Veckoresumé #39

Efter nästan tre veckors uppehåll står jag med 14 filmer att beta av, så jag ska försöka hålla mig kort. Som ett smakprov kan jag säga att ni nu ska få följa med på en lång resa! Vi börjar i USA och gör en rejäl roadtrip med stopp vid både den mexikanska gränsen och i Grand Canyon, fortsätter till Antwerpen, vidare genom Londons undergroundkvarter med kontakter i Sovjetregionerna och New York, för att sedan göra ett glittrigt stopp i Hollywood. Efter det landar vi i Frankrike, åker vidare mot San Francisco, parkerar oss i en lägenhet i New York för ett långt stopp, innan det är dags för en kvick resa genom både tid och rum där vi både utforskar Nazityskland och åter landar i New York. Vi besöker Washington, kollar lite tekniska detaljer i Niger och bevakar Irak. Vi studsar ut till Paris, men inser snart att vi vill tillbaka till New York (som utgör något slags bas för vår resande tillvaro). Men för säkerhets skull lämnar vi en tåspets i Marseille. Tåspetsen flyger dock över till The Big Apple igen och hämtar upp resten av kroppen för en fullfjädrad vistelse i Marseilles hamnar och bakgator. Jim Morrisons galenskap tar oss på en ogreppbar tripp genom ökenlandskap och nätter på klubbar i Los Angeles, innan Brian De Palma ger oss en luddig avslutning i både Europa och Amerika som Woody Allen sedan rättar till med en stabil avslutning i sitt kära New York. Det var den korta versionen. Vill du höra den långa?

DUE DATE (2010)

Vår resa inleds med att Peter (Robert Downey Jr.) ska ta ett plan hem för att hinna till sin frus förlossning, en stor kommande ljusglimt i hans liv. Ljusglimten täcks dock över, likt ett stearinljus som släcks med ett sådant där rundat, skedliknande instrument, av en klumpig, högst irriterande och ovårdat skäggig individ vid namn Ethan (Zach Galifiaknifasi… Nytt försök: Galifianakis), som ska komma att totalförstöra hans hemresa. Genom en klantig aktion på flygplanet lyckas Ethan få Peter bannad från allt flyg inom USA, varpå Peter tvingas bila över kontinenten. Som om inte flygplansincidenten var nog hamnar de två (o)vännerna i samma bil, vilket ger oss en lång och krånglig resa som involverar bilkrascher, droger, rullstolsfighter, mentala sammanbrott och gräl, men som alltid i denna typ av film även en omedvetet framväxande vänskap de två männen emellan. För egen del fann jag inte mycket att bära med mig från den här filmen, nästan ingenting faktiskt, då den går på något slags autopilot vad gäller humor och uppbyggnad – skämten är väntade och händelseförloppet likaså. Uppskattar man onanerande hundar och slapstickfrämjande håriga magar finns dock goda chanser för en underhållande stund i soffan.

SNATCH. (2000)

Medan jänkarna härjar runt i biljakter och annat sker våldsamma förhandlingar och rånförsök i London. Det är ett grått England som framställs i Guy Ritchies hårda gangsterkomedi, där alla pratar med svårbegripliga dialekter och de flesta tycks hata varandra. Handlingen är något komplicerad och lite problematisk att sammanfatta i ett par meningar, men i stora drag kretsar den kring en värdefull diamant med en handfull intressenter beredda att lägga in en (kriminell) stöt samt en uppgjord boxningsmatch där en medlem av ett paveesällskap (iriskt resandefolk) vid namn Mickey O’Neil (Brad Pitt) placeras i huvudrollen. I övriga roller, de flesta färgstarka och hårdhudade, ser vi namn som Jason Statham (boxningsagenten Turk), Alan Ford (den skoningslöse gangsterbossen Brick Top), Rade Šerbedžija (vapenhandlaren Boris The Blade), Dennis Farina (den amerikanske juveleraren Cousin Avi), Benicio Del Toro (spelmissbrukaren Franky Four-Fingers) och den hårdaste av dem alla, Vinnie Jones som Bullet-Tooth Tony (namnet säger väl allt). Snatch. är en rapp och tempofylld film med kvickt manus och finurliga svordomar. Dessa träffar ibland rätt, ibland inte, och känns vid vissa tillfällen överflödiga och sökta, liksom filmen i sin helhet. Det blir lite för mycket uppvisning av de råa och klockrena britterna som hela tiden ska briljera med sin träffsäkerhet, vilket ibland känns just sökt. Den är dock underhållande och bjuder på trevliga låtval och flera lyckade stilistiska grepp, som den snabba klippningen och snygga grafiska sekvenser, men är också rätt ojämn. Avslutningen hör i vilket fall till dess starkaste kort och ger en lyckat maxad final till en något övermaxad, om än bra, film.

BEHIND THE CANDELABRA (2013)

Michael Douglas, denna levande legend, gör här förmodligen sin karriärs mest utstickande roll som den udda och glamoröse pianisten och showmannen Liberace, verksam under 50-talet och framåt, till dess att han dog i AIDS 1987. Denna biografiska film centrerar sitt fokus kring relationen mellan Liberace och hans manliga assistent och älskare Scott Thorson, vars memoarer filmen bygger på. Thorson spelas av den alltid lika skicklige Matt Damon, medan HBO producerar och Steven Soderbergh står för regin. Detta, vill jag påstå, är Soderberghs bästa på mycket länge, vilket är enormt glädjande. Liberace är en välutsmyckad superstjärna som lever ett genomlyxigt liv i Hollywood. Ändå saknas någonting – han är ensam och saknar någon att samtala med och tala ut till. Men när denne Scott Thorson träder in i Liberaces liv förändras allt. Scott är till en början tveksamt inställd till ett liv med Liberace, men övertygas av hans oändliga kärlek. Men är den verkligen oändlig? När Scott får höra att han ”snart kommer att bytas ut mot någon yngre” och att ”Liberace kommer tröttna” viftar han bort det som struntprat. Men när droger, svartsjuka och en svalnande romans leder till en bleknande tillvaro kommer de syrliga kommentarerna visa sig vara obehagligt sannolika. Behind the Candelabra är en gripande och genomgående engagerande film som framgångsrikt lyckas kombinera glittrig underhållning med mörker och drama. Spektakulära scenshower varvas med förtvivlade gräl och vredesutbrott, vilket ger en flerdimensionell bild av Liberaces och Thorsons liv. Tidskänsla, kostymer, foto och musik är bidragande faktorer till en estetisk fullträff och på skådespelarfronten briljerar den 68-årige Michael Douglas, en fullfjädrad mästare, tillsammans med en riktigt bra Matt Damon. Att temat homosexuella relationer ska vara så kontroversiellt att vissa produktionsbolag inte vill ställa sig bakom filmen är inget annat än en skam och än en gång är det HBO vi har att tacka för att Soderberghs fantastiska drama fick se dagens ljus. Jag vill rikta än fler strålkastare mot denna film, som fler borde se och låta sig beröras av. En glänsande fyra till en (bokstavligt talat) lysande film!

LE SOUFFLE AU COEUR (1971)

(Sv: Den första kärleken). Från Le feu follet (Tag mitt liv), som jag skrev om för några veckor sedan, har Louis Malle här tagit ett par rejäla kliv i en ljusare riktning. Även om detta är ett i grunden allvarligt drama med svåra teman finns en hel del humor som livar upp stämningen mellan varven. 14-årige Laurent bor med sina föräldrar, sina två storebröder och en anställd kokerska/barnpassare i ett stort hus som vittnar om framförallt pappans framgång. Han har kommit upp i en ålder där hans nyfikenhet för livet och sex börjat växa. Han blir dock hindrad att utforska detta fullt ut då hans bröder (egentligen godhjärtat) retas med honom och han ses fortfarande som en liten pojke av de vuxna i hans närhet. Tillfällen dyker dock upp, först i form av berusade fester med hans bröder och närvarande damer, senare under en spa-/hotelliknande sanatoriumvistelse som hans mamma tar med honom på efter att han diagnostiserats med blåsljud. Där träffar han en flicka som han fattar tycke för, samtidigt som han kommer närmare sin mamma på flera sätt. Malle tacklar denna uppväxtsberättelse på ett smart sätt med en lättsam ton som gör svårigheterna i de komplicerade relationerna och situationerna hanterbara för tittarna. Jazzmusik och en komisk touch gör att man snarare ler än gråter när de tre bröderna halsar vodka och kör bil mitt i natten. Det är svårt att återberätta filmens handling utan att den låter något störd (tänker framförallt på en viss scen i slutet av filmen), men eftersom den bygger på olika situationers påverkan på hur vi tänker och agerar blir allt mer naturligt när det inträffar i filmen. Så mitt tips är helt enkelt: se filmen. Den är för det mesta riktigt bra. Den tappar något i senare mittenpartiet, som kanske borde ha kortats ner, men avslutar starkt och lämnar en med en god känsla. En svag fyra!

