Scotts pepplista 2014

2013 är över och vi är i mitten av det nya årets första månad. Det är en perfekt tid att berätta om vilka filmer som jag ser fram emot allra mest under 2014. Nedanstående filmer är listade utan någon form av ranking och där trailers finns att tillgå länkas dessa. Självklart finns det många fler filmer jag också gärna vill se, men alla kan inte få en plats på listan. Detta är helt enkelt ett urval av de filmer som ligger högst på peppmätaren.

FRANK (Storbritannien/Irland)

En komedi om en ung amatörmusiker vid namn Jon (Domhnall Gleeson) som inser att han har tagit sig vatten över huvudet när han ansluter sig till ett excentriskt popband under ledning av den mystiske och gåtfulle Frank (Michael Fassbender). Som av någon okänd anledning bär en stor mask på huvudet. Gleeson och Fassbender får sällskap av Maggie Gyllenhaal och Scoot McNairy i vad som beskrivs som en mystisk dramakomedi enligt IMDb. Någon mer information om filmen är svår att få tag på och det är en av anledningarna till att det är en film jag ser fram emot väldigt mycket. Tillsammans med det faktum att filmen har en härlig rollista med skådespelare som inte är så vanliga att stöta på i komedier.

A MOST WANTED MAN (Storbritannien/USA/Tyskland)

Det är dags för en till filmatisering av en John le Carré-roman. Den senaste var svenskregisserade Tinker Tailor Soldier Spy från 2011. I år är det dags för spionthrillern A Most Wanted Man att få en filmversion. Och vilken rollista Carrés författartalanger har lyckats locka till sig! En av mina absoluta favoriter Philip Seymour Hoffman leder en grupp bestående av Robin Wright, Rachel McAdams, Daniel Brühl och Willem Dafoe. A Most Wanted Man utspelar sig i Hamburg och kretsar kring en ung tjetjensk f d fånge som illegalt tar sig in i Tyskland. Han är outbildad men med anspråk på en stor förmögenhet i en privat bank. Filmen bjuder på tunga teman som pengatvätt, terrorism och många andra intressanta teman. Spionthriller med superskådisar och en mörk och spännande stämning låter perfekt på papperet! Det enda som gör mig lite orolig är att alla pratar engelska med tysk brytning, men trots det är peppen fortfarande otroligt hög!

Trailer

THE RAID 2: BERANDAL (Indonesien)

Den tidigare okände brittiske Indonesienbaserade regissören Gareth Evans, vars namn numera är välkänt efter 2011 års kanske bästa actionfilm The Raid: Redemption, är i år tillbaka med uppföljaren The Raid 2: Berandal. Filmen följer i första filmens fotspår och utspelar sig bara några timmar efter föregångarens slut. Åter igen är det den unge och ambitiöse polisen Rama (Iko Uwais) som är i fokus. Några fler detaljer om filmen finns inte förutom en makalös trailer som bjuder på våld uppskruvat till 1000 och vad som ser ut att vara minst lika spektakulärt koreograferade fighter som i första filmen. Det är fel att glorifiera våld men i det här fallet är det svårt att inte vara peppad!

Trailer

FOXCATCHER (USA)

Bennett Miller, regissören bakom filmer som Capote och Moneyball har tagit sig an uppgiften att göra sin tredje långfilm baserad på verkliga händelser och personer. Foxcatcher handlar om den amerikanske OS-vinnaren i brottning, Mark Schultz och hans schizofrene tränare John Du Pont som dödade hans bror Dave Schultz (också OS-vinnare i brottning). Mark spelas av Channing Tatum, John av Steve Carell och Dave av Mark Ruffalo. Foxcatcher verkar utifrån handlingen och trailern att vara en mörk, dyster och realistisk film som går djupt in i de tre individernas liv och relation med varandra. Med en lysande regissör, bra skådisar och en potentiellt tårframkallande handling är peppen hög. Tatum själv har i intervjuer sagt att rollen som Mark är det svåraste och tuffaste skådespelarjobbet han någonsin har tagit sig an. Det är upp till bevis om han och de andra kan slänga fram fantastiska prestationer, för de rätta förutsättningarna ser ut att finnas. Peppen är hög.

