Veckoresumé #59

Med en vecka kvar till Oscarsgalan jobbar vi nu in i det sista för att uppdatera oss och erbjuda lite relevant läsning inför helgens filmfest. Nedan redogör jag för tre nominerade dokumentärer, en nominerad kvinnlig huvudroll och en precis lika nominerad utländsk film. Dessutom en skum Villeneuve-rulle, en 90-talsvästern med Matthew McConaughey som Chris Coopers pappa (!), en tysk bergsbestigning på 30-talet, en ubåtskryssning som inte går så bra, en trailerröstkomedi av Lake Bell, en kreativ Woody Allen, en krigskupp med Christopher Walken och en dokumentär om Mitt Romney. Go!

The Act of KillingTHE ACT OF KILLING (2012)
3 stjärnor DYLPC

Indonesien var under mitten av 60-talet en plats för krig, mord och död. Den antikommunistiska armén gav så kallade death squads uppdraget att döda misstänkta motståndare, ett dödande som man snart tappade kontrollen över och som resulterade i över 500 000 dödsoffer. I The Act of Killing låter regissören Joshua Oppenheimer några av dödstruppernas ledare samlas i en studio och rekonstruera sina handlingar i en film. En av dem, Anwar Congo, ska ha dödat ungefär tusen personer, ofta genom strypning. Skadade av dödandet verkar männen iögonfallande oberörda av, och ibland till och med stolta över, sina handlingar när de spelar upp olika mordvarianter som både gärningsmän och offer. Eftersom de själva får utforma filmen (alltså filmen i filmen) som de vill blir det en absurd slutprodukt som med drag av gangster, musikal och västern spelar upp förfärliga scener. The Act of Killing dokumenterar denna process och återkopplar till individernas fortsatta liv efter massmorden. De har inte straffats för sina dåd utan snarare sjunkit undan i en ”normal” tillvaro. I vissa sammanhang har de till och med hyllats för vad de gjort. Det är, för att yttra det uppenbara, helt sjukt. Det går inte, om jag ska tala utifrån mig själv, att relatera till deras historia och de fruktansvärda handlingar de bär ansvaret för. Utan ett alltför tydligt narrativ låter Oppenheimer kameran rulla och ger åskådaren möjlighet att på egen hand ta in och reagera på innehållet. Detta ger både positiva och negativa effekter. Positivt är att man till stor del slipper övertydlighet, ett för starkt ställningstagande från dokumentären eller annan påverkan. Negativt är att dokumentären blir för lång (två timmar och 39 minuter) för att den ska engagera hela vägen och det blir stundtals svårt att hålla intresset uppe. Visserligen kanske jag ska kritisera mig själv för det – jag kanske är för slö som tittare? Kanske har de engagemangsmässiga svårigheterna med omöjligheten att relatera till ämnet att göra. Men jag kan tänka mig att någon av de nedklippta versionerna (115 respektive 95 minuter) är vassare. Slutscenen, när någon form av förstånd verkar springa ikapp Anwar Congo, är stark.

Cutie and the BoxerCUTIE AND THE BOXER (2013)
3 stjärnor DYLPC

En gullig liten dokumentär om ett japanskt konstnärspar i New York som har varit gifta i 40 år. Ushio Shinohara är en 80-årig neodadaistisk konstnär vars konst framträder som exempelvis stora motorcykelskulpturer eller enorma kartongskivor som han sätter upp på väggen och slår på med målarfärgsdroppande boxningshandskar. Hans fru, Noriko, gör bland annat serieteckningar. Cutie and the Boxer porträtterar dessa två, visar upp deras konst och berättar om deras fina men problematiska äktenskap. Ushio har genom åren haft alkoholproblem och pengar har periodvis varit en bristvara. Noriko har varit missnöjd med att hennes roll alltför ofta blivit sekundär till Ushios, trots att även hon har stora konstnärliga ambitioner. De har haft motgångar genom relationen, men aldrig utan en underliggande kärlek, vilken är vad som fått dem att hålla ihop så länge. Cutie and the Boxer är en snygg dokumentär som använder de konstnärliga tillgångarna hos filmens huvudpersoner på ett kreativt sätt. Det är en fin berättelse som skänker ett litet leende, men så mycket mer blir det kanske inte på 82 minuter. Den är liksom The Act of Killing Oscarsnominerad, men enligt mig bör ingen av dem vinna. I mina ögon är den rättmätiga vinnaren den egyptiskamerikanska The Square.

Dirty WarsDIRTY WARS (2013)
2 stjärnor DYLPC

En dokumentär som verkligen inte bör vinna nämnda pris är denna om en grävande journalist som är sjukt nöjd med sig själv. Eller, förlåt mig, det är kanske USA:s hemliga krigföring den handlar om. Jeremy Scahill jobbar som undersökande journalist för veckomagasinet The Nation och är även författare. I Dirty Wars tittar han närmare på JSOC, USA:s Joint Special Operations Command, vars uppdrag bland annat är att skydda landet och att eliminera dess fiender. Han undersöker hur lagliga och moraliska dessa åtaganden är och har varit, och kommer fram till att de ofta är varken det ena eller det andra. Han träffar människor i Mellanöstern vars familjer och vänner fallit offer för USA:s brutala – och ofta hemliga – metoder, vilket givetvis är hemskt. Deras berättelser är starka. Det som sker är inte okej någonstans. Men är det någon överraskning att USA gör vedervärdiga saker för ”landets säkerhet”? Nej. Krig är smutsigt, det vet vi. För att göra en dokumentär på ämnet krävs, i min åsikt, en större poäng av något slag och att ny fakta läggs fram på bordet. Det tycker jag att Scahill och regissören Rick Rowley misslyckas med och att de fastnar i ett fokus på hur sjukt det är att USA fortsätter att hemligt gå fram i ”fiendeland” och döda oskyldiga, vilket knappast kan betraktas som ny fakta. Vidare hamnar Scahill i, för att citera IMDb:s synopsis, en ”unexpected journey” (utan hobbitar dock) där han försöker gräva djupare i sin story och blir nekad information (oj, oväntat) av statens olika relevanta enheter och därefter gråter ut om hur sjukt det är att de inte säger något, under i princip hela filmen. Anar ni en irriterad ton i denna text? Förståeligt, för jag är irriterad. På Jeremy Scahill. Han är otroligt egocentrisk, placerar ständigt sig själv i filmens mitt och berättar med en sensationalistisk ton om sina tappra försök att ”uncover the truth”. Han hade nog helst av allt velat spela huvudrollen i en All the President’s Men 2. Det klandrar jag honom i så fall inte för (vem skulle inte vilja det), men dude! Ta ett steg tillbaka och låt storyn tala för sig själv. Filmen är utöver en irriterande huvudperson (naturligt nog) extremt vinklad och USA-kritisk. Det är kanske inget problem, så länge man har en nypa salt att tillämpa, men känns stundtals obefogat sett till ett bristande perspektiv. Dirty Wars är, även om mitt betyg färgats av en genomträngande irritation, sämst av de Oscarsnominerade dokumentärerna.

MaelströmMAELSTRÖM (2000)
3 stjärnor DYLPC

Vafalls? Det här är ju ingen dokumentär! Nej, det här är ett svårbegripligt kanadensiskt drama av Denis Villeneuve, mannen som senare gjort filmer som IncendiesEnemy och Prisoners. Filmen följer en ung kvinna med det glassiga namnet Bibiane Champagne, spelad av Marie-Josée Croze, som upplever en fragil period i sitt liv. Vi får veta att hon är dotter till en kändis, har hand om tre klädbutiker som går dåligt, har gått igenom en abort, kämpar med droger och alkohol, har mentala problem och mår allmänt dåligt. Som om inte det vore nog är hon inblandad i en bilolycka, vars konsekvenser blir betydelsefulla på många olika sätt och leder till ett möte med en ny person i hennes liv. Bland annat behandlas slumpen och just möten mellan personer på ett intressant sätt. Av de av Villeneuves filmer jag sett är Maelström den överlägset knepigaste och mest svårtolkade av dem. Den är berättad genom metaforer och symbolik, med fisk och vatten som genomgående teman, vare sig det handlar om fiskhandlare, duschar, fisklukt i bilen eller självmordsförsök i en hamn. Och just det: historien berättas av en fisk. Som oturligt nog blir halshuggen innan den hinner avslöja hemligheten bakom vår existens. Filmen känns genomgående skum, är ganska mörk och är aldrig helt tydlig i vad den vill säga. Detta på gott och ont. Den är estetiskt tilltalande i sitt bildspråk och valet av musik (ofta klassiska symfonier) och har en sådan där oförklarlig känsla av att man inte riktigt kan greppa den. En konstig och udda film som kittlar i lite sköna tankebanor – det går säkert att dra paralleller till Enemy. Tre starka stjärnor!

Blue JasmineBLUE JASMINE (2013)
4 stjärnor DYLPC

Woody är tillbaka, och det med besked! Efter trött turistande i Rom har han åter landat i Amerika och gjort en av sina mörkare filmer, med en helt fenomenal Cate Blanchett i huvudrollen. I ett flashback-baserat narrativ som växlar mellan nutid och dåtid skildras Jasmines (Blanchett) liv, vilket gått från rikt, lyxigt, gift och lyckligt till ensamt, fattigt, alkoholiserat och plågsamt. Hennes före detta man (Alec Baldwin) visade sig vara en skojare och som blåst folk på pengar, och eftersom hans äktenskap med Jasmine var byggt på de pengarna föll inte bara hans liv ihop utan även hennes. Hon flyttar in hos sin syster Ginger (Sally Hawkins), vars liv är långt ifrån det lyxliv som Jasmine är van vid. Jasmine förnekar ständigt sina problem, och mötet med verkligheten blir jobbigt. Småroligt såklart – det finns ju en Woody Allensk humor – men framförallt smärtsamt och mörkt. En film om och med lögner, förnekande, alkoholproblem, uppgång och fall i klassamhället, relationer, fördomar, kulturkrockar, acceptans, ansvar och lite annat smått och gått. Woodys manus är lysande, Blanchett rakt igenom suverän och Hawkins mycket bra. Bra biroller även från Baldwin, Bobby Cannavale, Peter Saarsgard och Louis C.K. Långt ifrån alla Woody Allen-filmer är gripande, men Blue Jasmine är just det. En av hans bästa.

Lone StarLONE STAR (1996)
3 stjärnor DYLPC

Vafalls? Nu är det ju inte ens 2000-tal längre! Vad gör du David?! Vad jag gör är att jag bjuder på en lite bortglömd sheriffhistoria av indieregissören John Sayles, med Chris Cooper i huvudrollen. I Texas, nära den mexikanska gränsen, hittas ett skelett tillsammans med en gammal Texas Rangers-stjärna. Sheriff Sam Deeds (Cooper) undersöker fallet och leds in på en kartläggning av sin far, den tidigare sheriffen Buddy Deeds (Matthew McConaughey) samt den ännu tidigare sheriffen Charlie Wade (Kris Kristofferson). Vilka var de egentligen och hur pass rent mjöl hade de i sina påsar? Wades våldsamma tillvägagångssätt som sheriff har ifrågasatts och Buddy Deeds är av stadens befolkning ihågkommen som en hjälte, medan Sam minns honom som en oansvarig far. Vid sidan om detta mystiska och viktiga fall följs ett sidospår i form av en möjlig kärlekshistoria mellan Sam och hans barndomsvän Pilar (Elizabeth Peña). Filmen tar upp problematiska ämnen för det geografiska området, som illegal invandring, rasism och våld och frågan kring vem som egentligen har rätten till vilken landyta. Narrativet påminner om Blue Jasmine:s i det att storyn vecklas ut genom flashbacks, vars övergångar faktiskt är bland de mest flytande och subtila jag har sett. Utan att klippa i en enskild scen låter man kameran flyta fram genom exempelvis ett rum för att landa i detsamma fast i en annan tidsperiod. Snyggt! Bland skådespelarna skiner Chris Cooper (som vanligt) medan Kris Kristofferson gör en smått skrämmande roll och Elizabeth Peña gör en fin roll även hon. När man har köpt illusionen av hans faderskap till Cooper kan man även njuta av en mycket liten roll av Matthew McConaughey. Frances McDormand gör också ett kul inhopp. Filmen i sig tappar i tempo och håller inte sin högstanivå under alla 135 minuter. Men bra är den.