PLAY IT AGAIN, SAM (1972)

Filmerna där Woody Allen har huvudrollen men inte regisserar går att räkna på en hand. En av dem är den av Herbert Ross regisserade Play It Again, Sam, som dock skrivits av Allen för både teater och film. Allens karaktär, Allan (fantasifullt), är en obotligt nervös filmfanatiker tillika hypokondriker som inte känner sig bekväm i sociala sammanhang, särskilt inte bland kvinnor. Han tar hjälp av en återkommande hallucination som involverar Humphrey Bogart (modell Casablanca), som ger honom tips i hur han ska närma sig damerna. Att i första hand hitta en kvinna får han hjälp med av sina goda (och gifta) vänner Dick och Linda (Tony Roberts och Diane Keaton), med tveksamt resultat. När Dick reser bort och Linda känner sig ensam inser Allan hur mycket han tycker om Linda som vän – och kanske mer än så? – vilket leder till både det ena och det andra. Skildringen av Allans osäkra tillvaro är fylld av värme, kärlek och för det mesta träffsäker situationskomik (hårtorksscenen, vinylskivor som flyger i luften och misslyckade lägga-armen-runt-tjejen-i-soffan-situationer mm). Den här rätt långhårige Woody Allen är helt underbar i sin paradroll som nervös ungkarl, liksom Diane Keaton och Tony Roberts i sina framträdande biroller. En av filmens absolut roligaste ingredienser är det faktum att Dick (Roberts) alltid behöver uppge vilket telefonnummer han kan nås på, så fort han kommer till en ny plats. Mobiltelefonen fanns som bekant inte, och det går inte många scener där Dick är med utan att han går fram till en telefon och meddelar sin sekreterare det nya numret, vilket efter ett tag blir smått absurt. Woody uttrycker sin stora kärlek till Casablanca, Bogart och Ingrid Bergman vid upprepade tillfällen under filmens gång, genom en lång öppningssekvens där han under en visning på en biograf bara sitter och gapar av förundran, i de återkommande samtalen med Humphrey och i en bombastisk avslutning där han får fälla en klassisk replik han alltid velat dra. Och med denna kärlek har han skapat en egen klassiker i romcom-genren, Play It Again, Sam!

Detta var alltså San Francisco-stoppet i vår resa, som nu fortsätter med ett Hitchcock-regisserat lägenhetsbesök i New York (4/5), som ni kan läsa om i Scotts resumé #22. Efter det låter vi Woody återigen ta taktpinnen:

ZELIG (1983)

En av Allens mest särskilda filmer, som i dokumentärformat berättar händelseförloppet kring en av världshistoriens mest fascinerande personer, Leonard Zelig (spelad av Woody själv). Zelig har en mycket speciell egenskap som gör att han kan smälta in i vilket sammanhang som helst och anpassa både sin mentalitet och sin fysik till det sällskap han för ögonblicket befinner sig i. (Jodå, visst är det Zelig som sitter till höger på bilden). Denna övernaturliga förmåga gör honom till en superkändis, samtidigt som olika experter försöker reda ut vad den beror på. Psykiatern Dr. Fletcher (Mia Farrow) testar olika intervjuformer och hypnos för att försöka förstå den komplexe Zelig, som istället börjar anpassa sig till situationen och påstår att han också är en doktor. Den världskände ”mänsklige kameleonten” syns i en massa olika sammanhang innan han plötsligt är spårlöst försvunnen. Det hinner hända mycket i denna fantastiskt kreativa och påhittiga mockumentär, som är filmad och klippt som en dokumentär från 20-talet, blandat med arkivbilder och inflikningar från både verkliga och fiktiva personer som berättar om sina erfarenheter av Zelig. Kul, underhållande och långa stunder helt genialiskt från Woody Allen, om en enormt fascinerande och besynnerlig människa.

FAIR GAME (2010)

En politisk thriller från The Bourne Identity-regissören Doug Liman med suveränerna Naomi Watts och Sean Penn i huvudrollerna. Filmen bygger på den sanna historien om hur ambassadören Joseph Wilson (Penn) 2003 skrev en artikel i The New York Times om att Bush-administrationen manipulerat uppgifter om vapentillverkning för att rättfärdiga Irakinvasionen, varpå regeringen svarade med att avslöja hans fru Valerie Plames (Watts) hemliga identitet som CIA-agent. Ett engagerande och välspelat drama som för oss in i de sekretessbelagda rummen och de interna korridorerna, dock utan det där (ursäkta det så uttjatade uttrycket) lilla extra som krävs för ett högre betyg. Spänningen varierar under filmens gång och manuset andas ibland lite mycket actionfilm, överdrivet rappt och ”agentigt”, för att det ska kännas helt naturligt. Men en klart sevärd film med två skickliga huvudrollsinnehavare och som riktar tydlig kritik mot Bushregeringen. En intressant historia som kan öppna fler ögon för vad som egentligen försiggick på (USA:s) hemmaplan under Irakkrigets upptrappning.

DE BATTRE MON COEUR S’EST ARRÊTÉ (2005)

(Sv: Mitt hjärtas förlorade slag). Innan Jacques Audiard på riktigt slog igenom med Un prophète och Rust and Bone gjorde han ett antal filmer både som regissör och som manusförfattare. En av hans regisserade filmer är detta drama med Romain Duris i huvudrollen som 28-årig före detta pianotalang som nu kämpar på i den hårda och korrumperade fastighetsbranschen. En dag träffar han sin mammas gamla agent och drömmen om att, likt sin mor, bli pianist kommer till liv igen. Det är ett spännande upplägg, men när det framförs i filmen känns det ganska märkligt. Mitt i vardagslunken kommer det här och vänder helt upp och ner på Toms (Duris) liv, utan att han är tillräckligt bra presenterad för att man ska kunna köpa hela utvecklingen. Detta blandas med sidospår som involverar hans far (spelad av Niels Arestrup), hans otrogne kollega och dennes fru. Var för sig är det bra och väl utförda delar, men tillsammans skaver det och det blir oklart vad filmen egentligen vill. Obefogade barslagsmål blir helt malplacerade och slutet är också lite av ett ”jaha?”-ögonblick. Det finns flera våldsamma scener, varav en är fruktansvärt blodig, brutal och jobbig att se på. En annan känns mer tveksam och man börjar fundera på trovärdigheten. Audiard är duktig på att använda musik och hela filmen är snyggt iscensatt, samtidigt som skådespelarna gör gedigna insatser. Ändå upplever jag den som oklar, möjligtvis överambitiös, vilket gör att den inte resulterar i mer än en stark tvåa.

THE FRENCH CONNECTION (1971)

Veckans bästa film utspelar sig till största del i New York, men som titeln antyder finns här en fransk koppling. De två poliserna Jimmy ”Popeye” Doyle (Gene Hackman) och Buddy ”Cloudy” Russo (Roy Scheider) misstänker att ägaren av en liten godisbutik är involverad i något fuffens, samtidigt som våra (o)vänner i Frankrike med storskurken Alain Charnier (Fernando Rey) i spetsen förbereder ett stort knarksmugglingsprojekt. Inom New York-polisen är man skeptisk till Popeye och Cloudys idéer och de får arbeta mer eller mindre på egen hand. Och det är inga high-tech-utrustade FBI-agenter som går på fester och dricker drinkar vi har att göra med, utan två simpla men drivna snutar som sitter hela nätter och avlyssnar lägenheter i en källare och firar eventuella framgångar med en burk öl. Även om den här filmen innehåller en av de längsta och mest intensiva biljakterna jag sett (ja, den kan klassas som tunnelbanejakt också) så utgörs polisparets arbete till största del av långa, jobbiga skuggningar och lågmält spionarbete i ett kylslaget New York där ett pass kan gå ut på att stå och huttra utanför en butiksdörr i flera timmar. Och regissören William Friedkin fångar detta på bästa sätt. Kameraarbetet är otroligt genomtänkt med långa svepningar, in- och utzoomningar, finurliga speglingar i skyltfönster och fartfyllda actionscener filmade med precision. The French Connection har den där typiska 70-talsthriller-atmosfären över sig, en speciell och svårdefinierad känsla. Även om storyn är ganska simpel finns en oförutsägbarhet och en intensiv spänning – och även i de mest ”ospännande” partierna finns en intensitet som gör att man hela tiden lever sig in i skeendena. Den så fantastiske Gene Hackman är som alltid underbar som Popeye och får fin assistans från sin kollega Roy Scheider som Cloudy och Fernando Rey som den skäggige skurken Alain Charnier. Jag hade en jäkligt bra filmupplevelse med The French Connection och ser framemot att se om den. Då kanske den även får en uppgradering i betygsskalan, på vilken den i skrivande stund innehar en krutstark fyra.

