Topp 15: 2017 di Davelito

Ett år man av många anledningar snabbt vill glömma är sedan ett par veckor till ända. Några minnesvärda undantag finns emellertid: nedan följer 2017 års bästa filmer.

GRAVE* (Frankrike, Belgien, Italien)

(En: Raw.) Den mest fascinerande skapelsen jag tog del av under året var Julia Ducournaus egendomliga coming-of-age-drama om två systrars bisarra upplevelser på en belgisk veterinärskola. De förfärande nollningsritualerna bleknar i jämförelse när den yngre systern Justine (Garance Marillier), som dittills varit vegetarian, utvecklar ett okontrollerbart gryende begär för kött. Justines tillvaro förändras drastiskt och fundamentalt och blir problematisk på en rad olika plan. Grave är en äcklande, kontroversiell och gripande historia tillika väl utfört, unikt filmhantverk med kapacitet att framkalla de allra märkligaste av mänskliga reaktioner. Jag undergick en omvälvande filmupplevelse av skräckblandad förtjusning (med betoning på förtjusning) vilken jag redogjorde för mer fördjupat i fullängdsrecensionen från Göteborgs filmfestival.

SLAVA* (Bulgarien, Grekland)

(En: Glory.) En fattig järnvägsarbetare påträffar en stor summa kontanter utspridda över rälsen och rapporterar, ärlig som han är, detta direkt till polisen. Så inleds denna mycket gripande berättelse om hur en utsatt, stammande, ensam person som bara vill göra rätt för sig ofrivilligt dras in i en korruptionshärva som förändrar hela hans livssituation till det värre. Det bulgariska transportministeriet vill prisa honom som hjälte för att styra undan uppmärksamheten från den egentliga frågan kring de smutsiga pengarna medan han själv bara vill bli lämnad ifred. Kollegerna på jobbet tycker att han är dum i huvudet för att han inte tog pengarna själv, polisen försöker sätta dit honom för att ha gjort just det och till råga på allt tappar transportministeriets PR-chef bort det för henne betydelselösa men för honom ovärderliga armbandsuret, en sovjetisk Slava, han ärvt av sin far. Slava är en oerhört upprörande och tragisk film om den vardagskorruption som inte handlar om stora företag som gör stora, smutsiga affärer utan som drabbar samhällets svagaste och mest utsatta människor – de som bara vill göra rätt för sig och leva ett hederligt liv. Kommentaren av de sydeuropeiska ekonomiernas förfall är av oneklig relevans och når ända in till kärnan av vad inflytelserika människors maktmissbruk och oärlighet resulterar i. En väl skriven, regisserad och spelad film i precis rätt tempo och med precis rätt avvägning mellan realistiskt drama och dramaturgisk spänning. En alltför förbisedd pärla från det alltför outforskade filmlandet Bulgarien.

CALL ME BY YOUR NAME (Italien, Frankrike, Brasilien, USA)

Ju längre tid som gått utan att jag skrivit klart den här listan, desto högre har Luca Guadagninos sommarromantiska drama om Elio och Oliver (aka Oliver och Elio) smugit sig upp igenom densamma. Det är en känsloladdad skapelse som egentligen bara fortsätter accelerera i styrka efter att eftertexterna ackompanjerade av ett sorgset ansikte släckts ner i biosalongen: jag tänker fortfarande på den och blir både varm och vemodig av att göra det. Ett fantastiskt litet paket fyllt av kärlek och glädje, saknad och sorg, ett insiktsfullt manus, regi och skådespeleri av högsta klass, idylliska lombardiska sommarlandskap för ögat och odödliga italodiscoguldkorn för örat. En film för livet. Fler upplevelseåtergivningsförsök finns att läsa i den längre recensionen av Call Me by Your Name.

KEDI* (Turkiet, USA)

En annan liten hyllning till livet är denna oemotståndliga dokumentär om Istanbuls gatukatter och deras varierande historier och livsstilar. Katter är fascinerande djur med stor integritet som lever efter sina egna villkor och omges av ett slags mystik, vilken genomsyrar filmskaparen Ceyda Toruns ansats i författandet av detta kärleksbrev till staden och dess invånare, såväl katter som människor. Karaktärsgalleriet är rikt och innefattar allt från konstnärer till fiskare och restaurangägare, med den gemensamma nämnaren att deras vägar någon gång korsats av en katts. En frusen liten unge som behöver tak över huvudet, en kaxig buse som vill skapa lite trubbel eller en hungrig kompis som bara vill ha en bit mat och lite sällskap – alla har de en egen historia att berätta. Personliga favoriter är Sari, ”The Hustler”, med den officiella beskrivningen ”doesn’t give a sh*t, steals, begs, forages, persistent”, Duman, ”The Gentleman” (”paws at the window when hungry, never begs or goes inside, demands proper delicatessen, dives in dumpsters”) och Aslan Parçasi, ”The Hunter” (”hunts rats, eats fish, loves a good scenic view, sleeps all day, hunts at night”). Kedi är en jättefin liten film som med mycket värme handlar nästan lika mycket om människans tillvaro på jorden som katternas, och hur de två vitt skilda varelserna kan mötas och hitta gemensamma sätt att hantera den.

MOONLIGHT* (USA)

Det känns alltid lite avslaget att snacka om filmer som vunnit Oscars för snart ett år sedan, men att Barry Jenkins Moonlight skulle vara avslagen är en otänkbar föreställning. Det mesta har visserligen redan skrivits, men bra filmer förtjänar att hyllas vidare oavsett vad som sagts tidigare. Moonlight utspelar sig under tre stadier av en pojkes/tonårings/mans uppväxt utanför Miami och behandlar allt från familj och skolgårdshierarkier till identitet och sexualitet i ett hårt samhällsklimat kantat av fördomar, brist på förståelse och maskulinitetsnormer som är både förvirrande och omöjliga att leva upp till för en afroamerikansk, utstött, homosexuell kille i ständig utveckling. Tre vackra och smärtsamma porträtt av en individ sammanlänkas till att måla en starkt drabbande bild av hur svårt och vilset det kan vara att växa upp, och detta görs med en filmisk verktygslåda rik på färger, kontraster och nyanser. Kort och gott en fantastisk film som förtjänat sitt prisregn. (Älskar också den mångbottnat symboliska slutscensreferensen till Les quatre cents coups.)

MOTHER! (USA)

Efter att ha sett Grave hade jag svårt att se hur något skulle kunna komma i närheten av samma nivå av vansinne. Sedan kom hösten och Darren Aronofsky med den, och han hade i en klassisk ”hold my beer”-aktion bestämt sig för att vrida upp alla reglage till max och ge biopubliken en omtumlande upplevelse utan motstycke. mother! börjar som en förhållandevis stillsam thriller om ett par i ett hus och slutar som en våldsam och grotesk undergångsskildring med bombastiska allegorier och bibelreferenser, och när man tror att ingenting kan gå mer åt helvete gör det det tio gånger till. En helt sinnessjuk film som inte liknar något annat jag sett och som är i det närmaste omöjlig att koka ner till en recension eller ett omdöme som gör upplevelsen rättvisa. Jennifer Lawrence gör sin karriärs mest krävande rollprestation och är bättre än någonsin, och Aronofsky befäster sin position som världens mest spännande filmskapare. (En längre recension finns att läsa här.)

GOOD TIME (USA)

En rimlig förväntning inför Good Time är att få lite skön spänning och bankrånarthriller. Och visst, det får man, men bröderna Josh och Benny Safdies kriminaldrama erbjuder långt mycket mer än så. Filmen handlar om den tämligen desperate Connie (Robert Pattinson) som rånar en bank i New York med sin mer eller mindre ofrivillige, förståndshandikappade bror Nick (Benny Safdie), varpå Nick efter en svettig jakt åker fast. Därefter går det mesta snett, fler och fler personer blir på dråpliga vis inblandade och det ena brottet leder till det andra. Mitt i allt befinner sig en frustrerad och medtagen men målmedveten Connie, porträtterad av en storspelande Robert Pattinson, i ett intensivt försök att få ut sin bror från fängelset i en nedåtgående spiral av tveksamma handlingar. Good Time är ett klockrent exempel på när visionärt filmskapande med klara idéer får genomföras fullt ut i precis lagom skala, med gedigen finansiering men utan att den så fina indiekänslan går förlorad. Storyn är ständigt oviss och engagerande, och det välskrivna manuset ger karaktärerna djup och gör spänningen mångbottnad. Den pulserande musiken av Oneohtrix Point Never kapslar läckert in den mörka, neontäta neo-noirkänslan. En tragedi, på sitt sätt, om vilsna individer utan riktning.

T2 TRAINSPOTTING (Storbritannien)

På tal om vilsna individer utan riktning. Danny Boyles uppföljare till sin egen milstolpe från 1996 är en fullkomligt värdig, måhända underskattad, sådan. Renton (Ewan McGregor), nu 46, återvänder till Edinburgh efter 20 år i Amsterdam, ren från heroinet men besvärad av äktenskaps- och jobbproblem. Där tar han upp kontakten med de gamla vännerna Spud, Simon och Begbie, alla med egna problem och trasiga relationer med Renton efter sveket för 20 år sedan. Återkomsten blir komplicerad och smärtsam och egentligen ett enda långt försök att övervinna olika former av självdestruktiva krafter hos var och en av individerna i det forna kompisgänget. Även om originalet serverades med en god dos svärta lägger den lite mer nedtonade, om än stundtals karakteristiskt Trainspotting-höga, uppföljaren klart mer vikt vid det smärtsamma och tragiska i återbesöket hos de nu mycket äldre och än mer trasiga huvudpersonerna. En tung och nostalgisk men färgstark film som pillar upp några sårskorpor och framkallar ett par tårar, med hjälp av skarpt skådespeleri och (givetvis) ett skönt soundtrack kombinerat med Boyles stilsäkra klippning. Ett praktexempel på en lyckad och värdig uppföljare.

