Academy Awards vs Dave Awards 2015

Jaså, Oscarsgalan? Då är det bara att plocka fram stryktipstalangerna. I år ska jag hålla detta kort, av huvudsakligen tre anledningar. 1) Jag är jättetrött på Oscarsspektaklet. 2) Jag har viktigare saker att ta itu med. 3) Tredje anledningen har jag glömt.

Så, varför göra detta? Jo, för att det är tradition och därmed tvångstanke. Och för att jag naturligtvis vill slå mina 22 av 24 rätt från förra året. ”Såede”, som Bosse P hade sagt.

Upplägget för denna text är densamma som vartenda jävla år och går alltså ut på att jag inledningsvis tippar Oscarsvinnaren i respektive kategori och därefter delar ut det klart rimligare priset Dave Award till den som egentligen förtjänar att vinna. Alltså:

1. Vilken film/person tror jag kommer vinna?
2. Vilken film/person hoppas jag kommer vinna?
3. Vilken film/person hade jag valt om jag fick välja helt fritt?

Listan över de nominerade finns här. Som vanligt tippar jag samtliga kategorier men kommenterar endast de i vilka jag sett alla nominerade filmer.

BEST PICTURE

1. Boyhood. Richard Linklaters smått unika uppväxtsskildring, som spelades in bitvis under tolv års tid i takt med att huvudrollsinnehavaren Ellar Coltrane själv växte upp, har länge varit favorittippad och vann exempelvis på Golden Globes. Utmanaren är Alejandro González Iñárritus Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance), som seglat upp som en stark kandidat. Min ganska nervösa tippning faller på Boyhood.
2. The Grand Budapest Hotel. Kategorins bästa film är en av mina stora favoritregissörer Wes Andersons urcharmiga, detaljrika och sanslöst snygga skapelse om förmodligen historiens mest underbare hotellconcierge. Tätt bakom denna finns en annan av mina stora favoritregissörer, redan nämnde González Iñárritu och hans Birdman som också är en slående snygg film med många läckra ingredienser, samt den pumpande intensiva Whiplash som gör jazztrummande till extremsport. Tre mycket fina filmer som jag hoppas på allihop, varav Birdman är den mest sannolika.
3. Neposlušni. (En: The Disobedient). Denna serbiska film som jag snart hyllat sönder hade varit tidernas mest osannolika Oscarsaspirant, men det skiter Dave Awards-juryn (jag) fullständigt i. Dave Award för bästa film går till denna fantastiska film som går att läsa mer om här.

ACTOR IN A LEADING ROLE

1. Eddie Redmayne. Han spelar känd person med sjukdom i en biopic – den ultimata rollen för att vinna en Oscar. Michael Keaton utmanar med sin stora comebackroll i Birdman, men jag går på Redmayne och hans Stephen Hawking-gestaltning i The Theory of Everything.
2. Steve Carell. Jag älskar Steve Carell i mörkare, mer nedtonade roller som i The Office och Little Miss Sunshine, där han får visa sina stora skådespelarkvalitéer. I Foxcatcher finns ingen komik kvar alls och han gör en kusligt iskall roll som den märklige och komplicerade John Eleuthère du Pont. Keaton, Redmayne och Cumberbatch (The Imitation Game) är också bra, men mina primära tummar hålls för Carell. Och förresten, Bradley Coopers nominering är trams (ville bara säga det).
3. Ralph Fiennes. För att han är helt underbar i The Grand Budapest Hotel! Underbar! I övrigt finns många andra bra roller som också varit med i diskussionen om denna Dave Award. Jag tänker bara droppa dem här: Carell (Foxcatcher), Tom Hardy (Locke), Jake Gyllenhaal (Enemy, Nightcrawler), Miles Teller (Whiplash), Jason Schwartzman (Listen Up Philip), Joaquin Phoenix (Inherent Vice), Mark Ruffalo (Begin Again), Patrick Wilson (Stretch), Michael Fassbender (Frank), Domhnall Gleeson (Ex Machina). Har säkert glömt en massa herrar också (skyller detta på stress).

ACTRESS IN A LEADING ROLE

1. Julianne Moore. Den känns given. Hon spelar en person som får Alzheimers (i Still Alice) och har dessutom varit med i branschen länge utan att få en Oscar. Det är dags. Reese Witherspoon (Wild) har kanske en promilles skrällchans, men denna kategori känns i princip avgjord.
2. Rosamund Pike. Hon är läskigt bra i Gone Girl, och även om det finns många bra kandidater i denna kategori (Moore är grym, Witherspoon likaså och Marion Cotillard och Felicity Jones är alltid bra) var det Pike som gjorde störst intryck på mig.
3. Rosamund Pike. Japp. Men även här finns många nämnvärda utmanare: Kristen Wiig (The Skeleton Twins), Emma Roberts (Palo Alto), Julianne Moore (Still Alice, Maps to the Stars), Alicia Vikander (Ex Machina), Witherspoon (Wild).

ACTOR IN A SUPPORTING ROLE

1. J.K. Simmons. Han har vunnit typ allt hittills under Awards Season och är superfavorit, så det är ingen idé att tro något annat. Han är också mycket riktigt grym i Whiplash.
2. J.K. Simmons. Bäst i sällskapet med en sjukt laddad, explosiv, oförutsägbar och rent av läskig rollprestation som dirigent/bandledare i jazztrummisfilmen. I andra hand hade jag gärna belönat Edward Norton för en härlig roll som hardcoremetodskådespelare i Birdman. Robert Duvall är riktigt bra i The Judge också och Ethan Hawke (Boyhood) och Mark Ruffalo (Foxcatcher) likaså.
3. J.K. Simmons. En helt välförtjänt Dave Award till denne birollshjälte! Honorable mention till Luke Wilson också, bara för att han är så jävla rolig i The Skeleton Twins.

ACTRESS IN A SUPPORTING ROLE

1. Patricia Arquette. Ännu en kategori som känns relativt självklar, i detta fall kanske mest för att utmanarna inte är tillräckligt starka. Pyttechans för Emma Stone att skrälla, om någon mot förmodan skulle göra det.
2. Laura Dern. En stor favorit som gör en bra, om än långt ifrån hennes bästa, roll i Wild. Emma Stone är bra i Birdman och Keira Knightley (The Imitation Game) är alltid härlig, men ingen av de rollerna väger särskilt tungt. Arquettes Boyhood-roll är något överskattad och att Meryl Streep är nominerad för Into the Woods (bland det värsta jag varit med om) är ett hån mot världen.
3. Laura Dern. Här har jag jättesvårt att hitta folk. Är det för att filmbranschen erbjuder för få intressanta biroller för kvinnor eller beror det på att jag är synskadad och ignorant? Jag vet inte, men tråkigt är det i vilket fall. Jag älskar Laura Dern i alla fall, så hon kan gott få en Dave Award. Romina i argentinska Relatos salvajes (en: Wild Tales) är ju förresten en helt galen roll av Érica Rivas (i en underbar film, by the way), så hon kan få ett omnämnande.

DIRECTING

1. Alejandro González Iñárritu. Som i kampen om bästa film står det här mellan González Iñárritu (Birdman) och Richard Linklater (Boyhood). Eftersom jag tror att Boyhood tar hem bästa film tror jag också att det kan öppna upp för González Iñárritu här istället. Det är ju praktiskt om man kan dela på saker och ting. González Iñárritu har dessutom en fördel i att hans film är mer tekniskt avancerad och ambitiös, mest tydligt i det faktum att den är redigerad som om den vore filmad i en enda tagning. Teknisk innovation brukar premieras, lex Alfonso Cuarón för Gravity förra året. Så mexikanen tar det, tror jag. González Iñárritu alltså, det vill säga årets mexikan.
2. Alejandro González Iñárritu. Han har förtjänat det. Inte kanske just för Birdman utan mest för sina tidigare filmer (varav nog alla är bättre), som 21 Grams, Amores perros, Biutiful och Babel. Han är en fantastisk historieberättare och filmskapare med en stark och egen röst. Sådant ska alltid belönas. Även Wes Anderson hade jag kunnat tänka mig ge en Oscar, med i princip exakt samma argument. Bennett Miller och Richard Linklater är också två riktigt vassa regissörer, men som i den starka konkurrensen får se sig slagna av González Iñárritu och Anderson.
3. Mina Djukic. För den känslostarka och personliga film som Neposlušni är delar jag med glädje ut en Dave Award till regissör Mina Djukic. Det är en film med stor auteurkänsla (hon har själv skrivit manus) och som känns lite som en 2014 års motsvarighet till 60-talets Truffaut, eller nåt. Dessutom är den mycket väl utförd i alla avseenden. I övrigt kan, förutom redan nämnda González Iñárritu, Anderson, Miller och Linklater, följande nämnas: David Fincher (Gone Girl), Craig Johnson (The Skeleton Twins), Steven Knight (Locke), Paul Thomas Anderson (Inherent Vice), Alex Ross Perry (Listen Up Philip), Damián Szifrón (Relatos salvajes), Damien Chazelle (Whiplash) och Jean-Marc Vallée (Wild). (Även här har jag säkert glömt en massa härligt folk.)

WRITING – ORIGINAL SCREENPLAY

1. The Grand Budapest Hotel (Wes Anderson & Hugo Guinness). Eftersom Wes Andersons stora Budapesthotell inte lär ta hem några av de största priserna (typ bästa film, regi, skådespelare) är manuskategorin som klippt och skuren för hans och Hugo Guinness finurliga manus. Birdman utmanar dock och får ses som en farlig konkurrent. Liten, liten outsiderchans på Boyhood.
2. The Grand Budapest Hotel (Wes Anderson & Hugo Guinness). Ja, men vad fan, ge Wes en Oscar. Birdman hade jag också varit hyfsat nöjd med. Foxcatcher är bra, men kanske inte som starkast just vad gäller manus, medan både Boyhood och Nightcrawler är en aning överskattade (om än bra).
3. Locke (Steven Knight). Locke bygger på ett grymt häftigt och svårutfört koncept – att helt utspela sig i en bil med bara en man i fokus, och trots detta föra en avancerad handling framåt med interaktioner med flera olika sidokaraktärer. Steven Knight lyckas på strålande vis med detta och har förtjänat en Dave Award (dock i tuff konkurrens från Wes Anderson och Hugo Guinness). Andra starka utmanare är Neposlušni (Mina Djukic), Locke (Steven Knight), Listen Up Philip (Alex Ross Perry), Relatos salvajes (Damián Szifrón) och Ex Machina (Alex Garland).

WRITING – ADAPTED SCREENPLAY

1. Whiplash (Damien Chazelle). Egentligen hade jag trott på antingen The Imitation Game eller The Theory of Everything, men jag kan inte bestämma mig för vilken av dem, och för att slippa detta dilemma gör jag något helt ologiskt och säger Whiplash. American Sniper har minichans på skräll (snälla Gud, nej) medan Paul Thomas Andersons Inherent Vice sorgligt nog verkar helt borträknad. Men i huvudsak står det mellan de tre förstnämnda, och egentligen tror jag kanske inte mest på Whiplash, men jag gamblar (lite spännande måste man ju få ha).
2. Whiplash (Damien Chazelle). Kanske begår jag också synden att tippa lite med hjärtat på ovanstående punkt, för Whiplash är mycket riktigt bäst i sällskapet.
3. Wild (Nick Hornby & Cheryl Strayed). Åh, detta måste ju vara den svåraste kategorin. Men jag säger Wild för att det är en mycket skicklig adaption från bok till film (fantastisk film för övrigt). Whiplash finns med hack i häl.