CRUISING (1980)

New York-vistelsen fortgår, fortsatt i Friedkins regi, när Al Pacino går undercover för att ta fast en mördare som härjar på gayklubbar och sätter skräck i staden, där han blir känd som ”The Gay Killer”. John Forbes (Pacino) är en ung och relativt oerfaren polis som får chansen att göra detta farliga och riskabla uppdrag som innebär att han ska smälta in i de homosexuella kretsarnas nattliv och på så sätt hitta mördaren, nästan helt utan uppbackning från polisen. Detta ger oss en rätt spännande thriller som dock inte överraskar eller ger oss någon minnesvärt unik story. Vad som gör den mer minnesvärd är den kritik man fick utstå under inspelningen, då gayaktivister försökte hindra inspelningen och menade att man gav en orättvis bild av homosexuella (en kritik jag kan förstå då filmen främst fokuserar på särskilda kretsar vilka knappast kan representera en hel sexuell läggning. Å andra sidan adderade man en disclaimer som menade att filmen inte hade för avsikt att göra just detta. Den här diskussionen lämnar jag hur som helst här och nu). Man hade alltså stora problem under produktionen och fick även göra åldersgränsrelaterade bortklippningar som enligt vissa ledde till en kraftigt försämrad film. Visst, det är ingen fantastisk film och den har förmodligen ställt till med mer problem än vad den har gett i form av filmiskt värde, men den är helt klart sevärd, inte minst för just dess kontroversiella omständigheter.

FRENCH CONNECTION II (1975)

Kvar från den första filmen finns varken Roy Scheider eller regissör Friedkin, men vår hjälte Gene Hackman återvänder som Popeye liksom Fernando Rey som på nytt gör knarksmugglarkungen Alain Charnier. Regisserar gör John Frankenheimer. Doyle (Hackman) har bestämt sig för att åka ner till Frankrike för att en gång för alla få tag på Charnier och stoppa hans liga. Väl där får han ett syrligt mottagande från den franska polisen som är tydliga med att de inte vill ha honom där och inte ens ger honom ett kontor. Han får jobba på egen hand och hamnar i stora problem när Charnier kidnappar honom. Han hålls fången, tvingas ta droger och är riktigt illa däran, men Popeye ger sig inte förrän han nått sitt mål… Precis som i den första filmen finns en stor spänning och intensitet i alla jakter och det laddade spejandet som sker. Däremot skiljer sig uppföljaren på flera sätt från sin föregångare då den tar vissa steg i oanade riktningar, som t ex det långa parti där Popeye bryts ner totalt och får kämpa mot både hälsoproblem och alkoholens lömska förförelse. French Connection II (där man av någon anledning slopat ”The”) kan inte hålla ribban på den första filmens i många avseenden mästerliga nivå, men jag tycker personligen att den är klart bättre än vad den genomsnittliga kritiken vill göra gällande, och en finfin uppföljare. Miljöerna är underbara att befinna sig i, Hackman är fantastisk (i en mer komplex prestation än i ettan), det långsamma tempot är behagligt, hela tiden intressant, och upplösningen är rafflande. Underskattad och riktigt bra!

THE DOORS (1991)

Resans mest spektakulära strecka bjuder Oliver Stone på i sin filmatisering av The Doors, och framförallt Jim Morrisons, karriär och liv. Genom en frisläppt och utsvävande film där konserter, drogtripper och ökenvandringar flyter samman till en enda symfoni får vi en underhållande och läcker upplevelse av detta fantastiska band, från uppkomsten på en strand i Los Angeles till det första studiokontraktet och ända fram till dess att Jim Morrison står anklagad för simulerad masturbation på scen. Det mesta finns med här (dock med vissa historiska frågetecken), men den huvudsakliga kvalitén ligger i estetiken, färgerna, fotot, musiken, texterna och allt det som gjorde The Doors till ett tidlöst band och Jim Morrison till en precis lika tidlös poet. Morrison gestaltas av en makalöst bra Val Kilmer (!), och det är väl rimligt att anta att han gör sitt livs roll här. Meg Ryan spelar hans flickvän Pamela Courson medan övriga bandmedlemmar spelas av Kyle MacLachlan (Ray Manzarek), Frank Whaley (Robby Krieger) och Kevin Dillon (John Densmore). Alla gör det bra, i en riktigt bra biopic som är en fröjd för sinnena! På ämnet The Doors kan man förslagsvis komplettera denna häftiga upplevelse med den mer faktafokuserade dokumentären When You’re Strange som rekommenderas varmt. Och självklart genom att lyssna på musiken!

PASSION (2012)

Brian De Palma besitter en stor talang för att göra bra filmer (Scarface, Carlito’s Way, The Untouchables, Casualties of War etc), men hans senaste visade sig vara en rejäl flopp. Vad som på förhand låter grymt spännande – en erotisk thriller kantad av maktspel och affärer med Rachel McAdams och Noomi Rapace i huvudrollerna – blev en besvikelse som inte alls levde upp till förväntningarna. Isabelle (Rapace) är en ung och ambitiös anställd på en Berlinbaserad reklambyrå där hon jobbar under den dominanta och framgångsrika chefen Christine (McAdams). Isabelle gör fina prestationer i arbetet och får beröm av Christine, men samtidigt blir hon mer eller mindre överkörd när Christine tar åt sig äran för hennes succéartade reklamfilm. Christine pendlar mellan att vara chef, vän, älskarinna och visar sig vara lurig och manipulativ. Saker utvecklar sig i rask takt utan att förnuftet alltid hinner med, saker som inte borde ske sker och vips står vi med en mordgåta, mörka hemligheter och bedrägerihärvor. Det är dock utfört med tveksam trovärdighet, svajiga skådespelarinsatser, knackig engelska (vilket i vissa fall dock är rimligt) och en extrem ojämnhet där en scen kan kännas rätt bra för att sedan följas upp av ett magplask. Filmen är luddig i vad den vill berätta och väljer trista spår. Polisutredningen är t ex för det mesta ointressant och känns bara standard. Skådespelarna är godkända sett till vad de har att jobba med (ett stundtals krystat manus), varav Rachel McAdams är den som imponerar mest (i alla fall ibland). En etta är kanske i hårdaste laget – det kan bli en höjning till en tvåa och därmed precis godkänt – men besvikelsen är i vilket fall enorm. Jag hade hoppats på mer.

ANYTHING ELSE (2003)

Ah, Woody, en räddare i nöden. Utan att vara fantastisk på något sätt är Anything Else en trevlig komedi, en Woody Allen-film helt enkelt (och då syftar jag alltså inte på att han inte skulle ha gjort några fantastiska filmer, utan just det att den är trevlig). Den något oväntade huvudrollsinnehavaren Jason Biggs (känd från American Pie-eländet) spelar en karaktär som i princip är den som Allen själv brukar spela – en nervös, ung struggling writer som blir förälskad i en oförutsägbar och svårhanterlig kvinna (Christina Ricci) och trasslar in sig i en komplicerad relation. Woody Allen gör en biroll som en mentorsfigur för Jerry (Biggs), men är tveksam i sina råd (han föreslår bland annat att Jerry måste ha ett överlevnadskit inkluderande t ex en flytande ficklampa och ett gevär). Woody gör då och då jätteroliga sägningar (han får även ett vredesutbrott och slår sönder en bil) som leder till stora skratt, annars är filmen småtrevlig och puttrar på i lagom takt. Danny DeVito gör också en underhållande biroll som Jerrys agent (som dock mestadels talar i kläd- och kostymmetaforer, ofta obegripliga sådana). Ja, ja, en pålitlig Woody Allen-rulle, en stabil avslutning. Skönt!

