Veckoresumé #44

Den senaste veckan har förutom den första filmen bestått av tre sydkoreanska thrillers som alla involverar våld och konspirationer. Trevlig läsning!

FURIOUS 6 (2013)

Än en gång är det fartfyllda racinggänget tillbaka med Dominic Toretto (Vin Diesel) och Brian O’Conner (Paul Walker) i spetsen. Efter underbart härliga och actionspäckade äventyr i Brasilien i den överraskande och underhållande Fast & Furious 5, skickas den gigantiska ensemblen ut på ett sjätte uppdrag i årets utgåva av vad som från början kretsade kring street racing men som har skiftat fokus till extrem action. Gänget lever nu i lyx på exotiska platser runt omkring i världen. De är sedan händelser i förra filmen förbjudna att vistas i USA. En före detta soldat och vapenexpert vid namn Shaw (Luke Evans) har skapat ett team bestående av farliga kriminella med målet att stjäla värdefulla komponenter för byggandet av ett föremål som sägs bli tillräckligt kraftfullt för att kunna stänga av elnätverk i hela regioner och skapa kaos. Agenten Hobbs (Dwayne Johnson) är tillbaka från den femte filmen och har fått i uppgift att jaga Shaw och hans våldsamma grupp. Hobbs kontaktar Dominic och de andra i Fast & Furious-gänget för att få hjälp med sitt uppdrag. Toretto och de andra går med på att hjälpa till om deras förbud mot att återvända till USA hävs. Fast & Furious 6 lever på lustgas och levererar action nonstop. Några lugna stunder ska man inte förvänta sig då vilda, spektakulära och explosiva scener gömmer sig bakom varje hörn. De överdrivna och stereotypiska karaktärerna och de töntiga men charmiga skämten är tillbaka och i ännu större mängder än tidigare. Allt är uppskruvat till 110. Men tyvärr är den uppskruvningen för mycket för filmen att hantera. Ologiska händelseförlopp och otydligt berättande gör att många detaljer i handlingen är oklara och tveksamma. Actionscenerna påverkas också av detta och gör att de inte känns tillräckligt motiverade för handlingen och karaktärerna. Filmen eller rättare sagt marknadsföringen för filmen förstör upplevelsen. I alla fall om man har sett trailern innan man ser filmen. Jag gjorde det och aldrig någonsin tidigare har en trailer avslöjat filmens handling så mycket för mig som trailern till Fast & Furious 6. I princip varenda actionscen visas – till och med bitar av slutet. Det resulterade i att jag kunde lista ut när en specifik scen skulle komma och den magiska upplevelsen som jag förväntade mig existerade aldrig. Fast & Furious 6 har några gyllene höjdpunkter och bjuder på välgjorda och spektakulära actionsekvenser (förutom den sista actionscenen som är något av det löjligaste jag sett – se filmen så kommer du förstå!) och underbart töntiga karaktärer. Men trots det lyckas filmen inte hålla samma kvalitet som sin föregångare och förtjänar därför en stark tvåa i betyg.

NEW WORLD (2013)

Sydkoreas största brottsnätverk, ”Goldmoon” har förlorat sin ledare i en mystisk bilolycka. Nätverkets styrelse bestämmer sig för att inrätta ett val där nominerade inom brottsyndikatet har en chans att få ta över rollen som ledare. Undercover-polisen Ja-Seong (Lee Jeong-jae) har infiltrerat nätverket i hela åtta år och stigit i rang som kriminell. Polischefen Kang (Min-sik Choi) bestämmer sig för att inleda operation ”New World” med målet att ta ner syndikatet. Kang beordrar Ja-Seong att delta i operationen och påverka valet av ny ledare. New World är en sydkoreansk gangster-thriller med flera vändningar och oväntade akter. Likt många koreanska gangster-filmer är våldet både vanligt och blodigt. Stämningen är mörk och allvaret ligger tungt i varje scen. Karaktärer är inte vad de först framstår som utan kan vara både sympatiska och osympatiska, goda och onda. New World berättas i ett långsamt och studerande tempo där alla våldsamma scener både reflekteras och motiveras, men det är ord och meningar som bär större tyngd och avgör mer i handlingen. De framförs briljant av den alltid lika fantastiske Min-sik Choi och han backas upp av en generellt sett stark rollista. New World är en välskriven och smart thriller som får en svag fyra i betyg.