ORPHELINE* (Frankrike)

(Sv: Fragment av en kvinna.) Skarpt skådespeleri återfinns också i detta originella och alltför förbisedda drama om fyra utdrag ur en kvinnas uppväxttid från barn till vuxen. Denna kvinna, som går under olika namn under de olika epokerna, spelas av Vega Cucytek (vid 6 års ålder), Solène Rigot (13 år), Adèle Exarchopoulos (20 år) och Adèle Haenel (27 år), och allt presenteras i omkastad kronologi, vilket gör att en viss uppmärksamhet och tankepussel krävs för att historiens fragment ska flätas samman. Ett liten flicka på landet som leker kurragömma blir strulig tonårsrebell, rymmer till Paris och börjar jobba på en travbana, blir indragen i en rånkupp involverande stora pengar och tvingas i vuxen ålder söka frihet från sitt förflutna för att kunna leva sitt liv som lärare, mor och fru. Orpheline är en ambitiös, intensiv och gripande film med lysande skådespeleri och innovativa berättargrepp. Haenel och Exarchopoulos är exceptionellt bra, och därtill gör Gemma Arterton en betydande, mycket fin, biroll. Arnaud des Pallières (manus och regi) är en filmskapare jag hoppas få se mer av.

JACKIE* (Chile, Frankrike, USA, Hongkong)

En inte förbisedd men möjligtvis underskattad film är Pablo Larraíns subtilt kraftfulla porträtt av Jackie Kennedy, med en utomordentligt skicklig Natalie Portman i huvudrollen. Den största styrkan i detta ganska nedtonade drama är just frånvaron av de bombastiska dramatiseringarna och brotten mot de sedvanliga riktlinjerna för hur en biografisk film ska utformas. Jackie skildrar visserligen delar av Kennedy Onassis liv, men gör det utifrån en klart begränsad tidsperiod och utan ambitionen att ge en fullfjädrad biografi. Istället gör Larraín en neddykning i första damens turbulenta dagar i samband med presidentens chockerande död 1963, och mycket av historien berättas genom de intervjuer hon gjorde med Life:s Theodore H. White (som Billy Crudups journalistkaraktär baseras på). Man skildrar den traumatiska chocken, sorgen och den vardagliga kampen dels för att hantera den personliga krisen och dels för att hantera familjen, barnen och faderns tillika presidentens fortsatta arv, och dramatiseringen framstår okonstlad och naturlig. Foto, kostym och scenografi möter musik (Mica Levi!), klippning och regi för att skapa ett ödesmättat stycke amerikansk tillika allmänmänsklig historia. Portman är helt magnifik.

DETROIT (USA)

En annan dramatisk historia från 60-talets USA är den om incidenten på Algiers Motel i Detroit 1967, när tre vita, klart rasistiskt agerande poliser under förkastliga former ”förhörde”, torterade och sköt tre svarta män, bara 17-19 år gamla, till döds i kulmen av de våldsamma upploppen mellan framförallt polis och afroamerikanska invånare i staden. Poliserna friades senare av domstol i en starkt kritiserad rättsprocess och händelsen fick stort symbolvärde i den mångåriga kampen för rättvisa och upprätthållandet av mänskliga rättigheter för alla amerikanska invånare. Kathryn Bigelows filmatisering av händelserna är en mycket otäck och upprörande sådan som kastar publiken mellan spänning och ångest till nivåer där händerna är alldeles skakiga av anspänning. Med stark realism, Bigelows som alltid stabila regi och skådespeleri av hög kvalité är Detroit definitivt värd en plats på listan och en sevärd skildring av (ännu) ett tragiskt kapitel ur den amerikanska historien. Tyvärr ett intäktsmässigt misslyckande (spelade bara in 22 av de 34 miljonerna dollar filmen kostade att göra) som förtjänade mycket bättre.

A GHOST STORY (USA)

David Lowerys spökhistoria är inte någon skräckfilm eller rysare utan ett djupt existentiellt drama om sorg och de såväl fysiska som själsliga komponenterna av det mänskliga varandet. Rooney Mara och Casey Affleck spelar ett ungt par som flyttar in i ett hus, vilket är utgångssituationen för filmens handling. När mannen hastigt dör i en bilolycka övergår berättelsen i att kretsa kring dels kvinnans kamp mot sorgen och tomheten, och dels mannens reinkarnation som lakanmunderat spöke. Den senare delhistorien spänner över flera generationer och tidsepoker och blir ett slags spökets odyssé genom ett till synes oändligt liv och en utforskning av en hopplös, kanske meningslös, tillvaro av ständigt sökande efter sin förlorade kärlek. A Ghost Story är en klart originell och minimalistiskt uppfinningsrik film som sår ett frö av ångest med kapacitet att växa till ett ofantligt uppslag av existentiella frågeställningar och en egentligen bottenlös tragik och svärta. Samtidigt är den oerhört fin, med ett vackert bildspråk och en ömsint berättarstil.

ZAGROS (Belgien)

Belgisk-kurdiske Sahim Omar Kalifas långfilmsdebut handlar om titelkaraktären Zagros, en fåraherde som bor fridfullt och lyckligt med sin fru (Havin), som väntar barn, och dotter i en liten bergsby i Kurdistan. Tumult uppstår när rykten börjar florera om att Havin ska ha haft en utomäktenskaplig affär med en köpman i byn, och situationen eskalerar raskt till att bli ohållbar. Zagros familj kräver att han bryter alla band med Havin, och hennes motståndskraft mot de hårda trakasserier hon får utstå börjar försvagas. Hon finner att den enda rimliga utvägen är att lämna landet och tar kontakt med en släkting i Bryssel, dit hon flyttar tillsammans med dottern. Kvar står en vilsen och förkrossad Zagros som slits mellan drömmen om det kurdiska landsbygdsparadiset å ena sidan och drömmen om kärleken och familjen å andra sidan. Zagros är ett utmärkt socialt drama om relationer, familj, släkt, tradition, patriarkala strukturer, heder och kulturer som kolliderar. Det är en film som på nyanserat vis lyfter många frågor om sociala regler och rättigheter, könsroller och friktionen mellan de konservativa krafterna och en värld i utveckling. Zagros är en både spännande och smärtsam tragedi som med oerhört starkt skådespeleri engagerar fullt ut och rakt igenom och lämnar publiken med en rad viktiga frågeställningar i huvudet. (En några rader längre text finns att läsa här.)

A CIAMBRA (Italien, Brasilien, Tyskland, Frankrike, Sverige, USA)

Italiens Oscarsbidrag utspelar sig i kalabriska Gioia Tauro på överdelen av stövelns tå, där huvudpersonen, 14-årige Pio, bor tillsammans med sin stora familj i ett litet romskt samhälle. Han befinner sig i brytpunkten mellan barndom och vuxenliv och driver mest runt med en grupp jämnåriga, röker litegrann, blir skälld på av sina föräldrar, dricker öl med sin äldre vän Ayiva från Burkina Faso och känner en viss dragenhet till sin storebror Cosimos eskalerande brottsliga bana. A Ciambra är den italiensk-amerikanske regissören Jonas Carpignanos uppföljare till den prisade Mediterranea och har en rollista till majoriteten bestående av verkliga invånare från området, vilket ger en stark känsla av autenticitet. Filmen fungerar både som närstuderande uppväxtsskildring och en berättelse om det splittrade Italien där (i det här fallet) italienare, romer och afrikaner lever i samma stad men i helt olika delar av samhället. Pio blir den sammanfogande massan som studsar fram och tillbaka mellan dessa grupper, utan att riktigt veta vart han kan, vill eller bör ta vägen. A Ciambra är en levande och pulserande film som håller ett gott tempo och levererar ett stabilt drama mot en spännande geografisk och kulturell bakgrund. I en högpresterande ensemble lyser Pio Amato och Koudous Seihon starkast. (Detta utdrags ursprungstext finns här.)

DUNKIRK (Storbritannien, Nederländerna, Frankrike, USA)

Christopher Nolans krigsdrama skildrar Operation Dynamo, då de allierade under sommaren 1940 skulle evakuera sina styrkor från den franska kuststaden Dunkerque undan nazisterna. Handlingen presenteras utifrån tre olika perspektiv och följer soldaterna på stranden, de krisinkallade civila båtarna och flygvapenstyrkornas kamp för att hålla de tyska bombplanen stången. Dunkirk är tekniskt sett ett oerhört imponerande filmhantverk, vilket knappast förvånar med tanke på regissören i fråga, och erbjuder välkoreograferade stridsscener fångade av Hoyte van Hoytemas suveräna filmfoto och tonsatta av Hans Zimmers raffinerade musik. Spänningen ger pulsen en egen liten resa, allt berättas med dämpad verbal interaktion och man förlitar sig mer till den ödesmättade stämningen som ligger som ett grått filter över hela filmen. Karaktärsgalleriet är visserligen något svagt, manuset saknar bitvis djup och dialogen är inget mästerverk, men filmens tveklösa styrkor gör ändå detta till Nolans bästa sedan The Prestige. En cool detalj är att man i princip aldrig får se några tyskar i bild – och då talar vi alltså om en film om andra världskriget.

Bubblare

20th Century Women*, Blade Runner 2049, Columbus, Get Out, Home*, Icarus, Le secret de la chambre noire*, Okja, Underverden, Wind River

Inte ens nära

Dark Night*, Personal Shopper*

Sammanfattningsvis känns det helt rimligt att konstatera att 2017 var ett mycket gott filmår, trots att jag missat ett dussin eller två eller hundra av intressanta titlar. Nämnas bör också återkomsten för Twin Peaks, men vad jag egentligen ska säga om den är oklart, då den kräver ett eget kapitel och en hjärnaktivitet av betydligt högre grad än vad jag just nu förmår. Det fanns delar jag gillade och delar jag inte gillade, men i helhet känner jag framförallt glädje över att nutidens TV-scen rymmer även de allra märkligaste och svårtillgängliga av projekt. Vad en liten person som jag tycker är egentligen oväsentligt.

