Oscars 2015: en kort reflektion

Actor Redmayne reacts as he takes the stage to accept the Oscar for best actor for his role in "The Theory of Everything" during the 87th Academy Awards in Hollywood

”Nu är det äntligen över!” utbrister en euforisk Eddie Redmayne när han springer fram för att ta emot sin guldgubbe och inser att han snart kommer kunna åka hem och lägga Oscarscirkusen bakom sig.

Nåväl, det var väl en uthärdlig, om än lång, gala som hade sina både höjdpunkter och förfärliga musikalnummer. Till skillnad från många andra tyckte jag att Neil Patrick Harris skötte sig bra. John Travolta var läskig och Terrence Howard hög alternativt mentalt superinstabil alternativt både och. SVT:s studio gjorde allt som stod i deras makt för att förstöra natten och Benedict Cumberbatch tog till fickpluntan för att ta sig igenom det långa spektaklet.

Tippningskampen slutade i ett totalt fiasko för både mig och Scott. Jag degenererade från 22 av 24 till 18 medan Scott gick från 20 till 16.

DAVID

18 av 24. Klicka här för att läsa mina tippningar eller se bilden nedan.

Missade

Best Picture, Animated Feature Film, Film Editing, Music – Original Score, Writing – Adapted Screenplay, Writing – Original Screenplay.

SCOTT

16 av 24. Se bilden nedan för att se Scotts tippningar.

Missade

Animated Feature Film, Directing, Makeup and Hairstyling, Music – Original Score, Short Film – Animated, Short Film – Live Action, Sound Mixing, Visual Effects.

Oscarstippningar 2015 bild

Huvudsaken var hur som haver att undertecknad gick segrande ur striden, även om det var en bedrövlig viktoria. Angående mer världsliga ting, såsom vinnarna av Oscarsakademiens priser, var en del priser välförtjänta medan andra var mindre välförtjänta. Som vanligt, med andra ord.

Birdman som bästa film var klart mer rimligt än att Boyhood skulle bli det (även om The Grand Budapest Hotel eller Whiplash hade tagit den om jag fått bestämma), och att Alejandro González Iñárritu fick regipriset var helt rätt. Han är en av världens främsta i yrket.

Eddie Redmayne gör en mycket bra prestation i The Theory of Everything och är dessutom så söt att jag unnar honom allt gott för alltid. Det ska bli spännande att se vad han gör här näst (förhoppningsvis något lite mindre Oscarsanpassat). Julianne Moore är fantastisk och har så varit så jäkla länge att det bara var en tidsfråga innan hon skulle få sin Oscar (även om Rosamund Pike var bäst bland de nominerade). J.K. Simmons seger var given och 100 % välförtjänt. En av förra årets bästa insatser överhuvudtaget. Gällande Patricia Arquette är varken jag eller Scott särskilt begeistrade över hennes prestation i Boyhood. Laura Dern hade jag gärna sett gå upp på scenen men det var det väl aldrig tal om.

Avslutningsvis finns några talande och upplyftande siffror att begrunda en extra gång. Alejandro González Iñárritus Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance) (ja, jag älskar att skriva ut hela den titeln), Wes Andersons The Grand Budapest Hotel och Damien Chazelles Whiplash var de filmer som tog hem flest statyetter. De är alla egna och unika filmer skapade av filmskapare som vill berätta sina historier på sina egna sätt. Att sådant belönas värmer alltid ett filmälskande hjärta.

Detta värmer också och det får avsluta hela denna Awards Season. Tack och hej.

Annonser

Academy Awards vs Dave Awards 2015

Dustin Hoffman Oscar 1980 2

Jaså, Oscarsgalan? Då är det bara att plocka fram stryktipstalangerna. I år ska jag hålla detta kort, av huvudsakligen tre anledningar. 1) Jag är jättetrött på Oscarsspektaklet. 2) Jag har viktigare saker att ta itu med. 3) Tredje anledningen har jag glömt.

Så, varför göra detta? Jo, för att det är tradition och därmed tvångstanke. Och för att jag naturligtvis vill slå mina 22 av 24 rätt från förra året. ”Såede”, som Bosse P hade sagt.

Upplägget för denna text är densamma som vartenda jävla år och går alltså ut på att jag inledningsvis tippar Oscarsvinnaren i respektive kategori och därefter delar ut det klart rimligare priset Dave Award till den som egentligen förtjänar att vinna. Alltså:

  1. Vilken film/person tror jag kommer vinna?
  2. Vilken film/person hoppas jag kommer vinna?
  3. Vilken film/person hade jag valt om jag fick välja helt fritt?

Listan över de nominerade finns här. Som vanligt tippar jag samtliga kategorier men kommenterar endast de i vilka jag sett alla nominerade filmer.