The Broken Circle Breakdown

THE BROKEN CIRCLE BREAKDOWN (2012)
4 stjärnor DYLPC

Off to Belgien, men med USA som fortsatt centralt tema. Detta belgiska relationsdrama är Oscarsnominerat för bästa utländska film och handlar om en cowboy-romantiker (Johan Heldenbergh) och en tatuerare (Veerle Baetens) som inser att de båda uppskattar bluegrass-musik, förälskar sig i varandra, flyttar ut på landet och lever ett fantastiskt och kärleksfullt liv där allt ser ljust ut. Men livet är inte ljust hela vägen, och när deras barn får cancer vid sex års ålder ställs deras relation på prov, och då har mörkret bara knackat på dörren. Tidshopp verkar vara ett gemensamt drag för många av veckans filmer, för precis som i Blue Jasmine följer vi parallellt två skeden av Didier och Elises relation vilka genom korsklippning vävs samman och skapar en puckelpist av lycka, eufori, kärlek, passion och sorg, depression, gräl, tvivel och andra saker som hinner drabba ett par och en familj som går igenom det bästa och det värsta som en familj kan möta. Filmen är relativt förutsägbar – man kan känna av rätt snabbt i vilken riktning den rör sig – och tydlig i sina karaktärer, möjligen övertydlig i slutet när Didiers ateism ställs mot Elises tro på livet efter döden. Regissör Felix Van Groeningen vill också få in lite väl mycket åsikter i samma veva när han kritiserar USA och hur religion där hindrat stamcellsforskning, en del av filmen som blir alltför outvecklad för att den ska kännas naturlig. Detta är dock bara paranteser, för i mångt och mycket är The Broken Circle Breakdown en oerhört välregisserad, välspelad, välklippt – och diverse andra ord med välprefixet – film. Skådespelarna är starka båda två, framförallt Baetens, och flashback-redigeringen skapar skarpa kontraster som gör att hjärtat hoppar lite hit och dit under filmens gång. De varma musikinslagen (just det, de är musiker båda två) tillför ytterligare energi till en intensiv och medryckande film som är omöjlig att inte engagera sig i, trots att det är en berättelse som berättats förut. Till slut sitter man där, lite mörbultad, när eftertexterna rullar och visst tusan ska man belöna det med ett högt betyg.

NordwandNORDWAND (2008)
2 stjärnor DYLPC

(En: North Face). Inte så långt från Belgien bestämmer två tyska pågar sig 1936 för att utmana ”Alpernas sista problem”, berget Eigers nordsida, i de schweiziska alperna. Det är ett livsfarligt företag och det är inte utan stor tveksamhet och rädsla de fattar beslutet att anta utmaningen. Eftersom ännu ingen bestigit Nordwand och det ligger hett eftertraktad prestige i att göra det får de konkurrens från andra team. Handlingen går inte ut på så mycket mer än så, och det behövs inte. Vi snackar ju bergsbestigning – hur spännande är inte det? Filmen är fint fotad och placerad i vackra miljöer, har stabila skådespelare, en klart intressant story (baserad på verkliga händelser) och är för det mesta kompetent berättad. Spänningen finns från och till, men blir aldrig så tilltagande som jag hade hoppats att den skulle bli. Detta av främst två anledningar, två svagheter hos filmen som jag vill påstå blir förödande för hela slutprodukten. Det finns stor potential i filmen, men den når inte ut. För det första är musiken, och framförallt användningen av musiken, horribel. Den är överallt och hela tiden och hopplöst förutsägbar, smörig, ointressant och överdriven. Filmen är som bäst i de få stunder man låter naturen och dess tystnad tala för sig själv. Det är då man uppnår intensiv stillhet och laddad atmosfär – realism kanske är ordet? För filmen blir nu snarare väldigt filmisk, matinéaktig, på ett negativt sätt. För det andra är upplösningen, lite på samma poäng, alldeles för klyschig och tydligt orealistisk. Där tar en sidohistoria med en ung kvinnlig tidningsfotograf överhanden och filmen övergår i totalt överdramatiserad kärlekshistoria som inte alls känns realistisk eller ens passande för detta bergsklättrardrama. Det är så synd att det blev så här, för i sina bästa stunder inser man hur bra detta hade kunnat bli. Nåväl, en stark tvåa blir det till Nordwand, och helt osevärd är den absolut inte. Men den hade som sagt kunnat vara mycket bättre. På ämnet kan jag för övrigt rekommendera dramadokumentären Touching the Void (som jag dock såg för otroligt längesedan, varför jag får utfärda en viss reservation på den rekommendationen) samt uppmana till pepp och hopp för att de kommande Mount Everest-filmerna Everest och The Summit ska falla väl ut.

BelowBELOW (2002)
3 stjärnor DYLPC

Än mer orealistiskt blir det logiskt nog i detta ubåtsmysterium, även det placerat i en svunnen tid, närmare bestämt mitt under det brinnande kriget 1943. Ubåten USS Tiger Shark (underbart namn?) är på väg genom Atlanten hem mot Connecticut när man plockar upp tre överlevande från ett brittiskt sjukhusskepp som skjutits i sank. En av dem är kvinna, vilket i klassisk ubåtsvidskeplighet innebär otur. Oturen infinner sig mycket riktigt snart därefter i form av mystiska ljud och syner som drabbar besättningen, tekniska problem som gör att ubåten inte kan stiga till ytan som planerat samt i händelser kopplade till historien kring ett tidigare dödsfall vid vilket den förre kaptenen slagit i huvudet och drunknat under mystiska omständigheter. Lite undervattenskrigsfilm, lite spökhistoria, lite allmänt mysterium och lite Bruce Greenwood som stenhård befälhavare. Dessutom en sjukt otippad casting med Zach Galifianakis som besättningsman. Manusförfattandet är också ganska otippat i det att Darren Aronofsky varit med och skrivit. Han producerar även filmen. Below är inte särskilt trovärdig, om man nu hade förväntat sig det, och den är långt ifrån någon kanonfilm. Men den är småspännande, lite sådär kusligt mysig och en alldeles utmärkt bakisfilm på en söndagsförmiddag.

In a World...IN A WORLD (2013)
3 stjärnor DYLPC

Lake Bell har skrivit manus, regisserar och spelar huvudrollen i en lättsam komedi om den smala trailerröstbranschen. (Titeln anspelar på den klassiska inledningsraden ”In a world” som kan fortsätta med exempelvis ”where David Sjoegren is the superior leader of the universe and mankind is doomed”). Carol (Bell) är en 30-årig röstcoach som fortfarande bor hemma hos sin pappa, den berömde voice-over-mästaren Sam Sotto (Fred Melamed). Carol vill själv slå sig fram i samma yrke och utmana den mansdominerade branschen, där hon har oddsen emot sig. Det hela mynnar ut i ett slags prestigefylld tävling där tre personer alla försöker landa uppdraget att göra rösten till en kommande trailer: Carol, hennes pappa och den rike lyxliraren Gustav Warner (Ken Marino), som allmänt ses som Sam Sottos efterträdare. Problem uppstår när de inte riktigt har koll på varandra och springer in i varandra i olika sammanhang utan att veta vem den andre är, och allt blir väldigt rörigt. In a World… är en trevlig komedi som underhåller lite lagom, utan att för den delen vara jätterolig. Den har några riktigt sköna ögonblick, men skrattsalvorna uteblir. Storyn och dramaturgin har inga särskilda egenskaper som utmärker den, men i filmens ämnen och tematik finns några intressanta poänger, som den feministiska infallsvinkeln till det mansdominerade Hollywood. Slutpartiet blir lite ruschat och tillrättalagt, men annars är filmen rätt avslappnad och behaglig. Kortfattat en trevlig film men ingenting speciellt.

Stardust MemoriesSTARDUST MEMORIES (1980)
3 stjärnor DYLPC

För att återknyta till Blue Jasmine, med vilken Woody Allen gör något relativt mörkt, spelar han i Stardust Memories en berömd komediregissör som helst av allt vill göra allvarlig film och bli uppfattad som en seriös man. Inspirerad av Fellinis  gör han en metatematisk film som återspeglar mycket av Woody Allen som person. Han är känd för sina komedier och sin träffsäkerhet vad gäller humor och timing, men uttalar sig ofta om sin ångest och sin paranoida personlighet. Han tar här upp många tunga ämnen som existens, religion och död, samtidigt som den sedvanliga Allen-humorn ständigt finns närvarande. Vissa saker bara skrattar man rakt ut åt, som när en liten pojke helt plötsligt bara lyfter från marken och flyger iväg, helt oväntat. Dialogen knyts ofta till Sandy Bates (Allen) flera olika kärleksintressen varav en är den unga och intellektuella Daisy (Jessica Harper), en är den mognare och vuxnare Isobel (Marie-Christine Barrault) och en är den sexiga men instabila Dorrie (Charlotte Rampling). En av Woodys mest konstnärligt utformade filmer som tar många friheter och experimenterar med hur man kan berätta en historia. Den har delat publiken och gjort vissa missnöjda och andra imponerade. Jag tillhör, med viss försiktighet, den sistnämnda kategorin. Stardust Memories är rolig, tänkvärd, smart, intressant, estetiskt häftig och välskriven. Skådespelarna är klockrena för det mesta, framförallt en bländande Charlotte Rampling och Woody som är underbar. Det svartvita fotot används på ett oerhört snyggt sätt. Den är något ojämn och kanske lite för kort för att den ska kännas helt fullständig, men på gränsen till en fyra i betyg.

The Dogs of WarTHE DOGS OF WAR (1980)
3 stjärnor DYLPC

Det första som slog mig när jag såg denna krigsdramaspionthriller var vilken sexbomb Christopher Walken anno 1980 var. Men det ska jag inte diskutera här. The Dogs of War är baserad på Frederick Forsyths roman med samma namn, om en före detta soldat (Walken) som får i uppdrag att resa till den fiktiva västafrikanska staten Zangaro för att fotografera och undersöka platsen. Han blir fortsättningsvis tillfrågad att leda en kupp för att störta landets diktator, en affär som har sina grunder i USA:s intressen för Zangaros naturtillgångar. Förutom ren vapenaction fokuserar filmen främst på det hemliga spelet och planeringen bakom den farliga aktionen, med partier inte helt olika filmer som The French Connection. Det är mer av ett politiskt thrillerdrama än en krigsfilm. Utförandet är helt okej och visst funkar den, trots att den fiktiva biten gör att jag ställer mig något tveksam till hur intressant storyn egentligen är. Det kanske hade varit mer givande med någon form av historisk förankring än att placera den i ett påhittat land? Men utan likheter till den verkliga världen är den absolut inte. Settingen är ändå bra med passande miljöer, en förhållandevis engagerande intrig, stabila skådespelare (även Tom Berenger i en stor roll) och en skön lite politisk spiontouch på det hela. The Dogs of War är inget storverk, men en fullt godkänd och mestadels bra film.

MittMITT (2014)
4 stjärnor DYLPC

En Netflix-distribuerad dokumentär (som således också finns att se på Netflix) om den förlorande kandidaten i det amerikanska presidentvalet 2012. För det är så vi minns honom, som en förlorare. Därför är han ett intressant objekt för en dokumentär, särskilt för oss som inte vet överdrivet mycket om honom som person. I Mitt följer filmaren Greg Whiteley Mitt Romney och hans familj från det att han 2006 bestämmer sig för att ställa upp i racet för presidentposten, vidare under kampanjperioden inför presidentvalet 2008, efter vilken han inte lyckades ta sig hela vägen, fram till och med 2012 års kampanj. Det mest spännande med Mitt är att det är en dokumentär som trots sitt ämne inte alls handlar om politik. Det är snarare en film om en familj och en familjefar, man och yrkesman och hur dessa roller samspelar med familjen och privatlivet, samt vad som krävs av familjemedlemmarna för att en presidentkandidatssatsning ska vara genomförbar. Även om klipp från debatter och TV-intervjuer naturligtvis infogas fokuserar filmen i huvudsak på det vi aldrig fick se, livet bakom de klassiska kulisserna och vad som egentligen sägs i soffan där familjen sitter samlad och inväntar ett livsavgörande rösträkningsresultat. Jag är långt ifrån påläst nog för att kunna uttala mig om Mitt Romneys politik, men efter att ha sett den här dokumentären handlar en av mina eftertankar om hur lätt det är att döma en person efter TV-framträdanden och offentliga tal, och hur man då bedömer yrkesmannen Mitt Romney och missar hela människan Mitt Romney. En stor poäng som filmen belyser. Mitt är långt ifrån en perfekt dokumentär, då den saknar en hel del kontextualisering och till exempel inte presenterar vissa viktiga personer tillräckligt tydligt. Man gör även ett stort hopp i tiden på flera år, vilka inte täcks alls. Men tillgången till material, exklusivt sådant som man aldrig sett förut, är enormt värdefullt och spännande att ta del av. Därför blir Mitt ändå en mycket sevärd och fascinerande dokumentär, stundals även smått rörande. En svag, svag, fyra.

För er som mot förmodan orkat ta er ända hit och fortfarande suktar efter mer läsning kan jag hänvisa till vårt lilla tack till Philip Seymour Hoffman, mina recensioner från Göteborgs filmfestival (bl a Dallas Buyers Club, All Is Lost, Her, Locke och Child of God) samt recensionen av Oscarsgalans dokumentärkategoris bästa, The Square.

Är ni som jag och inte kan få nog av titanen Matthew McConaughey gör han en alldeles förträfflig insats i videon till Butch Walker and the Black Widows Synthesizers, vilken ni hittar här. Och så utgår jag givetvis ifrån att ni följer True Detective. Om inte är det dags att ni börjar se över era liv och fundera på vad ni egentligen håller på med. Keep livin’!

Veckans topp 3

  1. The Broken Circle Breakdown
  2. Blue Jasmine
  3. Mitt

Veckoresumé #31

Våren är här och med den kommer uppsatser, prov och korpenmatcher. Vi beklagar den låga uppdateringsfrekvensen just nu, men hoppas att denna väldigt långa resumé kan täcka behovet för några dagar framåt!

