SFF14: Camp X-Ray

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2014

Den unga Amy Cole (Kristen Stewart) börjar arbeta som vakt på USA:s ökända och kontroversiella Camp X-Ray, en del av Guantánamofängelset. En miljö som inte bara skiljer sig stort från livet i USA utan också är farlig, hård och sexistisk. Redan under hennes första dag på anstalten får hon utstå slag från en av internerna och hamnar tidigt i hetluften. Men hon lyckas ändå frambringa någon form av respekt och vänskap från sina arbetskollegor. Den respekten förblir dock inte oförändrad efter att Cole en dag träffar på internen Ali (Peyman Moaadi). Sakta men säkert skapas en fragil vänskap mellan de två vitt skilda individerna.

Camp X-Ray är den amerikanske regissören Peter Sattlers debutfilm. Han arbetade tidigare som grafisk designer med filmer som Walk the Line och Star Trek men debuterar i år på topp som regissör. För det är en magnifik och enastående film som Sattler och hans medarbetare har satt ihop. Filmens lim eller fogmassa är regin och fotot som använder sig av ett stillsamt men samtidigt påtryckande och intensivt berättande. Många scener består av endast tystnad eller närbilder på ansikten. Det är en analyserande och grävande regi som tillåter tittaren att verkligen få känna av karaktärernas tankar och inre kamp.

Den form av regi som Sattler bjuder på gör sig verkligen synlig i scener där Cole och hennes kollegor endast vandrar runt i cirklar och kikar in i internernas celler för att se så att allt står rätt till. Dessa scener är en del av vakternas arbetsuppgifter och återkommer ett flertal gånger. De är otroligt effektiva på att bygga upp stämning och förväntan samtidigt som de visar på den repetition och tristess som både vakterna och internerna får utstå.

Sattlers regi är som sagt otroligt imponerande, särskilt eftersom Camp X-Ray är hans långfilmsdebut. Men vad som är än mer imponerande är skådespelet. Om man har sett Kristen Stewart tidigare är det kanske Twilight-serien som är det största beviset på att Stewarts skådespel inte har varit på topp. Ska jag vara riktigt ärlig så tycker jag att hon i de få bitar av vampyrserien som jag har sett och i Snow White and the Huntsman är riktigt usel. Jag trodde aldrig jag skulle få säga det: men fan vad bra Kristen Stewart är! Stewart lyckas i Camp X-Ray använda sig av sitt speciella skådespel med stilla blickar och få uttryck på ett mycket mer användbart vis. I vissa scener var hennes förmåga att visa inre känslor utan överdrivna muskeldragningar eller överspel makalösa i den form att jag stundtals kände mig golvad. Hon skapar emotionella reaktioner samtidigt som hon behåller den auktoritära och militära pondus som hennes karaktär kräver av henne. Det betyder däremot inte att hon alltid använder sig av minimerade ansiktsuttryck. Hon får även chansen att bredda sig i filmen något hon gör minst lika fenomenalt. Speciellt i filmens slutskede som är så kraftigt att det inte gick att hindra tårar från att rinna.

Stewarts motspelare Peyman Moaadi mest känd från Oscarsvinnaren A Separation är raka motsatsen till Stewarts karaktär. Moaadis Ali är en excentrisk och pratglad person som inte har något emot att tjata på vakterna om att få läsa den senaste Harry Potter eller få dricka en flaska vatten. Men han är på insidan en mycket mer komplicerad karaktär som lider av åren i fångenskap och som tvivlar på både liv och död. Peyman Moaadi gör en fantastisk prestation och tillsammans med Stewart delar han en kemi som är svår att slå.

Camp X-Ray är inte bara en inblick i den komplexa, tvetydiga och isolerade värld som är Guantánamo, utan också en studie i en oväntad och instabil vänskap och hur de två individerna får nya perspektiv från varandra. Stewart och Moaadi förtjänar båda Oscarsnomineringar då det är två av årets bästa prestationer. Camp X-Ray var stundtals nära högsta betyg, något den fortfarande eventuellt kan nå vid en andra titt. Just nu får den nöja sig med en stark fyra.

Topp 10: Soundtracks

Musik i film påverkar inte bara stämningen, den kan också framhäva både filmkaraktärer och tittarens känslor. Den kan vara inspirerande och imponerande. För mig är bra filmmusik inte bara musik som kan göra ovanstående saker utan också musik som jag kan lyssna på även utanför filmen. Det är alltid svårt att välja ut de bästa av någonting, särskilt när det finns så mycket bra att välja på. Med lång betänketid och svåra val har jag nu lyckats skapa en lista över de 10 filmsoundtracks som jag tycker är bäst. Många riktigt bra sådana fick stå över en plats men några av dem har jag listat i slutet. Vid varje soundtrack på denna lista har jag länkat ett flertal låtar som är några av mina favoriter från varje soundtrack. Några av mina placeringar består av flera filmer i samma trilogi eller franchise. Många låtar i filmserier är med i samtliga filmer i t ex en trilogi. En filmserie är nästan alltid komponerad av samma kompositör och har samma stil och tema, och det är ibland svårt att dela upp dem då de är menade att höra ihop. Trevlig läsning!

TRANSFORMERS
(Steve Jablonsky)

Som en del av den tyske mästaren Hans Zimmers kollektiv Remote Control Productions (en grupp med prominenta filmkompositörer) har amerikanen Steve Jablonsky skapat sig ett namn i Hollywood som en kompetent och skicklig kompositör. En man som har skapat fantastiska ledmotiv och instrumentala stämningshöjare till i mitt tycke, dåliga filmer. Allt från en av världens sämsta filmer, D-War, till en av förra årets värsta, Battleship. Hans största verk är soundtracket till Michael Bays visuellt läckra men på insidan tomma Transformers-trilogi som visar på Jablonskys förmåga att få kroppsbehåring att resa sig. Säga vad man vill om filmerna men musiken som spelas under robotarnas mest dramatiska situationer är makalös och briljant komponerad. En dos av pampiga blåsinstrument och slagverk som ekar krig, förstörelse och död blandas med fullpackade körer och tjutande fioler som kallar efter hopp, kämpaglöd och episk krigföring. Jablonskys soundtrack till de tre robotkrigarfilmerna är både barbariskt och civiliserat och fantastiskt att lyssna på. Lägg fördomar och förutfattade meningar åt sidan om trilogin och låt dig omfamnas av musiken.

lyssna på:

”Autobots”
”Arrival to Earth”
”Scorponok”
”Sentinel Prime”

DRIVE
(Cliff Martinez, blandade artister)