Veckans topp 3

1. The French Connection
2. The Doors
3. Behind the Candelabra

Academy Awards vs Dave Awards 2013

Oscarsgalan knackar på dörren och imorgon natt smäller det. Det har blivit dags att granska nomineringarna och plocka fram stryktipskunskaperna, men den här gången är det inte 13 rätt som är respekt, utan 24! Nu blir det fria profetior och löst spekulerande när jag kliver in i rollen som självutnämnd expert i tippningsleken inför Oscarsgalan. Det kan ju gå helt åt fanders, men vad gör väl det – friskt vågat, hälften vunnet! (Som om det vore någon logik när det handlar om tippning). I texten under varje kategori finns tre punkter: vilken film/person jag tror kommer vinna, vilken film/person jag hoppas kommer vinna, och vilken film/person jag hade valt om jag fick välja vilken/vem som helst. Den filmen eller personen får trösta sig med en Dave Award, dvs utmärkelsen ”bäst enligt David” i den aktuella kategorin. Där har jag alltså bortsett från alla sannolikhetsparametrar, odds och redan fastställda nomineringar, och låtit pokalen vandra så långt som jag tycker behövts, om det så är till en sibirisk gammelfarfar som gått in och levererat stort skådespeleri i en helt okänd jordbruksthriller i södra Rumänien. Är man bäst ska man helt enkelt ha en Oscar, eller i alla fall en Dave Award!

Många av filmerna har vi skrivit om tidigare, så om du vill läsa mer om en särskild titel hittar du den bland taggarna vid slutet av artikeln. Listan över alla nominerade i de olika kategorierna hittar du här.

1. Vilken film/person tror jag kommer vinna?
2. Vilken film/person hoppas jag kommer vinna?
3. Vilken film/person hade jag valt om jag fick välja helt fritt?

BEST PICTURE

1. Argo. Med Lincoln och Silver Linings Playbook som största utmanare, kanske även Life of Pi, spås Argo av många att vinna det största filmpriset på galan. Kanske är det då något märkligt att Ben Affleck inte fick någon reginominering, och det skulle väl vara det som talar emot en vinst för hans historiska dramathriller. Jag och många andra såg länge Lincoln som den största favoriten, då det är så mycket som stämmer där: amerikansk hjälte + Spielberg + Daniel Day-Lewis + biografi + amerikansk historia + lite lagom mycket stråkar och slisk. Men Argo behandlar också amerikansk historia, är dessutom meta (film om filmskapande), hyllar Hollywood lite lätt och är lagom snäll och Oscarsjuryvänlig. Att sedan George Clooney producerar är knappast ett minus.
2. Amour. Michael Hanekes film om ett äldre par i svåra tider är ett känslosamt och väl utfört drama som enligt mig är den bästa filmen av de nominerade, mycket tack vare skådespelarprestationerna från Jean-Louis Trintignant och Emmanuelle Riva. Endast Django Unchained når upp till samma betyg (4/5), men har större svagheter än Amour.
3. Call Girl. Ja, det får väl bli Call Girl då, enligt simpel logik – det är nämligen den enda filmen som nått upp till en åtta på den tiogradiga skalan, dvs en starkare 4/5. Snäppet över det har vi ju Searching for Sugar Man såklart, men den kvalar ju in bland dokumentärerna. Call Girl får en Guld-Dave för att det är en riktigt vass politisk thriller med ihållande spänning och visuell briljans. Ett utropstecken för svensk film under 2012.

ACTOR IN A LEADING ROLE

1. Daniel Day-Lewis. Lincoln var verkligen ingen höjdare, men behållningen finns i den här mannen, Daniel Day-Lewis, som gör titelrollen på ett imponerande sätt. Oscarsjuryn gillar honom – han har två vinster och två nomineringar sedan tidigare, och jag ser inte att någon annan ska kunna hota honom i år.
   
2. Joaquin Phoenix. ”I think it’s bullshit. I think it’s total, utter bullshit, and I don’t want to be a part of it.” Uttalandet handlar om Oscarscirkusen och kommer från herr Phoenix själv, och bara det räcker väl för att man ska vilja höra hans tacktal (om han ens kommer till galan det vill säga). Men det är inte den enda anledningen till varför jag vill se Phoenix som vinnare. Hans prestation i The Master är mörk, tung och explosiv och jag älskar hans kraftigt laddade skådespeleri och förmågan att kunna blixtra till i ren ilska och frustration när som helst. Daniel Day-Lewis i all ära, men för min del får Oscarn gärna gå till Joaquin Phoenix, då hans roll är klart intressantare i mitt tycke.
3. Jean-Louis Trintignant. Jag älskar som sagt Joaquin Phoenix, och det vore underbart om han vann (se motivering på ovanstående punkt). Men det finns en prestation som överträffar Phoenix, och det är den 82-årige Jean-Louis Trintignant från Amour, som är Emmanuelle Rivas lysande motpart och precis lika bra. Efter Phoenix är hans näst främste utmanare om en Dave Award den svårtydda Holy Motors egen kameleont Denis Lavant. Det är oerhört jämnt mellan Trintignant och Phoenix, men den förstnämnde drar nog det längsta strået till slut.

ACTRESS IN A LEADING ROLE

1. Jennifer Lawrence. Här kan jag inte riktigt bestämma mig, det finns flera kandidater, som Jessica Chastain och Emmanuelle Riva. ”Experterna” tror dock på Lawrence, och då fegar jag väl ur lite och säger detsamma. Om hon förtjänar den? Nej. Hon är bra i Silver Linings Playbook, men inte så bra. Jag hade hellre sett den gå till…
   
2. Emmanuelle Riva. Eftersom hon är bäst av de nominerade, vilket är särskilt imponerande med tanke på hennes ålder (85). Närmast placerar jag Naomi Watts som gör en riktigt bra roll i The Impossible.
3. Marion Cotillard. Att Rust and Bone inte ens fick en nominering för bästa utländska film är en smärre skandal. Om jag fick välja en sak att nominera med den filmen är det Marion Cotillard, som återigen är fantastisk. En skinande Guld-Dave får hon av mig!

ACTOR IN A SUPPORTING ROLE

1. Tommy Lee Jones. Birollskategorin är svårtippad i år. Jag tror att Lincoln:s Tommy Lee Jones kniper den framför näsan på i första hand Robert De Niro och Philip Seymour Hoffman. Han vann för 20 år sedan och det skulle mycket väl kunna vara dags för den typiska Oscarn för lång och trogen tjänst. Det säger jag inte för att ta ifrån honom någonting, för han är liksom Day-Lewis en av Lincoln:s få ljusglimtar.
   
2. Robert De Niro. Silver Linings Playbook är en överskattad film, om än bra (3/5), men en ingrediens i David O. Russells dramakomedi är enormt härlig – gamle Bobby. Jag hoppas innerligt att De Niro får stiga upp på scenen och ta emot publikens jubel, även om det är mer för att jag älskar De Niro än för att hans roll skulle vara bättre än övriga. Men jag klagar inte om PSH eller TLJ vinner, eller Christoph Waltz för den delen.
3. Robert De Niro. Ja, för bövelen, jag vill se De Niro vinna! Han har haft ett bra år med bra roller i, utöver Silver Linings Playbook, Being Flynn och Red Lights. Nu handlar detta inte om kvantité utan om kvalité, men någon kan han väl få vinna för, och då blir det väl Silver Linings Playbook. Egentligen borde Oscarn kanske gå till Philip Seymour Hoffman, då hans roll i The Master väger tyngre än De Niros, men som sagt, mitt hjärta säger De Niro.

ACTRESS IN A SUPPORTING ROLE

1. Anne Hathaway. Les Misérables-skådespelerskan är den stora favoriten här och jag hoppar också på det tåget. Startfältet är relativt svagt, och av någon anledning känns det glasklart att guldgubben ställts undan för Hathaway.
   
2. Helen Hunt. Om jag får bestämma blir det minsann ingen statyett till Hathaway. Sally Field går bort direkt, Jacki Weavers nominering är ett skämt och Amy Adams lämnade inget Oscarsvärdigt avtryck. Kvar har vi Helen Hunt, som inte heller gör någon Oscarsprestation (vad nu det betyder nuförtiden), men som i alla fall slår övriga nominerade, i en modig och bra roll i The Sessions.
3. Pernilla August. Javisst! Ännu ett pris till Call Girl på Dave Awards alltså. Pernilla August gör faktiskt en riktigt, riktigt vass roll och faktum är att jag i skrivande stund inte kan komma på särskilt många kvinnliga biroller som stuckit ut under året som gått. Så, Pernilla August, varför inte?

DIRECTING

1. Ang Lee. Är det dags för allas vår lille taiwanesisk-amerikanske regissör att få plocka hem den stora trofén? Ja, jag tror att så kan vara fallet. Steven Spielberg? Mjo, kanske, men ändå inte? Michael Haneke? Kanske, beroende på hur mycket amour Amour får av juryn. David O. Russell kan också skrälla med Silver Linings Playbook, som känns som en potentiell skräll lite här och där. Men Lee får mitt tips.
   
