Noah (2014)

NOAH

2 stjärnor DYLPC

Inför Darren Aronofskys episka filmatisering av den bibliska historien om Noas ark var mina förväntningar delade. De utgjordes dels av pepp och nyfikenhet kring hur han skulle ta sig an och utforma detta spektakel och hur pass fritt och filosofiskt han valt att göra detta, och dels av en stor oro för att han skulle ta sig vatten över huvudet och förlora fotfästet i en produktion vars skala skulle bli för stor. Oron var tyvärr befogad och Noah visade sig vara både en av årets stora besvikelser och Aronofskys överlägset sämsta film.

Storyn känner väl de flesta till, troende eller ej, den om hur Noah (Russell Crowe) blivit utvald av Gud (eller Skaparen som han refereras till som i filmen) för att bygga en stor ark i vilken han ska samla alla jordens djurarter och sin familj. Detta ska göras innan syndafloden väller fram, som Gud är dryg nog att utlösa som bestraffning för människans synder, det vill säga förstörelsen av den planet som han varit så snäll att skapa för oss. De gamla lirarna Kain och Abel gör sig också påminda genom att deras ättlingar för vidare den infekterade syskonkärlek som en gång i tiden ställde till det rejält i den familjen. En antagonism som nu återkommer flera generationer senare och i princip utlöser ett krig på jorden som utgör ett hot mot Noahs skrytbygge.

Förutom hotet från Kains genomonde arvinge (Ray Winstone) dras Noahs familj med interna problem eftersom adoptivdottern Ila (Emma Watson), som räddades av Noah som barn, skadades svårt och aldrig kommer kunna föda barn. Det gör ju läget med människans fortplantning lite knepigt eftersom det, av någon anledning, bara finns plats för Noahs familj på arken. Hela den biten får dock en rätt rejäl vändning så småningom, och utöver det sker gräl, kärlekshistorier, interna slitningar och starkt ifrågasättande av olika familjemedlemmars handlingar. Men det är väl klart att allt inte kan vara frid och fröjd när den ene sonen (Douglas Booth) får gosa med Emma Watson och den andre (Logan Lerman) inte har någon alls. Frustrationen! Avundsjukan?!

Jennifer Connelly höll jag nästan på att glömma – hon är Noahs fru. Det är tråkigt att behöva förklara det så, men hon är verkligen bara Noahs fru. Visserligen får hon avreagera sig på hans moraliska tveksamheter och ryta till litegrann, men allt som oftast finns hon där för att lyssna på vad han har för idéer och krama honom och säga att det är okej. Typ. Anthony Hopkins är med också som något slags vis gammal farfar som gör lite sköna välsignelser och plockar blåbär.

Kvinnoporträtteringen i Noah är en av de saker som gör att jag kraftigt ifrågasätter filmen. Nu har jag inte läst Bibeln, men jag kan tänka mig att den uråldriga kvinnosynen är en aning daterad (rätta mig för Guds skull om jag har fel). Så verkar i alla fall vara fallet av filmen att döma. Jennifer Connellys karaktär är frun som tjänar hjälten och Emma Watsons karaktär är den unga kvinnan vars enda viktiga egenskap till slut blir hennes eventuella förmåga att föda barn. Jag vet inte hur mycket man kan eller bör kritisera Aronofsky respektive det bibliska grundmaterialet för detta, men klart är att man kan och bör kritisera filmen för att den inte lyckas göra något intressant med det fenomenala skådespelarkapital som finns i Connelly och Watson (som båda gör vad de kan av det begränsade material de har att jobba med).

Visuellt blandar filmen och ger. Vissa delar är stora och förhållandevis lökiga CGI-fester med enorma stengubbar som slåss (fallna änglar tydligen), vilka påminner dels om Transformers och dels om de där levande träden i Sagan om ringen. Andra delar är läckrare, med stiliserade skymningar, himlabilder och hypersnabba montage där bland annat jordens skapelseprocess blinkar förbi på snyggt vis (dock inte lika mäktigt som i The Tree of Life). Aronofskys snabba klippning känner vi igen. Men intrycket av att detta är en alltför CGI-tung film består. Den postkonverterade 3D:n är totalt onödig, störande och tillför ingenting.

Clint Mansell och Kronos Quartet levererar i vanlig ordning ett bra soundtrack med rejält tryck, med ett eftertextstycke med sång från Patti Smith. Något nytt The Fountain– eller Requiem for a Dream-soundtrack har man dock inte åstadkommit.

Filmen är utdragen och saknar udd, ett problem som till stor del kan spåras till de förhållandevis platta karaktärerna och en protagonist som, i alla fall för mig, är svår att sympatisera med. Jag var stundtals riktigt arg på honom och upplevde vissa av hans värderingar som usla – och då blir det svårt att engagera sig på rätt sätt i hans öde. Han blir ibland lite av en grinig gubbe som sätter sin tro (?) över sin familj, och trots att jag inför filmen bestämt mig för att försöka ta av mig de ateistiska glasögonen blir det där känsligt och jag har då svårt för att sympatisera med Noah. Hela grejen med att Noahs eventuella godhet och hans position som hjälte ifrågasätts kan ses som tvetydig och man kan säkert tolka det på olika sätt, så jag vill poängtera att jag nu talar utifrån min egen tolkning – vilket i och för sig alltid är fallet i recensioner. Även om jag bestämt haft som avsikt att hålla mig öppen och försöka bortse från min ateism är jag till slut ändå smått konfunderad av hela bibelkontexten, och jag har svårigheter i att förstå vad Noah vill ha sagt – vilket å andra sidan kan vara ett intressant element eftersom den i mina ögon kan ses både som en hyllning till och en kritik mot religion (utan att veta exakt vad skaparens – och då menar jag alltså filmskaparens – avsikt är).

Ett av filmens huvudteman är människans förstörelse av jorden, ett ämne som är högst relevant även i en nutida kontext. Darren Aronofsky har sagt i intervjuer att en viktig poäng med filmen är att man, som modern människa, individuellt kan välja ut olika saker att ta till sig och ta med sig från filmen, och hela min känsla är ändå att det är en film som går att läsa och tolka på många olika sätt – och det är jag i princip alltid positiv till. För egen del är jag dock mest fylld av lite olustiga frågetecken och en känsla av att det trots allt är lite märkligt att filmen görs.

Även om denna recension mynnat ut i något slags halvsågning (och även om det känns som att Russell Crowe har spelat den här karaktären 124 gånger tidigare) finns kvalitéer i filmen och det är en klart godkänd äventyrsfilm. Den är ambitiös och episk. Den väcker vissa tankar, även om de för mig personligen har en ganska bitter smak. Kanske behöver jag längre tid på mig att smälta och bearbeta den, och det finns alltid en chans att filmer växer på en i efterhand, men jag vet faktiskt inte hur mycket som egentligen finns under den där ytan. Nu vill jag hur som helst att Aronofsky hoppar av arken så fort som möjligt, simmar i land och återgår till mörka, råa, jordnära och intima filmer. Han är trots denna besvikelse fortfarande min favoritregissör, och vill ni läsa varför står mina hyllningar till Pi, Requiem for a Dream, The Fountain, The Wrestler och Black Swan att finna här. Nu ska jag se om The Fountain – som också är bibliskt inspirerad men till skillnad från Noah helt, helt fantastisk.

Tillägg, dagen efter

Efter att ha bearbetat upplevelsen i över ett dygn har jag formulerat mängder med ytterligare tankar i mitt huvud, vilka alla dock inte får plats här. De handlar om såväl filmens olika brister som ljusglimtar, punkter som kan ifrågasättas och frågor kring filmen, dess innehåll och utförande som kan diskuteras i många varv. Jag vill varmt rekommendera The /Filmcast:s avsnitt om Noah (”Ep. 266 – Noah”) där de för många diskussioner som träffar precis de funderingar som finns i mitt huvud. Så har ni sett filmen, läst min recension och vill reflektera vidare över Noah tycker jag absolut att ni ska lyssna på konversationen mellan David Chen, Devindra Hardawar och Jeff Cannata, i ett riktigt bra och givande avsnitt med blandade åsikter.

Annonser

47 titlar att hålla reda på under 2014

Under det numera pågående året 2014 lär man, i vanlig ordning, konsumera en hel del film. Men vad ska man prioritera? Målet med nedanstående lista är att, likt Scotts lista, göra den frågan lite mer lättbesvarad. Premiärdatum för filmerna är i många fall inte bestämda, och filmproduktionen med alla sina led tenderar att ta oberäkneliga mängder tid. Det där är alltid lite oklart – flera av filmerna från förra årets lista har exempelvis fortfarande inte kommit ut. Men låt mig slänga in några titlar här (i bokstavsordning), så får vi helt enkelt se vad som händer med dem under året!

20,000 Days on Earth20,000 DAYS ON EARTH (Storbritannien)

Ett slags dramadokumentär om musikern och författaren Nick Cave som skildrar 24 fiktiva timmar av hans liv. Man följer hans konstnärliga process, utforskar vad som gör oss till de vi är och hyllar den ”transformativa kraften” i den kreativa själen. Som stort Nick Cave-fan ser jag mycket fram emot detta projekt, som just nu visas på Sundance.

AloftALOFT (USA/Spanien/Frankrike)

En film jag inte vet mycket om alls, mer än att den finfina rollistan rymmer Jennifer Connelly, Cillian Murphy och Mélanie Laurent. Det verkar vara snöigt, i Minnesota och norra Kanada, och storyn berättas i två olika tidsperioder och kretsar kring en mor (Connelly) och en son (Murphy) som tidigt skiljs åt och lever sina liv i olika riktningar. En journalist (Laurent) undersöker deras livsöden. Filmen regisseras av peruanskan Claudia Llosa och är lite av ett wildcard på listan – ingen superpepp, men kan bli bra.

BIRDMAN (USA)

Alejandro González Iñárritu är efter filmer/knytnävsslag som 21 GramsBiutifulAmores perros och Babel en av mina favoritregissörer. I år gör han en komedi (!) om en skådespelare som kämpar med en Broadway-pjäs och samtidigt tvingas hantera sig själv, sin familj, sin karriär och sitt ego. Detta med en blandad cast innehållandes Michael Keaton, Naomi Watts, Andrea Riseborough, Edward Norton, Amy Ryan, Emma Stone och Zach Galifianakis. Snyggt lär det bli, med tanke på att filmen fotas av Emmanuel Lubezki (Children of Men, The Tree of Life, To the Wonder, Gravity).

Blood TiesBLOOD TIES (USA/Frankrike)

Déjà vu? Var inte orolig, du är inte med i en ny Groundhog Day. Jag skrev nämligen om den här filmen redan i förra årets pepplista, men eftersom den fortfarande inte nått oss (förutsatt att vi inte är t ex serber eller norrmän, vilka fick se den på bio redan somras) känner jag att jag vill uppmärksamma den igen. Hade jag rangordnat denna lista hade den kanske legat allra högst upp. Låt mig citera mig själv (oh, dear): ”Guillaume Canet, regissören bakom bland annat Les petits mouchoirs (Små vita lögner) och Ne le dis à personne (Berätta inte för någon), har satt ihop ett gediget skådespelargäng till ett kriminaldrama i 70-talets New York. Två bröder på varsin sida om lagen ska göra upp på slagfältet Brooklyn, och vi kan se framemot en välspelad film med bland andra Marion Cotillard, Clive Owen, James Caan, Matthias Schoenaerts, Billy Crudup och Mila Kunis. Noterbart är att James Gray (Two LoversWe Own the Night) har varit med och skrivit manuset. Jag är svag för både 70-tal, New York, franskt, Cotillard, Owen och genren, så detta är utan tvekan en av de mest emotsedda filmerna under 2013 för min del.” Well, 2014 då. Och postern vill jag bara rama in, alternativt Marion Cotillards fantastiskt vackra karaktärsposter. Femstjärniga affischer.

BoyhoodBOYHOOD (USA)

Richard Linklater som skrivit och regisserat Before-trilogin, vilken jag sett de senaste dagarna och verkligen älskar, har gjort detsamma även här i en film som följer en pojkes uppväxt. Det smått otroliga med detta projekt är att filmen är inspelad under de elva år som den skildrar (2002-2013), från det att pojken i huvudrollen är sex år till det att han är 17-18. Hans föräldrar (Ethan Hawke och Patricia Arquette) är skilda och filmen utforskar relationen mellan dem och pojken under denna period. Kan bli fantastiskt och unikt.

The Class of 92THE CLASS OF ’92 (Storbritannien)

Dokumentär om en gyllene generation ur engelsk fotboll, bestående av Manchester United-spelarna David Beckham, Nicky Butt, Ryan Giggs, Gary och Phil Neville och Paul Scholes. Filmen tar vid 1992 och följer gruppen från FA Youth Cup fram till Champions League-triumfen 1999, med inslag av samhällskommentarer kring social och kulturell utveckling i landet. Förutom de nämnda spelarna ges intervjuer av legender som Zinedine Zidane och Eric Cantona, ungdomstränaren Eric Harrison, regissören Danny Boyle och före detta premiärministern Tony Blair.

Devil's KnotDEVIL’S KNOT (USA)

Ett verklighetsbaserat kriminaldrama/-thriller om ett fall som behandlats i dokumentärfilmsserien Paradise Lost (vilken jag inte sett men definitivt ska se). 1993 i West Memphis, Arkansas, mördades tre 8-åriga pojkar brutalt, varpå tre tonårspojkar – the West Memphis Three – misstänktes och genomgick rättegång. Devil’s Knot, regisserad av Atom Egoyan, återberättar historien och hur omgivningen hanterade den. I rollistan finns bland andra Reese Witherspoon, Alessandro Nivola, Colin Firth, Elias Koteas, Bruce Greenwood och Dane DeHaan. Det ser ut att bli mörkt, obehagligt och dramatiskt.

The DogTHE DOG (USA)

Al Pacinos porträttering av den minst sagt vilsne John Wojtowicz i Dog Day Afternoon är fantastisk och filmen i sig är utmärkt. The Dog är en dokumentär om Wojtowicz, mannen som alltså försökte råna en bank i Brooklyn för att finansiera sin manlige älskares könsoperation, en historia som ska bli intressant att få veta mer om. Hur den ligger till premiärmässigt (bio, VOD, DVD?) vet jag inte, mer än att den endast visats på festivaler i Toronto och New York.

Draft DayDRAFT DAY (USA)

Efter en snabbt kastad blick på postern, där en kostymklädd och fokuserad Kevin Costner står i något slags NFL-studio med en amerikansk fotboll i handen, känner jag bara att jag är redo. Bring it! Costner är General Manager för Cleveland Browns och kämpar för att få igenom en spelarvärvning genom att få välja först i draften. Costner backas upp av bl a Jennifer Garner, Sam Elliot, Tom Welling, Ellen Burstyn, Rosanna Arquette, Denis Leary och Frank Langella. Komedi-touchen (?) och regissör Ivan Reitman sätter jag vissa frågetecken för.

EVEREST (USA/Storbritannien)

Baltasar Kormákur (Contraband2 Guns) fortsätter sin internationella karriär med en äventyrsthriller om det disastruösa Mount Everest-bestigningsförsöket som efter en storm kostade åtta personer livet 1996. Bergsklättringstemat är alltid lockande med sitt erkännande av naturens och vädrets förrädiska makt, och för ytterligare pepp kan man kasta ett öga på vilka skådespelare som ska slicka snön längs bergsväggarna: Jake Gyllenhaal, Josh Brolin, Jason Clarke och John Hawkes. Killer cast!

(Ej att förväxla med den andra Everest, 2014, vilken numera heter The Summit och finns med längre ner på listan).

GentlemenGENTLEMEN (Sverige)

Efter fantastiska Call Girl är Mikael Marcimains kommande film något att verkligen se fram emot. Manuset är baserat på Klas Östergrens roman med samma namn från 1980 och handlar om en författare som flyttar in i en Stockholmslägenhet hos de gåtfulla bröderna Morgan – boxaren och pianisten Henry och den nedgångne filosofen och poeten Leo. Det verkar hända mycket skumma saker, bland annat spionage och hemliga vapenaffärer, i en värld av jazz, poesi och kärlek, paketerad i ett format med allt från thriller till drama och kärlekshistoria. Det ser mörkt, läckert och skrämmande ut.

Gone GirlGONE GIRL (USA)

Mörkt, läckert och skrämmande kan det nog bli även här – det brukar bli det när David Fincher står bakom kameran. Efter att Nick (Ben Affleck) och Amy (Rosamund Pike) varit gifta i fem år försvinner Amy spårlöst. Parets förhållande visar sig ha varit mer problematiskt än vad man trott och Nick misstänks som gärningsman. Ett mystiskt fall med grävande poliser för, om man kan sin Fincher, tankarna till Se7en och Zodiac – och bara det förklarar varför peppen är av hög grad.