En av Drive:s stora styrkor är filmens noir-stämning placerad i en modern miljö som gjorde den till min favoritfilm från 2011. En av pusselbitarna till denna stämning förutom handlingen, regin, fotot och skådespelet var soundtracket. Och oj, vilket soundtrack! Amerikanske kompositören och före detta trummisen Cliff Martinez som har arbetat med artister som Red Hot Chili Peppers och Captain Beefheart, lämnade rocken bakom sig i och med arbetet med Drive och valde elektronisk musik som sin inspiration. Tillsammans med en grupp andra electro- och indie-rockartister utgör hans musik ett filmsoundtrack som känns taget direkt från 80- och 90-talets elektroniska musikscen. Det är ett minimalistiskt soundtrack med teman av ensamhet, våld och långa färder i nattens Los Angeles. Ett soundtrack som passar en modern Knight Rider som Ryan Goslings Driver.

lyssna på:

”Bride of Deluxe”
”Hammer”
”Tick of the Clock”
”Nightcall”
”Oh My Love”

GLADIATOR
(Hans Zimmer, Lisa Gerrard)

En av de största och kanske bästa filmkompositörerna genom tiderna är Hans Zimmer. Självklart finns det andra stora namn i industrin som förtjänar minst lika mycket beröm, men det är svårt att argumentera mot Hans Zimmers storhet vare sig man gillar hans musik eller inte. Han har skapat musik till massvis av klassiker och mästerverk och han testar gärna att blanda genrer och instrument som ingen annan har tänkt eller vågat sig på. En av hans största verk är det Oscarsnominerade soundtracket till Ridley Scotts mästerverk Gladiator. Tillsammans med den mästerliga sångerskan Lisa Gerrard vars röst är som tagen från fantasy-genrens storslagna universum, har Zimmer skapat ett soundtrack som passar perfekt till Maximus Decimus Meridius (Russell Crowe) kamp för vedergällning och frihet. Det är ett soundtrack som tillsammans med Gerrards vackra röst lyfter lyssnaren till en nivå av behaglighet som inte många andra filmsoundtracks kan. Filmens ledmotiv ”Now We Are Free” är i mitt tycke en av världens bästa filmlåtar någonsin och kan höras i många olika versioner då den utgör grunden i många av filmens dramatiska sånger.

Lyssna på:

”Now We Are Free”
”Progeny”
”Earth”

THE THIN RED LINE
(Hans Zimmer)

Ett annat mästerverk som den tyske gubben Zimmer har arbetat med är Terrence Malicks vackra krigsdrama The Thin Red Line. Zimmer började skriva över fyra timmar av musik innan inspelningen av filmen hade inletts. När kamerorna väl sattes igång använde sig Malick av Zimmers musik på inspelningsplatsen för att få skådespelarna i rätt stämning. Det verkar som att den metoden funkade, för filmen är ett mästerverk, liksom Zimmers soundtrack. Till skillnad från Gladiator:s pampighet skapade Zimmer inför Malicks film ett mer fötterna-på-jorden-aktigt soundtrack som framhäver den fasa och psykologiska strid som soldaterna under andra världskriget fick utstå. Det är ett mänskligare soundtrack med långa svepande låtar där drama och megaorkestrar åsidosätts för melanesiska barnkörer och sorgliga fiolsolon.

lyssna på:

”Journey to the Line”
”God U Tekem Laef Blong Mi”
”The Village”

THE LORD OF THE RINGS
(Howard Shore)

The Lord of the Rings-trilogin är ett av filmhistoriens största projekt med tusentals arbetstimmar och många år av slit bakom sig. Men det var inte bara skapandet av Hobbit-byn Fylke eller Orc-sminket som tog lång tid. Kanadensaren Howard Shore fick uppdraget att skapa musiken till fantasy-genrens största verk. Ett mastodontprojekt som var det enda Howard Shore komponerade i hela fyra år. Shore skrev kopiösa mängder musik och hela tio timmar musik för filmerna har släppts. Man kan tro att efter fyra års slit så måste de tre filmernas soundtrack ha sina toppar och dalar, men så är det icke! I princip varenda låt i samtliga äventyr är av ren perfektion. Överdramatiska och superpumpade stridskompositioner blandas med hårresande skönsång på alviska. Nästan varenda huvudkaraktär och plats har sitt eget ledmotiv och varje sådant är briljant. Man kan hitta allt i Shores överfyllda soundtrack. Allt från mysiga melodier som ”Concerning Hobbits” till mörka domedagskompositioner som ”Helm’s Deep”. The Lord of the Rings-soundtracket är ett av de allra mest ambitiösa soundtracks som finns.

LYssna på:

”Concerning Hobbits”
”The Bridge of Khazad-dûm”
”The Uruk-hai”
”Helm’s Deep”
”Minas Tirith”

STAR WARS
(John Williams)

Tillsammans med Howard Shores Lord of the Rings-musik är John Williams soundtrack till de sex Star Wars-filmerna några av de mest kända och största samlingarna filmmusik som existerar. De flesta har hört det klassiska och bombastiska ledmotivet till Star Wars eller Imperiets militärpropaganda i ”The Imperial March”. Likt Shore har Williams tillägnat George Lucas påkostade rymdsaga en stor tid av sin karriär. Williams soundtrack är fyllt med gigantiska körer och megaorkestrar som sprutar ut massiva kompositioner med drama, action och mörker som teman. Soundtracket till den första Star Wars-filmen från 1977 kammade hem en Oscar, en Golden Globe, en BAFTA och tre Grammys för bästa originalkomponerade soundtrack. Det har också röstats fram av det amerikanska filminstitutet, AFI, som det mest minnesvärda filmsoundtracket någonsin. Musiken för de andra fem filmerna har också nominerats för Oscars, Grammys, Golden Globes och många fler storpriser. Samtliga soundtracks till de sex filmerna är enligt mig stora klassiker och några som jag alltid kommer att lyssna på.

lyssna på:

”Main Title/Rebel Blockade Runner”
”The Throne Room/End Title”
”The Imperial March”
”Duel of the Fates”
”Battle of the Heroes”
”The Immolation Scene”
”Anakin’s Dark Deeds”

TRON: LEGACY
(Daft Punk)

En av 2010 års snyggaste filmer har också äran att få bära med sig ett av filmvärldens snyggaste och häftigaste soundtrack. House-pionjärerna och robotarna Daft Punk hör inte bara till några av de mest populäraste artisterna just nu utan också till de mest ovanliga filmkompositörerna. Daft Punks blandning av elektronisk och klassisk orkestermusik passar utmärkt till TRON:s digitala och ”glitchade” värld. Det är ett ganska mörkt soundtrack där vackra och ledsna fioler och blåsinstrument spelar sida vid sida med beats inspirerade av dator- och TV-spel. Det är ett experimentellt och vågat soundtrack som bryter gamla normer om att olika genrer inte kan spelas i harmoni tillsammans. Det är ett psykedeliskt och märkligt soundtrack som är minst lika bra som Daft Punks andra verk och ett av filmmusikens stora unikum.

lyssna på:

”The Game Has Changed”
”The Grid”
”Recognizer”
”The Son of Flynn”
”Outlands”

BLADE RUNNER
(Vangelis)