THE BERLIN FILE (2013)

En superhemlig nordkoreansk agent (Jung-woo Ha) hamnar i knipa efter att en hemlig vapenaffär i centrala Berlin inte går som planerat. Attackerad av en beväpnad styrka tvingas agenten fly från vapenförhandlingen och ut på Berlins gator. Det visar sig att hans egen nation är ute efter honom. Hack i häl letar sydkoreanska diplomater och agenter också efter den skickliga men lurade nordkoreanska spionen. The Berlin File är en påkostad och ambitiös sydkoreansk konspirationsthriller som utspelar sig helt och hållet i Berlin. En stor rollista bestående av sydkoreaner, amerikaner, tyskar, turkar och många fler deltar i jakten och får utstå mängder av action och våld. The Berlin File är i vissa stunder spännande och spektakulär men den djupdyker många gånger ner i en grumlig sjö av överspel, trötta dialoger och förutsägbara handlingar. När karaktärer pratar engelska eller tyska låter dialogerna onaturliga och nästan dubbade. Om så är fallet är oklart men det resulterar i att trovärdigheten och realismen i filmen dämpas och underhållningsvärdet sjunker drastiskt. The Berlin File får en svag trea i betyg.

A DIRTY CARNIVAL (2006)

(Originaltitel: Biyeolhan geori). Kim Byung-doo (In-seong Jo) är en småskurk tillhörande ett större brottsnätverk. Hans arbete är att samla in obetalda skulder samt agera chef på en spelhall som tillhör hans chef. A Dirty Carnival följer Byung-doos liv som gangster och hans avancemang som kriminell i Sydkorea. Men Byung-doo upptäcker snart en värld av svek och våld som sätter hans liv som “nyutbildad” gangster på prov. A Dirty Carnival blandar humor, romantik och våld på ett intressant och underhållande vis. Byung-doos sociala liv är kantat av spännande erfarenheter och äventyr medan hans kriminella liv är mörkt och stressigt. Regissören Ha Yoo lyckas finna en balans mellan dessa två vitt skilda sidor av Byung-doos liv och skapa en film som känns genreöverskridande och unik. Filmen är dock för lång för sitt eget bästa och förlorar både tempo och kvalitet i slutet, något som tyvärr drar ner betyget. A Dirty Carnival får en stabil trea i betyg.

veckans topp 3

1. New World
2. A Dirty Carnival
3. The Berlin File

Veckoresumé #29

Vad har Woody Allen, 80-tals-sci-fi, koreansk hämndfilm, en skruvad Coen-komedi och en platt fransk actionthriller gemensamt? Ja, kanske inte så mycket egentligen, mer än att de alla finns med i denna veckas resumé.

MANHATTAN MURDER MYSTERY (1993)

Ett mordmysterium på Manhattan alltså. Kan det vara Hitchcock? Nej, den här gången är det faktiskt Woody Allen som gett sig in i deckargenren. Men givetvis gör han det med en komisk touch. Ja, en ganska rejäl touch faktiskt, det är ju en komedi. Paret Larry (Allen) och Carol (Diane Keaton) blir inbjudna på en drink hos det äldre grannparet Paul och Lillian House en kväll och har en trevlig stund, även om Larry tröttnar ganska snabbt på Pauls frimärkssamling. Dagen därpå har den superfriska och hälsosamma Lillian dött i en hjärtattack, vilket Carol finner oerhört skumt. Hon börjar misstänka att Paul inte har rent mjöl i påsen och snokar omkring i hans lägenhet för att hitta ledtrådar. Larry förstår ingenting och försöker förtvivlat överyga Carol om att en hjärtattack är något helt normalt i Lillians ålder. Mysteriet trappas dock upp av en rad konstiga händelser och snart sitter de ett helt gäng (Alan Alda och Anjelica Huston ansluter) och smider planer kring hur de ska avslöja Paul House. En rolig och avslappnad film som går helt i linje med Woody Allens säregna stil vad gäller manus, dialog och humor. Den öppnar mycket bra med en del skämt som är omöjliga att inte skratta till – Woodys timing är fenomenal. Sedan tappar den dessvärre något i mittenpartiet och når därför inte upp till en fyra, men den är bra hela vägen. Gillar man Allens filmer kommer man förmodligen att gilla även denna.