Avslutningsvis vill jag inför fortsättningen av 2018 uppmana er alla att verkligen ta till er Michael Stuhlbargs ömma, varma, insiktsfulla och kärleksfulla monolog i Call Me by Your Name om hur ett liv och dess upplevelser kan berika en som person om man bara låter dem påverka en fullt ut och spela på alla strängar av känsloregistrets finstämda gitarr. Då blir melodin som renast, ärligast och vackrast.

Fotnot

Årtalsfrågan är alltid en huvudvärk i dessa sammanhang. Produktionsår? Premiärår? Internationellt sådant eller svenskt? Hur gör vi med direkt-till-DVD-filmer? Vilka filmer som bör räknas till 2017 och vilka som bör räknas till 2016 är en intrikat definitionsfråga, och som ni ser är våra listor inte helt konsekventa. Vi resonerar som så att vi i första hand går efter produktionsår, men att även filmer från tidigare år (2016 i huvudsak) som inte gått att se förrän 2017 kan inkluderas. Sådana filmer markeras med en asterisk (*). Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2017 eller som bara visats på festivaler under 2016. Detta inkonsekventa förhållningssätt stör mig något oerhört, men utan denna kompromiss hade jag tvingats stryka flera nämnvärda filmer från listan. Och det hade ju varit tråkigt.

Annonser

GFF15: 29 överblivna kortrecensioner

GÖTEBORGS FILMFESTIVAL 2015

Festivalen är sedan länge över och detta inlägg har vid tillfället för publicering förlorat i princip all aktualitet. Som motargument kan dock nämnas att blott två av dessa 29 filmer haft svensk biopremiär. Och jag vill ändå, för helt personlig del om inte annat, sätta någon form av punkt för vinterns Göteborgsvistelse som i ärlighetens namn varit något av det roligaste jag gjort.

GFF15 2

Att jobba som festivalvolontär är något jag rekommenderar alla med ett stort filmintresse. Under två veckor sprang jag runt mellan spårvagnar och biografer och fick pyssla med lite allt möjligt. Agera biografvärd, bygga scen inför Dragon Awards, lyfta instrument på konserter, rulla ut röda mattor och springa runt och sätta upp filmaffischer är en handfull exempel på uppdrag som kan dyka upp. Förvisso ingenting som evenemanget står och faller med, men det är kul att få en inblick i hur saker och ting fungerar i dessa sammanhang och vad som sker bakom kulisserna. Biljettrivningsdebuten gick bra trots det illabådande visningsnumret (tror det hade att göra med att den gode Simon J. Berger var i byggnaden och spred god energi).

GFF15 3

Övrig tid upptogs av film, film och åter film (min lön för ”mödan”). Mat och sömn gav jag gladeligen upp, för dessa knappa två veckorna är kanske årets absoluta höjdpunkt och således värda att maximeras. Det finns få stunder i vilka jag känner mig lika mycket som mig själv som när man rusar över Järntorget i det piskande Göteborgsregnet för att hinna med en spårvagn och oroar sig över att man ska missa någon obskyr dokumentär eller något litet drama från någonstans långt borta som efter festivalen ska avdunsta och kanske aldrig återvända till en svensk duk eller skärm. Filmfestivaltillvaron måste nog betraktas som en form av verklighetsflykt där man varje dag träder in och ut ur två, tre, kanske fyra eller fem fjärran världar, och det är en helt underbar tillvaro.

GFF15 1

En av dessa världar som drömskt kan stigas in i var en av spelningarna på Pustervik, när den svensk-australiska elektropopgruppen Kate Boy äntrade byggnaden och lyfte taket på densamma (för att använda det slitnaste av uttryck för att illustrera en bra spelning). De är bra på skiva men de är helt jävla amazing live. (★★★★★.)

Men nog om det. Nedan följer kortrecensioner (vissa refererar till längre recensioner) för samtliga av de filmer jag såg under festivalen.*

Adieu au langage 1

ADIEU AU LANGAGE (Frankrike/Schweiz)
1 stjärna DYLPC liten

(En: Goodbye to Language.) Bokstavsordningen jag slaviskt följer för denna sammanställning hade ingenting bättre än Jean-Luc Godards hiskeligt värdelösa abstraktionsexperiment (redan här vet jag inte vad jag pratar om) att placera överst. Ett kritikerhyllat stycke pretentiöst nonsens som jag skrivit 1161 ord om här, för den som mot förmodan orkar ägna en stund åt detta käbbel.

Al doilea jocAL DOILEA JOC (Rumänien)
2 stjärnor DYLPC liten

(En: The Second Game.) Dinamo Stadium, Bukarest, 1988. I ett rumänskt snölandskap tillika stadions fotbollsplan utspelar sig ett huvudstadsderby mellan Dinamo och Steaua. De förstnämnda är den hemliga säkerhetspolisen och hela det kommunistiska systemets lag och de sistnämnda arméns. I filmen The Second Game vevas en gammal TV-sändning av matchen igång, helt oklippt och utan ljud. Istället hörs, parallellt med matchen och därav i 90 minuter, regissören Corneliu Porumboius intervju med sin far, matchens domare Adrian Porumboiu, som undrar varför detta ska bli film och vem i hela friden som ska titta på den men som också bjuder på en hel del sköna anekdoter om den rumänska ligafotbollen på slutet av 80-talet. Utöver en massa fotbollskuriosa snuddar filmen vid det rådande politiska läget, censur (så fort potentiella stökigheter bland spelarna uppstår klipper man i TV-sändningen till intilligande träd vid arenan), domartillvaron med mutor och förföljelse och en del annat härligt. Bland vilt kämpande spelare i snö, blod och bandage syns dessutom Gheorghe Hagi, Rumäniens kanske genom tiderna bäste spelare med 125 landskamper och meriter från bland annat Real Madrid, Barcelona och Galatasaray. För att återgå till filmen är The Second Game mer av ett stundtals intressant historiedokument än en bra film. Intervjun ger i kombination med ett retrocharmigt Bukarestderby en ibland rolig, ibland intressant, ibland segdragen 90-minutare, men någon rejäl politisk utredning erbjuds inte och man blir därav inte jättemycket klokare. För icke fotbollsintresserat folk är jag rädd att filmen ter sig hopplös. Matchen slutade för övrigt 0-0 och inget anmärkningsvärt hände.

BridgendBRIDGEND (Danmark/Storbritannien)
3 stjärnor DYLPC liten

Kanske hela festivalens mörkaste film, både till berättelse och stil, står danske dokumentärfilmaren Jeppe Rønde för i sin debut som fiktionsregissör. Bridgend är en liten stad i södra Wales som tragiskt nog är mest känd för en häpnadsväckande omfattande serie självmord under 2000-talet. 2012 rapporterades att 79 personer hängt sig bara sedan 2007, varav många av personerna var mellan 13 och 17 år gamla. Viktigt att ha i åtanke är att Bridgends invånarantal inte är högre än 39 000. Det har talats om att det kan handla om ett slags självmordskult. Vare sig det stämmer eller inte är tragiken är total och dessa händelser givetvis både känsliga och svårutredda. Rønde har i sex år försökt kartlägga vad som egentligen hänt och hitta ett sätt att återberätta historien på. Rekommenderad vidare läsning är denna intervju med Rønde, där han berättar mer om hur han gick tillväga och vilket ansvar som följer med att göra fiktionsfilm av en så pass laddad historia. Det slutresultat som är filmen Bridgend leder oss in i staden och händelserna via nyditflyttade Sara (Hannah Murray), som lär känna flera av de personer som ska komma att ta sina liv. Detta är en film jag fortfarande inte kunnat bearbeta ordentligt. Det är en så ogreppbart mörk film med så mycket svärta och smärta att jag nästan inte kunde ta till mig den. En omtitt krävs alltså, och det finns en dokumentär från 2013 som (också) heter Bridgend som jag definitivt lär se. Vad jag kan säga är att Røndes film är ett oerhört snyggt, välspelat (flera av ungdomarna bor i Bridgend och har aldrig tidigare skådespelat), känslomässigt laddat och visuellt spännande drama med ett konstant brittiskt, kargt småstadsmörker och ett intensivt pulserande soundtrack. Kontrasten mellan tegelstenshus och walesiska skogar och något slags tung elektronisk musikladdning i månskenet är mycket snygg. Det finns en nästan Twin Peaks:skt drömsk skönhet i allt detta mörker. Rønde är en klart spännande filmskapare. Han närvarade vid visningen och höll ett Q&A efter filmen, men jag behövde tyvärr rusa till Draken för nästa film och hann inte lyssna. Det grämer jag mig över. Låt mig i alla fall ge ett utdrag från artikeln jag länkade till:

”Ronde is an immersive director, and says he was drugged and assaulted during his time in Wales – he sees that related to his documentary work, where he has been shot at in South Africa, for instance. ‘I do go all the way in, so people see that they can trust me, it’s not a strategy that I have to make a film, it’s what I do. It’s who I am.'”