Min favoritfilm har inte bara en perfekt handling och en fantastisk värld – den har också en stämning som är vad den är till stor del på grund av den grekiska kompositören Vangelis mästerliga soundtrack. Här blandas jazz, elektroniska melodier, ambient musik och synthesizers till ett mystiskt och mörkt soundtrack som osar futuristisk film-noir. Soundtracket består av långsamma, ödesmättade och psykedeliska verk som drar tittaren in i Ridley Scotts dystra version av ett framtida Los Angeles. Vangelis nominerades 1983 till en BAFTA och en Golden Globe för sitt nytänkande och annorlunda val av musik. Blade Runner-soundtracket är svårt att beskriva och måste lyssnas på, det är ett obehagligt men också omfamnande soundtrack som känns lika mystiskt som filmen själv.

lyssna på:

”Blade Runner Blues”
”Love Theme”
”Main Titles”
”Memories of Green”
”End Titles”

THE DARK KNIGHT
(Hans Zimmer, James Newton Howard)

Hans Zimmers kanske mest populära soundtrack är musiken till Christopher Nolans tre filmer om fladdermusmannen som räddar Gothams befolkning från onda superskurkar. Kanske också ett av de mörkaste och mest domedagslika soundtracks i min lista. Det är också Zimmers bästa soundtracks. The Dark Knight-trilogins kompositioner är farligt beroendeframkallande och bär epitetet episk allra mest. Med öronbedövande trumslag och mörka melodier bär Zimmers soundtrack på en tyngd i varje ton som lyfter musiken till extrema nivåer. Allt man gör känns lättare om man lyssnar på Batmans musik samtidigt. Så fortsätt läs och lyssna!

lyssna på:

”Molossus”
”Eptesicus”
”A Dark Knight”
”I’m Not a Hero”
”Gotham’s Reckoning”
”Imagine the Fire”

COWBOY BEBOP
(Yoko Kanno, The Seatbelts)

Det här är en filmblogg men trots det var jag tvungen att fuska en aning  och sträcka mig utanför gränserna när jag valde nummer ett på den här listan. Cowboy Bebop är först och främst en japansk anime-TV-serie på 26 avsnitt, men eftersom det också existerar en Cowboy Bebop-långfilm tyckte jag att det rättfärdigade mitt val att placera detta mästerverk på första plats. Även om långfilmen inte hade existerat hade jag troligen placerat detta soundtrack på första plats i alla fall. Det är för bra för att missa! Innan jag går in på själva musiken kan det underlätta att förklara vad Cowboy Bebop är, eftersom anime är relativt okänt i dessa kretsar och varken jag eller David är några experter. Jag har sett mästaren Hayao Miyazakis fantastiska verk och jag har även njutit av Satoshi Kons mindfuck-filmer (Paprika och Perfect Blue) men anime-serier är jag inte bevandrad inom. Förutom Cowboy Bebop som anses vara världens bästa anime-serie någonsin och en av den tecknade filmkonstens största verk. Och jag kan bara hålla med! Cowboy Bebop utspelar sig i framtiden och följer prisjägarna Spike, Jet, Faye, Edward och deras hund Ein. Tillsammans jagar de skurkar genom rymdens alla hörn ombord på sitt rymdskepp Bebop. Cowboy Bebop är en fantastisk serie med briljant manus, spännande handling, underbara referenser till klassiska filmer men också en hyllning till musik. Cowboy Bebop:s soundtrack är skapat av den japanske kompositören Yoko Kanno och hennes band The Seatbelts. Tillsammans med en drös av gästartister spelar de musik från många olika genrer med jazz och blues som huvudfokus. Fantastiska kompositioner med snabb jazz, avslappnand lounge-musik, Blade Runner-liknande stämningshöjare, chill-rock, ballader och mycket mer. Ett soundtrack med hundratals låtar som är lika bra i serien som långfilmen. Ett mästerligt soundtrack till en mästerlig TV-serie som inte går att sluta lyssna på. Det bästa soundtracket som finns! Nu kan du sluta lyssna på Hans Zimmer och byta till Japans skönaste band – The Seatbelts!

Lyssna på:

”Tank!”
”What Planet Is This”
”Space Lion”
”Rush”
”Gotta Knock a Little Harder”
”Ask DNA”
”Time to Know/Be Waltz”
”Road to the West”

bubblare:

Kingdom of Heaven (Harry Gregson-Williams), Star Trek & Star Trek Into Darkness (Michael Giacchino), Contagion (Cliff Martinez), The Last Samurai (Hans Zimmer), Lust, Caution (Alexandre Desplat), Hanna (The Chemical Brothers), Le fabuleux destin d’Amélie Poulain (Yann Tiersen), American Beauty (Thomas Newman), Koyaanisqatsi (Philip Glass), Inception (Hans Zimmer), Moon (Clint Mansell)

Veckoresumé #34

I veckans resumé bockas två filmer av från min pepplista och en nyligen Oscarsnominerad film upplevs.

UPSTREAM COLOR (2013)

Shane Carruth, mannen bakom tidsresefilmen Primer (som kan vara den film som förtjänar epitetet ”mindfuck” allra mest), ligger bakom indiefilmen Upstream Color. Carruth gillar att ha ansvar, något som är tydligt då han inte bara är regissör och manusförfattare till Upstream Color utan också filmens producent, klippare, kompositör och chefsfotograf. Till råga på allt spelar han dessutom en av filmens två huvudroller. Filmens handling är så diffus och abstrakt att förklara att den endast skulle skapa förvirring och även spoliera en handling som ska avnjutas helt utan någon förkunskap. Men självklart måste en synopsis existera och därför väljer jag mig att använda mig av samma synopsis som i beskrivningen av filmen i min pepplista som jag skrev tidigare i år: Filmen handlar om en man (Carruth) och en kvinna (Amy Seimetz) som dras till varandra. De är omspunna i en livscykel av en ålderslös organism. Deras identiteter blir till illusioner när de kämpar för att samla lösa fragment av förstörda liv. Upstream Color är nästintill om inte lika förvirrande och märklig som Primer. Carruth bryter mot det traditionella filmskapandet och presenterar händelseförloppet i en blandad ordning där tid och rum mixas ihop till en sås av mystik och gåtor. Ett öga för detaljer är något Carruth har och något han uppmanar tittaren att införskaffa. Saker som känns obetydliga kan komma att vara livsviktiga. Carruth briljerar på alla hans självbemannade poster. Regin är felfri och skådespelet likaså. Musiken och ljudet är experimentellt och spektakulärt. Fotot är enastående vackert och detaljrikt. Men det bästa med filmen är den komplexa och smarta handlingen som är extremt oförutsägbar och nytänkande. Carruth känns som en människa med en intelligens som sträcker sig väl mycket längre än många andras hjärnkapacitet. Carruth är lika mystisk och fascinerande som hans film. Upstream Color är inte likt något jag har sett tidigare och är som Primer, en film vars mening är att testa sin publik och skapa en helt ny upplevelse. Upstream Color är en film värd att uppleva och förtjänar en stark fyra i betyg.

