolisen för deras brott. På endast en timme och tjugo minuter lyckas denna fransk-belgiska animerade film introducera en detaljerad värld med två underbara huvudkaraktärer och berätta en fin och hjärtvärmande berättelse om vänskap. Handlingen är trots sin enkelhet en fantastiskt vacker sådan. Det är mysigt, härligt och allmänt gulligt när de två vännerna interagerar. Filmen ser ut att vara handritad och har ett vattenfärgsutseende. Helt klart en av 2013 års snyggaste filmer och en frisk fläkt i en genre som domineras av datoranimering. Ernest et Célestine är en underbar liten film som förtjänar sin Oscarsnominering (för bästa animerade film). Stabil fyra i betyg.

Veckans topp 3

1. Ernest et Célestine
2. Nebraska
3. The Grandmaster

Veckoresumé #29

Vad har Woody Allen, 80-tals-sci-fi, koreansk hämndfilm, en skruvad Coen-komedi och en platt fransk actionthriller gemensamt? Ja, kanske inte så mycket egentligen, mer än att de alla finns med i denna veckas resumé.

MANHATTAN MURDER MYSTERY (1993)

Ett mordmysterium på Manhattan alltså. Kan det vara Hitchcock? Nej, den här gången är det faktiskt Woody Allen som gett sig in i deckargenren. Men givetvis gör han det med en komisk touch. Ja, en ganska rejäl touch faktiskt, det är ju en komedi. Paret Larry (Allen) och Carol (Diane Keaton) blir inbjudna på en drink hos det äldre grannparet Paul och Lillian House en kväll och har en trevlig stund, även om Larry tröttnar ganska snabbt på Pauls frimärkssamling. Dagen därpå har den superfriska och hälsosamma Lillian dött i en hjärtattack, vilket Carol finner oerhört skumt. Hon börjar misstänka att Paul inte har rent mjöl i påsen och snokar omkring i hans lägenhet för att hitta ledtrådar. Larry förstår ingenting och försöker förtvivlat överyga Carol om att en hjärtattack är något helt normalt i Lillians ålder. Mysteriet trappas dock upp av en rad konstiga händelser och snart sitter de ett helt gäng (Alan Alda och Anjelica Huston ansluter) och smider planer kring hur de ska avslöja Paul House. En rolig och avslappnad film som går helt i linje med Woody Allens säregna stil vad gäller manus, dialog och humor. Den öppnar mycket bra med en del skämt som är omöjliga att inte skratta till – Woodys timing är fenomenal. Sedan tappar den dessvärre något i mittenpartiet och når därför inte upp till en fyra, men den är bra hela vägen. Gillar man Allens filmer kommer man förmodligen att gilla även denna.

TRON (1982)

80-talet producerade många filmer som idag betraktas som kultfilmer. En av dem är TRON, den Disney-producerade sci-fi-filmen om hackern Kevin Flynn (Jeff Bridges) som sugs in i en dator och tvingas ta sig an digitala fiender i livsfarliga gladiatorspelsliknande dueller. Flynn har varit anställd hos datorföretaget ENCOM, åt vilka han utvecklat en rad datorspel, men blivit sparkad, samtidigt som chefen Ed Dillinger stulit Flynns spel och satt sitt eget namn på desamma och skördat stora framgångar. I ENCOM:s stordator finns dokumenten som Flynn behöver för att bevisa att det var han som skapade spelen, och han bestämmer sig för att försöka hacka sig in i datorn. Men innan han vet ordet av har han själv förvandlats till ett datorprogram vid namn Clu och han tvingas försöka hitta ut ur datorvärlden där det mäktiga programmet Master Control härskar. Till sin hjälp har han två nyfunna datorprogramsvänner, Tron och Ram, som följer med på hans riskfyllda äventyr. TRON är en häftig och charmig film som trots sina brister både underhåller och fascinerar. B-filmskänslan är överhängande och effekterna ger ibland Paint-vibbar, men det finns ett hjärta i filmen som vill visa en ny värld med äventyr som vi aldrig upplevt förr. Det finns många innovativa punkter i filmen – kostymerna, miljöerna, spelen, de datoriserade karaktärerna – och även om man måste ha överseende med saker som idag lockar mer till skratt än vad det övertygar så är TRON en häftig film och en annorlunda upplevelse.

