Återkomsten (2003)

På jakt efter de allra mäktigaste filmupplevelserna söker vi genom alla världens vrår efter verk som kan vara av intresse. En av dessa upplevelser kräver att vi beger oss österut och kastar oss rakt in i de ryska skogarna och Ladogas iskalla vatten.

En dag när de två bröderna Andrej och Ivan kommer hem till sitt hus hittar de en man sovandes i en säng. De får veta att det är deras far, som inte varit där på tolv år. Han är skäggig, fåordig och stenhård, en man man inte konfronterar i första taget. Efter en stel middag tar pappa Otets med sönerna på en tredagarsutflykt för att fiska. De får inget svar på varför de ska åka iväg, varför pappan återvänt, vem han ringer när de stannar längs vägen och vad syftet med att de ska umgås är när han knappt verkar vilja prata med dem.

Återkomsten (Vozvrashchenie) är en långsam film som med subtila medel utvecklar det komplicerade och på många sätt oklara mötet mellan en dittills förlorad far och hans två söner, och framförallt vice versa. Hur påverkas bandet mellan de nära bröderna när storebror Andrej entusiastiskt gör som Otets säger medan lillebror Ivan protesterar, kräver en förklaring och gör uppror mot en man som för honom är helt främmande?

Stämningen är tryckt, obehaglig och hotfull, placerad i en omgivning som känns i det närmaste postapokalyptisk och enormt ödslig. Betong och Tjernobylliknande småstäder, mörka skogar, sandstränder vid iskalla sjöar och en himmel som ser ut att bära på mörka hemligheter utgör den så vackra men samtidigt så deprimerande scenen för det omtumlande drama som utspelar sig. Deras destination är en ö som bara pappan känner till, mitt ute i en ödslig sjö i ensamhetens centrum. Vad ska de göra där? Varför ska de åka just dit? Frågorna är många och många förblir svarslösa.

Filmer som Återkomsten växer inte på träd. Det är ett svårsmält och mystiskt verk som inte lämnar ens tankar i fred på ett bra tag. Två veckor senare kan jag fortfarande finna mig själv sittandes och grubbla över vad som hänt, historien bakom allt, och förtvivlat undra om jag någonsin kommer att få något svar. En mystisk tragik omger filmen, inte bara inom biodukens ramar. I filmens inledningsscen ser vi hur en grupp barn utmanar varandra att hoppa från ett högt torn ner i den iskalla sjön, och stämplar den som inte vågar som fegis. Det är en oroande och illavarslande scen som direkt sätter nivån för filmens känslomässiga tyngd. Vladimir Garin, som spelar den äldre brodern Andrej, omkom kort efter att inspelningen avslutats, efter att ha hoppat från ett torn och drunknat i en sjö där man varit och filmat. Det är inte helt lätt att inte känna ett övernaturligt tvivel strömma genom kroppen när man läser om olyckan, som omges av ett tystlåtet eko av Garins karaktär Andrej.

Garin spåddes en lysande karriär, en karriär han inte kommer att få, men han kommer ändå att bli ihågkommen för sin storartade roll i Återkomsten. Han gör, liksom Ivan Dobronravov (Ivan) och Konstantin Lavronenko (Otets), fantastiska prestationer som påminner en om skådespelets kraft och filmens styrka som känslomässig uttrycksform. Att detta är Andrej Zvjagintsevs regidebut är inget mindre än en sensation. Återkomsten har en stor chans på högsta betyg när jag ser om den i en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid.

Tillägg, våren 2014

Efter att ha beskådat denna otroliga film en andra gång – på Cinemateket, på film! – har jag nu reviderat betyget: