Veckoresumé #56

I årets första veckoresumé gör jag en tillbakablick på flera av förra årets filmer men också en bortglömd sci-fi-film från 2012 och en surfrulle från 70-talet. Trevlig läsning!

CLOUD ATLAS (2012)

En av de senaste årens mest unika filmer är Matrix-syskonen Wachowskis och Run Lola Run-regissören Tom Tykwers sci-fi Cloud Atlas. En film med en svårgreppbar story och ett spretigt och stundtals förvirrande händelseförlopp. En konventionell synopsis gör inte filmen rättvisa men i korta drag kretsar filmen kring hur olika handlingar av individer kan sträcka sig bakåt och framåt i tiden och påverka andra individer. En god men till synes liten handling kan flera decennier senare inspirera t ex en revolution. Cloud Atlas utspelar sig i ett framtida Seoul år 2144, ett nutida London, 70-talets San Francisco och Karibien under 1800-talet, för att nämna ett fåtal av alla platser som filmen besöker. Det som gör Cloud Atlas unik förutom den spejsade handlingen och dess frekventa platsbyten är det faktum att nästan varje skådespelare i filmen har cirka 3-6 olika roller att spela i olika tidsperioder. Tom Hanks, som spelar sex olika karaktärer, är allt ifrån en cockneytalande gangster i nutida London till en slug läkare ombord på ett fartyg i de karibiska haven under mitten av 1800-talet. Hanks får sällskap av Halle Berry, Hugo Weaving, Jim Broadbent, Jim Sturgess, Doona Bae, Ben Whishaw, Susan Sarandon, Hugh Grant och många fler. Det är en stor rollista med en gigantisk mängd karaktärer. Samtliga av de nyss nämnda spelar minst fyra karaktärer var, vilka alla kommer i olika skepnader, nationaliteter, kön och hudfärg, från olika tidsperioder. Cloud Atlas levererar på många plan. Det är en otroligt ambitiös film med en komplex och intressant idé. En film som kräver mycket från sina skådespelare. Det är också en film med fantastisk musik, imponerande variation i scenografi och miljöer och en stundtals hjärtvärmande handling. Det är inte en perfekt film och den är stundtals svår att hänga med i men de stunder den prickar rätt gör den det med råge och bravur. Betyget landar på en stark trea.

THE WAY WAY BACK (2013)

14-årige pojken Duncan (Liam James) har det tråkigt, extremt tråkigt. Han tvingas spendera sitt sommarlov med sin mamma Pam (Toni Collette) och hennes nya pojkvän Trent (Steve Carell) i ett litet strandhus i en solig småstad. Det kanske inte låter så tråkigt men för Duncan är det det värsta som kunde hända. Han gillar nämligen inte Trent som i princip bara tjatar och klagar på att Duncan inte tar tag i sitt liv och gör något vettigt. Dessutom var Duncans högsta önskan att få spendera sommaren med sin riktiga pappa. Men Duncan finner glädje i den tråkiga tillvaron när han får sommarjobb på den närliggande vattenparken Water Wizz och snabbt blir vän med den rolige och smått galne chefen Owen (Sam Rockwell) och de andra anställda. The Way Way Back är en enkel och mysig film om att vara tonåring i en vuxen värld. Det är både en rolig och sorgsen film som reflekterar kring att vara tonåring men också om föräldraskap och mognad. Filmens höjdpunkt är Sam Rockwell och hans snabbpratande och skämtsamma roll som chef och Duncans egentligen enda riktiga vän. Rockwell gör en fenomenal insats och visar på en skarp och kvick komisk tajming som många skådespelare inte alltid lyckas med. The Way Way Back är en väldigt härlig och skön film med bra insatser från Rockwell, Carrell och Allison Janney, som spelar granne till Duncan och hans familj. En riktig feel-good-film som har hjärta och känsla för humor! Stabil fyra i betyg.