A Dangerous MethodA DANGEROUS METHOD (2011)
2 stjärnor DYLPC

David Cronenberg är en regissör som gjort sig känd för sina väldigt egna och ofta märkliga filmer. Jag har inte helhjärtat dykt ner i hans filmuniversum än och kan absolut inte göra någon ordentlig bedömning efter bara tre filmer (The Dead Zone, Cosmopolis och denna, vilka knappast räknas som några av hans mest representativa verk), men än har han inte imponerat nämnvärt på mig, med undantag för The Dead Zone med Christopher Walken som är en helt klart bra film. A Dangerous Method handlar i vilket fall om de två psykologerna (de var författare och läkare och lite annat också) Carl Gustav Jung och Sigmund Freud och deras möten och diskussioner i både arbete och privatliv. Jung och Freud spelas av Michael Fassbender respektive Viggo Mortensen, medan en tredje part, den psykiskt sjuka men fagra och intelligenta Sabina Spielrein, spelas av Keira Knightley. Spielrein var till en början en av Jungs patienter, men skulle senare komma att influera och påverka hans syn på psykologi när hon blev involverad i hans arbete. Filmen kretsar dels kring utvecklingen av Jungs och Freuds behandlingsformer, framförallt hur psykoanalysen tog form, och dels kring Jungs relation med Sabina Spielrein. Filmen har vissa fördelar, men också tungt vägande nackdelar. Den har potential att bli riktigt bra då dess tema är intressant, den har en bra skådespelarbesättning (även Vincent Cassel) och är snyggt filmad. Den lider dock av ett stort problem, vilket är att den är alldeles för seg och oengagerande. Det som skulle kunna väcka stort intresse kvävs av stela dialoger, en handling utan nerv och ganska gråa karaktärer. Filmen är trots detta OK och precis på gränsen mellan en tvåa och en trea i betyg.

In the LoopIN THE LOOP (2009)
3 stjärnor DYLPC

Om den förra filmen var seg så är den här brittiska komedin raka motsatsen. Storbritanniens minister för internationell utveckling, Simon Foster (Tom Hollander), uttalar sig plumpt om att ett krig i Mellanöstern är ”unforeseeable”, vilket skapar rubriker och osäkerhet inom regeringen. Han blir tillsagd att hålla tyst och förhålla sig till Storbritanniens neutrala linje. Förhoppningen om att stormen ska lägga sig brister dock när han på nytt uttalar sig klantigt om att britterna måste ”climb the mountain of conflict”, vad nu det ska betyda. I ett skört skede trappas det politiska spel som Foster dragit igång upp och det dröjer inte länge förrän USA blivit en central del av detsamma. Foster reser till Washington med sin nyanställde nybörjarassistent, som varken är kapabel att komma i tid eller hålla tyst om sekretessbelagda dokument, för att reda ut denna känsliga situation – vilket slutar i ett enda stort kaos. Inte blir det lättare för den stackars Simon av att han ständigt läxas upp och blir utskälld, verbalt trakasserad och nedslagen av den bryske och kroniskt förbannade Malcolm Tucker (Peter Capaldi), en av premiärministerns närmsta män. Foster & Co dras in i ett snår av krismöten och specialistgrupper, oklara allianser och åsiktskrockar, och allt mynnar ut i att de mer eller mindre på egen hand måste stoppa ett annalkande krig. Det blir långa stunder precis så roligt som det låter, tack vare ett vasst manus, sköna skådisar och de klockrena skämt som kännetecknar den så ofta lyckade brittiska satiren. Bland alla roliga karaktärer vill jag lyfta fram två som sticker ut allra mest: Peter Capaldis rövhål Malcolm Tucker som står för en oavbruten leverans av grova, fyndiga och ofta politiskt anspelande svordomar, och framförallt Tom Hollanders osäkre, klantige och mesige minister Simon Foster som det är omöjligt att inte tycka synd om. In the Loop ligger precis på gränsen mellan en trea och en fyra, och hade storyns upplösning haft en lite kraftigare utväxling hade betyget blivit det sistnämnda.

Abre los ojos 2ABRE LOS OJOS (1997)
3 stjärnor DYLPC

(En: Open Your Eyes). Ett romantiskt, thrilleraktigt, mystiskt drama med sci-fi-element från den spanske regissören Alejandro Amenábar. En rik, ung man vid namn César, spelad av Eduardo Noriega, träffar sitt livs stora kärlek, Sofía (Penélope Cruz), på en fest. De träffas flera gånger och kommer närmare varandra. Plötsligt råkar César ut för en bilolycka och skadas allvarligt. Hans ansikte vanställs och hela tillvaron förändras när han tvingas försöka fortsätta sitt liv med ett avskräckande yttre. Med i bilden finns en annan kvinna, som utger sig för att vara Sofía, och César slits mellan dröm och verklighet – en problematik som eskalerar ju längre som går. Till slut vet han inte vad han ska tro om någonting, vem som är vem och vem han själv är. Abre los ojos är en både spännande, skrämmande och filosofisk film med en överhängande mystik och obehaglig stämning. I Noriegas karaktär och hans livsöde finns en stor tragik som framhävs med hjälp av starkt skådespeleri och den mörka atmosfär som genomsyrar filmen. Twistar och nya dimensioner i storyn gör att man måste vara uppmärksam genom filmen, annars är det lätt att förvirra sig i Césars medvetandes alla lager. Under filmens andra hälft flaxade koncentrationen till något från min sida och intresset avtog då och då, men på det stora hela är Abre los ojos en spännande och på många sätt intressant film. För att sammanfatta den med ett ord: kuslig.

Vanilla SkyVANILLA SKY (2001)
1 stjärna DYLPC

När en för amerikanerna utländsk film gör succé vill de allt som oftast göra om den och tjäna pengar på originalets framgångar. Under kategorin amerikanska remakes finns Cameron Crowes tolkning (läs kopia) av Alejandro Amenábars film som beskrivits ovan, Abre los ojos. Visst finns det bra remakes, vissa som till och med är bättre än originalet, och vissa som är helt annorlunda och tillför något nytt. Vanilla Sky är varken bättre eller annorlunda, då den i princip är en scen för scen kopia av sin förlaga, minus den stämning och den tyngd som finns i Abre los ojos. Eduardo Noriega är utbytt mot Tom Cruise (som jag vanligtvis tycker mycket om), medan Penélope Cruz gör samma roll igen fast i en sämre klingande engelsk tappning. I rollen som den andra kvinnan har man placerat Cameron Diaz, som inte alls passar in och som långa stunder är rent ut sagt usel. Abre los ojos vackra, klassiskt orkestrala musik har ersatts av lättsamma poplåtar som raserar stämningen gång på gång. Har man sett originalet finns verkligen ingenting att hämta i Vanilla Sky, en film vars enda syfte är att göra folk som inte orkar läsa undertexter nöjda. Till och med ljusarrangemangen på nattklubben där David (César) är exakt likadana. I och med språkbytet försvinner den mörka atmosfären och den allvarliga tonen, som ersätts av svajande genreblandningar med malplacerade skämt och ett stundtals retarderat manus. Nej, en fet tumme ner!

DéficitDÉFICIT (2007)
3 stjärnor DYLPC

Gael García Bernal är ett av Mexikos och hela Latinamerikas största namn på skådespelarfronten. Han har vid 34 års ålder varit inblandad i över 30 filmer och TV-produktioner, och 2007 gjorde han sin regidebut med detta samhällskritiska drama. Déficit handlar om hur den unge Cristobal (García Bernal), vars rika föräldrar flytt landet då de uppenbarligen inte tjänat sina pengar helt enligt reglerna, bjuder hem en bunt vänner för ett grillparty vid poolen. Det klagas på det okänsligt behandlade tjänstefolket, det dricks, det röks, det rings telefonsamtal till föräldrar i andra länder, det ges besked om intagning på Harvard, det raggas hit och dit, och det struntas i att det pågår strejker i byn precis utanför huset. Bubblan av den isolerade rikedomen är på väg att spricka, men först drar gänget igång en ravefest med hög musik och ecstasy i omlopp. Trots sin ringa längd (79 minuter) och begränsade spelplats lyckas filmen berätta en hel del om läget i Mexiko och krocken mellan olika samhällsklasser. Lågbudgetkänslan skiner igenom gång på gång och ibland känns det som en hemmavideo, men det är berättelsen som står i fokus och den lyckas García Bernal hyfsat bra med, varför filmen får en svag trea i betyg.

Crimes and MisdemeanorsCRIMES AND MISDEMEANORS (1989)
3 stjärnor DYLPC

En av Woody Allens mer allvarliga filmer. Judah (väl spelad av Martin Landau) försöker avsluta en otrohetsaffär, som han ångrar mer och mer. Det blir dock mycket problematiskt, eftersom kvinnan i fråga känner sig sviken och vill berätta om affären för Judahs fru. Judah inser att han måste hitta på något för att lösa detta, varpå han tar kontakt med en god vän som känner yrkesmördare… Parallellt med denna historia springer Cliff (Woody Allen) runt och gör dokumentärfilmer, vissa projekt mer tilltalande än andra. Just nu jobbar han på ett porträtt av den egocentriske TV-producenten Lester (Alan Alda), vilket han gör bara för pengarna, som han ska använda för en viktigare film om en intressant, livsbejakande och fantastiskt rolig psykolog som pratar om meningen med livet. Medan Lester babblar på om vilket geni han är inleder Cliff en relation med hans producent Halley (Mia Farrow), vilken utgör ytterligare en dimension i Allens snåriga värld av problematiska relationer. Detta är som sagt en av hans mörkare filmer, en betydligt mer svart komedi än hans vanligtvis romantiska, skrattäta alster. Mörka teman som otrohet, mord, religion, livsåskådning och moraliska dilemman behandlas med ett stort allvar men också en lagom dos humor – det finns riktigt roliga stunder också! Filmens yta är för övrigt extremt grå, brun och trist, och den sena 80-talsstilen framstår som fruktansvärt torr och dyster – kanske ett medvetet drag från Allen. I betygsväg en stark trea, inte långt ifrån en fyra.

To the WonderTO THE WONDER (2012)
2 stjärnor DYLPC

Terrence Malick har många gånger gjort filmvärlden rikare, med klassiker som The Thin Red LineBadlandsDays of Heaven och senast den svåra The Tree of Life som definierar uttrycket vattendelareTo the Wonder är något av en lightversion av den sistnämnda och kretsar kring den romantiska men stormiga relationen mellan en fransyska (Olga Kurylenko) och en amerikan (Ben Affleck). De träffas i Paris, blir förälskade, flyttar till ett nybyggt hus i USA. Så mycket mer behöver (och kan) inte sägas om handlingen, för det mesta av filmen går ut på att dessa människor går runt på åkrar, smeker varandra, tittar ut genom fönster, vandrar mot solnedgången och upplever kärlek, ångest och existentiella tvivel. Malick har kastat om hela kronologin, knappt använt sig av någon dialog och låtit karaktärerna uttrycka sig i poetiska och luddiga voice-overs där de abstrakt beskriver hur de hör samman med naturen och hur deras kärlek finns i dem etc. Dessa voice-overs är ett av filmens största problem – de saknar substans och blir för mig bara pretentiöst ludd, det känns mest bara bajsnödigt. Filmen är ohyggligt repititiv och story- och karaktärsutvecklingen är minimal. Det är mer av ett bildkollage än en film, om än ett på ytan otroligt vackert sådant. Fotot är gudomligt, den klassiska musiken likaså och Malicks flytande kameraföringar mot solens strålar får de ganska normala miljöerna att kännas som ett paradisiskt landskap skapat av någon form av gud. Just det, apropå Gud – Javier Bardem är med också och spelar en präst. Han funderar över sin tro och tvivlar på meningen med livet, sedan är frågan vad han egentligen har med någonting att göra. Jag påpekar återigen att jag tycker mycket om Terrence Malick, men dessa 112 minuter hinner kännas plågsamt långa och den där mäktiga känslan som finns i The Tree of Life finns inte här. Den stora peppen på Malicks kommande projekt är dock opåverkad!

