Call Me by Your Name (2017)

Det är sommar och året är 1983. Någonstans på den norditalienska landsbygden har en amerikansk familj flyttat in för säsongen i sitt pittoreskt grandiosa sommarhus. Fadern, arkeolog till yrket, inväntar traditionsenligt årets inbjudna student som ska assistera honom i arbetet. När besökaren anländer till uppfarten, utmattad men likafullt stilig, står den 17-årige sonen Elio i fönstret och iakttar ankomsten, där och då omedveten om att denne Oliver, 24, ska komma att spela huvudrollen i hans livs mest omvälvande sommarsemester.

Familjen Perlman är amerikanska judar, eller ”Jews of discretion” som Elio (Timothée Chalamet) uttrycker det, och personer av världen. Alla talar som minst flytande engelska, franska och italienska. Fadern, arkeologiprofessor Mr Perlman (Michael Stuhlbarg), ägnar dagarna åt arbete, vilket innehåller såväl dokumentsortering som bärgning av antika statyer ur havet, medan modern, den oerhört språkbegåvade Annella Perlman (Amira Casar), mer behandlar sommaren i Italien som regelrätt semester. Den musikaliskt skärpte Elio ägnar sig åt att transkribera noter, läsa böcker och spela piano. Och så har han en sedan länge pågående men alltjämt trevande kärleksrelation med Marzia (Esther Garrel) från byn. Elio är visserligen uttråkad och smått frustrerad över att saker och ting står still, men den långsamma ledigheten rullar ändock på i godan ro. En stund i solstolen här, ett dopp i poolen där. Ena kvällen på diskoteket och nästa med en god bok i handen. Trivsamt, om än långsamt.

Det är ingen omedelbar och jordbävningslik effekt som följer ögonblicket då Oliver (Armie Hammer) träder in i handlingen. Elio är från början ganska skeptiskt inställd till den blonde, snygge, avslappnade ”il americano”, även om åtminstone delar av ointresset verkar vara en spelad, eller av osäkerhet framtvingad, fasad. Både Elio och Oliver sonderar romanser med ett par damer i det lilla samhället, men det krävs ingen utredning av kommissarie Montalbano för att komma till insikten att det finns något annat i luften här, att det ena kommer att leda till det andra och att dessa första och andra kommer att involvera Elio, Oliver och en växande låga.

Call Me by Your Name är egentligen en ganska odramatisk film. Här finns varken hätska dispyter eller melodramatiska stråkar. Regissör Luca Guadagnino har själv kallat den för den lugnaste filmen han gjort. Den är en trevande dans med lätta steg, en öm hand på spända axlar, ett svalkande fotdopp i en alpvattenkylig bäck. En spontan cykeltur längs åkrar och soldränkta landsvägar, en glass i byn. Det är varmt och skönt och solen skiner. Ont får det göra senare.

Det tar ett tag innan filmen lyfter ordentligt. Första halvan är inte alltför märkvärdig, om än allt igenom engagerande. Möjligen hade man kunnat klippa ner filmen en kvart, men det är också den eventuella svagheten i den anspråkslösa skildringen som efter ett tag istället ska komma att bli en av filmens styrkor. Det är någon timme in som den där lågan på riktigt börjar bränna till. Ungefär när mittenstrecket passeras lyfter filmen som en svala som precis lärt sig flyga. Den beskrivning av filmen som måste yttrats mest frekvent är att det är en sommarförälskelse man vill aldrig ska ta slut. Även jag faller, efter ett tag, pladask för det lågmälda drama som allteftersom växlar upp till en i det närmaste drömsk sommarflykt undan alla bekymmer. Guadagnino gör en intressant ansats i att på ovanligt avslappnat vis tackla en i grunden ganska svår och problematisk berättelse, som i många andras regi förmodligen hade framstått som mer dramatisk och fylld av konflikt. Den är heller inte överdrivet erotisk och sexuellt laddad, utan fokuserar mer på det emotionella spektrat, och det handlar mer om oskyldigt utforskande än något slags förbjuden kärlek. Och den så obekymrade känsla som byggts upp under filmens gång ska vad det lider övergå i vad som verkar vara en separationsångestens moder.

Guadagninos föregående film, A Bigger Splash, utspelar sig också i ett somrigt Italien och har flera gemensamma nämnare med Call Me by Your Name, men är inte alls lika fokuserad och lider av betydande identitetsproblem. Det är glädjande att efter den senare filmen kunna konstatera att några sådana inte finns här och att utvecklingskurvan är positiv. Call Me by Your Name är en både narrativt och stilmässigt säker produkt och jag ser mycket fram emot dess mer eller mindre annonserade uppföljare. I min mening har Elio Perlman potential att bli en 2000-talets Antoine Doinel.

Timothée Chalamet är sensationell i huvudrollen och går en ljus skådespelarframtid till mötes. Armie Hammer känns helt självklar i sin roll och kemin med Chalamet är oemotståndligt naturlig och genuin. Det upprepat påtalade faktum att inspelningen ska ha varit intim, familjär och allmänt härlig lyser igenom gång på gång. Bland birollerna finns idel topprestationer, där framförallt Michael Stuhlbarg visar upp stor värme och i filmens slutskede briljerar med oerhörd replikleverans i en lång utläggning av moral och livsvisdom. James Ivorys manus (baserat på André Acimans roman) och Guadagninos regi sammanfogas på sofistikerat vis med utsökt foto och ett alldeles underbart soundtrack: redan med Bandolero, Giorgio Moroder, Bach och Franco Battiato har vi fått ihop ett supermixtape. (Alla soundtrack som innehåller Battiato får en extra stjärna i min bok.) Vidare undviker filmen den alltför vanliga fällan att gå all in på 80-talsdekoren med överdrivet tidsmarkerande kläder och rekvisita. Den råkar bara utspela sig på 80-talet helt enkelt. De lombardiska miljöerna måste också nämnas. Man verkligen känner den där gassande solen, middagstidstystnaden i den värmeslagna byn och den där frälsande brisen som sveper in med några sekunders svalkande beröring. Måltiderna i trädgården för tankarna till Jean Renoir och känslan av att möta solen i ett paradisiskt Italien tränger rakt igenom den vita duken.

Den mycket varma skildringen av Elio och Olivers sommar ger i sitt slutskede en stark effekt av det sorgsamma slaget, när allt till slut måste ta slut. Satan, vad det känns i hjärtat, eller magen, eller var nu ens allra djupaste känslor opererar. Men för att parafrasera Elios pappa, som i en vidunderligt stark monolog i filmens slutskede lägger ut texten om identitet och upplevelser och relationer och känslor och livet och hur man egentligen ska kunna hantera alltihop, måste man omfamna även den svärta och den smärta som följer något så fantastiskt och underbart som Elios sommar 1983 – annars undertränger man också den kärlek och den glädje som man en gång upplevt. Tänk på det, mina vänner.

”Later!”

Annonser

mother! (2017)

Vissa recensioner sätter man sig ned för att skriva utan att ha den blekaste aning om var, eller hur, man ska börja. Det finns liksom oändliga mängder trådar att dra i och punkter att diskutera, men att presentera dem i ord känns som en omöjlighet.

För att göra ett första nedslag i något slags bakgrund kan sägas att regissören och manusförfattaren Darren Aronofsky knappast gjort sig känd som en man av de enkla och konventionella historierna. Debutfilmen Pi (1998) var i princip obegriplig, Requiem for a Dream (2000) ett ikoniskt stycke psykisk terror, The Fountain (2006) filmisk poesi, The Wrestler (2008) tung diskbänksrealism och Black Swan (2010) en knivskarp psykologisk thriller. Samtliga av dessa filmer är mer eller mindre fantastiska. (Noah glömmer jag medvetet.)