The Grand Budapest HotelTHE GRAND BUDAPEST HOTEL (USA/Tyskland)

Wes Anderson? Pepp, såklart! I år placerar han sitt verk i mellankrigstiden på ett europeiskt hotell, där den legendariske portvakten M. Gustave (Ralph Fiennes) härjar runt. Hotellmiljöer kan i Andersons händer bli otroligt härligt (Hotel Chevalier!) och casten är helt sjuk. Och då menar jag verkligen helt sjuk: Fiennes, Saoirse Ronan, Léa Seydoux, Edward Norton, Jude Law, Bill Murray, Tilda Swinton, Owen Wilson, Adrien Brody, Willem Dafoe, Jason Schwartzman, Jeff Goldblum, Harvey Keitel, Tom Wilkinson, F. Murray Abraham, Bob Balaban…

HAPPY VALLEY (USA)

Den framgångsrike college football-tränaren Joe Paternos karriär överskuggas kraftigt av skandalen kring förekomsten av sexuella övergrepp inom hans tränarstab under 2000-talet. Snart ska hans liv, alltså hans liv och inte bara skandalen, bli film. Al Pacino och Brian De Palma teamar upp igen (de gjorde Scarface och Carlito’s Way tillsammans) och Pacino ska alltså spela Paterno. David McKenna (American History X) skriver manus medan den oerhört erfarne producenten Edward R. Pressman (American Psycho, Das Boot, Wall Street) producerar. Detta kan bli en intressant och kontroversiell film som jag ser mycket fram emot.

How to Make Love Like an EnglishmanHOW TO MAKE LOVE LIKE AN ENGLISHMAN (USA)

Min väldigt ensidiga kärlekshistoria med Jessica Alba är ständigt närvarande i mitt liv (tyvärr existerar den förmodligen inte alls i hennes). Jag lever i en flyktig övertygelse om att det någon gång ska bli hon och jag, vilken ofta byts ut i total hjärtesorg när realistiska tankar når min hjärna. Så länge får jag nöja mig med eskapistiskt filmtittande. Tyvärr medverkar hon mest i mediokra komedier, men undantag som Sin City och The Killer Inside Me finns, och förhoppningsvis kan även detta bli ett trevligt litet romcom-undantag. Storyn är centrerad kring Pierce Brosnans karaktär som är poesiprofessor på Cambridge och som lever i ”hedonistisk excess” och hamnar i något slags triangeldrama med Alba och Salma Hayek. Jag är tveksam, men försiktigt nyfiken. Brosnan är ju härlig.

THE HUMBLING (USA)

Philip Roths roman med samma namn är ett drama om relationen mellan en åldrande, suicidal skådespelare och en yngre kvinna på en gård i upstate New York. Al Pacino köpte loss rättigheterna till en filmatisering av boken redan 2009, och när den väl blir av är oklart. Vad som verkar mer eller mindre klart är att den ska regisseras av Barry Levinson, som gjort bland annat magiska Rain Man och den suveräna HBO-filmen You Don’t Know Jack från 2010 tillsammans med just Pacino. Buck Henry (The Graduate) skriver manus medan namn som Greta Gerwig, Kyra Sedgwick, Dianne Wiest och Charles Grodin ser ut att göra biroller.

IMAGINE (USA)

Mer Pacino åt folket! Cars– och Crazy, Stupid, Love.-författaren Dan Fogelman regidebuterar med en dramakomedi om en åldrande musiker som, efter att ha läst ett gammalt brev som skickats till honom från John Lennon och Yoko Ono, inspireras att leva sitt liv annorlunda och ta kontakt med sin biologiska son. Al Pacino backas upp av Jennifer Garner, Annette Bening, Bobby Cannavale, Josh Peck, Michael Caine och Christopher Plummer.

The Imitation GameTHE IMITATION GAME (USA)

Benedict Cumberbatch porträtterar den brittiske matematikern och logikern Alan Turing, som försökte knäcka krypteringskoder under andra världskriget. Hodejegerne-regissören Morten Tyldum regisserar denna biografiska dramathriller och i skådespelarväg ansluter Keira Knightley, Matthew Goode och Mark Strong. Ser lovande ut på pappret.

The ImmigrantTHE IMMIGRANT (USA)

Detta är också en film som var med redan förra året, men oh my lord – Joaquin Phoenix och Marion Cotillard! Och Jeremy Renner också som något slags bonusfigur. James Gray (manus och regi) har gjort det smått fantastiska relationsdramat Two Lovers (som det talas för lite om) och det riktigt stabila kriminaldramat We Own the Night, varav båda har Phoenix i huvudrollen. Filmen har hetat både Nightingale och Lowlife tidigare, men är nu alltså The Immigrant, utspelar sig på Manhattan och handlar om en polsk invandrarkvinna (Cotillard) som träffar den trevlige men lömske Bruno (Phoenix) som lurar henne till prostitution. Renner spelar Orlando the Magician som kanske har några ess i rockärmen och kan bli Ewas räddning.

INHERENT VICE (USA)

Joaquin Phoenix gjorde i The Master en av sina allra bästa roller under Paul Thomas Andersons ledning, och i år samarbetar de igen i en dramathriller om en droganvändande detektiv som undersöker fallet kring en försvunnen före detta flickvän i 70-talets Los Angeles. Vad PTA gjort vet ni väl, men att nämna There Will Be Blood, Magnolia och Boogie Nights kan ju aldrig skada. Reese Witherspoon, Josh Brolin, Owen Wilson och Benicio Del Toro finns med på tåget, vilket förhoppningsvis åker mot biografernas station under 2014.

JANE GOT A GUN (USA)

En film vars inspelning varit ett kaos, med stjärnor och regissörer som hoppat av, men som ser ut att bli klar till sommaren. Kvar i detta västern-action-drama finns Natalie Portman (det är hon som har en pistol), Ewan McGregor och Joel Edgerton, och regisserar gör Gavin O’Connor (Warrior). Handlingen involverar en kvinna, Jane, som tar hjälp av sin ex-pojkvän för att rädda sin nuvarande, laglöse, man från ett gäng som försöker döda honom.

JoeJOE (USA)

En film som hyllats från många håll och som dessutom har enorma likheter med Mud (enligt mig 2013 års bästa film). Regissör David Gordon Green och Mud:s regissör Jeff Nichols är goda vänner sedan länge och i upplägg påminner deras filmer mycket om varandra. Titelkaraktären Joe är, likt titelkaraktären Mud, en (före detta?) brottsling med ett mörkt förflutet som stöter på en pojke i de nedre tonåren och utvecklar en otippad vänskap med honom. Joe spelas av Nicolas Cage som, liksom Matthew McConaughey (Mud), varit stundtals utskälld och i behov av ett lyft. Pojken spelas – i båda filmerna – av den otroligt talangfulle Tye Sheridan. Joe är en timmerarbetare med alkoholproblem, ett gott hjärta och opålitligt temperament. Jag gillar Cage, och det ska bli riktigt spännande att se vad han kan göra med detta.

Magic in the MoonlightMAGIC IN THE MOONLIGHT (USA)

Woody Allen har de senaste åren gett oss både fantastiska filmer som Midnight in Paris och trötta historier som To Rome with Love. Nu senast kom han starkt tillbaka med den ovanligt mörka Blue Jasmine med en fantastisk Cate Blanchett. 2014 års film fylls av skådespelare som Colin Firth, Emma Stone, Marcia Gay Harden och Jacki Weaver och utspelar sig på franska rivieran under 20-talet. Handlingen kretsar kring något slags bedrägerihärva, involverar en besökande engelsman och lär innehålla sedvanligt Allenskt tilltrasslade situationer.

The Man from UNCLETHE MAN FROM U.N.C.L.E. (USA)

Den klassiska spionserien från mitten av 60-talet ska bli film, och bakom kameran står Guy Ritchie (vars Snatch. är rätt skön och vars Sherlock Holmes är ett riktigt misslyckande). Det har ryktats om Tom Cruise, men den castingen blev dessvärre inte av, utan vi får nöja oss med Henry Cavill (Man of Steel) och Armie Hammer (The Social Network, The Lone Ranger) som Napoleon Solo och Ilya Kuryakin. Utöver dem finns Hugh Grant, Alicia Vikander och kanske även David Beckham (!) med i biroller. Vi får hoppas att Ritchie kan förvalta kultseriens charm och glimt i ögat, för i så fall kan detta bli ett underhållande och skönt actionäventyr.

MANGLEHORN (USA)

Nämnde David Gordon Green (aktuell med Joe, ovan) gör ännu ett drama, denna gång med Texas som inspelningsplats och Al Pacino som huvudroll. Filmen handlar enligt uppgifter om en excentrisk man som tvingas möta konsekvenserna av ett kriminellt liv och en förlorad kärlek. Holly Hunter, Chris Messina och Spring Breakers-regissören Harmony Korine ansluter till en lite udda cast och ett intressant projekt.

Kill the MessengerKILL THE MESSENGER (USA)

Kriminal-drama-mysterie-thriller verkar vara benämningen för denna ”based on a true story”-film om en journalist som tog livet av sig efter att ha blivit utsatt för en smutskastningskampanj. Detta efter att han avslöjat CIA:s inblandning i vapenhandel med rebeller i Nicaragua samt kokainsmuggling i Kalifornien under 1990-talet. TV-serieerfarne regissören Michael Cuesta (Six Feet Under, Dexter, Homeland) har en diger rollista till sitt förfogande: Jeremy Renner, Mary Elizabeth Winstead, Michael Sheen, Barry Pepper, Michael K. Williams, Robert Patrick, Ray Liotta, Oliver Platt, Paz Vega, Andy García och Tim Blake Nelson. Nice!

The Monuments MenTHE MONUMENTS MEN (USA/Tyskland)

George Clooneys Oscarsdoftande men försenade film om en allierad pluton under andra världskriget vars uppdrag var att hitta och ”stjäla tillbaka” konstverk och andra kulturellt värdefulla saker från nazisterna, innan Hitler hade förstört dem. Action, historia, drama och komedi verkar vara mixens ingredienser och bredvid Clooney (regi, manus, produktion, huvudroll) framträder skådespelare som Matt Damon, Bill Murray, Cate Blanchett, John Goodman och Jean Dujardin. Som kuriosa kan nämnas att Clooneys pappa, Nick Clooney, gör ett inhopp som en äldre version av sin sons karaktär. Även om The Monuments Men verkar mindre allvarlig än t ex Good Night, and Good Luck. och The Ides of March (som är riktigt bra båda två) litar jag på att George lyckas göra något vasst av detta.

Noah 2NOAH (USA)

(Min favoritregissör) Darren Aronofskys kommande film är en påkostad filmatisering av den episka berättelsen om Noas ark med Russell Crowe i titelrollen. Även namn som Anthony Hopkins, Jennifer Connelly, Emma Watson, Ray Winstone, Nick Nolte och den obligatoriske Mark Margolis finns med på tåget, som ankommer till biografperrongen i början av april. Aronofsky regisserar, producerar och har skrivit manuset och har en stor budget till sitt förfogande. Det finns alltså många anledningar att vara hoppfull inför Noah, även om min pepp sjunkit under den senaste tiden. Min oro handlar väl mest om att det ska bli för stort, för matinéaktigt och kanske för mainstream för en så pass egen och personlig regissör som Aronofsky. Men förhoppningsvis är denna oro helt i onödan.

NymphomaniacNYMPHOMANIAC (Danmark/Tyskland/Frankrike/Belgien)

Även om jag har sett på tok för lite av Lars von Trier har man ju en känsla av hur vrickad den här filmen verkar vara. Bioversionen är fyra timmar lång (en 5,5-timmarsversion finns och dyker väl förhoppningsvis upp på DVD och blu-ray senare) och är en lång resa av sex, våld, erotik och poesi. Många bekanta skådespelare finns med: Charlotte Gainsbourg, Stellan Skarsgård, Shia LaBeouf, Christian Slater, Uma Thurman, Willem Dafoe, Connie Nielsen och Udo Kier. Underbara karaktärsposters dessutom. Jag är lite rädd, men definitivt nyfiken.

THE REACH (USA)

Michael Douglas spelar huvudrollen i en thriller som spelats in i New Mexico och som enligt uppgifter ska handla om en jägare (Douglas) som  tar hjälp av en guide som leder honom ut i öknen, där ett mord tar plats. En indiethriller som nog kan bli en riktigt angenäm bekantskap.

ROALD DAHL’S ESIO TROT (Storbritannien)

Om detta görs rätt kan det bli hur mysigt som helst. Från barnboken av Roald Dahl har Richard Curtis (Love ActuallyNotting Hill) och Paul Mayhew-Archer skrivit ett manus som ska bli TV-film för BBC under 2014. Huvudrollsmässigt är det så mysigt att man bara vill springa ut och krama en sköldpadda – Dustin Hoffman och Judi Dench. Mr. Hoppy (Dusty) är en gammal man som är hemligt förälskad i Ms. Silver (Judi) som bor i lägenheten under honom, men hon verkar mer intresserad av sin sköldpadda.

wilde salomeSALOMÉ OCH WILDE SALOMÉ (USA)

Ett hjärteprojekt för Al Pacino har under de senaste åren varit denna utforskning av Oscar Wilde och hans pjäs Salomé, en utforskning som lett till ett slags dokumentär, Wilde Salomé, och en mer renodlad filmad version av pjäsen, Salomé. Båda projekten regisseras av Pacino själv. Det förstnämnda innehåller både material från inspelningen av pjäsen som Pacino satte upp i Los Angeles 2006, där han spelar King Herod och en då relativt okänd Jessica Chastain spelar Salomé, och beskriver Pacinos försök att utforska, förstå och komma närmare Oscar Wilde som författare och person – ”an unusual, revealing and avant-garde journey into the light and heart of Oscar Wilde’s masterwork.” Den andra filmen, Salomé, är en film/teaterupptagning där Pacino försöker kombinera filmens språk med teaterns och framkalla en känsla av att se teater på film. Utgivningsdatum och -år, framförallt i Europa, är högst oklara, då Wilde Salomé färdigställdes redan 2011 och fortfarande inte har visats mer än i Venedig samma år och vid enstaka specialvisningar. Salomé är som jag förstår det planerad att släppas under 2014. Förhoppningsvis ges filmerna ut på DVD eller genom någon form av internetalternativ inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag är personligen otroligt peppad på att se dem och väldigt glad att Pacino inte bara fortsätter göra film utan även satsar på personligt motiverade och utmanande projekt.

Sin City A Dame to Kill for 1SIN CITY: A DAME TO KILL FOR (USA)

Ännu en film från förra årets lista som inte kommit ut. Hur många år vi har väntat på den här uppföljaren har jag tappat räkningen på för längesedan. Robert Rodriguez har återsamlat flera av den första filmens skådespelare, däribland Bruce Willis, Mickey Rourke, Jessica Alba, Rosario Dawson, Jaime King och Michael Madsen. Clive Owen har tyvärr fallit bort och ersatts av Josh Brolin (som inte alls är någon dålig ersättare). Tillkommer gör bl a Joseph Gordon-Levitt, Eva Green, Juno Temple och Ray Liotta. Sin City, som kom för åtta år sedan, var en sjukt cool och stilfull thriller, baserad på Frank Millers serietidningar med samma namn. Just serietidningsfilmer tenderar ofta att bli lite löjliga och ”over the top”, men Sin City träffade verkligen rätt och jag hoppas att A Dame to Kill For kan leva upp både till den första filmens klass och till den sköna titeln.

SLOW WEST (USA/Storbritannien)

En 17-årig pojke (Kodi Smit-McPhee) reser genom det amerikanska landskapet under 1800-talet för att söka efter kvinnan han älskar. Han får en följeslagare i den mystiske Silas (Michael Fassbender). Ben Mendelsohn gör en roll, Fassbender producerar och fullängdsdebutanten John Mclean regisserar. Inspelningen har redan startat och inspelningsplatser inkluderar Nya Zeeland, Colorado och Skottland. Slutligen kan vi konstatera att en västernthriller med Fassy inte låter helt fel.

STRETCH (USA)

Joe Carnahan (Narc, The Grey) gör komediaktig actionthriller där Patrick Wilson spelar en limousinechaufför som plockar upp en jobbig miljardär (Chris Pine), som gör tillvaron både farlig och spännande för chauffören. Jessica Alba, Brooklyn Decker, Ray Liotta, Ed Helms, James Badge Dale och David Hasselhoff (!) finns med i rollistan. Filmen har haft marknadsföringsproblem efter att Universal hoppat av och det återstår att se om den går upp på bio eller släpps via VOD. Jag själv är inte överdrivet peppad men försiktigt optimistisk.

THE SUMMIT (USA)

Efter vissa finansiella tveksamheter och konkurrensproblematik, i och med att Kormákurs Everest ser ut att bli klar först, verkar det som att Doug Liman (The Bourne Identity, Fair Game) ändå ska göra en andra Mount Everest-film under 2014. Fortsatta oklarheter kring inspelningsstart finns dock. The Summit utspelar sig under 20-talet och berättar om britten George Mallory, som försvann under ett försök att bestiga Mount Everest 1924 (hans eventuella framgång är fortfarande ett ämne för spekulation). Tom Hardy har varit aktuell för huvudrollen, men det har också ryktats om Benedict Cumberbatch. Vem av dem det än blir, eller om det blir någon helt annan, förblir projektet av intresse.