BEST PICTURE

  1. Boyhood 1Boyhood. Richard Linklaters smått unika uppväxtsskildring, som spelades in bitvis under tolv års tid i takt med att huvudrollsinnehavaren Ellar Coltrane själv växte upp, har länge varit favorittippad och vann exempelvis på Golden Globes. Utmanaren är Alejandro González Iñárritus Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance), som seglat upp som en stark kandidat. Min ganska nervösa tippning faller på Boyhood.
  2. The Grand Budapest Hotel. Kategorins bästa film är en av mina stora favoritregissörer Wes Andersons urcharmiga, detaljrika och sanslöst snygga skapelse om förmodligen historiens mest underbare hotellconcierge. Tätt bakom denna finns en annan av mina stora favoritregissörer, redan nämnde González Iñárritu och hans Birdman som också är en slående snygg film med många läckra ingredienser, samt den pumpande intensiva Whiplash som gör jazztrummande till extremsport. Tre mycket fina filmer som jag hoppas på allihop, varav Birdman är den mest sannolika.
  3. Neposlušni. (En: The Disobedient). Denna serbiska film som jag snart hyllat sönder hade varit tidernas mest osannolika Oscarsaspirant, men det skiter Dave Awards-juryn (jag) fullständigt i. Dave Award för bästa film går till denna fantastiska film som går att läsa mer om här.

ACTOR IN A LEADING ROLE

  1. Eddie Redmayne The Theory of EverythingEddie Redmayne. Han spelar känd person med sjukdom i en biopic – den ultimata rollen för att vinna en Oscar. Michael Keaton utmanar med sin stora comebackroll i Birdman, men jag går på Redmayne och hans Stephen Hawking-gestaltning i The Theory of Everything.
  2. Steve Carell. Jag älskar Steve Carell i mörkare, mer nedtonade roller som i The Office och Little Miss Sunshine, där han får visa sina stora skådespelarkvalitéer. I Foxcatcher finns ingen komik kvar alls och han gör en kusligt iskall roll som den märklige och komplicerade John Eleuthère du Pont. Keaton, Redmayne och Cumberbatch (The Imitation Game) är också bra, men mina primära tummar hålls för Carell. Och förresten, Bradley Coopers nominering är trams (ville bara säga det).
  3. Ralph Fiennes. För att han är helt underbar i The Grand Budapest Hotel! Underbar! I övrigt finns många andra bra roller som också varit med i diskussionen om denna Dave Award. Jag tänker bara droppa dem här: Carell (Foxcatcher), Tom Hardy (Locke), Jake Gyllenhaal (EnemyNightcrawler), Miles Teller (Whiplash), Jason Schwartzman (Listen Up Philip), Joaquin Phoenix (Inherent Vice), Mark Ruffalo (Begin Again), Patrick Wilson (Stretch), Michael Fassbender (Frank), Domhnall Gleeson (Ex Machina). Har säkert glömt en massa herrar också (skyller detta på stress).

ACTRESS IN A LEADING ROLE

  1. Julianne Moore Still AliceJulianne Moore. Den känns given. Hon spelar en person som får Alzheimers (i Still Alice) och har dessutom varit med i branschen länge utan att få en Oscar. Det är dags. Reese Witherspoon (Wild) har kanske en promilles skrällchans, men denna kategori känns i princip avgjord.
  2. Rosamund Pike. Hon är läskigt bra i Gone Girl, och även om det finns många bra kandidater i denna kategori (Moore är grym, Witherspoon likaså och Marion Cotillard och Felicity Jones är alltid bra) var det Pike som gjorde störst intryck på mig.
  3. Rosamund Pike. Japp. Men även här finns många nämnvärda utmanare: Kristen Wiig (The Skeleton Twins), Emma Roberts (Palo Alto), Julianne Moore (Still AliceMaps to the Stars), Alicia Vikander (Ex Machina), Witherspoon (Wild).

ACTOR IN A SUPPORTING ROLE

  1. JK Simmons WhiplashJ.K. Simmons. Han har vunnit typ allt hittills under Awards Season och är superfavorit, så det är ingen idé att tro något annat. Han är också mycket riktigt grym i Whiplash.
  2. J.K. Simmons. Bäst i sällskapet med en sjukt laddad, explosiv, oförutsägbar och rent av läskig rollprestation som dirigent/bandledare i jazztrummisfilmen. I andra hand hade jag gärna belönat Edward Norton för en härlig roll som hardcoremetodskådespelare i Birdman. Robert Duvall är riktigt bra i The Judge också och Ethan Hawke (Boyhood) och Mark Ruffalo (Foxcatcher) likaså.
  3. J.K. Simmons. En helt välförtjänt Dave Award till denne birollshjälte! Honorable mention till Luke Wilson också, bara för att han är så jävla rolig i The Skeleton Twins.