FILM EDITING

1. Boyhood. Experttippningar säger Boyhood, och jag har inga argument att sätta emot och därför ingen anledning att säga något annat än Boyhood. Andrahandsalternativ: Whiplash.
2. The Grand Budapest Hotel. Egentligen jämnt skägg mellan The Grand Budapest Hotel och den klockrena, karaktäristiska Wes Anderson-klippningen och den svettigt intensiva och effektiva klippningen i Whiplash. Varken Boyhood eller The Imitation Game står ut och American Sniper borde inte vara här överhuvudtaget (detta gäller för övrigt alla kategorier).
3. The Grand Budapest Hotel. Jag kommer inte på något som varit bättre, så varsågod, Wes. Whiplash och Birdman är hur som haver starka utmanare som faller först på mållinjen.

I följande kategorier har jag inte sett alla nominerade filmer och kan därför inte skriva några längre utläggningar kring dessa, utan endast en tippning – vilken film jag tror kommer vinna.

ANIMATED FEATURE FILM

• How to Train Your Dragon 2

CINEMATOGRAPHY

• Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance)

COSTUME DESIGN

• The Grand Budapest Hotel

DOCUMENTARY FEATURE

• Citizenfour

DOCUMENTARY SHORT SUBJECT

• Crisis Hotline: Veterans Press 1

FOREIGN LANGUAGE FILM

• Ida

MAKEUP AND HAIRSTYLING

• The Grand Budapest Hotel

MUSIC – ORIGINAL SCORE

• The Theory of Everything

MUSIC – ORIGINAL SONG

• Selma

PRODUCTION DESIGN

• The Grand Budapest Hotel

SHORT FILM – ANIMATED

• Feast

SHORT FILM – LIVE ACTION

• The Phone Call

SOUND EDITING

• American Sniper

SOUND MIXING

• Whiplash

VISUAL EFFECTS

• Interstellar

Enligt mina gissningar ovan får vi alltså en slutställning med ganska spridda skurar, i vad som ungefär motsvarar medaljligan i OS, gällande vilka filmer som får flest Oscars, som ser ut såhär:

Tippade vinnare

• 4 Oscars The Grand Budapest Hotel
• 3 Oscars Boyhood, Whiplash
• 2 Oscars Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance), The Theory of Everything
• 1 Oscar American Sniper, Citizenfour, Crisis Hotline: Veterans Press 1, Feast, How to Train Your Dragon 2, Ida, Interstellar, The Phone Call, Selma, Still Alice

Om vi istället ställer in vinnartabellen efter mina förhoppningar (exkl. de 15 sista kategorierna) ser den nu magra listan ut såhär:

Önskade vinnare

• 3 Oscars The Grand Budapest Hotel
• 2 Oscars Whiplash
• 1 Oscar Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance), Foxcatcher, Gone Girl, Wild

För att ta det ett steg längre och måla om listan helt har vi nedan vinnarligan på Dave Awards (även här exkl de 15 sista kategorierna).

Vinnare på Dave Awards

• 2 Daves The Grand Budapest Hotel, Neposlušni, Wild
• 1 Dave Gone Girl, Locke, Whiplash

Äntligen är den här jävla texten klar. Nu ska jag koppla trädgårdsslangen till kaffebryggaren och med våld fylla mig själv med koffein. På återseende (kanske).

Topp 15: Scotts magiska filmår 2014

2014 är över och den stora nedräkningen inför Star Wars: The Force Awakens har börjat. Medan vi alla väntar (jag tittar på dig David, jag vet att du innerst inne längtar!) kan vi ta en sista tillbakablick till året som varit. Ett mycket stabilt filmår där till och med en del blockbusters var värda att se. Några sådana finns dock inte med i min lista, men de kikar fram bland ”bubblarna” längre ner i texten. Här är topp 15 av mina favoriter från 2014!

ENEMY* (Kanada/Spanien)

I regissören Denis Villeneuves händer verkar en thriller inte kunna gå fel. Med isande spänning i 2013 års Prisoners var det med ett omättligt sug efter mer som jag riktade blickarna mot Enemy och Villeneuves återträff med Jake Gyllenhaal. Eller rättare sagt Gyllenhaal x2. Den briljante skådespelaren spelar nämligen huvudrollen som Adam, en college-professor, och Anthony, en skådespelare. Adam upptäcker en dag Anthony i en film han kollar på och ser sig själv. Tanken på att det finns en exakt likadan person någonstans i världen gör Adam chockad men samtidigt benägen att hitta personen. Enemy är en psykologisk thriller som går på djupet i en människas hjärna på ett vis som är fräscht att se i dagens filmutbud. Den är lika nyfiken som tittaren och gräver runt i de två identiska karaktärernas huvuden. Ibland är det svårt att veta vad som är på riktigt och vad som bara är fantasi. Det gör filmen än mer intressant, spännande och komplex. Gyllenhaal gör som alltid en fantastisk prestation och backas upp av två stabila insatser från Mélanie Laurent och Sarah Gadon.

JODOROWSKY’S DUNE* (USA/Frankrike)

Om inte David Lynch hade satt sina tänder i världens bäst säljande sci-fi-bok Dune hade vi troligtvis haft en annan mans vision av boken inpräntat i filmhistorien. För nästan tio år innan Lynchs sågade version av sci-fi-mästerverket kom var chilenaren Alejandro Jodorowsky fullt upptagen med sin egen filmatisering. Jodorowsky’s Dune är en fantastiskt intressant dokumentär som utifrån en lång och nyinspelad intervju med Jodorowsky går igenom hela produktionen av en film som aldrig kom att bli. Den extremt ambitiösa och karismatiska Jodorowsky hade idéer för filmen som är i nivå med George Lucas arbete med de första Star Wars-filmerna. Jodorowsky lyckades få ombord varenda filmjätte under 70-talet och mer därtill. Självaste Alien-designern H.R Giger var ombord för att designa allt från skepp till interiörer. Pink Floyd skulle fixa musiken. Salvador Dalí, Mick Jagger och Orson Welles var bara några av de som skrev upp sig för att skådespela. Jodorowsky’s Dune är fascinerande och skulle troligen vara mycket bättre än Lynchs Dune om den hade kommit ut. Man får glädja sig med att dokumentären i alla fall är mycket bättre. (Läs min recension av David Lynchs Dune i veckoresumé #38.)

PREDESTINATION (Australien)

”What if I could put him in front of you? The man that ruined your life? If I could guarantee you’d get away with it, would you kill him?”

De allra första orden i Predestination, yttrade av Ethan Hawke, väcker direkt tankar. Imponerande nog innan första bildrutan. Och det är precis vad den här science-fiction-filmen gör hela tiden. Väcker tankar. Filmen följer en tidsresande hemlig agent (Ethan Hawke) vars uppgift är att åka tillbaka i tiden och stoppa kriminella akter från att hända. Hans sista uppdrag är att stoppa ett bombattentat som har dödat tusentals människor. Efter ett dussintal tidsresor och försök att stoppa attentatet utan någon framgång får han en ny rekryt (Sarah Snook) som döljer mer än vad det ser ut som. Min beskrivning av filmens handling är diffus. Den är till och med missvisande. Precis som filmens händelseförlopp är. Den är det självklart på ett positivt sätt då hela temat med filmen i princip är förvirring på grund av tidshopp. Man ska helt enkelt inte ha mycket förkunskap innan man dyker sig ner i Predestination. Det är en film som är komplex, spännande och riktigt häftig. Efter filmen var jag tvungen att kolla upp filmens slut igen och läsa på för att verkligen förstå hur allt går ihop. Men på något imponerande vis så lyckas den göra det även om man inte hänger med i exakt alla detaljer. Det är en sci-fi-film som inte bara gräver sig ner i fysik och tidsregler utan också sexualitet, meningen med livet och hämnd på ett annorlunda och vågat vis.

FOXCATCHER (USA)

En del historier är så dystra och mörka att man blir helt uttömd på kraft när de är över. Foxcatcher är en sådan historia. Filmen baseras på den verkliga händelsen mellan den rike och schizofrene John E. du Pont (Steve Carell) och hans sponsring av de två olympiska brottarna och bröderna Mark (Channing Tatum) och David Schultz (Mark Ruffalo) som resulterade i en ytterst märklig relation och i slutändan död. Filmen är isande kylig som de allra slaskigaste och gråaste svenska vinterdagarna. Det är en stilla film med melodramatiska karaktärer och intensiva känslor som bubblar under ytan. Filmens stora styrka är det magnifika skådespelet som hela trion levererar. Att Carell efter sina framgångsrika komediroller lyckas skapa något helt nytt i du Pont är helt enastående imponerande. Han är verkligen fruktansvärt obehaglig som den udde multimiljonären. Tatum och Ruffalo gör även de grymma insatser, varav Tatum är den absolut stora överraskningen. Bennett Millers Foxcatcher når inte riktigt samma höjder som hans tidigare sportrelaterade drama Moneyball, men det är fortfarande ett riktigt skarpt konstverk.

THE WIND RISES* (Japan)

(Originaltitel: Kaze Tachinu.) Hayao Miyazakis kanske sista film som regissör är som alltid en vacker bit av animerad konst. Den vitskäggige mästaren lyckas alltid pricka rätt genom att skapa filmer som kan njutas av av både barn som vuxna. The Wind Rises är absolut en av hans filmer som lämpar sig för vuxna en aning mer än för barn. Det är en mogen film om ett Japan i kaos påverkat av inte bara andra världskriget utan också katastrofala jordbävningar. Huvudkaraktären Jiro drömmer om att flyga istället för att försöka hålla balansen på marken. Men hans närsynthet stoppar honom från att bli pilot. Istället anställs han som flygplanskonstruktör, något som han visar sig ha stor talang för. Animationen och det visuella är på topp i Miyazakis flygplansdrama. Det är en ytterst vacker film med drömlika sekvenser och en intim och mysig berättelse. Musiken är även den på topp. En fantastisk film som trots en del tempoproblem är så pass underbar och sevärd att den är den 11:e bästa filmen från 2014 och ett värdigt avslut på Miyazakis mästerliga karriär. (Läs mer i recensionen av The Wind Rises.)

THE IMMIGRANT* (USA)

I det industriella och sjukdomshärjade New York City under 1920-talet anlände tusentals immigranter till Ellis Island ihop om att skapa ett nytt liv i landet av möjligheter. Polskan Ewa (Marion Cotillard) är en av alla immigranter som inte får vad de hade hoppats på. Hon separeras tidigt från sin sjuka syster och tas hand om av en mystisk man vid namn Bruno (Joaquin Phoenix) som erbjuder henne säng och mat för att arbeta med en burleskunderhållning. Men hennes nya liv involverar också prostitution. En dag stöter hon också på den vänlige illusionisten Orlando (Jeremy Renner) som hon får känslor för. The Immigrant är en otroligt vacker och snygg film med en lika vacker skådespelerska i huvudrollen (ja, som ni kanske redan vet från tidigare texter är Cotillard min favorit) och en stämning som osar av dysterhet men också hopp om en ljusare framtid. Det är en film om hur de starka utnyttjar de svaga men också en film om kärlek och överlevnad. Cotillard lever sig in i rollen på ett sätt som bara hon kan. Med fokus och 100 % hängivenhet snackar hon polska och engelska med polsk brytning som om hon inte gjort något annat. Hon levererar helt enkelt stort. Phoenix och Renner gör även de riktigt bra insatser. The Immigrant är en stilla men ytterst effektiv film som framkallar alla möjliga känslor.