2. Michael Haneke. Jag är mycket imponerad av Hanekes regiarbete i Amour, där han fått skådespelarna att prestera på topp och för det mesta låtit kameran stå stilla för att iaktta händelseförloppet, som känns otroligt äkta. För det får han min hållna tumme i regikategorin.
3. Paul Thomas Anderson. The Master är inte en perfekt film, men den har många faktorer som imponerar enormt. Några av dem är skådespeleriet, stämningen, fotot, ljussättningen och den överhängande mystiken – och vem ligger bakom allt detta? Jo, PTA. Han gör alltid filmer med sin egen unika stil, med egenskrivna manus och en förmåga att alltid lyckas göra något som känns annorlunda. I The Master har han dessutom plockat fram det bästa ur såväl Joaquin Phoenix som Philip Seymour Hoffman, och snart måste han ju få en Oscar för sitt besvär.

WRITING – ORIGINAL SCREENPLAY

1. Zero Dark Thirty (Mark Boal). Amerikansk politik går ofta hem och Zero Dark Thirty känns het på manusfronten. Största utmanarna är nog Michael Hanekes manus till Amour och Quentin Tarantinos Django Unchained, som jag dock inte tror särskilt mycket på.
   
2. Amour (Michael Haneke). Ungefär samma motivering som jag framförde under regikategorin – en bra film kräver ett bra manus och Amour är bäst här. Annars skulle jag inte klaga om juryn fått upp ögonen för Wes Anderson och Roman Coppola och deras manus till Moonrise Kingdom.
3. Looper (Rian Johnson). En av fjolårets mest finurliga filmer som möjliggjorts tack vare ett välskrivet manus av regissören Rian Johnson. Tidsresor, twistar och ett tankeväckande tema gör att Looper får mitt eget lilla pris för bästa originalmanus på Dave Awards.

WRITING – ADAPTED SCREENPLAY

1. Argo (Chris Terrio). Om Argo ska vinna för bästa film bör den rimligtvis backas upp av några andra priser. Ben Affleck fick ju som bekant ingen reginominering, så då bör manuskategorin vara en stor vinstchans för Argo. Största utmanaren heter Lincoln, skriven av Tony Kushner.
   
2. Beasts of the Southern Wild (Lucy Alibar & Benh Zeitlin). Denna indiefilm blev en festivalsuccé och tog sig ända till Oscarsgalan, detta mycket tack vare ett intressant manus, mycket intressantare än övriga nominerade. Skapelsen av ett nytt samhälle med udda relationer, svåra levnadsförhållanden men god sammanhållning, fantasifulla inslag med gigantiska djur och plats för musik och färgsprakande spektakel gör att Lucy och Benh får en hållen tumme från min sida.
3. Rust and Bone (Jacques Audiard & Thomas Bidegain). För det första ska det sägas att det finns lite småsaker att klaga på i Rust and Bone gällande några lite för lätt på plats fallande saker i händelseförloppet, men annars är det en gripande och väl uppbyggd historia som berättas på ett vackert sätt av Jacques Audiard, regissör och manusförfattare. En av de största upplevelserna förra året och den bästa jag kan komma på i kategorin för adapterade manus.

CINEMATOGRAPHY

1. Life of Pi. Fotopriset kan i år gå till en av de vackraste och visuellt mest fulländade filmerna från förra året, Ang Lees storslagna äventyr. 3D-effekterna är förmodligen de snyggaste jag har sett (med Prometheus som möjlig utmanare), och fotot skiner med sin glans.
   
2. Anna Karenina. Här är det för min del jämnt skägg mellan Anna Karenina och Life of Pi, men för omväxlings skull kan jag väl slå till med den förstnämnda. Joe Wright har för vana att alltid utsmycka sina filmer med ett fantastiskt vackert foto och Anna Karenina är inget undantag. Personligen blev jag mer hänförd av fotot i denna skapelse än av Life of Pi:s dito.
3. The Master. Det absolut första som slog mig när jag såg The Master var hur bländande snyggt fotot var, vilket Paul Thomas Anderson allt som oftast kan erbjuda. Allt från kameravinklar till ljussättning till färger och miljöer bidrar till den perfekta yta som The Master givits.

FILM EDITING

1. Argo. Att Argo skulle vinna här känns ganska sannolikt om vinsten för bästa film ska slå in, den behöver helt enkelt priser som backar upp en så stor vinst. Annars är Zero Dark Thirty en någorlunda stark konkurrent, och Life of Pi ska man kanske inte heller räkna bort helt.
2. Zero Dark Thirty. Jag har egentligen ingen riktig favorit bland de nominerade vad gäller klippning, men valet faller till slut på Kathryn Bigelows politiska thriller. Den är snyggt filmad, har en känsla av närvaro och ett stillsamt tempo som gör att man nästan hoppar till när ett pistolskott avfyras. Filmen i sig är inte fantastisk och den hade kanske kunnat klippas ner en bit, men i den här konkurrensen får den nog mitt stöd i denna kategori.
3. The Master. Som jag nämnt tidigare är The Master en otroligt snygg film och klippningen bidrar starkt till detta. Bäst klippning 2012? Ja, kanske! Andra filmer värda att nämnas är Leos Carax Holy Motors, återigen vår egen Call Girl, tsunamidramat The Impossible, Looper, Rust and Bone och faktiskt även Anna Karenina, som blandar teater och film på ett häftigt sätt.

MUSIC – ORIGINAL SCORE

1. Life of Pi. Kanadensaren Mychael Danna har skrivit musiken till detta storslagna havsäventyr, vilken naturligtvis bidrar till filmens helhet. Vinstchansen här är stor och jag tror att den klår den största utmanaren på förhand, Lincoln. Även min egen magkänsla, som säger Argo, får nobben. Sådant brukar straffa sig…
   
2. Anna Karenina. Varken Argo:s eller Life of Pi:s musik minns jag särskilt mycket av, och Lincoln plockade, i vanlig Spielberg-ordning, fram alldeles för mycket stråkar för min smak. Anna Karenina bjöd på ett mycket vackert spektakel, där musiken hamnar högt upp på listan över vad som var bäst med filmen. Dario Marianelli har skapat ett finstämt soundtrack som i min åsikt är bäst av de nominerade.
3. Beasts of the Southern Wild. Musiken i den här filmen, skriven av regissören Benh Zeitlin och Dan Romer, är helt fantastisk! Filmen förgylls av varma toner av livfulla stråkar, taktfulla trummor, blåsinstrument, piano och ljud som för tankarna till en gammal speldosa, vilket mixats till ett enormt härligt soundtrack. I en rättvis värld får Beasts of the Southern Wild priset för bästa originalmusik! Annars hade man ju gärna gett Rodríguez ett pris här, men den musiken är inte skriven särskilt för filmen i fråga, som dessutom är en dokumentär, så det går tyvärr inte. Ett annat musikaliskt geni som levererat ett grymt sountrack är Nick Cave! Musiken i Lawless blandar rock, country och mer nedtonade bitar på ett fint sätt. På tal om musikaliska genier så vill jag även nämna Hans Zimmers soundtrack till The Dark Knight Rises bland fjolårets bästa musik, eftersom han på egen hand räddar filmen från att vara högst medioker.

PRODUCTION DESIGN

1. Les Misérables. Här tror jag att det är ungefär 50/50 mellan Tom Hoopers musikal och Anna Karenina. Det är hårfint mellan vilken film som får min gissning, men min första tanke var Les Misérables, och då går jag på det.
   
2. Anna Karenina. Visuellt sett är Anna Karenina och Life of Pi bäst bland de nominerade i denna kategori, och då håller jag den förstnämnda högst. Life of Pi slår det mesta vad gäller specialeffekter, men själva scenografin är mer genomgående snygg i Anna Karenina.
3. The Master. Ännu en Dave Award till Paul Thomas Anderson alltså, för här är ytterligare en kategori där The Master gör skäl för sin titel. I princip alla scener i filmen ramas in av otroligt vackra miljöer och vyer, från vilka nästan varje bildruta skulle kunna sättas upp på väggen. Holy Motors, Call Girl och Anna Karenina skuggar tätt i The Master:s kölvatten.

Vad är skillnaden på Sound Editing och Sound Mixing? Ja, det är lite luddigt, men här finns en rätt bra förklaring.

