GFF15: Inherent Vice

GÖTEBORGS FILMFESTIVAL 2015

Inherent Vice GFF 2

3 stjärnor DYLPC

När Paul Thomas Anderson släpper en ny film går man och ser den. Det är lika självklart som att Meryl Streep blir Oscarsnominerad. I år återförenas mästerregissören med The Master:s Joaquin Phoenix i en trippad och oklar skapelse där drama, deckare och stonerkomedi slås samman i en sällan skådad mix.

Året är 1970. Larry ”Doc” Sportello (Phoenix) är en privatdetektiv i Los Angeles med begränsad yrkeskompetens. Han är inte värdelös på något sätt, men inte heller superskarp. Hans hippiekvalitéer är däremot av högre kaliber. Frisyren är vild, polisongerna majestätiska och garderoben välfylld av lufsiga jeans, färgglada skjortor, stråhatt och solbrillor. Och röker på gör han så det står härliga till. Han leder ett liv som en del kanske skulle vilja kalla ”slött”, men filmens handling tar avstamp i ett skeende som med besked kontrasterar Sportellos inte alltför ambitiösa leverne.

Inherent Vice GFF 10En dag blir Sportello varse om att hans före detta flickvän försvunnit, i ett skede där hon nyligen, något luddigt, avslöjat planer om att bedra sin nuvarande partner, den stenrike Mickey Wolfmann. Detta mysterium urartar ganska omgående i ett svårföljt, oförutsebart och stökigt flippat händelseförlopp där sidospåren avlöser varandra och någon egentlig lösning aldrig når oss. Karaktärsgalleriet utvidgas ständigt och allt är så invecklat, så förvirrat och så dimmigt bland alla joints att man (eller i alla fall jag) efter ett tag bara ger upp försöken att förstå kausalitetsförloppet och istället bara omfamnar och insuper den märkliga atmosfären och det precis lika märkliga händelseschemat. Det är droger, våld, sex, konspirationer, förvirring, detektivarbete, förvirring, förhör, drinkar, förvirring, fisk och skaldjur, brott mot mänskliga rättigheter, personer som är döda men som lever, kartellverksamhet, mystiska skepp, galna tandläkare på kokain, bilutflykter på kokain, förvirring på kokain, allmän förvirring, annan drogrelaterad förvirring, paranoid förvirring, förvirring orsakad av alkoholkonsumtion, övrig förvirring, pizzafest, poetiska monologer och förvirring.

Allt presenteras trots oklarheten som en rättfram skildring av faktiska händelser, det vill säga inte som om det vore drömmar eller hallucinationer. Intressant är dock tanken på att detta kan ifrågasättas. Allt behöver kanske inte vara verklighet bara för att det verkar vara det. Är filmens historieberättande objektivt eller är det Sportellos subjektiva verklighet vi bjuds in till? Det finns, utan att avslöja för mycket, vissa detaljer som gör denna frågeställning relevant.

Inherent Vice GFF 6Inherent Vice kategoriseras av de flesta som en dramakomedi, och det är inte en lika tung film som exempelvis The Master. Däremot finns vissa likheter. Paul Thomas Anderson utforskar återigen sektkultur och (möjliga) konspirationer, och hela tiden finns en mörkare, paranoid underton som bubblar under den absurt humoristiska ytan. Genremässigt orkestreras ett möte mellan allt från kalifornisk noir och drama till thriller och stonerkomedi. Jämför man med en film som Fear and Loathing in Las Vegas, vilken rör sig i samma tematiska sfär, är Inherent Vice betydligt långsammare och mer suggestiv. Fear and Loathing in Las Vegas är väldigt ”out there”, galen, intensiv och flippad medan Inherent Vice snarare kan beskrivas som ständigt lågmält märklig och absurd. Det är lätt att bli seg av filmen, som om man ständigt befinner sig i ett moln, en dimma av droger och pårökthet – en underliggande marijuanakonstant snarare än en blixtrande LSD-tripp. (Tror jag? Nu är jag ute på både djupt vatten och okänt territorium.)

Bidragande faktor till denna stämning och filmiska värld är i hög grad Jonny Greenwoods soundtrack som ständigt ligger som ett skimmer över det fantastiskt vackra filmfotot. Stilmässigt påminner Inherent Vice starkt om Boogie Nights och tidskänslan i övergången mellan 60- och 70-tal är spot on, både vad gäller utrustning som kostym och rekvisita och filmiska medel som foto, färg- och ljussättning.

Inherent Vice GFF 9Den extensiva skådespelarensembeln sköter sig fint, varav särskilt utmärkande insatser ges av Phoenix, Josh Brolin som underbart fyrkantig polis fylld av hat och frustration och Katherine Waterston som den unga kvinnan i mysteriets centrum. Även ”Surf Sax Legend” Owen Wilson och den höge tandläkaren Martin Short förtjänar omnämnanden.

Joaquin Phoenix är som bekant en av sin generations stora mästare och gör Doc Sportello till sin egen på utmärkt vis. Hans sedvanliga pondus och karisma är som bortblåst till förmån för en rätt anspråkslös och halvpatetisk slacker utan auktoritet. Han är en halvt förlorad hippiefigur som mest bara röker på och kastas från den ena märkliga situationen till den andra och försöker förstå vad som händer.

Inherent Vice GFF 3Både i just karaktären Doc Sportello och i filmen i allmänhet finns mycket stora likheter med Robert Altmans 70-talsklassiker The Long Goodbye, där privatdetektiven Philip Marlowe (Elliott Gould) befinner sig i ungefär samma situation som Sportello. Marlowe är tidsmässigt malplacerad, likt Sportello vars hippielivsstil är mer eller mindre passé, och går runt, ständigt rökande, och möter förvirrande karaktärer i ett labyrintartat mysterium kring försvinnanden och potentiella brottsfall. De befinner sig båda i något slags gränsland mellan yrket som privatdetektiv och ett slappt och halvt ointresserat vardagsliv, som någon form av luddigt mellanting av hippies och poliser.

Inherent Vice är en film med många fina ingredienser och en uppsättning beståndsdelar att älska. Men precis som med The Master har jag i detta skede svårt att uppskatta helheten fullt ut (även om The Master är klart vassare, 4/5), kanske just för att det är en krävande och utmanande filmupplevelse som är svår att ta till sig. Kanske krävs en andra visning för att allt ska falla på plats. Jag upplever den också som ojämn – mycket bra när den är som bäst, sämre i andra stunder. Det finns till exempel vissa humorsegment som borde kapats på klippbordet, som när en FBI-person gräver sig i näsan enbart för komisk effekt, vilket bara blir löjligt.

Inherent Vice GFF 4Det är tydligt att detta inte är en originalstory från Anderson utan att han adapterar (från boken av Thomas Pynchon). Detta märks bland annat i voice-over-lösningen som känns påtvingad och ibland onödig. Den hade kanske inte alls funnits där, eller i alla fall inte på samma sätt, om Anderson istället skrivit historien helt utifrån egna idéer.

Inherent Vice är en högintressant film med många kvalitéer men i sin helhet ett verk som är svårt att fullt ut absorbera. Sevärd är den definitivt, och förmodligen en film med stor potential att växa ytterligare vid en andra titt. Inte Paul Thomas Andersons bästa film men kanske hans, för publiken, mest utmanande.

Annonser

En tanke på “GFF15: Inherent Vice

  1. Ping: GFF15: 29 överblivna kortrecensioner | do you like phil collins?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s