A MOST WANTED MAN (Storbritannien/USA/Tyskland)

Baserad på John le Carrés roman med samma namn är Anton Corbijns tredje långfilm en klipsk och ruggigt spännande spionthriller. Filmen utspelar sig i nutida Hamburg och följer en liten superhemlig spionenhet som enligt tysk lag egentligen inte får existera. Gruppen, ledd av den slitne Günther Bachmann (Philip Seymour Hoffman), letar alltid efter nya potentiella spår till terrorister. En dag upptäcker gruppen via säkerhetskameror en muslimsk tjetjen som anländer till Hamburgs aktiva hamnar. De ser direkt potentiella kopplingar mellan tjetjenen och en känd muslimsk föreläsare som är aktiv i Hamburg och misstänks fördela pengar till extremister. En intensiv katt-och-råtta-jakt börjar, vilken man aldrig vill ska ta slut. När jag menar intensiv är det i det här fallet inte snack om feta explosioner och tung action utan istället avlyssningar, avgörande konversationer och påtryckningar från amerikanska, ryska och tyska diplomater. A Most Wanted Man bär på många styrkor. Inte bara är handlingen och stämningen briljant utan också hur Corbijn hela tiden gömmer små detaljer som skall komma att bli viktiga senare i filmen. De är inte alltid tydliga men tillräckligt för att hittas om man tittar noga. Men filmens största styrka är Philip Seymour Hoffman och hans prestation. Det är med sorg i hjärtat man njuter av Hoffmans skådespel då man vet att det är hans sista roll någonsin. Hoffman gör en av 2014 års bästa prestationer. Hans interaktioner med Robin Wrights amerikanska diplomat hör till några av filmens absolut bästa stunder. A Most Wanted Man bjuder däremot tyvärr på en extremt underanvänd Daniel Brühl men också ett fantastiskt bra slut.

THE SQUARE* (Egypten)

Med handhållna kameror och enkla medel har regissören Jehane Noujaim och hennes filmare lyckats skapa en dokumentär om revolutionen i Egypten på ett närgånget vis mitt i händelsens centrum – Tahrirtorget i Kairo. I The Square får vi följa ett flertal av aktivisterna under den våldsamma revolutionen. Unga och äldre med olika bakgrunder som tillsammans protesterar och tältar på torget för att få nytt och mer rättvist ledarskap i landet. Det är en fantastiskt fascinerande dokumentär om folk som tar paus i sina liv för att kämpa för något de är beredda att dö för. Likt en VICE-dokumentär eller liknande får man som tittare verkligen vara i händelsen genom imponerande stabila och snyggt filmade scener direkt ur våldsamma upplopp där stenar, tårgas och till och med skjutvapen används. Det är hemska syner men nödvändiga sådana för att verkligen få en inblick i revolutionen. The Square är en känslosam och viktig dokumentär som visar på att det finns en hunger i världen för förändring. Synd bara att folk ska behöva dö för framtiden.

FRANK (Storbritannien/Irland/USA)

Jon (Domhnall Gleeson) lyckas av en slump bli medlem i ett experimentellt och excentriskt band ledd av en än mer excentrisk frontfigur vid namn Frank, spelad av Michael Fassbender. Frank har udda musikidéer och hans bandmedlemmar följer alla hans förslag. Han bär också en papier-maché-hjälm i form av en tecknad figur 24/7. Ingen i bandet vet hur han ser ut och ingen verkar bry sig om att han har hjälmen på sig, utom Jon som ser sitt nya arbete som ytterst märkligt men också spännande. Frank är en komedi med annorlunda humor och mycket konstiga karaktärer. Den är stundtals fantastiskt rolig men också ledsam. Det är en film om individer som sticker ut och kanske inte känner sig hemma i den ”normala” världen. Med konstig men underbar musik och en mysig hipsterton lyckas Frank både charma, underhålla och vara känslosam och vacker. En riktig pärla som rekommenderas mycket starkt.

GONE GIRL (USA)

Nicks (Ben Affleck) fru försvinner på deras femte bröllopsdag och det som skulle vara en glad dag resulterar i ett massivt mediapådrag och en intensiv polisutredning. Men allmänhetens bild av Nick förändras snabbt till misstänksamhet då han beter sig udda och inte verkar vara särskilt förkrossad av att hans fru är spårlöst försvunnen. Kan det vara så att Nick har mördat sin fru? David Fincher vet exakt vad han ska göra för att fånga publikens uppmärksamhet och få en att sitta som på nålar under hela filmen. Han skapar en stämning som skiftar lätt i humör och ton under filmens gång. Den är stundtals fokuserad på Nicks svåra omställning till all uppmärksamhet, något som stundtals gör filmen komisk trots att den är mörk och allvarlig. När den är som allra allvarligast skapar Fincher konflikter och situationer som känns nästintill omöjliga att undkomma ifrån oskadd. Det är en fantastisk dynamik som Fincher bemästrar perfekt och som man kan se spår av i hans tidigare film Zodiac också. Gone Girl når inte riktigt upp till samma nivå som just Zodiac och många av hans andra filmer, men det är fortfarande ett knivskarpt drama som hela tiden får en att undra vem som är mördaren.

SNOWPIERCER* (Sydkorea)

Den sydkoreanske regissören Joon-ho Bong som ligger bakom en av världens bästa kriminalfilmer någonsin, Memories of Murder, det briljanta hämnddramat Mother och den märkliga monsterfilmen The Host gör i Snowpiercer sin engelskspråkiga debut. Filmen är baserad på ett franskt seriealbum och handlar om en framtid då världen är förstörd av miljökatastrofer och helt täckt i snö. Den enda civilisationen kvar är människor boende på ett tåg som är i konstant rörelse. Det åker nämligen runt jorden. Ombord på tåget är ett klassamhälle i full verkan. Längst bak i tåget lever de allra fattigaste i smuts och misär. Längre fram i tåget njuter passagerarna av alla tänkbara nödvändigheter och lyxigheter som man kan få i verkliga livet. Curtis (Chris Evans) leder en grupp från bakre delen av tåget som är missnöjda med maten och förhållandena de lever i. De bestämmer sig för att successivt kämpa sig fram till den yttersta fronten och konfrontera den mystiska skaparen av tåget. Snowpiercer är inte bara en film om människans snedsteg vad gäller miljön. Det är en titt på samhället i helhet och den uppdelning som existerar överallt, även om vi förnekar den och de knep och ideologier som de rika och mer lärda använder för att kontrollera massan. Filmen är som det kanske låter utifrån handlingen och temat väldigt linjär och förutbestämd. Men så är inte riktigt fallet. För resan till den främre delen av tåget kantas inte bara av motstånd och några av årets bästa actionscener utan bjuder också på en lektion i hur människan ser ner på andra. Tågvandringen är också en transformerande resa för Curtis som på ett vis uppslukas av världen han försöker nå. Huvudrollen spelas briljant av Chris Evans som den beslutsamme ledaren vars förflutna är extremt mörkt. På vissa sätt finns det ingen att riktigt sympatisera med i filmen. Det är enkelt att dela upp Curtis och de fattiga som goda och tågskaparen och hans högra hand Mason, spelad fenomenalt av Tilda Swinton, som onda. Men det som gör det hela mer komplicerat än svart och vitt är handlingens cyniska syn på allt. För trots att de fattiga och Curtis har utnyttjats har de som individer också gjort extremt omoraliska handlingar för sitt eget bästa. Liksom de rika har gjort. Snowpiercer är mer än bara action. Det är en filosofisk och psykologisk tågresa.

LA GRANDE BELLEZZA* (Italien)

(Sv: Den stora skönheten.) Om det finns någon film från förra året som känns som en vacker tavla är det Paolo Sorrentinos La Grande Bellezza. Jep (Toni Servillo) lever ett pensionärsliv i lyx, med vackra kvinnor, feta fester och mat och dryck i mängder. Men han känner sig inte helt till rätta och beger sig ut i Rom för att beskåda stadens stora skönhet. Filmen har inte den djupaste storyn eller den mest intressanta heller för den delen. Vad filmen har är ett foto tillsammans med fantastisk opera och annan ljuv musik och en klockren Toni Servillo i huvudrollen. Filmens vackraste och bästa stunder består av musiken som ackompanjerar Jeps vandringar bland ståtlig arkitektur och idylliska områden. Man blir känslosamt berörd och glad av den simpla men effektiva skönheten i filmen. Det är en film som stundtals snuddar på mästerverk men som får nöja sig med att vara kanske 2014 års vackraste film.

NIGHTCRAWLER (USA)

Den allt för underskattade Jake Gyllenhaal är med på den här listan för andra gången. Likt den kameleont till skådespelare han är passar han perfekt i rollen som Lou Bloom, en nattvandrare som med sin omoraliska udd filmar olyckor för att sedan sälja till TV-bolag för stora summor pengar. En mörk business som är lika mycket verklighet som Gyllenhaal är fantastisk. Nightcrawler blandar noir, action, psykologisk thriller och djup karaktärsstudie till en fantastiskt underhållande, smart och viktig film. En modern noir-film som vågar vara ful i munnen, ha attityd och samtidigt vara stundtals rolig. En komplett film med grymt skådespel dessutom. Kanske Gyllenhaals bästa prestation någonsin. En roll han är värd en Oscarsnominering för. (Läs mer i recensionen av Nightcrawler.)

CAMP X-RAY (USA)

Vad i hela friden Scott? Kristen Stewart på din lista? Ja, och jag skyltar gärna med det dessutom! Kristen Stewart spelar den unga Cole som har valt att ansluta till militärpolisen på Guantanamo Bay och arbeta som fångvaktare i den ökända anstalten Camp X-Ray. Stewart levererar en av 2014 års bästa, om inte den bästa, rollprestationen på hela året. Jag som så många andra har tidigare sågat henne för att vara en värdelös skådespelare med ett ansiktsuttryck. Men i dramat Camp X-Ray använder hon sitt ökända stela uttryck på ett sätt som gör det så extremt levande. Cole får utstå några av de mest hatade internerna i världen och dessutom en hård jargong inom fångvaktarcommunityn. Men en dag under de rutinmässiga vaktsessionerna får hon kontakt med fången Ali, spelad av Peyman Moaadi. En förbjuden vänskap bildas mellan de två vitt skilda individerna. Camp X-Ray involverar en kontroversiell plats som är en produkt av en kontroversiell konflikt men trots det lägger filmen inte så stor vikt vid det. Istället är det relationen mellan Cole och Ali som är i fokus. Det är mer en film om kulturkrockar och vänskap och att finna sin identitet. Camp X-Ray är en perfekt berättad historia med prestationer från Stewart och Moaadi som båda förtjänar Oscarsnomineringar. En film jag grät till, en film jag ville se igen så fort jag gick ut från biografen. En stor överraskning, en vacker berättelse och en jävligt bra film. (Läs mer i recensionen av Camp X-Ray.)

