GFF17: Grave

GÖTEBORGS FILMFESTIVAL 2017

(En: Raw.) Att röra upp känslor och rent kroppsliga sinnesreaktioner är en sak, att framkalla och paketera impulserna effektivt och trovärdigt en annan. Få filmer lyckas vara både ordentligt provocerande och till fullo kvalitativt tillfredsställande, men långfilmsdebuterande Julia Ducournaus bisarra coming-of-age-kannibaldrama tillhör definitivt den dubbelbottnat lyckade minoritetskategorin.

Justine (Garance Marillier) ska precis flytta in på en internatskola någonstans i de franskspråkiga delarna av Belgien, där hon ska följa både sina föräldrars och sin storasyster Alexias (Ella Rumpf) fotspår och gå första året av en veterinärutbildning de alla gått. Hela familjen är strikta vegetarianer, vilket illustreras med all önskvärd tydlighet i öppningsscenens rabalder där Justine faller offer för en felplacerad köttbulle i sitt potatismos, varpå föräldrarna ger kökspersonalen en utskällning. Kött ses som något strängt förbjudet och i kombination med veterinärkulturen i familjen har vi som biopublik introducerats till en premiss som inte omedelbart för tankarna till kannibalism.

Skolgången börjar på ett tämligen helvetiskt vis med brutala nollningsritualer och fullkomligt urartade fylleslag, och hela campusområdet porträtteras som en fängelselik betongborg präglad av maktlöshet och hemlängtan. Det känns riktigt jobbigt och studentlivet på en veterinärskola verkar inte alls så fridfullt och harmoniskt man kanske tänkt sig att det skulle vara.

Efter den käftsmällslika inledningen på utbildningen mattas emellertid ångesten av och andra aspekter av Justines liv tar över filmens fokus. Hon blir rumskamrat med homosexuelle Adrien (Rabah Nait Oufella), som hon efter en stel inledning bekantar sig och blir ganska god vän med, och hon finner ett visst stöd hos sin syster (som alltså går sista året). Skolarbetet rullar på och än så länge ser det för Justine ut att kunna bli några förhållandevis normala år som veterinärstudent. Men icke.

Under introduktionsceremonierna har förstaårseleverna utsatts för både det ena och det andra, däribland behandlingar som att bli dränkt av djurblod och att tvingas äta diverse motbjudande animaliska inälvor för att bli accepterad som fullärd recentior. Djurvännen Justine protesterar naturligtvis högljutt och hamnar i konflikt med den härdade Alexia över någon kaninnjure hon inte vill stoppa i munnen, men efter många om och men klarar hon av kraven och tar sig igenom nollningen. Punkt för köttätandet och nog om det, hade man kanske kunnat tro, men Justine börjar notera ett ovanligt behov hos sig själv.

Efter en kraftig allergisk reaktion till följd av (det minimala) intaget av kött som ger henne utslag och en klåda från dödsriket kan Justine inte släppa att hon alltjämt känner ett påträngande sug efter mer. Här slutar nog lite abrupt min redogörelse för vad som händer härnäst, för jag vet inte riktigt vad mer jag kan eller bör säga om handlingens fortsatta utveckling mer än att det som följer tillhör det mest bisarra och legendariskt groteska jag sett under min visserligen korta livstid.

Grave tar steg och vändningar som är så fel, så chockerande och så fruktansvärt motbjudande men ändå fängslande intressanta att jag som åskådare bjuds på en både psykologiskt och fysiskt utmattande upplevelse som attackerar kroppens sinnen på ett sätt jag nog måste säga att jag aldrig erfarit. Jag har, vad jag vet, inga märkvärda problem med kannibalism på film (om det nu är en rimlig mening att yttra), i alla fall inte på pappret, men under filmens gång fann jag mig själv sittande i alltmer märkliga positioner med förvridna armar och fingrar över huvud och ansikte och i ett alltmer frekvent växlande av ställningar. Min tolkning av rörelsemönstret är att jag alltså drabbats på ett sällsynt fysiskt, biologiskt, kroppsligt vis där hjärnan helt enkelt meddelar kroppen om att något mycket märkligt utspelar sig framför dess ögon. Mycket av detta har förmodligen att göra med att det tekniska utförandet i filmen är exceptionellt bra. Kroppsdelar, blod och kontakten dem emellan är extremt verklighetstrogna och ger filmen en hög trovärdighet genom hela speltiden. Jag förstår absolut de personer som gick ut under visningen, för har man svårt för blod är Grave ingenting att rekommendera.

Den obehagliga sinnesupplevelsen som beskrivs i föregående stycke är emellertid ingen negativ aspekt hos filmen, trots att det lätt kan uppfattas så. Jag älskar att film kan göra sådant med oss och att det går att framkalla ovanliga reaktioner hos en åskådare. Jag njöt under alla 99 minuter av att jag inte riktigt förstår vad som sker med mig och varför jag påverkas så kraftigt.

Den största styrkan i Julia Ducournaus manus och regi är att de grova scenerna inte är där bara för att vara där, utan för att de ingår i och bidrar till en stark karaktärsstudie och ett gripande relationsdrama som inte på något sätt skulle vara en ursäkt till att få visa lite banala kannibalscener. Skådespeleriet är suveränt, paketeringen med foto, ljud och musik likaså, och storyn kommenterar allt från uppväxt, grupptryck, sexualitet och lust till systerskap och identitet (och kannibalism) på ett ofta ovanligt, ibland märkligt erotiskt och ständigt intressant vis. Trots att filmen etiketterats som skräck skulle jag snarare kalla den för ett obehagligt drama med vissa makabra inslag, för den har så många fler lager än bara kött och blod.

Vad Ducournau har i görningen härnäst återstår att se, men vad det än blir ser jag fram emot att få ta del av det. Hennes förmåga att finkänsligt balansera drama med gore och att prestera eget och unikt filmskapande är imponerande och känslan är att Grave är en upplevelse jag sent kommer glömma.