Veckoresumé #51

En höst med nya åtaganden står för dörren, men den eviga frågan om huruvida du gillar Phil Collins eller inte kvarstår. Det kan dock bli så att den får mindre tid att grubblas över under de närmaste månaderna, vilket kan innebära något mer kortfattade texter. Trevlig läsning hoppas jag i alla fall att vi fortsatt ska kunna bjuda på!

The Great Gatsby 2013THE GREAT GATSBY (2013)
2 stjärnor DYLPC

När blev känt att Leonardo DiCaprio skulle göra rollen som Jay Gatsby var det många som jublade. Kring regissören Baz Luhrmann (Romeo + Juliet, Moulin Rouge) var frågetecknen fler och förväntningarna mer splittrade. Min relation till historien om Gatsby är inte jättestark – jag har sett filmen från 1974 med Robert Redford i titelrollen, som ni kan läsa om här (jag låter även den texten stå för handlingsbeskrivningen) – men jag gillar berättelsen och om jag någon gång orkar ta tag i en bok ligger F. Scott Fitzgeralds roman högt upp på listan. Ur Luhrmanns filmografi hade jag innan detta inte sett något, så med ett öppet sinne gick jag nyfiket in i 20-talets New York utan att veta vad jag skulle förvänta mig. Jag blev besviken. Det första som slog mig är hur ful (ja, skjut mig då) filmen är. Trots sina massiva försök att imponera visuellt upplevde jag den som plastig, konstgjord och greenscreenifierad. Den hektiska klippningen, där en vanlig dialogscen kan ha flera nya vinklar i sekunden, är också otroligt jobbig och övertydligheten i att bokstavligt talat skriva det som sägs på duken – behövdes det verkligen? Där faller en stor del av Luhrmanns chanser till att vinna mig, då det visuella ska vara ett av hans starkaste kort. Ett annat kort det talats om är den moderna och potentiellt tidskänslokrossande musiken som spelas i olika sammanhang under filmen. Det var däremot något jag gillade. Låtar som Crazy in Love, A Little Party Never Killed Nobody och Love Is the Drug har i nya arrangemang med tydlig jazztouch plockats in i Gatsbys festpalats – och funkar faktiskt riktigt bra för det mesta. Lana Del Reys Young and Beautiful är inte bara en fantastisk låt utan också en text som sätter fingret på ett av The Great Gatsby:s främsta teman. Plus till musiken alltså, men på det innehållsmässiga planet blev de 143 minuterna väldigt långa och försatte mig snarare i tristess än i engagemang. Vid vissa tillfällen flaxar dessutom Luhrmanns regi till i närmast chockerande proportioner. Introduktionen av Tom Buchanan (Joel Edgerton) är fruktansvärd och skulle kunna vara direkt hämtad ur en rutten slapstick-komedi. Det är inte värdigt den seriösa berättelsen eller de intressanta karaktärerna, och det är tyvärr inte enda gången som den värdigheten går förlorad. Om man ska jämföra med filmen från -74 framställs t ex den berättande karaktären Nick Carraway (Tobey Maguire) här som betydligt mindre vuxen och självständig, nästan lite fjantig ibland, än Sam Waterstons tolkning, varav jag definitivt föredrar den sistnämnda. Jag skulle även föredra Robert Redfords mer subtila, nedtonade Gatsby framför DiCaprios dito. Jag minns ärligt talat inte mycket av Leo i den rollen, vilket knappast kan vara ett gott tecken. Carey Mulligan är en uppgradering från Mia Farrow helt klart, men sammanfattningsvis är The Great Gatsby version 2013 en tröttsam upplevelse som inte berörde mig alls – en av årets stora besvikelser.

Savage GraceSAVAGE GRACE (2007)
3 stjärnor DYLPC

En tveksamt berättad film baserad på en udda och svårsmält, sann historia. Trots att fallet går att läsa om på Wikipedia gör man nog, för filmupplevelsens skull, bäst i att inte veta utgången i denna tragiska familjeuppgörelse. Barbara Daly Baekeland (Julianne Moore) är en svårgreppbar person som gifte sig in i rikedom med den föga sympatiske Brooks Baekeland (Stephen Dillane), med vem hon skulle få en son med. Antony (Eddie Redmayne) föds in i en svår värld att växa upp i. Familjen flyttar runt bland olika länder i Europa, otrohet är ett ämne som ständigt hänger i luften och med den egocentriska och luxuösa modern har han en nära men märklig relation (senare i filmen uppseendeväckande märklig). Antony inser någonstans i tonåren att han är homosexuell, vilket inte möts av applåder från föräldrarna, varpå sprickorna i familjen växer och många slående händelser följer. Savage Grace är välspelad med fina omgivningar och rätt snyggt paketerad, men handlingen är, liksom karaktären Antony, bristfälligt utvecklad och ibland svår att följa. Flera scener är i sig riktigt bra, men helheten faller på att dessa inte alltid hänger ihop. Tidshoppen med medföljande ålderssteg hos Antony är många, möjligen för många, fördelade över för kort speltid. När den slutgiltiga chocken landar är den därför inte alls så stark som den borde vara, eftersom vi inte känner karaktärerna och deras resa tillräckligt bra. Julianne Moore är som vanligt superskicklig, medan Eddie Redmayne (Les Misérables, My Week with Marilyn) också gör det bra, bortsett från hans bleka berättarröst. En intressant och trots allt sevärd film som med nöd och näppe klarar en trea i betyg. Men berättelsen förtjänar en starkare filmatisering.