Phil SpectorPHIL SPECTOR (2013)
3 stjärnor DYLPC

Vad är det där för en filur tänker ni? Jo, det är faktiskt Al Pacino, och bredvid honom sitter Helen Mirren! Pacino, som fyllde 73 häromdagen, fortsätter att välja intressanta roller och i den här HBO-producerade filmen spelar han den legendariske men kontroversielle musikproducenten Phil Spector. Värt att observera är att detta inte är en fullskalig biografi i den bemärkelsen att den inte täcker Spectors liv och karriär utan istället enbart fokuserar på tiden kring rättegången 2003 där Spector stod åtalad för mord på en ung kvinna. Mirren spelar Spectors försvarsadvokat Linda Kenney Baden, som är den karaktär som huvudsakligen för filmen framåt. Det är hennes arbete som är i fokus, även om Phil Spector naturligtvis står för de mest spektakulära insticken. Pacino gör en fin insats och visar mästertakterna i särskilt en scen där han lever ut ett brett känsloregister med maximal intensitet. Helen Mirren kan också det där med skådespeleri och är helt och hållet stabil. Musiken i filmen är som väntat riktigt bra och ”The Wall of Sound” gör sig påmind medan Spector reflekterar över sin karriär parallellt med att rättegången förbereds, rättstekniska detaljer utreds och folket rasar mot Spector, övertygade om hans skyldighet. Filmen inleds med en försvarande text där HBO stämplar filmen som fiktion, vilket kan tyckas märkligt eftersom HBO vanligtvis inte backar från vågade budskap och påståenden. Till vilken grad filmen skiljer sig från verkligheten kan jag inte kommentera då jag inte alls är insatt i fallet, men det kan vara en sak att ha i åtanke innan man använder den som fakta eller viftar bort den som ren fiktion. I vilket fall är Phil Spector en sevärd film som öppnar upp fallet Phil Spector igen och slänger upp frågan om han verkligen var skyldig i luften.

Total RecallTOTAL RECALL (1990)
2 stjärnor DYLPC

En av allas vår Arnold Schwarzeneggers många kultförklarade filmer. Sci-fi-action-stänkaren Total Recall utspelar sig i en framtid där Marsresor är en del av vardagen. Doug (Arnold) lever ett rätt soft liv med sin råheta fru (Sharon Stone), men störs av återkommande drömmar där han befinner sig på Mars. Han bestämmer sig för att köpa ett minnesimplantat av företaget Rekall för att kunna resa till Mars på något slags konstgjord väg. Här börjar en enorm förvirring med kluvna personligheter, rymdresor och actionäventyr där Doug inte vet vilken av hans personligheter som är den verkliga. På det sättet har filmen flera lager av världar och dimensioner, men det är i princip det enda som är av intresse i en annars ganska sunkig, ibland löjlig, actionfilm som trots sitt produktionsår känns väldigt 80-tal, på gott och ont. Manuset kryllar av one-liners (som Arnold i och för sig vet hur man levererar) och smink och effekter som stinker B-film. I vissa lägen kan man inte annat än skratta åt alla de löjliga stunder av försök till hemska skräckupplevelser som istället blir stor (ofrivillig) komik. Nej, vill man uppleva det bästa av Arnold ska man helt klart dra igång Terminator!

Veckans topp 3

  1. Crimes and Misdemeanors
  2. In the Loop
  3. Phil Spector

85 Oscars som aldrig delades ut

JACK NICHOLSON

På grund av en misslyckad schemaläggning av den 85:e Oscarsgalan för två veckor sedan (rykten gör gällande att planeringen sköttes av Hrundi V. Bakshi) blev det hela 85 guldstatyetter över som ännu inte hittat sina rättmätiga ägare. Vi har nu fått i uppdrag av Oscarsakademien att dela ut dessa, ett uppdrag vi verkställer nedan.

Vi har nu äran att dela ut en Oscar för…

  1. …bästa originalmanustitel till Nick Flynn för Another Bullshit Night in Suck City (Being Flynn)
  2. …bästa autotune till Tom Hardy för The Dark Knight Rises
  3. …bästa namedropping till Mark Wahlberg för Ted
  4. …bästa mittbena till Guy Pearce för Lawless
  5. …bästa lön per on-screen-minut till Mikael Persbrandt för The Hobbit: An Unexpected Journey
  6. …bästa John Cale-samling till Keira Knightley för Seeking a Friend for the End of the World
  7. …bästa motion capture till Holy Motors
  8. …bästa sätt att effektivt avsluta en otrohetsaffär till Richard Gere för Arbitrage
  9. …bästa självförtroende till Robert De Niro för Being Flynn
  10. …bästa casual friday till Steve Carell för Seeking a Friend for the End of the World
  11. …bästa sex med kläderna på till Blake Lively för Savages
  12. …bästa magtröja till Matthew McConaughey för Magic Mike
  13. …bästa volontärarbetare till Paul Dano för Being Flynn
  14. …bästa butler till Michael Caine för The Dark Knight Rises
  15. …bästa uppslutning till Project X
  16. …bästa stereotypcementering till End of Watch
  17. …bästa limousininteriör till Holy Motors
  18. …bästa förtexter till Skyfall
  19. …bästa eftertexter till Moonrise Kingdom
  20. …bästa comeback från käppbrukande gubbe till vältränad superhjälte till Christian Bale för The Dark Knight Rises
  21. …bästa polare till Ted i Ted
  22. …bästa gig till Denis Lavant med ensemble för Holy Motors
  23. …bästa scoutledare till Edward Norton för Moonrise Kingdom
  24. …bästa uteliggare till Robert De Niro för Being Flynn
  25. …bästa Ladies Night-substitut till Magic Mike
  26. …bästa spoiler av klassisk film till Blake Lively för Savages
  27. …bästa annons till Safety Not Guaranteed
  28. …bästa titelkompabilitet för den svenska marknaden till Skyfall
  29. …bästa namn till Marietta von Hausswolff von Baumgarten för Call Girl
  30. …bästa actionskådis i dramakomedi till Bruce Willis för Moonrise Kingdom
  31. …bästa raggningsreplik till Idris Elba för Prometheus
  32. …bästa skyddsrum till Seeking a Friend for the End of the World
  33. …bästa pendlare till Javier Bardem för Skyfall
  34. …bästa Baywatch-legend till David Hasselhoff för Piranha 3DD
  35. …bästa hipster till Kara Hayward för Moonrise Kingdom
  36. …bästa affärsresa till Safety Not Guaranteed
  37. …bästa leende till Marion Cotillard för Rust and Bone
  38. …bästa mindfuck till Holy Motors
  39. …bästa flaggviftning till Battleship
  40. …bästa mustasch till Zach Galifianakis för The Campaign
  41. …bästa duschsångare till Fabio Armiliato för To Rome with Love
  42. …bästa inzoomning till Django Unchained
  43. …bästa läderdräkt till Kate Beckinsale för Underworld: Awakening
  44. …bästa fyrverkeriposter till Beasts of the Southern Wild
  45. …bästa fejkleende till Julianne Moore för Game Change
  46. …bästa svettmängd per person till We Are Legion: The Story of the Hacktivists
  47. …bästa person att festa med till Sam Jones för Ted
  48. …bästa konstnär till Christopher Walken för Stand Up Guys
  49. …bästa berättare till Patrick Stewart för Ted
  50. …bästa sömnpiller till Cosmopolis
  51. …bästa räddare i nöden till John Goodman för Flight
  52. …bästa kameleont till Denis Lavant för Holy Motors
  53. …bästa utnyttjande av regissörsskapet för att kunna resa till häftiga europeiska städer till Woody Allen för To Rome with Love
  54. …bästa betongklump till Taylor Kitsch för Savages
  55. …bästa hipsterfildelare till Bradley Cooper för The Words
  56. …bästa tunnel till The Perks of Being a Wallflower
  57. …bästa trailer till Rust and Bone
  58. …bästa ”Nej det var droppen, nu stänger jag av”-ögonblick till Amanda Seyfrieds inträde i Les Misérables
  59. …bästa hårsvall till William H. Macy för The Sessions
  60. …bästa Johnny Depp-parodi till Johnny Depp för Dark Shadows
  61. …bästa husdjur till Richard Parker för Life of Pi
  62. …bästa leverans av one-liner till Matthew McConaughey för ”The law says you cannot touch, but I see a lot of lawbreakers up in this house” i Magic Mike
  63. …bästa vinkelskott till Jamie Foxx för Django Unchained
  64. …bästa älskare till Alan Arkin i Stand Up Guys
  65. …bästa svensk till Malik Bendjelloul för Searching for Sugar Man
  66. …bästa chans till Human Wrecking Balls-kontrakt till Joaquin Phoenix för The Master
  67. …bästa krutgumma till Judi Dench för Skyfall
  68. …bästa krutgubbar till Al Pacino, Christopher Walken och Alan Arkin för Stand Up Guys
  69. …bästa Hans Landa 2.0 Good Guy Edition till Christoph Waltz för Django Unchained
  70. …bästa Bill Murray till Bill Murray för Moonrise Kingdom
  71. …bästa chans till Dancing with the Stars-förfrågan till Bradley Cooper och Jennifer Lawrence för Silver Linings Playbook
  72. …bästa planlösning till Anna Karenina
  73. …bästa flotte till Kon-Tiki
  74. …bästa DDR-känsla till Barbara
  75. …bästa klassråd deluxe till Lincoln
  76. …bästa 70-talskänsla till Argo
  77. …bästa Woody Allen-fanatiker till Alice Taglioni för Paris-Manhattan
  78. …bästa byggarbetare till Rodríguez för Searching for Sugar Man
  79. …bästa skjul till Beasts of the Southern Wild
  80. …bästa författare till Paul Dano för Ruby Sparks
  81. …bästa dörrvakt till Matthias Schoenaerts för Rust and Bone
  82. …bästa produktplacering till Caterpillar för grävskopan i Skyfall
  83. …bästa dödskrök till Denzel Washington för Flight
  84. …bästa ensemble till Side by Side
  85. …bästa WINNING till Charlie Sheen för A Glimpse Inside the Mind of Charles Swan III

Där har vi en gedigen lista med en stor skara glada vinnare. Några som inte lär vara lika glada är vinnarna av de 33 Razzies vi också har delat ut, en lista du hittar här.

Veckoresumé #20

Skolan rullar på och tiden för film minskar. Men jag har trots det lyckats klämma in fyra bra filmer den senaste veckan. Jag har börjat en egen liten uppladdning med Star Trek-filmer inför biopremiären av Star Trek Into Darkness och jag kommer att försöka se så många filmer jag kan med äventyr från yttre rymden med Spock, Kirk, Picard, Riker och alla de andra från originalserien och The Next Generation. 

good_night_and_good_luckGOOD NIGHT, AND GOOD LUCK. (2005)
4 stjärnor DYLPC

Baserad på en sann tvekamp mellan den antikommunistiske senatorn Joseph Mccarthy och televisionspionjären Edward Murrow. Good Night, and Good Luck. är regisserad av Hollywoods favoritskådespelare George Clooney och bjuder på en tung rollista med namn som Jeff Daniels, Patricia Clarkson, Robert Downey Jr, Frank Langella, Thomas McCarthy och David Strathairn som innehar huvudrollen som Edward Murrow. Självklart är Clooney också med framför kameran! Filmen utspelar sig på 1950-talet och skildrar Murrow och hans kollegors arbete på TV-kanalen CBS och deras arbete med sitt TV-program som diskuterar och kritiserar samhället och ställer tvivelaktiga politiker mot väggen. Kommunistjakten är i full fart i USA och människor arresteras vid minsta misstanke om kommunism. Murrow och hans televisionsteam bestämmer sig för att angripa Joseph McCarthy och ifrågsätta hans aggressiva metoder. Good Night, and Good Luck. är en enastående film med mästerligt skådespel från samtliga (särskilt Strathairn som gör en oförglömlig insats) och rikt manus. Den berör viktiga frågor om censur i media och politisk frihet för medborgare. Filmen är också riktigt stilfull med snyggt svartvitt foto och miljöer som transporterar tittaren in i 50-talets konfliktdrabbade era. Betyget landar på en stabil fyra.