Trailer

LOW DOWN (USA)

En titt på pianisten Joe Albanys liv och hans kamp mot drogerna utifrån hans dotters perspektiv under 60- och 70-talets jazzscen. Low Down är baserad på Albanys dotters verkliga memoarer och filmen är en dramabiografi med den alltid briljanta Elle Fanning i rollen som Albanys dotter Amy. Själv har jag ingen koll på vem Joe Albany var och jag har inte hört hans musik. Anledningen till min pepp för denna film är en intressant handling, särskilt eftersom karaktären den handlar om berättas om utifrån en annan karaktär. En annan anledning är Fanning i huvudrollen och resten av den sköna rollistan som består av namn som John Hawkes som Joe, Lena Headey, Peter Dinklage, Glenn Close, Burn Gorman och Red Hot Chili Peppers-basisten Flea. Low Down har chans att bli en välspelad och intressant film som redan har vunnit mitt hjärta med en handling som utspelar sig i de härliga 60- och 70-talen.

GODZILLA (USA)

Den största överraskningen för mig själv är den kommande monsterfilmen Godzilla. När jag fick höra om filmen första gången kunde jag inte vara mer ointresserad. Godzilla har filmatiserats många gånger och Hollywoods skicklighet vad gäller monster och dylikt är inte av någon hög nivå. Men efter att filmens regissör avslöjades och två magnifika trailers lanserades har filmen vänt håll helt och hållet och blivit en av de filmer jag ser fram emot mest i år. Regisserad av f d indieregissören Gareth Edwards som 2010 lyckades skapa en spännande monsterfilm med låg budget, med den simpla titeln Monsters, känns det helt rätt att Edwards har fått chansen att göra en till monsterfilm, denna gång med betydligt högre budget. Godzilla har förutom en duktig och kostnadseffektiv regissör en trevlig rollista med namn som Bryan Cranston, Elizabeth Olsen, Aaron Taylor-Johnson, Juliette Binoche, Sally Hawkins, David Strathairn och Ken Watanabe. Kan komma att överraska totalt, något som inte känns omöjligt eftersom förra årets monsterfilm Pacific Rim lyckades leverera.

Trailer

INTERSTELLAR (USA/Storbritannien)

Christopher Nolan är i år tillbaka med ett helt nytt projekt som följer hans riktlinjer totalt: ”berätta ingenting om filmen, gör den så hemlig och mystisk som möjligt”. Peppen är enorm när Nolan får göra film på originalidéer skrivna av honom själv och hans bror. Det är då Nolan är som bäst. Interstellar heter hans kommande film och den har Matthew McConaughey i huvudrollen. Han backas upp av en gigantisk rollista av tunga namn som Jessica Chastain, Anne Hathaway, Michael Caine, Casey Affleck, Wes Bentley, Ellen Burstyn, John Lithgow och David Oyelowo. Vad filmen handlar om är som sagt oklart eftersom Nolan gillar att vara hemlig. Men den ska enligt uppgifter kretsa kring en grupp forskare som reser genom ett nyligen upptäckt maskhål i rymden. Filmen sägs bland annat innefatta tidsresor, alternativa dimensioner och annat smått och gott som får mitt sci-fi-hjärta att smälta av pepp. Bara tanken att Nolan ska göra en sci-fi-film som troligtvis är komplex och massiv får mina knän att vika sig. Som väntat säger trailern ingenting som bidrar till en ökad förståelse av vad filmen kommer att handla om. Men det är det som gör filmen ännu mer intressant.

Trailer

Veckoresumé #29

Vad har Woody Allen, 80-tals-sci-fi, koreansk hämndfilm, en skruvad Coen-komedi och en platt fransk actionthriller gemensamt? Ja, kanske inte så mycket egentligen, mer än att de alla finns med i denna veckas resumé.