TRON: LEGACY (2010)

Om originalet var bristfälligt vad gäller specialeffekter så är uppföljaren, som kom 28 år senare, dess motpol. TRON hade en budget på 17 miljoner dollar. Till TRON: Legacy valde Disney att gångra det beloppet med tio – och det syns. Visuellt är 2010 års datoräventyr en nästintill fulländad upplevelse. Neonljusen är överallt, high-tech-världen är rikligt fylld av häftiga fordon, slimmade och lysande kostymer, och datorspelen (alltså de digitala gladiatorspelen) är maxade. Häftiga actionscener ackompanjeras av Daft Punks fantastiska soundtrack som sätter en synthig känsla över de elektroniska miljöerna. Svagheter då? Ja, det finns väl en bunt sådana. Garrett Hedlund är stolpig i huvudrollen, manuset har inte mycket nytt att komma med och det tar inte många sekunder innan man anar vart handlingen är på väg. Vad handlar filmen om då? Just det, det höll jag på att glömma. Kevin Flynn försvann när det begav sig och ingen har sett till honom sedan början av 80-talet någon gång. Hans son (Hedlund) blir, liksom sin far en gång blev, indragen i en dator och ska där leta rätt på sin pappa, i en värld av ondskefulla datorprogram och farliga äventyr (hört den förut?). Egentligen är det samma koncept som i första filmen, förutom detaljen att jakten på bevisande dokument är utbytt mot jakten på pappan, samt att allt är uppdaterat till 2000-talets standard. Hur som helst är TRON: Legacy en cool film med ett häftigt, om än förutsägbart, äventyr som utspelar sig till mäktig musik i en häftig datorvärld. En något underskattad film i mitt tycke.

LADY VENGEANCE (2005)

Den tredje delen i den sydkoreanske regissören Chan-wook Parks så kallade hämndtrilogi. Av de två första, Sympathy for Mr. Vengeance och Oldboy, har jag bara sett den sistnämnda (3/5), men det gör ingenting eftersom filmerna är fristående. Som titeln hintar om handlar Lady Vengeance om en kvinna som ska ta ut sin hämnd. Den unga Geum-ja har avtjänat ett 13-årigt fängelsestraff för ett brott hon inte begått, efter att ha blivit bedragen av den egentlige gärningsmannen. Filmen följer utvecklingen kring Geum-jas liv och jakten på den skyldige Mr Baek, som spelas av Min-sik Choi, som hon desperat vill hämnas på. Våldsamt, blodigt och konstigt är tre ledord för många koreanska filmer, så även för denna. Park kastar oss mellan olika karaktärer, tidsperioder och platser utan att tydligt avisera var eller när vi befinner oss och hos vem, vilket skapar en enorm förvirring särskilt i början av filmen. Det är många karaktärer att hålla reda på och det är svårt att känna med dem när man hela tiden måste koncentrera sig på att förstå var man är och vad som händer. Kanske är det jag som är seg i huvudet (trött var jag, det ska erkännas), men min upplevelse av Lady Vengeance var rörig och något frustrerande. Scenerna i sig är väl utförda (även om vissa blir lite för typiskt koreanskt absurda för min smak) och många är hemska, brutala eller vackra. Men när den röda tråden blir svårfångad är det också svårt att bli berörd under de mest hemska bitarna – misshandel, mord och våldtäkter – och då blir känslan istället bara olustig utan att man blir riktigt berörd. Lady Vengeance förtjänar kanske en andra chans i framtiden och jag kan absolut förstå varför filmen blivit så hyllad. Min upplevelse var inte vad jag hade hoppats på, men det finns många intressanta ingredienser och jag tror att filmen hänger mycket på den personliga upplevelsen. Lägg därför ingen större vikt vid mina kritiserande ord utan ge den en chans!

THE BIG LEBOWSKI (1998)