Butter on the LatchBUTTER ON THE LATCH (USA)
2 stjärnor DYLPC liten

Experimentell psykologisk dramathriller verkar vara termen som vanligtvis används i anslutning till Josephine Deckers högst fragmenterade historia om de två vännerna Sarah och Isolde som åker på något slags Balkanmusikfestival någonstans i de kaliforniska skogarna. Det mesta av filmen är som jag förstår det improviserat och här växlas fritt mellan långa dialogdrivna scener om lite vad som helst, berusade nattliga skogsvandringar och paranoitt, hallicunatoriskt obehagliga sekvenser där man vet varken ut eller in. Mestadels känns filmen som en sammansättning av osammanhängande dokumentärmaterial. I vissa stunder är detta ett coolt och originellt försök till en konstnärligt fri film (och då så himla mycket bättre än Godards försök), men mest känner jag bara att jag inte kan ta med mig så mycket från den och att vissa bitar (framförallt ett klassiskt thrillerelement mot filmens slut) dessutom är onödiga och går från den vardagliga iakttagelsen av två personers smått existentiella utflykt, vad som enligt mig är filmens kärna.

Ekstra Bladet Uden for citatEKSTRA BLADET: UDEN FOR CITAT (Danmark)
4 stjärnor DYLPC liten

(En: The Newsroom: Off the Record.) En av de bästa filmerna jag såg under festivalen är något så sexigt som en dokumentär om den danska tidningen Ekstra Bladet (extremt jobbig särskrivning by the way). Filmen tar oss rakt in i redaktionens arbete under ledning av Poul Madsen, och filmen är verkligen ”off the record”. Utan censur eller stängda dörrar iakttar kameran känsliga situationer som uppstår, vilka kan handla om allt från etiska dilemman och PR-strategier till tekniska detaljer som rubriksättningar och löpsedelslayout. Filmens klimax centreras kring ett gisslandrama involverande två danska sjömän i Somalia, vilket utgör en intrikat situation som tidningen kan utnyttja för att sälja nummer men som samtidigt måste balanseras på ett sätt som gör att man inte förhindrar en lösning av dramat och placerar sjömännen i ytterligare fara. Med hjälp av fallande försäljningssiffror angrips problemet med tidningsdöden och den oundvikliga digitala nyhetsrevolutionen på ett mycket intressant sätt. Madsen med flera talar öppet och spekulerar fritt kring hur tidningen ska överleva och vad som måste göras för att man ska förbli relevanta och dessutom leva upp till tanken om att vara ledande och erbjuda något unikt till marknaden. Med styrkor i klippning och paketering levererar Ekstra Bladet: Uden for citat en oväntat stor spänning och dramaturgiskt driv, och dess aktualitet för medievärlden ska inte underskattas. Kanske är detta om tio år ett gyllene dokument om pappersjournalistikens fall. Gillar man Page One: Inside the New York Times lär man defenitivt gilla den danska motsvarigheten, och kanske håller jag den senare som snäppet vassare.

Ex Machina 2EX MACHINA (Storbritannien)
4 stjärnor DYLPC liten

En annan av festivalvistelsens bästa filmer är Alex Garlands regidebut. Den 45-årige britten Garland har tidigare skrivit manus till bland annat 28 Days LaterSunshine och Never Let Me Go, och även Ex Machina placerar sig i science-fiction-genren. Caleb (Domhnall Gleeson), en ung programmerare, får veta att han blivit utvald i ett experiment, vilket går ut på att han ska samtala med en robot, Ava (Alicia Vikander), och utvärdera hennes mänskliga egenskaper med den klassiska frågan om huruvida en människa kan skapas på artificiell väg eller ej som bakgrund. Ansvarig för detta projekt är den skäggige, idrottande, öldrickande och ganska märklige Nathan (Oscar Isaac) som bor i ett ultramodernt hus mitt i naturen ute i ingenstans och för ett ganska avslappnat och oortodoxt forskarleverne. Caleb flyttar in i huset under testperioden och finner sig snabbt i en alltmer obehaglig situation där huset ter sig alltmer som en bunker och han har svårt att veta om han kan lita på Nathan. Vem är han, vad är hans historia och vad har han för avsikter? Samtidigt upptas hans tankar av den inte alltför existentiellt lätthanterliga situationen kring Avas uppenbarelse, och hans känslor och sympatier förvirras i ett komplicerat drama. Ex Machina är ett utmärkt tillskott till sci-fi-genren och visar upp en träffsäker kombination av högteknologiska idéexperiment och jordnära mänsklighet, och mötet dessa två poler emellan. Handlingen känns som för oss både avlägsen och samtidigt inte alls särskilt avlägsen, och det är detta fascinationsmoment som gör filmen så träffande. Dessutom är det ofantligt befriande att slippa en klimax som går ut på antingen total undergång eller något slags räddningsaktion för hela mänskligheten. Ex Machina förblir småskalig och sofistikerad fram till eftertexterna. Den är oberäknelig och kittlande twistad, utan att twista sönder sig själv. En sansad och intelligent, om än fritt filosoferande, film med flera lager som öppnar upp för fundering och diskussion kring inte bara teknologi och mänsklig kontra artificiell existens utan också ämnen som makt och könsroller. En liten släng av humor har man också lyckats klämma in, utan att det förstör (sådant brukar vara mycket svårt att få till), men mest framträdande är den illavarslande känslan av att något kommer skita sig men jag vet inte vad eller hur. En oerhört intressant detalj är också hur pass stora friheter Universal tillåtit filmskaparna att ta sig vad gäller berättelsens upplösning och därmed det finala budskapet, men detta bör jag inte utveckla mer än så (har ni sett filmen förstår ni vad jag menar). Utöver föregående kan sägas att Gleeson, Isaac och framförallt Vikander ger utomordentliga prestationer i vad som i stora delar kan beskrivas som ett intensivt, klaustrofobiskt kammarspel i mörka rum med tjocka stenväggar och glasrutor. Därtill håller allt från manus och regi till foto, musik och produktionsdesign mycket hög klass. AI-skapelsen Ava ser mycket bra ut (alltså inte bara för att det är Alicia Vikander, utan tekniskt och konceptuellt) och visar upp förföriskt mänskliga drag trots sitt robotskap. Tematiskt, filosofiskt och till viss del stilmässigt fördes mina tankar gång på gång till filmer som Blade Runner och THX 1138 (faktiskt också Almodóvars La piel que habito), utan att jag för den delen kände att jag sett konceptet förut. Ex Machina är när jag tänker tillbaka på den en av få filmer som fått mig att tänka ”Shit, är detta framtiden? Är vi faktiskt där snart?” och efter snart två månader av reflektion har filmen fortfarande inte lämnat min hjärna.

Filip & Fredrik presenterar Trevligt folkFILIP & FREDRIK PRESENTERAR TREVLIGT FOLK (Sverige)
4 stjärnor DYLPC liten

Filmen om det somaliska bandylandslag som vuxit fram som ett integrationsprojekt i Borlänge är en härlig och hjärtevärmande historia. Filmen i sig är måhända inget banbrytande mästerverk, men initiativet är välbehövligt och den politiska tyngd som utgör filmens grund värt att uppmärksamma. Mer om detta finns att läsa i den mer utförliga recensionen från januari.

I Won't Come BackI WON’T COME BACK (Ryssland/Finland/Estland/ Kazakstan/Vitryssland)
4 stjärnor DYLPC liten

(Originaltitel: Ya ne vernus.) En av tre filmer jag grät till under festivalen är denna transnationella berättelse om två ryska ungdomar som genomgår en lång och tuff resa i både geografisk och biografisk bemärkelse. Anya, en ung kvinna som är vuxen men som ser ut som en tonåring (varför jag heller inte riktigt vet hur gammal hon de facto är), studerar till lärare men blir felaktigt efterlyst för ett brott hon inte begått, varpå hon flyr och flyttar in på ett barnhem under falsk identitet. Där träffar hon 13-åriga, föräldralösa Kristina, som med en hårdhudad yta som resultat av en tuff uppväxt stöter bort alla i sin närhet. Det dröjer länge innan de två börjar gilla varandra överhuvudtaget, men efter att Kristina berättat att hon har en farmor i Kazakstan inser de att de egentligen inte har så mycket att förlora på att bara dra iväg och söka lyckan någon annanstans. En lång resa genom det karga Ryssland tar sin början, längs motorvägar med mysko lastbilschaufförer och järnvägar med dånande tåg. Utan pengar och med en stundtals uppgiven inställning till livet utvecklar Anya och Kristina en klassiskt trögstartad vänskap som till slut ska komma att innebära förkrossande emotionella effekter. Skådespelarna Polina Pushkaruk och Vika Lobachova är inget annat än hjärtegripande duktiga i sina emotionella nyanser och I Won’t Come Back är en vacker film som trots all grå betong, skoningslös kyla och deprimerande livsmörker lyckas framföra ett optimistiskt budskap. Jag antar att dess starkaste kraft är att den träffar den där glipan mellan hopplösheten och hoppfullheten, det där smärtsamma gränsområdet i vilket man ibland tvingas möta sina tvivel.

Imagining EmanuelIMAGINING EMANUEL (Norge, 2011)
3 stjärnor DYLPC liten

Emanuel Agara flydde från det krigshärjade Liberia 2003 och tog sig per båt till Norge. Väl där fick han inget uppehållstillstånd och har därför inte kunnat arbeta eller utbilda sig i landet. Vad som komplicerat situationen ytterligare är att Liberia inte velat låta honom återvända, då han som papperslös inte kunnat bevisa sin nationalitet. Norge har hävdat att han rimligen bör tillhöra Ghanas nation och därför placerat honom på ett flygplan dit, inte bara en utan två gånger. Ghana har i sin tur refuserat honom inträde i landet och skickat tillbaka honom till Norge. Emanuel har gång på gång berättat sin historia, men mötts av tvivel och rynkade pannor och myndighetsfolk som skakat på huvudet. Dödlägesvistelsen i Norge varade i åtta år. I Imagining Emanuel attackerar regissör Thomas Østbye frågan om vari människans identitet ligger och vad som definierar vem man är. Ens livshistoria? Ens nationalitet? Någon annans teorier om ens livshistoria? Har man ingen identitet om man inte har fysiska papper som kan bevisa den? Genom ett tiotal olika rubriker angriper filmen Emanuels komplicerade och frustrerande situation med olika infallsvinklar och frågeställningar för att försöka förstå vad som faktiskt utgör en människa. Det är en lika tung som intressant fråga som lyfts och appliceras på en byråkratisk mardrömshistoria involverande allt från berättelser om krig och flykt till  förhörssituationer, fängelsevistelser och övervakning. Filmen samlar under sin 52 minuter långa speltid på sig olika röster och perspektiv som alla tillsammans målar en bild som på så fullt vis som möjligt sammansätts till ett försök att besvara frågan ”Vem är Emanuel?” En mycket tänkvärd film.