EN KONGELIG AFFÆRE (2012)

(En: A Royal Affair). Den Oscarsnominerade En kongelig affære utspelar sig 1766 och handlar om den engelska prinsessan Caroline (Alicia Vikander) som vid den unga åldern av 15 blir bortgift till den psykiskt instabile Kung Christian VII (Mikkel Boe Følsgaard) av Danmark. Efter att ha vant sig med det nya livet vid hovet inser Caroline att hennes liv är förutbestämt och att hon aldrig kommer kunna upptäcka världen bortom det kungliga livet. Men så en dag anländer kungens nyanställde psykiatriker John Struensee (Mads Mikkelsen) med erfarenheter och idéer som för Caroline tidigare var okända och sakta men säkert charmeras Caroline av Struensee. En kongelig affære är en vacker och otroligt väldetaljerad dramafilm med ett foto som är stundtals mästerligt. Fotot och sceneriet transporterar tittaren in i det konflikt- och sjukdomsdrabbade 1700-talet och skapar en stämning av nobilitet och makt i kunglighetens korridorer som är imponerande att se. Filmen består till störst del av danska skådespelare, något som är självklart eftersom filmen är dansk och utspelar sig i Danmark. Men två svenska skådespelare har båda tagit språklektioner för att bemästra danskan och kunna spela sina karaktärer. David Dencik spelar en minister i det kungliga rådet och Alicia Vikander talar i filmen fullfjädrad danska och briljerar på skådespelarfronten. Vikander gör en lysande insats och visar på att hon är Sveriges nya och stora skådespelarexport och kommande storstjärna. Vid sin sida har hon en felfri Mads Mikkelsen och en ung och ny skådespelare, Mikkel Følsgaard, som även han visar på talang. En kongelig affære är en vacker, välspelad och väldigt bra film som trots ett litet svajigt mittenparti förtjänar en svag fyra.

STAR TREK INTO DARKNESS (2013)

2009 tog J.J. Abrams rodret för att föra Star Trek in i en ny era. Han lyckades stort med att charma de inbitna fansens hjärtan och vinna nya fans tillit. Han lyckades imponera enormt på mig, så pass mycket att jag inkluderade filmen i min sci-fi-lista. Nu är året 2013 och Abrams är här med en ny titt in i en framtid jag gärna skulle vilja leva i. Hela gänget från 2009 års Star Trek är tillbaka med de klassiska karaktärerna Kirk (Chris Pine), Spock (Zachary Quinto), Uhura (Zoe Saldana), Scotty (Simon Pegg), Bones (Karl Urban), Sulu (John Cho), Chekov (Anton Yelchin) och Pike (Bruce Greenwood) för ett nytt äventyr ute i den vilda rymden. Den här gången kallas Enterprise och dess besättning ut i uppdrag för att finna en terrorist vid namn John Harrison (Benedict Cumberbatch) som har arbetat i deras egna organisation, den galaktiska Federationen och som har utfört ett bombattentat i centrala London. Visuellt är Star Trek Into Darkness en fest för hela kroppen. Fantastiska specialeffekter och datoranimationer (ja, de bländande ljusstrålarna är kvar och bättre än någonsin!) som känns verkliga blandas med supercoola  ljudeffekter och hårresande musik. Manuset och stämningen är på topp precis som i den tidigare filmen med en liten dos humor och härlig lagkänsla. Into Darkness är däremot lite seriösare och mörkare tonmässigt än föregångaren, något som passar och gör filmen mer känslosam och spännande. Det är popcornunderhållning på hög nivå med action och drama hela vägen ut. Men till skillnad från alla uttjatade superhjältefilmer, allt Disney-shit och trötta Transformers-rullar som släpps varannan dag har Into Darkness hjärta, passion och respekt för den historia som den bygger på. Abrams viftar med snyggt förpackade referenser till de äldre Star Trek-serierna och håller sig trogen till det som har gjort Star Trek så speciellt och banbrytande. Självklart existerar filmklyschorna även i Into Darkness men många av dem bryts. Allt från små repliker till karaktärsrelationer till händelseförlopp som bryter mot det konventionella visar på en vilja att följa Star Trek:s icke-traditionella mall med att visualisera och berätta en framtid som är annorlunda och nytänkande. Jag kan inte hjälpa att jag ryser till när filmens titel dyker upp i tjockt typsnitt över hela bioduken ackompanjerat med adrenalinpumpande rymdmusik och jag kan inte hjälpa att jag blir lite tårögd i filmens översentimentala men fantastiska sorgespel. Star Trek Into Darkness är ett kärleksbrev till rymden och alla dess mysterier, en film som är värdig som familjemedlem i den galaktiska Federationen. Betyget warpar sig fram till en halvstark fyra.

Veckans topp 3

1. Upstream Color
2. Star Trek Into Darkness
3. En kongelig affære

Veckoresumé #33

Vad nu då? Två resuméer på samma dag? Ja, tänk så det kan gå. Trevlig läsning!

LE CAPITAL (2012)

(En: Capital). Mästaren Costa-Gavras har försett oss med fantastiska filmer sedan slutet av 60-talet, och den numera 80-årige grekiskfödde fransmannen verkar inte ha tappat sin hunger för fler. Le capital handlar om en nybliven VD (Gad Elmaleh) för en stor europeisk bank som befinner sig i ett känsligt skede. Man diskuterar inom styrelsen försäljningar, löner och nedskärningar, samtidigt som Marc Tourneuil (Elmaleh) fattar en del kontroversiella beslut och bestämmer sig för att göra kraftiga förändringar. Vi leds in i en värld av pengar, makt, korruption och moraliska dilemman. Bankens intressen ställs mot vår VD:s egna, en krock som skaver ganska rejält emellanåt. Costa-Gavras har inte gjort en ny Z, och det kan man väl inte förvänta sig heller, men väl en småspännande och elegant film med tydligt satiriska undertoner – kanske Costa-Gavras största signum. I en tid av ekonomiska kriser är temat högst relevant och kritiken mot banker och andra maktfaktorer i samhället ibland svidande välriktad. ”Mina vänner, jag är den moderne Robin Hood! Låt oss fortsätta stjäla från de fattiga och göra de rika rikare!” är ett av vår (ibland inte så) sympatiske Marc Tourneuils säljknep. Le capital är ingen fullträff – den är inte sådär genomordentligt klockren som exempelvis Le couperet är, och Gabriel Byrne (som spelar en amerikansk höjdare som Marcs bank förhandlar med) går mest på någon form av autopilot – men Costa-Gavras närvaro känns bitvis och han lämnar även här en vass slutreplik. Soundtracket från Armand Amar ska också lyftas fram bland det positiva.