Med mother! rör sig Aronofsky kanske mest mot Black Swan, om filmografiska paralleller ska dras, i avseendet att han återigen gör en starkt subjektiv porträttering av en ung kvinnlig huvudkaraktärs besvärade upplevelser av en eskalerande intrig av obehagliga situationer. Samtidigt är skildringen i stora delar långt mer grov och brutal än den finkänsliga rysning som Black Swan kanske snarare ger upphov till. I de hemskaste partierna av mother! finns en hopplöshet och en skoningslöshet som mer liknar den i Requiem for a Dream.

Filmen börjar som ett relationsdrama med en kvinnlig part (Jennifer Lawrence) och en manlig (Javier Bardem). Han är en poet som fastnat i skrivandet, hon hans yngre fru som lagt ner hela sin själ i att på egen hand återuppbygga och renovera det hus som hennes man en gång bott i men som brunnit ner till grunden. Hon har utvecklat en minst sagt särskild relation till huset, som hon omsorgsfullt gjort till sitt eget. Tillvaron verkar, förutom Lawrence rollfigurs återkommande migränliknande anfall, relativt harmonisk i det enorma huset mitt ute i ingenstans.

Hushållsjämvikten rubbas dock i det ögonblick som en oinbjuden, okänd men till synes vänlig man (Ed Harris) knackar på och önskar tala med poeten. Poeten erbjuder, utan att konsultera sin inte alls lika övertygade fru, mannen fri logi under odefinierad tidsrymd. När sedan gästens fru (Michelle Pfeiffer) efter ett par dagar anländer utan förvarning blir stämningen alltmer märklig och obekväm för Lawrence rollfigur. Poeten, å andra sidan, finner sällskapet inspirerande och verkar helt oslagen av tanken om att hans fru kanske inte alls är lika upprymd som han över den ur hennes perspektiv påträngande och alltmer störande visiten.

Vad som sker härnäst finner jag ingen anledning att ens försöka beskriva, för det är ett extremt händelseförlopp som bör upplevas helt utan förhandsinformation. Och även om jag skulle göra mitt yttersta för att beskriva det i detalj skulle jag inte vara i närheten av att lyckas förmedla den kolossalt chockerande, gränslöst grymma och fullkomligt absurda fortsättning som följer. Filmens andra hälft är bland det sjukaste, mest bisarra och såväl mentalt som fysiskt krävande jag upplevt i en biosalong. Som att trängas in i ett hörn, trampas på, bombarderas med knytnävsslag efter knytnävsslag och inse sig inte kunna andas ordentligt. Man ska vara extremt försiktig med att likna saker vid våldtäkt, men i famlandet efter ord att beskriva den omtumlande upplevelsen som den sista akten av mother! är ska jag vara ärlig och säga att det är ett ord som inte undgått mina tankar. Just när man sitter och tänker att ”nu kan det fan inte bli värre” trappas mardrömmen upp ännu ett steg, gång på gång på gång på gång in absurdum. Fördärvet vet verkligen inga gränser.

Absolut vital för handlingens styrka är Jennifer Lawrence fantastiska skådespelarprestation och Aronofskys ihärdigt närgångna fokus på hennes perspektiv genom hela filmen. Hennes öde blir fruktansvärt drabbande och som åskådare lider man något oerhört med henne. Övriga i ensemblen gör också fina insatser, kanske framförallt en bitchig Pfeiffer vars rollfigur är ohyggligt osympatisk. Det tekniska utförandet från Aronofsky och kompani är mestadels imponerande, där den trogne kollaboratören Matthew Libatiques högspänt klaustrofobiska foto är en av sakerna som står ut. Även frånvaron av musik genom hela filmen är nämnvärd, inte bara för att det är första gången Aronofsky inte samarbetar med Clint Mansell, utan för att man initialt anlitat Jóhann Jóhannsson för att komponera filmens score men kommit fram till att slutprodukten gjorde sig bäst helt utan musik.

Den stora diskussionspunkten kring mother! är otvivelaktigt dess allegoriska narrativ, då det är uppenbart att syftet med den spelade handlingen är att den ska fungera som en rik uppsättning symboler och metaforer. Vad man väljer att läsa in i berättelsen är givetvis upp till åskådaren själv, och Aronofsky har betonat värdet av att var persons upplevelse av filmen är unik. Den är mångbottnad och har många lager av möjliga budskap, varav allt från religion och krig till klimatförstörelse och könsroller har diskuterats. För mig är den starkaste metaforen den som gör modern (Lawrence) och i viss mån huset till vår planet (moder jord), mannen (Bardem) till Gud (ett praktsvin) och inkräktarna till den respektlösa mänskligheten. Bibliska referenser finns det gott om och på religionstemat kan filmen tolkas som extremt kritisk mot människans aningslösa gudadyrkan. Som titeln antyder är även moderskap ett centralt tema, och på den punkten har Roman Polanskis Rosemary’s Baby med största sannolikhet varit en betydande inspirationskälla för manuset.

Söker man svar på frågorna lär man bli besviken, för detta är en film som inte knyter ihop särskilt många säckar utan snarare fungerar som tankeväckare och konversationsbränsle. Den bör därför inte överförklaras (råd från regissören själv), utan kräver att man som åskådare accepterar en något förnuftsvidrig drömlogik. Vissa köper den, andra inte, vilket resulterat i ett brett spektrum av åsikter och omdömen där de högsta betygen varvats med de lägsta. Utifrån recensionen hittills framstår förmodligen mitt omdöme som reservationslöst positivt, men så är inte fallet. Jag saknar inte förståelse för dem som avfärdar filmen som både pretentiös och överdriven. Hade jag fått råversionen av mother! på mitt klippbord (om jag nu hade haft ett sådant) hade jag förmodligen kapat ett par scener och kanske funderat över att modifiera vissa andra. Men sedan kan man fråga sig vem jag egentligen tror att jag är. Hade jag klippt filmen hade vi inte fått se ett något så när lika chockerande, provokativt och okonventionellt slutresultat, och jag hade aldrig haft förmågan att skriva manuset från första början.

mother! är en vild mardrömsresa som ånyo manifesterar Darren Aronofskys strävan efter att alltid ge sin publik en unik upplevelse som inte liknar något de tidigare sett. Den ambitionen, i kombination med modet att göra det i de storskaliga Hollywoodstudiosammanhangen (ett tack till Paramount som vågar satsa på detta är också på sin plats), är en av anledningarna till att jag älskar honom så mycket som jag gör och håller honom som en av de viktigaste auteurerna vi har i dagens filmindustri. mother! är långt ifrån perfekt, men den är något helt eget och en skrämmande uppsättning bilder som fortfarande gör mig illa till mods och som sannerligen inte lär lämna näthinnan under en lång tid framöver. Hatten, återigen, av.

GFF17: Grave

GÖTEBORGS FILMFESTIVAL 2017

grave

4 stjärnor DYLPC

(En: Raw.) Att röra upp känslor och rent kroppsliga sinnesreaktioner är en sak, att framkalla och paketera impulserna effektivt och trovärdigt en annan. Få filmer lyckas vara både ordentligt provocerande och till fullo kvalitativt tillfredsställande, men långfilmsdebuterande Julia Ducournaus bisarra coming-of-age-kannibaldrama tillhör definitivt den dubbelbottnat lyckade minoritetskategorin.