Out of NorwayOUT OF NORWAY (Norge)
3 stjärnor DYLPC liten

Bryts gör här min alfabetiska titelordning, men detta sällsynta undantag har gjorts för enkelhetens skull, eftersom Out of Norway är en direkt fortsättning på Imagining Emanuel och visades direkt påföljande i en naturlig double feature. Out of Norway består helt och hållet av videomaterial filmat av Emanuel själv och dokumenterar hans återvändo till Liberia. Denna aktion, genom vilken han smugglade hem sig själv, möjliggjordes med hjälp av pengarna som Imagining Emanuel genererade. I denna 42 minuter långa uppföljare beskriver han sin resa hem och talar genomgående om sitt liv, de förlorade åren i Norge, kärleken till sin familj och alla erfarenheter han samlat på sig under de turbulenta åren. Out of Norway är ett slags videodagbok, nerkomprimerad till en kortfilm. Det är en gripande och fascinerande livshistoria som Emanuel bär på, och filmen är en unik typ av filmskapande i det faktum att allt är filmat av Emanuel själv och att hans röst och berättelse utgör hela filmens narrativ.

Inherent Vice GFF 4INHERENT VICE (USA)
3 stjärnor DYLPC liten

Nu är den alfabetiska ordningen tack och lov återställd. Eftersträvar man fortsatt ordning måste jag dock avråda från Paul Thomas Andersons Inherent Vice, för det är en jävla tripp vill jag lova. Och den vill man ju uppleva. Så skit i ordningen en stund, se Inherent Vice och läs gärna min recension.

Jauja 3JAUJA (USA/Brasilien/Danmark/ Tyskland/Frankrike/Mexiko/ Argentina/Holland)
3 stjärnor DYLPC liten

De multinationella samarbetenas Rolls-Royce. Ja, sanna mina ord, vilken sensation! Den danske generalen Gunnar Dinesen (Viggo Mortensen) är på fältuppdrag i 1800-talets Patagonien när hans dotter plötsligt försvinner med en ung soldat. Filmen går härifrån mer eller mindre ut på att han ensam vandrar runt i den sydamerikanska naturen och letar efter henne i takt med en ökande desperation, törst och existentiell förvirring. Filmen är otroligt långsam och presenteras med ett helt passivt kameraarbete, i meningen att kameran ställts in och placerats på en plats för att sedan inte röra sig på flera minuter. Tagningarna är extremt långa och tempot till en början påfrestande, för att sedan bli alltmer hypnotiskt tilltalande i takt med att hjärnan vänjer sig vid det för en mainstreamfilmvan hjärna okonventionellt långsamma berättandet. Varje bildruta ser ut som en diabild, nästan kvadratisk och med rundade kanter och starka färger – lite som en Instagrambild skulle man kunna säga, för att även personer av min generation ska förstå vad jag talar om. Jauja är en film som, om man ger den tid och accepterar att det i princip inte händer någonting, kan erbjuda både en arthouse-läcker visuell upplevelse och en själslig stillhet som kan öppna ens tankeverksamhet på ett sätt som man inte erfar varje dag. Med det sagt är filmen inte fantastisk, men den är mycket speciell och intressant i många avseenden, och det är logiskt att regissör Lisandro Alonso kopplas med den nya argentinska filmen, för här finns potential för framtida stordåd. Werner Herzog är ett namn som ekade i mitt huvud under filmens gång, och det finns stora stilmässiga likheter mellan Jauja och filmer som Aguirre, der Zorn Gottes och Fitzcarraldo.

Kyoto ElegyKYOTO ELEGY (Japan)
2 stjärnor DYLPC liten

(Originaltitel: Manga niku to boku.) Jag har visserligen inte sett särskilt många japanska filmer genom åren, men jag har sällan lyckats uppskatta de jag sett. Det är tråkigt. Tyvärr är också Kyoto Elegy en film som jag helt enkelt inte kan ta till mig ordentligt. Filmen handlar om juridikstudenten Watabe, som bor ensam i en liten lägenhet, samt huvudsakligen tre olika kvinnor som under olika perioder av hans liv står i centrum för hans tillvaro. Den första, Satomi, tar sig in i hans liv på nästan våldsamt vis och dränerar honom på pengar genom att ligga på soffan och äta groteska mängder kött. Filmen leker en hel del med könsroller, varav Satomi utgör det för mig mest tydliga exemplet (hennes rollfigur hade i en mer konventionell film varit man). Efter Satomi kommer Watabes förälskelse Nako och efter henne kommer affärskvinnan Sayaka. Gemensamt för alla tre kvinnor är att de på ett eller annat sätt kämpar mot rådande sociala strukturer. Detta är givetvis en intressant aspekt av filmen, men för min del drunknar detta i sedvanlig japansk absurdism och en långsam och stel yta som förhindrar mig från att ta mig in i den värld som karaktärerna bebor och sympatisera med dem. Jag hittar ingen identifikationspunkt, kanske för att det är en så annorlunda kultur med helt andra filosofier och synsätt, och jag har ständigt problem med den konstigt implementerade humorn som ska in lite här och där. Det kan visserligen vara roligt, men det bryter av från andra bitar och skapar i mina ögon konstiga och inte särskilt bra tonskiften. Jag vill verkligen kunna ta till mig den japanska filmen (och jag vet att det finns många olika typer och genrer och regissörer), men jag har verkligen stora problem med den japanska filmskapartraditionen och vet inte riktigt hur jag ska komma förbi det hindret. Filmtips välkomnas med öppna armar.

Listen Up Philip 1LISTEN UP PHILIP (USA)
4 stjärnor DYLPC liten

Festivalens snyggaste film är kanske Alex Ross Perrys Woody Allen-doftande, 70-talsstiliga och jazzfyllda indiefilm om en självgod författare i New York. Filmen är inspelad på Super 16mm-film och är sådär härligt retrogrynig och gulaktig och nostalgiskt varm (även här kan ett Instagramfilter användas som kontemporär jämförelse). Philip Lewis Friedman (Jason Schwartzman) ska precis släppa uppföljaren till sin hyllade debutroman och befinner sig i ett tillstånd av hybris och självupptagenhet (detta verkar i och för sig också vara hans normaltillstånd). Succén uteblir dock och hans ofta ganska dryga beteende slår sprickor i förhållandet med Ashley (Elisabeth Moss). Philip träffar i samma veva Ike Zimmerman (Jonathan Pryce), en författare som är en av få människor Philip faktiskt respekterar, som kan ge honom värdefulla råd för Philips fortsatta författarkarriär. Han bestämmer sig för att lämna lägenheten i New York ett tag och installera sig i Ikes hus på landet, med målet att i isolationen finna frid och skrivarmässig renässans. Detta beslut leder hur som haver snarare till ökad egocentrism och ett än mer kaotiskt socialt liv. Listen Up Philip är en underbart svart och cynisk dramakomedi som mycket oromantiskt men ändå charmigt reflekterar över livet mellan den vardagliga verkligheten och den mer entusiastiskt ambitiösa planen som bit för bit glider ifrån en. Det är också en film som både rör sig i konstens och litteraturens upphöjda sfär och förlöjligar densamma. Redan nämnda Woody Allen är en oundviklig referens. Manuset är vasst medan regi (Perry har både skrivit och regisserat filmen) och skådespeleri möts i perfekt harmoni och spontanitet. Schwartzman är lika underbar som alltid och som klippt och skuren för rollen som intellektuell författarnarcissist medan också Moss gör en mycket bra och nyanserad roll. Ovanpå detta lever fotot sitt eget lilla liv, där kameran flyger runt lite som den vill på ett nästan dokumentärt sätt och inte räds närbilder eller sekvenser av konstigt fokus, och jazzmusiken ligger som ett varmt täcke över hela filmen. Det är ett fantastiskt snyggt porträtt av nutiden genom ett 70-talsfilter och sammantaget en på många sätt underbar film.