WINTER’S BONE (2010)

Ett mycket välspelat indiedrama som blev den numera Oscarsbelönade Jennifer Lawrence genombrott. Ree (Lawrence), vars pappa är någon form av knarklangare och vars mamma är svårt psykiskt sjuk, tar hand om sina två yngre syskon på egen hand, i en stuga någonstans ute i någon skog. Pappan är försvunnen sedan en tid tillbaka och när Ree får veta att han riskerat både huset och tomten i en rättegångssituation bestämmer hon sig för att försöka leta rätt på honom. Hon hör sig för hos grannar och människor i byn, varav många är både otrevliga och hotfulla. Detta tar ungefär 40 minuter (av speltiden alltså) och det tar ett tag innan filmen kommer igång på riktigt. Introduktionerna av nya karaktärer kunde ha kortats ner något, och när handlingen väl tar fart faller bitarna på plats lite väl enkelt, alternativt att man lämnar någon lös tråd här och där. Bortsett från det är Winter’s Bone en bra, lite sådär skogsruskigt obehaglig historia med riktigt bra skådespeleri. Jennifer Lawrence är bra, även om hon överglänses av lysande biroller från exempelvis John Hawkes och Dale Dickey. Ett kyligt och skarpt foto ramar in de karga miljöerna fint och detta lilla thriller-aktiga drama får en stark trea.

SOUL KITCHEN (2009)

En varm och hjärtlig komedi från den turkisktyske regissören Fatih Akin, i första hand känd för sina mer allvarliga dramafilmer. Soul Kitchen är en sliten restaurang i Hamburg som serverar halvfabrikat och får återkommande besök från skattemyndigheten. Zinos (Adam Bousdoukos), som driver restaurangen, anställer den otroligt passionerade men svårhanterade kocken Shayn Weiss (underbart spelad av Birol Ünel) som förespråkar avancerade gourmeträtter, till stamkundernas skräck, och blir ursinnig så fort någon ifrågasätter honom. In i denna oklara och hektiska tillvaro dras Zinos kriminelle men godhjärtade bror Illias (Moritz Bleibtreu) samt servitrisen Lucia (Anna Bederke). Fatih Akin visar sin kärlek till Hamburg, brödraskap, mat och musik (skön musik är ett av filmens grundelement) och ger samtidigt en känsla av vemod. Skratten kommer då och då till följd av de roliga karaktärerna och deras smått galna upptåg, även om slapstick-inslagen kanske blir ett par för många. Nog förtjänar denna feelgoodfilm en svag fyra ändå!

TITANICA (1995)

För snart 20 år sedan kom denna dokumentär vars huvudsakliga USP var de häftiga filmupptagningarna från havets botten med IMAX-kameror. Idag har den förlorat en del av sin sensationalitet, dels för att en vanlig TV inte kan återge IMAX-proportionerna, dels för att vi redan sett de där bilderna från Titanics vrak ett flertal gånger. I övrigt har dokumentären inte mycket att komma med – den berättar grundläggande historien kring Titanic, med fokus utifrån en ubåtsexpedition som ägde rum 1992, och om man inte är helt oinsatt är det mesta sådant som man redan tagit till sig på annat håll. Är man på desperat jakt på material om Titanic kan man väl ge den korta filmen en chans (Netflix-versionen är 67 minuter), men det finns definitivt mer givande dokumentärer att se.

ENTRE LES MURS (2008)

(Sv: Mellan väggarna). Ett mycket hyllat franskt lärardrama som under dryga två timmar utspelar sig i skolmiljöer, huvudsakligen i franskläraren François Marins klassrum. Vad som är intressant med denne François är att han i princip spelar sig själv (i verkligheten heter han François Bégaudeau). Filmen baseras på Bégaudeaus bok som bygger på hans egna erfarenheter av livet som lärare i det problemfyllda Paris. Det märks att han är van i rollen, men det märks också att han har talang för skådespeleriet, för han är lysande som pressad lärare med knepiga situationer att lösa i princip varje dag. Problematiken ligger i hanteringen av de mest problematiska eleverna, försöken att få dem motiverade, att lyckas hålla ordningen i klassrummet och samtidigt lyckas lära ut någonting. Kulturkrockar, samhällsstatus och gangsterism är återkommande punkter som gör mötet mellan elever och lärare svårt, liksom mötet mellan de olika elverna där det diskuteras huruvida man är fransman, marockan eller malier och vilket land som har det bästa fotbollslaget. Med ett realistiskt och naturligt manus, imponerande barn-/ungdomsskådespelare och ett snyggt närbildsdominerat foto lyckas regissören Laurent Cantet hålla tittaren engagerad hela vägen fram, trots att filmen under stora delar inte skildrar något mer dramatiskt än lektioner. Ett minus, kan tyckas, är att något kraftfullt klimax aldrig kommer riktigt, även om en subtil händelseupptrappning definitivt finns där och som ger ett vemodigt eftertryck. Hur som helst, en riktigt bra film som absolut rekommenderas!

9/11: THE FALLING MAN (2006)

Bland alla bilder som togs från 9/11-tragedin finns en som upprört och fascinerat allra mest. Det är bilden till höger, föreställandes en man som faller handlöst ut från ett av World Trade Centers två torn. Bilden trycktes upp i stor skala i tidningen dagen därpå och väckte stor ilska och rev upp många känslor hos befolkningen. Denna TV-dokumentär låter oss höra anhöriga till personer som kan ha hoppat berätta om de sista telefonsamtalen och de svåra stunderna kring händelsen, för att sedan leda in filmen specifikt på historien bakom fotografiet och mannen på bilden. Vem var han? Fotografen som tog bilden berättar om sina upplevelser och en journalist beskriver hur han gick till väga för att desperat försöka identifiera mannen. Det är gripande och känslosamt att ta del av allt som berättas, samtidigt som sökandet efter The Falling Man är djupt fascinerande. Filmen ackompanjeras av stämningsfulla och sorgsna pianoslingor, vilka tillsammans med den fina klippningen skapar en mycket stämningsfull film. Stark trea till en högst sevärd dokumentär!

I övrigt har det denna vecka blivit skräck och sci-fi: Mama (svag 2/5), som Scott skrev om i sin förra resumé, och J.J. Abrams äventyrliga Star Trek (3/5) som knep en plats på Scotts topp 10 för science fiction-genren!

Veckans topp 3

1. Entre les murs
2. Soul Kitchen
3. 9/11: The Falling Man

Veckoresumé #30

Efter mycket arbete i skolan och ett kort uppehåll på bloggen är veckoresumérna äntligen tillbaka. Jolly good reading!