Justine (Garance Marillier) ska precis flytta in på en internatskola någonstans i de franskspråkiga delarna av Belgien, där hon ska följa både sina föräldrars och sin storasyster Alexias (Ella Rumpf) fotspår och gå första året av en veterinärutbildning de alla gått. Hela familjen är strikta vegetarianer, vilket illustreras med all önskvärd tydlighet i öppningsscenens rabalder där Justine faller offer för en felplacerad köttbulle i sitt potatismos, varpå föräldrarna ger kökspersonalen en utskällning. Kött ses som något strängt förbjudet och i kombination med veterinärkulturen i familjen har vi som biopublik introducerats till en premiss som inte omedelbart för tankarna till kannibalism.

grave-3Skolgången börjar på ett tämligen helvetiskt vis med brutala nollningsritualer och fullkomligt urartade fylleslag, och hela campusområdet porträtteras som en fängelselik betongborg präglad av maktlöshet och hemlängtan. Det känns riktigt jobbigt och studentlivet på en veterinärskola verkar inte alls så fridfullt och harmoniskt man kanske tänkt sig att det skulle vara.

Efter den käftsmällslika inledningen på utbildningen mattas emellertid ångesten av och andra aspekter av Justines liv tar över filmens fokus. Hon blir rumskamrat med homosexuelle Adrien (Rabah Nait Oufella), som hon efter en stel inledning bekantar sig och blir ganska god vän med, och hon finner ett visst stöd hos sin syster (som alltså går sista året). Skolarbetet rullar på och än så länge ser det för Justine ut att kunna bli några förhållandevis normala år som veterinärstudent. Men icke.

grave-7Under introduktionsceremonierna har förstaårseleverna utsatts för både det ena och det andra, däribland behandlingar som att bli dränkt av djurblod och att tvingas äta diverse motbjudande animaliska inälvor för att bli accepterad som fullärd recentior. Djurvännen Justine protesterar naturligtvis högljutt och hamnar i konflikt med den härdade Alexia över någon kaninnjure hon inte vill stoppa i munnen, men efter många om och men klarar hon av kraven och tar sig igenom nollningen. Punkt för köttätandet och nog om det, hade man kanske kunnat tro, men Justine börjar notera ett ovanligt behov hos sig själv.

Efter en kraftig allergisk reaktion till följd av (det minimala) intaget av kött som ger henne utslag och en klåda från dödsriket kan Justine inte släppa att hon alltjämt känner ett påträngande sug efter mer. Här slutar nog lite abrupt min redogörelse för vad som händer härnäst, för jag vet inte riktigt vad mer jag kan eller bör säga om handlingens fortsatta utveckling mer än att det som följer tillhör det mest bisarra och legendariskt groteska jag sett under min visserligen korta livstid.

grave-6Grave tar steg och vändningar som är så fel, så chockerande och så fruktansvärt motbjudande men ändå fängslande intressanta att jag som åskådare bjuds på en både psykologiskt och fysiskt utmattande upplevelse som attackerar kroppens sinnen på ett sätt jag nog måste säga att jag aldrig erfarit. Jag har, vad jag vet, inga märkvärda problem med kannibalism på film (om det nu är en rimlig mening att yttra), i alla fall inte på pappret, men under filmens gång fann jag mig själv sittande i alltmer märkliga positioner med förvridna armar och fingrar över huvud och ansikte och i ett alltmer frekvent växlande av ställningar. Min tolkning av rörelsemönstret är att jag alltså drabbats på ett sällsynt fysiskt, biologiskt, kroppsligt vis där hjärnan helt enkelt meddelar kroppen om att något mycket märkligt utspelar sig framför dess ögon. Mycket av detta har förmodligen att göra med att det tekniska utförandet i filmen är exceptionellt bra. Kroppsdelar, blod och kontakten dem emellan är extremt verklighetstrogna och ger filmen en hög trovärdighet genom hela speltiden. Jag förstår absolut de personer som gick ut under visningen, för har man svårt för blod är Grave ingenting att rekommendera.

Den obehagliga sinnesupplevelsen som beskrivs i föregående stycke är emellertid ingen negativ aspekt hos filmen, trots att det lätt kan uppfattas så. Jag älskar att film kan göra sådant med oss och att det går att framkalla ovanliga reaktioner hos en åskådare. Jag njöt under alla 99 minuter av att jag inte riktigt förstår vad som sker med mig och varför jag påverkas så kraftigt.

grave-9Den största styrkan i Julia Ducournaus manus och regi är att de grova scenerna inte är där bara för att vara där, utan för att de ingår i och bidrar till en stark karaktärsstudie och ett gripande relationsdrama som inte på något sätt skulle vara en ursäkt till att få visa lite banala kannibalscener. Skådespeleriet är suveränt, paketeringen med foto, ljud och musik likaså, och storyn kommenterar allt från uppväxt, grupptryck, sexualitet och lust till systerskap och identitet (och kannibalism) på ett ofta ovanligt, ibland märkligt erotiskt och ständigt intressant vis. Trots att filmen etiketterats som skräck skulle jag snarare kalla den för ett obehagligt drama med vissa makabra inslag, för den har så många fler lager än bara kött och blod.

Vad Ducournau har i görningen härnäst återstår att se, men vad det än blir ser jag fram emot att få ta del av det. Hennes förmåga att finkänsligt balansera drama med gore och att prestera eget och unikt filmskapande är imponerande och känslan är att Grave är en upplevelse jag sent kommer glömma.

SFF15: This Is England ’90

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2015

This Is England '90 4

4 stjärnor DYLPC

En av 2000-talets mest ambitiösa och minnesvärda filmserier är Shane Meadows uppväxtshistoria om en grupp ungdomar i 1980-talets Storbritannien, som likt milstolpar som François Truffauts berättelser om Antoine Doinel och Richard Linklaters Before-trilogi följer en grupp människor över en längre tid och genom flera nedslag i olika åldrar och tidpunkter. Meadows historia börjar 1983 i filmen This Is England (2006), fortsätter tre respektive fem år senare i This Is England ’86 och ’88 (2010 respektive 2011) och får nu alltså (förmodligen) sin avslutning i och med This Is England ’90 som utspelar sig sju år efter den första filmen.

This Is England '90Karaktärerna är desamma och de karga förortsmiljöerna med, när historien om England återupptas i början av 1990. ’90 är uppdelad i fyra trekvartslånga avsnitt varav alla representerar varsin av de fyra årstiderna, och i stora drag kan sägas att våren och sommaren är positivt hoppfulla medan mörkret sänker sig över hösten och följer med in i vintern. Ungefär som i det verkliga livet med andra ord.

Shaun, den lille pojken, har blivit 19 år gammal och funderar på college och framtiden och försöker fortfarande komma över Smell. Han hänger mycket med Harvey och Gadget, som mest sitter i soffan i lägenheten och snackar skit och röker på till Madchestermusik. Woody är heltidsfarsa i helskägg och mjukisbyxor medan Lol jobbar som kökschef i en skolmatsal. Milky, Kelly, Trev och de andra hänger också kvar i knutarna och umgås gärna över några öl. Livet rullar vidare alltså, och när 90-talet anländer gör det så med droger, rave och Margaret Thatchers avgång. Mycket av tillvaron går fortfarande ut på att försöka hitta på saker att göra, testa nya piller eller saker att röka och leta efter veckans stora party.

This Is England '90 11Men även den spontana dagdrivarsolen har sina fläckar och våra vänners förflutna är långt ifrån oproblematiskt. Bekymmer växer fram bland annat när ett inledningsvis legendariskt rave försvinner utom kontroll, när Combo kommer ut ur fängelset och när det faktum att droger kan vara kul men minst lika farligt återigen blir uppenbart. Våren blir sommar och hösten blir vinter, och svärtan tar över alltmer av det gemensamma medvetandet.

Det är möjligt att något för stora delar av speltiden emellanåt ägnas åt lättsam komik, men på det stora hela väger Meadows, återigen, finkänsligt upp humor och glädje med mörker och elände, och det är en av de största styrkorna hos dessa filmer: man skrattar och ler med dessa karaktärer lika mycket som man lider med dem när allt är skit. Filmens längsta scen, en utdragen diskussion vid ett middagsbord, är ett högintensivt kammarspel av totalt gravallvar som är så långt ifrån humor man kan komma.