SOUND EDITING

1. Zero Dark Thirty. Ljudkategorierna har jag inte mycket kunskap om, och det blir ännu svårare av att det är två olika kategorier. Men jag drar iväg en gissning på att Zero Dark Thirty vinner för sin intensiva tystnad som blandas med tunga skott.
2. Django Unchained. Jag skulle kunna säga Zero Dark Thirty här också, men… Äh, det är ju roligare med Django! Där smäller det friskt hit och dit och med en massa härlig musik och grejer, så visst, en röst till Django Unchained!
3. Lawless. En annan film som det smäller friskt i! Det är tunga pistolskott, knytnävsslag och sparkar som delas ut, och ljuden skänkte en stor kraft till filmen som gick rätt ut i biosalongen. Tillsammans med Nick Caves soundtrack fick Lawless en cool ljudbild.

SOUND MIXING

1. Les Misérables. Personligen tycker jag att ljudupplevelsen i Les Misérables var fruktansvärd, på grund av den vedervärdiga musiken och det faktum att alla fått för sig att de ska sjunga ut vartenda litet ord. (Ja, jag vet att det är en musikal, men det finns musikaler som hanterar dialog kontra sång bättre). Hur som helst, Oscarsjuryn kommer förmodligen älska detta och jag tror att vi kommer tvingas se den vinna det här priset.
   
2. Skyfall. Har egentligen inte reflekterat särskilt mycket över vilken film som har det bästa ljudet, men jag minns att Skyfall hade bra tryck i sin explosiva avslutning, så utan att lägga någon större vikt i den förhoppningen blir det Bond här.
3. Rust and Bone. Bland det bästa med Jacques Audiards starka drama är användningen av musik, kombinerat med dialog och miljöljud för att skapa en speciell atmosfär i filmen. Det är bara att titta på trailern för att bli påmind om hur mycket ljudet och musiken förstärker upplevelsen. Andra filmer som kan få nämnas här är The Master, Call Girl och Holy Motors.

I följande kategorier har jag inte sett alla nominerade filmer och kan därför inte skriva några längre utläggningar kring dessa, utan endast en tippning – vilken film jag tror kommer vinna.

ANIMATED FEATURE FILM

• Brave
  

COSTUME DESIGN

• Anna Karenina

DOCUMENTARY FEATURE

• Searching for Sugar Man
  

DOCUMENTARY SHORT

• Open Heart
  

FOREIGN LANGUAGE FILM

• Amour
  

MAKEUP AND HAIRSTYLING

• The Hobbit: An Unexpected Journey
  

MUSIC – ORIGINAL SONG

• Skyfall
  

SHORT FILM – ANIMATED

• Paperman
  

SHORT FILM – LIVE ACTION

• Curfew
  

VISUAL EFFECTS

• Life of Pi

Enligt mina gissningar ovan får vi alltså en slutställning med ganska spridda skurar, i vad som ungefär motsvarar medaljligan i OS, gällande vilka filmer som får flest Oscars, som ser ut såhär:

Tippade vinnare

• 4 Oscars Life of Pi
• 3 Oscars Argo, Les Misérables
• 2 Oscars Lincoln, Zero Dark Thirty
• 1 Oscar Amour, Anna Karenina, Brave, Curfew, The Hobbit: An Unexpected Journey, Open Heart, Paperman, Searching for Sugar Man, Silver Linings Playbook, Skyfall

Om vi istället ställer in vinnartabellen efter mina förhoppningar (exkl. de tio sista kategorierna) ser listan ut såhär:

Önskade vinnare

• 4 Oscars Amour
  
• 3 Oscars Anna Karenina
• 1 Oscar Beasts of the Southern Wild, Django Unchained, The Master, The Sessions, Silver Linings Playbook, Skyfall, Zero Dark Thirty

För att ta det ett steg längre och måla om listan helt har vi nedan vinnarligan på Dave Awards (även här exkl de tio sista kategorierna).

Vinnare på Dave Awards

• 4 Daves The Master
  
• 3 Daves Rust and Bone
• 2 Daves Call Girl
• 1 Dave Amour, Beasts of the Southern Wild, Lawless, Looper, Silver Linings Playbook

Där har ni alltså mitt tipsförslag och nu är det upp till Oscarsjuryn att avgöra om det är något att ha. Nu blir det till att ladda upp inför en lång söndagsnatt och en förmodat något svårhanterlig måndagsmorgon, vilket görs bäst med hjälp av ett förstärkt förråd av kaffe, kanske en mustig öl att långsamt avnjuta och en påse Riesen för att inte oroa gubbarna i onödan.

Topp 10: Scotts 2012

Filmåret 2012 har i mina ögon varit ett ganska svagt år jämfört med 2011. Jag har inte beundrats och gripits tag av någon film från året så pass mycket att jag har belönat den med en femma i betyg. Ingen av filmerna är särskilt nära en femma heller, inga starka fyror här utan de sträcker sig som allra högst till en stabil fyra. Trots att jag är lite besviken på filmåret utifrån de jag har sett har det bjudits på några riktigt bra guldkorn, här nedan följer min topp 10 lista från 2012.

RUST AND BONE (Frankrike/Belgien)

Årets bästa film är ett relationsdrama om en ung, arbetslös, ensamstående far vid namn Ali och en vacker späckhuggartränare som heter Stéphanie. Två sorgsna och missnöjda karaktärer vars liv kopplas samman varefter en stark relation skapas. Rust and Bone regisserad av fransmannen Jacques Audiard kanske på ytan ser ut som en typisk film om relationer och livsval men det fantastiska skådespelet och det naturliga manuset ger filmen mycket mer än en enkel film om kärlek – det ger liv och hjärta. Passionen och kemin mellan de två huvudkaraktärerna i Rust and Bone är magisk och fantastiskt välspelad. Den otroligt vackra och skickliga Marion Cotillard ger sin karaktär Stéphanie sorg och tyngd som är svår att överträffa. Cotillards motspelare Matthias Schoenaerts skapar med sin karaktär Ali en rädd och hjälplös man som på utsidan döljer det med en våldsam och beslutsam sida, en sida som är ovanlig att se någon på ett lyckat sätt i film klara av utan att överdriva och kännas orealistisk. Schoenaerts bemästrar den sidan perfekt. Rust and Bone är en unik och förträfflig film som river upp starka känslor i tittaren. Jag längtar efter nästa gång jag får snyfta med Ali och Stéphanie.

INDIE GAME: THE MOVIE (Kanada)

En indiedokumentär om indiespel kan låta ointressant för någon som inte är insatt i datorspelsvärlden. Indie Game: The Movie är precis en sådan dokumentär som passar alla även fast den handlar om ett relativt smalt ämne. Vi får i dokumentären följa fyra så kallade indie-spel utvecklare som gör spel med egen budget och egna idéer utan uppbackning av ett stort produktionsbolag, precis som en indie-film. Tre av spelvärldens kanske största indie-spel efter Minecraft dokumenteras, Braid, Fez och Super Meat Boy. Istället för att dyka ned i komplexa detaljer om programmering och speldesign får vi istället den mänskliga och personliga sidan av spelutveckling. Den press och stress som utvecklarna utsätts för när de med egna pengar ska försöka hinna innan deadlines och lanseringar. Indie Game: The Movie är en av de starkaste och känsloberörande dokumentärer jag har sett. Den överraskade mig totalt när jag i soffan koncentrerat tittade på dokumentären och jag helt plötsligt ryste till och blev blöt i ögat. Indie Game: The Movie inspirerar när den berättar om de kreativa människor som inte gör spel för att tjäna pengar utan för att dela med sig av berättelser och upplevelser.

MOONRISE KINGDOM (USA)

Vi fick under 2012 återvända till Wes Andersons finurliga och färgglada värld i form av Moonrise Kingdom. Filmen utspelar sig på en idyllisk ö med en lite befolkning färgglada och udda karaktärer. Vi får följa med en ung scoutpojke vid namn Sam Shakusky som bestämmer sig för att fly scoutlägret och träffa flickan Suzy Hayward i skogen. En stel men trevlig relation bildas mellan de två barnen som blir mer än bara en vänskap. Sams scoutledare (Edward Norton), poliskonstapeln Captain Sharp (Bruce Willis) och Suzys advokatföräldrar Walt (Bill Murray) och Laura (Frances McDormand) sätter igång ett febrilt sökande efter de bortsprungna ungdomarna. Det visuella är en stor del av Wes Andersons filmer och än en gång får vi underbar musik, fantastiska utstyrslar och färgglada miljöer.