A GIRL AT MY DOOR (Sydkorea)

(Originaltitel: Dohee-ya.) 2014 fanns det en film som till och med Camp X-Ray inte kunde slå (även om det var extremt jämnt). En filmdebut från den sydkoreanska regissören July Jung som vann Bästa debutfilm på senaste Stockholms Filmfestival. Trots det känns det som att inte särskilt många har sett den. Med endast cirka 200 betygsättningar på IMDb bland annat, är den lite av en okänd pärla. Filmen handlar om poliskonstapeln Young-nam spelad av den fantastiska Doona Bae, som efter en personlig skandal tvingas byta distrikt från huvudstaden Seoul till en liten sömnig fiskeby på landsbygden. Som ny polischef i byn måste hon slita för att förtjäna invånarnas respekt. En dag stöter hon på en ung flicka som får utstå mobbning och misshandel från skolkamrater, farmor och hennes alkoholiserade styvfar. Young-nam måste skydda flickan samtidigt som misstänksamma blickar från invånarna hela tiden övervakar. July Jung använder sig av de två huvudskådespelarna till fullo. 14-åriga Kim Sae-ron som flickan är minst lika bra som hennes vuxna motspelare. Jung låter tystnad och stillhet överkomma vissa scener och gör det hela naturligt och än mer känslosamt. Filmen bjuder på en del glada stunder men är framförallt en allvarlig film som börjar hyfsat vanligt eller typiskt för en dramafilm av den här kalibern. Men ju längre in i filmen jag kom insåg jag att det finns ingen annan film av den här kalibern eller med det här temat (möjligtvis Jagten som den rent tematiskt har en del likheter till). För filmen tar en vändning som skakar om och ställer till det. Nya konflikter skapas utifrån en situation som av invånarna har missförståtts. Utan att spoliera dyker filmen ner i kontroversiella ämnen som dessutom är extra känsliga i Sydkorea, såsom relationer och sexualitet. A Girl at My Door tittar närmare på beteenden och handlingar som för oss alla kan vara svåra att förstå men som inte är så främmande. A Girl at My Door är en fantastisk film med otroligt skådespel och en handling som är oväntad, fräsch och otroligt viktig att berätta. Det är inte en vanlig dramaberättelse om moderskap och bortsprungna flickor, det är så mycket mer. Det är en film som får en att skratta, gråta och se på världen och samhälle ur ett annat perspektiv. Den är så nära att nå en femma i betyg, men jag är medvetet snål med högsta betyg innan jag har sett filmen en andra gång. Jag skulle inte bli förvånad om den lyckas nå det. Det är ju ändå den bästa filmen 2014. (Läs mer i recensionen av A Girl at My Door.)

Bubblare

The Grand Budapest Hotel, The Wolf of Wall Street*, Nebraska*, The Spectacular Now*, Interstellar, Guardians of the Galaxy, Birdman, Love Is Strange, The Riot Club, The Raid 2: Berandal, Lucy, Stretch, Kumiko, the Treasure Hunter, Edge of Tomorrow, Captain America: The Winter Soldier, X-Men: Days of Future Past, A Touch of Sin*, Under The Skin*, The Skeleton Twins, Boyhood, 22 Jump Street, The Lego Movie, The Imitation Game, NAS: Time Is Illmatic, A Hard Day, Dallas Buyers Club*, August: Osage County*, The Zero Theorem*, Maps to the Stars, Her*, The Secret Life of Walter Mitty*, Dawn of the Planet of the Apes, Jack Ryan: Shadow Recruit, Non-Stop, Free to Play

Inte ens nära

Hill of Freedom, Need for Speed, Transformers: Age of Extinction, Teenage Mutant Ninja Turtles, Trash, Space Station 76, A Long Way Down, Wish I Was Here, 300: Rise of an Empire, Godzilla, A Million Ways to Die in the West, The November Man, Noah, The Amazing Spider-Man 2, Neighbors, Hercules, The Maze Runner, Oldboy*, Twenty Feet from Stardom*, American Hustle*, Lone Survivor*, Saving Mr. Banks*, Inside Llewyn Davis*

Trots att jag inte delade ut en enda femma var 2014 ett riktigt starkt filmår. Med en kompott av varierade filmer från olika platser var det ett mycket tillfredsställande filmår. Kanske ett av de allra jämnaste åren dessutom. Tvåan och ettan på min lista är extremt jämna och även femman, fyran och trean hade alla potential att nå de högsta skyarna.

En del filmer hade på grund av vårt sett att se på årtal kunnat kvalificera sig in i årets lista, men många av dessa dök upp i förra årets lista. Min 2013-lista kan du läsa här.

Det finns som vanligt en del filmer man inte hinner se. Vilka filmer var dina favoriter? Håller du med om några jag har listat eller saknar du några? Kommentera gärna nedan.

Liraren David har ju såklart också publicerat sin lista, här är hans 2014-lista. För att se våra tidigare listor kan du klicka följa följande länkar. Scott: 2012 och 2013, David: 2012 och 2013.

Kika gärna nedan in filmerna som var nära och/eller sevärda från 2014, och lär dig namnen på filmerna utantill som du ska undvika. Trevlig fortsättning på det nya året!

Fotnot

Årtalsfrågan är en ständig huvudvärk. Produktionsår? Premiärår? Internationellt sådant eller svenskt? Hur gör vi med direkt-till-DVD-filmer? Vilka filmer som bör räknas till 2014 och vilka som bör räknas till 2013 är en intrikat definitionsfråga, och som ni ser är våra listor inte helt konsekventa. Vi resonerar som så att vi i första hand går efter produktionsår, men att även filmer från tidigare år (2013 i huvudsak) som inte gått att se förrän 2014 kan inkluderas. Sådana filmer markeras med en asterisk (*). Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2014 eller som bara visats på festivaler under 2013. Detta inkonsekventa förhållningssätt stör mig något oerhört, men utan denna kompromiss hade jag tvingats stryka flera fantastiska filmer från listan. Och det hade ju varit tråkigt.

Topp 15: 2014 di Davelito

Så var vi här igen. Året är snart slut och ska summeras, överallt, av alla, på alla möjliga sätt. Jag och Scott följer vår nyårstradition och bjuder på en varsin lista över årets bästa filmer, även om vi ökar antalet titlar med 50 % från tio till femton. Nedan återfinns alltså 2014 års enligt mig 15 bästa filmer. Och för att klargöra: Årtalsfrågan är en ständig huvudvärk. Längst ner finns en förklaring av hur vi resonerar.

Nog om det nu. Här är årets topp 15.

NEPOSLUŠNI (Serbien)

(En: The Disobedient.) Det är lite tråkigt att typ ingen har sett listans etta tillika årets bästa film, men desto roligare är det att få lyfta fram och hylla dolda guldkorn från den tätvuxna filmåkern. Mina Djukics debutfilm är ett stycke bitterljuv filmlyrik om två barndomsvänner, nu i dryga 20-årsåldern, som i sin planlöshet bestämmer sig för att bara cykla iväg, ut i den romantiskt porträtterade sommaren på den serbiska landsbygden. Det är en sagolikt vacker resa som har allt man kan önska sig från en filmupplevelse och som rörde upp en djup, nyansrik känslostorm inom mig. Den cyklade rakt in i hjärtat och framkallade en känsla jag verkligen inte kan beskriva med ord. Lite som Iggy Pops The Passenger. Utan att vara någon kännare av den serbiska DVD-marknaden hoppas jag att man också kan få se om den här filmen någon gång framöver, vilken för min del var den stora fullträffen på Göteborgs filmfestival i vintras. (Läs mer i recensionen av Neposlušni.)

LA GRANDE BELLEZZA* (Italien)

(Sv: Den stora skönheten.) I kategorin känslor som inte går att beskriva måste jag också placera effekten av Paolo Sorrentinos La grande bellezza. Detta gör mig förmodligen till en värdelös recensent, men även denna film gjorde något mycket speciellt med mitt sinne och väckte den i min mening allra vackraste och komplicerade av känslor: nostalgiskt vemod. Som en halvt misslyckad pjäsförfattare i filmen uttrycker det (ungefär): ”Nostalgi är den sista tillflykten för den utan framtidshopp.” Det må låta mörkt och patetiskt, men så är också tillvaron. La grande bellezza följer Jep Gambardella, en 65-årig författare som festat bort de senaste åren i det italienska nattlivets dekadens men som nu genomgår något slags uppvaknande och vandrar runt genom Rom och i ensamhet reflekterar över sitt liv. Stämningsfull musik med mängder av tidlösa körarrangemang, magiskt foto, ett mångbottnat manus och ett lika absurt som drömskt vackert porträtt av Rom gör Jep Gambardellas jakt på den stora skönheten till en oförglömlig film som har mycket att säga om såväl Italien som livet. Jag förstår den inte fullt ut och det är svårt att peka på vad som är ärligt och vad som är ironiskt, för det är lika mycket en hyllning av det vackra, det italienska, det konstnärliga, det filosofiska, som en kritik och ett förlöjligande av detsamma. Den stora skönheten finns överallt men är omöjlig att hitta, för att summera detta magnifika verk i en pretentiös slutsats medan en kristallklar tår lämnar mitt öga.

ALL IS LOST* (USA)

Robert Redford ensam på en segelbåt som tar in vatten någonstans i Indiska oceanen. Det är upplägget för en dialoglös och rättfram överlevnadshistoria om en ensam mans kamp mot naturen, vilken i sin enkelhet både erbjuder spänning och ger upphov till existentiella reflektioner, stegrande puls och tårbildning på hornhinnan. Filmens storhet ligger i det faktum att det är en så pass enkel och okomplicerad historia – det är verkligen bara Redford, en sjunkande båt och en herrans massa vatten i 106 minuter – men som likväl är oerhört gripande och tankeväckande. Vem är Our Man? Varför gör han denna soloseglats? Vad är det för liv han har lämnat bakom sig? Och Bobby Redford. 77 år och kastar sig rakt ut i havets stormiga inferno som vore det hans sista färd. En av de allra största. (Läs mer i recensionen av All Is Lost.)

THE GRAND BUDAPEST HOTEL (Storbritannien/Tyskland/USA)

Ralph Fiennes strålar som aldrig förr i rollen som den legendariske conciergen M. Gustave på det ståtliga Grand Budapest Hotel i den fiktiva centraleuropeiska staten Zubrowka, där ett mycket njutbart och festligt äventyr tar plats i en fantastiskt charmig och detaljerad Wes Anderson-kreerad värld. Det denna historia förlorar i att inte vara av samma emotionella kvalité som exempelvis The Darjeeling Limited och The Royal Tenenbaums kompenserar den för genom att vara tekniskt och visuellt mästerlig och oemotståndligt rolig. I många avseenden en briljant och säregen film i sann Wes Anderson-anda. (Läs mer i recensionen av The Grand Budapest Hotel.)

DALLAS BUYERS CLUB* (USA)

Rollen som gav Matthew McConaughey en välförtjänt Oscarsstatyett är en kraftfull uppvisning i passionerat skådespeleri, vilket tar plats i en berättelse om AIDS, kampen mot läkemedelsindustrin och det besvärliga ödet i att lida av ”bögsjukdomen” i ett machopräglat och homofobt cowboy-Texas under 1980-talet. Storartat skådespeleri från McConaughey och Jared Leto är den främsta av filmens kvalitéer, men även övriga komponenter lägger grunden för en mycket snygg, engagerande, tempofylld och gripande film med färgstarka karaktärer som skakar om och berör. Enligt mig överlägsen 12 Years a Slave och borde minsann fått Best Picture-gubben. (Läs mer i recensionen av Dallas Buyers Club.)

GONE GIRL (USA)

En av årets mest glädjande saker är att thrillerkungen David Fincher är tillbaka i sitt rätta habitat. Med det sagt är Gone Girl långt ifrån mästerverk som Zodiac och Seven, men att den ändå klockar in på en sjätteplats säger en del om Finchers nivå. Gone Girl är ett tight, kusligt, effektivt och oförutsägbart (jag har inte läst boken) mysterium som ger en spänningar i muskler och leder (på ett positivt sätt). Rosamund Pike står för kanske årets bästa prestation i den mångfacetterade rollen som den mystiskt försvunna kvinnan och är den främsta kvalité som upprätthåller filmens ovisst nervkittlande utveckling. Ben Affleck gör också en bra roll som hennes frustrerade man och det avancerade narrativet med flera lager och perspektiv ger en intressant struktur. Filmen är inte prickfri – några scener är en aning svagare än andra och dialogen ibland för rapp för sitt eget bästa – men den är grymt snygg, grymt välspelad och grymt spännande hela vägen.