RAIN MAN (1988)

Den evigt unge Tom Cruise och den lille fenomenale herren Dustin Hoffman spelar som två vitt skilda bröder i Barry Levinsons klassiker om en annorlunda resa genom USA. Rain Man handlar om den unge bilförsäljaren Charlie Babbitt (Tom Cruise) som iförd slickad kostym och trendiga solglasögon endast fokuserar på sig själv och pengar. När hans far som han inte har haft någon som helst kontakt med plötsligt avlider hoppas Charlie förväntansfullt att han ska få ärva sin fars rikedomar och kunna betala av sina skulder. Till Charlies stora förtret visar det sig att han endast får ärva sin fars gamla Buick Roadmaster. Faderns pengar får den autistiske savanten Raymond (Dustin Hoffman), som bor på en institution för handikappade, erhålla. Charlie bestämmer sig för att ta Raymond ifrån sitt vårdhem för att kunna pressa honom på hans pengar. Vad Charlie inte vet är att Raymond är hans bror. Rain Man är en berörande berättelse med fantastiskt manus och briljant skådespel. Tom Cruise gör ett galant jobb som den osympatiske och känslokalle Charlie och Dustin Hoffman är mästerlig i rollen som autistiskt geni. Den trogne tysken Hans Zimmer har skrivit musiken som alltid är lika fantastisk och regissören Barry Levinson har släppt sina skådespelare fria för improvisation och full inlevelse. Rain Man är en enastående film som både berör och underhåller. Halvstark fyra i betyg.

LE COUPERET (2005)

(Sv: Mördande konkurrens). Bruno (José Garcia) blir efter femton år av lojalt arbete på ett pappersföretag uppsagd på grund av omstruktureringar. Inte så tagen som man kan tro njuter Bruno i början av sin arbetslöshet, men efter nästan två år utan arbete och pengar att försörja sin familj med bestämmer han sig för att söka nytt arbete. Problemet är att papper är det enda han är bra på. Bruno söker reda på andra arbetslösa pappersarbetare med liknande kompetens som han själv och inser snabbt att hans chans att få ett nytt jobb är liten. Bruno bestämmer sig därför att mörda sina arbetssökande konkurrenter i hopp om en fast anställning. Le Couperet är en svart komedi med ett tydligt samhällskritiskt budskap. Att alltid ha pressen på sig att leverera och klättra upp för karriärstegen blir för mycket för Bruno. José Garcia gör en skinande insats som klumpig mördare och kärleksfull familjefar. Manuset är kvicktänkt och skapar tillsammans med skådespelarinsatserna humoristiska scener där smilbanden sträcks ut till max. Regissören Costa-Gavras lyckas med både humor och våld att skapa en trovärdig film som vågar provocera och underhålla. Tillsammans med det snygga fotot blir helheten otroligt sevärd och bra. Stabil fyra i betyg.

EXOTICA (1994)

Exotica är skriven, producerad och regisserad av den kanadensiske regissören Atom Egoyan, känd för sina smala och tunga dramor med otraditionella händelseförlopp som ofta innehåller oväntade vändningar. Exotica är just en sådan film och följer en grupp karaktärer vars liv skall komma att beblandas. Eric (Elias Koteas) och Christina (Mia Kirshner) träffades för första gången när de en solig sommardag hjälpte till i letandet efter en försvunnen flicka. Nu arbetar de båda på sexklubben Exotica, han som DJ och hon som nakendansare. Christinas stamkund Francis (Bruce Greenwood) är en sliten skatterevisor som spenderar sina kvällar på Exotica. En kryptisk beskrivning av handlingen och inget mer är vad som krävs för att titta på Exotica med ovetande sinnen. Precis som jag nämnde ovan är Egoyan en regissör med oväntade händelseförlopp och jag vill därför behandla handlingen så lite som möjligt. Skådespelet är på topp med starka rollprestationer från samtliga tre. Elias Koteas gör en annorlunda och stark rollprestation som svettig och långhårig sex-DJ. Mia Kirshner gör också hon en stark insats som förförisk men hårdhudad dansös. Men den bästa i filmen är Bruce Greenwood som levererar fullt ut. En skådespelare som jag har fått upp ögonen för på senare tid. Han figurerar vanligtvis som birollsskådis i filmer som Capote, Star Trek, Flight och många, många fler. Exotica är mer än bara starka skådespelarinsatser. Fotot, den minimalistiska dialogen, den mörka noire-film-stämningen och känslan av isolering är alla delar som utgör Exotica och gör den värd en stabil fyra i betyg.

THIRTEEN DAYS (2000)

I oktober 1962 var USA nära att kastas in i ett nytt världskrig med kärnvapen. Amerikanska  övervakningsflyg tog bilder på sovjetiska raketbaser placerade på Kuba riktade mot amerikansk mark. Det var händelsen som agerade startskott för de svettiga och nervpirrande tretton dagarna då John F. Kennedy och hans stab arbetade frenetiskt med att försöka lösa krisen, avvärja de sovjetiska hoten och förhindra ett tredje världskrig. Thirteen Days skildrar denna period inifrån Kennedys administration. Kevin Costner, som spelar presidentens närmaste rådgivare Kenny O’Donnell, gör en godkänd men inte fantastisk insats. Costner försöker nämligen klämma fram en Boston-dialekt som inte alltid är helt stabil och i vissa stunder rentav dålig. Han gör i vissa stunder av filmen ett bra jobb men i andra är han ointressant och tråkig. Två som dock levererar är Steven Culp som spelar presidentens bror Robert F. Kennedy och Bruce Greenwood som levererar än en gång, den här gången som John F. Kennedy och inte skatterevisor som gillar strippklubbsbesök. Dessa två herrar lyckas inte bara till utseendet men även med röst och tal likna John och Robert. Thirteen Days är en film som till största del av sin speltid utspelar sig i Vita Husets konferensrum med grupper av kostymklädda gubbar som pratar. Det kanske låter långtråkigt men i Thirteen Days ligger spänningen alltid på en relativt hög nivå. Speltiden är lång, cirka två och en halv timme men gör det möjligt att introducera stora delar av Kennedys stab och samtidigt gå igenom händelserna under tretton dagar. Thirteen Days har dock en svaghet, nämligen ett svajigt mellanparti där särskilda händelser inte förklaras fullt ut, något som drar ner på helhetsbetyget en aning. Trots det är Thirteen Days en spännande och välgjord thriller som passar perfekt för personer som inte bara vill ha stora explosioner och galen action. Stabil trea i betyg.

Den senaste veckan har jag precis som David sett The Place Beyond the Pines (4/5). Här är Davids recension! Jag har även sett National Treasure som kommer recenseras i en fullängdstext senare denna vecka!

Veckans topp 3

1. Rain Man
2. Exotica
3. Le Couperet

Veckoresumé #20

Skolan rullar på och tiden för film minskar. Men jag har trots det lyckats klämma in fyra bra filmer den senaste veckan. Jag har börjat en egen liten uppladdning med Star Trek-filmer inför biopremiären av Star Trek Into Darkness och jag kommer att försöka se så många filmer jag kan med äventyr från yttre rymden med Spock, Kirk, Picard, Riker och alla de andra från originalserien och The Next Generation. 