THE SPECTACULAR NOW (2013)

En av de mest hyllade filmerna på senaste Sundance-festivalen var tonårsdramat The Spectacular Now med Miles Teller och Shailene Woodley i huvudrollerna. Sutter (Miles Teller) är en populär kille på high school som är mästare på att festa och umgås. Sutter blir alltid bjuden på fester och han är alltid i centrum. Han lever i nuet och lägger inte mycket tanke på framtiden. Men en dag efter en drucken natt vaknar han upp på en gräsmatta i en villaförort och väcks av Aimee, en tjej som är raka motsatsen till Sutters vilda livsstil. Aimee läser science-fiction och manga på fritiden och arbetar som tidningsbud när hon inte studerar i skolan. Sutter och Aimee bildar en vänskap som kan komma att leda till något mer. The Spectacular Now har en start som låter som precis vilken romantisk tonårsfilm som helst. Den tuffa och populära möter skolans nörd och tillsammans bildar de ett okonventionellt par. Det låter klyschigt och rent ut sagt ointressant. Men The Spectacular Now är ett undantag. Det är en film med båda fötterna på jorden som undviker översentimentalitet och andra plågsamma klyschor. Istället får man som tittare bevittna en realistisk och stillsam utveckling mellan Sutter och Aimee. Skådespelet är på topp med två riktigt bra prestationer av Miles Teller och Shailene Woodley. Det finns en avslappnad kemi mellan de två unga skådespelarna som är imponerande att se. De ser ut att ha haft roligt under inspelningen, något som verkligen märks i scener där humor och vardagligt snack förekommer. The Spectacular Now är en rolig, sorgsen, mysig, realistisk och trevlig film. Den involverar de flesta känslor och stunder som kan förekomma i en relation utan att pressa fram slisk. Den har också en av de mest verklighetstrogna och bästa sexscenerna på väldigt länge. Betyget landar på en stabil fyra.

IRON MAN 3 (2013)

Då är vi här än en gång! Ännu en superhjältefilm som självklart är en uppföljare. Robert Downey Jr. tar på sig järndräkten en fjärde gång (med The Avengers inräknad) för att slåss mot skurkar. Den här gången är det den excentriske megaterroristen The Mandarin (Ben Kingsley) som står på tur att få sin rumpa sparkad. Efter att The Mandarin spränger sönder hela Tony Starks hus tvingas Stark att fly och gömma sig för att återhämta sig från den chock som uppkommer när man har förlorat sportbilar och vapen värda miljoner. Den klassiska måste-börja-om-på-nytt-och-besegra-inre-demoner-handlingen följer och tar upp ungefär hälften av filmen. Man har sett det förut i nästan alla superhjältefilmer de senaste åren och det är här i filmen som mitt intresse sjunker drastiskt. Men så händer något i filmen som överraskar totalt. En händelse som jag inte ska avslöja eftersom det är en spoiler. Men det är en akt i filmen som vänder upp och ner på handlingen åtminstone tillräckligt länge för att åter fånga mitt intresse. Iron Man 3 lyckas faktiskt göra något oväntat som gör resten av filmen en aning mer intressant och underhållande. Downey Jr. funkar fortfarande som den kaxige och pratige Tony Stark och en del skämt är dessutom faktiskt roliga. Downey Jr. får dock följe av en extremt tråkig och ointressant Gwyneth Paltrow men även stabila prestationer från Kingsley, Guy Pearce, Rebecca Hall och självklart Paul Bettany som Tony Starks dator Jarvis. Det är dessutom alltid kul att se James Badge Dale i en liten skurkroll som The Mandarins högra hand. Iron Man 3 har allt man förväntar sig från en superhjältefilm, särskilt en sådan från Marvel. Mycket action som blir tröttsamt i längden, klyschor överallt och många tråkiga karaktärer. Men den har också en oväntad händelse och ett par skämt som går hem som gör att betyget landar på en mycket svag trea.