Seven Psychopaths

SEVEN PSYCHOPATHS (2012)
3 stjärnor DYLPC

En lat och oinspirerad manusförfattare (Colin Farrell) blir indragen i Los Angeles kriminella värld när hans två udda vänner (Sam Rockwell och Christopher Walken) kidnappar en ökänd gangsters (Woody Harrelson) hund av rasen Shih Tzu. Andra noterbara roller spelas av bland annat Abbie Cornish, Zeljko Ivanek, Tom Waits och Harry Dean Stanton. Seven Psychopaths är extremt våldsam och samtidigt humoristisk, vilket för tankarna till In Bruges (som jag skrev om i veckoresumé #6) och det kanske inte är så konstigt eftersom båda filmerna har regisserats av samma person, nämligen britten Martin McDonagh, samtidigt som Colin Farrell har en huvudroll i båda filmerna. På pappret ser Seven Psychopaths ut som en höjdarrulle med sköna skådespelare, galna karaktärer och härlig humor. Men trots att Seven Psychopaths stundtals är rolig, härligt våldsam och fylld med vilda karaktärer så lämnade den mig som tittare inte med mycket eftertanke. Det förväntade jag mig att den skulle då In Bruges fick mig att reflektera och tänka efter. Seven Psychopaths är underhållande men jämfört med den fantastiska In Bruges är den slätstruken och medelmåttig. Betyget skjuter sig fram till en svag trea.

knockin on heavens door

KNOCKIN’ ON HEAVEN’S DOOR (1997)
4 stjärnor DYLPC

Actionkomedi är en svår genre som ofta resulterar i ruttna försök att blanda spektakulär action och ”skitroliga” skämt med överskattade skådespelare som desperat försöker få publiken att skratta. Tyskarna vet dock hur man levererar på denna front. Knockin’ on Heavens Door är en fulländad actionkomedi som handlar om två unga män, Martin (Til Schweiger) och Rudi (Jan Josef Liefers), som båda lider av obotlig cancer som endast låter dem leva i ett par dagar till av sina liv. De hamnar i samma sjukhusrum och lär känna varandra efter stora mängder konsumtion av tequila och cigaretter. De bestämmer sig för att bege sig ut på en roadtrip för att nå havet en allra sista gång i livet istället för att dö på ett sjukhus. Iklädda pyjamas och med mycket alkohol i blodet stjäl de en dyr Mercedes-cabriolet. Problemet är att bilen tillhör två kriminella som genast beger sig ut på jakt efter Martin och Rudi. Ovetandes om att de blir jagade upptäcker de att bilen bär på något av stort värde i bakluckan. Knockin’ on Heaven’s Door är en hjärtvärmande och komisk actionfilm med bra skådespelare och störtskönt soundtrack.  Det faktum att Rutger Hauer dyker upp i filmens slutskede gör upplevelsen ännu bättre. Betyget dricker sig fram till en halvstark fyra.

star trek insurrection

STAR TREK: INSURRECTION (1998)
3 stjärnor DYLPC

Jean-Luc Picard (Patrick Stewart) leder besättningen på U.S.S Enterprise mot nya äventyr. Den här gången stöter besättningen på en fredlig planet med en befolkning som har valt att avstå från teknologins framfart och istället leva simpla jordbrukarliv. Picard och resten av den prominenta besättningen upptäcker efter att ha socialiserat sig med urinvånarna att de inte åldras. Förklaringen ligger i planetens bergsmassa som utstrålar ett ämne som gör att individer inte åldras i den fart mänskligheten är van med. Men befolkningen hotas av en militantisk ras med teknologin som sitt främsta vapen som har som mål att tvångsförflytta befolkningen och ta vara på det värdefulla ämnet. Kapten Picard och resten av Enterprise besättning har inget annat val än att följa Federationens protokoll och försvara den hjälplösa befolkningen. Star Trek: Insurrection är ett underhållande äventyr som inte skiljer sig särskilt mycket från andra Star Trek-filmer men som samtidigt vågar testa lite nytt. Insurrection är en aning mer humoristisk och använder sig av mer avancerad CGI än tidigare Star Trek-filmer. Handlingen är dock simpel och bjuder inte på några stora överraskningar och det existerar många ologiska stunder i handlingen. Men det är svårt att inte tycka om Picard, Riker, LaForge, Data, Worf och de andra i besättningen. Särskilt för en som är Star Trek-entusiast har Enterprise besättning blivit som en härlig familj som man inte kan få nog av. Det är en grupp underbara karaktärer som har roligt och samtidigt räddar världar och skyddar dessa mot farliga intergalaktiska hot och Patrick Stewart regerar självklart som en av TV-världens bästa karaktärer som Picard. Star Trek: Insurrection warpar sig fram till en svag trea.

veckans topp 3

  1. Knockin’ on Heaven’s Door
  2. Good Night, and Good Luck
  3. Star Trek: Insurrection

Veckoresumé #17

Innan Oscarshysterin hunnit lägga sig ska en högst ordinär veckoresumé landa, vilket icke är att förglömma! Denna vecka blir det ett extra fylligt nummer – något slags Veckoresumé Plus, som innebär att du utöver de vanliga minirecensionerna även får ett antal ännu kortare minirecensioner, som den här gången utgörs av flygplansfilm. Arlanda-Kapstaden tur och retur ger nämligen tid för en bunt sådana. Miniminirecensionerna av dessa hittar du längre ner i artikeln, efter den vanliga veckoresumén.

The SessionsTHE SESSIONS (2012)
3 stjärnor DYLPC

John Hawkes, som ofta syns i biroller och för den breda massan ganska okända indiefilmer, spelar här den poliodrabbade och sängliggande Mark, baserad på verklighetens journalist och poet Mark O’Brien. Filmen bygger på O’Briens självbiografiska texter och handlar om Marks sökande efter kärlek, viljan att utforska sin egen sexualitet och att känna en kvinnas närhet. Han bestämmer sig vid 38 års ålder för att han ska bli av med sin oskuld och tar hjälp av sexterapeuten Cheryl, som spelas av den för rollen Oscarsnominerade Helen Hunt. Cheryl ser mötet som en helt kärleksfri kurs över sex tillfällen, en inställning som ska komma att kollidera med Marks impulsiva känslor och drömska upplevelser. Som en tredje part finns prästen Father Brendan alltid till hands för Mark som en slapp rådgivare, en snubbe som han känner att han kan snacka med, män emellan, så att säga. Father Brendan spelas av en pålitligt härlig William H. Macy, som dessutom levererar en otroligt levande frilla. Mark tar under filmens gång flera steg mot att försöka förstå kärlek, sina känslor och svårigheten i att hantera relationer. Förutom Cheryl finns flera kvinnliga assistenter i hans liv, vilket skapar både vänskap, kärlek och problem. Utan att vara fantastisk eller gå särskilt långt utanför boxen för ett klassiskt dramakomedi-upplägg lyckas filmen förmedla en varm och smårörande berättelse med en lagom dos humor. Helen Hunt gör en vågad, naken och ärlig roll som inte alla skådespelare skulle kunna tänka sig att göra, vilket hon ska ha beröm för. Även de manliga skådisarna med John Hawkes i spetsen gör bra roller, i en fin och sevärd film.

TwilightTWILIGHT (2008)
1 stjärna DYLPC

Jaså, minsann? Ja, nu är det dags att ta fram den stora sågen, för nu ska här sågas så det ryker! Twilight-serien har länge legat och bubblat i skuggan av min filmradar, lite som en bortglömd brödbit, starkt misstänkt för mögel, som ingen riktigt vågar ta i. Men nu stoppade jag in handen längst in i brödskrinet och mycket riktigt var det en grön liten stinkande fralla som uppenbarade sig. Nej, nog med brödmetaforer! Förväntningarna var på förhand körda i botten och Catherine Hardwickes vampyrfilm hade alla möjligheter att överraska positivt, något den helt misslyckades med. Fördomarna infriades en efter en – vi bjöds på dåligt skådespeleri, dålig regi, dåliga specialeffekter, obefintlig logik, krystade dialoger, löjliga karaktärer och ofattbart usla scener där vampyrer spelar baseball i en skog (?). Vad handlar tramset om då? Bella (Kristen Stewart) flyttar till en mulen småstad, där hon snabbt träffar en sensationellt stel och awkward sliskvampyr (Robert Pattinson), som hon lika snabbt blir förälskad i, utan att lägga någon större vikt vid att han är en störd psykopat som livnär sig på mänskligt blod. Snart dyker det upp några onda vampyrer tillika fullblodsidioter som har en beef med familjen Cullen (Pattinson & Co), vilken blossar upp på nytt, varpå gängkriget inleds med turbobaseball och avslutas med krossade speglar och PG-13-blodbad (yeah, go figure). Som om inte detta vore nog glider Taylor Lautner in och visar upp sig, ett praktfiasko på alla sätt och vis. Twilight tilldelas en blek och stel etta i betyg och placeras längst ner i Sverkers röda soptunna. Ät inte det mögliga brödet!

Anna KareninaANNA KARENINA (2012)
3 stjärnor DYLPC

Joe Wright är en oerhört skicklig regissör med en mycket god känsla för så kallade kostymdramer, med fantastiska filmer som Atonement och Pride & Prejudice på meritlistan. Anna Karenina bygger som bekant på Leo Tolstojs überklassiska roman med samma namn och är en i raden av otaliga filmatiseringar. I denna version har Wright använt sig av teaterkulisser och låtit dem medverka på ett kreativt sätt, utan att på något sätt gömma skarvarna, hålen i väggarna eller de målade bakgrunderna. Scenen utnyttjas som en fantasifull plats där olika rum och byggnader överlappar varandra och dessutom bryts av genom att då och då övergå i verkliga miljöer. En särskilt mäktig scen är när en av karaktärerna ser sig om på scenen, varpå ridån går upp och ett snöigt vinterlandskap öppnar upp sig. Detta lekfulla grepp har, tillsammans med det teatraliska skådespelet, delat publiken i en hyllande skara och en inte så hyllande skara – det hänger på att man köper illusionen och att man kan uppskatta teaterstilen. Jag måste säga att jag gillade vad jag såg, utan att för den delen tokhylla det. Som alltid när det gäller Wright dekoreras filmen med ett elegant foto, ljuv musik, detaljerade kostymer och en in i minsta detalj välplanerad koreografi. I den stabila skådespelartruppen ser vi namn som Keira Knightley, Aaron Taylor-Johnson, Matthew Macfadyen, Jude Law och vårt svenska stjärnskott Alicia Vikander. Alla sköter sig bra och 2012 års upplaga av Anna Karenina är ett läckert stycke teaterfilm, som dock brister något i det hos tittaren så viktiga känslomässiga engagemanget i berättandet.

Das BootDAS BOOT (1981)
4 stjärnor DYLPC

(Sv: Ubåten). En riktig långkörare till film – tung, tysk och mustig! Das Boot handlar om en ubåt ur den tyska flottan som 1941 gick ut till sjöss för att försvara Tyskland mot engelsmännen i kampen om havet och dess transportmöjligheter. Under 3,5 timmar får vi följa en ung och oerfaren besättnings stundtals helvetiska resa i det mörka djupet under havsytan, där de stöter på såväl brittiska fartyg som interna meningsskiljaktigheter och tekniska problem. Filmen är snyggt iscensatt med en verklighetstrogen ubåtsinteriör, en svettig och klaustrofobisk atmosfär och välskrivna karaktärer som en malplacerat nyfiken journalist, en överdrivet formell styrman, en butter kapten och osäkra unga män som en efter en bryter ihop av den enorma påfrestningen ombord. Händelseförloppet framförs med en stadig upptrappning som sätter alla nerver på helspänn, och det blir aldrig segt eller ointressant, trots filmens långa speltid. Das Boot är en otroligt mäktig och lågmält intensiv krigsfilm som ska ha en jäkligt stark fyra i betyg!

Stand Up GuysSTAND UP GUYS (2012)
3 stjärnor DYLPC

Al Pacino och Christopher Walken är en kombination som heter duga. Med tanke på att båda dessa herrar är fastspikade i min personliga topp 5 över favoritskådespelare var det bara en tidsfråga innan jag skulle se den här filmen. Filmen inleds med att Val (Pacino) kommer ut från fängelset efter 28 år bakom lås och bom och hämtas upp av sin gamle polare Doc (Walken). Doc har dock blivit beordrad under hot att mörda Val före klockan 10 på morgonen nästa dag, med en gammal hämndhistoria som bakgrund, vilket Val snart listar ut när han anar att något inte står rätt till. De två kompisarna bestämmer sig för att ta igen förlorad tid och göra det som ska bli Vals sista kväll i livet till en fantastisk kväll, ”just like the old times”. Kvällen blir minst sagt händelserik, särskilt efter att de stulit en sportbil, hämtat upp en tredje gammal vän (Alan Arkin) från ett ålderdomshem och hjälpt en kidnappad kvinna att hämnas sina förövare. Stand Up Guys är egentligen en ganska trött film som har stunder av alldeles för låg nivå på manus och flyt, men i slutändan kan jag inte komma ifrån att jag njuter bara av att se dessa underbara herrar agera på vita duken, även om filmen i sig inte är mycket att hänga i granen. Men jag ska inte vara alltför negativ – filmen är rätt skön från och till och har ett soft, laid-back soundtrack som funkar till både överdrivna kulregn och mer nostalgiska, lite småsorgliga stunder. Känner mig snäll just nu, så en svag trea bjuder jag på!

Flygplansfilm

BillBILL (2007)
2 stjärnor DYLPC

Bill (Aaron Eckhart) är en medelålders man med dåligt självförtroende och en otrogen fru. Han jobbar på sin svärfars bank och är allmänt oinspirerad. Snart får han nog och det mesta spårar ur, vilket ger både befrielse och depression. Helt okej dramakomedi med några småroliga stunder, men inte mycket att hurra för. Jessica Alba är med i alla fall (alltid ett visuellt plus, så att säga).

ThorTHOR (2011)
1 stjärna DYLPC

Tor, den gamla fornnordiska åskguden, skulle nog bajsa på sig om han fick se den här moderniserade popcornversionen av honom själv, spelad av träbocken Chris Hemsworth. Det finns ingenting av värde att hämta i den här filmen, som är ganska idiotisk rakt igenom, med en tunn, förutsägbar och intetsägande premiss. Det är ofattbart att självaste Kenneth Branagh stått bakom kameran, för Thor är långt under hans egentliga kapacitet.

Aeon FluxÆON FLUX (2005)
1 stjärna DYLPC

Æon Flux (Charlize Theron) är något slags rövkickande actionagent 400 år in i framtiden, där jordens människor stängts in i ett korrupt samhälle bakom höga murar. Hon ska naturligtvis försöka rädda alltihop med ett hjältedåd, som bara blir ett långtråkigt och töntigt actionspektakel med löjliga, om än ambitiösa, kostymer och framtidsvisioner. Denna kan man hoppa över.

