Veckoresumé #46

Veckans tema är abstrakta filmer då fyra av veckans filmer har försatt mig i drömlika världar där illusioner och fantasi är i fokus. Trevlig läsning!

state of playSTATE OF PLAY (2009)
3 stjärnor DYLPC

Om det är något som Hollywood älskar mer än uppföljare är det remakes. Bekvämligheten är total när man slipper komma på en ny idé och istället kan använda en redan existerande handling. I oktober kommer Hollywoods version av Chan-wook Parks mästerverk Oldboy. Förra månaden dök Disneys mastodontprojekt The Lone Ranger (nyfilmatisering baserad på tv-serien The Lone Ranger från 1949) upp på biodukarna. Nästa år kommer både Godzilla och RoboCop att få varsin uppfräschning. Nyfilmatiseringar har alltid funnits och 2009 var inget undantag. Politiska thrillern State of Play, baserad på en brittisk tv-serie från 2003, utspelar sig i Washington D.C. och följer tidningsreportern Cal McAffrey (Russell Crowe) och hans kollegors arbete med att lösa mordet på en kongressmans (Ben Affleck) älskare. Med intensiva förhör, mystiska ledtrådar och intressanta karaktärstvister är State of Play en ganska ordinär men ändå spännande thriller som erbjuder en stabil grupp skådespelare med namn som Helen Mirren, Rachel McAdams, Robin Wright, Jason Bateman och Jeff Daniels. Tillsammans med Mirren som förbannad nyhetschef gör Crowe den bästa insatsen och lyckas lämna sin annars torra sida med en härligt lufsig och svettig aura. State of Play bjuder inte på något nytt men langar fram ett spännande och välgjort drama, perfekt för en regnig sommarkväll. Betyget konspirerar sig fram till en stabil trea.

a field in england

A FIELD IN ENGLAND (2013)
4 stjärnor DYLPC

En grupp soldater under det engelska inbördeskriget bestämmer sig för att desertera från slagfältet och korsa ett stort fält för att bege sig till en pub där god öl och vackra kvinnor utlovas. Men på deras vandring stöter de på en alkemist som tar tillfånga soldaterna och tvingar dem att finna en skatt som han tror sig ligga nedgrävd någonstans under den stora grässlätten. Vad som följer är tillsammans med Upstream Color årets mest abstrakta och oklara film. Brittiske regissören Ben Wheatley placerar filmen i en drömlik värld där det är svårt att urskilja vad som är fantasi och vad som händer på riktigt. Karaktärerna upplever psykedeliska transer, hypnotiska trick och våldsamma stunder. Obehagliga slow-motion-scener blandas med epileptiska hypermontage med obskyra bilder. Det svartvita fotot är gudomligt snyggt och lyfter filmens estetik till höga nivåer. Rollprestationerna är intensiva och blottande i psykisk och bokstavligt talat fysisk form då könsorgan och köttsår är förekommande. Det är svårt att greppa tag i vad A Field in England försöker få fram som budskap, om den ens har något? Men det är omöjligt att glömma filmen och dess annorlunda och imponerande stil. Trots sin oklarhet är det en väldigt bra och häftig upplevelse som förtjänar en halvstark fyra i betyg.

Jacob's Ladder

JACOB’S LADDER (1990)
4 stjärnor DYLPC

Jacob Singer (Tim Robbins) är en före detta Vietnam-veteran bosatt i New York. Han plågas ofta av mardrömmar och minnen från sin traumatiska karriär som soldat i krig. Mardrömmarna tar gradvis över hans undermedvetna och Jacob börjar även se illusioner i vaket tillstånd. Jacob tappar långsamt greppet om verkligheten och han slits mellan sin oroliga flickvän och hans inre demoner. Jacob’s Ladder är en psykologisk thriller med mörker och skräck som sitt främsta verktyg. Likt A Field in England kan det som tittare vara svårt att urskilja vad som utspelar sig i Jacobs verklighet och vad som bara är en del av hans mardrömmar och illusioner. Det skapar en viss förvirring men är samtidigt charmen med filmen. Jacob’s Ladder innehåller många oväntade stunder och konspirationer som är komplexa och intressanta. Symbolism är också en viktig del av filmen med referenser till Bibeln och satanistisk konst. Tim Robbins är fenomenal i huvudrollen och är en stor del av filmens styrkor. Jacob’s Ladder är spännande, obehaglig och smart och får en svag fyra i betyg.