ACTRESS IN A SUPPORTING ROLE

  1. Patricia Arquette BoyhoodPatricia Arquette. Ännu en kategori som känns relativt självklar, i detta fall kanske mest för att utmanarna inte är tillräckligt starka. Pyttechans för Emma Stone att skrälla, om någon mot förmodan skulle göra det.
  2. Laura Dern. En stor favorit som gör en bra, om än långt ifrån hennes bästa, roll i Wild. Emma Stone är bra i Birdman och Keira Knightley (The Imitation Game) är alltid härlig, men ingen av de rollerna väger särskilt tungt. Arquettes Boyhood-roll är något överskattad och att Meryl Streep är nominerad för Into the Woods (bland det värsta jag varit med om) är ett hån mot världen.
  3. Laura Dern. Här har jag jättesvårt att hitta folk. Är det för att filmbranschen erbjuder för få intressanta biroller för kvinnor eller beror det på att jag är synskadad och ignorant? Jag vet inte, men tråkigt är det i vilket fall. Jag älskar Laura Dern i alla fall, så hon kan gott få en Dave Award. Romina i argentinska Relatos salvajes (en: Wild Tales) är ju förresten en helt galen roll av Érica Rivas (i en underbar film, by the way), så hon kan få ett omnämnande.

DIRECTING

  1. Alejandro González Iñárritu Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance)Alejandro González Iñárritu. Som i kampen om bästa film står det här mellan González Iñárritu (Birdman) och Richard Linklater (Boyhood). Eftersom jag tror att Boyhood tar hem bästa film tror jag också att det kan öppna upp för González Iñárritu här istället. Det är ju praktiskt om man kan dela på saker och ting. González Iñárritu har dessutom en fördel i att hans film är mer tekniskt avancerad och ambitiös, mest tydligt i det faktum att den är redigerad som om den vore filmad i en enda tagning. Teknisk innovation brukar premieras, lex Alfonso Cuarón för Gravity förra året. Så mexikanen tar det, tror jag. González Iñárritu alltså, det vill säga årets mexikan.
  2. Alejandro González Iñárritu. Han har förtjänat det. Inte kanske just för Birdman utan mest för sina tidigare filmer (varav nog alla är bättre), som 21 GramsAmores perrosBiutiful och Babel. Han är en fantastisk historieberättare och filmskapare med en stark och egen röst. Sådant ska alltid belönas. Även Wes Anderson hade jag kunnat tänka mig ge en Oscar, med i princip exakt samma argument. Bennett Miller och Richard Linklater är också två riktigt vassa regissörer, men som i den starka konkurrensen får se sig slagna av González Iñárritu och Anderson.
  3. Mina Djukic. För den känslostarka och personliga film som Neposlušni är delar jag med glädje ut en Dave Award till regissör Mina Djukic. Det är en film med stor auteurkänsla (hon har själv skrivit manus) och som känns lite som en 2014 års motsvarighet till 60-talets Truffaut, eller nåt. Dessutom är den mycket väl utförd i alla avseenden. I övrigt kan, förutom redan nämnda González Iñárritu, Anderson, Miller och Linklater, följande nämnas: David Fincher (Gone Girl), Craig Johnson (The Skeleton Twins), Steven Knight (Locke), Paul Thomas Anderson (Inherent Vice), Alex Ross Perry (Listen Up Philip), Damián Szifrón (Relatos salvajes), Damien Chazelle (Whiplash) och Jean-Marc Vallée (Wild). (Även här har jag säkert glömt en massa härligt folk.)

WRITING – ORIGINAL SCREENPLAY

  1. The Grand Budapest HotelThe Grand Budapest Hotel (Wes Anderson & Hugo Guinness). Eftersom Wes Andersons stora Budapesthotell inte lär ta hem några av de största priserna (typ bästa film, regi, skådespelare) är manuskategorin som klippt och skuren för hans och Hugo Guinness finurliga manus. Birdman utmanar dock och får ses som en farlig konkurrent. Liten, liten outsiderchans på Boyhood.
  2. The Grand Budapest Hotel (Wes Anderson & Hugo Guinness). Ja, men vad fan, ge Wes en Oscar. Birdman hade jag också varit hyfsat nöjd med. Foxcatcher är bra, men kanske inte som starkast just vad gäller manus, medan både Boyhood och Nightcrawler är en aning överskattade (om än bra).
  3. Locke (Steven Knight). Locke bygger på ett grymt häftigt och svårutfört koncept – att helt utspela sig i en bil med bara en man i fokus, och trots detta föra en avancerad handling framåt med interaktioner med flera olika sidokaraktärer. Steven Knight lyckas på strålande vis med detta och har förtjänat en Dave Award (dock i tuff konkurrens från Wes Anderson och Hugo Guinness). Andra starka utmanare är Neposlušni (Mina Djukic), Locke (Steven Knight), Listen Up Philip (Alex Ross Perry), Relatos salvajes (Damián Szifrón) och Ex Machina (Alex Garland).