BIG WEDNESDAY (1978)

Surffilmer växer inte på träd och lyckas inte särskilt ofta vara bra. Titta bara på Surfer, Dude med Matthew McConaughey och Woody Harrelson. Skräckdålig! Men det finns ljuspunkter, som den underbara Kathryn Bigelow-thrillern Point Break med Keanu Reeves, Patrick Swayze och Gary Busey. Den sistnämnde har i början av sin karriär även medverkat i en annan surffilm, nämligen kultklassikern Big Wednesday. Filmen följer tre vänner tillika surfare och deras liv från tidigt 60-tal till mitten av 70-talet. Trion består av Matt (Jan-Michael Vincent), Jack (William Katt) och Leroy ”The Masochist” (Gary Busey). Det är tre vilda och ungdomliga liv och livsstilar som i Big Wednesday porträtteras med allt från långa slagsmål på fester till alkoholfyllda resor till Mexiko och så klart farlig och spektakulär surfing. Big Wednesday lyckas fånga känslan av frihet och vänskap på ett bra och underhållande sätt. Trion stöter på flera olika typer av vänner och fiender under åren som går men Matt, Jack och Leroy håller alltid ihop. Big Wednesday är en härlig film som håller en perfekt balans mellan vännernas vardag och deras surfing. Med otroligt häftiga surfsekvenser lyckas filmen också få en icke-surfare som mig själv att bli sugen på att prova på. Betyget surfar sig fram till en stark trea.

THE HOBBIT: THE DESOLATION OF SMAUG (2013)

Det såg mörkt ut efter Peter Jacksons första Hobbit-film. Vad jag hoppades skulle bli en ny trilogi i The Lord of the Rings fotspår blev mest en film med pinsamt dålig humor, irriterande dvärgar och allmänt dålig stämning. Därför var mina förväntningar inför den andra delen extremt låga. Men istället för att mina farhågor realiserades bjöds jag på en av årets största comebacks och stora överraskningar. Bilbo, Gandalf och dvärgarnas resa fortsätter mot Lonely Mountain efter första filmens händelser för att få tag på juvelen Arkenstone som i sin tur ska göra dvärgarnas ledare Thorin till den rättmätige dvärgkungen. Problemet är att gänget jagas av orcer och andra mörka krafter. Dessutom lurar draken Smaug inuti berget. The Desolation of Smaug:s kanske tydligaste förbättring är att filmen har närmat sig Lord of the Rings-trilogin när det kommer till stämning och mognad. Den fasansfulla humorn är minimal i uppföljaren. Dvärgarna har fått en ny uppgift, att agera som stödjande sidokaraktärer istället för amatörkomiker. Något som för det mesta funkar bra. Mörker och allvar har fått en mycket större plats och bidrar till att intresset och underhållningsvärdet är högre. Desolation of Smaug introducerar också nya karaktärer som både passar in och är intressanta. Bland annat får vår egen Mikael Persbrandt en liten men viktig roll som björnmannen Beorn. Legolas är tillbaka och visar än en gång upp sina magnifika talanger när det kommer till att slåss och skjuta pilbåge. Han får sällskap av alven Tauriel spelad av Evangeline Lilly som både är en stark kvinnlig roll men också en intressant och underhållande karaktär. Sedan har vi självklart Smaug som porträtteras av den alltid skicklige Benedict Cumberbatch. Om du tyckte Cumberbatchs mörka undergångsröst var imponerande i Star Trek Into Darkness är hans röst som Smaug snäppet mörkare och ännu mer obehaglig, men extremt imponerande och behaglig att lyssna på. Något som imponerar ännu mer är att drakens rörelser är gjorda med motion-capture-teknik efter Cumberbatchs egna rörelser. Han låg under inspelningen på ett bord och imiterade en drakes rörelser och ansiktsuttryck. Det kallar jag avancerat skådespel. The Hobbit: The Desolation of Smaug är fortfarande långt ifrån felfri. Den är för lång för sitt eget bästa, har för många plot-holes och är fortfarande lite för barnvänlig, även om den aspekten har förbättrats enormt. Den har däremot ett riktigt bra och tillfredsställande slut som hör till filmens allra mörkaste stunder med en hårresande replik. Ett slut som också agerar som en riktigt bra cliffhanger. Filmen får en stabil trea.