Kill List

KILL LIST (2011)
3 stjärnor DYLPC

Ben Wheatleys kanske mest kända och ökända film är thrillern Kill List som kretsar kring två vänner som utgör ett lönnmördarteam som bestämmer sig för att genomföra det första uppdraget på väldigt länge sedan deras senaste som gick snett. Istället för att fokusera på action och våld börjar Kill List som ett diskbänksdrama där en av vännerna Jay (Neil Maskell) har ett klassiskt familjebråk med sin fru (MyAnna Buring) framför sin son. Detta effektiva drama är en stor del av filmen och kretsar kring Jay och hans familj samt hans lönnmördarvän Gal (spelad av Michael Smiley, som även spelar alkemisten i A Field in England). Men den mordiska titeln vittnar om att våld skall komma. Något det gör med full styrka. Men Kill List är extremt obehaglig, inte bara när våld förekommer men också under scenerna med diskbänksdramat. Wheatley använder sig av musik, foto och klippning på ett sätt som hela tiden varnar om att något vidrigt kommer att hända inom kort. Rollprestationerna är riktigt vassa från samtliga tre – Maskell, Buring och framförallt Smiley. Kill List är likt Wheatleys vandring genom brittiska fält abstrakt och en aning drömlik, dock inte i samma utsträckning som fältfilmen. Filmen är provocerande och ibland lite sinnesjuk, särskilt med det skrämmande slutet. Men det är en effektiv och stilfull film som förtjänar en stark trea i betyg.

oblivion

OBLIVION (2013)
3 stjärnor DYLPC

Som vi redan har konstaterat är remakes extremt vanliga i dagens filmvärld. Det är därför alltid lite intressant när något nytt dyker upp, även om det i de flesta fallen innebär extremt dyra CGI-tunga filmer. Bara den här månaden kommer Pacific Rim och Elysium, två sci-fi-filmer med nya handlingar som inte är remakes eller uppföljare. Tidigare i år kom en sådan film från Tron: Legacy-regissören Joseph Kosinski vid namn Oblivion. Jorden har utstått en attack från utomjordingar som resulterade i ett blodigt krig där mänskligheten faktiskt lyckades vinna, men till en tung kostnad. Jorden som planet skadades under kriget till den utsträckning att mänskligheten var tvungen att lämna Jorden och bosätta sig på Saturnus måne Titan. 60 år senare är Jorden en öde planet med endast Jack Harper (Tom Cruise), en reparatör av drönare, och hans kommunikationsledare och älskarinna Victoria (Andrea Riseborough). Deras uppgift är att reparera och kontrollera ett stort antal drönare (obemannade luftfarkoster) som i sin tur har i uppgift att skydda och reparera gigantiska kraftstationer från kvarlämnade ”Scavs” (utomjordingarna som attackerade Jorden). Kraftstationerna suger upp havsvattnet som genererar energi åt kolonierna på Titan. Mystiska händelser och oprovocerade attacker får Jack Harper att ifrågasätta sitt arbete och dess administration och han bestämmer sig för att ta reda på vad som kan vara fel. Oblivion är en otroligt snygg och stilren film på det visuella planet. Den luktar perfektion med fantastisk CGI, vacker och hårresande natur, ultracool teknologi och supersnygg design. Det mesta går i slickat, stilrent vitt med mjuka linjer och kanter. Musiken drar in tittaren i stämningen och den futuristiska världen och ljudeffekterna är nästan på Star Wars-nivå. De är så bra att de är värda att lyssnas på utanför filmens kontext. Handlingsmässigt bjuder Oblivion på ett par överraskningar och häftiga actionsekvenser. Men det går inte att förbise att filmen är väldigt inspirerad av andra filmer, trots att det inte är en remake. Premissen lånar starkt från bland annat Wall-E och Matrix. Men som helhet är det inget jag störde mig på särskilt mycket då filmen känns väldigt fräsch. Prestationerna är stabila med en levererande Tompan. Andra skådespelare som förekommer är Morgan Freeman, Nikolaj Coster-Waldau, Melissa Leo och Olga Kurylenko som alla gör godkända insatser. Dock är Kurylenko den som gör den tråkigaste och stelaste insatsen. Den bästa gör Andrea Riseborough som överraskar och slänger fram ett brett känsloregister. Att Riseborough är riktigt bra visste jag redan men det kom som en överraskning att en riktigt mänsklig och stark rollprestation skulle förekomma i en film som Oblivion. Kosinski överraskar också då han har lyckats få fram en spännande, smart och stilfull film som prickar rätt på många punkter. Oblivion är en underhållande sci-fi-rulle som har en visuell nivå som är svår att överträffa. Stark trea i betyg.