The Big YearTHE BIG YEAR (2011)
3 stjärnor DYLPC

En härlig och varm komedi med mycket hjärta! Owen Wilson, Steve Martin och (till och med) Jack Black bidrar med charmiga karaktärer, vilka alla deltar i fågelskådartävlingen ”The Big Year” som går ut på att se så många arter som möjligt under ett år. Mycket hinner hända under året och dessa personer får sig många tankeställare om livet och alla dess frågor, som avlöses av skrattfyllda utflykter. Mycket stark trea, på gränsen till fyra.

The GreyTHE GREY (2011)
3 stjärnor DYLPC

En grupp oljeborrare i Alaska är med om en svår flygkrasch som lämnar dem för sitt öde i de snöiga skogarna långt bortom civilisationen. Snart upptäcker de att de inte är ensamma – de har nämligen hamnat mitt i en vargflocks område. Liam Neeson spelar huvudrollen och leder gruppen bort från vargarnas territorium, en minst sagt tuff vandring. En spännande, stillsam och rätt snygg film som förtjänar en trea i betyg, varken mer eller mindre.

Your HighnessYOUR HIGHNESS (2011)
1 stjärna DYLPC

En medeltida riddarkomedi där nivån på humorn sjunkit alldeles för lågt och penisskämten haglar. Det enda positiva med filmen är den maffiga musiken, skriven av Steve Jablonsky, men i övrigt är det en dålig och onödig film. Ännu ett bottennapp från denna resas filmreportoar.

The Iron LadyTHE IRON LADY (2011)
2 stjärnor DYLPC

Meryl Streep visar sin skådespelartalang i rollen som krutgumman Margaret Thatcher, en roll som vann henne en Oscar. Filmen i sig är ganska kraftigt begränsad ur ett historiskt perspektiv, då den inte gräver särskilt djupt någonstans och mest ger ett axplock av vad Thatcher sysslade med under sin karriär. Man berättar två parallella historier – den ena om Thatchers väg till makten och den andra om hennes svåra tillvaro som gammal – och ibland känns det som att fokus ligger på fel sak, eller att den inte ger en tillräckligt fördjupad redogörelse. Streep är som sagt bra, filmen godkänd.

Iron ManIRON MAN (2008)
1 stjärna DYLPC

Från en järnmänniska till en annan! Marvels järnman (Robert Downey Jr), som från början är en rik affärsman, kidnappas och utpressas att bygga ett förgörande vapen. Då får han snilleblixten att snickra ihop en supermäktig järndräkt som han kan flyga runt och spränga saker med, för att rädda världen då, givetvis. Liksom Thor lider Iron Man av en tunn och meningslös story och en helt ointressant utveckling. Den lyckas inte ens underhålla för stunden, och då har den stora problem.

Tropic ThunderTROPIC THUNDER (2008)
3 stjärnor DYLPC

En ganska löjlig men härlig actionkomedi som gör parodi på flera klassiska Vietnamkrigsfilmsögonblick (vilket ord!) och humor som jag faktiskt uppskattade för det mesta. Härliga skådespelare som bjuder på sig själva, bland andra Ben Stiller, Robert Downey Jr, Jack Black, Nick Nolte, Tom Cruise och Matthew McConaughey. En film som gör sig utmärkt vid en trött tittning framåt småtimmarna.

Dark ShadowsDARK SHADOWS (2012)
1 stjärna DYLPC

Tim Burton verkar inte ha koll på vad han gör riktigt, i alla fall inte här. Mixen av spökhistorier, skräck, komedi och något slags rock ‘n’ roll-tema funkar inte alls och Johnny Depp repriserar sin numera typiska knasroll än en gång. Nej, detta var inte bra, och även om jag inte är något stort Burton-fan kan jag säga att han har gjort mycket bättre filmer än denna.

A Good YearA GOOD YEAR (2006)
2 stjärnor DYLPC

Ska vi ha ett stort år kan vi lika gärna ha ett bra år också! En rik affärsman (Russell Crowe) förlorar sitt jobb och bestämmer sig för att åka till Provence, där han ärvt en vingård. Där stöter han på en vacker kvinna (Marion Cotillard) som han förälskar sig i. En småmysig film som tyvärr har ett alldeles för trist manus för att kännas riktigt härlig och som dessutom är onödigt förutsägbar. Klart godkänd dock, men långt under Ridley Scotts högstanivå.

Sådär, nu har ni fått er en rejäl lista med filmer. Förra veckan förgylldes även av en omtitt på Wes Andersons underbara The Darjeeling Limited (inte längre 4/5 utan 5/5), och förstördes sedan delvis av den förfärliga Les Misérables (1/5). Därefter tog jag del av Paul Thomas Andersons något svårplacerade men i flera avseenden suveräna The Master (4/5), och Robert Zemeckis stabila Flight (3/5). Alla de tre sistnämnda har Scott tidigare skrivit om, vars texter du hittar här:

Varför ingen text om The Darjeeling Limited? Lugn, det kommer i sinom tid…

Veckans topp 3

  1. Das Boot
  2. Anna Karenina
  3. The Big Year

Veckoresumé #9

Agendan för den gångna veckan innehöll allt från fransk komedi till teaterfilm, sjukhuskonspirationer, Almodóvar, en misslyckad västern och ett brittiskt mästerverk.

Paris-ManhattanPARIS-MANHATTAN (2012)
3 stjärnor DYLPC

Alice bor i Paris, där hon jobbar på ett apotek och är ganska ensam och vilsen i sitt kärleksliv. Hon har inte hittat någon man, men har istället en ovanligt stark relation till Woody Allen och hans filmer. Hon har en stor affisch på sitt rum med en bild på Woody, som hon konverserar med varje dag. (Han svarar genom citat från sina filmer). En dag träffar hon en man vid namn Victor, och då börjar det hända saker i hennes liv… Paris-Manhattan är en trevlig och lättsam komedi med mogen humor och en söt och charmig Alice Taglioni i huvudrollen. Filmens höjdpunkt är Woody Allens något överraskande cameo i slutet – man kan inte annat än bli glad när gamle Woody dyker upp i rutan!

Heaven's GateHEAVEN’S GATE (1980)
2 stjärnor DYLPC

Ett par år efter framgångarna med det tidlösa mästerverket The Deer Hunter bestämde sig Michael Cimino för att samla en stark skådespelarensemble och regissera en västernsaga i 1800-talets USA. Kris Kristofferson, Christopher Walken, John Hurt och Isabelle Huppert tog plats i huvudrollerna och tar man fram monokeln går även Jeff Bridges och Mickey Rourke att hitta i rollistan. Filmen utspelar sig i Wyoming, där utländska emigranter väller in, något som inte uppskattas av vissa grupperingar i den amerikanska befolkningen. Dessa bestämmer sig för att ta invandringsfrågan i egna händer och döda alla dem som enligt landägarnas uppfattning inte hör hemma på området. En våldsam och brutal historia som skildras med tidsenliga miljöer och bra skådespeleri. Förväntar man sig en ny The Deer Hunter lär man dock bli besviken – Heaven’s Gate är inte i närheten av att hålla samma klass. Dålig är den absolut inte, men den saknar den känslomässiga laddning som krävs för att man ska bli nämnvärt berörd. Däremot riktar den relevanta frågor mot USA och landets invandringspolitik och på så sätt är det en film av betydelse. Det finns en förlängd version på över 3,5 timmar som jag nog ska ge en chans vid senare tillfälle, då jag känner att filmen kan växa i sitt fulla format. Än så länge skriver jag in en mycket stark tvåa i betyg.

För övrigt är det mycket möjligt att det dyker upp en längre text om Michael Cimino här på bloggen i framtiden, då hans karriär och livsöde är superintressant.

Death of a SalesmanDEATH OF A SALESMAN (1985)
4 stjärnor DYLPC

Filmatisering av Arthur Millers pjäs med samma namn. Dustin Hoffman spelar den åldrande Willy Loman som förlorar sitt jobb, kämpar för att kunna betala räkningarna, försöker komma överens med sina söner och minns tillbaka på sitt liv. Filmen är som en inspelad teaterpjäs med ytterst få platsbyten, kulisser utan tak och skådespelare som spelar sina karaktärer i flera olika åldrar. Hela den visionen fungerar, vilket är ett bevis på hur välspelad filmen är. Dusty briljerar i vanlig ordning och visar varför han är en av tidernas främsta skådespelare, och i biroller lyser det om både John Malkovich och Kate Reid. Death of a Salesman är en vemodig och dyster film med en rejäl stänk av samhällskritik, värd att se bara för skådespeleriet.

ComaCOMA (1978)
3 stjärnor DYLPC

En kvinnlig läkare (Geneviève Bujold) anar ugglor i mossen när flera patienter drabbas av koma efter enkla medicinska ingrepp. Hon bestämmer sig för att gå till grunden med mysteriet och dras in i en obehaglig konspiration som försätter henne själv i livsfara. Utan någon revolutionerande intrig fungerar Coma bra som en spännande thriller och den bjuder dessutom på några riktiga nagelbitarpartier. Bujolds primära motspelare är Michael Douglas, som alltid passar bra i den här typen av filmer och lyfter scenerna han är med i. Har man svårt för sjukhus kan upplevelsen bli skräckfylld, då man knappast romantiserar sjukhusmiljöerna och dess inre kretsar.

In the Name of the FatherIN THE NAME OF THE FATHER (1993)
5 stjärnor DYLPC

En fantastisk politisk dramathriller baserad på en sann historia. Daniel Day-Lewis (There Will Be BloodLincoln) spelar nordirländaren Gerry Conlon som kommer till London 1974, råkar vara på fel plats vid fel tillfälle och blir gripen av polisen som misshandlar och utpressar honom för att han ska erkänna ett brott han inte begått. Han blir dömd till livstids fängelse tillsammans med sin far (Pete Postlethwaite) som också blandas in. Kampen för frihet fortsätter i fängelset, en kamp som ska leda fram till en stor rättsskandal i Englands historia. Detta tragiska livsöde och den långa kampen engagerar hela vägen ut i en gripande film som både berör och inspirerar – en stark upplevelse. Day-Lewis och Postlethwaite gör urstarka prestationer som lyfter filmen till mästerliga nivåer, tillsammans med ett grymt soundtrack med bland andra Bono, The Kinks och Jimi Hendrix. En riktigt jävla bra film som rekommenderas varmt.

Los 33 de San JoséLOS 33 DE SAN JOSÉ (2010)
1 stjärna DYLPC

Ett sämre exempel på filmatisering av en sann historia. I augusti 2010 rasade en gruva i Chile och stängde in 33 gruvarbetare 700 meter under marken. Filmen skildrar deras kamp för överlevnad parallellt med räddningsarbetet ovan mark. Tyvärr håller inte filmen på många plan alls. Dagarna flyger iväg och plötsligt har det gått 69 dagar, och gruvarbetarna är till synes lika friska och rena som de var när de påbörjade arbetspasset. Räddningen kommer som en skänk från ovan och vips så är filmen slut. I addition till dessa trovärdighetsproblem övertygar inte skådespelarna och på spänningsfronten är det ganska lugnt. Med tanke på hur lite filmen levererar kan jag inte godkänna den, tyvärr.

La mala educaciónLA MALA EDUCACIÓN (2004)
3 stjärnor DYLPC

Pedro Almodóvar är en vågad och unik regissör som inte räds att ta upp kontroversiella ämnen. Precis som i de flesta av hans andra filmer behandlar han här känsliga ämnen som homosexualitet och könsroller och pekar ut präster inom den katolska kyrkan som pedofiler. La mala educación, eller Dålig uppfostran, som den heter på svenska, är en invecklad historia om två barndomsvänner som träffas i ett senare skede i livet och sakta men säkert förs mörka hemligheter från deras förflutna upp till ytan. I huvudrollen ser vi Gael García Bernal som bland annat spelar transvestit, en roll som inte riktigt är vad den från början ser ut att vara… En intressant film på många sätt och klart sevärd, så länge man håller koll på exakt vad som händer, för det är som sagt en komplicerad film som hoppar mellan tid och rum och fiktion och verklighet.

THE DA VINCI CODETHE DA VINCI CODE (2006)
2 stjärnor DYLPC

Da Vinci-koden är något så ovanligt som en bok jag faktiskt har läst, vilket gör det omöjligt att inte dra paralleller till Dan Browns bästsäljande spänningsroman. Boken är riktigt bra, något som tyvärr inte kan sägas om filmen. Da Vinci-koden består till stor del av religiösa utläggningar och en labyrint av koder som ska knäckas, och att avverka dess 500 sidor på 2,5 timmar blir i slutändan väldigt forcerat. Hans Zimmers musik och en rätt snygg visuell presentation gör att underhållningsvärdet ligger på en godkänd nivå, men det finns flera fatala störningsmoment som till exempel logiska luckor, stolpigt skådespeleri, knackigt manus och faktumet att den riktigt påträngande spänningen uteblir. Tom Hanks och Audrey Tautou lyckas inte göra något speciellt med sina roller, vilket förmodligen beror mycket på manus och regi, däremot gör Ian McKellen en ganska bra roll som den lurige brittiske professorn.