MANHATTAN MURDER MYSTERY (1993)

Ett mordmysterium på Manhattan alltså. Kan det vara Hitchcock? Nej, den här gången är det faktiskt Woody Allen som gett sig in i deckargenren. Men givetvis gör han det med en komisk touch. Ja, en ganska rejäl touch faktiskt, det är ju en komedi. Paret Larry (Allen) och Carol (Diane Keaton) blir inbjudna på en drink hos det äldre grannparet Paul och Lillian House en kväll och har en trevlig stund, även om Larry tröttnar ganska snabbt på Pauls frimärkssamling. Dagen därpå har den superfriska och hälsosamma Lillian dött i en hjärtattack, vilket Carol finner oerhört skumt. Hon börjar misstänka att Paul inte har rent mjöl i påsen och snokar omkring i hans lägenhet för att hitta ledtrådar. Larry förstår ingenting och försöker förtvivlat överyga Carol om att en hjärtattack är något helt normalt i Lillians ålder. Mysteriet trappas dock upp av en rad konstiga händelser och snart sitter de ett helt gäng (Alan Alda och Anjelica Huston ansluter) och smider planer kring hur de ska avslöja Paul House. En rolig och avslappnad film som går helt i linje med Woody Allens säregna stil vad gäller manus, dialog och humor. Den öppnar mycket bra med en del skämt som är omöjliga att inte skratta till – Woodys timing är fenomenal. Sedan tappar den dessvärre något i mittenpartiet och når därför inte upp till en fyra, men den är bra hela vägen. Gillar man Allens filmer kommer man förmodligen att gilla även denna.

TRON (1982)

80-talet producerade många filmer som idag betraktas som kultfilmer. En av dem är TRON, den Disney-producerade sci-fi-filmen om hackern Kevin Flynn (Jeff Bridges) som sugs in i en dator och tvingas ta sig an digitala fiender i livsfarliga gladiatorspelsliknande dueller. Flynn har varit anställd hos datorföretaget ENCOM, åt vilka han utvecklat en rad datorspel, men blivit sparkad, samtidigt som chefen Ed Dillinger stulit Flynns spel och satt sitt eget namn på desamma och skördat stora framgångar. I ENCOM:s stordator finns dokumenten som Flynn behöver för att bevisa att det var han som skapade spelen, och han bestämmer sig för att försöka hacka sig in i datorn. Men innan han vet ordet av har han själv förvandlats till ett datorprogram vid namn Clu och han tvingas försöka hitta ut ur datorvärlden där det mäktiga programmet Master Control härskar. Till sin hjälp har han två nyfunna datorprogramsvänner, Tron och Ram, som följer med på hans riskfyllda äventyr. TRON är en häftig och charmig film som trots sina brister både underhåller och fascinerar. B-filmskänslan är överhängande och effekterna ger ibland Paint-vibbar, men det finns ett hjärta i filmen som vill visa en ny värld med äventyr som vi aldrig upplevt förr. Det finns många innovativa punkter i filmen – kostymerna, miljöerna, spelen, de datoriserade karaktärerna – och även om man måste ha överseende med saker som idag lockar mer till skratt än vad det övertygar så är TRON en häftig film och en annorlunda upplevelse.

TRON: LEGACY (2010)