WRITING – ADAPTED SCREENPLAY

  1. Whiplash-5547.cr2Whiplash (Damien Chazelle). Egentligen hade jag trott på antingen The Imitation Game eller The Theory of Everything, men jag kan inte bestämma mig för vilken av dem, och för att slippa detta dilemma gör jag något helt ologiskt och säger WhiplashAmerican Sniper har minichans på skräll (snälla Gud, nej) medan Paul Thomas Andersons Inherent Vice sorgligt nog verkar helt borträknad. Men i huvudsak står det mellan de tre förstnämnda, och egentligen tror jag kanske inte mest på Whiplash, men jag gamblar (lite spännande måste man ju få ha).
  2. Whiplash (Damien Chazelle). Kanske begår jag också synden att tippa lite med hjärtat på ovanstående punkt, för Whiplash är mycket riktigt bäst i sällskapet.
  3. Wild (Nick Hornby & Cheryl Strayed). Åh, detta måste ju vara den svåraste kategorin. Men jag säger Wild för att det är en mycket skicklig adaption från bok till film (fantastisk film för övrigt). Whiplash finns med hack i häl.

FILM EDITING

  1. Boyhood 2Boyhood. Experttippningar säger Boyhood, och jag har inga argument att sätta emot och därför ingen anledning att säga något annat än Boyhood. Andrahandsalternativ: Whiplash.
  2. The Grand Budapest Hotel. Egentligen jämnt skägg mellan The Grand Budapest Hotel och den klockrena, karaktäristiska Wes Anderson-klippningen och den svettigt intensiva och effektiva klippningen i Whiplash. Varken Boyhood eller The Imitation Game står ut och American Sniper borde inte vara här överhuvudtaget (detta gäller för övrigt alla kategorier).
  3. The Grand Budapest Hotel. Jag kommer inte på något som varit bättre, så varsågod, Wes. Whiplash och Birdman är hur som haver starka utmanare som faller först på mållinjen.

I följande kategorier har jag inte sett alla nominerade filmer och kan därför inte skriva några längre utläggningar kring dessa, utan endast en tippning – vilken film jag tror kommer vinna.

ANIMATED FEATURE FILM

  • How to Train Your Dragon 2

CINEMATOGRAPHY

  • Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance)

COSTUME DESIGN

  • The Grand Budapest Hotel

DOCUMENTARY FEATURE

  • Citizenfour

DOCUMENTARY SHORT SUBJECT

  • Crisis Hotline: Veterans Press 1

FOREIGN LANGUAGE FILM

  • Ida

MAKEUP AND HAIRSTYLING

  • The Grand Budapest Hotel

MUSIC – ORIGINAL SCORE

  • The Theory of Everything

MUSIC – ORIGINAL SONG

  • Selma

PRODUCTION DESIGN

  • The Grand Budapest Hotel

SHORT FILM – ANIMATED

  • Feast

SHORT FILM – LIVE ACTION

  • The Phone Call

SOUND EDITING

  • American Sniper

SOUND MIXING

  • Whiplash

VISUAL EFFECTS

  • Interstellar

Enligt mina gissningar ovan får vi alltså en slutställning med ganska spridda skurar, i vad som ungefär motsvarar medaljligan i OS, gällande vilka filmer som får flest Oscars, som ser ut såhär:

Tippade vinnare

  • 4 Oscars The Grand Budapest Hotel
  • 3 Oscars Boyhood, Whiplash
  • 2 Oscars Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance), The Theory of Everything
  • 1 Oscar American Sniper, Citizenfour, Crisis Hotline: Veterans Press 1, Feast, How to Train Your Dragon 2, Ida, Interstellar, The Phone Call, Selma, Still Alice

Om vi istället ställer in vinnartabellen efter mina förhoppningar (exkl. de 15 sista kategorierna) ser den nu magra listan ut såhär:

Önskade vinnare

  • 3 Oscars The Grand Budapest Hotel
  • 2 Oscars Whiplash
  • 1 Oscar Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance), Foxcatcher, Gone Girl, Wild

För att ta det ett steg längre och måla om listan helt har vi nedan vinnarligan på Dave Awards (även här exkl de 15 sista kategorierna).

Vinnare på Dave Awards

  • 2 Daves The Grand Budapest Hotel, Neposlušni, Wild
  • 1 Dave Gone Girl, Locke, Whiplash

Äntligen är den här jävla texten klar. Nu ska jag koppla trädgårdsslangen till kaffebryggaren och med våld fylla mig själv med koffein. På återseende (kanske).

Veckoresumé #51

En höst med nya åtaganden står för dörren, men den eviga frågan om huruvida du gillar Phil Collins eller inte kvarstår. Det kan dock bli så att den får mindre tid att grubblas över under de närmaste månaderna, vilket kan innebära något mer kortfattade texter. Trevlig läsning hoppas jag i alla fall att vi fortsatt ska kunna bjuda på!