GAME CHANGE (USA)

I Game Change får vi följa John McCains valkampanj för att bli USA:s nästa president under valet 2008. McCains kampanj går dåligt med låg aktivitet i partiet och en motståndare i form av Barack Obama som fångar nya väljare i varje stat. Valet av vice-presidentskandidat når snart sin deadline och McCains stab väljer Alaskas guvernör Sarah Palin i hopp om en fräsch boost till McCains valpkamanj. Game Change är en HBO-producerad film som fokuserar mycket på Palins snabba kändisskap och hennes aktioner under McCains valkampanj. Julianne Moore gör kanske sin livsroll som Sarah Palin då hon både till utseende, tal och rörelsemönster fångar Palin på pricken. Hon får sällskap av Ed Harris som spelar John McCain som gör ett bra jobb, men utseendemässigt inte passar, filmens enda stora svaghet. Woody Harrelson har rollen som John McCains kampanjstrateg och Sarah Paulson spelar Palins rådgivare. Starka rollprestationer och riktigt bra manus gör den här filmen till en sevärd och tankeväckande politisk film.

SIDE BY SIDE (USA)

(Från veckoresumé #4) Keanu Reeves undersöker i den här dokumentären den digitala teknikens framfart och användning inom filmmediet. Filmindustrin har alltid använt sig av kameror med riktig filmrulle för att spela in filmer med. På senare år har den digitala eran tagit över allt mer och idag spelas många filmer in med digitala filmkameror där det inspelade materialet sparas på minneskort och hårddiskar istället för filmrullar. I dokumentären får vi se både positiva och negativa aspekter hos det digitala filmskapandet respektive det klassiska arbetssättet. Stora filmprofiler som Martin Scorsese, Danny Boyle, James Cameron, Steven Soderbergh, David Fincher och Christopher Nolan uttrycker sina åsikter om vad som är bäst. Side by Side är en otroligt intressant dokumentär för filmnördar som vill få sig både en historielektion och en inblick i filmskapandets magiska värld. Keanu Reeves gör ett bra jobb när han intervjuar och berättar, vilket gör att dokumentären känns personlig.

SKYFALL (Storbritannien/USA)

Brittiska regissören Sam Mendes skickar ut James Bond på ett nytt uppdrag. Den här gången måste Bond rätta till sina misstag efter att ha misslyckats med ett uppdrag som resulterar i att ett stort antal hemliga agenters identiteter läcks ut från MI6:s databaser och hamnar i en storskurks händer. Skyfall är en fräsch och häftig Bond film där actionscenerna är nedtonade för att få plats med karaktärsuppbyggnad, något som Mendes & Co lyckas med på ett effektivt och spektakulärt sätt. Daniel Craigs Bond har fått mer personlighet och karaktärer som M (Judi Dench) har aldrig tidigare fått så mycket att göra och säga. Skyfall är en underhållande och sexig Bond-film som ändå har fötterna på jorden och inte blir så överdriven.

LOOPER (USA/Kina)

Kanske en av årets mest kreativa filmer är Looper av Rian Johnson. Looper handlar om Joe (Joseph Gordon-Levitt) som lever i framtidens USA. Joe är en så kallad Looper, en prisjägare som dödar människor som maffian vill ha kål på. Det kanske låter enkelt, men så är det inte. Maffian lever nämligen 30 år fram i tiden och skickar sina offer bak i tiden där Loopers som Joe väntar. På det sättet raderar man offrets existens både från nutiden som dåtiden. Joe får dock problem när han en dag får i uppdrag att döda sitt framtida jag spelad av Bruce Willis. Looper är en spännande, cool och kreativ film som fokuserar mer på karaktärer än action och explosioner. Det är en smart och sevärd film som kan komma att lämna en förvirrad men imponerad.

COMPLIANCE (USA)

Compliance är en sanningsbaserad indie-thriller som handlar om en ung kvinna som på sin arbetsplats anklagas av en man via telefon som påstår sig vara polis för att ha utfört ett brott. Mannen beodrar kvinnan och de andra anställda att utföra annorlunda order och akter och använder sin påstådda auktoritet för att kontrollera individerna. Compliance är en skrämmande och obehaglig film som visar hur människor lyssnar blint på någon med auktoritet. Välspelad med snyggt foto bidrar till den hemska upplevelse som karaktärerna och tittaren får genomstå.

BEASTS OF THE SOUTHERN WILD (USA)

(Från veckoresumé #2) Regissören Benh Zeitlin har tidigare endast gjort tre kortfilmer, här följer han upp dem med en hjärtvärmande film om en flicka och hennes pappa som bor i ett översvämmat träsk, vid världens ände. Skådespelarna i filmen består endast av okända obeprövade skådespelare från bayou-områden i Louisiana som alla bidrar med autentiska dialekter och en känsla av realism. En imponerade debut med snyggt foto och fantastiska miljöer.

WE ARE LEGION (USA)

We Are Legion eller We Are Legion: The Story of the Hacktivists som den också heter är en dokumentär om en ny sorts aktivism, en nätbaserad aktivism ledd av hackerkollektivet Anonymous. Vi får följa med i berättandet om hur nätaktivism började och hur Anonymous grundades. Profiler inom hackervärlden talar ut och debatten om den nya aktivismen är etiskt rätt behandlas. We Are Legion är en väldigt intressant och aktuell dokumentär som ger en djup inblick i Anonymous budskap och struktur. Jag blev positivt överraskad av hur dokumentären lyckades på ett effektivt och lärorikt sätt berätta om de anvancerade grupperna som regerar på internet. Många av mina tidigare fördomar om Anonymous försvann efter att ha sett dokumentären och jag lärde mig mycket nytt.

Bubblare

Lawless, Arbitrage, Nameless Gangster, The Dark Knight Rises, Prometheus, Holy Motors, Chronicle, Ted, Seeking a Friend for the End of the World, Killing Them Softly, Flight

Inte ens nära

Battleship, The Avengers, The Amazing Spider-Man, Lincoln, American Pie: Reunion, Total Recall, Underworld: Awakening, This Means War, End of Watch, Hamilton – I nationens intresse, Abraham Lincoln: Vampire Hunter, Iron Sky, Lockout, Safe House, John Carter, Project X, The Campaign, Snow White and the Huntsman

Som vanligt hinner man aldrig med alla filmer under året. Några särskilda är The Master, Searching for Sugar Man, The Perks of Being a Wallflower, The Paperboy, The Place Beyond the Pines, Life of Pi för att nämna några.

FOTNOT

*Begreppet ”filmer från 2012” tenderar ofta att bli lite luddigt, med tanke på att produktionsåret kan vara ett annat än premiäråret, särskilt eftersom svenska premiärer ofta dröjer (alldeles för) länge. För enkelhetens skull går vi därför efter IMDb:s definiering av vilka filmer som räknas för 2012, dvs produktionsåret.

Topp 10: 2012 à la Davelito

Snart är 2012 till ända, ett år som gett oss såväl högkvalitativa filmupplevelser som rent skräp. Nu har det alltså blivit dags att sammanfatta filmåret som gått, vilket görs bäst och roligast i form av en topplista!

Först ut är David (om jag nu ska benämna mig själv i tredje person), som gärna plockar fram lite andra filmer än de mest väntade storfilmerna. Här är mina 10 favoriter från 2012*:

SEARCHING FOR SUGAR MAN (Sverige/Storbritannien)

Toppar listan gör denna fantastiska dokumentär om den i USA aldrig erkände artisten Rodríguez, som bortom sin vetskap blev en kultartist och frihetssymbol i Sydafrika under apartheidtiden. Hela historien kring Rodríguez är bland det mest fascinerande jag hört och den här filmen fångar den perfekt. Den svenske dokumentärfilmaren Malik Bendjellouls film är gripande från första till sista sekund och det tog ett tag innan jag kunde resa mig ur soffan och gå vidare. En berättelse som går rakt in i hjärtat. Searching for Sugar Man är en fulländad dokumentär, fullproppad med fakta, historia och politik, samtidigt vacker och känslofull. Och Rodríguez, vilken artist, vilken man, hans musik är magisk! En otroligt vägjord dokumentär som tilldelas årets enda betygsfemma och en stående ovation från min sida!

CALL GIRL (Sverige)

Den svenska filmindustrin har de senaste åren varit av tveksam karaktär, men i år har vi ytterligare ett svenskt utropstecken som vi kan vara stolta över! Mikael Marcimains uppmärksammade film har väckt både debatt och hyllningskörer, och om vi håller oss till det filmiska kan jag bara instämma med den hyllande skaran. Vad Call Girl handlar om känner ni väl till vid det här laget, men i stora drag följer den dels en 14-årig flicka som dras in i en prostitutionshärva och dels polisutredningen kring densamma, i en politisk thriller som utspelar sig i svenska 70-talsmiljöer. Snyggt foto, pulserande spänning och en gripande berättelse gör detta till 2012 års bästa spelfilm. (Vill ni läsa mer hänvisar jag till vår fullskaliga recension, som hittas här).