Om originalet var bristfälligt vad gäller specialeffekter så är uppföljaren, som kom 28 år senare, dess motpol. TRON hade en budget på 17 miljoner dollar. Till TRON: Legacy valde Disney att gångra det beloppet med tio – och det syns. Visuellt är 2010 års datoräventyr en nästintill fulländad upplevelse. Neonljusen är överallt, high-tech-världen är rikligt fylld av häftiga fordon, slimmade och lysande kostymer, och datorspelen (alltså de digitala gladiatorspelen) är maxade. Häftiga actionscener ackompanjeras av Daft Punks fantastiska soundtrack som sätter en synthig känsla över de elektroniska miljöerna. Svagheter då? Ja, det finns väl en bunt sådana. Garrett Hedlund är stolpig i huvudrollen, manuset har inte mycket nytt att komma med och det tar inte många sekunder innan man anar vart handlingen är på väg. Vad handlar filmen om då? Just det, det höll jag på att glömma. Kevin Flynn försvann när det begav sig och ingen har sett till honom sedan början av 80-talet någon gång. Hans son (Hedlund) blir, liksom sin far en gång blev, indragen i en dator och ska där leta rätt på sin pappa, i en värld av ondskefulla datorprogram och farliga äventyr (hört den förut?). Egentligen är det samma koncept som i första filmen, förutom detaljen att jakten på bevisande dokument är utbytt mot jakten på pappan, samt att allt är uppdaterat till 2000-talets standard. Hur som helst är TRON: Legacy en cool film med ett häftigt, om än förutsägbart, äventyr som utspelar sig till mäktig musik i en häftig datorvärld. En något underskattad film i mitt tycke.

LADY VENGEANCE (2005)

Den tredje delen i den sydkoreanske regissören Chan-wook Parks så kallade hämndtrilogi. Av de två första, Sympathy for Mr. Vengeance och Oldboy, har jag bara sett den sistnämnda (3/5), men det gör ingenting eftersom filmerna är fristående. Som titeln hintar om handlar Lady Vengeance om en kvinna som ska ta ut sin hämnd. Den unga Geum-ja har avtjänat ett 13-årigt fängelsestraff för ett brott hon inte begått, efter att ha blivit bedragen av den egentlige gärningsmannen. Filmen följer utvecklingen kring Geum-jas liv och jakten på den skyldige Mr Baek, som spelas av Min-sik Choi, som hon desperat vill hämnas på. Våldsamt, blodigt och konstigt är tre ledord för många koreanska filmer, så även för denna. Park kastar oss mellan olika karaktärer, tidsperioder och platser utan att tydligt avisera var eller när vi befinner oss och hos vem, vilket skapar en enorm förvirring särskilt i början av filmen. Det är många karaktärer att hålla reda på och det är svårt att känna med dem när man hela tiden måste koncentrera sig på att förstå var man är och vad som händer. Kanske är det jag som är seg i huvudet (trött var jag, det ska erkännas), men min upplevelse av Lady Vengeance var rörig och något frustrerande. Scenerna i sig är väl utförda (även om vissa blir lite för typiskt koreanskt absurda för min smak) och många är hemska, brutala eller vackra. Men när den röda tråden blir svårfångad är det också svårt att bli berörd under de mest hemska bitarna – misshandel, mord och våldtäkter – och då blir känslan istället bara olustig utan att man blir riktigt berörd. Lady Vengeance förtjänar kanske en andra chans i framtiden och jag kan absolut förstå varför filmen blivit så hyllad. Min upplevelse var inte vad jag hade hoppats på, men det finns många intressanta ingredienser och jag tror att filmen hänger mycket på den personliga upplevelsen. Lägg därför ingen större vikt vid mina kritiserande ord utan ge den en chans!

THE BIG LEBOWSKI (1998)

Bröderna Coen har många fina filmer på sitt (sina?) samvete(n), däribland Fargo, No Country for Old Men och O Brother, Where Art Thou?. De är kända för sin svarta humor, vilken återsyns i den av många älskade komedin The Big Lebowski från slutet av 90-talet. Jeff Bridges är The Dude, som med sin überslappa stil blivit en legendarisk karaktär. Han är arbetslös och ägnar sin tid åt att spela bowling med sina polare Walter (John Goodman) och Donny (Steve Buscemi). En dag bryter sig ett par banditer in hos The Dude (som egentligen heter Jeffrey Lebowski) och hävdar att han är skyldig deras boss pengar. Det visar sig dock att de har misstagit honom för en rik man som också heter Jeffrey Lebowski. De pissar på The Dudes matta, varpå The Dude blir pissed (ursäkta den usla ordleken) och söker upp den egentliga Lebowski för att kräva en ny matta. Många sjuka händelser tar plats och snart blir The Dude och hans vänner indragna i en stundtals vansinnigt rolig historia som innehåller allt från kidnappningar och bilstölder till drogade drömupplevelser och passionerad bowling. Det vimlar av sköna karaktärer, som den ständigt överreagerande och pistolhotande Vietnamveteranen Walter (Goodman), den trögfattade men godhjärtade Donny (Buscemi) som gång på gång idiotförklaras av Walter, den rike, rullstolsbundne och argsinte Lebowski (David Huddleston), hans fantastiskt rolige assistent Brandt (Philip Seymour Hoffman), Lebowskis sexgalna konstnärsdotter Maude (Julianne Moore), latinobowlaren Jesus Quintana (John Turturro), den något oklare och cowboyklädde berättaren The Stranger (Sam Elliott), det tyska nihilistgänget med Peter Stormare i spetsen och självklart mannen själv – Jeff Bridges som The Dude. The Big Lebowski är inte en perfekt film, men den är oerhört rolig långa stunder och underhåller verkligen. Karaktärerna är det bästa med filmen, tillsammans med den genomgående sköna och avslappnade känslan.