APphoto_Film Review Men Women ChildrenMEN, WOMEN & CHILDREN (USA)
4 stjärnor DYLPC liten

Så har turen kommit till den andra av de tre festivalfilmerna jag grät till. Jason Reitman, som gjort filmer som Juno och Up in the Air, fortsätter att betrakta relationer, familjer, ensamhet och svåra sociala situationer, och det genomgående temat som används för detta är i Men, Women & Children modern kommunikation, internet, mobiltelefoner och sociala medier. Filmen är ett ensembledrama med många olika karaktärer och delhistorier, men alla har gemensamt att de bor i ett typiskt amerikanskt förortsvillaområde och går på eller har barn som går på samma high school. Här finns till exempel en kille som tröttnat på den amerikanska fotbollen och nu bara spelar datorspel istället och ses som en svikare av laget, en blyg tjej med en överbeskyddande mamma som kollar igenom hennes mobiltelefon och dator varenda dag (Jennifer Garners karaktär är omöjlig att inte avsky här), en annan ung tjej med ätstörningar och (av normsamhället framtvingade) ohälsosamma kropps-, kost- och viktideal, en cheerleadertjej som vill bli känd och tar vågade bilder på sig själv, ett sexuellt frustrerat föräldrapar vars äktenskap tappat all inspiration och nu dras med såväl porrmissbruk som otrohetsepisoder, och en hel bunt till med vilsna själar i denna moderna värld av alienation och ensamhet trots att alla är ständigt uppkopplade. Ja, den digitala vardagen målas som ni hör upp som lite av en dystopi. Många menar att filmen framför något slags moralpanik och en överdriven bild av den teknologisociala verkligheten, och att Reitman har en 400-årings hållning gentemot densamma. Jag förstår faktiskt inte den kritiken, för jag tycker att Men, Women & Children gör ett ärligt försök att tackla den tillvaro som de flesta av oss idag faktiskt befinner oss i (och då syftar jag kanske inte på att vi lägger upp nakenbilder på oss själva utan snarare den vardagliga sociala interaktion som sker genom olika skärmar och apparater) på ett sätt som jag inte sett på film förut. Den är till exempel närmare vår verklighet än Spike Jonze Her, som nämnts i dessa sammanhang. Jag förstår överhuvudtaget inte varför filmen floppat både ekonomiskt och kritikmässigt, för det är en riktigt bra film. Regi, skådespeleri, manus, stämning, musik, foto, budskap och hela galoppen är på plats. Till och med herr Hjärndöd själv, Adam Sandler, är bra i den. Vad som drabbade mig mest med Men, Women & Children är den filosofiska tanken om att vår existens på jorden egentligen saknar mening – vi dör och allt går vidare som om ingenting hänt – men ändå finns det små, små saker i ens närhet som gör att man trots allt hänger i och finner något slags värde ändå i detta liv, meningslösheten till trots. Jag vet inte hur jag ska få det där att inte låta tramsigt och överdrivet, men det är ett jävla jobb ibland att hålla undan de där tankarna, och när Emma Thompsons berättarröst talar om människans litenhet samtidigt som en satellitbild visar jorden från så långt håll att den ser ut som en liten prick i rymden är det svårt att inte känna orden träffa som en liten klump i magen som påminner om att det finns all anledning till existentiellt tvivel och samtidigt all anledning att slå undan detsamma och fortsätta leva.

Miss JulieMISS JULIE (Norge/Storbritannien/ Irland/Frankrike)
2 stjärnor DYLPC liten

Miss Julie, den gamla soppan, är den verkligen så intressant? Nej, det är den faktiskt inte, och jag vet inte vad för intressant jag skulle kunna skriva om den. Jessica Chastain är jättebra, Colin Farrell likaså och Samantha Morton också, och allt är lite härligt teatralt uppspelt, men det finns liksom ingenting för mig i den här historien – ingen identifikationspunkt! – den är död och slut. Tyvärr, Liv Ullmann. Det är inget fel på produktionen, det är snyggt och välspelat och välregisserat, men det går inte att engagera sig i detta i 129 minuter. Ni får googla efter synopsis för av mig får ni ingenting av den varan.

Natt til 17NATT TIL 17. (Norge)
2 stjärnor DYLPC liten

(En: One Night in Oslo.) En ganska snygg men problemtyngd ungdomsfilm som utspelar sig runt den norska nationaldagen, vars natt är en uppenbarligen vild tillställning av fest och (alkoholrelaterat) ståhej. Huvudpersoner är 15-åriga Sam och Amir, vänner sedan barnsben, som gett sig fan på att ha en kanonkväll. Ett problem uppstår dock och genererar kalabalik när Amir inser att hans före detta tjej, Thea (spelad av personen med ett av världens tveklöst mest badass namn: Thea Sofie Loch Næss), som han nu tänkt försöka vinna tillbaka, istället har något på gång med Sam. Ett triangeldrama uppstår mitt i det drama som under kvällen ska förena Sam och Amirs småstökiga grabbgäng med Theas tjejmotsvarighet. Det blir en lång och händelsefull natt. Natt til 17. är en mestadels snygg film som tar flera spännande ansatser. Skådespelarna sköter sig, soundtracket är nice (lyssna till exempel på Heimförin av Ásgeir Trausti), det finns en nerv, en berättelse att förmedla och en estetisk medvetenhet. Dessutom är den politiska dimensionen i att huvudpersonerna är en mix av invandrare med olika bakgrund och ”vanliga” norrmän/norskor (ursäkta denna klumpiga formulering, men vad är egentligen motsatsordet till invandrare?) både relevant och viktig, vilket det olustiga citatet från en norsk tidningsrecension nedan bevisar.

”At en pen og dannet jente (Thea Sofie Loch Næss) fra Oslos vestkant er kjæreste med en somalisk gutt (Samakab Omar) – og også får morens velsignelse for forholdet – virker ganske urealistisk.”

24-timmarskonceptet påminner en del om Mathieu Kassovitz superba La haine, men är i Natt til 17. dessvärre inte alls lika skarpt och fokuserat i utförandet. Problemet är att regissör Eirik Svensson verkar vilja lite för mycket, och flera bitar kunde och borde ha skrivits om. Det finns till exempel ett osmidigt infogat gängslagsmål som mer stjälper än utvecklar berättelsen, och sådant har man inte råd med när speltiden inte överstiger 83 minuter. Resultatet blir att filmen tappar både fokus och trovärdighet och att vissa bitar blir forcerade och lite för enkla och klyschiga. Men att filmens trovärdighetsproblem skulle ha med det som den citerade recensenten tar upp att göra vore inget annat än befängt att påstå.

Next Goal WinsNEXT GOAL WINS (Storbritannien)
4 stjärnor DYLPC liten

Detta inläggs andra fotbollsdokumentär och den tredje och sista tårframkallande filmen på festivalen är denna fantastiska film om ett av världens sämsta fotbollslandslag, Amerikanska Samoas. 2001 spelades den historiska match som innebar världsrekord i brakförlust när Amerikanska Samoa förlorade mot Australien med 31-0. I mål stod Nicky Salapu, som sedan dess uttryckt en nästan hopplös önskan om att någon gång få vinna en match för sitt land. Next Goal Wins gör en djupdykning i den amerikanska samoanska fotbollskulturen och undersöker vad som egentligen driver detta till synes hopplösa projekt. Svaret är att den lilla ön med 55 000 invånare har en alldeles särskild kultur av broderskap och respekt och en hoppfull syn på livet. Landet är till exempel det första någonsin att ställa upp med en fa’afafine i laget, det vill säga en person som ser sig som både man och kvinna och därmed identifierar sig med ett tredje genus. Detta är ett viktigt led i att sudda ut den (ofta enkelspåriga och överdrivna) bilden av att fotbollen är en plats för ett slags machokultur. Dokumentären porträtterar utöver fotbollen även kultur och religion och andra mer allmängiltiga aspekter av det samoanska livet. Inför kvalspelet till VM i Rio de Janeiro 2014 tog landslaget in den karismatiske holländske tränaren Thomas Rongen (som tränat flera olika amerikanska klubblag och ungdomslandslag) för att göra en ansats mot Amerikanska Samoas första seger någonsin och att avancera till nästa runda i kvalet. En krock av både kulturer och arbetsmetoder ser först ut att hota företaget, men allteftersom börjar spelarna och Rongen förstå varandra bättre och växa in i ett allt närmare och framgångsrikt team, och det är denna utveckling som dokumentären följer. Att det man på planen saknar i kvalité vägs upp av en stark vilja må vara en klassisk kliché, men det är faktiskt precis vad detta landslag visar. I november 2011 var triumfen ett faktum när man besegrade Tonga med 2-1, och man var bara ett slutminutsmål från att faktiskt gå vidare. Tillbaka var då Nicky Salapu, den gamle målvakten som en tid tidigare både lagt av och gett upp sin önskan om en seger, vilket innan Rongens ankomst allmänt betraktats som ett osannolikt mirakel. Det finns många starka ögonblick i Next Goal Wins att beröras av, och det är definitivt en av de bästa idrottsdokumentärerna jag sett. Även bland dokumentärer i allmänhet rankar jag den högt. Den ser dessutom grymt bra ut och är mycket välproducerad. En av festivalens bästa filmer.

De nærmesteDE NÆRMESTE (Norge)
3 stjärnor DYLPC liten

(En: Homesick.) 27-åriga Charlotte (Ine Marie Wilmann) bor i Oslo och jobbar som danslärare. En dag dyker hennes halvstorebror Henrik (Simon J. Berger) upp. Inget märkvärdigt möte, kan tyckas, men grejen är att de vuxit upp i olika länder (hon i Oslo, han i Norge) och inte träffats tidigare. Mötet är till en början frostigt och nästan fientligt, men efter att de till slut tagit sig ut på byen och sänkt några glas börjar de uppskatta varandras sällskap mer och mer. Känslor utvecklas och snart blir deras bakgrund ett problem, eftersom de inte ser varandra som syskon utan snarare som en kvinna och en man som tycker mycket om varandra. Såväl kärlekens som familjens och den sociala omgivningens gränser testas och vänskapen för med sig svårhanterliga känslor och dilemman. De nærmeste är ett oerhört tätt, intimt och välspelat drama. Wilmann är strålande i huvudrollen och Berger visar återigen att han är en av Sveriges bästa skådespelare. Hur märkligt det än låter gör filmen ett ärligt och försök att skildra något så svårt och kontroversiellt som incest, och gör det till en situation som framstår som mer komplicerad och mindre självklart fel än man gärna vill tro. Ett visuellt snyggt paketerat drama med mycket skådespelarkraft och tonsäker regi. De tre stjärnorna är starka och angränsar till högre betyg.