Bröderna Coen har många fina filmer på sitt (sina?) samvete(n), däribland Fargo, No Country for Old Men och O Brother, Where Art Thou?. De är kända för sin svarta humor, vilken återsyns i den av många älskade komedin The Big Lebowski från slutet av 90-talet. Jeff Bridges är The Dude, som med sin überslappa stil blivit en legendarisk karaktär. Han är arbetslös och ägnar sin tid åt att spela bowling med sina polare Walter (John Goodman) och Donny (Steve Buscemi). En dag bryter sig ett par banditer in hos The Dude (som egentligen heter Jeffrey Lebowski) och hävdar att han är skyldig deras boss pengar. Det visar sig dock att de har misstagit honom för en rik man som också heter Jeffrey Lebowski. De pissar på The Dudes matta, varpå The Dude blir pissed (ursäkta den usla ordleken) och söker upp den egentliga Lebowski för att kräva en ny matta. Många sjuka händelser tar plats och snart blir The Dude och hans vänner indragna i en stundtals vansinnigt rolig historia som innehåller allt från kidnappningar och bilstölder till drogade drömupplevelser och passionerad bowling. Det vimlar av sköna karaktärer, som den ständigt överreagerande och pistolhotande Vietnamveteranen Walter (Goodman), den trögfattade men godhjärtade Donny (Buscemi) som gång på gång idiotförklaras av Walter, den rike, rullstolsbundne och argsinte Lebowski (David Huddleston), hans fantastiskt rolige assistent Brandt (Philip Seymour Hoffman), Lebowskis sexgalna konstnärsdotter Maude (Julianne Moore), latinobowlaren Jesus Quintana (John Turturro), den något oklare och cowboyklädde berättaren The Stranger (Sam Elliott), det tyska nihilistgänget med Peter Stormare i spetsen och självklart mannen själv – Jeff Bridges som The Dude. The Big Lebowski är inte en perfekt film, men den är oerhört rolig långa stunder och underhåller verkligen. Karaktärerna är det bästa med filmen, tillsammans med den genomgående sköna och avslappnade känslan.

SOMEWHERE (2010)

Jag älskar Lost in Translation och var därför högst nyfiken på vad Sofia Coppola kan ha hittat på i sin senaste film Somewhere. Stephen Dorff spelar den fiktive skådespelaren Johnny Marco som bor på hotell, röker, dricker och ligger runt med diverse kvinnor. Vi får snart veta att han trots sin livsstil har en fru och en 11-årig dotter som han tvingas ta hand om under en period. Han inser att han inte alls har tagit det ansvar han egentligen hade velat ha tagit, att han knappt känner sin dotter, och att hans liv är ganska tomt och ibland meningslöst. De två kommer närmare varandra under tiden tillsammans och Johnny börjar se saker ur en lite annan vinkel. Coppola använder en speciell berättarteknik med långa tagningar, långsamt tempo och utnyttjar tystnaden och avsaknaden av händelser på ett imponerande sätt. Detta trots att filmen långa stunder saknar dramatik, där de små detaljerna spelar stor roll. Dorff är riktigt bra i huvudrollen, liksom Elle Fanning som spelar dottern. I en biroll ser vi något oväntat Jackass-medlemmen Chris Pontius som mest spelar Guitar Hero. Somewhere är långt ifrån Lost in Translation:s mästerliga nivå, då den inte berör lika djupt, men det är en fin och sevärd liten film med en stänk av dysterhet.

LA PROIE (2011)

(En: The Prey). Albert Dupontel och Alice Taglioni är två skådespelare jag sett en varsin gång tidigare. Dupontel i Deux jours à tuer (Ödesdigra dagar), där han gör en bra roll, och Taglioni i Paris-Manhattan som jag skrev om i veckoresumé #9. Här står de på varsin sida om lagen i en fransk actionthriller som är lite för maxad för sitt eget bästa. Dupontel spelar en fängelsefånge, Franck, som hamnar i samma cell som Jean-Louis Maurel, en man som verkar vara oskyldig och släpps ut efter att ha friats. Franck tror att han kan lita på Maurel och ber honom om en tjänst som involverar hans familj. Maurel visar sig dock senare vara misstänkt seriemördare och våldtäktsman, varpå Franck inser att hans fru och dotter är i fara och rymmer från fängelset. Polisen med Taglioni i spetsen startar en intensiv jakt på Franck, samtidigt som Franck i sin tur försöker hitta Maurel och rädda sin familj. La proie känns lite som en TV-thriller deluxe, en lite mer actionspäckad Wallander eller liknande. Det säger dock inte mycket om dess kvalité, för den är inte alltid särskilt hög. Söker man en okomplicerad, hyfsat underhållande polis-jagar-brottsling-film kan den funka någorlunda, men vill man ha något som erbjuder mer än så lär man bli besviken. Filmen blir tyvärr alltför överdriven. Så fort polisen kallas in är det fyra-fem bilar som rycker ut med beväpnade insatsstyrkor. Folk verkar tåla en hel del – de kan ramla ner från hus, hoppa ur bilar och bli skjutna, och ändå fortsätta springa. Skurken känns som en standardvåldtäktsman (vad är det för ord?) som ska vara lite sliskig och obehaglig, men som mest känns platt, och handlingen känns rätt osannolik och tillrättalagd. Det finns inga karaktärer att fastna för och inget med filmen som sticker ut från mängden av de dussinthrillers som görs varje år. Men som sagt: det är godkänd, om än platt, underhållning.

Veckans topp 3

1. The Big Lebowski
   
2. Somewhere
3. Manhattan Murder Mystery