SOMEWHERE (2010)

Jag älskar Lost in Translation och var därför högst nyfiken på vad Sofia Coppola kan ha hittat på i sin senaste film Somewhere. Stephen Dorff spelar den fiktive skådespelaren Johnny Marco som bor på hotell, röker, dricker och ligger runt med diverse kvinnor. Vi får snart veta att han trots sin livsstil har en fru och en 11-årig dotter som han tvingas ta hand om under en period. Han inser att han inte alls har tagit det ansvar han egentligen hade velat ha tagit, att han knappt känner sin dotter, och att hans liv är ganska tomt och ibland meningslöst. De två kommer närmare varandra under tiden tillsammans och Johnny börjar se saker ur en lite annan vinkel. Coppola använder en speciell berättarteknik med långa tagningar, långsamt tempo och utnyttjar tystnaden och avsaknaden av händelser på ett imponerande sätt. Detta trots att filmen långa stunder saknar dramatik, där de små detaljerna spelar stor roll. Dorff är riktigt bra i huvudrollen, liksom Elle Fanning som spelar dottern. I en biroll ser vi något oväntat Jackass-medlemmen Chris Pontius som mest spelar Guitar Hero. Somewhere är långt ifrån Lost in Translation:s mästerliga nivå, då den inte berör lika djupt, men det är en fin och sevärd liten film med en stänk av dysterhet.

LA PROIE (2011)

(En: The Prey). Albert Dupontel och Alice Taglioni är två skådespelare jag sett en varsin gång tidigare. Dupontel i Deux jours à tuer (Ödesdigra dagar), där han gör en bra roll, och Taglioni i Paris-Manhattan som jag skrev om i veckoresumé #9. Här står de på varsin sida om lagen i en fransk actionthriller som är lite för maxad för sitt eget bästa. Dupontel spelar en fängelsefånge, Franck, som hamnar i samma cell som Jean-Louis Maurel, en man som verkar vara oskyldig och släpps ut efter att ha friats. Franck tror att han kan lita på Maurel och ber honom om en tjänst som involverar hans familj. Maurel visar sig dock senare vara misstänkt seriemördare och våldtäktsman, varpå Franck inser att hans fru och dotter är i fara och rymmer från fängelset. Polisen med Taglioni i spetsen startar en intensiv jakt på Franck, samtidigt som Franck i sin tur försöker hitta Maurel och rädda sin familj. La proie känns lite som en TV-thriller deluxe, en lite mer actionspäckad Wallander eller liknande. Det säger dock inte mycket om dess kvalité, för den är inte alltid särskilt hög. Söker man en okomplicerad, hyfsat underhållande polis-jagar-brottsling-film kan den funka någorlunda, men vill man ha något som erbjuder mer än så lär man bli besviken. Filmen blir tyvärr alltför överdriven. Så fort polisen kallas in är det fyra-fem bilar som rycker ut med beväpnade insatsstyrkor. Folk verkar tåla en hel del – de kan ramla ner från hus, hoppa ur bilar och bli skjutna, och ändå fortsätta springa. Skurken känns som en standardvåldtäktsman (vad är det för ord?) som ska vara lite sliskig och obehaglig, men som mest känns platt, och handlingen känns rätt osannolik och tillrättalagd. Det finns inga karaktärer att fastna för och inget med filmen som sticker ut från mängden av de dussinthrillers som görs varje år. Men som sagt: det är godkänd, om än platt, underhållning.