Veckans topp 3

1. The Spectacular Now
2. The Way Way Back
3. Cloud Atlas

Veckoresumé #46

Veckans tema är abstrakta filmer då fyra av veckans filmer har försatt mig i drömlika världar där illusioner och fantasi är i fokus. Trevlig läsning!

STATE OF PLAY (2009)

Om det är något som Hollywood älskar mer än uppföljare är det remakes. Bekvämligheten är total när man slipper komma på en ny idé och istället kan använda en redan existerande handling. I oktober kommer Hollywoods version av Chan-wook Parks mästerverk Oldboy. Förra månaden dök Disneys mastodontprojekt The Lone Ranger (nyfilmatisering baserad på tv-serien The Lone Ranger från 1949) upp på biodukarna. Nästa år kommer både Godzilla och RoboCop att få varsin uppfräschning. Nyfilmatiseringar har alltid funnits och 2009 var inget undantag. Politiska thrillern State of Play, baserad på en brittisk tv-serie från 2003, utspelar sig i Washington D.C. och följer tidningsreportern Cal McAffrey (Russell Crowe) och hans kollegors arbete med att lösa mordet på en kongressmans (Ben Affleck) älskare. Med intensiva förhör, mystiska ledtrådar och intressanta karaktärstvister är State of Play en ganska ordinär men ändå spännande thriller som erbjuder en stabil grupp skådespelare med namn som Helen Mirren, Rachel McAdams, Robin Wright, Jason Bateman och Jeff Daniels. Tillsammans med Mirren som förbannad nyhetschef gör Crowe den bästa insatsen och lyckas lämna sin annars torra sida med en härligt lufsig och svettig aura. State of Play bjuder inte på något nytt men langar fram ett spännande och välgjort drama, perfekt för en regnig sommarkväll. Betyget konspirerar sig fram till en stabil trea.

A FIELD IN ENGLAND (2013)

En grupp soldater under det engelska inbördeskriget bestämmer sig för att desertera från slagfältet och korsa ett stort fält för att bege sig till en pub där god öl och vackra kvinnor utlovas. Men på deras vandring stöter de på en alkemist som tar tillfånga soldaterna och tvingar dem att finna en skatt som han tror sig ligga nedgrävd någonstans under den stora grässlätten. Vad som följer är tillsammans med Upstream Color årets mest abstrakta och oklara film. Brittiske regissören Ben Wheatley placerar filmen i en drömlik värld där det är svårt att urskilja vad som är fantasi och vad som händer på riktigt. Karaktärerna upplever psykedeliska transer, hypnotiska trick och våldsamma stunder. Obehagliga slow-motion-scener blandas med epileptiska hypermontage med obskyra bilder. Det svartvita fotot är gudomligt snyggt och lyfter filmens estetik till höga nivåer. Rollprestationerna är intensiva och blottande i psykisk och bokstavligt talat fysisk form då könsorgan och köttsår är förekommande. Det är svårt att greppa tag i vad A Field in England försöker få fram som budskap, om den ens har något? Men det är omöjligt att glömma filmen och dess annorlunda och imponerande stil. Trots sin oklarhet är det en väldigt bra och häftig upplevelse som förtjänar en halvstark fyra i betyg.

JACOB’S LADDER (1990)

Jacob Singer (Tim Robbins) är en före detta Vietnam-veteran bosatt i New York. Han plågas ofta av mardrömmar och minnen från sin traumatiska karriär som soldat i krig. Mardrömmarna tar gradvis över hans undermedvetna och Jacob börjar även se illusioner i vaket tillstånd. Jacob tappar långsamt greppet om verkligheten och han slits mellan sin oroliga flickvän och hans inre demoner. Jacob’s Ladder är en psykologisk thriller med mörker och skräck som sitt främsta verktyg. Likt A Field in England kan det som tittare vara svårt att urskilja vad som utspelar sig i Jacobs verklighet och vad som bara är en del av hans mardrömmar och illusioner. Det skapar en viss förvirring men är samtidigt charmen med filmen. Jacob’s Ladder innehåller många oväntade stunder och konspirationer som är komplexa och intressanta. Symbolism är också en viktig del av filmen med referenser till Bibeln och satanistisk konst. Tim Robbins är fenomenal i huvudrollen och är en stor del av filmens styrkor. Jacob’s Ladder är spännande, obehaglig och smart och får en svag fyra i betyg.