THE SKELETON TWINS (USA)

En dramakomedi som i sitt känsligt balanserade utförande besöker både höga bergstoppar av sensationellt rolig humor och djupa dalar av ren och skär smärtsam svärta. Bill Hader och Kristen Wiig (båda komiker i grunden) spelar två tvillingar som i vuxen ålder träffas för första gången på länge efter att ha genomgått händelserika episoder med allt från äktenskap till självmordsförsök. Det blir djupt komplicerat, varmt och härligt emellanåt, hopplöst och förtvivlat emellanåt. Hader och Wiig är fenomenalt bra i sina roller och ger verkligen sig själva till filmen. De sista raderna av detta lilla stycke skola emellertid ägnas åt filmens mirakulösa trumfkort: Luke Wilson. Lance, Maggies (Wiig) urfåniga och smådumma men helt underbare man, är en av de roligaste karaktärerna jag sett gestaltas i rörlig bild. Luke Wilson är ett geni. Det finns inte många sekunder i filmen under vilka Wilson medverkar då man inte skrattar. Ack, en sådan sagolik person, denne Lance.

LOCKE* (Storbritannien/USA)

Den första delen av en isolationens double feature på GIFF i vintras var denna Tom Hardy-ledda nattliga biltur mellan Birmingham och London (Redford-seglatsen var den andra). Locke utspelar sig i princip uteslutande inuti Ivan Lockes (Hardy) BMW och drivs framåt av telefonsamtal som han uträttar från förarsätet. Samtal med familj och kolleger flyter samman med gatljusen och stillheten som på något märkligt sätt står att finna i motorvägstrafiken. Locke är en oerhört imponerande karaktärsstudie som lyckas göra väldigt mycket med väldigt lite, tack vare en mycket fin skådespelarprestation från Tom Hardy och smart och effektivt arbete från manusförfattare och regissör Steven Knight. Kuriosa: Min far blev rörd till tårar och klassade filmen som ett mästerverk. (Läs mer i recensionen av Locke.)

BETTER LIVING THROUGH CHEMISTRY (USA)

Direkt till DVD, alldeles för lågt IMDb-betyg och omnämnd ingenstans. Med reservation för att jag inte hade sovit på ca 30 timmar fann jag denna komedi fantastiskt underhållande och oförtjänt bortglömd och/eller underskattad. Sam Rockwell spelar en förvirrad apotekare vars händelsefattiga vardag flippar ur totalt när han stöter på en förrädisk femme fatale spelad av Olivia Wilde, och hans tillvaro övergår i en märklig händelseutveckling involverande allt från droger och sex till cykeltävlingar och potentiellt mord. Rockwell är helt och hållet klockren och övriga i ensemblen (Wilde, Michelle Monaghan, Ray Liotta, Jane Fonda) bidrar med mycket härliga figurer.

FOXCATCHER (USA)

Listans kyligaste film följer Mark Schultz (Channing Tatum), olympisk mästare i brottning 1984, och hans möte med den högst egendomlige multimiljonären John Eleuthère du Pont (Steve Carell) som under 80-talet bjöd in Schultz och hans bror Dave (Mark Ruffalo) till sitt projekt Team Foxcatcher, inom vilket du Pont, trots tveksamma kompetenser, insisterade på att träna de två bröderna och leda dem till framgångar i de olympiska spelen i Seoul 1988. Detta märkliga projekt slutade dock i bisarr tragedi när du Pont sköt Dave Schultz till döds 1996. Denna historia blir i Moneyball-regissören Bennett Millers händer en klinisk, kylig, rå, grå och känslokall skildring där Carell gör en lysande insats i nedtonat vansinne. En film helt utan värme eller sympatiskt målande berättande – helt enkelt en rättfram skildring av en mörk historia. Lite av en korsning mellan Darren Aronofskys The Wrestler och Paul Thomas Andersons The Master.

20,000 DAYS ON EARTH (Storbritannien)

En enormt fascinerande dokumentär om en minst lika fascinerande person. 20,000 Days on Earth porträtterar musikern och författaren Nick Cave och hans förhållande till livet, konsten och den kreativa processen. Det är en film som illustrerar det faktum att genren dokumentär är så mycket mer än bara ”dokumentation”. Experimentell dokumentärfilm är en kreativ uttrycksform som rymmer så många andra element än att bara fånga verkligheten på bild. 20,000 Days on Earth är en svårutredd blandning av Nick Caves egen verklighet och den fiktiva idévärld som han ständigt besöker och försöker beskriva i filmen, och således en på många sätt intressant konstnärlig skapelse. Dessutom en visuellt och berättartekniskt utmanande och inspirerande film.

PALO ALTO* (USA)

När man trodde att man hade fått kläm på Coppola-släktträdet dyker Gia Coppola (Francis Ford Coppolas barnbarn) upp och regidebuterar med en alldeles förträfflig ungdomsfilm, adapterad från James Francos novellsamling med samma namn. Palo Alto följer ett antal ungdomar i Los Angeles och deras många gånger problemfyllda och osäkra tillvaro. Emma Roberts är superb i huvudrollen, och filmen är stilmässigt inte helt olik Sofia Coppolas (snygga och intressanta) stil som filmskapare. Den utforskar liknande teman och miljöer som (besvikelsen) The Bling Ring, men är flera klasser bättre. Palo Alto beskriver den i många avseenden deprimerande, besvärliga och meningslösa tiden i övergången mellan barndom och vuxenliv, och gör så med stor träffsäkerhet och lågmäld svärta. Trots att min svenska mellanmjölkstillvaro är ljusår från LA-ditot kan jag känna igen mig i just känslan av att inte veta vad man egentligen håller på med och vad det ska bli av en. Devonté Hynes soundtrack är för övrigt smått fantastiskt.

JOE* (USA)

Är Nic Cage tillbaka i storform? Hell yes! Mitt livskall att stå upp för Cage och försvara hans kvalitéer som skådespelare, alltid, i alla situationer, blir så mycket lättare när han slår till med pangprestationer som här. I Joe spelar han helt sonika Joe, en man med kriminell bakgrund som nu chefar över ett gäng trädförgiftare (vet inte exakt hur den rätta yrkestiteln lyder, men de knallar i alla fall runt i skogen och förgiftar träd som ska fällas). Joe träffar 15-årige Gary (Tye Sheridan) som kommer från en trasig familj där fadern är förlorad till alkoholen. Kring just fadern finns en gripande historia om skådespelaren Gary Poulter, som var alkoholost även i det verkliga livet och som dog innan filmen hade haft premiär. Han är sensationellt bra i filmen och skulle i en rättvis värld bli postumt Oscarsnominerad. Joe är en oerhört mörk film med tunga teman, starka skådespelarprestationer och en tilltalande sydstatsestetik som i vissa sekvenser ger en lättare Terrence Malick-vibb. Det är också kul att jämföra David Gordon Greens Joe med Jeff Nichols Mud (förra årets etta på min lista), eftersom de två goda vännernas filmer har enorma likheter – lite som att de bestämt sig för att göra en varsin version av samma film.

FRANK (Irland/Storbritannien)

Ytterligare en korsning mellan genrerna drama och komedi, och i sådana brukar jag allt som oftast sugas in i mörkret, den tunga grunden som de komiska bitarna vilar och faller tillbaka på. Så är fallet även med Frank. Det är en mycket rolig och underhållande film, men framförallt en mycket sorglig och deprimerande film. Frank är inspirerad av verklighetens Chris Sievey, brittisk musiker och komiker känd för sitt alter ego Frank Sidebottom, och handlar om ett egendomligt popband under ledning av just Frank (Michael Fassbender), som alltid går klädd i ett papier-maché-huvud och aldrig visar sitt ansikte. Förutom mycket märklig och härlig humor finns här en enorm svärta, med suicidala karaktärer som bär på svåra trauman. Det är lätt att bli deppig av Frank. Michael Fassbender är som vanligt strålande i huvudrollen, inte bara skådespelarmässigt utan även musikaliskt. The Soronprbfs musik är en mycket angenäm bekantskap, med titlar som Ginger Crouton, Lay an Egg, Creaky Door, Secure the Galactic Perimeter, Frank’s Cacophony och framförallt den ljuvliga I Love You All.

THE SQUARE* (Egypten/Storbritannien/USA)

(Originaltitel: Al Midan.) Listans andra dokumentär berättar om Tahrirtorget i Kairo, även kallat Befrielsetorget, en viktig plats för det egyptiska folket och en symbol för värden som demokrati och frihet. Torgets betydelse underströks markant under den arabiska våren, då den egyptiska revolutionen tog fart 2011, och blev en samlingspunkt för de demonstranter, revolutionärer, som kämpade, och fortfarande kämpar, för befrielse från politiska orättvisor och fortsatt frihet. Det är här deras berättelser som ges plats och står i centrum. The Square är en slående snygg, engagerande, skakande och viktig film som ger en värdefull inblick i den revolution och det krig som utspelat sig i Egypten, ur folkets och demonstranternas perspektiv. (Läs mer i recensionen av The Square.)

Bubblare

August: Osage County*, Begin Again*, Blackfish*, Blood Ties*, Cutie and the Boxer*, Før snøen faller*, Her*, The Immigrant*, Maps to the Stars, Mitt, Nebraska*, Nightcrawler, Pine Ridge*, The Spectacular Now*, Stretch, Under the Skin*, La Vénus à la fourrure*, The Wolf of Wall Street*

Inte ens nära

A.C.O.D.*, The Amazing Spider-Man 2, American Hustle*, Dawn of the Planet of the Apes, Lucy, Need for Speed, Noah, Qu’est-ce qu’on a fait au Bon Dieu?, Trash, Twenty Feet from Stardom*

Vissa filmer från förra årets lista hade kunnat kvala in även i år, sett till att de inte blivit brett tillgängliga förrän 2014. Sådana titlar är The Armstrong Lie, Enemy, L’arbitro, Drinking Buddies och Upstream Color (samt några av förra årets bubblare), men eftersom jag redan gett dem en plats i DYLPC:s strålkastarljus får de nöja sig med det. Man kan alltid bläddra tillbaka och läsa om dem i 2013 års lista.

Som vanligt är det en jäkla massa filmer som gått en förbi och filmer man helt enkelt inte hunnit få in i schemat. Jag orkar inte ens börja ta upp exempel, för det skulle säkert innebära en hel dags arbete. Nu har jag i alla fall listat det bästa av vad jag har sett. Vad håller ni med om och vad håller ni inte med om?

Läs även min eminente kollega Kottemans (inom kort publicerade) lista över 2014 års bästa filmer. Vill man vandra bakåt i tiden (nostalgiskt vemod?) följer härefter länkar för våra tidigare listor. Scooter: 2012, 2013. Dave: 2012, 2013. Så, nu räcker det. Gott nytt år på er.

