Tack, Philip Seymour Hoffman

Philip Seymour Hoffman 1

Det har nu gått två dryga veckor sedan Philip Seymour Hoffman lämnade jordelivet, och som vid så många av dessa plötsliga förluster är det först när man börjar få lite distans till den som man inser att han faktiskt inte finns bland oss längre. Det är svårt, förmodligen omöjligt, att greppa det.

Hoffman var av många älskad, mig och Scott inkluderade, som skådespelare, som regissör och som personlighet i filmvärlden. Han hann under sin alltför tidigt och abrupt avslutade karriär ge oss flera oförglömliga rollprestationer och karaktärsskildringar. Han var en karaktärsskådespelare av rang, en kameleont, som kunde gå från hafsig ungkarl till auktoritär mästare och allt däremellan. Philip Seymour Hoffman lämnar oss med många fina minnen och är ihågkommen som en av sin generations absolut främsta. Vi har plockat fram tre favoriter var ur Hoffmans filmografi.

Davids favoriter

Philip Seymour Hoffman The Master 1THE MASTER

Filmens titel är en anspelning på den sektledare som Hoffman spelar, men skulle lika gärna kunna vara en spegling av hans skådespelarprestation – han är mästaren. Med en enorm pondus och karisma inger han en trollbindande övertygelse som får den alkoholiserade krigsveteranen Freddie Quell (Joaquin Phoenix) att totalt hänge sig till det religiösa sällskapet The Cause och dess ledare Lancaster Dodd (Hoffman). Kanske Paul Thomas Andersons svåraste film, med många spetskvalitéer – en av dem är Philip Seymour Hoffman.

IP_SEYMOUR_HOFFMAN OBITUARYSYNECDOCHE, NEW YORK

Ännu svårare är Charlie Kaufmans film om en teaterregissör (Hoffman) vars enorma scenbygge blir ett livsverk. Hoffman återger en komplicerad person i en komplicerad metavärld, där livet och döden behandlas med ibland obegripligt metaforiska grepp. En ambitiös, grå, deprimerad och filosofisk film som berör och fascinerar. Hoffman är briljant i en krävande huvudroll som åldras och förändras enormt under filmens gång.

Philip Seymour Hoffman MagnoliaMAGNOLIA

Ett annat av flera samarbeten med Paul Thomas Anderson är det episka dramat Magnolia från slutet av 90-talet, där Hoffman spelar en ung sjuksköterska som sitter vid en cancersjuk och döende mans (Jason Robards) sida i dennes hem. Han måste dessutom stå ut med en krisande kvinna (Julianne Moore) och blir ombedd att försöka ta kontakt med mannens förlorade son (Tom Cruise). Telefonsamtalet dem emellan blir ett fint exempel på när en människa bryr sig om en annan människa och av sitt goda hjärta vill göra allt för att hjälpa till. Det är också ett exempel på stort skådespeleri från en Hoffman med gråten i halsen.

Eftersom han har gjort så många bra roller blir det extremt svårt att välja ut bara tre. Därför fuskar jag och refererar till en fjärde favorit, vilken jag recenserade häromdagen – Jack Goes Boating – Hoffmans enda film som regissör.

Scotts favoriter

capoteCAPOTE

Philip Seymour Hoffman nominerades till en Oscar fyra gånger. Det var hans roll som Truman Capote som tog honom hela vägen från nominerad till vinnare. Hoffman balanserar i det biografiska dramat briljant mellan självsäker författare och sorgsen och konfliktdrabbad man och gör en enastående prestation som den pratglade Capote. Hoffman lyckas inte bara fånga utseende och rörelsemönster på pricken utan även Capotes distinkta och säregna röst. En känslomässigt tryckande insats av Hoffman som hör till de bästa någonsin.

Before-the-Devil-Knows-Youre-DeadBEFORE THE DEVIL KNOWS YOU’RE DEAD

Hoffman spelar mot Ethan Hawke i en film om två bröder som bestämmer sig för att råna sina föräldrars juvelaffär. Hoffmans karaktär är envis, bestämd, arg och raka motsatsen till Hawkes karaktär som är förvirrad, klantig och osäker. Tillsammans utgör de en udda duo som skildras på ett intressant och provocerande vis medan de sakta faller djupare ner i ett mörker av problem och misär. Hoffman gör en aggressiv och våldsam prestation och går igenom en otrolig karaktärsutveckling som hela tiden känns trovärdig och skrämmande. En fysiskt och mentalt krävande rollinsats som visar prov på Hoffmans fantastiskt breda register som skådespelare.