This Is England '90 7Succén This Is England bygger givetvis på genomgående gedigna beståndsdelar i filmskaparhantverket. Grundläggande faktorer som manus, regi och skådespeleri är av absolut världsklass. Skådespelarna Thomas Turgoose (Shaun) och Andrew Shim (Milky), som presenterade filmen på filmfestivalen, talade om hur de växt tillsammans med sina karaktärer under alla dessa år och hur det gjort dem nästan oseparerbara från dem. Händer något med Milky händer också något med Andrew, resonerade de, och det skiner verkligen igenom till andra sidan duken. Andra skådespelarprestationer som står ut är Chanel Cresswell (Kelly), Stephen Graham (Combo), Joseph Gilgun (Woody), Andrew Ellis (Gadget), Michael Socha (Harvey) och framförallt Vicky McClure (Lol) som sett över hela serien presterat en av de bästa skådespelarinsatserna någonsin.

Stilmässigt transporteras vi på nytt in i en svunnen tid, där kläder, frisyrer, smink och musik och livsstil är ett enda stort spektakel (men ett trovärdigt och inte alls förlöjligande sådant). Ludovico Einaudi är tillbaka med bitterljuva pianostycken och stråkar, fotot är en njutning i sig och de flera slow-motion-sekvenserna likaså. På musiksidan inkluderas bland annat The Stone Roses, Depeche Mode, Happy Mondays och Fine Young Cannibals för att ta oss in i rusets eufori mot den gråa vardagsrealismens tegelhårda bakgrund.

This Is England '90 1This Is England ’90 ligger på en klart jämn nivå med de tidigare delarna i serien. This Is England och uppföljaren ’86 är båda fantastiska, men i mina ögon är ’88 det verkliga mästerverket i Meadows Englandsrepertoar. Jag blev helt omkullkastad, mitt hjärta slets i bitar och ögonen rann i princip konstant under tre timmar. Det var en fullkomlig emotionell katarsis och en av de starkaste filmupplevelserna jag haft. Det var otroligt. Kärleken till dessa karaktärer har vuxit sig enorm och jag var inte helt fri från oro över att ’90 inte skulle leva upp till förväntningarna. All eventuell oro visade sig dock vara onödig: This Is England ’90 är en mycket säker och fullt värdig avslutning (?) på en totalt sett mästerlig filmkonstnärlig skapelse. Fan vad jag kommer sakna det här gänget.

GFF15: Adieu au langage

GÖTEBORGS FILMFESTIVAL 2015

Adieu au langage 1

1 stjärna DYLPC

(En: Goodbye to Language.) Jean-Luc Godard var en gång i tiden en av filmmediets stora revolutionärer. Han lekte med bild, ljud och redigering och bröt konventioner åt både höger och vänster. Idag ses han fortsatt som ett stort och viktigt namn, men den verkliga storhetstiden är förbi. Kanske har det till och med blivit dags för den nu 84-årige fransmannen att fråga sig om huruvida det är läge att lägga kameran på hyllan. Adieu au Godard?

Nu är han emellertid aktuell med ett slags filmiskt experiment (såklart). Adieu au langage gjorde succé i Cannes (såklart) och har höjts till skyarna som ett innovativt mästerverk och en konstnärs dekonstruktion av hela filmmediet som uttrycksform (såklart). Filmens handling är så abstrakt och uppbruten att det bästa försöket jag kan åstadkomma för att försöka förklara den är att hänvisa till Godards egen synopsis:

The idea is simple / A married woman and a single man meet / They love, they argue, fists fly / A dog strays between town and country / The seasons pass / The man and woman meet again / The dog finds itself between them / The other is in one, / the one is in the other / and they are three / The former husband shatters everything / A second film begins: / the same as the first, / and yet not / From the human race we pass to metaphor / This ends in barking / and a baby’s cries / In the meantime, we will have seen people talking of the demise of the dollar, of truth in mathematics and of the death of a robin.

Adieu au langage 3Om jag ska vara ärlig förstod jag inte mycket när jag såg filmen, och jag förstår inte så mycket mer efteråt heller. Och för att vara ännu lite ärligare: jag bryr mig inte. Filmen är så fragmenterad, redigerad och sönderklippt att det inte går att hämta någonting ur den. Det är 70 minuter av obegriplig, ointressant, pretentiös smörja. Kritiker insisterar på att Godard ”leker med bildspråket”, ”utforskar filmmediets gränser” och gör ”intellektuella referenser” till all möjlig filosofi, litteratur och finkultur. Visst, det finns klassisk musik och poetisk dialog och arkivmaterial från filmer och krig och shit och allt möjligt. Men det spelar ingen fucking roll eftersom det inte finns någon story kvar, eller ens ett förståeligt dialogparti. Det är omöjligt att hämta något ur detta.

Jag har inget emot experimentell film som utmanar, förvirrar och lämnar en med obesvarade frågor. Problemet med Adieu au langage är att den inte ens fyller en med frågor eller genererar tankar och funderingar. Det är en lång gäspning som aldrig verkar ta slut. Allt som Godard vill berätta – vad i hela världen det nu är – går förlorat i vad som verkar vara resultatet av något slags ändlös redigeringsorgie i klipprummet.

Adieu au langage 2Adieu au langage är, utöver sitt meningslösa och pretentiösa innehåll, en fruktansvärt ful film. Det är visuellt en av de fulaste filmerna jag har sett. Det digitala fotot, som Godard verkar ha åstadkommit med hjälp av en digital videokamera från Clas Ohlsons sortiment 1997, ser bedrövligt ut och vissa segment hade kunnat föras in i ett avsnitt av America’s Funniest Home Videos utan att någon hade märkt det. David Lynchs Inland Empire framstår, sitt stundtals grådaskiga yttre till trots, som ett visuellt mästerverk i jämförelse (och handlingen framstår som kristallklar). Visst, den lekmannamässiga ytan kanske är ett sätt att påminna om att det är en film vi ser och inte verkligheten, och nog för att man kan hylla ambitionen i att helt kasta bort narrativet för något slags filmpoetisk ambition om frihet från språk och berättarkonventioner, men vad är det egentligen som är så fantastiskt när allt ser ut som skit?

Förutom att använda ett osnyggt grundfoto har Godard suttit och haft kul i datorn och vridit på färgreglage och inverteringseffekter och kontrast och ljus och vad vet jag för att få till något slags visuell edge till saker och ting. Och tro det eller ej – det är skitfult. Det ser ut ungefär som när man bara vrider upp kontrast och färg och allt sådant till max och ser vad som händer. ”Bedrövligt och amatörmässigt” skulle jag och förmodligen många andra säga. ”Fräckt”, säger Godard och hans blint följande kritikerentourage.

Adieu au langage 4Som i hans i mångt och mycket fantastiska filmer från den nya vågens 60-tal laborerar Godard med titlar och kapitelindelning, med ett nummer och ett ord som ploppar upp lite då och då för att markera att vi går in i något slags nytt avsnitt av filmen. Den karaktäristiskt upphackade musiken som ligger och spelar, högt och livligt, för att sekunden senare abrupt avbrytas, finns också där. Men grejen är att allt det där var hippt och häftigt för 50 år sedan, och Godard använde det då på ett sätt som gjorde att det tillförde något till filmen och vad som berättades. Nu sker dessa stilistiska tilltag helt utom kontroll, helt utan känsla och per automatik – det känns som att Godard bara gör saker, klipper och mixtrar och redigerar, bara för att han måste vara ”utmanande” och ”experimentell”. Det blir tröttsamt, irriterande och egentligen mest bara fruktansvärt intetsägande.