The Great Gatsby 2013THE GREAT GATSBY (2013)
2 stjärnor DYLPC

När blev känt att Leonardo DiCaprio skulle göra rollen som Jay Gatsby var det många som jublade. Kring regissören Baz Luhrmann (Romeo + Juliet, Moulin Rouge) var frågetecknen fler och förväntningarna mer splittrade. Min relation till historien om Gatsby är inte jättestark – jag har sett filmen från 1974 med Robert Redford i titelrollen, som ni kan läsa om här (jag låter även den texten stå för handlingsbeskrivningen) – men jag gillar berättelsen och om jag någon gång orkar ta tag i en bok ligger F. Scott Fitzgeralds roman högt upp på listan. Ur Luhrmanns filmografi hade jag innan detta inte sett något, så med ett öppet sinne gick jag nyfiket in i 20-talets New York utan att veta vad jag skulle förvänta mig. Jag blev besviken. Det första som slog mig är hur ful (ja, skjut mig då) filmen är. Trots sina massiva försök att imponera visuellt upplevde jag den som plastig, konstgjord och greenscreenifierad. Den hektiska klippningen, där en vanlig dialogscen kan ha flera nya vinklar i sekunden, är också otroligt jobbig och övertydligheten i att bokstavligt talat skriva det som sägs på duken – behövdes det verkligen? Där faller en stor del av Luhrmanns chanser till att vinna mig, då det visuella ska vara ett av hans starkaste kort. Ett annat kort det talats om är den moderna och potentiellt tidskänslokrossande musiken som spelas i olika sammanhang under filmen. Det var däremot något jag gillade. Låtar som Crazy in Love, A Little Party Never Killed Nobody och Love Is the Drug har i nya arrangemang med tydlig jazztouch plockats in i Gatsbys festpalats – och funkar faktiskt riktigt bra för det mesta. Lana Del Reys Young and Beautiful är inte bara en fantastisk låt utan också en text som sätter fingret på ett av The Great Gatsby:s främsta teman. Plus till musiken alltså, men på det innehållsmässiga planet blev de 143 minuterna väldigt långa och försatte mig snarare i tristess än i engagemang. Vid vissa tillfällen flaxar dessutom Luhrmanns regi till i närmast chockerande proportioner. Introduktionen av Tom Buchanan (Joel Edgerton) är fruktansvärd och skulle kunna vara direkt hämtad ur en rutten slapstick-komedi. Det är inte värdigt den seriösa berättelsen eller de intressanta karaktärerna, och det är tyvärr inte enda gången som den värdigheten går förlorad. Om man ska jämföra med filmen från -74 framställs t ex den berättande karaktären Nick Carraway (Tobey Maguire) här som betydligt mindre vuxen och självständig, nästan lite fjantig ibland, än Sam Waterstons tolkning, varav jag definitivt föredrar den sistnämnda. Jag skulle även föredra Robert Redfords mer subtila, nedtonade Gatsby framför DiCaprios dito. Jag minns ärligt talat inte mycket av Leo i den rollen, vilket knappast kan vara ett gott tecken. Carey Mulligan är en uppgradering från Mia Farrow helt klart, men sammanfattningsvis är The Great Gatsby version 2013 en tröttsam upplevelse som inte berörde mig alls – en av årets stora besvikelser.

Savage GraceSAVAGE GRACE (2007)
3 stjärnor DYLPC

En tveksamt berättad film baserad på en udda och svårsmält, sann historia. Trots att fallet går att läsa om på Wikipedia gör man nog, för filmupplevelsens skull, bäst i att inte veta utgången i denna tragiska familjeuppgörelse. Barbara Daly Baekeland (Julianne Moore) är en svårgreppbar person som gifte sig in i rikedom med den föga sympatiske Brooks Baekeland (Stephen Dillane), med vem hon skulle få en son med. Antony (Eddie Redmayne) föds in i en svår värld att växa upp i. Familjen flyttar runt bland olika länder i Europa, otrohet är ett ämne som ständigt hänger i luften och med den egocentriska och luxuösa modern har han en nära men märklig relation (senare i filmen uppseendeväckande märklig). Antony inser någonstans i tonåren att han är homosexuell, vilket inte möts av applåder från föräldrarna, varpå sprickorna i familjen växer och många slående händelser följer. Savage Grace är välspelad med fina omgivningar och rätt snyggt paketerad, men handlingen är, liksom karaktären Antony, bristfälligt utvecklad och ibland svår att följa. Flera scener är i sig riktigt bra, men helheten faller på att dessa inte alltid hänger ihop. Tidshoppen med medföljande ålderssteg hos Antony är många, möjligen för många, fördelade över för kort speltid. När den slutgiltiga chocken landar är den därför inte alls så stark som den borde vara, eftersom vi inte känner karaktärerna och deras resa tillräckligt bra. Julianne Moore är som vanligt superskicklig, medan Eddie Redmayne (Les Misérables, My Week with Marilyn) också gör det bra, bortsett från hans bleka berättarröst. En intressant och trots allt sevärd film som med nöd och näppe klarar en trea i betyg. Men berättelsen förtjänar en starkare filmatisering.