TRON (1982)

80-talet producerade många filmer som idag betraktas som kultfilmer. En av dem är TRON, den Disney-producerade sci-fi-filmen om hackern Kevin Flynn (Jeff Bridges) som sugs in i en dator och tvingas ta sig an digitala fiender i livsfarliga gladiatorspelsliknande dueller. Flynn har varit anställd hos datorföretaget ENCOM, åt vilka han utvecklat en rad datorspel, men blivit sparkad, samtidigt som chefen Ed Dillinger stulit Flynns spel och satt sitt eget namn på desamma och skördat stora framgångar. I ENCOM:s stordator finns dokumenten som Flynn behöver för att bevisa att det var han som skapade spelen, och han bestämmer sig för att försöka hacka sig in i datorn. Men innan han vet ordet av har han själv förvandlats till ett datorprogram vid namn Clu och han tvingas försöka hitta ut ur datorvärlden där det mäktiga programmet Master Control härskar. Till sin hjälp har han två nyfunna datorprogramsvänner, Tron och Ram, som följer med på hans riskfyllda äventyr. TRON är en häftig och charmig film som trots sina brister både underhåller och fascinerar. B-filmskänslan är överhängande och effekterna ger ibland Paint-vibbar, men det finns ett hjärta i filmen som vill visa en ny värld med äventyr som vi aldrig upplevt förr. Det finns många innovativa punkter i filmen – kostymerna, miljöerna, spelen, de datoriserade karaktärerna – och även om man måste ha överseende med saker som idag lockar mer till skratt än vad det övertygar så är TRON en häftig film och en annorlunda upplevelse.

TRON: LEGACY (2010)

Om originalet var bristfälligt vad gäller specialeffekter så är uppföljaren, som kom 28 år senare, dess motpol. TRON hade en budget på 17 miljoner dollar. Till TRON: Legacy valde Disney att gångra det beloppet med tio – och det syns. Visuellt är 2010 års datoräventyr en nästintill fulländad upplevelse. Neonljusen är överallt, high-tech-världen är rikligt fylld av häftiga fordon, slimmade och lysande kostymer, och datorspelen (alltså de digitala gladiatorspelen) är maxade. Häftiga actionscener ackompanjeras av Daft Punks fantastiska soundtrack som sätter en synthig känsla över de elektroniska miljöerna. Svagheter då? Ja, det finns väl en bunt sådana. Garrett Hedlund är stolpig i huvudrollen, manuset har inte mycket nytt att komma med och det tar inte många sekunder innan man anar vart handlingen är på väg. Vad handlar filmen om då? Just det, det höll jag på att glömma. Kevin Flynn försvann när det begav sig och ingen har sett till honom sedan början av 80-talet någon gång. Hans son (Hedlund) blir, liksom sin far en gång blev, indragen i en dator och ska där leta rätt på sin pappa, i en värld av ondskefulla datorprogram och farliga äventyr (hört den förut?). Egentligen är det samma koncept som i första filmen, förutom detaljen att jakten på bevisande dokument är utbytt mot jakten på pappan, samt att allt är uppdaterat till 2000-talets standard. Hur som helst är TRON: Legacy en cool film med ett häftigt, om än förutsägbart, äventyr som utspelar sig till mäktig musik i en häftig datorvärld. En något underskattad film i mitt tycke.