GOOD NIGHT, AND GOOD LUCK. (2005)

Baserad på en sann tvekamp mellan den antikommunistiske senatorn Joseph Mccarthy och televisionspionjären Edward Murrow. Good Night, and Good Luck. är regisserad av Hollywoods favoritskådespelare George Clooney och bjuder på en tung rollista med namn som Jeff Daniels, Patricia Clarkson, Robert Downey Jr, Frank Langella, Thomas McCarthy och David Strathairn som innehar huvudrollen som Edward Murrow. Självklart är Clooney också med framför kameran! Filmen utspelar sig på 1950-talet och skildrar Murrow och hans kollegors arbete på TV-kanalen CBS och deras arbete med sitt TV-program som diskuterar och kritiserar samhället och ställer tvivelaktiga politiker mot väggen. Kommunistjakten är i full fart i USA och människor arresteras vid minsta misstanke om kommunism. Murrow och hans televisionsteam bestämmer sig för att angripa Joseph McCarthy och ifrågsätta hans aggressiva metoder. Good Night, and Good Luck. är en enastående film med mästerligt skådespel från samtliga (särskilt Strathairn som gör en oförglömlig insats) och rikt manus. Den berör viktiga frågor om censur i media och politisk frihet för medborgare. Filmen är också riktigt stilfull med snyggt svartvitt foto och miljöer som transporterar tittaren in i 50-talets konfliktdrabbade era. Betyget landar på en stabil fyra.

SEVEN PSYCHOPATHS (2012)

En lat och oinspirerad manusförfattare (Colin Farrell) blir indragen i Los Angeles kriminella värld när hans två udda vänner (Sam Rockwell och Christopher Walken) kidnappar en ökänd gangsters (Woody Harrelson) hund av rasen Shih Tzu. Andra noterbara roller spelas av bland annat Abbie Cornish, Zeljko Ivanek, Tom Waits och Harry Dean Stanton. Seven Psychopaths är extremt våldsam och samtidigt humoristisk, vilket för tankarna till In Bruges (som jag skrev om i veckoresumé #6) och det kanske inte är så konstigt eftersom båda filmerna har regisserats av samma person, nämligen britten Martin McDonagh, samtidigt som Colin Farrell har en huvudroll i båda filmerna. På pappret ser Seven Psychopaths ut som en höjdarrulle med sköna skådespelare, galna karaktärer och härlig humor. Men trots att Seven Psychopaths stundtals är rolig, härligt våldsam och fylld med vilda karaktärer så lämnade den mig som tittare inte med mycket eftertanke. Det förväntade jag mig att den skulle då In Bruges fick mig att reflektera och tänka efter. Seven Psychopaths är underhållande men jämfört med den fantastiska In Bruges är den slätstruken och medelmåttig. Betyget skjuter sig fram till en svag trea.

KNOCKIN’ ON HEAVEN’S DOOR (1997)

Actionkomedi är en svår genre som ofta resulterar i ruttna försök att blanda spektakulär action och ”skitroliga” skämt med överskattade skådespelare som desperat försöker få publiken att skratta. Tyskarna vet dock hur man levererar på denna front. Knockin’ on Heavens Door är en fulländad actionkomedi som handlar om två unga män, Martin (Til Schweiger) och Rudi (Jan Josef Liefers), som båda lider av obotlig cancer som endast låter dem leva i ett par dagar till av sina liv. De hamnar i samma sjukhusrum och lär känna varandra efter stora mängder konsumtion av tequila och cigaretter. De bestämmer sig för att bege sig ut på en roadtrip för att nå havet en allra sista gång i livet istället för att dö på ett sjukhus. Iklädda pyjamas och med mycket alkohol i blodet stjäl de en dyr Mercedes-cabriolet. Problemet är att bilen tillhör två kriminella som genast beger sig ut på jakt efter Martin och Rudi. Ovetandes om att de blir jagade upptäcker de att bilen bär på något av stort värde i bakluckan. Knockin’ on Heaven’s Door är en hjärtvärmande och komisk actionfilm med bra skådespelare och störtskönt soundtrack.  Det faktum att Rutger Hauer dyker upp i filmens slutskede gör upplevelsen ännu bättre. Betyget dricker sig fram till en halvstark fyra.

STAR TREK: INSURRECTION (1998)

Jean-Luc Picard (Patrick Stewart) leder besättningen på U.S.S Enterprise mot nya äventyr. Den här gången stöter besättningen på en fredlig planet med en befolkning som har valt att avstå från teknologins framfart och istället leva simpla jordbrukarliv. Picard och resten av den prominenta besättningen upptäcker efter att ha socialiserat sig med urinvånarna att de inte åldras. Förklaringen ligger i planetens bergsmassa som utstrålar ett ämne som gör att individer inte åldras i den fart mänskligheten är van med. Men befolkningen hotas av en militantisk ras med teknologin som sitt främsta vapen som har som mål att tvångsförflytta befolkningen och ta vara på det värdefulla ämnet. Kapten Picard och resten av Enterprise besättning har inget annat val än att följa Federationens protokoll och försvara den hjälplösa befolkningen. Star Trek: Insurrection är ett underhållande äventyr som inte skiljer sig särskilt mycket från andra Star Trek-filmer men som samtidigt vågar testa lite nytt. Insurrection är en aning mer humoristisk och använder sig av mer avancerad CGI än tidigare Star Trek-filmer. Handlingen är dock simpel och bjuder inte på några stora överraskningar och det existerar många ologiska stunder i handlingen. Men det är svårt att inte tycka om Picard, Riker, LaForge, Data, Worf och de andra i besättningen. Särskilt för en som är Star Trek-entusiast har Enterprise besättning blivit som en härlig familj som man inte kan få nog av. Det är en grupp underbara karaktärer som har roligt och samtidigt räddar världar och skyddar dessa mot farliga intergalaktiska hot och Patrick Stewart regerar självklart som en av TV-världens bästa karaktärer som Picard. Star Trek: Insurrection warpar sig fram till en svag trea.

veckans topp 3

1. Knockin’ on Heaven’s Door
2. Good Night, and Good Luck
3. Star Trek: Insurrection

Topp 10: Sci-fi

Science-fiction ligger mig varmt om hjärtat och är min favoritgenre inom film. Här nedan följer en topplista över mina tio största favoriter, i rangordning och med betyg.

BLADE RUNNER (1982)

Blade Runner är min absoluta favoritfilm och den är passande nog en riktig sci-fi-klassiker. Filmen utspelar sig i en framtidsversion av Los Angeles där replicants, humanoida robotar omöjliga att särskilja utseendemässigt från människan, hör till vanligheterna. Rick Deckard (Harrison Ford) en utbränd Blade Runner (specialiserad replicant–kommisarie) skickas ut i tjänst för att hitta och fånga en grupp farliga och kriminella replicants som gömmer sig i det regniga och smutsiga Los Angeles, 2019. Ett visuellt mästerverk ackompanjerat av Vangelis mystiska musik och en handling fullproppad med filosofiska frågor om mänskligheten och vad som gör en mänsklig.