Nøgle hus spejlNØGLE HUS SPEJL (Danmark)
3 stjärnor DYLPC liten

(En: Key House Mirror.) Detta drama kretsar också kring relationer, kärlek och svåra dilemman och utspelar sig på ett ålderdomshem, där Lily (Ghita Nørby) och Max (Jens Brenaa) flyttar in efter att den senare fått en stroke. De har varit gifta i 50 år och har ett mycket starkt förhållande, men ju längre tiden går och ju sämre Max blir, desto mer ensam och frustrerande blir Lilys situation. En dag flyttar en saxofonspelande skojare, ”Piloten” (Sven Wollter), in i rummet mittemot och han blir för Lily en både en befriande kraft och en komplicerad attraktion i hennes liv. Nøgle hus spejl är en fin film om kärlek på ålderns höst, samtidigt som det är en smärtsam skildring av åldrande och allt vad det innebär, varav en sak är demens och minnenas betydelse i livet. Fina skådespelarinsatser och en ganska diskbänksnära realism gav mig en slående känsla av att ”fan, jag vill inte bli gammal.”

P'tit QuinquinP’TIT QUINQUIN (Frankrike)
3 stjärnor DYLPC liten

(En: Li’l Quinquin.) En spektakulärt märklig film är denna kriminaldramakomedi som tar avstamp i ett makabert fynd av en ko fylld av blod och delar av en människokropp i något slags bunker i en liten småstad i norra Frankrike. Till verket skrider kommissarie Van der Weyden (Bernard Pruvost), som kan beskrivas som ett slags halvförvirrad korsning av Jacques Clouseau och Sherlock Holmes som utstrålar både auktoritet och inkompetens och besitter ett ryckigt, ticsdrabbat och sensationellt komiskt minspel. Han har en rutinerad aura, men man vet aldrig riktigt om han är ett geni under denna säregna yta eller om han bara är säregen. Med sig har han assistenten Carpentier, som verkar rätt stabil och vettig men som också har sina idéer (bland annat att han vill testa att köra polisbilen på bara två hjul, vilket han också osannolikt nog lyckas med i en spektakulär triumf). Han har också för vana att med fart och fläkt köra bilen ett par varv runt i en cirkel innan de åker iväg dit de ska, vilket givetvis är väldigt roligt. Jag har lite svårt just nu att vidare sammanfatta vad filmen egentligen handlar om, för ingenting låter särskilt logiskt i återberättad form. Det finns i alla fall ett karaktärsgalleri med bland andra poliserna, några små pojkar (en är titelpersonen, lille Quinquin) som också försöker snoka i det märkliga mordfallet, en tonårstjej som ska delta i en talangtävling med en (ganska bedrövlig) sång, några helt yrkesinkapabla präster som håller en fiaskoartad begravningsgudstjänst, några invandrarkillar som hamnar i bråk med Quinquins gäng och lite ströfolk som deltar i någon enstaka scen och sedan försvinner. Släktfejder, otrohetshistorier och invandrarfientlighet är återkommande problematik, men faktum är att det aldrig riktigt är klart vad filmen egentligen handlar om (på gott och ont, mest gott). Politiska undertoner går att spåra, men för att veta vilka budskap filmen vill förmedla krävs tanke och reflektion. P’tit Quinquin är egentligen en 200 minuter lång miniserie och kan i och med detta anta ett långsamt tempo med många vackra miljöbilder på den franska landsbygden ute vid havet och inkludera scener som i en vanlig långfilm hade känts för obetydliga eller otydliga för att föra handlingen framåt. Det är mestadels positivt, men 200 minuter är i överkant, i alla fall när man visar den som film och inte som miniserie i fyra delar. P’tit Quinquin är hur som haver en stundtals hysteriskt rolig film med absurd och bisarr humor som knappt går att hitta någon annanstans. Fellini och Tati har nämnts i recensioner och filmen blev (kanske inte så förvånande) utsedd till förra årets bästa film av Truffe, Godde och gängets gamla magasin Cahiers du cinéma. Vill man se något unikt är P’tit Quinquin ett mycket gångbart val, men jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska kunna uttrycka mig kring den, och det kanske är något gott.

OLYMPUS DIGITAL CAMERARELATOS SALVAJES (Argentina/Spanien)
4 stjärnor DYLPC liten

(En: Wild Tales.) När filmåret 2015 ska summeras kan jag nästan garantera att detta argentinsk-spanska våldsspektakel återfinns högt upp på min topplista. 39-årige Damián Szifrons antologifilm består av sex separata kortfilmsdelar (total speltid 122 minuter) som inte hänger samman mer än tematiskt: våld och hämnd är gemensamma nämnare. Exempel på de fantasifulla situationer som skildras är en osannolik flygplansrendezvous, en vägkrogsuppgörelse involverande råttgift och knivar, en Duel-lik (Spielbergfilmen alltså) vendetta mellan två rosenrasande bilförare på en landsväg mitt ute i ingenstans, en felaktigt parkeringsbötfälld demoleringsexpert som i sin förtvivlan gör uppror mot hela det statliga systemet, en mutfylld och genomkorrupt advokataffär efter en hit-and-run-olycka och slutligen den mest kaotiska bröllopsfest som någonsin sett dagens ljus. Relatos salvajes är den roligaste filmen jag sett på år och dagar (är inte det förresten en extremt otydlig tidsangivelse?) och en helt unik triumf i kombinationen av svärta och humor. Bakom varje antologidel finns en mörk grund, vare sig det gäller samhällsstrukturella problem eller personliga bekymmer, och hade dessa skeenden inträffat i verkligheten hade man förmodligen plockat fram näsdukar och talat om episka tragedier. Tarantinojämförelserna har inte låtit vänta på sig, och det är en klart relevant parallell att dra. Maestro Pedro Almodóvar har ett producentfinger med i spelet också, och hans ande svävar som ett litet lätt moln över hela filmen. Roligt, spännande, energiskt, oberäkneligt, flippat och helt jävla galet och – viktigast av allt – utan att någon gång tappa i kvalité eller falla utom dramatisk och estetisk kontroll. Detta är något så välskrivet, välregisserat och välspelat och så befriande unikt och frisläppt att det kan bli tal om betygshöjning när jag ser om den härnäst (förhoppningsvis snart!).

La Sapienza 1LA SAPIENZA (Frankrike/Italien)
3 stjärnor DYLPC liten

Avskalat, nedtonat och nästan känslokallt skådespeleri möter sydeuropeisk arkitekturhistoria i detta vackra, stillsamma och nästan meditativt långsamma drama om halvvilsna personer på såväl geografisk som inre resa genom Schweiz och Italien. Paret Alexandre, utbränd arkitekt, och Aliénor, psykoanalytiker, spenderar en helg i den italiensktalande delen av Schweiz och stöter där på 20-årige(-ish) Goffredo, passande nog arkitektstudent, och hans syster Lavinia. Alexandre och Aliénors relation och yrkesliv kantas för tillfället av frågetecken, och efter inledande skepsis går Alexandre med på idén att ta med sig Goffredo till Italien och lära honom ett och annat om deras gemensamma intresse och inspiration, med särskilt fokus på 1600-talsmästaren Francesco Borromini (som bland annat ritat kyrkan i Rom som filmen är döpt efter, Sant’Ivo alla Sapienza), medan Aliénor och Lavinia stannar i Schweiz. La Sapienza är en bombastisk visuell upplevelse och en film som visar upp en enorm respekt för dramats egentliga huvudperson – den italienska arkitekturen. När jag såg filmen hade jag nyligen kommit hem från en högst inspirerande Palermovistelse, där jag njutit av ändlösa gator av magnifika byggnader och statyer och hela det sicilianska kulturpaketet, och dessutom en dagsvandring i Rom. Den italienska stadssiluetten var ett kärt återseende i La Sapienza och att se filmen var som att ta några Italienromantiska och själsligt upplyftande andetag. Filmen är otroligt vacker och dramat ofta intressant och substansrikt, men i vissa delar blir filmen påfrestande långsam och stel (skådespeleriet är som sagt mycket stelt i sin natur, på gott och ont). En stark trea är ett rimligt betyg. Är man intresserad av arkitektur, eller vill man bara få sig några italienska andetag, finns ingen anledning att inte se den.

Julianne Moore Still AliceSTILL ALICE (USA)
3 stjärnor DYLPC liten

Julianne Moore vann välförtjänt en Oscar för sin roll som Alzheimersdrabbad, blott 50 år gammal språkprofessor i detta genomstabila familjedrama. Handlingen är lättförklarad: hon får Alzheimers och livet förändras för både henne själv och henns familj, och Still Alice följer händelseutvecklingen och utgör ett kompetent och trovärdigt porträtt av en fruktansvärd sjukdom. Egentligen allt är stabilt med filmen men ingenting är fantastiskt, förutom möjligen Moore (även om hon gjort flera roller som nog är bättre). Fina biroller av bland andra Alec Baldwin och Kristen Stewart kan också nämnas, men min mest koncisa och konkreta omdömesformulering lyder nog ”stabil 3/5-film”.

Terre battueTERRE BATTUE (Frankrike/Belgien)
2 stjärnor DYLPC liten

(En: 40-Love.) Franska familjedramer är en svag punkt i mitt filmtittande, och det är sällan ett sådant träffar fel. Terre battue träffar kanske inte direkt fel, men det är inget serveess heller. Filmen handlar om en familjefar som lämnat sitt jobb och planerar att starta egen skobutik. Själv är han superentusiastisk, men hans fru är både skeptisk och orolig över hans potentiella storhetsvansinne, och äktenskapet pressas mer och mer. Lite i kläm hamnar deras 11-åriga son, som är mycket lovande i tennis och enligt en specialiserad skola i Paris borde satsa fullhjärtat på att träna tennis redan nu för att bli en av de allra bästa. Filmen skildrar pojkens liv parallellt med att föräldrarnas äktenskap krackelerar allt kraftigare. Terre battue bjuder på klart stabila skådespelarinsatser och en i botten intressant story, men likt Natt til 17. tappar den tråden litegrann och spretar till, varför det känns som att man till slut inte riktigt kommit fram till, löst eller framkallat någonting. Nja, en film med potential men halvdan slutprodukt.