TranscendenceTRANSCENDENCE (USA/Storbritannien)

Christopher Nolans fotograf Wally Pfister bryter sig loss och regidebuterar med en sci-fi-thriller om en dödssjuk forskare som utvecklar en dator som ger honom enorm makt och gör honom ostoppbar, typ. Jag vet inte om det låter så jätteintressant egentligen, men ser man till skådisar finns anledning att ändå peppa lite lätt, plus att filmen lär bli ordentligt snygg visuellt. I huvudrollen står Johnny Depp, som är i behov av att gå tillbaka till mer seriösa roller (Donnie Brasco, What’s Eating Gilbert Grape t ex) efter maskeradroller som i The Lone Ranger, medan biroller intas av Kate Mara, Cillian Murphy, Morgan Freeman, Rebecca Hall m fl.

True Detective 1TRUE DETECTIVE (USA)

Att denna hittills fantastiska TV-serie är med på listan är knappast för att upplysa er om något ni inte kände till, utan snarare för att slå ett sista slag för att de som ännu inte gett sig in i den tar tag i sina liv och gör det. HBO och kvalité går ofta hand i hand, så definitivt även här. Matthew McConaughey är en av världens absolut bästa skådespelare just nu och utgör tillsammans med fullblodsproffset Woody Harrelson en oerhört intressant polisduo nere i de allra pissigaste och (o)härligaste Louisiana-områdena. Under åtta avsnitt ska vi följa deras jakt på en seriemördare, men framförallt deras personliga utveckling och livshistorier, vilka utvecklas gradvis genom ett intressant flashback-upplägg. Sin nombre-regissören Cary Fukunaga och manusförfattaren Nic Pizzolatto ansvarar för hela den första säsongen, vilket naturligtvis leder till en stor kontinuitet och säkerhet genom seriens upptrappning. De två första avsnitten har varit förstklassiga och intressanta på många sätt, eftersom serien känns både bekant i sina teman och upplägg, men också nyskapande vad gäller narrativ och TV- och produktionsmässig innovation. Fortsätter serien på samma nivå lär vi, när vi talar om den i retrospekt, benämna den som mästerlig och oförglömlig.

Under the SkinUNDER THE SKIN (Storbritannien)

En film som beskrivits som en erotisk sci-fi-thriller med Scarlett Johansson i huvudrollen. Den utspelar sig i Skottland, där en utomjording i mänsklig form (Johansson) förför ensamma, manliga liftare, vilka blir hennes byten (vilken som är den exakta betydelsen av ”byte” i detta fall vet jag inte riktigt). Den ska vara mardrömslik och svår, kanske även med en touch av David Lynch, och bara det gör mig oerhört peppad. Skottland, Johansson, sci-fi och thriller ökar den peppen och jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig.

WAYWARD PINES (USA)

Efter fiaskon som After Earth och förmodade sådana som The Last Airbender och Lady in the Water (vilka jag inte sett) är det lätt att glömma bort M. Night Shyamalans talang, vilken han visar prov på i filmer som Signs och Unbreakable. I år gör han en miniserie i tio delar för Fox med en uttalad Twin Peaks-vibe. Handlingen påminner mycket riktigt om David Lynchs och Mark Frosts kultserie: en Secret Service-agent får i uppdrag att åka till Wayward Pines, Idaho, för att undersöka fallet kring två agenter som försvunnit i området. Under vistelsen i småstaden tätnar mysteriet och han börjar oroa sig för sin egen säkerhet. Om ni läste min TV-special om Twin Peaks vet ni att jag älskar den serien, och med tanke på vilken stämning M. Night har visat sig kapabel att framkalla ser jag stora möjligheter för att detta ska kunna bli hans stora återkomst. Den spännande casten inkluderar bl a Matt Dillon, Melissa Leo, Terrence Howard, Juliette Lewis och Toby Jones. Den här bilden ger mig riktigt kalla (och underbara) kårar. Stor pepp!

We Gotta Get Out of This PlaceWE GOTTA GET OUT OF THIS PLACE (USA)

Ytterligare ett litet wildcard på listan, som jag egentligen inte vet så mycket om. Vad jag vet är att det är en småskalig produktion och att en av huvudrollerna spelas av Breathe In-bekanta Mackenzie Davis, som jag vill sätta ett stort utropstecken för. Hon påminner mycket om Laura Dern, vilket är en komplimang att glädjas över. Filmen handlar om några ungdomar i Texas som suckar över sin stillastående tillvaro i en liten bomullsfarmsstad och samtidigt blir indragna i en kriminell värld när en av dem råkar stjäla från fel man. Filmen är delvis inspelad i staden med det fantastiska namnet, Corpus Christi, Texas, och har en precis lika fantastisk, retrodoftande, poster. Bra kritik har den fått, och jag hoppas att även jag får dela ut sådan till den.

White Bird in a BlizzardWHITE BIRD IN A BLIZZARD (USA/Frankrike)

Av regissören Greg Arakis filmer (Mysterious Skin, The Doom Generation) har jag inte sett någonting, men det ska det bli ändring på. Flera av filmerna behandlar tonåringar och deras möten med sexualitet, droger och depression, vilket även denna verkar göra i viss mån. Shailene Woodley (The Descendants, The Spectacular Now) tar rollen som tonårsdotter vars mamma (Eva Green) försvinner och lämnar henne ensam i en kritisk uppväxtsfas. Drömmar ska vara centrala genom filmen, som verkar balansera mellan thriller- och dramagenren.

Untitled Lance Armstrong BiopicUNTITLED LANCE ARMSTRONG BIOPIC (USA/Storbritannien)

Någon utförlig handlingsbeskrivning är knappast nödvändig, då de flesta känner till Lance Armstrongs historia – hjälten och idrottsikonen som visade sig vara en dopad lögnare. Stephen Frears (The Queen, Philomena) gör alltså en biografisk film med Ben Foster som Armstrong samt bl a Dustin Hoffman och Guillaume Canet i biroller. Storyn bör göra sig bra i filmform (vilket den gjorde i dokumentären The Armstrong Lie), även om jag är något tveksam inför regissören.

Knight of CupsTERRENCE MALICK?

Frågorna är här fler än svaren – det går aldrig riktigt att veta vad den gode Malick kommer slänga fram på bordet och när han bestämmer sig för att göra det. Hans karriär verkar i alla fall vara i ett mycket intressant skede eftersom han under de senaste åren blivit oerhört mycket mer produktiv än vad han någonsin har varit. Hela tre filmer befinner sig just nu i post-production-fasen, en fas som dock verkar vara problematisk. Hans dokumentär Voyage of Time, som är något slags vidareutveckling på The Tree of Life:s skapelsesekvenser och handlar om universums födelse och död, har blivit anklagad för att vara något annat än vad producenterna blivit lovade när de gick in med stora pengar och är därför av osäker release-status. Hans ej än namngivna film (Untitled Terrence Malick Project) är en kärlekshistoria om besatthet och svek, placerad i Austin, Texas. Casten är helt sinnessjuk: Christian Bale, Michael Fassbender, Cate Blanchett, Ryan Gosling, Rooney Mara, Natalie Portman, Holly Hunter, Val Kilmer, Bérénice Marlohe, Benicio Del Toro, Clifton Collins Jr., osv. Hans Knight of Cups – ”a man, temptations, celebrity, and excess” – har även den en välfylld cast: Christian Bale, Cate Blanchett, Natalie Portman, Antonio Banderas, Jason Clarke, Imogen Poots, Joel Kinnaman, Teresa Palmer m fl. Sedan riskerar ju föstås alla att bli bortklippta. Malicks projekt är vi alltid peppade på.

Så, det var alltså 47 spännande titlar. Sedan finns det säkert 47 till som är precis lika intressanta. Jag vill även påminna om A Most Wanted Man, Foxcatcher och Interstellar, vilka Scott skrev om i sin pepplista. Förra året skrev jag även om Sean Penns två planerade regiföretag, Crazy for the Storm och The Comedian, som jag givetvis fortfarande är lika peppad på som då. Hur aktuella de är låter jag vara osagt, men vill ni läsa om vad det är för projekt hänvisar jag till min lista från förra året.

Nu har både ni och filmskaparna lite att jobba med. Make it work!

Veckoresumé #46

Veckans tema är abstrakta filmer då fyra av veckans filmer har försatt mig i drömlika världar där illusioner och fantasi är i fokus. Trevlig läsning!

state of playSTATE OF PLAY (2009)
3 stjärnor DYLPC

Om det är något som Hollywood älskar mer än uppföljare är det remakes. Bekvämligheten är total när man slipper komma på en ny idé och istället kan använda en redan existerande handling. I oktober kommer Hollywoods version av Chan-wook Parks mästerverk Oldboy. Förra månaden dök Disneys mastodontprojekt The Lone Ranger (nyfilmatisering baserad på tv-serien The Lone Ranger från 1949) upp på biodukarna. Nästa år kommer både Godzilla och RoboCop att få varsin uppfräschning. Nyfilmatiseringar har alltid funnits och 2009 var inget undantag. Politiska thrillern State of Play, baserad på en brittisk tv-serie från 2003, utspelar sig i Washington D.C. och följer tidningsreportern Cal McAffrey (Russell Crowe) och hans kollegors arbete med att lösa mordet på en kongressmans (Ben Affleck) älskare. Med intensiva förhör, mystiska ledtrådar och intressanta karaktärstvister är State of Play en ganska ordinär men ändå spännande thriller som erbjuder en stabil grupp skådespelare med namn som Helen Mirren, Rachel McAdams, Robin Wright, Jason Bateman och Jeff Daniels. Tillsammans med Mirren som förbannad nyhetschef gör Crowe den bästa insatsen och lyckas lämna sin annars torra sida med en härligt lufsig och svettig aura. State of Play bjuder inte på något nytt men langar fram ett spännande och välgjort drama, perfekt för en regnig sommarkväll. Betyget konspirerar sig fram till en stabil trea.

a field in england

A FIELD IN ENGLAND (2013)
4 stjärnor DYLPC

En grupp soldater under det engelska inbördeskriget bestämmer sig för att desertera från slagfältet och korsa ett stort fält för att bege sig till en pub där god öl och vackra kvinnor utlovas. Men på deras vandring stöter de på en alkemist som tar tillfånga soldaterna och tvingar dem att finna en skatt som han tror sig ligga nedgrävd någonstans under den stora grässlätten. Vad som följer är tillsammans med Upstream Color årets mest abstrakta och oklara film. Brittiske regissören Ben Wheatley placerar filmen i en drömlik värld där det är svårt att urskilja vad som är fantasi och vad som händer på riktigt. Karaktärerna upplever psykedeliska transer, hypnotiska trick och våldsamma stunder. Obehagliga slow-motion-scener blandas med epileptiska hypermontage med obskyra bilder. Det svartvita fotot är gudomligt snyggt och lyfter filmens estetik till höga nivåer. Rollprestationerna är intensiva och blottande i psykisk och bokstavligt talat fysisk form då könsorgan och köttsår är förekommande. Det är svårt att greppa tag i vad A Field in England försöker få fram som budskap, om den ens har något? Men det är omöjligt att glömma filmen och dess annorlunda och imponerande stil. Trots sin oklarhet är det en väldigt bra och häftig upplevelse som förtjänar en halvstark fyra i betyg.

Jacob's Ladder

JACOB’S LADDER (1990)
4 stjärnor DYLPC

Jacob Singer (Tim Robbins) är en före detta Vietnam-veteran bosatt i New York. Han plågas ofta av mardrömmar och minnen från sin traumatiska karriär som soldat i krig. Mardrömmarna tar gradvis över hans undermedvetna och Jacob börjar även se illusioner i vaket tillstånd. Jacob tappar långsamt greppet om verkligheten och han slits mellan sin oroliga flickvän och hans inre demoner. Jacob’s Ladder är en psykologisk thriller med mörker och skräck som sitt främsta verktyg. Likt A Field in England kan det som tittare vara svårt att urskilja vad som utspelar sig i Jacobs verklighet och vad som bara är en del av hans mardrömmar och illusioner. Det skapar en viss förvirring men är samtidigt charmen med filmen. Jacob’s Ladder innehåller många oväntade stunder och konspirationer som är komplexa och intressanta. Symbolism är också en viktig del av filmen med referenser till Bibeln och satanistisk konst. Tim Robbins är fenomenal i huvudrollen och är en stor del av filmens styrkor. Jacob’s Ladder är spännande, obehaglig och smart och får en svag fyra i betyg.

Kill List

KILL LIST (2011)
3 stjärnor DYLPC

Ben Wheatleys kanske mest kända och ökända film är thrillern Kill List som kretsar kring två vänner som utgör ett lönnmördarteam som bestämmer sig för att genomföra det första uppdraget på väldigt länge sedan deras senaste som gick snett. Istället för att fokusera på action och våld börjar Kill List som ett diskbänksdrama där en av vännerna Jay (Neil Maskell) har ett klassiskt familjebråk med sin fru (MyAnna Buring) framför sin son. Detta effektiva drama är en stor del av filmen och kretsar kring Jay och hans familj samt hans lönnmördarvän Gal (spelad av Michael Smiley, som även spelar alkemisten i A Field in England). Men den mordiska titeln vittnar om att våld skall komma. Något det gör med full styrka. Men Kill List är extremt obehaglig, inte bara när våld förekommer men också under scenerna med diskbänksdramat. Wheatley använder sig av musik, foto och klippning på ett sätt som hela tiden varnar om att något vidrigt kommer att hända inom kort. Rollprestationerna är riktigt vassa från samtliga tre – Maskell, Buring och framförallt Smiley. Kill List är likt Wheatleys vandring genom brittiska fält abstrakt och en aning drömlik, dock inte i samma utsträckning som fältfilmen. Filmen är provocerande och ibland lite sinnesjuk, särskilt med det skrämmande slutet. Men det är en effektiv och stilfull film som förtjänar en stark trea i betyg.

oblivion

OBLIVION (2013)
3 stjärnor DYLPC

Som vi redan har konstaterat är remakes extremt vanliga i dagens filmvärld. Det är därför alltid lite intressant när något nytt dyker upp, även om det i de flesta fallen innebär extremt dyra CGI-tunga filmer. Bara den här månaden kommer Pacific Rim och Elysium, två sci-fi-filmer med nya handlingar som inte är remakes eller uppföljare. Tidigare i år kom en sådan film från Tron: Legacy-regissören Joseph Kosinski vid namn Oblivion. Jorden har utstått en attack från utomjordingar som resulterade i ett blodigt krig där mänskligheten faktiskt lyckades vinna, men till en tung kostnad. Jorden som planet skadades under kriget till den utsträckning att mänskligheten var tvungen att lämna Jorden och bosätta sig på Saturnus måne Titan. 60 år senare är Jorden en öde planet med endast Jack Harper (Tom Cruise), en reparatör av drönare, och hans kommunikationsledare och älskarinna Victoria (Andrea Riseborough). Deras uppgift är att reparera och kontrollera ett stort antal drönare (obemannade luftfarkoster) som i sin tur har i uppgift att skydda och reparera gigantiska kraftstationer från kvarlämnade ”Scavs” (utomjordingarna som attackerade Jorden). Kraftstationerna suger upp havsvattnet som genererar energi åt kolonierna på Titan. Mystiska händelser och oprovocerade attacker får Jack Harper att ifrågasätta sitt arbete och dess administration och han bestämmer sig för att ta reda på vad som kan vara fel. Oblivion är en otroligt snygg och stilren film på det visuella planet. Den luktar perfektion med fantastisk CGI, vacker och hårresande natur, ultracool teknologi och supersnygg design. Det mesta går i slickat, stilrent vitt med mjuka linjer och kanter. Musiken drar in tittaren i stämningen och den futuristiska världen och ljudeffekterna är nästan på Star Wars-nivå. De är så bra att de är värda att lyssnas på utanför filmens kontext. Handlingsmässigt bjuder Oblivion på ett par överraskningar och häftiga actionsekvenser. Men det går inte att förbise att filmen är väldigt inspirerad av andra filmer, trots att det inte är en remake. Premissen lånar starkt från bland annat Wall-E och Matrix. Men som helhet är det inget jag störde mig på särskilt mycket då filmen känns väldigt fräsch. Prestationerna är stabila med en levererande Tompan. Andra skådespelare som förekommer är Morgan Freeman, Nikolaj Coster-Waldau, Melissa Leo och Olga Kurylenko som alla gör godkända insatser. Dock är Kurylenko den som gör den tråkigaste och stelaste insatsen. Den bästa gör Andrea Riseborough som överraskar och slänger fram ett brett känsloregister. Att Riseborough är riktigt bra visste jag redan men det kom som en överraskning att en riktigt mänsklig och stark rollprestation skulle förekomma i en film som Oblivion. Kosinski överraskar också då han har lyckats få fram en spännande, smart och stilfull film som prickar rätt på många punkter. Oblivion är en underhållande sci-fi-rulle som har en visuell nivå som är svår att överträffa. Stark trea i betyg.