Vad jag funderar på är vad Godard vill ha sagt med den här filmen. Jag är beredd att gå så långt som att tvivla på att ens han själv tycker att det är en bra film. Är det kanske så att han bara vill reta upp folk – för att han kan – och testa kritikerna genom att släppa ett stycke strunt och se om de fortfarande ger honom bra betyg? Argumentation i kategorin ”hade jag målat den där tavlan hade den aldrig hamnat på museum” är visserligen rätt tröttsam, men här vill jag påstå att den är befogad. Om det inte hade varit Jean-Luc Godard som hade legat bakom Adieu au langage, hade någon då sett dess ”storhet”?

Adieu au langage 5Det finns en (1) intressant sak i Adieu au langage. Användningen av 3D (som i kanske 90 % av filmen är helt onödig) åstadkommer faktiskt en sak jag aldrig sett förut och som är ganska häftig. I ett par halvminutlånga sekvenser blir bilden suddig och förvirrande om man följer den med två öppna ögon (som man alltid gör i vanliga fall). Stänger man däremot det ena ögat ser man klart igen och i bild syns en person eller ett objekt som vars rörelser nu går att följa. Byter man öga följer man en annan person eller ett annat objekt. Denna form av parallellt berättande där varje öga följer en varsin rörelseutveckling är en cool idé som räddade mig från att somna ett par gånger. Men filmen räddar den inte på långa vägar.

Vivre sa vie och Masculin féminin är, för att nämna ett par jämförelseexempel, två fantastiskt intressanta filmer som är både estetiskt tilltalande och ständigt tankeväckande, och där ett rikt narrativ och manus smälter samman vackert med Godards alla visuella experiment i bild och ljud. Adieu au langage är snarare en plågsam filmupplevelse där den gode Jean-Luc tagit sin ambition att vara utmanande och svår in absurdum, och kvar finns ingenting mer än ett helt värdelöst stycke pretentiöst nonsens.

Kingsman: The Secret Service (2015)

kingsman

4 stjärnor DYLPC

På en släktmiddag med spionfilmer skulle Tinker Tailor Soldier Spy vara den allra mest artiga och James Bond den coola gentlemannafarbrorn som då och då kan släppa ett finurligt skämt som får resten av släkten att dra på smilbanden. Sedan finns det som på alla släktmiddagar en som försöker hålla artighetsfasaden uppe men fort inser att det är lönlöst och istället vräker ur sig humor och en del kontroverser. Kingsman: The Secret Service är den släktingen.

Kingsman-The-Secret-Service2Efter förlusten av en av sina toppagenter måste veteranspionen Harry (Colin Firth) välja ut en kandidat för att medverka i rigorösa uttagningsprov och tävla om att få den enda lediga platsen för att bli en Kingsman. En superhemlig specialagent som arbetar för Kingsman-organisationen – en oberoende spionstyrka skapad av en grupp gentlemän som vill skapa fred i världen. Harrys kandidat blir en överraskning för både hans kollegor och de andra utvalda kandidaterna. Han har nämligen valt en ung kriminell förortsunge vid namn Eggsy (Taron Egerton) som skiljer sig stort från de andra kandidaterna med snobbig uppsyn och Cambridge- eller Oxfordbetyg i bagaget. De unga kandidaternas intensiva uttagningsperiod hamnar dock i skymundan när det visar sig att Kingsman måste ta sig an IT-magnaten Valentine (Samuel L. Jackson) som med hjälp av ett gratis SIM-kort ska få hela världens befolkning att bli galen och slå ihjäl varandra medan Valentine och utvalda världsledare och miljardärer ska överleva och sedan skapa en ny era.

Kingsman-Hollywood-film-6-14Kingsman: The Secret Service är i regissören Matthew Vaughns händer inte bara en spektakulär och fartfylld agentfilm utan också en film som balanserar action och humor perfekt genom att göra satir av spionfilmer och hela hjältegenren. Karaktärerna drar ofta kommentarer som är riktade som kritik mot klassiska klyschor i filmer med hjältar mot skurkar. Man märker att Matthew Vaughn själv är trött på samma gamla klyschor och därför gör narr av många av dem. Många av dessa element kommer troligen också från Mark Millar och Dave Gibbons som skapade seriealbumet som Kingsman är baserad på.

Förutom en god dos humor som undviker många stora klyschor är Kingsman en överraskande våldsam affär. Jag blev överraskad när jag såg att filmen har 15-årsgräns i både Sverige och USA, något jag inte förväntade mig efter att ha sett trailern. Men det är tydligt redan från filmens början att Kingsman är en film för en äldre publik. Ful i munnen är bara förnamnet, och filmens våld är ”over-the-top” men ändå rått. Nackar bryts, folk klyvs på hälften och blod sprutar. Colin Firth och de andra karaktärerna slaktar fiender i mängder samtidigt som något alldeles underbart brittiskt vräks ut, och deras kostymer är fläckfria. Kingsman-agenterna har allt från skottsäkra paraplyn till en klassisk dolk gömd i skorna. De coola spionprylarna är med, precis som den härliga brittiska spionstämningen och den charmiga gentlemannastilen.

Kingsman-The-Secret-Service-10Filmens skådespelare levererar också på topp. Colin Firth vågar ta sig ut från sin bekvämlighetsbubbla och vara vågad, kontroversiell och hänsynslös när det kommer till att döda, allt med en charm och en glimt i ögat. Taron Egerton som den unge Eggsy är minst lika charmig och rolig. Med slarvig förortsengelska glider han fram genom filmen och både underhåller och imponerar. Till och med Samuel L. Jackson, som ofta kan vara tråkig, bjuder på en karismatisk prestation som den läspande skurken Valentine som hatar våld och blod. De backas upp av en något oväntad prestation från Michael Caine, en briljant Mark Strong som Kingsmans hacker/tekniker och långfilmsdebutanten Sophie Cookson som Eggsys kandidatkollega och vän.

1280-sam-jackson-kingsmanjpg-0d1da8_1280wKingsman är en upplevelse som inte bara pressar på med underhållning och skämtar med filmgenrer. Det är en tydlig kritik mot klassamhället i och med att Kingsman-organisationen består av Eggsy som kriminell arbetsklassunge som tillsammans med välutbildade överklassagenter kämpar mot en storskurk vars mål är att döda alla ”vanliga” människor och skapa en ny ”överlägsen” mänsklig civilisation med endast politiska ledare och miljardärer (en av dem är Sveriges statsminister!). Den kritiken är inte bara väldigt tydlig i vad jag precis skrev, alltså filmens handling, utan också i ett flertal scener i filmen som är ytterst kontroversiella. Dessa två scener ska självklart inte spolieras men det är överraskande att de faktiskt gick igenom och tilläts av en så stor filmstudio som 20th Century Fox. Det som kan avslöjas är att de involverar dödandet av två olika distinkta grupper av människor. För trots att det sker i en film där humor och underhållning är främsta fokus bär scenerna i sig på mycket kontroversiella handlingar på grund av vilka våldet riktas mot. Scenerna hade mött mycket motstånd om de förekom i till exempel en allvarlig dramathriller också.

Matthew Vaughns Kingsman är en stor överraskning som är förvånansvärt vågad och fräsch. Ful i munnen, aggressiv och helt underbar. Det mesta är på hög nivå i allt från handling, karaktärer och skådespel till action och kontroverser. Fräscht att se en stor studiofilm med stora namn bakom sig våga testa nya marker. James Bond har fått en farlig konkurrent!

GFF15: Inherent Vice

GÖTEBORGS FILMFESTIVAL 2015

Inherent Vice GFF 2

3 stjärnor DYLPC

När Paul Thomas Anderson släpper en ny film går man och ser den. Det är lika självklart som att Meryl Streep blir Oscarsnominerad. I år återförenas mästerregissören med The Master:s Joaquin Phoenix i en trippad och oklar skapelse där drama, deckare och stonerkomedi slås samman i en sällan skådad mix.

Året är 1970. Larry ”Doc” Sportello (Phoenix) är en privatdetektiv i Los Angeles med begränsad yrkeskompetens. Han är inte värdelös på något sätt, men inte heller superskarp. Hans hippiekvalitéer är däremot av högre kaliber. Frisyren är vild, polisongerna majestätiska och garderoben välfylld av lufsiga jeans, färgglada skjortor, stråhatt och solbrillor. Och röker på gör han så det står härliga till. Han leder ett liv som en del kanske skulle vilja kalla ”slött”, men filmens handling tar avstamp i ett skeende som med besked kontrasterar Sportellos inte alltför ambitiösa leverne.

Inherent Vice GFF 10En dag blir Sportello varse om att hans före detta flickvän försvunnit, i ett skede där hon nyligen, något luddigt, avslöjat planer om att bedra sin nuvarande partner, den stenrike Mickey Wolfmann. Detta mysterium urartar ganska omgående i ett svårföljt, oförutsebart och stökigt flippat händelseförlopp där sidospåren avlöser varandra och någon egentlig lösning aldrig når oss. Karaktärsgalleriet utvidgas ständigt och allt är så invecklat, så förvirrat och så dimmigt bland alla joints att man (eller i alla fall jag) efter ett tag bara ger upp försöken att förstå kausalitetsförloppet och istället bara omfamnar och insuper den märkliga atmosfären och det precis lika märkliga händelseschemat. Det är droger, våld, sex, konspirationer, förvirring, detektivarbete, förvirring, förhör, drinkar, förvirring, fisk och skaldjur, brott mot mänskliga rättigheter, personer som är döda men som lever, kartellverksamhet, mystiska skepp, galna tandläkare på kokain, bilutflykter på kokain, förvirring på kokain, allmän förvirring, annan drogrelaterad förvirring, paranoid förvirring, förvirring orsakad av alkoholkonsumtion, övrig förvirring, pizzafest, poetiska monologer och förvirring.

Allt presenteras trots oklarheten som en rättfram skildring av faktiska händelser, det vill säga inte som om det vore drömmar eller hallucinationer. Intressant är dock tanken på att detta kan ifrågasättas. Allt behöver kanske inte vara verklighet bara för att det verkar vara det. Är filmens historieberättande objektivt eller är det Sportellos subjektiva verklighet vi bjuds in till? Det finns, utan att avslöja för mycket, vissa detaljer som gör denna frågeställning relevant.

Inherent Vice GFF 6Inherent Vice kategoriseras av de flesta som en dramakomedi, och det är inte en lika tung film som exempelvis The Master. Däremot finns vissa likheter. Paul Thomas Anderson utforskar återigen sektkultur och (möjliga) konspirationer, och hela tiden finns en mörkare, paranoid underton som bubblar under den absurt humoristiska ytan. Genremässigt orkestreras ett möte mellan allt från kalifornisk noir och drama till thriller och stonerkomedi. Jämför man med en film som Fear and Loathing in Las Vegas, vilken rör sig i samma tematiska sfär, är Inherent Vice betydligt långsammare och mer suggestiv. Fear and Loathing in Las Vegas är väldigt ”out there”, galen, intensiv och flippad medan Inherent Vice snarare kan beskrivas som ständigt lågmält märklig och absurd. Det är lätt att bli seg av filmen, som om man ständigt befinner sig i ett moln, en dimma av droger och pårökthet – en underliggande marijuanakonstant snarare än en blixtrande LSD-tripp. (Tror jag? Nu är jag ute på både djupt vatten och okänt territorium.)

Bidragande faktor till denna stämning och filmiska värld är i hög grad Jonny Greenwoods soundtrack som ständigt ligger som ett skimmer över det fantastiskt vackra filmfotot. Stilmässigt påminner Inherent Vice starkt om Boogie Nights och tidskänslan i övergången mellan 60- och 70-tal är spot on, både vad gäller utrustning som kostym och rekvisita och filmiska medel som foto, färg- och ljussättning.

Inherent Vice GFF 9Den extensiva skådespelarensembeln sköter sig fint, varav särskilt utmärkande insatser ges av Phoenix, Josh Brolin som underbart fyrkantig polis fylld av hat och frustration och Katherine Waterston som den unga kvinnan i mysteriets centrum. Även ”Surf Sax Legend” Owen Wilson och den höge tandläkaren Martin Short förtjänar omnämnanden.

Joaquin Phoenix är som bekant en av sin generations stora mästare och gör Doc Sportello till sin egen på utmärkt vis. Hans sedvanliga pondus och karisma är som bortblåst till förmån för en rätt anspråkslös och halvpatetisk slacker utan auktoritet. Han är en halvt förlorad hippiefigur som mest bara röker på och kastas från den ena märkliga situationen till den andra och försöker förstå vad som händer.

Inherent Vice GFF 3Både i just karaktären Doc Sportello och i filmen i allmänhet finns mycket stora likheter med Robert Altmans 70-talsklassiker The Long Goodbye, där privatdetektiven Philip Marlowe (Elliott Gould) befinner sig i ungefär samma situation som Sportello. Marlowe är tidsmässigt malplacerad, likt Sportello vars hippielivsstil är mer eller mindre passé, och går runt, ständigt rökande, och möter förvirrande karaktärer i ett labyrintartat mysterium kring försvinnanden och potentiella brottsfall. De befinner sig båda i något slags gränsland mellan yrket som privatdetektiv och ett slappt och halvt ointresserat vardagsliv, som någon form av luddigt mellanting av hippies och poliser.

Inherent Vice är en film med många fina ingredienser och en uppsättning beståndsdelar att älska. Men precis som med The Master har jag i detta skede svårt att uppskatta helheten fullt ut (även om The Master är klart vassare, 4/5), kanske just för att det är en krävande och utmanande filmupplevelse som är svår att ta till sig. Kanske krävs en andra visning för att allt ska falla på plats. Jag upplever den också som ojämn – mycket bra när den är som bäst, sämre i andra stunder. Det finns till exempel vissa humorsegment som borde kapats på klippbordet, som när en FBI-person gräver sig i näsan enbart för komisk effekt, vilket bara blir löjligt.

Inherent Vice GFF 4Det är tydligt att detta inte är en originalstory från Anderson utan att han adapterar (från boken av Thomas Pynchon). Detta märks bland annat i voice-over-lösningen som känns påtvingad och ibland onödig. Den hade kanske inte alls funnits där, eller i alla fall inte på samma sätt, om Anderson istället skrivit historien helt utifrån egna idéer.

Inherent Vice är en högintressant film med många kvalitéer men i sin helhet ett verk som är svårt att fullt ut absorbera. Sevärd är den definitivt, och förmodligen en film med stor potential att växa ytterligare vid en andra titt. Inte Paul Thomas Andersons bästa film men kanske hans, för publiken, mest utmanande.

GFF15: Filip & Fredrik presenterar Trevligt folk

GÖTEBORGS FILMFESTIVAL 2015

Filip & Fredrik presenterar Trevligt folk

4 stjärnor DYLPC

Betydelsen som en av årets viktigaste filmer kan nog redan tillskrivas Filip Hammar och Fredrik Wikingssons långfilmsdebut tillika dokumentären om det somaliska bandylandslag som bildats genom ett integrationsprojekt i Borlänge och som om någon vecka spelar sitt andra raka VM-slutspel i Ryssland. Trevligt folk är en upplyftande feelgood-dokumentär placerad i en komisk solskenshistorias förpackning men med en seriös och viktig grund, i sann Filip och Fredrik-anda.