only god forgives

ONLY GOD FORGIVES (2013)
3 stjärnor DYLPC

Dansken Nicolas Winding Refn samarbetade med Ryan Gosling 2011 i mästerverket Drive. Ganska naturligt hamnade därför Refns nyaste projekt på min pepplista, särskilt eftersom Gosling är med igen. Gangstern Julian (Ryan Gosling) driver en thaiboxningsklubb i en thailändsk storstad som fungerar som täckmantel för hans brors och hans mors drogimperium. När Julians bror Billy (Tom Burke) mördas anländer snart brödernas mor Crystal (Kristin Scott Thomas) från USA för att ta hand om Billys lik och övertala Julian att leta upp sin brors mördare. Julian inleder jakten men möter fort motstånd från en ökänd sheriff (Vithaya Pansringarm) som har sin egen syn på rättvisa. Drive var en fåordig och långsam film där det visuella var i fokus. Likheterna till Only God Forgives är stora. Båda filmerna har en tyst och timid protagonist. De involverar båda brutalt våld och fokuserar mycket på ljud och ljus. Båda filmerna har ganska små handlingar som endast sträcker sig över några dagar och inte involverar stora grupper karaktärer. De är både kryptiska och stundtals oklara. Only God Forgives är en väldigt oklar film där själva handlingen är svår att tolka ur havet av slow-motion-scener och mystiska illusioner. Vad är det filmen egentligen handlar om? Har den ens någon handling? Det är två frågor som många kritiker och biobesökare har frågat sig efter att ha sett Refns våldsdrama. Många tycker också att filmen bara är en våldsglorifiering. Min åsikt är den att våldet är väldigt rått och brutalt men absolut inte i samma mängd som i många andra filmer. Våldet förekommer endast ett par gånger i filmen och inte mycket mer än i Drive. Handlingsmässigt tycker jag filmen är väldigt svår att tolka och efter att jag såg den förstod jag ingenting av vad filmen handlade om och vad den ville framföra. Desperat efter en förklaring använde jag mig av internet och fann denna teori. Om den är rätt eller inte har ingen betydelse men det öppnade upp mina tankar om filmen och underlättade när jag såg filmen för andra gången. Jag insåg att Refns mening med filmen är att berätta en otydlig handling öppen för egna tolkningar och teorier. Det är lite av magin med film. Refn ville inte berätta en vanlig gangsterberättelse på det vanliga viset utan istället placera det i en drömlik och svävande tillvaro där ord inte är det viktiga utan upprepande bilder och visuella element är verktyget för händelseförloppet. Refn har själv sagt att det inte är vad som syns på bilden som är det viktiga utan det är det som inte visas som är det viktiga. Prestationerna är som sagt fåordiga och en aning tråkiga, något av filmens svaghet. Gosling är rent ut sagt tråkig i huvudrollen något som tar emot en aning att erkänna. Kristin Scott Thomas prestation är den som sticker ut och imponerar mest. Hon är aggressiv, otrevlig och grym på ett osympatiskt men imponerande vis. Only God Forgives var inte alls som jag förväntade mig och var en besvikelse på vissa punkter. Men det var också en fräsch överraskning som bryter mot många konventionella filmgrepp och som etsar sig fast i huvudet efteråt. Betyget slår sig fram till en halvstark trea.