only god forgives

ONLY GOD FORGIVES (2013)
3 stjärnor DYLPC

Dansken Nicolas Winding Refn samarbetade med Ryan Gosling 2011 i mästerverket Drive. Ganska naturligt hamnade därför Refns nyaste projekt på min pepplista, särskilt eftersom Gosling är med igen. Gangstern Julian (Ryan Gosling) driver en thaiboxningsklubb i en thailändsk storstad som fungerar som täckmantel för hans brors och hans mors drogimperium. När Julians bror Billy (Tom Burke) mördas anländer snart brödernas mor Crystal (Kristin Scott Thomas) från USA för att ta hand om Billys lik och övertala Julian att leta upp sin brors mördare. Julian inleder jakten men möter fort motstånd från en ökänd sheriff (Vithaya Pansringarm) som har sin egen syn på rättvisa. Drive var en fåordig och långsam film där det visuella var i fokus. Likheterna till Only God Forgives är stora. Båda filmerna har en tyst och timid protagonist. De involverar båda brutalt våld och fokuserar mycket på ljud och ljus. Båda filmerna har ganska små handlingar som endast sträcker sig över några dagar och inte involverar stora grupper karaktärer. De är både kryptiska och stundtals oklara. Only God Forgives är en väldigt oklar film där själva handlingen är svår att tolka ur havet av slow-motion-scener och mystiska illusioner. Vad är det filmen egentligen handlar om? Har den ens någon handling? Det är två frågor som många kritiker och biobesökare har frågat sig efter att ha sett Refns våldsdrama. Många tycker också att filmen bara är en våldsglorifiering. Min åsikt är den att våldet är väldigt rått och brutalt men absolut inte i samma mängd som i många andra filmer. Våldet förekommer endast ett par gånger i filmen och inte mycket mer än i Drive. Handlingsmässigt tycker jag filmen är väldigt svår att tolka och efter att jag såg den förstod jag ingenting av vad filmen handlade om och vad den ville framföra. Desperat efter en förklaring använde jag mig av internet och fann denna teori. Om den är rätt eller inte har ingen betydelse men det öppnade upp mina tankar om filmen och underlättade när jag såg filmen för andra gången. Jag insåg att Refns mening med filmen är att berätta en otydlig handling öppen för egna tolkningar och teorier. Det är lite av magin med film. Refn ville inte berätta en vanlig gangsterberättelse på det vanliga viset utan istället placera det i en drömlik och svävande tillvaro där ord inte är det viktiga utan upprepande bilder och visuella element är verktyget för händelseförloppet. Refn har själv sagt att det inte är vad som syns på bilden som är det viktiga utan det är det som inte visas som är det viktiga. Prestationerna är som sagt fåordiga och en aning tråkiga, något av filmens svaghet. Gosling är rent ut sagt tråkig i huvudrollen något som tar emot en aning att erkänna. Kristin Scott Thomas prestation är den som sticker ut och imponerar mest. Hon är aggressiv, otrevlig och grym på ett osympatiskt men imponerande vis. Only God Forgives var inte alls som jag förväntade mig och var en besvikelse på vissa punkter. Men det var också en fräsch överraskning som bryter mot många konventionella filmgrepp och som etsar sig fast i huvudet efteråt. Betyget slår sig fram till en halvstark trea.

Veckans topp 3

  1. A Field in England
  2. Jacob’s Ladder
  3. Oblivion

Veckoresumé #45

Veckans massiva startfält bjuder på både det ena och det andra och jag vill rikta ett stort tack till dig som orkar läsa denna mastodonttext i sin helhet. I en rättmätig pole position står denna ryska urkraft till film. Den var så kraftfull att min lilla text blev en hel recension. När du tagit dig igenom den kan du söka dig mot varmare breddgrader, närmare bestämt till…

HavanaHAVANA (1990)
3 stjärnor DYLPC

Kuba, december 1958. Revolutionen står för dörren och i lugnet före stormen anländer storspelaren Jack Weil (Robert Redford) för att organisera en stor match. På båten dit träffar han Roberta (Lena Olin), som ber honom om en tjänst, vilken går ut på att köra hennes bil genom staden när de kommer fram. Han har i detta ögonblick omedvetet blivit indragen i det politiska spelet som till slut fick Batistas regim att falla. Biltransporten går utmärkt, men efteråt kan han ändå inte släppa Roberta från sina tankar utan vill veta vad det är som pågår. De träffas slumpartat igen, denna gång i Robertas man Arturos sällskap, varpå Jack får reda på att de stöttar revolutionen och är delaktiga i förberedelserna. När Arturo ryktas mördad av polisen och Roberta blir intagen för förhör blir Jack än mer insyltad i det farliga politiska klimatet, som ett resultat av hans dragning till Roberta. Han ställs inför ett slutgiltigt dilemma som kräver en rejäl funderare och stor självrannsakan – pokermatchen, pengarna och den eventuella framgången eller Roberta och kärleken? Havana har både för- och nackdelar. Bland fördelarna finns huvudrollsinnehavarna Redford och Olin, två mycket skickliga skådespelare. Redford är alltid en njutning att se, nästan oberoende av filmens kvalité. En annan fördel är musiken, med ett tydligt karibiskt tema som förstärker känslan av Kuba och tidsperioden (stråkarna går dock till överdrift några gånger). Tempot är tillbakalutat och ger en ganska soft film med en historisk kontext som fungerar på godkänt vis. Däremot är filmen för lång (nästan 2,5 timmar), vilket ger ett osäkert engagemang hos tittaren. Storyn är inte revolutionerande utan ganska standardmässig, men fungerar då den är stabilt genomförd. Havana har beskrivits som en sämre Casablanca, och visst, det är väl ungefär vad det är. Fullt duglig dock ska sägas – en halvsvag trea.

The AvengersTHE AVENGERS (2012)
2 stjärnor DYLPC

Världens mäktigaste team med supertuffa superhjältar går ut i ett nytt världskrig som ska komma att bli tidernas mest episka slag! 143 minuter av ren och skär underhållning i denna fantastiska skildring av en tidlös hjältesaga! Nej, nej och åter nej. Marvel-studion har släppt ett flertal superhjältefilmer de senaste åren, bl a de hopplösa Iron Man och Thor, varav The Avengers är den mest ambitiösa. Den samlar nämligen ett slags superhjältarnas dream team, bestående av den rappt talande och framgångsrike Iron Man (Robert Downey Jr.), den otyglade Hulken (Mark Ruffalo), den amerikanske retrohjälten Captain America (Chris Evans), den godhjärtade grottmänniskan Thor (Chris Hemsworth), den sexiga ryska agenten Black Widow (Scarlett Johansson), den pilbågeskjutande (funkar tydligen även 2012) Hawkeye (Jeremy Renner) och den enögde bossen Nick Fury (Samuel L. Jackson). De har kallats in för att stoppa den storhetsvansinnesdrabbade Loki (tydligen inte alls passé) som vill ta över världen genom att öppna något slags portal och skicka ner en skjutgalen armé. Där har vi storyn i sin helhet, tunn som ett löv och lika intressant som Iron Sky:s dito. Det slutgiltiga slaget (där vi ska bli oroliga över jordens fortsatta existens och mänsklighetens frihet på grund av generiska stridsrobotar/-varelser/-saker som attackerar men ständigt blir sönderköttade av vårt beskyddande Avengers-gäng) håller på i uppskattningsvis 37 dagar (speltidsmässigt alltså) och gav mig en rejäl utmaning i att hålla mig vaken. Luftfighter, gigantiska rymdskepp, explosioner och obligatoriska atombomber finns det gott om, i så pass stora mängder i att man kan ta en toapaus, gå en promenad, läsa tidningen och lyssna på fullängdsversionen av Autobahn, komma tillbaka och inte ha missat något alls av värde. Det som ger filmen godkänt är en hyfsad första halva, kompetenta skådespelare och ett stabilt tekniskt genomförande av vad som sker på duken, även om det som sker i sig är sövande ointressant. Svag tvåa.

Liz & DickLIZ & DICK (2012)
1 stjärna DYLPC

Här har vi ett projekt som borde ha stannat på idéstadiet, för allt är bara fel från början. Castingen – Lindsay Lohan som Elizabeth Taylor – är horribel. Lohans skådespelarförmåga är högst begränsad, och som om inte det vore en tillräckligt stark varningsklocka har man alltså dessutom gett henne det ärofyllda uppdraget att gestalta den legendariska Elizabeth Taylor (Giant, Cat on a Hot Tin Roof, Who’s Afraid of Virginia Wolf m fl). Det funkar inte för fem öre och skapar ett fundamentalt problem som påverkar hela filmen. Det är en sak att sminka henne, klä ut henne och förse henne med peruker så att hon på bild liknar Taylor, och en annan sak att faktiskt få en att tänka att hon är Taylor. Lohans motspelare Grant Bowler, som spelar Richard Burton (bl a The Spy Who Came in from the Cold och Where Eagles Dare), gör ett klart bättre jobb och både liknar Burton och talar som honom. Men han får kämpa mot både den dåliga omgivningen och ett enformigt manus som innehåller några rent av löjeväckande scener. Handlingen baseras på det minst sagt instabila men passionerade förhållandet mellan Taylor och Burton, från det att de träffas under inspelningen av Cleopatra 1963 fram till dess att Burton dör 1984. Måhända att deras förhållande var stormigt och berg-och-dalbaneaktigt, men framställningen i Liz & Dick är både endimensionell och repititiv. De springer mellan logerna och har sex, de dricker, de bråkar, lämnar varandra och kommer tillbaka för att göra om allt igen. Dessutom har man fört in partier i filmen där dessa två sitter på en varsin stol i strålkastarljuset på någon form av scen för att blicka tillbaka på tiden de hade tillsammans, vilket slag för slag hamrar i den berömda spiken i kistan för hur ofungerande en idé kan bli. Gör om, gör rätt, och casta inte Lindsay Lohan för Guds skull!

SvinalängornaSVINALÄNGORNA (2010)
3 stjärnor DYLPC

Svensk diskbänksrealism är nästa punkt på programmet, i form av Pernilla Augusts regidebut. En kvinna i 30-årsåldern (Noomi Rapace) bor med sin man (Ola Rapace) och sina barn i vad som ser ut som ett stabilt och bra familjeliv. Men med sig bär hon mörka historier från en svår barndom. I tillbakablickar till denna, som varvas med nutidssekvenser, lindas historien om Leena (Noomi/Tehilla Blad som barn) och hennes uppväxt upp bit för bit. Hennes föräldrar kom till Sverige från Finland och flyttade in i en liten förortslägenhet i Ystad, där det svenska livet ska ta fart. Bristen på pengar, pappans alkoholism och pressen som långsamt bryter ner Leenas mamma river dock upp stora sår i en dysfunktionell familj på väg att falla sönder. Leenas lillebror vågar knappt prata och har stora problem med att utvecklas normalt i det rådande familjeklimatet. När den vuxna Leena en lång tid senare tvingas åka tillbaka för att besöka sin dödssjuka mor bubblar gamla minnen upp till ytan igen och mötet är laddat med frustration, hat och mörker. Svärtan är påträngande i denna svåra uppväxtsskildring och ljusglimtar är sällsynta. Med riktigt bra skådespelare, väl förvaltade genom lika bra regi, trovärdiga miljöer och tidsmarkörer, smidiga och effektfulla tidshopp och gripande livsöden är Svinalängorna en bra film och en finfin regidebut av August. Särskilt Noomi Rapace, Ville Virtanen och Outi Mäenpää imponerar stort i sina roller. Ändå finns en känsla av att någonting saknas. Kunde filmen kanske ha varit längre än 99 minuter? Vissa frågor lämnas obesvarade, vilket i och för sig kanske är medvetet och kanske till och med vad som gör filmen så pass gripande. Jag är osäker kring betyget – jag kanske är snål?

InvictusINVICTUS (2009)
3 stjärnor DYLPC

I mitten av 90-talet stod Sydafrika inför många utmaningar. Den nytillträdde presidenten Nelson Mandela fick 1995, mitt i all politik och samhällsutveckling, upp ögonen för den ”vita” sporten rugby. Med ett annalkande VM på hemmaplan såg han en gyllene chans att ena sitt land i en gemensam kraftansamling för att vinna hela turneringen. Den svarta och färgade delen av befolkningen ställde sig mycket kritisk till att supporta The Springboks, som länge varit ett lag för den vita befolkningen och starkt associerats med apartheid. Men med hårt arbete och inställningen att aldrig ge upp lyckades Mandela skapa ett band mellan laget och hela befolkningen genom att gång på gång understryka vikten av en gemensam idrottsframgång. Clint Eastwoods Invictus berättar historien om 1995 års rugbylag och i första hand om Nelson Mandelas arbete kring detsamma. Apropå vikten av casting: Morgan Freeman som Mandela är ett utmärkt val som känns uppenbart både till utseendet och till sättet att prata, föra sig och ha glimten i ögat. Filmens andra affischnamn, Matt Damon, som spelar lagkaptenen Francois Pienaar, gör det också bra av det lilla han har att arbeta med men hamnar dessvärre helt i skuggan av Mandela-sidan av handlingen. Damon underanvänds å det grövsta och mycket av hans karaktär slarvas bort eftersom den knappt får något eget utrymme. Filmen i sig är bra, välproducerad och tekniskt sett proffsig rakt igenom, men blir aldrig mer än stabil. Visserligen ger de mäktigaste ögonblicken gåshud och det är en slående känsla av triumf som träffar en, men filmen är i grunden enkelspårig, en gnutta förutsägbar och värd att ifrågasätta vad gäller trovärdighet. Filmen ger intryck av att Mandela inte gjorde något annat än att följa The Springboks, lära sig sporten och arbeta inför mästerskapet, något som rimligtvis inte kan vara fallet då Sydafrika på många plan var ett enda stort kaos i detta skede. Det är naturligtvis så att Clintan vill berätta om laget, sporten och triumfen, men i princip all övrig politik läggs här helt åt sidan. Som sportfilm med sydafrikanskt tema är detta hur som helst en bra och lagom film till kvällskaffet.

Under Still WatersUNDER STILL WATERS (2008)
2 stjärnor DYLPC

Låt inte betyget och den okända titeln avskräcka dig! För här har vi en film med stor potential men med halvdant utförande. Ett ungt, gift par, till synes i sina bästa år, åker ut till sitt stora herrgårdshus i skogen vid en sjö. Hon (Lake Bell) är en (otroligt) snygg och eftertraktad kvinna med en rik och framgångsrik far, medan han (Jason Clarke) är en arkitekt som kämpar på med att hitta ett nytt jobb och inte är helt tillfreds med att stå i skuggan av sin frus pappa ekonomiskt. Det på ytan vackra paret har dock stora problem. Charlie dricker för mycket och misstänks ha varit otrogen medan tveksamheter finns kring Andrews mjöl i påsen och dess renhet. En ytterligare dimension i det knakande förhållandet skapas när de på vägen stöter på en man (Clifton Collins Jr.) som fått slut på bensin. De tar med honom till huset, oanandes (eller?) om vad som komma skall… Där fick jag allt till klipphängaren va? Det börjar bra i denna ödsliga och rätt snygga dramathriller, en diskret spänning byggs upp och jag gillar vad jag ser en lång stund. Men sedan tar den vändningar som, utan att avslöja något, får en att både höja ögonbrynen och fundera på huruvida det finns någon logik i händelseförloppet. Synd på en så pass lovande inledning, men det är ändå en sevärd film. Skådespelarna gör alla gedigna insatser. Clarke (Lawless, Zero Dark Thirty) är en skådis med en naturlig utstrålning och Lake Bell fungerar riktigt bra som den glamorösa frun, medan Collins Jr övertygar som mystisk främling. En stark tvåa som hade kunnat vara av högre valör om inte upplösningen hade varit så oklar och överambitiös.