LADY VENGEANCE (2005)

Den tredje delen i den sydkoreanske regissören Chan-wook Parks så kallade hämndtrilogi. Av de två första, Sympathy for Mr. Vengeance och Oldboy, har jag bara sett den sistnämnda (3/5), men det gör ingenting eftersom filmerna är fristående. Som titeln hintar om handlar Lady Vengeance om en kvinna som ska ta ut sin hämnd. Den unga Geum-ja har avtjänat ett 13-årigt fängelsestraff för ett brott hon inte begått, efter att ha blivit bedragen av den egentlige gärningsmannen. Filmen följer utvecklingen kring Geum-jas liv och jakten på den skyldige Mr Baek, som spelas av Min-sik Choi, som hon desperat vill hämnas på. Våldsamt, blodigt och konstigt är tre ledord för många koreanska filmer, så även för denna. Park kastar oss mellan olika karaktärer, tidsperioder och platser utan att tydligt avisera var eller när vi befinner oss och hos vem, vilket skapar en enorm förvirring särskilt i början av filmen. Det är många karaktärer att hålla reda på och det är svårt att känna med dem när man hela tiden måste koncentrera sig på att förstå var man är och vad som händer. Kanske är det jag som är seg i huvudet (trött var jag, det ska erkännas), men min upplevelse av Lady Vengeance var rörig och något frustrerande. Scenerna i sig är väl utförda (även om vissa blir lite för typiskt koreanskt absurda för min smak) och många är hemska, brutala eller vackra. Men när den röda tråden blir svårfångad är det också svårt att bli berörd under de mest hemska bitarna – misshandel, mord och våldtäkter – och då blir känslan istället bara olustig utan att man blir riktigt berörd. Lady Vengeance förtjänar kanske en andra chans i framtiden och jag kan absolut förstå varför filmen blivit så hyllad. Min upplevelse var inte vad jag hade hoppats på, men det finns många intressanta ingredienser och jag tror att filmen hänger mycket på den personliga upplevelsen. Lägg därför ingen större vikt vid mina kritiserande ord utan ge den en chans!

THE BIG LEBOWSKI (1998)

Bröderna Coen har många fina filmer på sitt (sina?) samvete(n), däribland Fargo, No Country for Old Men och O Brother, Where Art Thou?. De är kända för sin svarta humor, vilken återsyns i den av många älskade komedin The Big Lebowski från slutet av 90-talet. Jeff Bridges är The Dude, som med sin überslappa stil blivit en legendarisk karaktär. Han är arbetslös och ägnar sin tid åt att spela bowling med sina polare Walter (John Goodman) och Donny (Steve Buscemi). En dag bryter sig ett par banditer in hos The Dude (som egentligen heter Jeffrey Lebowski) och hävdar att han är skyldig deras boss pengar. Det visar sig dock att de har misstagit honom för en rik man som också heter Jeffrey Lebowski. De pissar på The Dudes matta, varpå The Dude blir pissed (ursäkta den usla ordleken) och söker upp den egentliga Lebowski för att kräva en ny matta. Många sjuka händelser tar plats och snart blir The Dude och hans vänner indragna i en stundtals vansinnigt rolig historia som innehåller allt från kidnappningar och bilstölder till drogade drömupplevelser och passionerad bowling. Det vimlar av sköna karaktärer, som den ständigt överreagerande och pistolhotande Vietnamveteranen Walter (Goodman), den trögfattade men godhjärtade Donny (Buscemi) som gång på gång idiotförklaras av Walter, den rike, rullstolsbundne och argsinte Lebowski (David Huddleston), hans fantastiskt rolige assistent Brandt (Philip Seymour Hoffman), Lebowskis sexgalna konstnärsdotter Maude (Julianne Moore), latinobowlaren Jesus Quintana (John Turturro), den något oklare och cowboyklädde berättaren The Stranger (Sam Elliott), det tyska nihilistgänget med Peter Stormare i spetsen och självklart mannen själv – Jeff Bridges som The Dude. The Big Lebowski är inte en perfekt film, men den är oerhört rolig långa stunder och underhåller verkligen. Karaktärerna är det bästa med filmen, tillsammans med den genomgående sköna och avslappnade känslan.