Veckans topp 3

  1. A Field in England
  2. Jacob’s Ladder
  3. Oblivion

Veckoresumé #41

Det är från sydligare breddgrader som jag ger er denna resumé, som är betydligt kortare än sin föregångare. Åh, tänker ni, en massa härligt obskyr, exotisk och fascinerande film! Men icke sa Nicke, det blir helamerikanskt. C’est la vie, för att bryta in med en fransk fras. Nåväl, en Cary Grantsk båttur kan väl ge någon form av internationalitet. Nu lättar vi ankar!

MacGruberMACGRUBER (2010)
3 stjärnor DYLPC

MacGyver är en 80-talshjälte med få svagheter, där den största styrkan ligger i frisyren och i den makalösa förmågan att komma ur alla former av knipor helt utan att använda vapen. Jorma Taccone, ur The Lonely Island-treenigheten, bestämde sig för att utnyttja de karaktäristiska dragen i denna enastående man och skapade MacGruber, MacGyvers karikatyriserade parodivariant. Han skrev filmen tillsammans med bl a huvudrollsinnehavaren Will Forte, som gör en rätt kul insats. Filmens upplägg påminner (väldigt) mycket om kultrullen Hot Shots! (som ni kan läsa om här). MacGruber har pensionerat sig efter att ha mist sin blivande fru under vigseln, då hon helt enkelt och makabert sprängdes i luften av storskurken Dieter Von Cunth (spelad med pondus av en hästsvansförsedd Val Kilmer). Nu, 10 år senare, står USA inför en nationell kris då samme Dieter Von Cunth hotar att avfyra en atommissil mot Washington och presidenten. Vad gör man då? Svaret är enkelt – ring in MacGruber! Han är till en början bestämd om att hans tid på de stora hjältedådens scen är över, men när han får veta att detta är hans stora chans till revansch på Von Cunth ändrar han sig och accepterar uppdraget. Det blir ett galet äventyr där i princip allt som kan gå snett går just snett. Han råkar döda hela sitt team och får ta in en stel militärrookie och en gammal väninna som medhjälpare, han misslyckas gång på gång med att smyga sig fram och kraschar istället fester och vandaliserar nattklubbar. Vad han gör bättre (ibland dock mindre bra) är de finurliga idéerna, som att dansa halvnaken med en selleri mellan skinkorna för att förvirra sina motståndare. Vissa parodiserande anspelningar träffar rätt, liksom en del av skämten, varav vissa är oväntade och härliga medan andra är mer väntade och lite halvtrötta. Det finns även ett hjärta som slår, visserligen med en något ojämn takt, och till och från ger sympati och känsla till MacGruber. Den halkar dock in i en ointressant standardlunk emellanåt och tappar därav en del. Summa summarum en helt okej komedi och en klart godkänd regidebut från Taccone, som i alla fall jag hoppas få se mer från.