AvalonAVALON (2011)
3 stjärnor DYLPC

Sveriges svar på Spring Breakers! Inte riktigt kanske (särskilt inte eftersom den kom före vårbrytarfilmen), men jag ska förklara vad jag menar längre ner i texten. Avalon är veckans andra svenska regidebut som belönas med en stark trea. Skulle jag välja skulle jag välja Axel Peterséns dito, som är ett inträde i långfilmsvärlden som ger mersmak. 60-årige Janne (Johannes Brost) är en riktig räv i nattklubbsvärlden och har som gammal festfixare haft en fot i många olika projekt, bl a i hotell- och fastighetsbranschen. Han har nu bjudits in till öppningen av en ny och fräsch nattklubb i Båstad under tennisveckan. Det ser ut att bli ett rätt soft uppdrag – in och glassa lite, hämta hem cashen och lev livet. Men en allvarlig olyckshändelse med fatala konsekvenser vänder hans värld upp och ner och frågan är nu om allt kan återgå till det normala efter det här. Angående Spring Breakers-kopplingen: Båda filmerna målar upp två drömdestinationer (spring break:ets Florida och tennisveckans Båstad). Alla talar om hur bra och häftigt det ska bli med fest, alkohol och pengar. Droger blandas in med stor negativ påverkan på storyns riktning och huvudkaraktärerna (tjejerna i Spring Breakers och Janne i Avalon) tar till olämpliga metoder för att nå framgång och hamnar i fara. Och framförallt lämnar båda filmerna tittaren med en olustig känsla av hur sjuka eller i alla fall märkliga vissa av de vanor och levnadssätt som framställs i filmerna är. Festa är ungefär det sista man vill göra efteråt – särskilt inte på en proppfull balkong i Florida eller en stekardominerad nattklubb i Båstad. Nåja, det var den jämförelsen, som inte är något särskilt alls egentligen, bara en tanke som slog mig. Tillbaka till filmen! Avalon är en supersnygg film med ett frihands- och närbildsdominerat foto, klockren klippning med många tempoväxlingar och passande musik. Eldkvarns Kärlekens tunga ljuder i en härlig bilscen där farten ökar stadigt, Roxy Music:s Avalon ger en nostalgisk touch när Janne går in på ett ödsligt dansgolv och intensiv klubbmusik ökar pulsen i den värsta ruschen. Storyn är i sina bästa stunder sjukt drabbande och framkallar en jobbig känsla av obehag. Sista delen tappar dock lite av det så gripande elementet och slutet lämnade mig inte helt tillfredsställd. Även här kunde filmen gott ha fått varit 20 minuter längre, men jag ska inte klaga alltför mycket. Avalon är en långa stunder riktigt bra film och jag längtar efter Axel Peterséns nästa film! Och glöm inte: Brost is King.

Battle RoyaleBATTLE ROYALE (2000)
2 stjärnor DYLPC

(Originaltitel: Batoru rowaiaru). Att japanerna är galna är lika uppenbart som att kaffe är nödvändigt för att skriva färdigt den här jäkla resumén. För att fokusera på det förstnämnda är Battle Royale en grov och blodig film med sedvanlig japansk magstark humor inflikad lite här och där. En äventyrsskräckis med inslag av röjar-action och någon form av sci-fi-element. En av slumpen utvald skolklass luras ut på vad som marknadsförs som en klassresa men som i själva verket är en enkelbiljett (med ett undantag) till en isolerad ö där de ska strida mot varandra och tvingas döda sina bästa vänner för att överleva. Den japanska regeringen har instiftat ett slags dödsspel där bara en kan segra, vilket möjliggörs endast om han/hon/hen lyckas slakta alla andra och vara ensam överlevande kvar på ön. Denna helvetesklassresa blir en obekväm historia med många skräcksituationer och makabra händelser. Men framförallt blir det en enformig och långtråkig film som långa stunder endast är en lång väntan på att det ska ta slut. Ett mord kan ju vara kul kanske, men 41? En inverterad death count gör oss också medvetna om exakt hur många som ska dödas innan filmen kan gå vidare och utvecklas. Med bristfälliga skådespelarinsatser (Takeshi Kitano stort undantag!), otrolig (i bemärkelsen att det är svårt att tro på) tålighet hos i princip alla karaktärer (några skott i hjärtat dör man ju inte av) och en återkommande B-känsla förstörs möjligheterna till en riktigt tung och emotionellt jobbig film. Den blir rätt jobbig, men mest för att man vill att den ska ta slut. Nåväl, en stark tvåa får den, för vissa bitar är rätt bra. Och förresten: Påståendet att The Hunger Games inte skulle vara en ripoff på Battle Royale – en Battle Royale with Cheese – är bullshit.

ShameSHAME (2011)
4 stjärnor DYLPC

Michael Fassbender, älskade Fassy. En man med skarpt sinne för skådespelets ädla konst och mannen bakom en av 2011 års absolut bästa rollinsatser, som får en att grubbla över hur fan Jean Dujardin kunde vinna Oscarn. Shame är en svår film på många sätt och en naken och närgången skildring av en besvärad man som fastnat i missbrukets hårdföra klor. Brandon (Fassbender) är en välvårdad, stilig och trevlig man som har det gott ställt. Hans New York-lägenhet andas Patrick Bateman (dock utan motorsågar), med vita möbler, stora fönster och en väl omhändertagen vinylspelare. Men i hans vardagsvanor finns rutiner som tyder på ett stort problem – sexmissbruk. Han onanerar flera gånger om dagen, till och med på jobbet, och ”träffar” kvinnor via sin webbkamera och diverse barnförbjudna internetsidor. I öppningsscenen ser vi hur han på tunnelbanan med suktande blick klär av en kvinna i sitt huvud, för att sedan nästan förfölja henne ut på stationen. Hans begär har helt enkelt tagit överhanden och det skapar problem i sociala sammanhang, på jobbet och i relationen med hans syster (Carey Mulligan). Shame är en gripande film med alla komponenter för ett förstklassigt drama. Firma McQueen-Fassbender har gjort det igen och lyft sitt samarbete ytterligare ett snäpp från 2008 års Hunger. Steve McQueen (ej att förväxla med Bullitt-legenden) låter scenerna ta tid och räds inte att låta kameran gå några sekunder extra. Det förstärker autenciteten och tar oss närmare scenerna. Fotot är magnifikt, liksom den tunga musiken och det redan nämnda skådespeleriet. Fassbender vandrar runt som en svärmorsdröm och pressar tillbaka de förbjudna tankarna för att sedan ryta till i ett vredesutbrott av Guds nåde. Shame har några jobbiga och motbjudande scener som väger upp de annars avskalade och subtila scenerna på ett effektfullt sätt. En riktigt bra film med ett stort eftertryck som får en lite halvstark fyra!

Los abrazos rotosLOS ABRAZOS ROTOS (2009)
3 stjärnor DYLPC

(Sv: Brustna omfamningar). En något invecklad historia – ingen överraskning när det är Pedro Almodóvar som sitter både vid skrivmaskinen och i registolen. En blind författare (Lluís Homar) med ett förflutet som filmregissör blir påmind om sitt förflutna när han läser att en rik finansman, Ernesto Martel (José Luis Gómez), har dött och när en ung man med artistnamnet Ray X söker upp honom i avsikt att skriva ett manus tillsammans med honom. De två har något med varandra att göra, och genom tillbakablickar får vi veta vad som lett fram till de händelser som tar plats i nutiden. Parallellt följer vi Lena (Penélope Cruz), som i början av 90-talet är Martels sekreterare men också söker jobb som skådespelerska. Hon står nära Martel och de två flyttar så småningom ihop. Förhållandet är dock inte helt fläckfritt och när Mateo Blanco (regissören som senare blir blind och tar namnet Harry Caine) och Lenas vägar korsas uppstår en laddad otrohetshistoria med passion och svartsjuka som drivkrafter. Almodóvars sedvanliga udda, ofta kvinnliga, homosexuella eller bara förvridet hemlighetsfulla, karaktärer finns även här och metainslagen som skildringen av en filminspelning likaså. De tekniska bitarna som foto, musik och klippning har han stenkoll på och skådespeleriet är det inget fel på, framförallt inte från den ständigt imponerande Penélope Cruz. Historien fungerar, engagerar och underhåller, det är liksom inget fel på den heller. Men även om den har sina överraskningar, twistar och avslöjanden är känslan inte mer påtaglig än en 3-av-5-känsla. Och även om en fyra inte är alltför långt borta och filmen är stabil och bra hela vägen stannar den på en stark trea.

Fear and Loathing in Las VegasFEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS (1998)
3 stjärnor DYLPC

Monty Python-personligheten Terry Gilliam står bakom kameran när den egensinnige journalisten och författaren Hunter S. Thompsons bok med samma namn filmatiseras. Filmen slungar oss direkt in i en bil åkandes genom den amerikanska öknen, på väg mot Las Vegas. I den sitter Raoul Duke (Hunter S. Thompsons pseudonym) (Johnny Depp) och hans advokat med trivselmage, Dr. Gonzo (Benicio Del Toro). Deras uppdrag är att rapportera från en motorcykeltävling, ett uppdrag som (dessvärre för arbetsgivaren) hamnar helt i skymundan av ett hejdlöst och konstant drogintag som gör att de två vännerna stormar in på alla möjliga klubbar, hotellrum och kasinon för att testa rusets effekter. Detta leder naturligtvis till en massa galenskaper, som att en badande Gonzo vill att Duke kastar in en brödrost i badkaret, som att en restaurangvistelse förvandlas till en panikslagen flykt från älskande dinosaurier och som att de båda försöker döda varandra och lämnar hotellrummet i spillror. En galen journalists penna kombinerat med en Monty Python-hjärnas konvertering till film ger inte helt oväntat en skruvad film som handlar mer om upplevelse, rus och stundens hetta än om den helt logiska storyn. Det är stundtals kul och lättsamt underhållande att följa, men blir i längden enformigt och vattentrampande med tanke på att historien knappt utvecklar sig. Allt som allt en rätt skön film som får en svag trea. På ämnet Hunter S. Thompson vill jag annars rekommendera den mer traditionella komedin Where the Buffalo Roam med Bill Murray och Peter Boyle från tidigt 80-tal. Den är rätt härlig, och jag föredrar nog den om jag ska välja.

A Beautiful MindA BEAUTIFUL MIND (2001)
3 stjärnor DYLPC

John Forbes Nash Jr. (Russell Crowe) är ett matematiskt geni som kan se mönster ingen annan skulle kunna se. Innan Nash blev erkänd som en stor vetenskapsman och tilldelades Nobelpriset i ekonomi 1994 gick han en lång kamp mot samhällets hinder, sociala svårigheter och framförallt mot sig själv och sitt eget sinne. Nash led/lider nämligen av schizofreni och hade en unik världsbild som vållade problem som t ex fantasipersoner han uppfattar som verkliga och extrem paranoia. Men inget ont som inte har något gott med sig, sägs det, och Nash mentala (o)hälsa öppnade dörrar i hans tänkande sinne som möjliggjorde revolutionerande idéer, stor arbetskapacitet och en ihärdig tro på vad han försökte uppnå. Ron Howards biografiskt baserade film är en stundtals gripande skildring av en delvis hyperintelligent, delvis (ibland omedvetet) psykiskt plågad person, som är uppbyggd kring överraskningsmoment och chockartade vändningar. I de brännande ögonblicken fungerar det mycket bra, lite så där så att hjärtat hoppar till en smula. Både inledningen och avslutningen är dock lite trista och Crowes skådespeleri lite märkligt balanserat. Ibland framstår Nash som en helt ”normal” människa, men i vissa scener blir han något slags Rain Man-figur. Det kanske är så det fungerar, men det känns lite konstigt i filmen. I övrigt är Crowe riktigt bra, som vanligt, och birollerna fylls av den iskalle mästaren Ed Harris, vars roll påminner Nash om den maktlöshet han ibland känner, och Jennifer Connelly som Nash fru. A Beautiful Mind får en stark trea.

Dr T and the WomenDR. T AND THE WOMEN (2000)
1 stjärna DYLPC

Haha, vad hände här? Den frågan ställer sig nog Richard Gere, Robert Altman, hela ensemblen och hela produktionsteamet bakom detta enorma frågetecken till film – det bör de åtminstone göra. Dr. T (Gere) jobbar som gynekolog på en kvinnomottagning, där han inte bara är den stora stjärnan – han är också den enda mannen i hela byggnaden. Vi träffar honom några dagar innan hans dotter ska gifta sig och i väntan på den stora dagen brakar det mesta ihop. Hans fru får ett nervöst sammanbrott och dansar naken i en fontän, hans dotter (som ska gifta sig) visar sig vara lesbisk och han själv går och förälskar sig i en golfinstruktör. Dr. T and the Women har inte många rätt – i princip inga faktiskt. Den är inte rolig, den är inte material för ett fungerande drama och det konstigaste är hur den framställer människorna i filmen. Alla kvinnor är som kacklande höns som springer runt i tillgjorda kläder och hattar, går och shoppar, pratar skvaller och gör sig sexuellt tillgängliga för män – i synnerhet den populäre Dr. T som visar sig vara ett riktigt svin. Utan att få någon som helst skit för det är han otrogen mot sin psykiskt sjuka fru som är inlagd på sjukhus och tar inte mycket ansvar för sin alltmer splittrade familj. Allt är bara så konstigt med den här filmen – vad är syftet, vad vill den förmedla? – och konstigast av allt är att den är regisserad av självaste Robert Altman, mannen bakom filmer som The Long Goodbye och suveräna Short Cuts. Vad tänkte han på här? Och som om det inte vore nog med en helt meningslös film slänger man in ett slut som får en att tappa hakan av oförståelse. Det är helt obegripligt, och således inte en fatal spoiler (om du nu skulle få för dig att se filmen). Det som händer är att Dr. T, körandes genom ett oväder i sin cabriolet, styr rakt in i en tornado, virvlar runt en stund (med pinsamma specialeffekter) och till slut slungas hela vägen från Dallas och hamnar i Mexiko, där han vaknar upp, vandrar direkt in i ett hus (som ser ut att ha flera mil till närmsta granne) och förlöser ett barn. Jag förstår ingenting.

Sommaren med GöranSOMMAREN MED GÖRAN (2009)
3 stjärnor DYLPC

Svensk sommar är det rådande tillståndet hos vår kära jord, i alla fall i dessa områden, så varför inte avsluta denna veckas (inte så) lilla resumé med en svensk midsommarnattskomedi? Göran (Peter Magnusson) är en godhjärtad men lite vilsen ung man som jobbar med evenemang och precis är på väg att fria till sin flickvän. Men när hon istället råkar svälja ringen bryts förhållandet och han springer snart in en gammal klasskamrat som han blir störtförälskad i. Genom diverse mingelsamtal och ihoptrasslade kontaktnät leder alla vägar till storfräsaren Doddes midsommarfest på västkusten, dit Göran åker tillsammans med sin vän Alex (David Hellenius) och hans hund Tingeling. En kavalkad av klantiga ingripanden och situationskomik ger oss en rätt kul, avslappnad och underhållande komedi av det enklare slaget, där Göran kan beskrivas som en modern Stig-Helmer (någon klassiker à la Sällskapsresan lyckas man dock inte åstadkomma). Äh, det är inget mer än så, och ibland behöver det inte vara det heller. En bussig trea i betyg och that’s a wrap!

Veckans topp 3

  1. Återkomsten
  2. Shame
  3. Avalon

Topp 10: Soundtracks

Musik i film påverkar inte bara stämningen, den kan också framhäva både filmkaraktärer och tittarens känslor. Den kan vara inspirerande och imponerande. För mig är bra filmmusik inte bara musik som kan göra ovanstående saker utan också musik som jag kan lyssna på även utanför filmen. Det är alltid svårt att välja ut de bästa av någonting, särskilt när det finns så mycket bra att välja på. Med lång betänketid och svåra val har jag nu lyckats skapa en lista över de 10 filmsoundtracks som jag tycker är bäst. Många riktigt bra sådana fick stå över en plats men några av dem har jag listat i slutet. Vid varje soundtrack på denna lista har jag länkat ett flertal låtar som är några av mina favoriter från varje soundtrack. Några av mina placeringar består av flera filmer i samma trilogi eller franchise. Många låtar i filmserier är med i samtliga filmer i t ex en trilogi. En filmserie är nästan alltid komponerad av samma kompositör och har samma stil och tema, och det är ibland svårt att dela upp dem då de är menade att höra ihop. Trevlig läsning!