Apropå Ian McKellen (aka Gandalf) lyckades Peter Jackson lura med mig till Midgård igen, den här gången i en barnslig Sagan om Ringen-kopia som Scott har skrivit väl om i sin veckoresumé #8. The Hobbit var en stundtals plågsam upplevelse som stämplas med en hård men rättvis tvåa i betyg.

Veckans topp 3

  1. In the Name of the Father
  2. Death of a Salesman
  3. Coma

Pepp, pepp och ännu mera pepp

Det finns många anledningar att kasta nyfikna blickar mot vad filmåret 2013 kan komma att erbjuda. Några av dem listas nedan, utan inbördes ordning, i ett första utkast av Dave’s Watchlist 2013!

Sean Penn och Josh BrolinCRAZY FOR THE STORM (USA)

Sean Penn är fantastisk, både som skådespelare och som regissör. I år planerar han att ta plats i regissörsstolen för att filmatisera Norman Ollestads självbiografiska bok om hur han som 11-åring överlevde en flygplanskrasch som tog hans fars liv. Ensam på en isig bergstopp blev han tvungen att dra nytta av vad hans pappa lärt honom för att klara sig. Upplägget påminner om Penns förra film, den fantastiska Into the Wild, vilket känns lovande. Den enda som officiellt tagit plats i rollistan är hans kompanjon från Milk och Gangster Squad, Josh Brolin, som förmodligen inte kommer att spela 11-åring, utan mer troligen pojkens pappa. Brolin är en fin grundsten som lagts på plats och vi hoppas att Penn kan göra något riktigt bra av detta.

Sin City Clive OwenSIN CITY: A DAME TO KILL FOR (USA)

Den länge efterlängtade uppföljaren till Sin City ser i år ut att bli verklighet. Robert Rodriguez har återsamlat flera av den första filmens skådespelare, däribland Clive Owen, Mickey Rourke, Jessica Alba, Rosario Dawson och Michael Madsen. Sin City, som kom för åtta år sedan, var en sjukt cool och stilfull thriller, baserad på Frank Millers serietidningar med samma namn. Just serietidningsfilmer tenderar ofta att bli lite löjliga och ”over the top”, men Sin City träffade verkligen rätt och jag hoppas att A Dame to Kill For kan leva upp både till den första filmens klass och till den sköna titeln.

Last VegasLAST VEGAS (USA)

Robert De Niro, Michael Douglas, Morgan Freeman och Kevin Kline. Låter bra va? Ja, visst gör det det, och faktum är vi kommer få se dessa herrar tillsammans på vita duken i år. De ska nämligen skita i pensionärslivet och dra till Las Vegas för att riva loss en sjuhelvetes svensexa för den ende av dem som fortfarande inte gift sig. Men nu är det alltså dags, och jag hoppas att det blir en härlig resa fylld av värme och kärlek. I december smäller det, men vi svenskar får nog vänta lite längre än så – i februari 2014 når filmrullen Skandinavien.

Gangster SquadGANGSTER SQUAD (USA)

Om vi ska beskriva Last Vegas-gänget som ett trevligt gentlemannagäng i sina bästa år får nog grabbarna i Gangster Squad beskrivas som aningen brutalare. Filmen utspelar sig i 40- och 50-talens Los Angeles och handlar om kampen mellan LAPD och olika maffiagäng. I rollistan hittar vi stora namn som Sean Penn, Ryan Gosling, Josh Brolin, Nick Nolte och Emma Stone. Filmen verkar ha drag som liknar Brian De Palmas gangsterklassiker The Untouchables, men det återstår att se hur slutresultatet blir. Man stötte på problem i och med höstens skjutning på en biograf i USA, då en av filmens scener ska ha påminnt mycket om denna (för mycket, tydligen), så att man tvingades försena premiären och vidta åtgärder på klippbordet. Vi håller tummarna för att slutprodukten inte är sönderklippt, utan en fullt duglig gangsterrulle.

Knight of CupsKNIGHT OF CUPSVOYAGE OF TIME OCH UNTITLED TERRENCE MALICK PROJECT (USA)

Terrence Malick har under sin karriär gjort fem filmer på 38 år (en film vart 7-8:e år). Nästa år gör han tre! Malick är en hemlighetsfull man, och vad filmerna ska handla om är det nog bara han själv som vet, men vi kan förvänta oss öppna åkrar, poetiska voice-overs, magnifika fotosekvenser och svårtydda berättelser. Med ett CV innehållandes filmer som The Thin Red LineBadlands och The Tree of Life är det med stort intresse vi följer hans kommande projekt. Och han har fått ett hyfsat gäng med sig – bland de aktuella skådespelarna finns (utan uppdelning efter de olika filmerna) Christian Bale, Natalie Portman, Cate Blanchett, Antonio Banderas, Emma Thompson, Ryan Gosling, Michael Fassbender, Benicio Del Toro, samt vår egen Joel Kinnaman. Vad som ligger bakom Malicks plötsliga produktivitetsfnatt har vi ingen aning om, men kul är det!

Sean Penn och Robert De NiroTHE COMEDIAN (USA)

Crazy for the Storm är inte Sean Penns enda planerade regiprojekt i år, utan han har även för avsikt att dirigera Robert De Niro i en komedi om en åldrande komiker. Så mycket mer vet man inte om handlingen, men att dessa två suveräner går ihop och gör en film är naturligtvis mycket trevligt. Att De Niro ska spela (misslyckad?) komiker är särskilt intressant med tanke på att han 1983 gjorde en klassisk roll som just misslyckad komiker i Martin Scorseses The King of Comedy.

Night Train to LisbonNIGHT TRAIN TO LISBON (Schweiz/Portugal)

Romantisk thriller om en schweizisk professor (Jeremy Irons) som lämnar sina föreläsningar och sin ordnade tillvaro för att göra en resa som ska komma att få honom att ”hitta sitt eget hjärta”. Så lyder i alla fall IMDb:s synopsis. En thriller i europeiska miljöer med järnvägar och tågstationer känns på förhand som något som kan tilltala mig (ett lysande exempel är Wim Wenders Der amerikanische Freund), och jag hoppas att Night Train to Lisbon kan bli något bra. Förutsättningarna finns där, med skådespelare som Christopher Lee, Bruno Ganz, Charlotte Rampling, Mélanie Laurent och redan nämnde Jeremy Irons i huvudrollen.

Blood TiesBLOOD TIES (USA/Frankrike)

Guillaume Canet, regissören bakom bland annat Små vita lögner och Berätta inte för någon, har satt ihop ett gediget skådespelargäng till ett kriminaldrama i 70-talets New York. Två bröder på varsin sida om lagen ska göra upp på slagfältet Brooklyn, och vi kan se framemot en välspelad film med bland andra Marion Cotillard, Clive Owen, James Caan, Matthias Schoenaerts och Mila Kunis. Noterbart är att James Gray har varit med och skrivit manuset. Jag är svag för både franskt, 70-tal, New York, Cotillard, Owen och genren, så detta är utan tvekan en av de mest emotsedda filmerna under 2013 för min del.

The Wolf of Wall StreetTHE WOLF OF WALL STREET (USA)

Allt som Martin Scorsese hittar på är naturligtvis intressant och i år gör den legendariske regissören film av den sanna historien om en man som blir indragen i en bedrägerihärva på Wall Street under 90-talet. Denne man spelas av Leonardo DiCaprio, ett val som kanske inte känns jätteupphetsande. Missförstå mig inte – DiCaprio är en duktig skådespelare, men han tenderar att ibland bli lite tråkig, ointressant. Men jag hoppas att både Leo och Marty bevisar att jag har fel, och The Wolf of Wall Street är helt klart en film att se framemot. Den något oberäknelige men spännande Matthew McConaughey finns också med i rollistan.

LOWLIFEONLY GOD FORGIVES OCH THE COUNSELOR

(Läs mer utförligt om ovanstående titlar i Scotts pepplista). Precis som Scott hoppas jag att James Gray kan göra ännu en bra film i raden av lyckosamma samarbeten med Joaquin Phoenix, som Two Lovers och We Own the Night, i och med den kommande Lowlife. Att Marion Cotillard dessutom har en av huvudrollerna bådar mycket gott. Att Nicolas Winding Refn gör film med Ryan Gosling igen måste självklart skrivas upp på listan, snabbt som attan. Jag älskade Drive (2011 års bästa film), vilket egentligen räcker som motivering till varför Only God Forgives är en film jag ser framemot. The Counselor känns också som en intressant titel, dels för att mästare Ridley Scott står bakom kameran, dels för att casten består av namn som Brad Pitt, Michael Fassbender, Javier Bardem och Penélope Cruz.

Al Pacino 2013

ALLT SOM HAR MED AL PACINO ATT GÖRA

Den lille mannen och store legenden Al Pacino fyller i år 73. Men det tänker han inte ett dugg på, utan ser ut att få ett innehållsrikt 2013. I Stand Up Guys, som släpptes vid årsskiftet, härjar han med pistolen i högsta hugg tillsammans med Christopher Walken och Alan Arkin, han ska gestalta musikproducenten Phil Spector i en biografisk film och King Lear i en Shakespeare-filmatisering. Dessutom gör han en röst i Despicable Me 2, återvänder till gangstervärlden i Gotti: In the Shadow of My Father och till råga på allt detta florerar ständigt ryktena om en supersammanslagning i Martin Scorseses planerade The Irishman, där Pacino kan få spela mot Robert De Niro och Joe Pesci. Pacino har en del intressant på gång med andra ord, och även om det glider in lite tveksamma rollval här och där, vilket är normalt på ålderns höst, så letar han ständigt efter projekt som tilltalar honom på ett personligt plan. Då Al P är en stor förebild för mig personligen följer jag vartenda litet karriärssteg med stor spänning och hoppas att 2013 blir ett bra år för herr Pacino!

Topp 10: 2012 à la Davelito

Snart är 2012 till ända, ett år som gett oss såväl högkvalitativa filmupplevelser som rent skräp. Nu har det alltså blivit dags att sammanfatta filmåret som gått, vilket görs bäst och roligast i form av en topplista!

Först ut är David (om jag nu ska benämna mig själv i tredje person), som gärna plockar fram lite andra filmer än de mest väntade storfilmerna. Här är mina 10 favoriter från 2012*:

Searching for Sugar ManSEARCHING FOR SUGAR MAN (Sverige/Storbritannien)

Stor siffra 1 vit bakgrund

5 stjärnor DYLPC

Toppar listan gör denna fantastiska dokumentär om den i USA aldrig erkände artisten Rodríguez, som bortom sin vetskap blev en kultartist och frihetssymbol i Sydafrika under apartheidtiden. Hela historien kring Rodríguez är bland det mest fascinerande jag hört och den här filmen fångar den perfekt. Den svenske dokumentärfilmaren Malik Bendjellouls film är gripande från första till sista sekund och det tog ett tag innan jag kunde resa mig ur soffan och gå vidare. En berättelse som går rakt in i hjärtat. Searching for Sugar Man är en fulländad dokumentär, fullproppad med fakta, historia och politik, samtidigt vacker och känslofull. Och Rodríguez, vilken artist, vilken man, hans musik är magisk! En otroligt vägjord dokumentär som tilldelas årets enda betygsfemma och en stående ovation från min sida!

Call Girl 1CALL GIRL (Sverige)

Stor siffra 2

4 stjärnor DYLPC

Den svenska filmindustrin har de senaste åren varit av tveksam karaktär, men i år har vi ytterligare ett svenskt utropstecken som vi kan vara stolta över! Mikael Marcimains uppmärksammade film har väckt både debatt och hyllningskörer, och om vi håller oss till det filmiska kan jag bara instämma med den hyllande skaran. Vad Call Girl handlar om känner ni väl till vid det här laget, men i stora drag följer den dels en 14-årig flicka som dras in i en prostitutionshärva och dels polisutredningen kring densamma, i en politisk thriller som utspelar sig i svenska 70-talsmiljöer. Snyggt foto, pulserande spänning och en gripande berättelse gör detta till 2012 års bästa spelfilm. (Vill ni läsa mer hänvisar jag till vår fullskaliga recension, som hittas här).

Rust and BoneRUST AND BONE (Frankrike/Belgien)

Stor siffra 3

4 stjärnor DYLPC

Regissören Jacques Audiard som 2009 gjorde den Oscarsnominerade Un prophète, följde i år upp sitt vassa fängelsedrama med ännu ett gripande drama. Rust and Bone berättar historien om en kvinna och en man som båda går igenom svåra kriser – två upprivna karaktärer som befinner sig i faser då livet är som mest svårhanterligt. Kvinnan är något så ovanligt som en späckhuggartränare som råkar ut för en hemsk olycka, medan mannen är ensamstående pappa, portvakt och kampsportare. Dessa strålar samman i ett invecklat möte som utvecklas till en komplicerad kärlekshistoria. Med två riktigt bra skådisar i Matthias Schoenaerts och allas vår älskling Marion Cotillard, fantastiskt foto, musik och redigering blir den här filmen en vacker och gripande upplevelse. Ska jag invända mot något faller vissa bitar på plats lite väl lätt, men det är i slutändan inget som påverkar filmens helhet nämnvärt.