Veckans topp 3

1. The Big Lebowski
   
2. Somewhere
3. Manhattan Murder Mystery

Veckoresumé #28

Påsklov är mer än bara godis och mat, det är en perfekt tid för film. Sju filmer har setts över påskhelgen. En dokumentär, två indie-dramer, en Scorsese- respektive Hitchock-rulle och två 60-talsdramer.

GARDEN STATE (2004)

Scrubs-skådisen Zach Braff regisserar och spelar huvudrollen i sin egenskrivna indie-rulle Garden State. Den misslyckade skådespelaren Andrew ”Large” Largeman (Braff) snaskar dagligen lugnande piller för att dämpa sin depression. En dag dör plötsligt hans mor och han bestämmer sig för att avsluta sitt pillerberoende och återvända till sin hemstad för att närvara på begravningen. Där stöter han på sin barndomsvän Mark (Peter Sarsgaard) och mytomanen Sam (Natalie Portman). Andrews relation till Mark och Sam växer och hans sinnen för livet öppnar sig. På pappret ser Garden State ut som en jordnära och potentiellt rolig indie-pärla med stora namn och spralligt manus. Pappret ljuger! Zach Braff är filmens absolut största svaghet och eftersom han har ansvaret för regin, manuset och huvudkaraktären resulterar det att i stort sett filmens alla svagheter är direkt kopplade till honom. Det är svårt att sympatisera och få en känslomässig relation till Andrew när det enda han egentligen gör är att tycka synd om sig själv. Filmen består av Largemans utdragna analyser av sig själv som innehåller självömkan och känslobeskrivningar utan dess like. Braff är oerhört frånvarande och platt i samtliga scener och mitt intresse för hans karaktär existerade inte överhuvudtaget. Natalie Portman spelar en karaktär som är raka motsatsen till Andrew. En färggladare och livligare karaktär som trots att hon spelas av en briljant skådespelerska inte lyckas skapa något intresse. Portman når i vissa scener överspel, något som är tungt att erkänna. Det finns dock två stabila rollprestationer i en annars medioker film. Peter Sarsgaard spelar den enda intressanta karaktären i Garden State. Som en halvkriminell slacker som tar varje dag som den kommer lyckas Sarsgaard som alltid prestera på topp. Ian Holm gör en stabil och mysig insats som den sorgsne men samtidigt hoppfulle Gideon, far till Andrew Largeman. Garden State lider av ett pretentiöst manus som framförs av pretentiösa karaktärer. Stabil tvåa i betyg.

CASINO (1995)

En av de stora mästarna ute i filmvärlden är den älskvärde och sympatiske Martin Scorsese. Den lilla mannen med det stora hjärtat har pumpat ut klassiker och mästerverk i mängder under åren. 1995 släpptes Martys storfräsarrulle Casino på biografer runt om i världen. Den smarta och hårda Sam Rothstein (Robert De Niro) är maffians utsände i uppgift att agera chef på ett av Las Vegas största och bästa kasinon som ägs av den matglada amerikansk–italienska maffian. Vid sin sida har De Niro sin vackra och sluga fru Ginger (Sharon Stone) och kompanjonen Nicky (Joe Pesci). Casino följer de tre individernas liv i Las Vegas under 70-talet och arbetet med att försöka tjäna så mycket som möjligt med så lite utgifter som möjligt i kasinobranschen. Det är en glamorös och förmögen värld Scorsese målar upp med fantastiska kostymer och blinkande och hektiska kasinomiljöer. En värld som hela tiden hotas av våld, stöld och konspirationer. Casino är en spännande, detaljerad och välspelad film som förtjänar klassikerstämpeln. Casino ”cashar” in en stabil fyra i betyg.