Mission Impossible 3MISSION: IMPOSSIBLE III 

Hoffman är känd för sina starka prestationer i främst drama- och indiefilmer men han har också testat på mainstream-blockbusters, som den oerhört underhållande tredje delen i Tom Cruise agentserie. Hoffman gör en underskattad, alldeles skräckinjagande och fantastisk insats som filmens storskurk Owen Davian. Förbannad, iskall och alldeles livsfarlig. Hoffmans karaktär är inte den fysiskt livsfarlige skurken utan snarare psykiskt genomborrande. Med en intensiv blick och en no-mercy-attityd är han helt klart Ethan Hunts (Cruise) allra otäckaste och farligaste nemesis.

Att han nu är borta är tragiskt och ofattbart. Men han lever tack vare sina verk som skådespelare och regissör kvar i våra minnen och han hann trots allt ge oss väldigt mycket.

Tack, Philip Seymour Hoffman.

Jack Goes Boating (2010)

Jack Goes Boating

4 stjärnor DYLPC

En film som i mitt tycke fallit alldeles för mycket in i något slags glömska, eller skugga, är den framlidne Philip Seymour Hoffmans första, och sista, arbete som regissör. I ett nedskalat och jordnära drama baserat på en off-Broadway-pjäs av Robert Glaudini regisserar han sig själv, John Ortiz, Amy Ryan och Daphne Rubin-Vega genom ett relationsdrama och visar prov på god talang även bakom kameran.

Jack (Hoffman) är en blyg man med tendenser av rastaflätor i håret som bor i New York där han lever ett enkelt liv och jobbar som limousinechaufför. Men frågan är om det enkla livet verkligen är så enkelt, då han i 40-årsåldern kanske inte har uppnått så mycket som han hade velat uppnå vid det laget. Hans jobb är segt, han har ingen större kärlek i sitt liv och han lever kanske inte upp till den positiva vibb han vill känna när han gång på gång lyssnar på The Melodians Rivers of Babylon. Han har i alla fall sin bästa kompis Clyde (Ortiz), som han ofta hänger med. Clyde introducerar honom för Connie (Ryan), en annan osäker person med personliga problem, men som definitivt känner en ömsesidig dragning till Jack. Hon berättar i en av deras stapplande konversationer att hon önskar att någon skulle laga mat för henne och ta med henne ut på en båttur.

Jack kan varken simma eller laga mat men bestämmer sig, fylld av ny lust, för att lära sig laga mat och simma med hjälp av Clyde. Han söker nytt jobb och upplever en allmän förnyelse i tillvaron efter att han träffat Connie. Parallellt med denna påbörjade relation knakar det i Clydes äktenskap med Lucy (Rubin-Vega), och filmen fortlöper som en skildring av två – kanske fler – olika faser i fenomenet kärleksrelationer, samt olika faser i vänskapliga sådana.

Jack Goes Boating har en relativt primitiv handling och inga egentliga särdrag som gör den unik, men den övertygar på de flesta plan. Skådespelarkemin är utmärkt, framförallt mellan Hoffman och Ortiz som levandegör en underbar vänskap som känns ända in i hjärtat. Ortiz har dessutom ett av världens varmaste leenden. Amy Ryan och Daphne Rubin-Vega levererar också två starka prestationer i sammanhang som involverar vardagliga samtal, pinsam middagstystnad och äktenskapsuppbrottsvarnande gräl. Hoffmans regi imponerar inte bara sett till skådespeleri, utan även stilistiskt finns några intressanta partier med spännande bildkompositioner och musikarrangemang, även om filmen främst är ett ”vanligt” drama, med komiska undertoner, som håller sig i New York-lägenheter och simbassänger. Det hettar till rejält i upplösningen, vilken blir ett slags kammarspel av hög klass.

Jag vill argumentera för att Jack Goes Boating är underskattad. Det är en enkel och ospektakulär men välskriven, välspelad, intelligent och ärlig film som visar upp ett kort utsnitt ur en grupp människors liv som berör och går att relatera till. Det behövs egentligen inte så mycket mer. Dessutom ser vi en som vanligt diskret briljant Philip Seymour Hoffman i huvudrollen. Han fattas mig något oerhört.