Fotnot

Årtalsfrågan är som sagt en ständig huvudvärk. Produktionsår? Premiärår? Internationellt sådant eller svenskt? Hur gör vi med direkt-till-DVD-filmer? Vilka filmer som bör räknas till 2014 och vilka som bör räknas till 2013 är en intrikat definitionsfråga, och som ni ser är våra listor inte helt konsekventa. Vi resonerar som så att vi i första hand går efter produktionsår, men att även filmer från tidigare år (2013 i huvudsak) som inte gått att se förrän 2014 kan inkluderas. Sådana filmer markeras med en asterisk (*). Detta för att slippa exkludera titlar som gått upp i Sverige först 2014 eller som bara visats på festivaler under 2013. Detta inkonsekventa förhållningssätt stör mig något oerhört, men utan denna kompromiss hade jag tvingats stryka flera fantastiska filmer från listan. Och det hade ju varit tråkigt.

47 titlar att hålla reda på under 2014

Under det numera pågående året 2014 lär man, i vanlig ordning, konsumera en hel del film. Men vad ska man prioritera? Målet med nedanstående lista är att, likt Scotts lista, göra den frågan lite mer lättbesvarad. Premiärdatum för filmerna är i många fall inte bestämda, och filmproduktionen med alla sina led tenderar att ta oberäkneliga mängder tid. Det där är alltid lite oklart – flera av filmerna från förra årets lista har exempelvis fortfarande inte kommit ut. Men låt mig slänga in några titlar här (i bokstavsordning), så får vi helt enkelt se vad som händer med dem under året!

20,000 DAYS ON EARTH (Storbritannien)

Ett slags dramadokumentär om musikern och författaren Nick Cave som skildrar 24 fiktiva timmar av hans liv. Man följer hans konstnärliga process, utforskar vad som gör oss till de vi är och hyllar den ”transformativa kraften” i den kreativa själen. Som stort Nick Cave-fan ser jag mycket fram emot detta projekt, som just nu visas på Sundance.

ALOFT (USA/Spanien/Frankrike)

En film jag inte vet mycket om alls, mer än att den finfina rollistan rymmer Jennifer Connelly, Cillian Murphy och Mélanie Laurent. Det verkar vara snöigt, i Minnesota och norra Kanada, och storyn berättas i två olika tidsperioder och kretsar kring en mor (Connelly) och en son (Murphy) som tidigt skiljs åt och lever sina liv i olika riktningar. En journalist (Laurent) undersöker deras livsöden. Filmen regisseras av peruanskan Claudia Llosa och är lite av ett wildcard på listan – ingen superpepp, men kan bli bra.

BIRDMAN (USA)

Alejandro González Iñárritu är efter filmer/knytnävsslag som 21 Grams, Biutiful, Amores perros och Babel en av mina favoritregissörer. I år gör han en komedi (!) om en skådespelare som kämpar med en Broadway-pjäs och samtidigt tvingas hantera sig själv, sin familj, sin karriär och sitt ego. Detta med en blandad cast innehållandes Michael Keaton, Naomi Watts, Andrea Riseborough, Edward Norton, Amy Ryan, Emma Stone och Zach Galifianakis. Snyggt lär det bli, med tanke på att filmen fotas av Emmanuel Lubezki (Children of Men, The Tree of Life, To the Wonder, Gravity).

BLOOD TIES (USA/Frankrike)

Déjà vu? Var inte orolig, du är inte med i en ny Groundhog Day. Jag skrev nämligen om den här filmen redan i förra årets pepplista, men eftersom den fortfarande inte nått oss (förutsatt att vi inte är t ex serber eller norrmän, vilka fick se den på bio redan somras) känner jag att jag vill uppmärksamma den igen. Hade jag rangordnat denna lista hade den kanske legat allra högst upp. Låt mig citera mig själv (oh, dear): ”Guillaume Canet, regissören bakom bland annat Les petits mouchoirs (Små vita lögner) och Ne le dis à personne (Berätta inte för någon), har satt ihop ett gediget skådespelargäng till ett kriminaldrama i 70-talets New York. Två bröder på varsin sida om lagen ska göra upp på slagfältet Brooklyn, och vi kan se framemot en välspelad film med bland andra Marion Cotillard, Clive Owen, James Caan, Matthias Schoenaerts, Billy Crudup och Mila Kunis. Noterbart är att James Gray (Two Lovers, We Own the Night) har varit med och skrivit manuset. Jag är svag för både 70-tal, New York, franskt, Cotillard, Owen och genren, så detta är utan tvekan en av de mest emotsedda filmerna under 2013 för min del.” Well, 2014 då. Och postern vill jag bara rama in, alternativt Marion Cotillards fantastiskt vackra karaktärsposter. Femstjärniga affischer.

BOYHOOD (USA)

Richard Linklater som skrivit och regisserat Before-trilogin, vilken jag sett de senaste dagarna och verkligen älskar, har gjort detsamma även här i en film som följer en pojkes uppväxt. Det smått otroliga med detta projekt är att filmen är inspelad under de elva år som den skildrar (2002-2013), från det att pojken i huvudrollen är sex år till det att han är 17-18. Hans föräldrar (Ethan Hawke och Patricia Arquette) är skilda och filmen utforskar relationen mellan dem och pojken under denna period. Kan bli fantastiskt och unikt.

THE CLASS OF ’92 (Storbritannien)

Dokumentär om en gyllene generation ur engelsk fotboll, bestående av Manchester United-spelarna David Beckham, Nicky Butt, Ryan Giggs, Gary och Phil Neville och Paul Scholes. Filmen tar vid 1992 och följer gruppen från FA Youth Cup fram till Champions League-triumfen 1999, med inslag av samhällskommentarer kring social och kulturell utveckling i landet. Förutom de nämnda spelarna ges intervjuer av legender som Zinedine Zidane och Eric Cantona, ungdomstränaren Eric Harrison, regissören Danny Boyle och före detta premiärministern Tony Blair.

DEVIL’S KNOT (USA)

Ett verklighetsbaserat kriminaldrama/-thriller om ett fall som behandlats i dokumentärfilmsserien Paradise Lost (vilken jag inte sett men definitivt ska se). 1993 i West Memphis, Arkansas, mördades tre 8-åriga pojkar brutalt, varpå tre tonårspojkar – the West Memphis Three – misstänktes och genomgick rättegång. Devil’s Knot, regisserad av Atom Egoyan, återberättar historien och hur omgivningen hanterade den. I rollistan finns bland andra Reese Witherspoon, Alessandro Nivola, Colin Firth, Elias Koteas, Bruce Greenwood och Dane DeHaan. Det ser ut att bli mörkt, obehagligt och dramatiskt.

THE DOG (USA)

Al Pacinos porträttering av den minst sagt vilsne John Wojtowicz i Dog Day Afternoon är fantastisk och filmen i sig är utmärkt. The Dog är en dokumentär om Wojtowicz, mannen som alltså försökte råna en bank i Brooklyn för att finansiera sin manlige älskares könsoperation, en historia som ska bli intressant att få veta mer om. Hur den ligger till premiärmässigt (bio, VOD, DVD?) vet jag inte, mer än att den endast visats på festivaler i Toronto och New York.

DRAFT DAY (USA)

Efter en snabbt kastad blick på postern, där en kostymklädd och fokuserad Kevin Costner står i något slags NFL-studio med en amerikansk fotboll i handen, känner jag bara att jag är redo. Bring it! Costner är General Manager för Cleveland Browns och kämpar för att få igenom en spelarvärvning genom att få välja först i draften. Costner backas upp av bl a Jennifer Garner, Sam Elliot, Tom Welling, Ellen Burstyn, Rosanna Arquette, Denis Leary och Frank Langella. Komedi-touchen (?) och regissör Ivan Reitman sätter jag vissa frågetecken för.

EVEREST (USA/Storbritannien)

Baltasar Kormákur (Contraband, 2 Guns) fortsätter sin internationella karriär med en äventyrsthriller om det disastruösa Mount Everest-bestigningsförsöket som efter en storm kostade åtta personer livet 1996. Bergsklättringstemat är alltid lockande med sitt erkännande av naturens och vädrets förrädiska makt, och för ytterligare pepp kan man kasta ett öga på vilka skådespelare som ska slicka snön längs bergsväggarna: Jake Gyllenhaal, Josh Brolin, Jason Clarke och John Hawkes. Killer cast!

(Ej att förväxla med den andra Everest, 2014, vilken numera heter The Summit och finns med längre ner på listan).

GENTLEMEN (Sverige)

Efter fantastiska Call Girl är Mikael Marcimains kommande film något att verkligen se fram emot. Manuset är baserat på Klas Östergrens roman med samma namn från 1980 och handlar om en författare som flyttar in i en Stockholmslägenhet hos de gåtfulla bröderna Morgan – boxaren och pianisten Henry och den nedgångne filosofen och poeten Leo. Det verkar hända mycket skumma saker, bland annat spionage och hemliga vapenaffärer, i en värld av jazz, poesi och kärlek, paketerad i ett format med allt från thriller till drama och kärlekshistoria. Det ser mörkt, läckert och skrämmande ut.

GONE GIRL (USA)

Mörkt, läckert och skrämmande kan det nog bli även här – det brukar bli det när David Fincher står bakom kameran. Efter att Nick (Ben Affleck) och Amy (Rosamund Pike) varit gifta i fem år försvinner Amy spårlöst. Parets förhållande visar sig ha varit mer problematiskt än vad man trott och Nick misstänks som gärningsman. Ett mystiskt fall med grävande poliser för, om man kan sin Fincher, tankarna till Se7en och Zodiac – och bara det förklarar varför peppen är av hög grad.

THE GRAND BUDAPEST HOTEL (USA/Tyskland)

Wes Anderson? Pepp, såklart! I år placerar han sitt verk i mellankrigstiden på ett europeiskt hotell, där den legendariske portvakten M. Gustave (Ralph Fiennes) härjar runt. Hotellmiljöer kan i Andersons händer bli otroligt härligt (Hotel Chevalier!) och casten är helt sjuk. Och då menar jag verkligen helt sjuk: Fiennes, Saoirse Ronan, Léa Seydoux, Edward Norton, Jude Law, Bill Murray, Tilda Swinton, Owen Wilson, Adrien Brody, Willem Dafoe, Jason Schwartzman, Jeff Goldblum, Harvey Keitel, Tom Wilkinson, F. Murray Abraham, Bob Balaban…

HAPPY VALLEY (USA)

Den framgångsrike college football-tränaren Joe Paternos karriär överskuggas kraftigt av skandalen kring förekomsten av sexuella övergrepp inom hans tränarstab under 2000-talet. Snart ska hans liv, alltså hans liv och inte bara skandalen, bli film. Al Pacino och Brian De Palma teamar upp igen (de gjorde Scarface och Carlito’s Way tillsammans) och Pacino ska alltså spela Paterno. David McKenna (American History X) skriver manus medan den oerhört erfarne producenten Edward R. Pressman (American Psycho, Das Boot, Wall Street) producerar. Detta kan bli en intressant och kontroversiell film som jag ser mycket fram emot.

HOW TO MAKE LOVE LIKE AN ENGLISHMAN (USA)

Min väldigt ensidiga kärlekshistoria med Jessica Alba är ständigt närvarande i mitt liv (tyvärr existerar den förmodligen inte alls i hennes). Jag lever i en flyktig övertygelse om att det någon gång ska bli hon och jag, vilken ofta byts ut i total hjärtesorg när realistiska tankar når min hjärna. Så länge får jag nöja mig med eskapistiskt filmtittande. Tyvärr medverkar hon mest i mediokra komedier, men undantag som Sin City och The Killer Inside Me finns, och förhoppningsvis kan även detta bli ett trevligt litet romcom-undantag. Storyn är centrerad kring Pierce Brosnans karaktär som är poesiprofessor på Cambridge och som lever i ”hedonistisk excess” och hamnar i något slags triangeldrama med Alba och Salma Hayek. Jag är tveksam, men försiktigt nyfiken. Brosnan är ju härlig.