SOMEWHERE (2010)

Jag älskar Lost in Translation och var därför högst nyfiken på vad Sofia Coppola kan ha hittat på i sin senaste film Somewhere. Stephen Dorff spelar den fiktive skådespelaren Johnny Marco som bor på hotell, röker, dricker och ligger runt med diverse kvinnor. Vi får snart veta att han trots sin livsstil har en fru och en 11-årig dotter som han tvingas ta hand om under en period. Han inser att han inte alls har tagit det ansvar han egentligen hade velat ha tagit, att han knappt känner sin dotter, och att hans liv är ganska tomt och ibland meningslöst. De två kommer närmare varandra under tiden tillsammans och Johnny börjar se saker ur en lite annan vinkel. Coppola använder en speciell berättarteknik med långa tagningar, långsamt tempo och utnyttjar tystnaden och avsaknaden av händelser på ett imponerande sätt. Detta trots att filmen långa stunder saknar dramatik, där de små detaljerna spelar stor roll. Dorff är riktigt bra i huvudrollen, liksom Elle Fanning som spelar dottern. I en biroll ser vi något oväntat Jackass-medlemmen Chris Pontius som mest spelar Guitar Hero. Somewhere är långt ifrån Lost in Translation:s mästerliga nivå, då den inte berör lika djupt, men det är en fin och sevärd liten film med en stänk av dysterhet.

LA PROIE (2011)

(En: The Prey). Albert Dupontel och Alice Taglioni är två skådespelare jag sett en varsin gång tidigare. Dupontel i Deux jours à tuer (Ödesdigra dagar), där han gör en bra roll, och Taglioni i Paris-Manhattan som jag skrev om i veckoresumé #9. Här står de på varsin sida om lagen i en fransk actionthriller som är lite för maxad för sitt eget bästa. Dupontel spelar en fängelsefånge, Franck, som hamnar i samma cell som Jean-Louis Maurel, en man som verkar vara oskyldig och släpps ut efter att ha friats. Franck tror att han kan lita på Maurel och ber honom om en tjänst som involverar hans familj. Maurel visar sig dock senare vara misstänkt seriemördare och våldtäktsman, varpå Franck inser att hans fru och dotter är i fara och rymmer från fängelset. Polisen med Taglioni i spetsen startar en intensiv jakt på Franck, samtidigt som Franck i sin tur försöker hitta Maurel och rädda sin familj. La proie känns lite som en TV-thriller deluxe, en lite mer actionspäckad Wallander eller liknande. Det säger dock inte mycket om dess kvalité, för den är inte alltid särskilt hög. Söker man en okomplicerad, hyfsat underhållande polis-jagar-brottsling-film kan den funka någorlunda, men vill man ha något som erbjuder mer än så lär man bli besviken. Filmen blir tyvärr alltför överdriven. Så fort polisen kallas in är det fyra-fem bilar som rycker ut med beväpnade insatsstyrkor. Folk verkar tåla en hel del – de kan ramla ner från hus, hoppa ur bilar och bli skjutna, och ändå fortsätta springa. Skurken känns som en standardvåldtäktsman (vad är det för ord?) som ska vara lite sliskig och obehaglig, men som mest känns platt, och handlingen känns rätt osannolik och tillrättalagd. Det finns inga karaktärer att fastna för och inget med filmen som sticker ut från mängden av de dussinthrillers som görs varje år. Men som sagt: det är godkänd, om än platt, underhållning.

Veckans topp 3

1. The Big Lebowski
   
2. Somewhere
3. Manhattan Murder Mystery