Rosie-Huntington-And-Shia-LaBeouf-WallpaperTRANSFORMERS
(Steve Jablonsky)

Stor siffra 10

Som en del av den tyske mästaren Hans Zimmers kollektiv Remote Control Productions (en grupp med prominenta filmkompositörer) har amerikanen Steve Jablonsky skapat sig ett namn i Hollywood som en kompetent och skicklig kompositör. En man som har skapat fantastiska ledmotiv och instrumentala stämningshöjare till i mitt tycke, dåliga filmer. Allt från en av världens sämsta filmer, D-War, till en av förra årets värsta, Battleship. Hans största verk är soundtracket till Michael Bays visuellt läckra men på insidan tomma Transformers-trilogi som visar på Jablonskys förmåga att få kroppsbehåring att resa sig. Säga vad man vill om filmerna men musiken som spelas under robotarnas mest dramatiska situationer är makalös och briljant komponerad. En dos av pampiga blåsinstrument och slagverk som ekar krig, förstörelse och död blandas med fullpackade körer och tjutande fioler som kallar efter hopp, kämpaglöd och episk krigföring. Jablonskys soundtrack till de tre robotkrigarfilmerna är både barbariskt och civiliserat och fantastiskt att lyssna på. Lägg fördomar och förutfattade meningar åt sidan om trilogin och låt dig omfamnas av musiken.

lyssna på:

”Autobots”
”Arrival to Earth”
”Scorponok”
”Sentinel Prime”

DriveDRIVE
(Cliff Martinez, blandade artister)

Stor siffra 9

En av Drive:s stora styrkor är filmens noir-stämning placerad i en modern miljö som gjorde den till min favoritfilm från 2011. En av pusselbitarna till denna stämning förutom handlingen, regin, fotot och skådespelet var soundtracket. Och oj, vilket soundtrack! Amerikanske kompositören och före detta trummisen Cliff Martinez som har arbetat med artister som Red Hot Chili Peppers och Captain Beefheart, lämnade rocken bakom sig i och med arbetet med Drive och valde elektronisk musik som sin inspiration. Tillsammans med en grupp andra electro- och indie-rockartister utgör hans musik ett filmsoundtrack som känns taget direkt från 80- och 90-talets elektroniska musikscen. Det är ett minimalistiskt soundtrack med teman av ensamhet, våld och långa färder i nattens Los Angeles. Ett soundtrack som passar en modern Knight Rider som Ryan Goslings Driver.

lyssna på:

”Bride of Deluxe”
”Hammer”
”Tick of the Clock”
”Nightcall”
”Oh My Love”

GladiatorGLADIATOR
(Hans Zimmer, Lisa Gerrard)

Stor siffra 8

En av de största och kanske bästa filmkompositörerna genom tiderna är Hans Zimmer. Självklart finns det andra stora namn i industrin som förtjänar minst lika mycket beröm, men det är svårt att argumentera mot Hans Zimmers storhet vare sig man gillar hans musik eller inte. Han har skapat musik till massvis av klassiker och mästerverk och han testar gärna att blanda genrer och instrument som ingen annan har tänkt eller vågat sig på. En av hans största verk är det Oscarsnominerade soundtracket till Ridley Scotts mästerverk Gladiator. Tillsammans med den mästerliga sångerskan Lisa Gerrard vars röst är som tagen från fantasy-genrens storslagna universum, har Zimmer skapat ett soundtrack som passar perfekt till Maximus Decimus Meridius (Russell Crowe) kamp för vedergällning och frihet. Det är ett soundtrack som tillsammans med Gerrards vackra röst lyfter lyssnaren till en nivå av behaglighet som inte många andra filmsoundtracks kan. Filmens ledmotiv ”Now We Are Free” är i mitt tycke en av världens bästa filmlåtar någonsin och kan höras i många olika versioner då den utgör grunden i många av filmens dramatiska sånger.

Lyssna på:

”Now We Are Free”
”Progeny”
”Earth”

The Thin Red LineTHE THIN RED LINE
(Hans Zimmer)

Stor siffra 7

Ett annat mästerverk som den tyske gubben Zimmer har arbetat med är Terrence Malicks vackra krigsdrama The Thin Red Line. Zimmer började skriva över fyra timmar av musik innan inspelningen av filmen hade inletts. När kamerorna väl sattes igång använde sig Malick av Zimmers musik på inspelningsplatsen för att få skådespelarna i rätt stämning. Det verkar som att den metoden funkade, för filmen är ett mästerverk, liksom Zimmers soundtrack. Till skillnad från Gladiator:s pampighet skapade Zimmer inför Malicks film ett mer fötterna-på-jorden-aktigt soundtrack som framhäver den fasa och psykologiska strid som soldaterna under andra världskriget fick utstå. Det är ett mänskligare soundtrack med långa svepande låtar där drama och megaorkestrar åsidosätts för melanesiska barnkörer och sorgliga fiolsolon.

lyssna på:

”Journey to the Line”
”God U Tekem Laef Blong Mi”
”The Village”

The Lord of The RingsTHE LORD OF THE RINGS
(Howard Shore)

Stor siffra 6

The Lord of the Rings-trilogin är ett av filmhistoriens största projekt med tusentals arbetstimmar och många år av slit bakom sig. Men det var inte bara skapandet av Hobbit-byn Fylke eller Orc-sminket som tog lång tid. Kanadensaren Howard Shore fick uppdraget att skapa musiken till fantasy-genrens största verk. Ett mastodontprojekt som var det enda Howard Shore komponerade i hela fyra år. Shore skrev kopiösa mängder musik och hela tio timmar musik för filmerna har släppts. Man kan tro att efter fyra års slit så måste de tre filmernas soundtrack ha sina toppar och dalar, men så är det icke! I princip varenda låt i samtliga äventyr är av ren perfektion. Överdramatiska och superpumpade stridskompositioner blandas med hårresande skönsång på alviska. Nästan varenda huvudkaraktär och plats har sitt eget ledmotiv och varje sådant är briljant. Man kan hitta allt i Shores överfyllda soundtrack. Allt från mysiga melodier som ”Concerning Hobbits” till mörka domedagskompositioner som ”Helm’s Deep”. The Lord of the Rings-soundtracket är ett av de allra mest ambitiösa soundtracks som finns.

LYssna på:

”Concerning Hobbits”
”The Bridge of Khazad-dûm”
”The Uruk-hai”
”Helm’s Deep”
”Minas Tirith”

Star WarsSTAR WARS
(John Williams)

Stor siffra 5

Tillsammans med Howard Shores Lord of the Rings-musik är John Williams soundtrack till de sex Star Wars-filmerna några av de mest kända och största samlingarna filmmusik som existerar. De flesta har hört det klassiska och bombastiska ledmotivet till Star Wars eller Imperiets militärpropaganda i ”The Imperial March”. Likt Shore har Williams tillägnat George Lucas påkostade rymdsaga en stor tid av sin karriär. Williams soundtrack är fyllt med gigantiska körer och megaorkestrar som sprutar ut massiva kompositioner med drama, action och mörker som teman. Soundtracket till den första Star Wars-filmen från 1977 kammade hem en Oscar, en Golden Globe, en BAFTA och tre Grammys för bästa originalkomponerade soundtrack. Det har också röstats fram av det amerikanska filminstitutet, AFI, som det mest minnesvärda filmsoundtracket någonsin. Musiken för de andra fem filmerna har också nominerats för Oscars, Grammys, Golden Globes och många fler storpriser. Samtliga soundtracks till de sex filmerna är enligt mig stora klassiker och några som jag alltid kommer att lyssna på.

lyssna på:

”Main Title/Rebel Blockade Runner”
”The Throne Room/End Title”
”The Imperial March”
”Duel of the Fates”
”Battle of the Heroes”
”The Immolation Scene”
”Anakin’s Dark Deeds”

tron legacyTRON: LEGACY
(Daft Punk)

Stor siffra 4

En av 2010 års snyggaste filmer har också äran att få bära med sig ett av filmvärldens snyggaste och häftigaste soundtrack. House-pionjärerna och robotarna Daft Punk hör inte bara till några av de mest populäraste artisterna just nu utan också till de mest ovanliga filmkompositörerna. Daft Punks blandning av elektronisk och klassisk orkestermusik passar utmärkt till TRON:s digitala och ”glitchade” värld. Det är ett ganska mörkt soundtrack där vackra och ledsna fioler och blåsinstrument spelar sida vid sida med beats inspirerade av dator- och TV-spel. Det är ett experimentellt och vågat soundtrack som bryter gamla normer om att olika genrer inte kan spelas i harmoni tillsammans. Det är ett psykedeliskt och märkligt soundtrack som är minst lika bra som Daft Punks andra verk och ett av filmmusikens stora unikum.

lyssna på:

”The Game Has Changed”
”The Grid”
”Recognizer”
”The Son of Flynn”
”Outlands”

blade runnerBLADE RUNNER
(Vangelis)

Stor siffra 3

Min favoritfilm har inte bara en perfekt handling och en fantastisk värld – den har också en stämning som är vad den är till stor del på grund av den grekiska kompositören Vangelis mästerliga soundtrack. Här blandas jazz, elektroniska melodier, ambient musik och synthesizers till ett mystiskt och mörkt soundtrack som osar futuristisk film-noir. Soundtracket består av långsamma, ödesmättade och psykedeliska verk som drar tittaren in i Ridley Scotts dystra version av ett framtida Los Angeles. Vangelis nominerades 1983 till en BAFTA och en Golden Globe för sitt nytänkande och annorlunda val av musik. Blade Runner-soundtracket är svårt att beskriva och måste lyssnas på, det är ett obehagligt men också omfamnande soundtrack som känns lika mystiskt som filmen själv.

lyssna på:

”Blade Runner Blues”
”Love Theme”
”Main Titles”
”Memories of Green”
”End Titles”

The Dark Knight RisesTHE DARK KNIGHT
(Hans Zimmer, James Newton Howard)

Stor siffra 2

Hans Zimmers kanske mest populära soundtrack är musiken till Christopher Nolans tre filmer om fladdermusmannen som räddar Gothams befolkning från onda superskurkar. Kanske också ett av de mörkaste och mest domedagslika soundtracks i min lista. Det är också Zimmers bästa soundtracks. The Dark Knight-trilogins kompositioner är farligt beroendeframkallande och bär epitetet episk allra mest. Med öronbedövande trumslag och mörka melodier bär Zimmers soundtrack på en tyngd i varje ton som lyfter musiken till extrema nivåer. Allt man gör känns lättare om man lyssnar på Batmans musik samtidigt. Så fortsätt läs och lyssna!

lyssna på:

”Molossus”
”Eptesicus”
”A Dark Knight”
”I’m Not a Hero”
”Gotham’s Reckoning”
”Imagine the Fire”

Cowboy BebopCOWBOY BEBOP
(Yoko Kanno, The Seatbelts)

Stor siffra 1 vit bakgrund

Det här är en filmblogg men trots det var jag tvungen att fuska en aning  och sträcka mig utanför gränserna när jag valde nummer ett på den här listan. Cowboy Bebop är först och främst en japansk anime-TV-serie på 26 avsnitt, men eftersom det också existerar en Cowboy Bebop-långfilm tyckte jag att det rättfärdigade mitt val att placera detta mästerverk på första plats. Även om långfilmen inte hade existerat hade jag troligen placerat detta soundtrack på första plats i alla fall. Det är för bra för att missa! Innan jag går in på själva musiken kan det underlätta att förklara vad Cowboy Bebop är, eftersom anime är relativt okänt i dessa kretsar och varken jag eller David är några experter. Jag har sett mästaren Hayao Miyazakis fantastiska verk och jag har även njutit av Satoshi Kons mindfuck-filmer (Paprika och Perfect Blue) men anime-serier är jag inte bevandrad inom. Förutom Cowboy Bebop som anses vara världens bästa anime-serie någonsin och en av den tecknade filmkonstens största verk. Och jag kan bara hålla med! Cowboy Bebop utspelar sig i framtiden och följer prisjägarna Spike, Jet, Faye, Edward och deras hund Ein. Tillsammans jagar de skurkar genom rymdens alla hörn ombord på sitt rymdskepp Bebop. Cowboy Bebop är en fantastisk serie med briljant manus, spännande handling, underbara referenser till klassiska filmer men också en hyllning till musik. Cowboy Bebop:s soundtrack är skapat av den japanske kompositören Yoko Kanno och hennes band The Seatbelts. Tillsammans med en drös av gästartister spelar de musik från många olika genrer med jazz och blues som huvudfokus. Fantastiska kompositioner med snabb jazz, avslappnand lounge-musik, Blade Runner-liknande stämningshöjare, chill-rock, ballader och mycket mer. Ett soundtrack med hundratals låtar som är lika bra i serien som långfilmen. Ett mästerligt soundtrack till en mästerlig TV-serie som inte går att sluta lyssna på. Det bästa soundtracket som finns! Nu kan du sluta lyssna på Hans Zimmer och byta till Japans skönaste band – The Seatbelts!

Lyssna på:

”Tank!”
”What Planet Is This”
”Space Lion”
”Rush”
”Gotta Knock a Little Harder”
”Ask DNA”
”Time to Know/Be Waltz”
”Road to the West”

bubblare:

Kingdom of Heaven (Harry Gregson-Williams), Star Trek & Star Trek Into Darkness (Michael Giacchino), Contagion (Cliff Martinez), The Last Samurai (Hans Zimmer), Lust, Caution (Alexandre Desplat), Hanna (The Chemical Brothers), Le fabuleux destin d’Amélie Poulain (Yann Tiersen), American Beauty (Thomas Newman), Koyaanisqatsi (Philip Glass), Inception (Hans Zimmer), Moon (Clint Mansell)

Veckoresumé #17

Innan Oscarshysterin hunnit lägga sig ska en högst ordinär veckoresumé landa, vilket icke är att förglömma! Denna vecka blir det ett extra fylligt nummer – något slags Veckoresumé Plus, som innebär att du utöver de vanliga minirecensionerna även får ett antal ännu kortare minirecensioner, som den här gången utgörs av flygplansfilm. Arlanda-Kapstaden tur och retur ger nämligen tid för en bunt sådana. Miniminirecensionerna av dessa hittar du längre ner i artikeln, efter den vanliga veckoresumén.

The SessionsTHE SESSIONS (2012)
3 stjärnor DYLPC

John Hawkes, som ofta syns i biroller och för den breda massan ganska okända indiefilmer, spelar här den poliodrabbade och sängliggande Mark, baserad på verklighetens journalist och poet Mark O’Brien. Filmen bygger på O’Briens självbiografiska texter och handlar om Marks sökande efter kärlek, viljan att utforska sin egen sexualitet och att känna en kvinnas närhet. Han bestämmer sig vid 38 års ålder för att han ska bli av med sin oskuld och tar hjälp av sexterapeuten Cheryl, som spelas av den för rollen Oscarsnominerade Helen Hunt. Cheryl ser mötet som en helt kärleksfri kurs över sex tillfällen, en inställning som ska komma att kollidera med Marks impulsiva känslor och drömska upplevelser. Som en tredje part finns prästen Father Brendan alltid till hands för Mark som en slapp rådgivare, en snubbe som han känner att han kan snacka med, män emellan, så att säga. Father Brendan spelas av en pålitligt härlig William H. Macy, som dessutom levererar en otroligt levande frilla. Mark tar under filmens gång flera steg mot att försöka förstå kärlek, sina känslor och svårigheten i att hantera relationer. Förutom Cheryl finns flera kvinnliga assistenter i hans liv, vilket skapar både vänskap, kärlek och problem. Utan att vara fantastisk eller gå särskilt långt utanför boxen för ett klassiskt dramakomedi-upplägg lyckas filmen förmedla en varm och smårörande berättelse med en lagom dos humor. Helen Hunt gör en vågad, naken och ärlig roll som inte alla skådespelare skulle kunna tänka sig att göra, vilket hon ska ha beröm för. Även de manliga skådisarna med John Hawkes i spetsen gör bra roller, i en fin och sevärd film.

TwilightTWILIGHT (2008)
1 stjärna DYLPC

Jaså, minsann? Ja, nu är det dags att ta fram den stora sågen, för nu ska här sågas så det ryker! Twilight-serien har länge legat och bubblat i skuggan av min filmradar, lite som en bortglömd brödbit, starkt misstänkt för mögel, som ingen riktigt vågar ta i. Men nu stoppade jag in handen längst in i brödskrinet och mycket riktigt var det en grön liten stinkande fralla som uppenbarade sig. Nej, nog med brödmetaforer! Förväntningarna var på förhand körda i botten och Catherine Hardwickes vampyrfilm hade alla möjligheter att överraska positivt, något den helt misslyckades med. Fördomarna infriades en efter en – vi bjöds på dåligt skådespeleri, dålig regi, dåliga specialeffekter, obefintlig logik, krystade dialoger, löjliga karaktärer och ofattbart usla scener där vampyrer spelar baseball i en skog (?). Vad handlar tramset om då? Bella (Kristen Stewart) flyttar till en mulen småstad, där hon snabbt träffar en sensationellt stel och awkward sliskvampyr (Robert Pattinson), som hon lika snabbt blir förälskad i, utan att lägga någon större vikt vid att han är en störd psykopat som livnär sig på mänskligt blod. Snart dyker det upp några onda vampyrer tillika fullblodsidioter som har en beef med familjen Cullen (Pattinson & Co), vilken blossar upp på nytt, varpå gängkriget inleds med turbobaseball och avslutas med krossade speglar och PG-13-blodbad (yeah, go figure). Som om inte detta vore nog glider Taylor Lautner in och visar upp sig, ett praktfiasko på alla sätt och vis. Twilight tilldelas en blek och stel etta i betyg och placeras längst ner i Sverkers röda soptunna. Ät inte det mögliga brödet!