Last Train HomeLAST TRAIN HOME (2009)
3 stjärnor DYLPC

(Originaltitel: Gui tu lie che). I Kina finns 130 miljoner gästarbetare som kommit från andra delar av landet för att skrapa ihop lite pengar till sina familjer där hemma, mestadels i fabriker med låga löner och långa arbetspass. De har en röd dag på hela året, det kinesiska nyåret. En chans för alla dessa arbetare att åka hem. Kaoset är oundvikligt. Tågstationerna proppas av människor, biljetter är svåra att få tag på och folk kläms i den enorma trängseln. Mitt i detta kaos har dokumentärfilmaren Lixin Fan klivit in med en kamera och följt en familj där föräldrarna sliter hårt för att ha råd med sina barns utbildning och kämpar för att få en plats på ett tåg hem. Det är en ärlig och tänkvärd presentation av ett Kina i förändring där kontrasterna mellan lantbrukssamhället där hemma och den gråa fabriksindustrin där arbete finns är kraftiga. Vi ser hur tufft man får slita för endast en ledig dag och för en inkomst som nästan bara räcker till barnens skolavgifter. Föräldrarnas frånvaro gör dessutom barnens uppväxt svårare och har fått den rebelliska dottern att tappa intresset för att utbilda sig. Med autentiska bilder och minimal inblandning från utomstående berättarmässiga medel är Last Train Home lärorik, intressant och ett bevis på vad industrialismen kan leda till. Filmen kunde ha varit lite tightare, lite mer slående, men är absolut sevärd.

The Wild BunchTHE WILD BUNCH (1969)
3 stjärnor DYLPC

Jag försöker ofta leva efter idén om att spara det bästa till sist, och den här veckan lyckades jag med det. 60-talet gav oss många västernklassiker, däribland The Wild Bunch, den film som oftast förknippas med regissören Sam Peckinpah (även om jag personligen tycker ännu mer om hans Straw Dogs med Dustin Hoffman). Ett gäng banditer i Texas 1913 slår till mot ett järnvägskontor för att göra den sista stöten som ska göra dem rika för gott. Gruppen leds av Pike (William Holden) som har ett förflutet som ska komma att jaga gruppen ner mot Mexiko. Det är nämligen så att hans gamla partner Deke (Robert Ryan) har fått nys om tillslaget och lurar på dem (ganska osmidigt måste man säga, eftersom den lilla byn snabbt förvandlas till ett vapeninferno där kulorna flyger åt alla håll och skördar många offer). Det vilda gängets flykt och den skuggande gruppens jakt har inletts. Mexikos gräns kommer allt närmare, och där väntar både härliga och livsfarliga äventyr. The Wild Bunch är en stundtals spännande film med rafflande klippning och enorma mängder vapenuppgörelser. Ett äventyr som ger oss lättsammare stunder med humor och värme och allvarligare stunder med blod, brott och död. Filmens bästa scen visar hur gänget försöker kapa ett tåg – en lång, svettigt spännande och laddat tyst scen som är mycket väl genomförd. Trots sina många styrkor upplevde jag dock filmen som mycket ojämn – det var svårt att hålla intresset uppe under nästan två och en halv timme. Ibland är den fantastisk, men ibland går den in i partier som tyvärr inte alls är lika engagerande. Överdrivet skådespeleri här och där, lite väl mycket pangpang och en story som då och då känns lite ofokuserad. Men härliga gamla skådisar finns det gott om, med namn som William Holden, Ernest Borgnine, Warren Oates och Robert Ryan. Sammanfattningsvis en bra och på många sätt häftig film som absolut har en plats i västerngenrens klassikerkatalog, men den har långt kvar till filmer som Butch Cassidy and the Sundance Kid och Once Upon a Time in the West, för att ta två exempel.

Det har inte nämnts så många gånger än, men Do you Like Phil Collins? är faktiskt inte enbart en filmblogg utan också en TV-serieblogg. Än så länge lever vi knappast upp till den kategoriseringen, men det kan komma att bli mer av den varan så småningom. De två senaste veckorna har jag nämligen gjort ett kärt återbesök på Fox River-fängelset och följt intrigerna i Prison Break. Det är härligt att åter få träffa Michael, Linc, T-Bag, Abruzzi, Sucre, Mahone, Sara och alla de andra och spänningen ligger på en ständigt olidlig nivå. Halvvägs in i säsong två är jag helt uppslukad och så lär det väl fortsätta den närmaste tiden.

På tal om TV-serier gav jag även Broadchurch en chans, men kände (förhastat?) efter ett avsnitt att det finns viktigare saker att ägna min tid åt.

Veckans topp 3

  1. The Wild Bunch
  2. Last Train Home
  3. Savage Grace
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s