ROOM 237 (2012)

Room 237 är en dokumentär som fördjupar sig i Stanley Kubricks mästerverk The Shining från 1980. Likt en konspirationsdokumentär sätter Room 237 en grupp Shining-fanatiker i centrum och låter dessa individer tala fritt om sina teorier kring Kubricks riktiga mening och budskap med filmen. Allt ifrån konservburkar, mattor och tavlor till ansiktsuttryck, kameravinklar och manus analyseras djupgående och förklaras utifrån de besatta beundrarnas undersökningar. Förtryck mot indianer, nazism och Förintelsen är bara en bråkdel av teman som talas om. Room 237 är en ytterst intressant dokumentär som vrider och vänder på The Shining men ibland blir det för mycket. Det överanalyseras konstant och en del teorier är inte ens i närheten av att vara vattentäta. En slutsats man kan dra efter alla överanalyser och överdrivna teorier är att några av de medverkande är mer besatta än vad som är nyttigt. De kan inte sluta tänka på The Shining och drar därefter nya ologiska slutsatser och skapar nya galna teorier. Room 237 är trots sina svagheter en sevärd dokumentär för de allra största Kubrick-fansen och för såna som jag, som tycker The Shining är ett mästerverk. Betyget analyseras fram till en halvstabil trea.

THE TROUBLE WITH HARRY (1955)

En man vid namn Harry hittas död i en skogsdunge utanför en liten gemytlig amerikansk 50-talsby. Det är den gamla sjökaptenen Albert (Edmund Gwenn) som under sin dagliga jakt stöter på det kostymklädda liket. Det oväntade fyndet startar en svärm av åsikter om vad som ska göras med liket mellan Albert, den unga konstnären Sam (John Forsythe), tanten Ivy (Mildred Natwick) och Harrys fru Jennifer (Shirley MacLaine). Alfred Hitchcock regisserar denna mysiga ensemblekomedi som bjuder på vackra miljöer och sprudlande manus. Det är en film som värmer om hjärtat och som är en gnutta provocerande för sin tid med vågade skämt om sex och våld. Filmens starka sida är skådespelarna som spelar huvudkaraktärerna. Samtliga gör strålande insatser med en underbar scennärvaro och personkemi. The Trouble with Harry börjar svagt men växer sig sedan till en sevärd komedi som utstrålar humor och glädje. Betyget mördar sig fram till en stabil trea.

GINGER & ROSA (2012)

Två oskiljaktiga tonårsflickor, Ginger (Elle Fanning) och Rosa (Alice Englert), lever  i 1960-talets London när Kubakrisens missiler hotar om ett framtida kärnvapenkrig. Deras relation sätts på prov under deras uppväxt när de får intresse för olika saker. Ginger är fast besluten att bli aktivist och försöka påverka världens politiker från att besluta om ett krig. Rosa intresserar sig hellre för killar och Gingers pappa Roland (Alessandro Nivola). Regissören Sally Potter har tagit vara på 60-talets politiska instabilitet och implementerat det effektivt i flera aspekter av filmen. Gingers föräldrar är båda två radikala vänsteraktivister med kultur och frihet som största livsåskådning. Kläderna är typiska för 60-talets nytänkande och moderna stil och även manuset är fyllt med referenser till filosofi och politik aktuell för den gällande tidseran. Potter lyckas skapa en autentisk och realistisk vision av 60-talet. Ginger & Rosa är en stundtals väldigt fin men hjärtskärande berättelse om övergivenhet och tonårsproblem. Elle Fanning är fenomenal i huvudrollen och gör den starkaste insatsen i filmen. Den svagaste insatsen tillhör Mad Men-skådespelerskan Christina Hendricks som spelar Gingers mor. Hon är en amerikansk skådespelerska som inte kan tala ordentlig brittiska, något som är ett problem om man ska spela en brittisk roll. Utöver språkbristningarna tenderar Hendricks att överspela i nästan varje scen hon medverkar i. Ginger & Rosa är trots några svaga rollprestationer en bra film med en fantastisk huvudroll, skarp tidskänsla och otroligt vackert foto. Stabil trea i betyg.