Anna KareninaANNA KARENINA (2012)
3 stjärnor DYLPC

Joe Wright är en oerhört skicklig regissör med en mycket god känsla för så kallade kostymdramer, med fantastiska filmer som Atonement och Pride & Prejudice på meritlistan. Anna Karenina bygger som bekant på Leo Tolstojs überklassiska roman med samma namn och är en i raden av otaliga filmatiseringar. I denna version har Wright använt sig av teaterkulisser och låtit dem medverka på ett kreativt sätt, utan att på något sätt gömma skarvarna, hålen i väggarna eller de målade bakgrunderna. Scenen utnyttjas som en fantasifull plats där olika rum och byggnader överlappar varandra och dessutom bryts av genom att då och då övergå i verkliga miljöer. En särskilt mäktig scen är när en av karaktärerna ser sig om på scenen, varpå ridån går upp och ett snöigt vinterlandskap öppnar upp sig. Detta lekfulla grepp har, tillsammans med det teatraliska skådespelet, delat publiken i en hyllande skara och en inte så hyllande skara – det hänger på att man köper illusionen och att man kan uppskatta teaterstilen. Jag måste säga att jag gillade vad jag såg, utan att för den delen tokhylla det. Som alltid när det gäller Wright dekoreras filmen med ett elegant foto, ljuv musik, detaljerade kostymer och en in i minsta detalj välplanerad koreografi. I den stabila skådespelartruppen ser vi namn som Keira Knightley, Aaron Taylor-Johnson, Matthew Macfadyen, Jude Law och vårt svenska stjärnskott Alicia Vikander. Alla sköter sig bra och 2012 års upplaga av Anna Karenina är ett läckert stycke teaterfilm, som dock brister något i det hos tittaren så viktiga känslomässiga engagemanget i berättandet.

Das BootDAS BOOT (1981)
4 stjärnor DYLPC

(Sv: Ubåten). En riktig långkörare till film – tung, tysk och mustig! Das Boot handlar om en ubåt ur den tyska flottan som 1941 gick ut till sjöss för att försvara Tyskland mot engelsmännen i kampen om havet och dess transportmöjligheter. Under 3,5 timmar får vi följa en ung och oerfaren besättnings stundtals helvetiska resa i det mörka djupet under havsytan, där de stöter på såväl brittiska fartyg som interna meningsskiljaktigheter och tekniska problem. Filmen är snyggt iscensatt med en verklighetstrogen ubåtsinteriör, en svettig och klaustrofobisk atmosfär och välskrivna karaktärer som en malplacerat nyfiken journalist, en överdrivet formell styrman, en butter kapten och osäkra unga män som en efter en bryter ihop av den enorma påfrestningen ombord. Händelseförloppet framförs med en stadig upptrappning som sätter alla nerver på helspänn, och det blir aldrig segt eller ointressant, trots filmens långa speltid. Das Boot är en otroligt mäktig och lågmält intensiv krigsfilm som ska ha en jäkligt stark fyra i betyg!

Stand Up GuysSTAND UP GUYS (2012)
3 stjärnor DYLPC

Al Pacino och Christopher Walken är en kombination som heter duga. Med tanke på att båda dessa herrar är fastspikade i min personliga topp 5 över favoritskådespelare var det bara en tidsfråga innan jag skulle se den här filmen. Filmen inleds med att Val (Pacino) kommer ut från fängelset efter 28 år bakom lås och bom och hämtas upp av sin gamle polare Doc (Walken). Doc har dock blivit beordrad under hot att mörda Val före klockan 10 på morgonen nästa dag, med en gammal hämndhistoria som bakgrund, vilket Val snart listar ut när han anar att något inte står rätt till. De två kompisarna bestämmer sig för att ta igen förlorad tid och göra det som ska bli Vals sista kväll i livet till en fantastisk kväll, ”just like the old times”. Kvällen blir minst sagt händelserik, särskilt efter att de stulit en sportbil, hämtat upp en tredje gammal vän (Alan Arkin) från ett ålderdomshem och hjälpt en kidnappad kvinna att hämnas sina förövare. Stand Up Guys är egentligen en ganska trött film som har stunder av alldeles för låg nivå på manus och flyt, men i slutändan kan jag inte komma ifrån att jag njuter bara av att se dessa underbara herrar agera på vita duken, även om filmen i sig inte är mycket att hänga i granen. Men jag ska inte vara alltför negativ – filmen är rätt skön från och till och har ett soft, laid-back soundtrack som funkar till både överdrivna kulregn och mer nostalgiska, lite småsorgliga stunder. Känner mig snäll just nu, så en svag trea bjuder jag på!

Flygplansfilm

BillBILL (2007)
2 stjärnor DYLPC

Bill (Aaron Eckhart) är en medelålders man med dåligt självförtroende och en otrogen fru. Han jobbar på sin svärfars bank och är allmänt oinspirerad. Snart får han nog och det mesta spårar ur, vilket ger både befrielse och depression. Helt okej dramakomedi med några småroliga stunder, men inte mycket att hurra för. Jessica Alba är med i alla fall (alltid ett visuellt plus, så att säga).

ThorTHOR (2011)
1 stjärna DYLPC

Tor, den gamla fornnordiska åskguden, skulle nog bajsa på sig om han fick se den här moderniserade popcornversionen av honom själv, spelad av träbocken Chris Hemsworth. Det finns ingenting av värde att hämta i den här filmen, som är ganska idiotisk rakt igenom, med en tunn, förutsägbar och intetsägande premiss. Det är ofattbart att självaste Kenneth Branagh stått bakom kameran, för Thor är långt under hans egentliga kapacitet.

Aeon FluxÆON FLUX (2005)
1 stjärna DYLPC

Æon Flux (Charlize Theron) är något slags rövkickande actionagent 400 år in i framtiden, där jordens människor stängts in i ett korrupt samhälle bakom höga murar. Hon ska naturligtvis försöka rädda alltihop med ett hjältedåd, som bara blir ett långtråkigt och töntigt actionspektakel med löjliga, om än ambitiösa, kostymer och framtidsvisioner. Denna kan man hoppa över.

The Big YearTHE BIG YEAR (2011)
3 stjärnor DYLPC

En härlig och varm komedi med mycket hjärta! Owen Wilson, Steve Martin och (till och med) Jack Black bidrar med charmiga karaktärer, vilka alla deltar i fågelskådartävlingen ”The Big Year” som går ut på att se så många arter som möjligt under ett år. Mycket hinner hända under året och dessa personer får sig många tankeställare om livet och alla dess frågor, som avlöses av skrattfyllda utflykter. Mycket stark trea, på gränsen till fyra.

The GreyTHE GREY (2011)
3 stjärnor DYLPC

En grupp oljeborrare i Alaska är med om en svår flygkrasch som lämnar dem för sitt öde i de snöiga skogarna långt bortom civilisationen. Snart upptäcker de att de inte är ensamma – de har nämligen hamnat mitt i en vargflocks område. Liam Neeson spelar huvudrollen och leder gruppen bort från vargarnas territorium, en minst sagt tuff vandring. En spännande, stillsam och rätt snygg film som förtjänar en trea i betyg, varken mer eller mindre.

Your HighnessYOUR HIGHNESS (2011)
1 stjärna DYLPC

En medeltida riddarkomedi där nivån på humorn sjunkit alldeles för lågt och penisskämten haglar. Det enda positiva med filmen är den maffiga musiken, skriven av Steve Jablonsky, men i övrigt är det en dålig och onödig film. Ännu ett bottennapp från denna resas filmreportoar.

The Iron LadyTHE IRON LADY (2011)
2 stjärnor DYLPC

Meryl Streep visar sin skådespelartalang i rollen som krutgumman Margaret Thatcher, en roll som vann henne en Oscar. Filmen i sig är ganska kraftigt begränsad ur ett historiskt perspektiv, då den inte gräver särskilt djupt någonstans och mest ger ett axplock av vad Thatcher sysslade med under sin karriär. Man berättar två parallella historier – den ena om Thatchers väg till makten och den andra om hennes svåra tillvaro som gammal – och ibland känns det som att fokus ligger på fel sak, eller att den inte ger en tillräckligt fördjupad redogörelse. Streep är som sagt bra, filmen godkänd.

Iron ManIRON MAN (2008)
1 stjärna DYLPC

Från en järnmänniska till en annan! Marvels järnman (Robert Downey Jr), som från början är en rik affärsman, kidnappas och utpressas att bygga ett förgörande vapen. Då får han snilleblixten att snickra ihop en supermäktig järndräkt som han kan flyga runt och spränga saker med, för att rädda världen då, givetvis. Liksom Thor lider Iron Man av en tunn och meningslös story och en helt ointressant utveckling. Den lyckas inte ens underhålla för stunden, och då har den stora problem.

Tropic ThunderTROPIC THUNDER (2008)
3 stjärnor DYLPC

En ganska löjlig men härlig actionkomedi som gör parodi på flera klassiska Vietnamkrigsfilmsögonblick (vilket ord!) och humor som jag faktiskt uppskattade för det mesta. Härliga skådespelare som bjuder på sig själva, bland andra Ben Stiller, Robert Downey Jr, Jack Black, Nick Nolte, Tom Cruise och Matthew McConaughey. En film som gör sig utmärkt vid en trött tittning framåt småtimmarna.

Dark ShadowsDARK SHADOWS (2012)
1 stjärna DYLPC

Tim Burton verkar inte ha koll på vad han gör riktigt, i alla fall inte här. Mixen av spökhistorier, skräck, komedi och något slags rock ‘n’ roll-tema funkar inte alls och Johnny Depp repriserar sin numera typiska knasroll än en gång. Nej, detta var inte bra, och även om jag inte är något stort Burton-fan kan jag säga att han har gjort mycket bättre filmer än denna.

A Good YearA GOOD YEAR (2006)
2 stjärnor DYLPC

Ska vi ha ett stort år kan vi lika gärna ha ett bra år också! En rik affärsman (Russell Crowe) förlorar sitt jobb och bestämmer sig för att åka till Provence, där han ärvt en vingård. Där stöter han på en vacker kvinna (Marion Cotillard) som han förälskar sig i. En småmysig film som tyvärr har ett alldeles för trist manus för att kännas riktigt härlig och som dessutom är onödigt förutsägbar. Klart godkänd dock, men långt under Ridley Scotts högstanivå.

Sådär, nu har ni fått er en rejäl lista med filmer. Förra veckan förgylldes även av en omtitt på Wes Andersons underbara The Darjeeling Limited (inte längre 4/5 utan 5/5), och förstördes sedan delvis av den förfärliga Les Misérables (1/5). Därefter tog jag del av Paul Thomas Andersons något svårplacerade men i flera avseenden suveräna The Master (4/5), och Robert Zemeckis stabila Flight (3/5). Alla de tre sistnämnda har Scott tidigare skrivit om, vars texter du hittar här:

Varför ingen text om The Darjeeling Limited? Lugn, det kommer i sinom tid…

Veckans topp 3

  1. Das Boot
  2. Anna Karenina
  3. The Big Year

Veckoresumé #12

Oscarsgalan närmar sig med stora steg och vägen dit präglas av ett flertal stora filmgalor där tunga och prestigefulla priser har och kommer att delas ut. Bland annat har Critic’s Choice Awards och Golden Globes passerat, och fortfarande väntar ytterligare sex kommande galor innan Oscarsakademin avslöjar de stora vinnarna. På grund av dessa galor har mitt filmtittande den senaste veckan bestått av filmer som är nominerade till bästa film på Oscarsgalan. 

Life Of Pi. Lifeboat. Pi and Tiger.2

LIFE OF PI (2012)
3 stjärnor DYLPC

Med filmer som Crouching Tiger, Hidden Dragon, Brokeback Mountain och mästerverket Ice Storm i bagaget har Ang Lee blivit en av de regissörer som jag har störst respekt för. Därför har mina förväntningar på Lees senaste film Life of Pi varit ganska höga. Den här gången tar den lilla taiwanesiska herren med oss på ett äventyr till havs med en indisk pojke. Pi heter pojken och bor med sin familj på ett zoo som fadern i huset äger. Påverkade av dåligt besökarantal bestämmer sig familjen för att starta om på nytt genom att sälja djurparken och med fartyg resa med alla djuren till Kanada i hopp om att lyckas sälja dem och köpa sig ett nytt hem i Montreal. Mitt ute till havs händer något fruktansvärt och fartyget sjunker och alla ombord mister sina liv, inklusive Pis familjemedlemmar. Förtvivlad och psykiskt nedbruten lyckas Pi och ett par överlevande djur få tag på en livbåt. Ovetande om vad som komma skall sätts de skeppsbrutna iväg på ett äventyr. Life of Pi är en fint berättad historia om överlevnad och hopp som dock inte alltid håller intresset uppe. Med en svag inledning och svajigt skådespel från unga Pi når inte filmen några mästerverksnivåer som helhet. Det finns däremot en aspekt av filmen som minsann är mästerlig. CGI- och 3D-effekterna i Life of Pi är på en färgglad och förtrollande nivå som helt klart förtjänar sin Oscarsnominering för bästa specialeffekter. Ett visuellt mästerverk helt klart, men på det stora hela får filmen en stark trea i betyg. Min beundran för Ang Lee kvarstår sjävklart!

Django-Unchained-10

DJANGO UNCHAINED (2012)4 stjärnor DYLPC

Django Unchained handlar om slaven Django (Jamie Foxx) i den djupa södern i amerikanska Texas under vilda västerns guldår (slutet av 1700-talet). Django räddas av en tysk prisjägare (Christoph Waltz) som behöver Djangos hjälp för att identifiera tre bröder som prisjägaren har fått i uppdrag att döda. I utbyte mot assistansen ska prisjägaren hjälpa Django att finna sin fru (Kerry Washington) som ägs av en Frankrike-älskande plantageägare (Leonardo DiCaprio) från Mississippi. Quentin Tarantino levererar i år igen – något han har gjort med nästan varenda film han har skapat. Förra gången fick hans mästerverk Inglourious Basterds en Oscarsstatyett och åtta nomineringar. I år är hans nya projekt nominerat i fem kategorier. Django Unchained är en vågad film som skildrar det grymma slaveriet med mycket våldsamma bilder och grovt språk. Filmen är i grund och botten en väldigt seriös och allvarlig film på grund av temat, men Tarantino lyckas effektivt blanda våldet med ovanlig och pricksäker humor som lättar upp filmen och gör den utmärkt som underhållning. I Django får man lära känna fantastiska karaktärer med allt från galna plantageägare, ointellegenta Ku Klux Klan-föregångare och lättlurade sheriffer. Rollistan består av stora skådespelare som alla gör perfekta rollprestationer. Jamie Foxx briljerar som den tysta och envisa Django, Christoph Waltz gör en alldeles underbar och rolig rollinsats som den tyska prisjägaren Dr. King Schultz och Leonardo DiCaprio visar på stor bredd genom att tackla rollen som skurken Calvin Candie. Andra starka rollprestationer görs av Samuel L. Jackson, Kerry Washington och Don Johnson. Musiken är även ett stort plus med filmen. Tarantino har valt ut musik från alla möjliga genres med allt från klassisk västern musik av Ennio Morricone till tung gangster-rap från Rick Ross. Django Unchained är en underbar filmupplevelse med mycket skratt och mycket köttigt våld. Den förtjänar sina Oscarsnomineringar och förhoppningsvis vinner den några. Betyget skjuter sig fram till en stark fyra.

731722eb

LES MISÉRABLES (2012)
1 stjärna DYLPC

Jag har redan klargjort med Nine i veckoresumé #8 att jag inte är särskilt förtjust i musikalfilmer men som sagt har jag bestämt mig för att se alla filmer som är nominerade för bästa film i årets Oscarssgala även om en av dessa filmer råkar vara en musikal. Les Misérables är regisserad av den brittiske filmskaparen Tom Hooper som ligger bakom en av världens bästa mini-serier någonsin, John Adams och den fenomenala The King’s Speech. I år har Hooper gjort mig riktigt missnöjd efter att jag har sett hans snedsteg till musikalfilm. Filmen utspelar sig i Frankrike och handlingen börjar 1815 och sträcker sig hela 17 år. Huvudkaraktärern Jean Valjean (Hugh Jackman) släpps fri efter många år i fängelse. Han har svårt att stadga sig ekonomiskt och fortsätter sin tidigare karriär som tjuv för att överleva den smutsiga och fattiga tillvaron i Paris. Valjean kämpar från att dö och jagas samtidigt av den hänsynslösa polisen Javert (Russell Crowe). Valjean stöter på den föräldralösa flickan Cosette och väljer att adoptera henne, en handling som skall komma att förändra båda deras liv för alltid. Ett av de stora problemen i filmen är dramaturgin som vid ett flertal gånger inte förklarar särskilda händelser och handlingar. Helt plötsligt kan en karaktär dyka upp i bild utan någon förklaring till varför och hur den gjorde det. En anledning till dessa plot holes är troligen att all dialog ska sjungas. Istället för att förklara och bygga vidare på händelseförlopp så upplevde jag att all sång istället lade fokus på fel saker. Gapande och gråtandes sjunger alla karaktärer om varenda rörelse och sak de gör, helt meningslösa saker som bara gör sångtexterna löjliga. Det dödar stämningen – om det ens fanns någon sådan. All denna ”skönsång” och det pretentiösa slisk som Hooper och hans skådespelare brer ut på tittaren blir bara dåligt och skrattretande. Les Misérables försöker verkligen att charma mig med sin stora rollista med för det mesta kompetenta namn men lyckas inte. Jag är inte förvånad att Misérables är en av de mest nominerade filmerna i år eftersom det är just sådana här filmer som alltid går hem hos Oscarsjuryn. Jag hoppas att den här filmen inte vinner något för det förtjänar den inte överhuvudtaget. Les Misérables är en plågsam upplevelse som till råga på allt är alldeles för lång (2 timmar, 40 minuter). Betyget suckar sig fram till en etta.