Under sommaren 2013 lanserades idén Somalias bandylandslag. Tanken var att samla en trupp somaliska invandrare i Borlänge för att träna upp ett lag som skulle kunna ta sig till VM i Irkutsk, Sibirien, året därpå. Projektet startades med hjälp av Borlänge kommun, Filip Hammar och Fredrik Wikingsson och drevs till stor del av den lokale entreprenören och eldsjälen Patrik Andersson. Bandylegendaren Pelle Fosshaug tog sig an utmaningen att träna laget, en grupp om 17 somalier som aldrig hade stått på ett par skridskor men som hade målet att få bli de första någonsin att representera sitt land. Den sportsliga utmaningen är naturligtvis kolossal, men även den mer allmängiltiga, samhälleliga och politiska ribban för såväl projektet som filmen placeras högt.

Filip & Fredrik presenterar Trevligt folk 2I Borlänge är nästan var femte väljare sverigedemokrat. Samtidigt är 3 000 av stadens 40 000 invånare somaliska krigsflyktingar. ”Vi pratar inte med dem”, ”de stjäl bara cyklar” och ”de vill inte integreras” menar några Borlängebor som intervjuas i filmen, och projektledaren Patrik Anderssons fru berättar om hur hon som invandrare blivit utsatt för rasistiska attacker. Att fördomarna är många och problemen är stora är uppenbart, men kanske kan bandyprojektet vara ett steg på vägen för att förbättra situationen i Borlänge och få folk att prata med varandra. Kanske kan filmens redan stora genomslag också i förlängningen bidra till ett förbättrat Sverige i stort.

Filmen har regisserats av Karin af Klintberg (som bland annat arbetat med Kobra och Historieätarna) och Anders Helgeson. Vidare har många personer har varit delaktiga i projektet, och det är viktigt att understryka det, men jag vill tala lite extra om Filip Hammar och Fredrik Wikingsson, som varit viktiga för filmens mediala genomslagskraft. Jag har länge beundrat Filip och Fredrik. Inte bara för deras många underhållande TV-produktioner och fantastiska podcast, utan framförallt för deras ständiga vilja att nyfiket leta efter nya historier och nya möten. De har ibland felaktigt avfärdats som de där stökiga pojkarna som lever om i TV, men vi är många som omfamnat den mycket större substans och förmåga som existerar i de båda herrarna, och förhoppningsvis kan Trevligt folk ge dem ännu mer av ett erkännande om ett seriöst arbete som bör berömmas och belönas.

Filip & Fredrik presenterar Trevligt folk 4Trevligt folk är rent filmtekniskt inget banbrytande verk – och det behöver den inte vara heller. Det är snyggt och stabilt och effektivt, och ser ut ungefär som Filip och Fredriks senaste programserie La Bamba. De udda och färgstarka karaktärerna finns naturligtvis på plats och inbjuder till många goda skratt, som den fåfänge Patrik Andersson som badar och slingar håret och ibland kör bilen genom diamanttvättar för att koppla av och den energiske invandraren från Hong Kong tillika pubägaren Billy Tang som halvt entusiastisk, halvt förbannad diskuterar sponsoravtal i hundratusenkronorsklassen över Jägermeistershots.

Att notera kombinationen humor och allvar som ett framgångsrikt koncept må vara en banal iakttagelse, men vikten av att göra allvarliga och viktiga frågor lättillgängliga och relaterbara är icke att underskatta.

En stor del av, om inte alla, Hammar och Wikingssons projekt har handlat om möten mellan människor, att åka ut i landet, och världen, och hälsa på, prata med och vilja veta mer om individer av alla tänkbara slag. Kända som okända, rika som fattiga, svarta som vita, gamla som unga, populära som utstötta, sansade som galna, ordinära som spektakulära. Det är i möten mellan människor av alla dess slag som tankar växer, diskussioner tar fart och kulturer delas. Trevligt folk är inget undantag – det är dessa möten som står i centrum och är essensen av filmens budskap.

Filip & Fredrik presenterar Trevligt folk 3De somaliska bandyspelarna bär på starka livshistorier och fäktas med större kval än de flesta av oss kan relatera till. Dessa livsöden vävs samman med den svenska bandykulturen och i denna gemensamma kraftansträngning skapas ett uttryck som förenar de båda ändarna på ett vackert sätt. Det är roligt, varmt, underhållande och rörande och ett föredömligt initiativ för integration i Sverige. Att starta bandylag hit och dit går förstås inte, men filmen är av metaforisk mening för vad som faktiskt kan göras.

Precis som Hammar poängterade under Q&A-stunden efter premiärvisningen och påföljande stående ovation är filmen en positiv skildring av vad integration kan vara och en kontrast till den negativa resonans som ordet integration ofta fått innebära. Trevligt folk är, kanske snarare än någon mästerlig dokumentär, en viktig och behjärtansvärd politisk insats som skänker hopp om ett bättre Sverige där alla kan prata med alla och dra lärdom av varandra, där alla är lika mycket värda och där alla kan få plats i ett mångkulturellt och rikt samhälle av tolerans, förståelse och medmänsklighet. Det kan låta som högtravande och naiv moralpredikan, men det är fan detta som är filmens styrka – att den inger hopp om en bättre värld.

Qu’est-ce qu’on a fait au Bon Dieu? (2014)

Bröllopskaos 1

1 stjärna DYLPC

(Sv: Bröllopskaos.) Förra veckan gjorde jag och en vän ett spontant biobesök efter en lång dag av uppsatssamtal och biblioteksvistelse. Vi fann i programmet en fransk komedi om fördomar och rasism och tänkte att det kanske kunde vara både kul och ge någon form av poäng. Men icke. När vi efter 97 minuter gick ut var vi smått förstummade av vad vi hade sett, och jag har fortfarande svårigheter med att förstå hur en film som denna kan få biopremiär i Sverige år 2014.

Bröllopskaos 6Titeln Qu’est-ce qu’on a fait au Bon Dieu? kan översättas till ”Vad gjorde vi, Gud?” och anspelar på filmens huvudproblem vilket handlar om att ett franskt, katolskt och förlegat konservativt par i 60-årsåldern av övre medelklass inte lyckas få sina döttrar att gifta sig med ”rätt” män eller, rättare sagt, män av ”rätt” etnicitet, kultur och religion. Av de fyra döttrarna har tre gift sig, och det med en arab, en jude respektive en kines. När den fjärde och sista dottern, tillika paret Verneuils enda återstående hopp om en fransk, katolsk svärson, bestämmer sig för att gifta sig med en svart man från Elfenbenskusten förverkligas parets absoluta mardrömsscenario.

Detta låter ju helt absurt, tänker ni, och det tänkte självfallet även jag när jag satt där och undrade vart detta skulle ta vägen.

Ett rasistskämt. Jaha, okej, men det kommer väl en poäng så småningom. Ett rasistskämt till. Hmm. Inväntar poäng. Ett till. Heh. Småskrattar vilset, den där poängen kommer väl snart. Ytterligare ett rasistskämt. Och ett till. Jaha. Mer, och mer, och mer. Vad i hela friden är detta?

Bröllopskaos är en svag film i många avseenden. Slapstickhumorn är trött, i manuset har skapats hittepåkaraktärer byggda på klichéer istället för verkliga människor som man skulle kunna känna något för och vad gäller stil och filmform finns inget intressant att diskutera. Skådespeleriet är inte heller något att jubla över, även om exempelvis George Clooney-klonen Ary Abittan har rätt skön utstrålning och komisk timing. Allt detta faller dock i skuggan av filmens huvudsakliga tema, vilket också är dess huvudsakliga problem.