Last Train HomeLAST TRAIN HOME (2009)
3 stjärnor DYLPC

(Originaltitel: Gui tu lie che). I Kina finns 130 miljoner gästarbetare som kommit från andra delar av landet för att skrapa ihop lite pengar till sina familjer där hemma, mestadels i fabriker med låga löner och långa arbetspass. De har en röd dag på hela året, det kinesiska nyåret. En chans för alla dessa arbetare att åka hem. Kaoset är oundvikligt. Tågstationerna proppas av människor, biljetter är svåra att få tag på och folk kläms i den enorma trängseln. Mitt i detta kaos har dokumentärfilmaren Lixin Fan klivit in med en kamera och följt en familj där föräldrarna sliter hårt för att ha råd med sina barns utbildning och kämpar för att få en plats på ett tåg hem. Det är en ärlig och tänkvärd presentation av ett Kina i förändring där kontrasterna mellan lantbrukssamhället där hemma och den gråa fabriksindustrin där arbete finns är kraftiga. Vi ser hur tufft man får slita för endast en ledig dag och för en inkomst som nästan bara räcker till barnens skolavgifter. Föräldrarnas frånvaro gör dessutom barnens uppväxt svårare och har fått den rebelliska dottern att tappa intresset för att utbilda sig. Med autentiska bilder och minimal inblandning från utomstående berättarmässiga medel är Last Train Home lärorik, intressant och ett bevis på vad industrialismen kan leda till. Filmen kunde ha varit lite tightare, lite mer slående, men är absolut sevärd.

The Wild BunchTHE WILD BUNCH (1969)
3 stjärnor DYLPC

Jag försöker ofta leva efter idén om att spara det bästa till sist, och den här veckan lyckades jag med det. 60-talet gav oss många västernklassiker, däribland The Wild Bunch, den film som oftast förknippas med regissören Sam Peckinpah (även om jag personligen tycker ännu mer om hans Straw Dogs med Dustin Hoffman). Ett gäng banditer i Texas 1913 slår till mot ett järnvägskontor för att göra den sista stöten som ska göra dem rika för gott. Gruppen leds av Pike (William Holden) som har ett förflutet som ska komma att jaga gruppen ner mot Mexiko. Det är nämligen så att hans gamla partner Deke (Robert Ryan) har fått nys om tillslaget och lurar på dem (ganska osmidigt måste man säga, eftersom den lilla byn snabbt förvandlas till ett vapeninferno där kulorna flyger åt alla håll och skördar många offer). Det vilda gängets flykt och den skuggande gruppens jakt har inletts. Mexikos gräns kommer allt närmare, och där väntar både härliga och livsfarliga äventyr. The Wild Bunch är en stundtals spännande film med rafflande klippning och enorma mängder vapenuppgörelser. Ett äventyr som ger oss lättsammare stunder med humor och värme och allvarligare stunder med blod, brott och död. Filmens bästa scen visar hur gänget försöker kapa ett tåg – en lång, svettigt spännande och laddat tyst scen som är mycket väl genomförd. Trots sina många styrkor upplevde jag dock filmen som mycket ojämn – det var svårt att hålla intresset uppe under nästan två och en halv timme. Ibland är den fantastisk, men ibland går den in i partier som tyvärr inte alls är lika engagerande. Överdrivet skådespeleri här och där, lite väl mycket pangpang och en story som då och då känns lite ofokuserad. Men härliga gamla skådisar finns det gott om, med namn som William Holden, Ernest Borgnine, Warren Oates och Robert Ryan. Sammanfattningsvis en bra och på många sätt häftig film som absolut har en plats i västerngenrens klassikerkatalog, men den har långt kvar till filmer som Butch Cassidy and the Sundance Kid och Once Upon a Time in the West, för att ta två exempel.

Det har inte nämnts så många gånger än, men Do you Like Phil Collins? är faktiskt inte enbart en filmblogg utan också en TV-serieblogg. Än så länge lever vi knappast upp till den kategoriseringen, men det kan komma att bli mer av den varan så småningom. De två senaste veckorna har jag nämligen gjort ett kärt återbesök på Fox River-fängelset och följt intrigerna i Prison Break. Det är härligt att åter få träffa Michael, Linc, T-Bag, Abruzzi, Sucre, Mahone, Sara och alla de andra och spänningen ligger på en ständigt olidlig nivå. Halvvägs in i säsong två är jag helt uppslukad och så lär det väl fortsätta den närmaste tiden.

På tal om TV-serier gav jag även Broadchurch en chans, men kände (förhastat?) efter ett avsnitt att det finns viktigare saker att ägna min tid åt.

Veckans topp 3

  1. The Wild Bunch
  2. Last Train Home
  3. Savage Grace

Veckoresumé #36

Nu börjar skolarbetena avta och den ljuva fritiden nalkas. Nu kör vi igång igen på full rulle!