KILL LIST (2011)

Ben Wheatleys kanske mest kända och ökända film är thrillern Kill List som kretsar kring två vänner som utgör ett lönnmördarteam som bestämmer sig för att genomföra det första uppdraget på väldigt länge sedan deras senaste som gick snett. Istället för att fokusera på action och våld börjar Kill List som ett diskbänksdrama där en av vännerna Jay (Neil Maskell) har ett klassiskt familjebråk med sin fru (MyAnna Buring) framför sin son. Detta effektiva drama är en stor del av filmen och kretsar kring Jay och hans familj samt hans lönnmördarvän Gal (spelad av Michael Smiley, som även spelar alkemisten i A Field in England). Men den mordiska titeln vittnar om att våld skall komma. Något det gör med full styrka. Men Kill List är extremt obehaglig, inte bara när våld förekommer men också under scenerna med diskbänksdramat. Wheatley använder sig av musik, foto och klippning på ett sätt som hela tiden varnar om att något vidrigt kommer att hända inom kort. Rollprestationerna är riktigt vassa från samtliga tre – Maskell, Buring och framförallt Smiley. Kill List är likt Wheatleys vandring genom brittiska fält abstrakt och en aning drömlik, dock inte i samma utsträckning som fältfilmen. Filmen är provocerande och ibland lite sinnesjuk, särskilt med det skrämmande slutet. Men det är en effektiv och stilfull film som förtjänar en stark trea i betyg.

OBLIVION (2013)

Som vi redan har konstaterat är remakes extremt vanliga i dagens filmvärld. Det är därför alltid lite intressant när något nytt dyker upp, även om det i de flesta fallen innebär extremt dyra CGI-tunga filmer. Bara den här månaden kommer Pacific Rim och Elysium, två sci-fi-filmer med nya handlingar som inte är remakes eller uppföljare. Tidigare i år kom en sådan film från Tron: Legacy-regissören Joseph Kosinski vid namn Oblivion. Jorden har utstått en attack från utomjordingar som resulterade i ett blodigt krig där mänskligheten faktiskt lyckades vinna, men till en tung kostnad. Jorden som planet skadades under kriget till den utsträckning att mänskligheten var tvungen att lämna Jorden och bosätta sig på Saturnus måne Titan. 60 år senare är Jorden en öde planet med endast Jack Harper (Tom Cruise), en reparatör av drönare, och hans kommunikationsledare och älskarinna Victoria (Andrea Riseborough). Deras uppgift är att reparera och kontrollera ett stort antal drönare (obemannade luftfarkoster) som i sin tur har i uppgift att skydda och reparera gigantiska kraftstationer från kvarlämnade ”Scavs” (utomjordingarna som attackerade Jorden). Kraftstationerna suger upp havsvattnet som genererar energi åt kolonierna på Titan. Mystiska händelser och oprovocerade attacker får Jack Harper att ifrågasätta sitt arbete och dess administration och han bestämmer sig för att ta reda på vad som kan vara fel. Oblivion är en otroligt snygg och stilren film på det visuella planet. Den luktar perfektion med fantastisk CGI, vacker och hårresande natur, ultracool teknologi och supersnygg design. Det mesta går i slickat, stilrent vitt med mjuka linjer och kanter. Musiken drar in tittaren i stämningen och den futuristiska världen och ljudeffekterna är nästan på Star Wars-nivå. De är så bra att de är värda att lyssnas på utanför filmens kontext. Handlingsmässigt bjuder Oblivion på ett par överraskningar och häftiga actionsekvenser. Men det går inte att förbise att filmen är väldigt inspirerad av andra filmer, trots att det inte är en remake. Premissen lånar starkt från bland annat Wall-E och Matrix. Men som helhet är det inget jag störde mig på särskilt mycket då filmen känns väldigt fräsch. Prestationerna är stabila med en levererande Tompan. Andra skådespelare som förekommer är Morgan Freeman, Nikolaj Coster-Waldau, Melissa Leo och Olga Kurylenko som alla gör godkända insatser. Dock är Kurylenko den som gör den tråkigaste och stelaste insatsen. Den bästa gör Andrea Riseborough som överraskar och slänger fram ett brett känsloregister. Att Riseborough är riktigt bra visste jag redan men det kom som en överraskning att en riktigt mänsklig och stark rollprestation skulle förekomma i en film som Oblivion. Kosinski överraskar också då han har lyckats få fram en spännande, smart och stilfull film som prickar rätt på många punkter. Oblivion är en underhållande sci-fi-rulle som har en visuell nivå som är svår att överträffa. Stark trea i betyg.