2001: A SPACE ODYSSEY (1968)

Stanley Kubricks mästerverk tar med tittaren på en expedition ut i rymden för att finna svar till mänsklighetens fynd av ett artificiellt objekt på månen. 2001 är en psykedelisk, mystisk och storslagen film om mänsklighetens uppväxt, teknologiska framfart, artificiell intelligens och utomjordiskt liv. Specialeffekterna i denna film är otroligt imponerande än idag och bidrar än mer till filmens storhet. Det bästa med 2001 är stämningen och de mystiska aspekterna. Filmen gömmer många obesvarade frågor och hemligheter som fascinerar.

STAR WARS (1977)

Den första (eller fjärde) filmen i den legendariska Star Wars-serien där vi för första gången får träffa på, Luke, Leia, Obi-Wan och Han Solo i kampen mellan rebellerna och det galaktiska imperiet. Star Wars är fylld med äventyr och storslagna strider i en otroligt detaljerad och välgjord värld. Den mytologiska och historiskt inspirerade handlingen som har rötter i allt från andra världskriget till den japanska shoguneran är tidlös och kommer alltid vara en stor grundpelare i science-fiction och filmhistorien.

ALIEN (1979)

Ridley Scotts andra sci-fi-mästerverk efter Blade Runner tar med tittaren på ett klaustrofobiskt och mörkt skräckscenario mitt ut i den tomma svarta rymden. Besättningen ombord på ett simpelt industrirymdskepp får på vägen hem till jorden ett mystiskt nödanrop från en okänd planet, varav besättningen bestämmer sig för att landa på planeten och undersöka saken. Efter att ha undersökt situationen och fortsatt sin resa hem, upptäcker besättningen att de inte är ensamma på skeppet. Alien är en nervkittlande skräck-sci-fi med en påtryckande stämning som kom att skapa en ny subgenre inom science-fiction.

 WALL-E (2008)

Animationsstudion Pixar har genom åren skapat fantastiska filmer som både tilltalar barn och vuxna. WALL-E är deras stora mästerverk, som också är deras mest vuxna film. WALL-E handlar om en liten städrobot med samma namn som flitigt arbetar med att städa på jordens övergivna gator efter att mänskligheten har lämnat planeten bakom sig för att finna ett nytt hem efter att ha slitit på jordens resurser och miljö. WALL-E är en charmig film som berör känslomässigt på många plan. För trots att WALL-E är en fantastisk karaktär som sprider glädje existerar en konstant känsla av ledsamhet, inte bara i WALL-E som karaktär, utan också i filmskaparnas vision. WALL-E är en ensam figur som inte har någon att umgås med och han lever i en övergiven och bortglömd värld där mänskligheten en gång har misslyckats. Det är en skrämmande och potentiell framtidsvision av vår riktiga värld. WALL-E är en perfekt film som har ett dystert budskap men som samtidigt bjuder på lycka och kärlek i form av en av filmvärldens bästa karaktärer – WALL-E.

AKIRA (1988)

Handritad anime-klassiker som än idag anses vara en av filmvärldens bästa animerade filmer. Akira utspelar sig i ett nybyggt framtida Tokyo, 2019, och kretsar runt ett motorcykelgäng som på kvällarna agerar ligister på Tokyos neonupplysta gator. En av gängets medlemmar, Tetsuo, råkar ut för en motorcykelolycka och hamnar på sjukhus, där läkarna upptäcker att han besitter liknande krafter som espern (en person med telepatiska förmågor) Akira som totalförstörde Tokyo 30 år tidigare. Motorcykelgängledaren Kaneda blandas in i en intrig av politisk konspiration och kaos när han försöker hjälpa Tetsuo från att hamna i statens händer. Akira är en våldsam noir-liknande film med många nattscener och mystiska karaktärer blandat med en god dos action och teman om undergång och telepati. Ett animerat mästerverk som har en unik handling och en skickligt konstruerad och uppslukande värld.

DONNIE DARKO (2001)

Donnie Darko lever ett vanligt liv i en tillrättalagd amerikansk förort med sin pappa, mamma och syster. Donnie är dock inte en vanlig tonårspojke – han lider av tvångstankar och mörka fantasier. Donnies osynliga kompis Frank, som är klädd i en obskyr kanindräkt, lovar honom att han ska ge honom en insikt i världens mysterier. Donnie Darko är en film blandad med obehagliga och mystiska sci-fi moment och vanlig vardagshumor som kräver en koncentrerad publik för att hänga med i filmens komplexa händelseförlopp. Jake Gyllenhaal gör ett strålande jobb i rollen som den pykotiske Donnie. Donnie Darko är ett exempel på att det inte krävs hög budget och stora rymdskepp för att göra intrigfylld och spännande science-fiction.

SUNSHINE (2007)

Danny Boyle är en regissör som kan göra filmer i alla möjliga genrer. En av hans mest lyckade är sci-fi-filmen Sunshine. En besättning bestånde av åtta astronauter har i flera år rest från jorden till solen ombord på rymdfärjan Ikaros II i hopp om att rädda mänskligheten. Solen är på väg att kollapsa och mänsklighetens sista chans för överlevnad är en energibomb lika stor som Manhattan, som förhoppningsvis ska kunna återställa solen så att den kan bidra med fortsatt liv. Sunshine består av en skicklig uppsättning skådespelare, med bland andra Cillian Murphy, Cliff Curtis, Rose Byrne och Michelle Yeoh. Sunshine är en otroligt snygg film med en spännande handling och melankolisk stämning. Ett fascinerande rymdäventyr som bär med sig en mörk framtidsvision.

THE MATRIX (1999)

Tänk om den värld vi lever i egentligen är en virtuell värld (Matrix) som endast existerar som energikälla för en värld kontrollerad av maskiner? Sci-fi-klassikern Matrix kretsar kring denna teori. Keanu Reeves spelar hackern och programmeraren Neo som dras in i en rebellgrupp med maskinerna som fiende. En av de coolaste och mest komplexa filmhandlingarna någonsin görs till verklighet i den här actionfyllda, skinnbeklädda, slowmotion-rullen.

STAR TREK (2009)

J.J Abrams reboot av science-fiction-genrens största serie är ett spännande äventyr som är troget det gamla Star Trek men som samtidigt implementerar nya idéer och en ung och fräsch besättning. I Star Trek får vi följa en ung Captain Kirk och hans besättning med välkända klassiska karaktärer som Spock, Uhura, Bones och Scotty på deras allra första uppdrag efter att ha slutfört sin utbildning i Starfleet Academy. En av 2000-talets visuellt snyggaste filmer med maffig musik och otroliga ljudeffekter som uppdaterar Star Trek och gör den tillgänglig för både trogna fans och nya tittare. Star Trek är den perfekta rebooten och en ny start på science-fictions mest episka serie.

Bubblare

The Fifth Element, Star Wars The Empire Strikes Back, Star Wars The Return of the Jedi, The Truman Show, The Fountain, Inception, Moon, The Iron Giant, Silent Running, Disctrict 9, THX 1138, A Clockwork Orange, Primer, Eternal Sunshine of the Spotless Mind