THE GRADUATE (1967)

En av filmens stora klassiker är Mike Nichols The Graduate som handlar om den nyligen utexaminerade Ben Braddock (Dustin Hoffman) som inte vet vad han ska göra med sitt liv efter college. Förvirrad och osäker stöter han på Bens föräldrars bekanta och betydligt äldre vän Mrs. Robinson (Anne Bancroft) som han inleder ett hemligt förhållande med. Tillvaron blir komplicerad då Ben samtidigt bildar känslor för Mrs. Robinsons jämngamla dotter Elaine (Katharine Ross). The Graduate är inte bara en rolig komedi där förvirring och pinsamma situationer förekommer utan också ett drama om oskuldsfull ungdom som begränsas av en korrupt och misstroende äldre generation. Dustin Hoffman gör sin genombrottsdebut på ett magnifikt sätt. Han visar redan i tidig ålder sina mästerliga skådespelartalanger som kom att forma honom som en av de bästa skådespelarna. Anne Bancroft gör en fenomenal insats som en smart och smått mystisk förförerska som vet hur man hanterar unga och osäkra män som Ben. Fotot är briljant med nytänkande vyer och och spektakulära miljöer. Ett exempel är en helikopterbild på en stor bilbro som börjar med fokus på Bens röda sportbil och sedan nästan magiskt zoomar och panorerar ut för att få en bild av den storstad som bron sträcker sig till. Cinematografi när den är som bäst! The Graduate fångar 60-talets Amerika på ett speciellt sätt som gör att jag som tittare transporteras in i den perioden. Det är ett av alla tecken på att The Graduate har något av det extra som inte riktigt går att beskriva utan istället måste upplevas. Det är inte bara en klassiker – det är ett mästerverk! Fem av fem!

THE SQUID AND THE WHALE (2005)

Storebrodern Walt (Jesse Eisenberg) och lillebrodern Frank (Owen Kline) bor tillsammans med sina excentriska och kulturförnäma författarföräldrar Bernard (Jeff Daniels) och Joan (Laura Linney) i 1980-talets New York. Efter många år av att Joan har stått vid sin Bernards sida som prominent romanförfattare upptäcker hon att hon också har författartalanger, något som retar upp Bernard. Han har alltid sett sig som familjens kulturbärare och klarar inte av att Joans nyfunna talanger får mer respons än sitt eget senaste verk som han frenetiskt letar utgivare till. Bernard och Joan bestämmer sig för att skilja sig och delar upp ett schema om vårdnaden av Walt och Frank. Manusförfattaren och regissören Noah Baumbach har baserat The Squid and the Whale på sin egna barndom och sina upplevelser med två skilda författare till föräldrar. Det märks tydligt av då filmen känns realistisk och personlig. The Squid and the Whale är ett underbart litet drama med fantastisk vardagshumor. Karaktärerna är udda, frispråkiga och livliga och spelas på topp av samtliga. Jeff Daniels levererar stort som den svartsjuke och högaktande Bernard. Laura Linney är underbar som den gråtfärdiga mamman Joan som inte drar sig för att ha förhållanden med andra män. Jesse Eisenberg gör en strålande insats som den osäkre men kaxige storebrodern som ser upp till sin far mer än sin mor. Owen Kline passar perfekt som den nyfikne lillebrodern som är mitt i processen att upptäcka sin egen kropp och dess funktioner. Tillsammans med den slappe tennistränaren Ivan (William Baldwin) utgör dessa karaktärer en fantastisk familj som är lätt att tycka om. The Squid and the Whale är ena stunden sorglig och andra stunden hjärtvärmande och rolig, en riktigt mysig filmpärla med fantastiska skådespelare! Betyget skriver sig fram till en stabil fyra i betyg!

Veckans topp 3

1. The Graduate
2. Casino
3. The Squid and the Whale