AmourAMOUR (Österrike/Frankrike)

Stor siffra 4

4 stjärnor DYLPC

(Från veckoresumé #5). Ett äldre par, bosatt i en lägenhet i Paris, lever ett lugnt och normalt liv som pensionärer. När Anne plötsligt får en stroke antar vardagen en annan skepnad och Georges tvingas hantera en kraftigt förändrad tillvaro. Det är precis så deprimerande och plågsamt som det låter, och således en filmupplevelse som inte uppskattas av alla. Själv väljer jag att se det smärtsamma i positiv bemärkelse, eftersom det här är en film som verkligen berör. Michael Haneke (mannen som använder film för att “våldta sin publik”) skildrar allt med en skicklig iakttagelseförmåga och diskbänksförankrad realism, tillsammans med två grymt starka skådespelarinsatser av Jean-Louis Trintignant och Emmanuelle Riva. Att det sedan är långt och deprimerande ringar ju bara in hela poängen med vad Haneke vill berätta.

LooperLOOPER (USA)

Stor siffra 5

4 stjärnor DYLPC

(Från veckoresumé #3). Sci-fi-action som tillhör årets höjdpunkter. Joe (Joseph Gordon-Levitt) jobbar med att eliminera brottslingar från framtiden, som skickas tillbaka i en tidsmaskin och ploppar upp i en särskild zon där avrättningen sker snabbt och smidigt. Men när Joe inser att nästa person på listan är han själv om 30 år (Bruce Willis), blir saker genast komplicerade. Snygg och välskriven film som inte gör misstaget att brassa på med alldeles för mycket meningslös action, utan håller fötterna på jorden (ordvits oavsiktlig) och erbjuder en rå, avskalad känsla. Dessutom krävs en viss koncentration från tittaren för att greppa alla twistar och tidsbegreppet.

Moonrise Kingdom 1MOONRISE KINGDOM (USA)

Stor siffra 6

4 stjärnor DYLPC

Wes Anderson (The Royal Tenenbaums, The Darjeeling Limited) är en av mina favoritregissörer och förväntningarna var naturligtvis högt ställda inför hans senaste verk. Det är något alldeles speciellt med hans filmer som gör att jag känner mig glad och fylld av värme efteråt, och Moonrise Kingdom är inget undantag. Anderson bygger upp en kreativ värld och låter den fyllas av charmiga karaktärer som ger sig ut på härliga utflykter i en skruvad vardag ute på en avskild ö med en ovanligt stor scoutkultur. Färgerna, musiken och så gott som perfekt casting med lite udda val som Bruce Willis och Edward Norton gör det hela ännu roligare. Ännu en mysig film från den gode Wes som kniper en sjätteplats på listan.

LawlessLAWLESS (USA)

Stor siffra 7

4 stjärnor DYLPC

Härlig film med mycket pangpang, sköna miljöer och bra tidskänsla. Utspelar sig under 30-talet, då alkohol var förbjudet i USA, och handlar om bröderna Bondurant, hårdhudade spritlangare som hamnar i våldsamma bekymmer. De tre bröderna spelas av Shia LaBeouf, Tom Hardy och Jason Clarke, och i rollistan finns även namn som Jessica Chastain, Guy Pearce och Gary Oldman. Alla sköter sig bra, även Böffen som på förhand kändes som ett svagt kort. Ville dock se mer av Oldman som underanvänds å det grövsta, vilket är synd. Storyn har setts förut och filmen är inte särskilt originell, men det gör inget, för den är snyggt utförd och grymt underhållande. Och när det smäller, då smäller det hårt – explosivt och kraftfullt – precis som det ska göra! Härlig musik också. Ja, härlig är nog ordet jag skulle beskriva filmen med, och den klarar precis en fyra i betyg och därmed en sjundeplats.

The Perks of Being a WallflowerTHE PERKS OF BEING A WALLFLOWER (USA)

Stor siffra 8

4 stjärnor DYLPC

Stephen Chbosky har skrivit och regisserat detta ungdomsdrama utifrån sin egen bok med samma namn. Filmen handlar om en blyg och ensam kille (Logan Lerman) som går sitt första år på high school, där han träffar två personer (Ezra Miller och Emma Watson) som ska komma att bli hans vänner under high school-tiden. Filmen behandlar många svåra ämnen man upplever under ungdomen, såsom kärlek, vänskap och framtidstankar. Det finns några fina scener i den här filmen, och även om den har vissa svagheter så är det i slutändan en riktigt bra film som många kan relatera till. David Bowies Heroes kan dessutom förgylla vad som helst, som till exempel en fantastisk slutscen som ramar in hela filmen på ett fint sätt.

Holy MotorsHOLY MOTORS (Frankrike)

Stor siffra 9

3 stjärnor DYLPC

Förmodligen den mest oförståeliga filmen jag någonsin har sett, men också en film som stannar kvar i huvudet långt efteråt. I regi av Leos Carax (stor)spelar Denis Lavant flera olika karaktärer, med namnet Oscar och en limousin med tillhörande förare som gemensam nämnare. Han gestaltar bland annat en tiggare, en mördare, en Motion Capture-skådis, en pappa och en döende man, allt på ett ruskigt skickligt sätt. Vad filmen egentligen handlar om ligger i betraktarens öga, och den kan upplevas som osammanhängande och mycket märklig. Filmen är extremt ojämn och blandar fantastiska scener med usla sångnummer, men det finns ständigt något intressant och tankeväckande över den. Ett stort mindfuck åt det Lynchiga hållet, som tack vare sin förmåga att väcka eftertanke får en niondeplacering på min lista.

BarbaraBARBARA (Tyskland)

Stor siffra 10

3 stjärnor DYLPC

Utspelar sig sommaren 1980 i Östtyskland. Barbara är läkare och får jobb på ett sjukhus ute på landsbygden, samtidigt som hon planerar att försöka fly till väst. Men när hon gjort sig hemmastadd på sjukhuset och lärt känna några personer där är det längre inte lika självklart att åka därifrån. Ett subtilt och välspelat drama med en (o)härlig DDR-känsla (vilket får bli något slags bonuskriterium för den här filmen). Några mästerliga höjder når den aldrig, men bra på alla punkter och klart sevärd, vilket belönas med en stark trea och en plats på topplistan. Gillar man minimalistiska filmer med fåordiga dialoger, avskalade miljöer och politiska referenser kan jag rekommendera Barbara. Det går även att hitta likheter till den suveräna Das Leben der Anderen (De andras liv).

Bubblare

Arbitrage, Red Lights, Seeking a Friend for the End of the World, Being Flynn, Skyfall, Ruby Sparks, Beasts of the Southern Wild

Inte ens nära

Savages, Magic Mike, The Hunger Games, Project X, To Rome with Love, ATM, End of Watch, Cosmopolis, One for the Money, American Reunion, LOL, The Words, Lincoln

Självklart finns det fler filmer som jag önskar att jag hade sett innan jag gjorde listan, men så är det alltid och man kan inte alltid hinna se allt. Bland de filmer jag hoppas mycket på finns Costa-Gavras Le capital, Paul Thomas Andersons The Master, Joe Wrights Anna Karenina och Derek Cianfrances The Place Beyond the Pines. Sedan är jag också lite nyfiken på Brian De Palmas Passion, Stand Up Guys med Al Pacino och (!) Christopher Walken, Robert Redfords The Company You Keep, och… Ja, listan fortsätter, men nu sätter vi punkt så att detta blir klart i år. Gott nytt år på er!

Fotnot

*Begreppet ”filmer från 2012” tenderar ofta att bli lite luddigt, med tanke på att produktionsåret kan vara ett annat än premiäråret, särskilt eftersom svenska premiärer ofta dröjer (alldeles för) länge. För enkelhetens skull går vi därför efter IMDb:s definiering av vilka filmer som räknas för 2012, dvs produktionsåret.

Veckoresumé #3

Förra veckan bjöd på en hel del nytt och fräscht, men självklart gled även lite annat in i schemat.

Sliding Doors

SLIDING DOORS (1998)
3 stjärnor DYLPC

Gwyneth Paltrow har huvudrollen i denna romantiska men ärligt komplicerade film, som är lika mycket drama som komedi. Filmen bygger på ett högst intressant koncept, där en liten detalj i morgonrutinerna förändrar hela livet för Helen (Paltrow). Två parallella historier berättas efter att hon i den ena missar tunnelbanetåget, medan hon i den andra hinner med detsamma. En charmig film om kärlek, otrohet och små marginaler.

Brainstorm 2BRAINSTORM (1983)
2 stjärnor DYLPC

Silent Running-regissören och specialeffektsmakaren från 2001, Blade Runner och The Tree of Life, Douglas Trumbull, har regisserat även denna sci-fi-rulle. Ett forskarteam med Christopher Walken i spetsen har uppfunnit en dator (”The Hat”) som kan spela in människors mentala bilder och känslor. Detta får oanade konsekvenser i form av hjärtproblem, mystiska dödsfall och kontinuerliga orgasmer. I grunden en intressant film med spännande kameraarbete, men som långa stunder blir alldeles för seg.

ArbitrageARBITRAGE (2012)
3 stjärnor DYLPC

Robert Miller, ägaren av ett gigantiskt företag, hamnar inför en planerad försäljning i rejäla bekymmer. Företagets framtid sätts på spel, liksom Millers äktenskap, när det visar sig att han inte spelat efter reglerna och därmed bedragit alla i sin närhet. Arbitrage, eller Bedragaren, är en stabil och effektiv thriller med en vass Richard Gere, som visar varför den här typen av roller är helt rätt för honom, och fina biroller från bland andra Susan Sarandon och Brit Marling.

Magic MikeMAGIC MIKE (2012)
2 stjärnor DYLPC

Steven Soderbergh (TrafficOceans-filmerna), fick många att ställa sig tveksamma inför hans nya projekt – en film om manliga strippor, spelade av Channing Tatum och Alex Pettyfer. Även här finns Soderberghs säregna visuella ton, men under ytan är filmen ganska endimensionell. Dansnumren är välkoreograferade och Matthew McConaughey bjuder på sig själv, men är man inte intresserad av juckande män kan man hoppa över den här filmen. Magic Mike är en okej film som fungerar någorlunda för stunden, men eftersmaken är svag. Potentialen för en mer gripande historia med större dramatik fanns där, men underutnyttjades av Soderbergh.

I'm Still HereI’M STILL HERE (2010)
3 stjärnor DYLPC

Världens mest vågade film? I’m Still Here följer Joaquin Phoenix under året då han lurar (?) hela världen att han lägger av som skådespelare för att istället satsa på hip-hop. Världen häpnar och Phoenix, som spelar sig själv, riskerar hela sin karriär genom att i många stunder framstå som ett as, i vad som på ytan ser ut som ett personligt förfall. Han kritiserar allt och alla och uttrycker sitt hat mot filmindustrin. Men under den hårda fasaden finns en komplicerad och gripande person, som verkar ha gått vilse i frustrationen och behovet av att uttrycka sig och få utlopp för sin kreativitet. I’m Still Here är en intressant, gripande, rolig, kontroversiell och tragisk film som verkligen rör om i grytan. Beröm riktas till Casey Affleck som tillsammans med Phoenix arbetat fram projektet och står för regi och klippning. Hur mycket som är på riktigt och hur mycket som är fejkat vet nog bara Phoenix själv.

LooperLOOPER (2012)
4 stjärnor DYLPC

Sci-fi-action som tillhör årets höjdpunkter. Joe (Joseph Gordon-Levitt) jobbar med att eliminera brottslingar från framtiden, som skickas tillbaka i en tidsmaskin och ploppar upp i en särskild zon där avrättningen sker snabbt och smidigt. Men när Joe inser att nästa person på listan är han själv om 30 år (Bruce Willis), blir saker genast komplicerade. Snygg och välskriven film som inte gör misstaget att brassa på med alldeles för mycket meningslös action, utan håller fötterna på jorden (ordvits oavsiktlig) och erbjuder en rå, avskalad känsla. Dessutom krävs en viss koncentration från tittaren för att greppa alla twistar och tidsbegreppet.

BEING FLYNNBEING FLYNN (2012)
3 stjärnor DYLPC

Nick Flynn (Paul Dano) är en man i 20-årsåldern som jobbar på ett hem för hemlösa i New York, samtidigt som han försöker skriva. Hans far, Jonathan Flynn (Robert De Niro), är en självgod författare som ständigt skryter om sina litterära mästerverk, men som verkar blunda för sina egna problem, som att han inte har någonstans att bo. Nick och Jonathan har inte träffat varandra på många år, men tvingas återuppta relationen när Jonathan tar in på hemmet där Nick jobbar, vilket leder till ett svårt och känslosamt möte. Filmen är bra och berättar en fin och sorglig historia, som bygger på den verklige Nick Flynns memoarer med det fantastiska namnet Another Bullshit Night in Suck City. Den har sina svagheter, bl a avsaknad av den känslomässiga ”punch” man ofta vill åt i en sådan här film och en underanvänd Julianne Moore. Men Dano och De Niro är riktigt bra, likaså den finstämda musiken från Badly Drawn Boy, och filmen är värd en stark trea i betyg.

VECKANS TOPP 3

  1. Looper
  2. I’m Still Here
  3. Arbitrage