Three Windows and a HangingTRI DRITARE DHE NJË VARJE (Kosovo)
3 stjärnor DYLPC liten

(En: Three Windows and a Hanging.) Detta är en historisk film: den är Kosovos första bidrag till kategorin för bästa utländska film på Oscarsgalan någonsin. Den är också historisk sett till innehåll, eftersom (den endast halvt erkända) nationens ofrånkomliga folkliga trauman står i centrum för handlingen. Filmen utspelar sig i en liten by strax efter Kosovokriget i slutet av 1990-talet, där läraren Lushe blir intervjuad av en internationell journalist och bestämmer sig för att berätta om hur hon och tre andra kvinnor våldtogs under kriget. Detta framkallar en återigen infekterad situation i den lilla byn som så långsamt är på väg att återhämta sig, och männen i byn känner sig förödmjukade och kränkta och iscensätter en hårdhänt hatkampanj mot Lushe. Three Windows and a Hanging är, även om den behandlar tunga historier och nationella sår, inte genomgående så mörk som den låter utan infogar även en del humor för att balansera upp för alla kval och problem. Det är en stilig och långsam film med nedtonad dialog som främsta narrativa verktyg. Det hänger trots allt ett dystert moln på himlen över byn, och vikten av att dessa historier berättas måste understrykas. Film är ett mycket användbart verktyg för att hantera nationella trauman, konflikter och historia, och det är Three Windows and a Hanging ett fint bevis på.

Stato Mafia: la leggenda rossa - Sabina GuzzantiLA TRATTATIVA (Italien)
3 stjärnor DYLPC liten

(En: The State-Mafia Pact.) Åter till Italien och nu de mörkare sidorna av landet. Den inhemska politiken i stövellandet har länge dragits med korruption och alltför stor kriminell inblandning, en komplicerad och djupt rotad tradition som denna satiriska dramadokumentär försöker kartlägga, utreda och utagera i form av dramatiseringar av viktiga händelser och förklaringar av vad som hänt när, var, hur och varför. Mycket handlar om den sicilianska maffian Cosa nostra, som centreras till öhuvudstaden Palermo, vilken spelat en betydande roll i många situationer både lokalt och nationellt. Politiska affärer, rättegångar, terrorattentat och rena maffiakrig bearbetas och namnen droppas på löpande band. Jag ska inte låtsas att jag förstår alla skeenden och vändningar eller minns hälften av alla namn eller ens hängde med i alla svängar när jag väl satt och såg filmen. Är det något man förstår lite bättre efteråt är det hur komplicerade saker och ting kan vara. Filmens narrativ är klart intressant, då regissör Sabina Guzzanti (mest känd som satiriker) blandar rent dokumentära segment med arkivbilder, intervjuer och berättarröster med kreativt uppställda återuppspelningar av vissa av de historier som förmedlas. Övergångarna är flytande och vi tillåts se hela processen av att personer sminkas och klär ut sig, för att sedan sätta sig bakom skrivbord eller i fängelseceller för att skådespela. Jag vet egentligen inte riktigt vad jag tycker om det greppet, men det är ganska kreativt i alla fall. La trattativa är en bra film, men som sagt ganska svår att hänga med i. Det den försöker göra är också mycket viktigt, eftersom det bevisligen funnits otroligt mycket skuggspel som genom decennier styrt det italienska samhället från bakom stängda dörrar.

The VoicesTHE VOICES (USA/Tyskland)
3 stjärnor DYLPC liten

Den omvälvande genreförflyttningen i den iransk-franska regissören Marjane Satrapis The Voices gör den, från att ha varit rätt blek och ointressant, till en högintressant och udda skapelse med mycket mörker och absurditet. Filmen anslås som något slags halvdeppig komedi om en rätt ensam man, Jerry (Ryan Reynolds), med ett oinspirerande lagerjobb och en småsjaskig lägenhet. Lite roligare blir det dock när Jerry tar kontakt med två vackra arbetskamrater, Fiona (Gemma Arterton) och Lisa (Anna Kendrick), och han lyckas till slut få ut Fiona på dejt. Härifrån ska jag dock för oförutsägbarhetens (filmens största styrka) skull inte säga så mycket mer. Saker och ting tar makabra vändningar, romcomtonen övergår i blodig skräck och snart går vår vän Jerry in i totalt mörker. Två talande djur finns i alla fall vid hans sida, som postern föreslår. Om det är något bra eller något problematiskt är svårt att veta. Ett råd är att inte läsa något om filmen eller leta upp några bilder eller trailers innan man ser den (vilket man i och för sig aldrig ska göra om min filmtittarfilosofi ska följas). Mental ohälsa är ett tydligt tema som behandlas på intressant vis sett till narrativ och hur filmen använder subjektiva perspektiv på ett spännande sätt. Reynolds visar som i Buried att han faktiskt kan skådespela och gör en klart kompetent insats. The Voices är totalt sett en film som efter en mycket svag inledning (ge inte upp efter en halvtimme!) växer rejält och levererar en egendomlig och sällan skådad slutprodukt. Faktiskt en helt sjuk film när jag tänker efter. Eftertexterna presenteras på ett högst spektakulärt sätt och är pricken över i:et för detta bisarra spektakel.

WIR SIND JUNG. WIR SIND STARK. (Tyskland)
4 stjärnor DYLPC liten

(En: We Are Young, We Are Strong.) I Rostock utspelade sig i augusti 1992 fasansfulla scener när ett främlingsfientligt protesttåg övergick i våldsamma kravaller som eskalerade till något långt bortom kontroll. Under en mörk sommarnatt belägrade flera hundra högerextremister, till applåder från en 3 000 människor stor åskådarskara, ett lägenhetshus i vilket över hundra asylsökande invandrare (många från Vietnam) bodde. Upploppen inleddes av några kastade stenar, vilka så småningom byttes ut mot molotovcocktails och bensinbomber, och efter tre dygn av våldsamheter hade över 200 poliser skadats och nästan dubbelt så många arresteringar skett. Byggnaden hade vandaliserats och stod i full brand, och att ingen dog är ett rent mirakel. Händelserna var delvis ett resultat av missförstånd, obeslutsamhet och högst bristfälligt agerande från myndigheter och polis, men framförallt en effekt av de politiska spänningar som uppstått i det sedan två år tillbaka enade Tyskland. De östliga delarna plågades fortsatt av arbetslöshet och svåra socioekonomiska förhållanden, samtidigt som flyktingar som romer och vietnameser flydde in i landet. Främlingsfientligheten växte sig starkare och nynazistiska rörelser fick fotfäste i ett alltmer politiskt instabilt samhälle. Wir sind jung. Wir sind stark. följer utvecklingen ur tre olika perspektiv: en grupp ungdomar som (mer eller mindre genomtänkt eller övertygat) sugs in i det nynazistiska uppvaknandet, en politiker (far till en av ungdomarna) som försöker förhindra våldsamheterna och en vietnamesisk kvinna som bor med sin familj i det terroriserade huset. Detta är en film med många olika kvalitéer. Den ser otroligt bra ut, första halvan i svartvitt och andra i färg (övergången precis i ett kritiskt ögonblick för våldets upptrappning), och har fångats med ett magiskt foto. Ett av de främsta partierna är en lång, panorerande tagning över ett gräsfält när ungdomarna ansluter till den redan enorma folksamlingen, en tagning som påminner lite om True Detective:s omtalade motsvarighet. I övrigt påminner filmen om såväl This Is England som La haine, som har liknande infallsvinklar på ungdomsgäng och deras plats i samhället. Bra skådespelarinsatser rakt igenom och en ständig nerv kring vart detta ska ta vägen gör filmen till både engagerande drama och pulshöjande thriller. Soundtracket är tungt, ofta elektroniskt präglat, och skänker än mer estetiska kvalitéer till den audiovisuella paketeringen. Det höga filmtekniska värdet utmanas emellertid av ett kanske ännu högre historiskt och samhällsdebattmässigt värde. Trots att dessa förfärligheter utspelade sig för över 20 år sedan är filmen dystert nog fortfarande högaktuell, sett till vad som händer i den europeiska och för all del den svenska politiken. Främlingsfientligheten skördar nya framgångar och mycket tyder på att vi står på tröskeln till en ny tid av rasism, våld och hat. Fy fan vad värdelöst. Det är i detta som filmen som uttrycksform kan göra en insats. Regissören, afghansk-tyske Burhan Qurbani, blott 34 år gammal men redan med stor säkerhet i sin regi, närvarade vid visningen och talade efteråt om sitt engagemang för att flyktingar och minoriteters historier berättas och hörs. Händelserna i Rostock 1992 var tydligen så illa dokumenterade och uppmärksammade att han ägnade ett helt år bara åt att forska kring vad som egentligen hände, genom att intervjua inblandade personer och noggrant granska tillgängliga fakta. Resultatet blev en grymt bra och viktig film som kan påminna om historiens mörka sidor och kanske få en eller annan person att inse att vi inte vill tillbaka dit.

Dave & Noomi GFF15Har ni tagit er ända ner hit återstår bara för mig att gratulera, för nu är det slut. Gå nu och utrusta er med kaffe och se en god film. Tips har ni fått.

Fotnot

För transkriberingskrävande titlar och personnamn (exempelvis ryska) används internationell (engelsk) variant, för att undvika risken att utföra felaktiga svenska transkriberingar. Därtill rubriceras filmerna med internationell titel istället för originaltitel, ett undantag till vår originaltitelpraxis som jag bedömer måste göras i vissa fall. Jag förmodar att ingen bryr sig om detta men för mig är sådan korrekthet viktig och grunden till all ordning i världen.