RUST AND BONE (Frankrike/Belgien)

Regissören Jacques Audiard som 2009 gjorde den Oscarsnominerade Un prophète, följde i år upp sitt vassa fängelsedrama med ännu ett gripande drama. Rust and Bone berättar historien om en kvinna och en man som båda går igenom svåra kriser – två upprivna karaktärer som befinner sig i faser då livet är som mest svårhanterligt. Kvinnan är något så ovanligt som en späckhuggartränare som råkar ut för en hemsk olycka, medan mannen är ensamstående pappa, portvakt och kampsportare. Dessa strålar samman i ett invecklat möte som utvecklas till en komplicerad kärlekshistoria. Med två riktigt bra skådisar i Matthias Schoenaerts och allas vår älskling Marion Cotillard, fantastiskt foto, musik och redigering blir den här filmen en vacker och gripande upplevelse. Ska jag invända mot något faller vissa bitar på plats lite väl lätt, men det är i slutändan inget som påverkar filmens helhet nämnvärt.

AMOUR (Österrike/Frankrike)

(Från veckoresumé #5). Ett äldre par, bosatt i en lägenhet i Paris, lever ett lugnt och normalt liv som pensionärer. När Anne plötsligt får en stroke antar vardagen en annan skepnad och Georges tvingas hantera en kraftigt förändrad tillvaro. Det är precis så deprimerande och plågsamt som det låter, och således en filmupplevelse som inte uppskattas av alla. Själv väljer jag att se det smärtsamma i positiv bemärkelse, eftersom det här är en film som verkligen berör. Michael Haneke (mannen som använder film för att “våldta sin publik”) skildrar allt med en skicklig iakttagelseförmåga och diskbänksförankrad realism, tillsammans med två grymt starka skådespelarinsatser av Jean-Louis Trintignant och Emmanuelle Riva. Att det sedan är långt och deprimerande ringar ju bara in hela poängen med vad Haneke vill berätta.

LOOPER (USA)

(Från veckoresumé #3). Sci-fi-action som tillhör årets höjdpunkter. Joe (Joseph Gordon-Levitt) jobbar med att eliminera brottslingar från framtiden, som skickas tillbaka i en tidsmaskin och ploppar upp i en särskild zon där avrättningen sker snabbt och smidigt. Men när Joe inser att nästa person på listan är han själv om 30 år (Bruce Willis), blir saker genast komplicerade. Snygg och välskriven film som inte gör misstaget att brassa på med alldeles för mycket meningslös action, utan håller fötterna på jorden (ordvits oavsiktlig) och erbjuder en rå, avskalad känsla. Dessutom krävs en viss koncentration från tittaren för att greppa alla twistar och tidsbegreppet.

MOONRISE KINGDOM (USA)

Wes Anderson (The Royal Tenenbaums, The Darjeeling Limited) är en av mina favoritregissörer och förväntningarna var naturligtvis högt ställda inför hans senaste verk. Det är något alldeles speciellt med hans filmer som gör att jag känner mig glad och fylld av värme efteråt, och Moonrise Kingdom är inget undantag. Anderson bygger upp en kreativ värld och låter den fyllas av charmiga karaktärer som ger sig ut på härliga utflykter i en skruvad vardag ute på en avskild ö med en ovanligt stor scoutkultur. Färgerna, musiken och så gott som perfekt casting med lite udda val som Bruce Willis och Edward Norton gör det hela ännu roligare. Ännu en mysig film från den gode Wes som kniper en sjätteplats på listan.

LAWLESS (USA)

Härlig film med mycket pangpang, sköna miljöer och bra tidskänsla. Utspelar sig under 30-talet, då alkohol var förbjudet i USA, och handlar om bröderna Bondurant, hårdhudade spritlangare som hamnar i våldsamma bekymmer. De tre bröderna spelas av Shia LaBeouf, Tom Hardy och Jason Clarke, och i rollistan finns även namn som Jessica Chastain, Guy Pearce och Gary Oldman. Alla sköter sig bra, även Böffen som på förhand kändes som ett svagt kort. Ville dock se mer av Oldman som underanvänds å det grövsta, vilket är synd. Storyn har setts förut och filmen är inte särskilt originell, men det gör inget, för den är snyggt utförd och grymt underhållande. Och när det smäller, då smäller det hårt – explosivt och kraftfullt – precis som det ska göra! Härlig musik också. Ja, härlig är nog ordet jag skulle beskriva filmen med, och den klarar precis en fyra i betyg och därmed en sjundeplats.

THE PERKS OF BEING A WALLFLOWER (USA)

Stephen Chbosky har skrivit och regisserat detta ungdomsdrama utifrån sin egen bok med samma namn. Filmen handlar om en blyg och ensam kille (Logan Lerman) som går sitt första år på high school, där han träffar två personer (Ezra Miller och Emma Watson) som ska komma att bli hans vänner under high school-tiden. Filmen behandlar många svåra ämnen man upplever under ungdomen, såsom kärlek, vänskap och framtidstankar. Det finns några fina scener i den här filmen, och även om den har vissa svagheter så är det i slutändan en riktigt bra film som många kan relatera till. David Bowies Heroes kan dessutom förgylla vad som helst, som till exempel en fantastisk slutscen som ramar in hela filmen på ett fint sätt.

HOLY MOTORS (Frankrike)

Förmodligen den mest oförståeliga filmen jag någonsin har sett, men också en film som stannar kvar i huvudet långt efteråt. I regi av Leos Carax (stor)spelar Denis Lavant flera olika karaktärer, med namnet Oscar och en limousin med tillhörande förare som gemensam nämnare. Han gestaltar bland annat en tiggare, en mördare, en Motion Capture-skådis, en pappa och en döende man, allt på ett ruskigt skickligt sätt. Vad filmen egentligen handlar om ligger i betraktarens öga, och den kan upplevas som osammanhängande och mycket märklig. Filmen är extremt ojämn och blandar fantastiska scener med usla sångnummer, men det finns ständigt något intressant och tankeväckande över den. Ett stort mindfuck åt det Lynchiga hållet, som tack vare sin förmåga att väcka eftertanke får en niondeplacering på min lista.

BARBARA (Tyskland)

Utspelar sig sommaren 1980 i Östtyskland. Barbara är läkare och får jobb på ett sjukhus ute på landsbygden, samtidigt som hon planerar att försöka fly till väst. Men när hon gjort sig hemmastadd på sjukhuset och lärt känna några personer där är det längre inte lika självklart att åka därifrån. Ett subtilt och välspelat drama med en (o)härlig DDR-känsla (vilket får bli något slags bonuskriterium för den här filmen). Några mästerliga höjder når den aldrig, men bra på alla punkter och klart sevärd, vilket belönas med en stark trea och en plats på topplistan. Gillar man minimalistiska filmer med fåordiga dialoger, avskalade miljöer och politiska referenser kan jag rekommendera Barbara. Det går även att hitta likheter till den suveräna Das Leben der Anderen (De andras liv).

Bubblare

Arbitrage, Red Lights, Seeking a Friend for the End of the World, Being Flynn, Skyfall, Ruby Sparks, Beasts of the Southern Wild

Inte ens nära

Savages, Magic Mike, The Hunger Games, Project X, To Rome with Love, ATM, End of Watch, Cosmopolis, One for the Money, American Reunion, LOL, The Words, Lincoln

Självklart finns det fler filmer som jag önskar att jag hade sett innan jag gjorde listan, men så är det alltid och man kan inte alltid hinna se allt. Bland de filmer jag hoppas mycket på finns Costa-Gavras Le capital, Paul Thomas Andersons The Master, Joe Wrights Anna Karenina och Derek Cianfrances The Place Beyond the Pines. Sedan är jag också lite nyfiken på Brian De Palmas Passion, Stand Up Guys med Al Pacino och (!) Christopher Walken, Robert Redfords The Company You Keep, och… Ja, listan fortsätter, men nu sätter vi punkt så att detta blir klart i år. Gott nytt år på er!

Fotnot

*Begreppet ”filmer från 2012” tenderar ofta att bli lite luddigt, med tanke på att produktionsåret kan vara ett annat än premiäråret, särskilt eftersom svenska premiärer ofta dröjer (alldeles för) länge. För enkelhetens skull går vi därför efter IMDb:s definiering av vilka filmer som räknas för 2012, dvs produktionsåret.