THE HUMBLING (USA)

Philip Roths roman med samma namn är ett drama om relationen mellan en åldrande, suicidal skådespelare och en yngre kvinna på en gård i upstate New York. Al Pacino köpte loss rättigheterna till en filmatisering av boken redan 2009, och när den väl blir av är oklart. Vad som verkar mer eller mindre klart är att den ska regisseras av Barry Levinson, som gjort bland annat magiska Rain Man och den suveräna HBO-filmen You Don’t Know Jack från 2010 tillsammans med just Pacino. Buck Henry (The Graduate) skriver manus medan namn som Greta Gerwig, Kyra Sedgwick, Dianne Wiest och Charles Grodin ser ut att göra biroller.

IMAGINE (USA)

Mer Pacino åt folket! Cars– och Crazy, Stupid, Love.-författaren Dan Fogelman regidebuterar med en dramakomedi om en åldrande musiker som, efter att ha läst ett gammalt brev som skickats till honom från John Lennon och Yoko Ono, inspireras att leva sitt liv annorlunda och ta kontakt med sin biologiska son. Al Pacino backas upp av Jennifer Garner, Annette Bening, Bobby Cannavale, Josh Peck, Michael Caine och Christopher Plummer.

THE IMITATION GAME (USA)

Benedict Cumberbatch porträtterar den brittiske matematikern och logikern Alan Turing, som försökte knäcka krypteringskoder under andra världskriget. Hodejegerne-regissören Morten Tyldum regisserar denna biografiska dramathriller och i skådespelarväg ansluter Keira Knightley, Matthew Goode och Mark Strong. Ser lovande ut på pappret.

THE IMMIGRANT (USA)

Detta är också en film som var med redan förra året, men oh my lord – Joaquin Phoenix och Marion Cotillard! Och Jeremy Renner också som något slags bonusfigur. James Gray (manus och regi) har gjort det smått fantastiska relationsdramat Two Lovers (som det talas för lite om) och det riktigt stabila kriminaldramat We Own the Night, varav båda har Phoenix i huvudrollen. Filmen har hetat både Nightingale och Lowlife tidigare, men är nu alltså The Immigrant, utspelar sig på Manhattan och handlar om en polsk invandrarkvinna (Cotillard) som träffar den trevlige men lömske Bruno (Phoenix) som lurar henne till prostitution. Renner spelar Orlando the Magician som kanske har några ess i rockärmen och kan bli Ewas räddning.

INHERENT VICE (USA)

Joaquin Phoenix gjorde i The Master en av sina allra bästa roller under Paul Thomas Andersons ledning, och i år samarbetar de igen i en dramathriller om en droganvändande detektiv som undersöker fallet kring en försvunnen före detta flickvän i 70-talets Los Angeles. Vad PTA gjort vet ni väl, men att nämna There Will Be Blood, Magnolia och Boogie Nights kan ju aldrig skada. Reese Witherspoon, Josh Brolin, Owen Wilson och Benicio Del Toro finns med på tåget, vilket förhoppningsvis åker mot biografernas station under 2014.

JANE GOT A GUN (USA)

En film vars inspelning varit ett kaos, med stjärnor och regissörer som hoppat av, men som ser ut att bli klar till sommaren. Kvar i detta västern-action-drama finns Natalie Portman (det är hon som har en pistol), Ewan McGregor och Joel Edgerton, och regisserar gör Gavin O’Connor (Warrior). Handlingen involverar en kvinna, Jane, som tar hjälp av sin ex-pojkvän för att rädda sin nuvarande, laglöse, man från ett gäng som försöker döda honom.

JOE (USA)

En film som hyllats från många håll och som dessutom har enorma likheter med Mud (enligt mig 2013 års bästa film). Regissör David Gordon Green och Mud:s regissör Jeff Nichols är goda vänner sedan länge och i upplägg påminner deras filmer mycket om varandra. Titelkaraktären Joe är, likt titelkaraktären Mud, en (före detta?) brottsling med ett mörkt förflutet som stöter på en pojke i de nedre tonåren och utvecklar en otippad vänskap med honom. Joe spelas av Nicolas Cage som, liksom Matthew McConaughey (Mud), varit stundtals utskälld och i behov av ett lyft. Pojken spelas – i båda filmerna – av den otroligt talangfulle Tye Sheridan. Joe är en timmerarbetare med alkoholproblem, ett gott hjärta och opålitligt temperament. Jag gillar Cage, och det ska bli riktigt spännande att se vad han kan göra med detta.

MAGIC IN THE MOONLIGHT (USA)

Woody Allen har de senaste åren gett oss både fantastiska filmer som Midnight in Paris och trötta historier som To Rome with Love. Nu senast kom han starkt tillbaka med den ovanligt mörka Blue Jasmine med en fantastisk Cate Blanchett. 2014 års film fylls av skådespelare som Colin Firth, Emma Stone, Marcia Gay Harden och Jacki Weaver och utspelar sig på franska rivieran under 20-talet. Handlingen kretsar kring något slags bedrägerihärva, involverar en besökande engelsman och lär innehålla sedvanligt Allenskt tilltrasslade situationer.

THE MAN FROM U.N.C.L.E. (USA)

Den klassiska spionserien från mitten av 60-talet ska bli film, och bakom kameran står Guy Ritchie (vars Snatch. är rätt skön och vars Sherlock Holmes är ett riktigt misslyckande). Det har ryktats om Tom Cruise, men den castingen blev dessvärre inte av, utan vi får nöja oss med Henry Cavill (Man of Steel) och Armie Hammer (The Social Network, The Lone Ranger) som Napoleon Solo och Ilya Kuryakin. Utöver dem finns Hugh Grant, Alicia Vikander och kanske även David Beckham (!) med i biroller. Vi får hoppas att Ritchie kan förvalta kultseriens charm och glimt i ögat, för i så fall kan detta bli ett underhållande och skönt actionäventyr.

MANGLEHORN (USA)

Nämnde David Gordon Green (aktuell med Joe, ovan) gör ännu ett drama, denna gång med Texas som inspelningsplats och Al Pacino som huvudroll. Filmen handlar enligt uppgifter om en excentrisk man som tvingas möta konsekvenserna av ett kriminellt liv och en förlorad kärlek. Holly Hunter, Chris Messina och Spring Breakers-regissören Harmony Korine ansluter till en lite udda cast och ett intressant projekt.

KILL THE MESSENGER (USA)

Kriminal-drama-mysterie-thriller verkar vara benämningen för denna ”based on a true story”-film om en journalist som tog livet av sig efter att ha blivit utsatt för en smutskastningskampanj. Detta efter att han avslöjat CIA:s inblandning i vapenhandel med rebeller i Nicaragua samt kokainsmuggling i Kalifornien under 1990-talet. TV-serieerfarne regissören Michael Cuesta (Six Feet Under, Dexter, Homeland) har en diger rollista till sitt förfogande: Jeremy Renner, Mary Elizabeth Winstead, Michael Sheen, Barry Pepper, Michael K. Williams, Robert Patrick, Ray Liotta, Oliver Platt, Paz Vega, Andy García och Tim Blake Nelson. Nice!

THE MONUMENTS MEN (USA/Tyskland)

George Clooneys Oscarsdoftande men försenade film om en allierad pluton under andra världskriget vars uppdrag var att hitta och ”stjäla tillbaka” konstverk och andra kulturellt värdefulla saker från nazisterna, innan Hitler hade förstört dem. Action, historia, drama och komedi verkar vara mixens ingredienser och bredvid Clooney (regi, manus, produktion, huvudroll) framträder skådespelare som Matt Damon, Bill Murray, Cate Blanchett, John Goodman och Jean Dujardin. Som kuriosa kan nämnas att Clooneys pappa, Nick Clooney, gör ett inhopp som en äldre version av sin sons karaktär. Även om The Monuments Men verkar mindre allvarlig än t ex Good Night, and Good Luck. och The Ides of March (som är riktigt bra båda två) litar jag på att George lyckas göra något vasst av detta.

NOAH (USA)

(Min favoritregissör) Darren Aronofskys kommande film är en påkostad filmatisering av den episka berättelsen om Noas ark med Russell Crowe i titelrollen. Även namn som Anthony Hopkins, Jennifer Connelly, Emma Watson, Ray Winstone, Nick Nolte och den obligatoriske Mark Margolis finns med på tåget, som ankommer till biografperrongen i början av april. Aronofsky regisserar, producerar och har skrivit manuset och har en stor budget till sitt förfogande. Det finns alltså många anledningar att vara hoppfull inför Noah, även om min pepp sjunkit under den senaste tiden. Min oro handlar väl mest om att det ska bli för stort, för matinéaktigt och kanske för mainstream för en så pass egen och personlig regissör som Aronofsky. Men förhoppningsvis är denna oro helt i onödan.

NYMPHOMANIAC (Danmark/Tyskland/Frankrike/Belgien)

Även om jag har sett på tok för lite av Lars von Trier har man ju en känsla av hur vrickad den här filmen verkar vara. Bioversionen är fyra timmar lång (en 5,5-timmarsversion finns och dyker väl förhoppningsvis upp på DVD och blu-ray senare) och är en lång resa av sex, våld, erotik och poesi. Många bekanta skådespelare finns med: Charlotte Gainsbourg, Stellan Skarsgård, Shia LaBeouf, Christian Slater, Uma Thurman, Willem Dafoe, Connie Nielsen och Udo Kier. Underbara karaktärsposters dessutom. Jag är lite rädd, men definitivt nyfiken.

THE REACH (USA)

Michael Douglas spelar huvudrollen i en thriller som spelats in i New Mexico och som enligt uppgifter ska handla om en jägare (Douglas) som  tar hjälp av en guide som leder honom ut i öknen, där ett mord tar plats. En indiethriller som nog kan bli en riktigt angenäm bekantskap.

ROALD DAHL’S ESIO TROT (Storbritannien)

Om detta görs rätt kan det bli hur mysigt som helst. Från barnboken av Roald Dahl har Richard Curtis (Love Actually, Notting Hill) och Paul Mayhew-Archer skrivit ett manus som ska bli TV-film för BBC under 2014. Huvudrollsmässigt är det så mysigt att man bara vill springa ut och krama en sköldpadda – Dustin Hoffman och Judi Dench. Mr. Hoppy (Dusty) är en gammal man som är hemligt förälskad i Ms. Silver (Judi) som bor i lägenheten under honom, men hon verkar mer intresserad av sin sköldpadda.

SALOMÉ OCH WILDE SALOMÉ (USA)

Ett hjärteprojekt för Al Pacino har under de senaste åren varit denna utforskning av Oscar Wilde och hans pjäs Salomé, en utforskning som lett till ett slags dokumentär, Wilde Salomé, och en mer renodlad filmad version av pjäsen, Salomé. Båda projekten regisseras av Pacino själv. Det förstnämnda innehåller både material från inspelningen av pjäsen som Pacino satte upp i Los Angeles 2006, där han spelar King Herod och en då relativt okänd Jessica Chastain spelar Salomé, och beskriver Pacinos försök att utforska, förstå och komma närmare Oscar Wilde som författare och person – ”an unusual, revealing and avant-garde journey into the light and heart of Oscar Wilde’s masterwork.” Den andra filmen, Salomé, är en film/teaterupptagning där Pacino försöker kombinera filmens språk med teaterns och framkalla en känsla av att se teater på film. Utgivningsdatum och -år, framförallt i Europa, är högst oklara, då Wilde Salomé färdigställdes redan 2011 och fortfarande inte har visats mer än i Venedig samma år och vid enstaka specialvisningar. Salomé är som jag förstår det planerad att släppas under 2014. Förhoppningsvis ges filmerna ut på DVD eller genom någon form av internetalternativ inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag är personligen otroligt peppad på att se dem och väldigt glad att Pacino inte bara fortsätter göra film utan även satsar på personligt motiverade och utmanande projekt.