Utöver ovanstående filmer har jag även sett två andra filmer nominerade för bästa film på årets Oscarsgala: Silver Linings Playbook (4/5) och Argo (3/5) som David utmärkt skrev om i veckoresumé #11.

Veckans topp 3

  1. Django Unchained
  2. Silver Linings Playbook
  3. Life of Pi

I fokus: Darren Aronofsky

En av våra idéer när vi startade Do you like Phil Collins? var att vi skulle lyfta fram personer inom branschen som betytt mycket för oss, eller som på något sätt satt sitt avtryck på filmremsans världskarta. Den första av dessa texter tillägnas en av filmvärldens mest spännande regissörer – Darren Aronofsky.

Darren Aronofsky 1

Darren Aronofsky föddes 1969 och växte upp i Brooklyn, New York. Hans föräldrar tog ofta med honom till Broadway för att se de teaterföreställningar som sattes upp där, vilket tände den låga som väckte Aronofskys intresse för drama och scenkonst. Samma låga skulle senare bränna till rejält och tända den nu starkt brinnande brasa som Aronofsky arbetat fram.

Under tonåren utförde han bland annat biologiska fältstudier i Kenya och Alaska, vilket enligt egen utsago påverkat Aronofskys världssyn och gett honom nya perspektiv på saker och ting. Viljan att se världen förde honom även till Europa och Mellanöstern, innan han sedan bestämde sig för att studera vid Harvard, där han avlade examen i socialantropologi vid 22 års ålder. Aronofskys filmintresse tilltog betydligt under tiden på Harvard, mycket tack vare att han lärde känna en studerande animatör. Han studerade utöver sitt huvudämne även filmkunskap, vilket gav honom chansen att göra ett antal kortfilmer. Bland dessa kortfilmer fanns hans avhandlingsfilm Supermarket Sweep, finalist i Student Academy Awards 1991. Året därpå fick han examenstiteln ”Master of Fine Arts”.

Efter tiden på Harvard arbetade Aronofsky på ett manus, som sedan skulle lägga grunden för hans första långfilm, Pi. Det dröjde fram till hösten 1997 innan projektet blev verklighet, efter att han skrapat ihop en budget på 60 000 dollar, uppbyggd av bidrag från snälla vänner och släktingar.

PiPI (1998)
4 stjärnor DYLPC

Aronofskys långfilmsdebut är en kryptisk, mörk och surrealistisk thriller som kan vara svår att ta till sig vid en första titt. Jag gillade den första gången jag såg den, även om jag inte riktigt greppade allt (vilket jag fortfarande inte gör), men andra gången jag såg den växte den sig än starkare när man kunde lägga märke till fler detaljer. Filmen handlar om Max, ett matematiskt snille som hävdar att allt går att tolka och lösa med hjälp av matematiska mönster. För att dra nytta av sina teorier bestämmer han sig för att ta sig an en stor utmaning – börsmarknaden. Vad han inte hade räknat med är att vissa andra personer skulle göra allt för att komma åt den ultimata koden som Max försöker knäcka… Pi är en, för sin budget, otroligt imponerande film med snyggt svartvitt foto, effektfull ljussättning och obehaglig stämning. Att Aronofsky trollat fram den här filmen på 60 000 dollar visar redan här hans storhet som regissör.

”This is insanity, Max.”
”Or maybe it’s genius!”

Pi fick stort internationellt genomslag när Aronofsky vann priset för bästa regissör på Sundancefestivalen 1998. Även pengamässigt var siffrorna gröna – man spelade in över tre miljoner dollar, vilket motsvarar 53 gånger den ursprungliga budgeten!

Inför sitt andra långfilmsprojekt fick Aronofsky en större budget (ca 3,5-4,5 miljoner dollar) att arbeta utifrån – vilket fortfarande är en låg budget jämfört med många storfilmer – och återigen lyckades han använda pengarna rätt.

Requiem for a DreamREQUIEM FOR A DREAM (2000)
5 stjärnor DYLPC

Efter succédebuten kunde Aronofsky casta etablerade namn som Ellen Burstyn, Jared Leto och Jennifer Connelly i huvudrollerna – tre bra val, med facit i hand. Filmen, som bygger på Hubert Selby Jr:s roman med samma namn, handlar i korthet om en drogmissbrukande snubbe och hans flickvän, hans polare och hans TV-besatta mamma. Mer än så orkar jag inte utveckla det, för jag får kalla kårar bara av att tänka på filmen. Requiem for a Dream är en nattsvart skildring av vad olika former av beroende gör med människor, hur drömmar krossas och hur djupt man kan falla innan man till slut stryker med. Vi slängs rakt in i ett brinnande helvete som inte slocknar förrän långt efter att eftertexterna slutat rulla. Aronofskys berättarperspektiv med påträngande kameravinklar, epileptisk klippning och skruvade skräckupplevelser ger i kombination med Clint Mansells mästerliga domedagssoundtrack en hemsk mardrömsupplevelse man sent glömmer. Skådespelarna gör alla urstarka prestationer och lyckas överföra alla känslor rakt genom rutan till åskådaren. Jag var knockad, förstörd och mentalt nedbruten efter att ha sett filmen för snart ett par år sedan, och jag bävar fortfarande för att se om den. Requiem for a Dream är ett slag i magen, en sinnessjuk migränattack och en kniv i hjärtat.

Även Requiem for a Dream skördade stora framgångar och vann flera priser. Ellen Burstyn nominerades till en Oscar för bästa skådespelerska. Aronofsky kontaktades därpå av Warner Bros. som ville att han skulle skriva och regissera en ny film i Batman-serien: Batman: Year One. Aronofsky började fila på den nya idén tillsammans med serieskaparen Frank Miller, med ambitionen att skapa en helt ny tolkning av de klassiska serietidningarna, med Christian Bale som Batman. Projektet rann dock ut i sanden när Warner Bros. valde att prioritera en annan film i samma serie istället för Year One. (Aronofsky blev i ett senare skede i karriären tillfrågad om att regissera Batman Begins, ett erbjudande han tackade nej till). I skuggan av den uteblivna Batman-filmen var Aronofsky med och skrev manuset till den ganska anonyma ubåtsskräckisen Below från 2002, som han även producerade.

Någon Batman blev det alltså inte, utan istället flyttades fokus till ett mer konstnärligt utsvävande projekt när Aronofsky våren 2001 bestämde sig för att ge sig in i science-fiction-världen, med ett hemlighetsfullt projekt som fick arbetstiteln The Last Man. Inspelningen, som skulle ske i Australien, planerades till hösten 2002. Grundtanken var att huvudrollen skulle spelas av Brad Pitt, med Cate Blanchett som motspelare, men dessa fick båda hoppa av projektet av olika anledningar – Pitt med bara sju veckor kvar till inspelningen – vilket kraftigt sinkade arbetet för filmteamet. Produktionsbolagen började tvivla på filmens potential och stoppade produktionen, som inte kunde återupptas förrän två år senare, med en halverad budget på 35 miljoner dollar.

The FountainTHE FOUNTAIN (2006)
4 stjärnor DYLPC

Det blev till slut Hugh Jackman och Rachel Weisz som fick spela huvudrollerna i detta episka sci-fi-drama, och tur var väl det, för de gör det strålande! Jackman är tre olika karaktärer, eller en man i tre olika liv (beroende på hur man tolkar det), som alla strävar efter att finna källan till evigt liv. Handlingen utspelar sig dels i nutid, dels i 1500-talets Spanien och dels i en svårdefinierad rymdmiljö vid ett svävande träd. Weisz är den nutida mannens cancersjuka fru, vars sjukdom han försöker bota. The Fountain går inte att återberätta i ord, utan är en visuell, emotionell, själslig och högst personlig upplevelse som förgylls av en konstnärlig estetik och ett magiskt soundtrack från Clint Mansell. För mig är The Fountain en fantastisk film med en nästintill oslagbar stämning, atmosfär och en avslappnande känsla av att sväva runt i ett tidlöst universum. Något håller mig ännu ifrån att sätta högsta betyg, men liksom alla Aronofskys filmer växer den varje gång och det är mycket möjligt att femman är på plats nästa gång du frågar mig. Det är en film som kräver koncentration och eftertanke, och det är långt ifrån alla som uppskattar den. Den problemförföljda filmen, som hade premiär hösten 2006, delade kritikerna och mottog såväl burop som stående ovationer, samtidigt som den floppade ekonomiskt med en förlust på nästan 20 miljoner dollar.

Året därpå planerade man för att Aronofsky skulle regissera boxningsfilmen The Fighter, där han återigen såg fram emot att arbeta med Christian Bale. Men Aronofsky hoppade av uppdraget för att istället satsa på sin egen, liknande idé The Wrestler, vilken han utformade tillsammans med manusförfattaren Robert D. Siegel. Det var även tal om att han skulle regissera en remake i RoboCop-serien, men inte heller det blev verklighet. Aronofsky var fortsatt inblandad i The Fighter, som producent. Filmen släpptes först 2010, och dessförinnan hade Aronofsky färdigställt den länge påtänkta idén om The Wrestler.

The WrestlerTHE WRESTLER (2008)
4 stjärnor DYLPC

Randy ”The Ram” Robinson, spelad av Mickey Rourke, är en avdankad wrestler som kämpar för att hålla sig kvar i ringen. 80-talets glansdagar är ett minne blott och champagneglasen är utbytta mot ölburkar. Han håller till i sunkiga gymnastiksalar, arbetar där han får jobb och har tappat kontakten med sin enda dotter, i vad som i de mörkaste stunderna kan beskrivas som en fallen kämpes sista stapplande steg. Till slut tar den fysiskt utpumpande livsstilen ut sin rätt när Randy inser att kroppen inte längre klarar av belastningen. Passionen för wrestling sätts i nya perspektiv och han bestämmer sig för att försöka ta upp relationen med sin dotter. Det blir svårt och känslosamt för båda två, och det är här filmens starkaste scener finns, mellan Randy och Stephanie (Evan Rachel Wood). En annan svår relation är den som Randy utvecklar med strippan Cassidy, spelad av Marisa Tomei. Randy dras mellan olika viljor och lever ett splittrat liv med både toppar och dalar. Mickey Rourke är The Ram, och då menar jag att Mickey Rourke är The Ram. Vad han gör med rollen är helt otroligt – en av de starkaste och mest genuint känsloladdade prestationer som nått den vita duken. Randys comeback är också Rourkes comeback, och allt känns som att det kommer rakt från hjärtat. Jag är nog inte den ende som googlat ”Mickey Rourke wrestling career”, för det är lätt att tro att han är sig själv. Särskilt eftersom fotot och kameraföringen ger en dokumentär känsla som ramar in berättelsen med stor autenticitet. Till skillnad från Pi och The Fountain finns här inga krångliga, filosofiska föreställningar, utan bara realism, råhet och hårda smällar, såväl fysiska som psykiska. The Wrestler är ett kraftfullt drama, fast förankrat i verkligheten, med en engagerande och gripande historia. Även här är betyget en fyra, lika stark som Randy The Ram.

Mickey Rourke, vars roll Nicolas Cage (!?) var i förhandlingar om att spela, fick en välförtjänt Oscarsnominering för sin insats. Vi tackar både de högre makterna och Nic Cage, som i sann gentlemannaanda överlät uppdraget till sin gamle vän, för att Rourke fick chansen att porträttera Randy The Ram. The Wrestler blev en succé, både ekonomiskt och kritikmässigt, då den bland annat vann Guldlejonet på Venedigs filmfestival och drog in 44 miljoner dollar i biljettintäkter (budgeten var 6 miljoner). Rourke snuvades på Oscarn (Sean Penn vann för Milk), men fick en Golden Globe för sin roll. Även Marisa Tomei blev Oscarsnominerad för sin biroll.

Nästa anhalt i karriären var en annan idé som funnits hos Aronofsky länge, och som han hade diskuterat tillsammans med Natalie Portman flera år tidigare – en psykologisk thriller om en balettdansös i New York, inspirerad av Svansjön. Aronofsky blev intresserad av balett redan som barn då hans syster tränade dans på hög nivå, och Portman ville göra en vuxen och krävande roll, vilket gjorde Nina till en spännande karaktär för dem båda. Portman började träna balett ett år innan inspelning, för att gå in i rollen med maximal ansträngning, och trappade upp träningen till 5-8 timmar per dag under de sista sex månaderna. Snart föll de sista bitarna på plats – ett färdigskrivet manus, en 13-miljonersbudget, Mila Kunis och Vincent Cassel – och inspelningen kunde påbörjas hösten 2009.

Black SwanBLACK SWAN (2010)
5 stjärnor DYLPC

Den slutgiltiga filmrullen blev ett fantastiskt mästerverk. Natalie Portman gör sitt livs roll och Aronofsky har skapat en intensiv, sexig, twistad och obehaglig thriller som äger rum bakom förrädiska teaterkulisser i ett mörkt New York. Den unga ballerinan Nina Sayers tränar för att bli utvald som den nya huvudrollsinnehavaren, The Swan Queen, i en uppsättning av den klassiska baletten Svansjön. Hon ses som den mest talangfulla bland dansöserna, men får hård konkurrens från den inlevelsefulla och passionerade Lily (Kunis) och sätts under hård press från både sin mamma (Barbara Hershey) och den okonventionelle regissören (Cassel). Omgivningens krav växer sig större i takt med att premiären närmar sig, och Nina tvingas hävda sig mot lömska konkurrenter, en sträng mamma och sitt eget psyke. De mentala påfrestningarna förvrider tillvaron för Nina och leder in henne i en förvirrad mardröm som inte gör några avgränsningar mellan dröm och verklighet. Liksom med Rourke i The Wrestler har Aronofsky hittat och utvecklat något stort i Natalie Portman, och hon bär filmen på sina axlar på ett mäktigt sätt. Allt återges med ett närvarande foto, ett påträngande obehag och sylvassa skådespelarinsatser. Black Swan är ett visuellt spektakel och en svindlande upplevelse som stannar kvar i huvudet ett bra tag.

”It was perfect.”

Ja, det var verkligen perfekt, och det tyckte Oscarsjuryn också. Hela fem nomineringar blev det, däribland för bästa film, bästa regi och bästa skådespelerska, varav den sistnämnda guldgubben även vanns av Natalie Portman. Filmen belönades utöver detta med ett antal Golden Globe-nomineringar och många andra utmärkelser. Biljettförsäljningen sköt i taket och drog in hela 329 miljoner dollar över hela världen.

Efter Black Swan var Aronofsky tilltänkt att regissera uppföljaren till X-Men Origins: Wolverine, där han i så fall skulle återförenas med Hugh Jackman. Aronofsky fick dock tacka nej på grund av att inspelningen skulle hålla honom borta från sin familj i uppemot ett år. I slutet av 2011 regisserade han Lou Reed & Metallicas musikvideo till låten The View.

NoahNOAH (2014)

Under 2012 blev det klart att Aronofskys nästa projekt blir en påkostad filmatisering av den episka berättelsen om Noas ark, med Russell Crowe i titelrollen. Även namn som Anthony Hopkins, Jennifer Connelly och Emma Watson finns med på tåget, som tuffar vidare mot en planerad premiär våren 2014. Aronofsky regisserar, producerar och har skrivit manuset och har en stor budget till sitt förfogande. Det finns alltså många anledningar att vara hoppfull inför Noah.

Det finns mycket att imponeras över när man granskar Darren Aronofskys CV. Han är bara 43 år gammal, men har redan bidragit med flera filmer som i framtiden bör ses som klassiker. Dessutom verkar han vara en oerhört sympatisk människa, vilket gör honom än mer beundransvärd.

En som gått hand i hand med Aronofsky längs den knaggliga filmens väg är den fantastiske kompositören Clint Mansell. Där har vi en annan man som förtjänar all beröm han kan få. Han har skapat musiken till alla av Aronofskys filmer och stått för många oförglömliga stycken. Särskilt soundtracken till Requiem for a Dream och The Fountain är mästerliga.

I en tid och värld där pengar är allt och remakes, superhjältar och dussinaction haglar över oss är det viktigt att påminna sig om varför vi egentligen ser på film, och framförallt varför vi gör oss mödan att göra film.

”I try to live my life where I end up at a point where I have no regrets. So I try to choose the road that I have the most passion on because then you can never really blame yourself for making the wrong choices. You can always say you’re following your passion.”

Darren Aronofsky gör film för att han har något viktigt, unikt och personligt att berätta och hans filmer har alltid sin grund i något som betyder mycket för honom själv, vilket därför även drabbar oss som ser filmerna. Jag har funderat över livet och döden efter att ha sett The Fountain, jag har gråtit hejdlöst efter Requiem for a Dream, jag har grubblat över Pi, känt Randy The Rams smärta och förtrollats av Black Swan. Darren Aronofsky är min största förebild inom filmskapandet.

AVSLUTNINGSVIS

The Wrestler – Bruce Springsteen