Berberian-Sound-Studio

BERBERIAN SOUND STUDIO (2012)
2 stjärnor DYLPC

Gilderoy (Toby Jones) arbetar som ljudtekniker inom filmindustrin och har fått jobbet att mixa ihop ljudet för skräckfilmsregissören Santinis (Antonio Mancino) nya B-film. Gilderoy beger sig till den italienska filmstudion Berberian Sound Studio:s mörka och trånga lokaler där han påbörjar sitt arbete med att spela in ljudeffekter och dubbning. Men Gilderoy börjar ångra sitt beslut att ta jobbet då arbetsprocessen plågas av dålig teknik, brist på pengar och ett envetet gräl mellan röstskådespelare och chefer. Berberian Sound Studio är en blandning mellan drama och rysare som använder sig av obehagligt ljud som dess främsta skrämselverktyg. Miljöerna är mörka och klaustrofobiska och dialogerna är sparsamma. Toby Jones gör en bra insats som försiktig och blygsam ljudtekniker, som trots språkförbistringar med sina italienska kollegor, alltid gör sitt bästa. Jones backas upp av en grupp okända och ganska mediokra italienska skådespelare som ofta spelar över. Det är uppenbart att regissören Peter Strickland vill experimentera med ljud för att skrämma sin publik, något som inte funkade på mig överhuvudtaget. Förutom de råa och obehagliga 70-talsmiljöerna är det inget i filmen som lyckas skrämma eller skaka om. Istället blir filmen långtråkig och tom. Filmen trampar vatten ett flertal gånger och trots en tydlig handling känns det som att den inte har något att berätta. En filmupplevelse som slutar med ett trött ”jaha” som reaktion när eftertexten träder in. Berberian Sound Studio får en stabil tvåa i betyg.

elizabeth

ELIZABETH (1998)
4 stjärnor DYLPC

Året är 1554 och platsen är England. Henry VIII är död och England har drabbats av pest, fattigdom och ett bråk mellan katoliker och protestanter. Henrys dotter, den paranoida och grymma Mary (Kathy Burke), är drottning. Hon ser den växande protestantiska kyrkan som ett hot mot Englands framtid. Katolikerna är oroliga för tronföljden eftersom Mary är både barnlös och sjuk. Katolikernas farhågor besannas när Mary dör och hennes protestantiska halvsyster Elizabeth (Cate Blanchett) får ärva tronen. England beger sig in i ett kaotiskt makt- och religionsskifte med intriger om förräderi och mord som sätter den unga Elizabeth på prov. Elizabeth är ett historiskt drama som 1999 nominerades till hela sju Oscarstatyetter varav en filmens sminkös fick ta med sig hem. Med en imponerande rollista med den brittiska skådespelareliten i spetsen och en fantastisk detaljrikedom bjuder den indiske regissören Shekhar Kapur och hans Elizabeth på rävspel och historielektion när den är som bäst. Cate Blanchett är helt fantastisk i huvudrollen och helt klart den bästa i filmen. Men hon backas starkt upp av skådespelare som Geoffrey Rush, Christopher Eccleston, Richard Attenborough och Emily Mortimer som alla gör strålande insatser. Elizabeth utsmyckas även med tre franska profiler: den alltid briljante Vincent Cassel, Fanny Ardant och fotbollslegenden Eric Cantona. Den enda skådespelarinsatsen som jag kunde ha klarat mig utan är den stirriga Joseph Fiennes som jag alltid har haft lite svårt för och i Elizabeth gör han en aningen för teatralisk och tråkig insats i mitt tycke. Elizabeth känns extremt historiskt korrekt även om den kanske inte fullt ut är det. Det är en trovärdig skildring där detaljer är i fokus. Allt från karaktärers kläder till historiska referenser är perfekt inplacerade och skapar en film som både kan konsumeras för sitt filmiska värde men också som en lärdomsrik historielektion. Elizabeth får en stabil fyra i betyg.

elizabeth: the golden age

ELIZABETH: THE GOLDEN AGE (2007)
3 stjärnor DYLPC

Shekhar Kapur och Cate Blanchett anslöt sina krafter åtta år efter den magiska Elizabeth för att fortsätta berätta om den unga och bestämda drottningen. Elizabeth: The Golden Age kretsar kring drottning Elizabeth I vuxna år efter många år som regent över England. Elizabeth (Cate Blanchett) har gjort England till ett stabilt land där protestantismen har blivit den dominerande religionen. Men katolikerna är fortfarande förbannade på Elizabeth och hennes framgångar. Philip II av Spanien (Jordi Mollà) har beslutat att hämnas för sin fru Marys (samma Mary som i Elizabeth) död och för att få stopp på protestantismens tillväxt i England. Med hjälp av Påvens välsignelse bestämmer sig Philip II att inleda den Spanska Armadan, en aggressiv offensiv mot England och hennes drottning Elizabeth. The Golden Age byter ut hela sin rollista förutom Blanchett och Geoffrey Rush, som spelar Elizabeth rådgivare Sir Francis Walsingham. Skådespelare som Clive Owen, Abbie Cornish, Rhys Ifans, Eddie Redmayne, Samantha Morton och Tom Hollander fyller de tomma platserna och utgör en inte lika imponerande ensemble som i första filmen, men trots det en stark och välspelande grupp. The Golden Age förbättrar ett flertal saker från den första filmen. Fotot är imponerande med mycket starka färger och imponerande kameravinklar från höga höjder. Kostymerna är ännu mer detaljerade och likaså filmens miljöer. Cate Blanchett gör en ännu starkare rollprestation och visar att hon är en av de bästa kvinnliga skådespelerskorna just nu. Med en intensitet som är ovanlig att se och humörsvängningar som gör karaktären Elizabeth till en individ som den ena stunden är sympatisk och den andra rå och nästintill grym gör Blanchett en av sina bästa insatser. The Golden Age fallerar dock i ett område som den första filmen inte gjorde, nämligen handlingen. Premissen är otroligt intressant och filmen startar väldigt starkt med många av de dialog- och detaljelement som gjorde Elizabeth till en utmärkt historielektion. Men filmen stöter dessvärre på tonproblem då filmen skiftar mellan briljant drama och inte så briljanta krig- och actionscener som gör att filmen tappar sitt fokus. Den har helt enkelt en identitetskris som gör att filmen skiftar mellan att vara väldigt bra och mindre bra. Elizabeth: The Golden Age är däremot i sin helhet en välgjord och bra film som förtjänar en stark trea i betyg.