SIN CITY: A DAME TO KILL FOR (USA)

Ännu en film från förra årets lista som inte kommit ut. Hur många år vi har väntat på den här uppföljaren har jag tappat räkningen på för längesedan. Robert Rodriguez har återsamlat flera av den första filmens skådespelare, däribland Bruce Willis, Mickey Rourke, Jessica Alba, Rosario Dawson, Jaime King och Michael Madsen. Clive Owen har tyvärr fallit bort och ersatts av Josh Brolin (som inte alls är någon dålig ersättare). Tillkommer gör bl a Joseph Gordon-Levitt, Eva Green, Juno Temple och Ray Liotta. Sin City, som kom för åtta år sedan, var en sjukt cool och stilfull thriller, baserad på Frank Millers serietidningar med samma namn. Just serietidningsfilmer tenderar ofta att bli lite löjliga och ”over the top”, men Sin City träffade verkligen rätt och jag hoppas att A Dame to Kill For kan leva upp både till den första filmens klass och till den sköna titeln.

SLOW WEST (USA/Storbritannien)

En 17-årig pojke (Kodi Smit-McPhee) reser genom det amerikanska landskapet under 1800-talet för att söka efter kvinnan han älskar. Han får en följeslagare i den mystiske Silas (Michael Fassbender). Ben Mendelsohn gör en roll, Fassbender producerar och fullängdsdebutanten John Mclean regisserar. Inspelningen har redan startat och inspelningsplatser inkluderar Nya Zeeland, Colorado och Skottland. Slutligen kan vi konstatera att en västernthriller med Fassy inte låter helt fel.

STRETCH (USA)

Joe Carnahan (Narc, The Grey) gör komediaktig actionthriller där Patrick Wilson spelar en limousinechaufför som plockar upp en jobbig miljardär (Chris Pine), som gör tillvaron både farlig och spännande för chauffören. Jessica Alba, Brooklyn Decker, Ray Liotta, Ed Helms, James Badge Dale och David Hasselhoff (!) finns med i rollistan. Filmen har haft marknadsföringsproblem efter att Universal hoppat av och det återstår att se om den går upp på bio eller släpps via VOD. Jag själv är inte överdrivet peppad men försiktigt optimistisk.

THE SUMMIT (USA)

Efter vissa finansiella tveksamheter och konkurrensproblematik, i och med att Kormákurs Everest ser ut att bli klar först, verkar det som att Doug Liman (The Bourne Identity, Fair Game) ändå ska göra en andra Mount Everest-film under 2014. Fortsatta oklarheter kring inspelningsstart finns dock. The Summit utspelar sig under 20-talet och berättar om britten George Mallory, som försvann under ett försök att bestiga Mount Everest 1924 (hans eventuella framgång är fortfarande ett ämne för spekulation). Tom Hardy har varit aktuell för huvudrollen, men det har också ryktats om Benedict Cumberbatch. Vem av dem det än blir, eller om det blir någon helt annan, förblir projektet av intresse.

TRANSCENDENCE (USA/Storbritannien)

Christopher Nolans fotograf Wally Pfister bryter sig loss och regidebuterar med en sci-fi-thriller om en dödssjuk forskare som utvecklar en dator som ger honom enorm makt och gör honom ostoppbar, typ. Jag vet inte om det låter så jätteintressant egentligen, men ser man till skådisar finns anledning att ändå peppa lite lätt, plus att filmen lär bli ordentligt snygg visuellt. I huvudrollen står Johnny Depp, som är i behov av att gå tillbaka till mer seriösa roller (Donnie Brasco, What’s Eating Gilbert Grape t ex) efter maskeradroller som i The Lone Ranger, medan biroller intas av Kate Mara, Cillian Murphy, Morgan Freeman, Rebecca Hall m fl.

TRUE DETECTIVE (USA)

Att denna hittills fantastiska TV-serie är med på listan är knappast för att upplysa er om något ni inte kände till, utan snarare för att slå ett sista slag för att de som ännu inte gett sig in i den tar tag i sina liv och gör det. HBO och kvalité går ofta hand i hand, så definitivt även här. Matthew McConaughey är en av världens absolut bästa skådespelare just nu och utgör tillsammans med fullblodsproffset Woody Harrelson en oerhört intressant polisduo nere i de allra pissigaste och (o)härligaste Louisiana-områdena. Under åtta avsnitt ska vi följa deras jakt på en seriemördare, men framförallt deras personliga utveckling och livshistorier, vilka utvecklas gradvis genom ett intressant flashback-upplägg. Sin nombre-regissören Cary Fukunaga och manusförfattaren Nic Pizzolatto ansvarar för hela den första säsongen, vilket naturligtvis leder till en stor kontinuitet och säkerhet genom seriens upptrappning. De två första avsnitten har varit förstklassiga och intressanta på många sätt, eftersom serien känns både bekant i sina teman och upplägg, men också nyskapande vad gäller narrativ och TV- och produktionsmässig innovation. Fortsätter serien på samma nivå lär vi, när vi talar om den i retrospekt, benämna den som mästerlig och oförglömlig.

UNDER THE SKIN (Storbritannien)

En film som beskrivits som en erotisk sci-fi-thriller med Scarlett Johansson i huvudrollen. Den utspelar sig i Skottland, där en utomjording i mänsklig form (Johansson) förför ensamma, manliga liftare, vilka blir hennes byten (vilken som är den exakta betydelsen av ”byte” i detta fall vet jag inte riktigt). Den ska vara mardrömslik och svår, kanske även med en touch av David Lynch, och bara det gör mig oerhört peppad. Skottland, Johansson, sci-fi och thriller ökar den peppen och jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig.

WAYWARD PINES (USA)

Efter fiaskon som After Earth och förmodade sådana som The Last Airbender och Lady in the Water (vilka jag inte sett) är det lätt att glömma bort M. Night Shyamalans talang, vilken han visar prov på i filmer som Signs och Unbreakable. I år gör han en miniserie i tio delar för Fox med en uttalad Twin Peaks-vibe. Handlingen påminner mycket riktigt om David Lynchs och Mark Frosts kultserie: en Secret Service-agent får i uppdrag att åka till Wayward Pines, Idaho, för att undersöka fallet kring två agenter som försvunnit i området. Under vistelsen i småstaden tätnar mysteriet och han börjar oroa sig för sin egen säkerhet. Om ni läste min TV-special om Twin Peaks vet ni att jag älskar den serien, och med tanke på vilken stämning M. Night har visat sig kapabel att framkalla ser jag stora möjligheter för att detta ska kunna bli hans stora återkomst. Den spännande casten inkluderar bl a Matt Dillon, Melissa Leo, Terrence Howard, Juliette Lewis och Toby Jones. Den här bilden ger mig riktigt kalla (och underbara) kårar. Stor pepp!

WE GOTTA GET OUT OF THIS PLACE (USA)

Ytterligare ett litet wildcard på listan, som jag egentligen inte vet så mycket om. Vad jag vet är att det är en småskalig produktion och att en av huvudrollerna spelas av Breathe In-bekanta Mackenzie Davis, som jag vill sätta ett stort utropstecken för. Hon påminner mycket om Laura Dern, vilket är en komplimang att glädjas över. Filmen handlar om några ungdomar i Texas som suckar över sin stillastående tillvaro i en liten bomullsfarmsstad och samtidigt blir indragna i en kriminell värld när en av dem råkar stjäla från fel man. Filmen är delvis inspelad i staden med det fantastiska namnet, Corpus Christi, Texas, och har en precis lika fantastisk, retrodoftande, poster. Bra kritik har den fått, och jag hoppas att även jag får dela ut sådan till den.

WHITE BIRD IN A BLIZZARD (USA/Frankrike)

Av regissören Greg Arakis filmer (Mysterious Skin, The Doom Generation) har jag inte sett någonting, men det ska det bli ändring på. Flera av filmerna behandlar tonåringar och deras möten med sexualitet, droger och depression, vilket även denna verkar göra i viss mån. Shailene Woodley (The Descendants, The Spectacular Now) tar rollen som tonårsdotter vars mamma (Eva Green) försvinner och lämnar henne ensam i en kritisk uppväxtsfas. Drömmar ska vara centrala genom filmen, som verkar balansera mellan thriller- och dramagenren.

UNTITLED LANCE ARMSTRONG BIOPIC (USA/Storbritannien)

Någon utförlig handlingsbeskrivning är knappast nödvändig, då de flesta känner till Lance Armstrongs historia – hjälten och idrottsikonen som visade sig vara en dopad lögnare. Stephen Frears (The Queen, Philomena) gör alltså en biografisk film med Ben Foster som Armstrong samt bl a Dustin Hoffman och Guillaume Canet i biroller. Storyn bör göra sig bra i filmform (vilket den gjorde i dokumentären The Armstrong Lie), även om jag är något tveksam inför regissören.

TERRENCE MALICK?

Frågorna är här fler än svaren – det går aldrig riktigt att veta vad den gode Malick kommer slänga fram på bordet och när han bestämmer sig för att göra det. Hans karriär verkar i alla fall vara i ett mycket intressant skede eftersom han under de senaste åren blivit oerhört mycket mer produktiv än vad han någonsin har varit. Hela tre filmer befinner sig just nu i post-production-fasen, en fas som dock verkar vara problematisk. Hans dokumentär Voyage of Time, som är något slags vidareutveckling på The Tree of Life:s skapelsesekvenser och handlar om universums födelse och död, har blivit anklagad för att vara något annat än vad producenterna blivit lovade när de gick in med stora pengar och är därför av osäker release-status. Hans ej än namngivna film (Untitled Terrence Malick Project) är en kärlekshistoria om besatthet och svek, placerad i Austin, Texas. Casten är helt sinnessjuk: Christian Bale, Michael Fassbender, Cate Blanchett, Ryan Gosling, Rooney Mara, Natalie Portman, Holly Hunter, Val Kilmer, Bérénice Marlohe, Benicio Del Toro, Clifton Collins Jr., osv. Hans Knight of Cups – ”a man, temptations, celebrity, and excess” – har även den en välfylld cast: Christian Bale, Cate Blanchett, Natalie Portman, Antonio Banderas, Jason Clarke, Imogen Poots, Joel Kinnaman, Teresa Palmer m fl. Sedan riskerar ju föstås alla att bli bortklippta. Malicks projekt är vi alltid peppade på.

Så, det var alltså 47 spännande titlar. Sedan finns det säkert 47 till som är precis lika intressanta. Jag vill även påminna om A Most Wanted Man, Foxcatcher och Interstellar, vilka Scott skrev om i sin pepplista. Förra året skrev jag även om Sean Penns två planerade regiföretag, Crazy for the Storm och The Comedian, som jag givetvis fortfarande är lika peppad på som då. Hur aktuella de är låter jag vara osagt, men vill ni läsa om vad det är för projekt hänvisar jag till min lista från förra året.

Nu har både ni och filmskaparna lite att jobba med. Make it work!