Regissören Philippe de Chauverons uttalade syfte med filmen är att ta upp och bearbeta fördomar och att genom skratt ena det franska folket. Han vill luckra upp spänningar mellan etniska, religiösa och kulturella grupper och motverka det främlingsfientliga partiet Front Nationals alltför stora framgångar. Tanken är i grunden naturligtvis god, men utförandet är inte på långa vägar särskilt skarpsinnigt eller ens acceptabelt.

Bröllopskaos 2Osofistikerade skämt om att judar är glupska, att såväl araber som svarta har nära till våld och att kineser alltid är i tid avlöser varandra, och då är dessa exempel ganska lindriga i sammanhanget. När Charles (ivorianen, för att använda filmens etniskt förklarade logik) introduceras på en restaurang undrar gubben Verneuil om det är han som är dörrvakten och en stund senare gråter fru Verneuil ut om ”mörkret” de råkat ut för. Men allt detta ursäktas såklart av att även Charles familj har fördomar mot vita fransmän och att de olika ”invandrarna” sinsemellan kallar varandra för Yassir Arafat och Jackie Chan. Aha! Alla är rasister – då är det ju okej.

Den poäng jag satt och väntade på kom faktiskt till slut, men skulle då visa sig vara det kanske mest banala budskapet jag någonsin tagit del av. Moralkakan som filmens andra halva mynnar ut i förklarar att (1) svarta personer minsann också har fördomar mot vita, att (2) människor av olika hudfärg, kultur och religion minsann kan umgås tillsammans och att (3) rasistiska fördomar egentligen inte är något problem eftersom alla har sådana. Snarare än att konstruktivt behandla och kritisera fördomarna accepterar man deras existens och att de väl kan få finnas kvar om man tar dem med något slags klackspark. Man inte bara påminner om rasistiska stereotyper utan använder dem som bränsle för komedi, utan att sedan återknyta till och på förnuftigt vis bearbeta dem. Resultatet blir då att man befäster dem.

Ett exempel på en scen som ska visa på att invandrare faktiskt också är fransmän är när de tre första svärsönerna talar om sin passion för Les Bleus och i full karriär trumpetar ut Marseljäsen, till Claude Verneuils stora förvåning. ”Oj, kan de nationalsången?” Det är på den nivån det ligger.

Bröllopskaos 10Filmen har varit en succé i Frankrike och i många andra, huvudsakligen europeiska, länder. Den har hyllats för sitt självförlöjligande och för att den värnar om multikulturell tolerans. Det säger tyvärr inte så mycket om filmens kvalité utan ger snarare en fingervisning om hur illa ställt det är i stora delar av världen och hur mycket arbete som återstår, när man behöver filmer som påminner om att folk av olika hudfärg och kultur faktiskt kan umgås och leva tillsammans. I Storbritannien och USA har man förbjudit filmen efter att distributörer bedömt den som politiskt inkorrekt och rasistisk. I Sverige fick den däremot grönt ljus för nationell biopremiär. Jag undrar varför. Tycker folk att detta är roligt? Tycker folk att detta är smart? I så fall finns anledning till oro. Jag trodde att vi hade kommit längre än så här.

Folk skrattade på biografen. Vissa högt och hjärtligt dessutom, även om jag hoppas att det fanns fler än jag själv som bara kraxade till i ren förvirring och nästan chockartad häpnad. Väl efteråt klarnade allt upp i en allt tydligare olustighet och det var först efter en stunds betänketid som jag insåg hur upprörd jag egentligen var.

Bröllopskaos är en skrämmande dum film utan finess, vars syfte är att utmana rasistiska fördomar och stereotyper, med vilket man misslyckas fatalt. Resultatet är snarare att man befäst och cementerat sådana, och skapat något slags igenkänningskomedi för fördomsfulla fransmän. Kanske kan filmen trots allt föra något gott med sig, i egenskap av att den kan utgöra en grund för diskussion kring berörda ämnen och vara en påminnelse om varför sådan diskussion och arbete för allas lika värde måste ta plats. Men jag är rädd att folk går och ser filmen och skrattar åt den, och sedan är det inte mer med det. Och det är ett stort problem. Det finns mitt i allt detta även andra punkter att attackera, som exempelvis omoderna könsroller, men det får vi, om ni ursäktar, ta en annan gång.

SFF14: Nightcrawler

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2014

Nightcrawler

4 stjärnor DYLPC

En nattvandrande ensamvarg strövar runt på Los Angeles gator för sitt nästa byte. En vanlig syn, i alla fall i den kaliforniska vildmarken runt omkring den glamourfyllda staden. Lou Bloom (Jake Gyllenhaal) är en prärievarg i mänsklig form. En ”nightcrawler” som stjäl och smyger runt för att tjäna pengar. När han en natt, efter att ha misslyckats att sälja stulet byggmaterial till en byggarbetschef, bestämmer sig för att åka hem får han syn på en bilolycka på motorvägen. Två poliser försöker desperat rädda en kvinna ur en brinnande bil. Samtidigt dyker två kameramän upp och filmar hela räddningen. Lou Bloom har hittat sitt nya levebröd!

Nightcrawler handlar om Bloom och hans nya karriär som frilansfilmare åt nyhetsredaktioner. Han rör sig på nätterna med hjälp av polisradio och GPS för att så snabbt som möjligt hitta nästa olycka eller brott som han kan filma och sälja vidare till nyhetsredaktioner för en stor summa pengar.

NightcrawlerFilmen väcker ljus i en undre värld av omoraliska arbetsmetoder där allt handlar om att finna nästa mörka och våldsamma nyhet. Det är en mörk syn på hur nyheter och media behandlar våld och död. Man kan visa döda kroppar på TV-nyheterna men det är fullt förbjudet att svära under sändning. Den ironin är så sorglig att den blir rolig. Precis som Nightcrawler som film. Bloom och hans anställde Ricks (Riz Ahmed) eskapader är stundtals hemska och samtidigt roliga. För det är Blooms udda personlighet som är nyckeln till den mörka humorn och den oetiska verksamhet han bedriver. Han är socialt missanpassad och hamnar ofta i situationer där saker och ting missförstås. Samtidigt besitter han ett lugn och ett smile som tillsammans med hans skarpa intelligens och snabba upplärningsförmåga gör honom till en briljant förhandlare och entreprenör.

Manuset och regin ligger på en riktigt hög nivå med smarta dialoger och insiktsfulla repliker. Regissören och manusförfattaren Dan Gilroy lyckas blanda en känsla av urban och modern noir-känsla med intensiteten från en actionthriller. Det är en film som hela tiden är på språng och konstant bjuder på nya saker att underhålla med. För trots sin mörka och allvarliga handling är filmen alltid underhållande.

nightcrawlerNightcrawler vågar röra om och kritisera dagens nyhetssamhälle och dessutom underhålla med action och spänning. Men det filmen gör bäst och som jag skulle säga är filmens huvudämne är karaktären Lou Bloom. För i grund och botten är Nightcrawler en karaktärsstudie. Det är en inblick i en man som drivs av ett mål som ska uppnås utan någon empati för medmänniskorna runt omkring eller mänskligheten i stort heller för den delen. Han är en prärievarg vars mål är att plundra och gå vidare. Jake Gyllenhaal gör Lou Bloom till en av de senaste årens kanske bästa filmkaraktärer. En unik kameleont som spelas perfekt av Gyllenhaal. Han blandar charmiga leenden med skräckinjagande blickar som är än mer tydliga med Gyllenhaals cirka 9 kilos viktminskning inför rollen. Det gör att hans ansikte stundtals ser ut att ta formen av en dödskalle. Ett otroligt obehagligt utseende som toppas av en enastående rollprestation. Jake Gyllenhaal har verkligen levererat den senaste tiden och Lou Bloom kan vara hans bästa prestation hittils. En Oscarsnominering är han värd!