ONLY GOD FORGIVES (2013)

Dansken Nicolas Winding Refn samarbetade med Ryan Gosling 2011 i mästerverket Drive. Ganska naturligt hamnade därför Refns nyaste projekt på min pepplista, särskilt eftersom Gosling är med igen. Gangstern Julian (Ryan Gosling) driver en thaiboxningsklubb i en thailändsk storstad som fungerar som täckmantel för hans brors och hans mors drogimperium. När Julians bror Billy (Tom Burke) mördas anländer snart brödernas mor Crystal (Kristin Scott Thomas) från USA för att ta hand om Billys lik och övertala Julian att leta upp sin brors mördare. Julian inleder jakten men möter fort motstånd från en ökänd sheriff (Vithaya Pansringarm) som har sin egen syn på rättvisa. Drive var en fåordig och långsam film där det visuella var i fokus. Likheterna till Only God Forgives är stora. Båda filmerna har en tyst och timid protagonist. De involverar båda brutalt våld och fokuserar mycket på ljud och ljus. Båda filmerna har ganska små handlingar som endast sträcker sig över några dagar och inte involverar stora grupper karaktärer. De är både kryptiska och stundtals oklara. Only God Forgives är en väldigt oklar film där själva handlingen är svår att tolka ur havet av slow-motion-scener och mystiska illusioner. Vad är det filmen egentligen handlar om? Har den ens någon handling? Det är två frågor som många kritiker och biobesökare har frågat sig efter att ha sett Refns våldsdrama. Många tycker också att filmen bara är en våldsglorifiering. Min åsikt är den att våldet är väldigt rått och brutalt men absolut inte i samma mängd som i många andra filmer. Våldet förekommer endast ett par gånger i filmen och inte mycket mer än i Drive. Handlingsmässigt tycker jag filmen är väldigt svår att tolka och efter att jag såg den förstod jag ingenting av vad filmen handlade om och vad den ville framföra. Desperat efter en förklaring använde jag mig av internet och fann denna teori. Om den är rätt eller inte har ingen betydelse men det öppnade upp mina tankar om filmen och underlättade när jag såg filmen för andra gången. Jag insåg att Refns mening med filmen är att berätta en otydlig handling öppen för egna tolkningar och teorier. Det är lite av magin med film. Refn ville inte berätta en vanlig gangsterberättelse på det vanliga viset utan istället placera det i en drömlik och svävande tillvaro där ord inte är det viktiga utan upprepande bilder och visuella element är verktyget för händelseförloppet. Refn har själv sagt att det inte är vad som syns på bilden som är det viktiga utan det är det som inte visas som är det viktiga. Prestationerna är som sagt fåordiga och en aning tråkiga, något av filmens svaghet. Gosling är rent ut sagt tråkig i huvudrollen något som tar emot en aning att erkänna. Kristin Scott Thomas prestation är den som sticker ut och imponerar mest. Hon är aggressiv, otrevlig och grym på ett osympatiskt men imponerande vis. Only God Forgives var inte alls som jag förväntade mig och var en besvikelse på vissa punkter. Men det var också en fräsch överraskning som bryter mot många konventionella filmgrepp och som etsar sig fast i huvudet efteråt. Betyget slår sig fram till en halvstark trea.

Veckans topp 3

1. A Field in England
2. Jacob’s Ladder
3. Oblivion