mountains of the moon

MOUNTAINS OF THE MOON (1990)
4 stjärnor DYLPC

Baserad på boken Burton and Speke, Mountains of the Moon som utspelar sig under det Brittiska Imperiets stordagar i mitten på 1800-talet när kolonialism och expeditioner till främmande platser var de brittiska öarnas främsta vapen för världsherravälde. Filmen handlar om Kapten Richard Burton (Patrick Bergin) och Löjtnant John Spekes (Iain Glen) storslagna expedition in i centrala Afrika för att finna Nilens källa. En resa som sätter de båda välutbildade och rika brittiska herrarnas vänskap på prov då de stöter på allt vad det mystiska Afrikas inre har att dölja. Mountains of the Moon är en fantastisk film som agerar både som en underbar äventyrsfilm men också som kritik mot människors främlingsfientlighet och låga respekt för andra kulturer. Irländaren Patrick Bergin och skotten Iain Glen utgör en härlig duo som båda levererar starka rollprestationer. Det är filmens händelseförlopp som är det mest imponerande då man som tittare aldrig vet vart den ska ta vägen. Det finns alltid en ny utmaning för Burton och Speke att övervinna och alltid något som hotar deras vänskap. Mountains of the Moon är lite av en okänd äventyrsfilm som borde upplevas av fler. Den är också, likt Elizabeth-filmerna, en historielektion utan dess like som för tittaren in i hjärtat av Drottning Victorias brittiska rike. Mountains of the Moon får en äventyrlig och stabil fyra i betyg.

snitch

SNITCH (2013)
3 stjärnor DYLPC

John Matthews (Dwayne Johnson), småföretagare och chef på ett byggföretag, bestämmer sig för att arbeta under täckmantel för narkotikapolisen i utbyte mot att hans son (Rafi Gavron), som sitter i fängelse för att ha varit involverad i en knarkaffär, släpps fri. John tar hjälp av en av sina anställda, Daniel (Jon Bernthal), som är f.d. knarksmugglare för att introduceras till en känd smugglare vid namn Malik (Michael K. Williams) som narkotikapolisen hoppas kunna arrestera. John har på lagens sida hjälp av distriktsåklagaren Joanne (Susan Sarandon) och Agent Cooper, spelad av en skäggig Barry Pepper. Snitch ser vid första anblick ut som en vanlig, svettig actionrulle med en muskulös Dwayne Johnson som rumpsparkare. Ja, Dwayne Johnson är fortfarande muskulös och stark men Snitch är inte en vanlig actionrulle med övervåld och one-liners. För det första lyckas Johnson spela en vanlig man utan aggressivitetsproblem med kärlek för våld. Han gör en stabil insats och visar att han kan skådespela. Vid hans sida gör Bernthal och Sarandon stabila insatser likaså medan Michael K. Williams och Barry Pepper är lysande som alltid. Snitch lyckas undvika klyschor och one-liners och berättar en realistisk historia som känns jordnära och samtidigt lyckas vara dramatisk och spännande. Den använder sig endast av våld och action som känns befogat och nödvändigt för händelseförloppet. Snitch riktar också (likt dokumentären The House I Live In) samhällskritik mot det amerikanska fängelsesystemet och de absurda narkotikastraffen som existerar och tillämpas dagligen i det amerikanska rättssystemet. Snitch är en underhållande, realistisk och välgjord action-thriller som överraskar och imponerar. Snitch tjallar sig fram till en stabil trea.

Jag har även följt Davids tips om James Dean genom att se två av hans största filmer: Rebel Without a Cause (3/5) och Giant (4/5) som David skrev mycket väl om i sin hyllning till Dean.

Veckans topp 3

  1. Mountains of the Moon
  2. Elizabeth
  3. Elizabeth: The Golden Age