An Affair to RememberAN AFFAIR TO REMEMBER (1957)
4 stjärnor DYLPC

Kärleken är en kraft som är svår att bemästra, kanske omöjlig, och vart den ska ta en kan man nog aldrig veta. Det vet mycket riktigt inte heller Cary Grant och Deborah Kerr när de stöter ihop på en båt under en tredagarsseglats mellan Europa och Amerika, båda förlovade på varsitt håll. Grants karaktär ska gifta sig med en rik kvinna i USA och är bevakad av media som en kändis, varför han är noga med att inte göra några snedsteg under resan. Kerrs karaktär är även hon försiktig, men det dröjer inte länge förrän de båda inser att deras känslor för varandra är starka och ömsesidiga. De gör en överenskommelse om att de ska träffas om sex månader, högst upp i Empire State Building, om de fortfarande känner samma sak. An Affair to Remember är en bitvis humoristisk, charmig och lättsam film med glädje, romantik och skämtsamhet. Men den har också allvarliga undertoner och rör vid många känslor på det mänskliga spektrat, som sorg, osäkerhet, existentiellt tvivel och ensamhet. På så sätt ger den en dynamisk skildring av en historia som lätt hade kunnat bli överdrivet sockersöt. Med två lysande huvudrollsinnehavare och många fina scener är detta en minnesvärd klassiker som växte under sin speltid och till slut når en svag fyra på betygsskalan. Här vill jag faktiskt också flika in ett citat, som vi väl kan benämna veckans citat. Det är alltså Terry (Kerr) som ställer frågan till Nickie (Grant).

– What makes life so difficult?
– People.

Och med det skulle vi kunna runda av och bara begrunda visheten i ovanstående, men det har vi inte tid för, för nu blir det sci-fi-äventyr med Tommy Krusbär!

War of the WorldsWAR OF THE WORLDS (2005)
3 stjärnor DYLPC

En vad det verkar oansvarig, frånskild pappa (Tom Cruise) som jobbar i hamnen, har dåligt med mat i kylen och kör som en galning i sin 1966 års Mustang, får sämsta tänkbara start på sin helg med barnen när det börjar storma rejält på himlen. Det visar sig vara utomjordingar som kommit för att utplåna mänskligheten. Sicken osis! Familjen, i den aktuella konstellationen bestående av pappa Ray (Cruise), hans 10-åriga dotter Rachel (Dakota Fanning) och sonen Robbie (Justin Chatwin) i de över tonåren, tvingas överge sitt hem och får tag på en bil att cruisa iväg i. Det blir en lång och jävlig resa där de mördande utomjordingarna och deras enorma farkoster är långt ifrån familjens enda problem. Människor i panik kan göra nästan vad som helst för att komma ombord på en avgående krisfärja eller för att få komma in i den enda bilen i stan, vilket här blir uppenbart när den kollektiva rädslan sprider sig genom massorna. Steven Spielbergs remake av 50-talets original (som jag inte sett) är en oväntat rå och kompromisslös skildring av en apokalyptisk värld där panik är det enda rådande tillståndet. Alla bitar är dock inte fullt så kompromisslösa – att familjen ska dö finns ju aldrig på världskartan och PG-13-filtret gör sitt för att förmildra det helvete som egentligen utspelar, eller ska utspela, sig. Detta till trots är War of the Worlds en spännande och stundtals obehaglig film som har en del häftiga scener. De bästa scenerna är dock de som inte involverar monster. Tom Cruise har en aura som gör att han alltid är intressant, det är något slags magi som omger honom, som jag kanske får försöka analysera vid senare tillfälle. (Poängen är alltså att Cruise alltid är sevärd). För övrigt imponerar den unga Dakota Fanning, samtidigt som Tim Robbins dyker upp i en rätt läskig roll (en man som menar att undergången är här så länge vi inte går till motattack, varpå han lyfter sin spade med eld i blicken). En bra film från Spielberg, dock väldigt ojämn. En trea är den i alla fall värd alla gånger.

Veckans topp 3

  1. An Affair to Remember
  2. War of the Worlds
  3. MacGruber